Hatpastorns likpredikan

Ett av livets stora samtalsämnen är varför det ständigt saknas vettiga arvtagare till forna tiders hjältar. Varför finns det exempelvis inga nya sångare som är i klass med Ronnie James Dio eller Bruce Dickinson? Nu är förvisso Bruce Dickinson inte riktigt klar med att vara Bruce Dickinson, men ni fattar vad jag menar. Om man är pessimistiskt lagd skulle man kunna häva ur sig att allt var bättre förr. Det finns emellertid hopp, eller vad man nu kan kalla det. När det gäller återväxten av kvinnliga svartmetallmusikanter av den lite mer bisarra sorten finns det en hel del att hämta. Vivian Black, Belita Adair och Lillith med två ”l” kan pusta ut. Framtiden är tryggad.

Idag ska vi stifta bekantskap med två nya stjärnskott. Possessed Demoness från ANGUISHED och Evil Lucifera från finurligt betitlade EVIL LUCIFERA. Finland möter Italien i en hård kamp om vem som ska axla denna oheliga trios mantel.

Rond ett. Skivomslag.

Ett tilltalande albumkonvolut är aldrig fy skam, men vilken av dessa två kombattanter, eller combat-tanter om man så vill, är det egentligen som lyckats bäst? Vi börjar med Possessed Demoness, som jag fortsättningsvis kommer att kalla PD då jag vill skona bokstaven ”s” på mitt arma tangentbord.

Ett blekt arsle och en begynnande kobenthet är vad man får kastat i ansiktet när man slänger ett gult getöga på detta omslag. Jag äger faktiskt denna platta i fysiskt format, men till mitt försvar kan jag säga att jag fick den för recension. Skivtiteln är lite småkul, man lär bli hyfsat ”Cold” om man springer omkring i det finska urmörkret iklädd endast stringtrosor och kängor. Undertecknad har sett vackrare omslag, men det kunde ha varit värre. Pluspoäng för det simplistiska tänket. En röv i mörkret liksom. Ass pimeässä.

Evil Lucifera gör sitt bästa för att toppa detta genom att visa ändalykten framför en gigantisk gödselstack där fåglar cirkulerar i hotfullt majestät. Pluspoäng för originalitet! Tyvärr får jag lite väl stora Invasion Records-vibbar av detta konstverk och denna rond går till PD. Svartvita skivomslag är aldrig fel. Glöm aldrig det gott folk. Glöm aldrig det.

Rond två. Promofotografier.

PD knäböjer på en finsk gråsten och räcker åt tungan åt himlen. Esoteriskt. Notera hennes tatuering på armen där hon tatuerat in en bild på sig själv där hon iförd full corpsepaint även där räcker ut tungan. Fiffigt. Klädseln ser noll procent bekväm ut vilket är industristandard när det handlar om adekvat svartmetallkostymering. I likhet med hennes skivomslag är fotografiet inte bra, men det hade som sagt kunnat vara sju resor värre…

… och sju resor värre blev det. En näslös italienska med spännande ögonbryn i årtusendets minst trovärdiga Photoshopkreation är vad allas vår Evil Lucifera kontrar med. Jag är mållös. Rond två går till PD. Det finska folket jublar.

Rond tre. Det rent musikaliska.

När PD skrev och spelade in albumet ”Cold” var grundidén inte alls tokig. Simplistisk black metal i den gamla skolan med stundtals medryckande melodier. Vi har hört det tusen gånger förr, men det behöver inte alls vara något negativt. Det stora problemet är sången och den är det gott om. Vill ni höra hur det låter när en byxlös finländska imiterar Dani från CRADLE OF FILTH i fyrtio minuter är ”Cold” världshistoriens bästa platta.

Evil Lucifera anser att primitiv svartmetall är trams och bejakar istället sitt hemlands kulturarv. Landet som gav oss RHAPSODY, LABYRINTH och WONDERLAND. Det är inte direkt ont om syntar och pompösa arrangemang när fröken Evil kacklar fram sin ologiskt arrangerade black metal. Till hennes försvar så sjunger hon betydligt bättre än sin finska kollega. Jag antar att om man gillar band som ANOREXIA NERVOSA så borde man gilla det här med. Personligen vet jag inte riktigt vad som är värst så denna rond blir oavgjord och inga poäng delas ut.

Rond fyra. Musikvideoduellen.

PD har såvitt jag vet inte gjort någon musikvideo med sitt projekt ANGUISHED och det kan vi väl vara glada över. Evil Lucifera var dock helt oblyg när hon gav sig ut på promenad i den italienska naturen tillsammans med en videokamera från sent 80-tal. Vill ni svimma av förvåning kan ni ju kolla in kommentarerna på hennes Youtube-video. 498 gillar, 2 gillar inte och lovorden i kommentarsfältet går inte av för hackor. Är det jag eller har hela världen blivit komplett jävla galen? Denna video är usel och hennes läppsynk är i paritet med hennes Photoshopkunskaper. Under all kritik. Själva låten då? Usel. Ronden går dock till Evil Lucifera och ställningen är 2-1 till PD.

Vinnare av tävlingen är då Possessed Demoness så det är alltså Evil Lucifera som i logikens namn får axla Vivian Blacks, Belita Adairs och Lilliths mantel. Stort grattis till Finland som kom undan med en hårsmån denna gång. Avslutningsvis ramlade jag över en rätt festlig sak när jag forskade om Evil Lucifera. Innan hon gick solo så lirade hon i ett bedrövligt band vid namn SEDUCENT EVIL. Jag vet att det blivit lite väl många bandfotoanalyser på senaste, men den här kan jag inte låta bli att kommentera.

Till vänster har vi ett stycke livs levande ”lörvpöse” som Stånk-Tommy skulle ha uttryckt det. Vad många däremot inte vet är att han dessutom är italiensk stormästare i tyg. Bakom honom står en Team Jacob-anhängare och luftrunkar samtidigt som han försöker hålla balansen efter att i berått mod klättrat upp på en italiensk dynghög för att dölja att han är lång som en äggkartong. I mitten finner vi fröken Evil i åtsmitande skinnkjol som med armarna måttar hur mycket den här fotoidén suger. Italiens längsta man då? Jo, han finns mycket riktigt representerad i form av titanen med elefantben som med mystisk kroppshållning stövlar in från höger och ser genuint sur ut. Sist men minst har vi en käck filur med legofrisyr och ärtig gitarr. En brokig skara människor.

Det finns en liten risk att nästa inlägg kan dröja ett tag då jag ska upp till Mensträsk och rasera telefonstolpar. Internetkulturen kan bli lidande. Jag ska dock göra mitt bästa för att hålla sidan uppdaterad.

Mensträsk. Topp ett världens mest genomtänkta ortsnamn.

På återseende.

/Hatpastorn

Då det var skärtorsdag igår hade det varit rimligt att under ordvitsarnas oheliga fana panga upp ännu en artikel om den minst sagt märkliga DSBM-scenen. Jag funderade även på att skriva om gången då MAYHEM beställt nya t-shirts och de visade sig vara chockrosa istället för läckert röda. Skär-torsdag. Hänger ni med? Till slut bestämde jag mig för en helt annan sak.

Minns ni Vivian Black, Belita Adair (SATANIC CORPSE) och/eller Lillilth med två ”l” från LULLABY? Denna förtappade trio har på senare tid fått sällskap av en ny ung generation och det var dem jag tänkte göra er bekanta med under rubriken ”Stjärt-torsdag”.

Tyvärr blev detta Göteborgsinfekterade tänk till och med för mycket för mig så ni får avvakta några dagar innan ni får stifta gemenskap med dessa donnor. Under tiden hade vi i Förintelseförsamlingen tänkt bjuda på något helt annat.

Vad är väl en påskhelg utan en trevlig liten matinéfilm man kan kura ihop sig i soffan och kika på medan magen är i totalt uppror efter en diet bestående av kokta ägg, vedervärdigt snask och besk marsipan?

Fira Jesu död. Här kommer Likpredikanten.

/Hatpastorn

Om ni undrar varför det inte kommit upp ett rykande färskt inlägg denna vecka så beror det bland annat på att jag suttit strandsatt i Östersund på grund av en hängig Audi. Tysk ingenjörskonst, jo jag tackar jag. Som tur var kunde jag och Hatpastorinnan bo hemma hos herr och fru Heidenhammer. I samband med detta besök fick jag även tillfälle att göra en rejäl skivsamlingsrazzia hemma hos den gode herr Hammer.

Herre Satan.

Då Heidenhammer är guden på att gå lös i REA-backarna visste jag att det skulle finnas mycket skrot, men inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle vara så pass illa. Till hans försvar bör dock tilläggas att han en gång i tiden fick en hel kasse med plattor från en skivbutik i Uppsala då de var totalt omöjliga att sälja.

Jag förstår dem.

Vi lyssnade på så mycket dålig musik att vi till slut inte längre visste vad som var bra och vad som var dåligt. En olustig känsla. Då vi gick igenom så pass många plattor kommer arbetet att bli omfattande. Därför tänkte jag höra med er i läsekretsen hur ni vill få det serverat.

Då de flesta inläggen i denna Likpredikan är hyfsat långa har Heidenhammer länge propsat på att dela upp dem. Personligen hyser jag en viss aversion gentemot ”fortsättning följer”-konceptet då hela min barndom bestod av att läsa Kalle Anka-tidningar där den sista delen i varje maffig skattjakt ALLTID saknades. Nu tänkte jag kolla med er hur ni vill ha det. Vill ni ha mastodontinlägg eller kortare avsnitt ni kan snaska på hela veckan? Gör er röst hörd i kommentarsfältet.

Nu tänkte jag sätta mig och tänka antiklerikala tankar samt scanna in några fler fanzines.

På återseende.

/Hatpastorn

Idag tänkte jag att vi skulle spexa till det lite och spana in vad motståndarlaget pysslar med. Dagens tema är nämligen life metal och ROYAL ANGUISH är bandet ni kommer att få stifta närmare bekantskap med. För er som inte känner till dessa ljusdyrkare sedan tidigare härstammar gruppen från USA och de har spridit den falska herrens ord sedan 1991. Detta gör faktiskt konstellationen dubbelt så gammal som den genomsnittliga HYPOTHERMIA-lyssnaren. Tolka det som ni vill. Med bedrövliga släpp som exempelvis ”Shocking the priest” och ”Tales of sullen eyes” i bagaget är ROYAL ANGUISH ett gäng som inte drar sig för något. Vill ni bryta fastan med en osmaklig soppa av kristen svartgothdöds paketerat av skivbolaget Fear Dark Records är detta något för er. Vi andra kan under tiden inventera i tjära och fjäder- förrådet alternativt trycka upp intoleranta anti-flyers.

Varför just ROYAL ANGUISH? Jo, för att jag har haft en av deras låtar på hjärnan exakt hela veckan. Om ni visste hur surrealistiskt det är att ha en låt med en Kristusorkester malandes i skallen medan man leder djur till slakt skulle ni … ja, inte vet jag. Märkligt är det i alla fall. Anledningen till att detta musikstycke klamrat sig fast i mitt medvetande är att jag råkade ramla över en av deras musikvideor på Youtube. Givetvis var jag tvungen att kolla på den ett par gånger för mycket varpå eländet hamrades in i skallen på mig. Detta inlägg kan ses som ren exorcism. Innan vi kastar oss in i hetluften tänkte jag i långa drag redogöra för innehållet så ni i alla fall har ett val om ni vill kolla på smörjan eller inte.

Som den pedagog jag är börjar jag med att beskriva medlemmarna. På gruffsång och gitarr finner vi en halvfigur med ett försök till ett grekortodoxt skägg som varken kan sova, springa eller se tuff ut framför en kamera. Att snubbla är dock något han behärskar till fullo. Främst när han planterar sitt tryne i gyttjan framför en lakansbeprydd gestalt. Hans ansikte kommer ni att få se en hel del av. På sologitarr har vi en eyelinerbeprydd Jean-Luc Picard från Star Trek. Han ser man inte så mycket av, förutom när han spelar sina fantastiskt sura och ljusdyrkande solon. På tal om sol, bakom pianot hittar vi solsystemets grinigaste snubbe som tar varje tillfälle i akt att blänga surt in i kameran medan bockskägget fladdrar hotfullt ovanför tangenterna. Den som kan hålla sig för skratt varje gång han visas i bild med mungiporna nere vid fotknölarna saknar all sorts form av humor. Trummisen består mest av hår så han/hon/den/det kan vi skita fullständigt i. Någon som däremot syns hela tiden är fruntimret som sjunger. Självfallet står hon och headbangar sådär hopplöst som bara tjejer i könskvoterade gothband kan göra. Ni vet, slänga med huvudet lite nonchalant från sida till sida medan man vickar på lillstjärten. Ungefär som AMON AMARTH gör. I övrigt är hon mest bara brunhårig samt använder munnen på ett egendomligt vis. Det kan vara jag som jobbat med djur för länge, men det ser faktiskt ut som att hon idisslar när hon sjunger.

Basisten …

Ja, är det någon som gör mig genuint förbannad i ROYAL ANGUISH så är det fåntratten som sköter instrumentet med de fyra strängarna. Ni vet det där instrumentet man egentligen bara använder två strängar på. Om ens det. Innan ni trycker på ”play”, föreställ er detta: tänk er utseendet på ett valfritt krokantansikte från COAL CHAMBER efter en ofrivillig helkväll med Mr Manrape, ett storpack lättsaltade krabbkön och en helbutelj handsprit. EXAKT så ser han ut. Karln har ett förargelseväckande utseende och förtjänar obestridligen att slås i kallt stål. Ibland kan jag komma på mig själv med att slå på videon bara för att kunna reta upp mig på hans uppenbarelse. Han är smuts.

Vi lämnar medlemmarna och går över till själva videon. Ja, någon direkt handling tror jag inte att den har. Om man inte räknar med skäggläckrot som ömsom sover, ömsom springer och ömsom krälar i stoftet. Det kanske finns en handling men då dilettanten som gjorde videon tyckte att det var betydligt roligare att klippa likt en frisör på lettiskt fultjack än att faktiskt skapa något vettigt lämnar jag den frågan därhän.

Själva låten då? Den är fruktansvärt dålig och är ett typexempel på hur kasst det blir när ett band är demokratiskt. Allt är med. På en gång. Samtidigt. Ljudbilden stinker studiecirkel lång väg. Vill ni veta hur sticket i låten går? Doff doff doff doff, doddelidoddelidoddelidoddeli. Att undertecknad ens lyckats få detta på hjärnan är imponerande. Jag har inte luskat ut vilka som skrivit vad, men en sak vet jag. Allt som är dåligt är basisten ansvarig för. Han är smuts.

God natt.

/Hatpastorn

När det kommer till det musikaliska träsk som kallas NSBM är det svårt att veta vart man ska börja. För enkelhetens skull så blir NOKTURNAL MORTUM första band till rakning. Inte för att de var först, de hoppade på bandvagnen relativt sent, utan för att det är en konstellation jag avskyr av hela mitt väsen. Nu kanske ni undrar varför? Det finns ju betydligt sämre band att hacka på. Ja, ni har helt rätt. Det finns sämre grupper, men finns det ett band som för mig representerar svartmetallens totala död i slutet på 90-talet är det just NOKTURNAL MORTUM. Tillåt mig utveckla detta lite närmare.

Svartmetallscenen i slutet på 90-talet var som vi alla vet ingen höjdare. Om black metal mellan 1992 och 1995 är filmen Highlander 1 så är black metal mellan 1998 och en bra bit framåt Highlander 5: The source.

Ni fattar allvaret.

1998 var jag helt matt. Det släpptes knappt något vettigt alls och alla de gamla banden som varit bra hade antingen lagt ner verksamheten eller blivit så satans märkvärdiga att deras nya musik var totalt olyssningsbar. En dag damp Nuclear Blast-katalogen ner i min brevlåda och jag fick veta att det nya svarta var ett gäng från Ukraina som hette NOKTURNAL MORTUM. I en enorm annons salufördes de som ”a mix between DIMMU BORGIR and CRADLE OF FILTH”. Nuclear Blast gjorde även en stor sak av att de var från just Ukraina samt att de hade inte bara en, utan två keyboardister. Jo, jag tackar jag.

Självfallet skrattade jag hånfullt och bestämde mig för att den här fällan skulle jag ALDRIG falla i. Några dagar senare damp ett paket från Ginza ner på hallmattan och där fanns NOKTURNAL MORTUMs debutplatta ”Goat horns”. Jag vet faktiskt inte varför jag beställde den, men jag antar att det fanns en brinnande desperation att kanske, bara kanske, skulle den här skivan i alla fall vara helt OK. Om inte annat är det ett solklart tecken på en grav hjärnskada.

Jag slungade in skivan i stereon och det lät exakt som jag anade att det skulle göra. Blöt medioker svartmetall med svaga sånginsatser, mystisk produktion och tonvis med tidstypiska syntmattor av det mer obehagliga slaget. Jag visste nu att svartmetallen var död. Inte för all framtid, men för en lång tid framöver. När jag fick höra det här partiet var måttet definitivt rågat.

Jag stängde av smörjan och arkiverade CD-skivan i samlingen under bokstaven ”N”. ”N” som i ”Nej tack”. Där fick den stanna. Jag plågade inte ens min bekantskapskrets med den och DET är ett tecken på att en platta är riktigt sunkig.

Efter det sket jag fullständigt i allt bandet hade för sig.

Ända tills 2002 då jag gjorde det enorma misstaget att skapa en användare på Helgon.net, som det hette på den tiden. Allt var frid och fröjd tills jag fick veta att det fanns ett black metal-forum på denna sida. Lyckligt ovetande navigerade jag mig fram, klickade på länken till det specifika forumet och…

Plötsligt exploderade hela universum.

Den nivå av hjärndödhet jag fick se folk spy ur sig gör mig än idag helt mörkrädd. En glad yngling frågade vad det var för skillnad mellan LP och vinyl. En annan undrade hur det kom sig att så många inom black metal-genren var adliga. Stackaren trodde alltså att alla som kallade sig ”Lord” och ”Count” gjorde det på riktigt. Jag fick även veta att allt jag kallat black metal inte alls var black metal. Det var norsecore, en benämning dummare än något annat jag hört. Det värsta var dock Wikipedia-satanisterna samt ynglingarna som överdoserat på anus.com. Dessa genomruttna as, som mer eller mindre var födda på 90-talet bör tilläggas, hade åsikter om black metal, genren jag dyrkar över allt annat, som fick mig att allvarligt fundera på att bränna hela min skivsamling. Givetvis spydde de på DIMMU BORGIR med motiveringen att de blivit så melodiska och att deras tidiga alster minsann var så mycket råare.

Lyssna på ”For all tid”. Den som påstår att det alstret är en rå och omelodisk historia har samma existensberättigande som en illaluktande flytning. För att tydligöra detta så bifogar jag slagdängan ”Stien”. I slutet finner vi för övrigt ett parti som kommer att analyseras närmare under nästa black metal-turkhits.

Det fanns dock något som alla i detta vederstyggliga forum hyllade till skyarna. NOKTURNAL MORTUM. Jag höll seriöst på att få en hjärnblödning. Hur man kunde gilla detta och samtidigt spy galla över DIMMU BORGIR var för mig totalt obegripligt. Till slut fann jag svaret. NOKTURNAL MORTUM var visst ett NSBM-band, den senaste trenden som kidsen svalde utan en tanke på tarmsystemet. Det lustiga är att när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster på Nuclear Blasts underkatalog Radiation så var det ingen som ens knystade om att detta skulle vara just NSBM. Tyskar är som vi alla vet hyfsat känsliga när det gäller dylika saker och hade Nuclear Blast ens anat att ukrainarna var nationalsocialister är jag övertygad om att de aldrig släppt deras två första album. Jag kan dock ha fel. Nä, det har jag fan inte. Nuclear Blast skulle aldrig ha vågat. Å andra sidan så blev DIMMU BORGIR upplockade på Nuclear Blast trots att de släppt en skiva på No Colours SAMT uttryckt sig hyfsat osmidigt i diverse intervjuer. Jag låter detta vara osagt men när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster hörde jag som sagt inte så mycket som ett pip från något håll att de delade Rob Darkens livsåskådning.

Som ni kanske förstår så var NSBM-trenden enorm efter millennieskiftet. Inte helt oförståligt. Folk jagar hela tiden det mest extrema och då svartmetallen kändes hyfsat ofarlig så blev den genast lite mer spännande då det flörtades med extrema politiska åsikter. Detta kommer jag återkomma till lite närmare i framtida manifest. Tro inte att NSBM är en genre man betar av i en ynka artikel. Nä, det finns stoff för flera år framöver. Om ni visste hur många timmar jag och Dr Panzram diskuterat exempelvis Capricornus trumspel samt introt till GRAVELANDs ”In the glare of burning churches” skulle ni springa skrikande.

Skit samma.

Det dröjde tack och lov ända tills 2008 innan jag kom i kontakt med NOKTURNAL MORTUM igen. Jag surrade med Dark Forces-Lars om just black metal och ämnet gled in på dessa satans ukrainare. Han lovade emellertid dyrt och heligt att de ryckte upp sig rejält efter debutplattan och att jag borde kolla in ”NeChrist”, deras tredje album som släpptes 1999. Med viss skepsis införskaffade jag den och …

Ja, exploderade inte universum så exploderade i alla fall jag i en skrattattack av kataklysmisk karaktär. Den första låten, ”The funeral wind born in Oriana”, stoltserar nämligen med ett avgrundslikt intro. Om man satte en blind man i ett rum och slog på brasiliansk fjärtporr för att sedan smyga på denna platta skulle han omöjligen kunna höra skillnaden. ”Funeral wind”. Jojo. Hur resten av skivan låter har jag seriöst inte den blekaste aning om. Jag stängde av i samma ögonblick som de fisit klart.

Sammanfattningsvis är NOKTURNAL MORTUM gruppen som startade som en medioker DIMMU BORGIR-klon, blev NSBM som genom ett trollslag och släppte en platta som bokstavligen skiter dig rätt i örat. Numera verkar de distanserat sig från hela NSBM-prylen, de är inte ens stämplade som det på metal-archives längre utan för närvarande kallas deras tonkonst ”folk symphonic black metal”. Folk fortsätter att höja skiten till skyarna. Jag vill bara skrika. Oavsett deras politiska tro så spelar de utstuderad svartmetall med synt. Varken mer eller mindre. Ingen brydde sig förrän dagen då de helt plötsligt var ett uttalat NS-band. Tro mig. Få sprang till skivbutiken när ”Goat horns” släpptes. Låt er inte luras av att albumet har ett snittbetyg på 90 % av 100 % möjliga på metal-archives. Allt är bara svarta stinkande lögner skrivna från 2004 och framåt.

Jag är fan alldeles svettig och då har jag inte ens börjat med att redogöra för mina åsikter gällande deras otaliga sidoprojekt.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Tyckte ni att introt på ”NeChrist” lät bekant?

/Förintelseförsamlingen

Dr Panzram skickade mig denna hemmasnickrade juvel och bad mig skriva några rader om det behövdes. En bild säger mer än tusen ord. Imorgon blir det ett vansinnesinlägg där ni bland annat kommer att få läsa om en colombiansk Dio utan överläpp, glada frisyrtyskar som gnager på en gitarr samt aggressiva svenskar som djuphavsfiskar i grumliga vatten. Vad denna oheliga treenighet kan ha gemensamt kan ni börja fundera på redan nu.

På återseende.

/Hatpastorn