Hatpastorns likpredikan

/Förintelseförsamlingen

Nu till helgen, 4-5 mars, drar kylan och mörkret in över Umeå och House Of Metal. Jag är på plats, Heidenhammer är på plats, Kantor Aronsson är på plats, Krutdurk Förlag är på plats och Nordvis-gänget är på plats. Vi kommer primärt att hålla till vid merchavdelningen.

Vad händer då där?

Jo, förutom försäljning av böcker och T-shirts har vi dessutom bullat upp med en kassettbandare och en synt. Kom gärna förbi på en pratstund och var inte blyga över att ta med er era gamla demokassetter så vi kan ta oss en lyssning. Spontana dungeonsyntutspel på den medhavda synten premieras. På så vis slipper vi höra Heidenhammer spela ”I en svart kiste” om och om och om igen under dessa två dagar.

Varje person som dessutom köper en bok blir automatiskt insyltad i årets tävling. Priset är ett femhundrabitars Ancientpussel.

Ett tips är att hålla alkoholmängden på en lagom nivå under fredagen då det stora evenemanget sker på lördagen. 13:00 dundrar nämligen jag och Heidenhammer igång vår två timmar långa PowerPointpresentation. Agendan för den ser ut såhär:

Presentation
Bok/bloggsnack
Svartmetallens historia – Från kyrkbränder till diplomatkurser
Fallstudie: Ancient
Frågestund
Fika i aulan

Använder man Facebook kan man läsa mer på följande länk:

https://www.facebook.com/events/168774080166634/

Länk till House Of Metals hemsida hittar man här:

Hem

På återseende.

/Hatpastorn

Nu på fredag, den 19:e, är det nekrobaluns i den kungliga huvudstaden. Det vankas boksnack, bokförsäljning och kopiösa mängder svartmetall. Törstig? Inga problem. Tempel brygghus kommer på besök och bullar upp med finöl.

Vart kommer vi att hålla till? På Cosmopolite som ligger i Hornstull. Det ligger på söder om jag inte är helt ute och cyklar. Min lokalkännedom i Stockholm är som min allmänna attityd till bandet Agathodaimon: dålig.

Tider? Portarna öppnar 18:00 och evenemanget pågår således mellan 18:00 till 21:00. Vill man fira veckoslutet med att höra en Sundsvallsbo raljera om boksläpp, bloggen och svartmetall i allmänhet är det med andra ord ett guldläge. Blir man trött i öronen så finns det som sagt öl.

Facebook-användare finner en länk till eventet här:

https://www.facebook.com/events/1685207461749710/

Nyfiken på Tempel brygghus?

Om oss

Ja, så jävla mycket mer hade väl inte jag att säga idag. På söndag är det dags för en ny podcast. I den diskuterar vi allt från film till hur förbannat irriterande skivtiteln ”Alone walkyng” är.

På återseende.

/Hatpastorn

Gudarna ska veta att jag lyssnat mig igenom en hel del konstigheter genom åren. Den här karamellen har jag sugit på i snart fem år och undrat över hur jag egentligen bör närma mig den. Normalt brukar jag kasta mig över mög så fort jag får chansen, men den här brylépuddingen till örongodis har jag varit försiktig med. På sin höjd nosat på. Blivit förundrad. Förvirrad. Och gått därifrån.

Men så är ju inte heller detta vilken skiva som helst. Det vet vi alla. Och alla som någonsin kommit i kontakt med fenomenet hårdrock de senare åren vet också att det här är det album som sannerligen blivit omtalat som det kanske Absolut Största Fiasko Som Någonsin Sjösatts. Det vore enbart att förspilla tid, ork och energi att försöka sammanställa eller sammanfatta de tusentals recensioner som sågat den här skivan med fotknölarna – och bara tröttsamt att citera de få kritiker som menat att plattan är ”missförstådd” eller något annat och därför egentligen helt kanon. Vill minnas dock att jag läst någon som ansåg den vara ”breathtaking” – i positiv bemärkelse. Jojo. Kan det kallas att sparka in en öppen dörr att ge sig på en skiva som redan dömts ut värre än en wrestlingstjärna utdelande en piledriver på sin motståndare under en tennismatch? Ja, det kanske det är. Men … man är ju bara människa.

Innan jag ger mig i kast med att lyssna på själva skivan vill jag först deklarera ett par saker. Det första är att jag, trots deras respektive felsteg de musikaliskt sett begått på var sitt håll, gillar både Metallica och Lou Reed. Fram till och med ”Reload”, och till viss del den där coverskivan jag inte minns namnet på, lyckades de förstnämnda kläcka ur sig ibland makalöst bra låtar även om jag aldrig fallit in i den oreserverade hyllningskören. Det kan ha att göra med att Metallica var större än Gud när jag började högstadiet, vilket gjorde att i princip hälften av samtliga elever smög omkring i grådaskiga bootlegtröjor med tvivelaktiga, långtifrån tvättsäkra tryck. Det i sin tur gjorde att de flesta valde att inte tvätta dem. De stank. Både människorna och tröjorna. Nåväl.

Lou Reed då? Under sin tid i Velvet Underground skrev han några av historiens bästa låtar. De totalt fyra skivorna (okej, fem om man räknar ”VU”) som släpptes under namnet är alla olika, men likväl jävligt bra. De sammanlagda skivorna han släppte under eget namn är … tja, för att säga det snällt: ojämna. I katalogen trängs några makalöst utsökta album som ”Berlin” och ”Magic and Loss”, med rejäla magplask i form av ”Legendary Hearts” … och andra, mest mystiska underligheter som ”The Bells”. Kortfattat är det en musikalisk karriär som hunnit med mycket, och man får ge sig själv en rejäl dos tålamod om man ska sondera den minst sagt snåriga terräng som utgör Reeds soloutflykter.

Förutom detta gillar jag också till viss del spoken word. Jag gillar Current 93. Jag gillar experimentmusik. Jag gillar när artister blandar poesi med musik, så länge det inte blir för pretentiöst. Jag antar att jag skriver det här för att försöka säga att jag inte vill döma ut det jag har framför mig på förhand. Nej, jag varken tror eller egentligen hoppas på att jag ska få stå där med svansen mellan benen och hitta en ny favorit. Men vad fan. På papperet låter ett samarbete mellan Reed och Metallica inte så tokigt. Skit samma. Nu kör vi.

“Brandenburg Gate”

Tja, precis som de flesta recensioner jag läst av den här skivan utlovat låter det från allra första stund inte så illa. Mest av allt låter det som Lou Reed ofta gör på egen hand. Gillar man hans övriga plattor borde man heller inte ha vidare svårt för detta. Gillar man Metallicas övriga skivor, då … ja, för att citera Temperance, vem vet vad. Man kan väl säga att det låter som någon slags plojgrej som skulle kunna avsluta en skiva, om upphovsmakarna vill vara putslustiga. Lite som bluesriffandet i slutet på Gehennahs ”Hardrocker”. Blandat med lite yl.

“The View”

Tydligen baseras den här skivan på två tyska teaterpjäser som handlar om en hoppfull tös som kommer till Berlin för att lyckas som underhållningsartist, men det går givetvis åt helvete. Skrivna någon gång under det tidiga 1900-talet. Lite som dåtidens Mulholland Drive, eller nåt. Förvisso ett rätt tacksamt tema, då det är förhållandevis tidlöst. Det är nog mer än vad som kan sägas om det som ljuder ur mina högtalare. I textbladet står det att Lou Reed kvider att han är ”the tablet”. Det säger han inte. Han kvider att han är ett bord. Ackompanjerad av vad som bäst kan beskrivas som … ja … som om … som om ett gäng förståndshandikappade förskolebarn fått fri tillgång till gäng instrument, samtidigt som en desperat lärare står och försöker likt en dement dirigent få dem att spela samma ackord, flera gånger i rad. Det går sådär.

”Pumping Blood”

Plötsligt är det inte längre musikanterna som framstår som orkesterbandet från Rosens Dagcenter. Lou Reed ger sig i kast med att sjunga ett par höga toner, och alla som hört senare liveupptagningar med karln vet vad jag pratar om. Rösten spricker – fasansfullt – samtidigt som han ger sig den på att med inlevelse drypa fram textrader om blod i olika former. Jag ser inte Velvet Undergrounds frontman framför mig. Jag ser niondeklassarnas talangshow framför mig, framförd av den där lilla varelsen från South Parks goth kids. I bakgrunden ljuder några slags testocockrockriff, bredbent spelade. Ni vet när Nigel Tufnel i Spinal Tap framför sina solon? Så ser James Hetfield (för jag antar att det är han) ut, när han spelar det här.

”Mistress Dread”

Grejen är att det inte heller är speciellt originellt. Faktum är att Current 93 gjort saker som låter liknande – typ ”Beausoleil” från ”Swastikas For Noddy” eller “Lucifer Over London” från EP:n med samma namn – med skillnaden att han/de gör det bra. I den här låten har någon gett Lars Ulrich amfetamin då han på eget bevåg matar en sur tvåtakt samtidigt som gitarrerna gnisslar i bakgrunden utan sans. Faktum är att det låter på sina ställen misstänkt likt några som försöker sig på att göra drone eller industri, men som verkligen inte förstår något av tekniken bakom. Det skall sägas att mycket av den varan ändå blir bedrövlig, men tänk er då att detta låter som ett dåligt försök till att göra dålig industri. Metadålig industri i skatepunktakt. Med en full Reed bakom mikrofonen. Som inte håller käften. Konstigast av allt är att det faktiskt inte varit alltför illa om de hade haft vett att kapa låtlängden med hälften. Eller också är det bara önsketänkande från min sida.

”Iced Honey”

Reed försvarade denna sin sista skiva med att det minsann är ”a record for the litterate”. Ja. Själv skriver jag böcker för de musikaliska. Nåja, de inledande riffen är faktiskt inte så illa. Faktum är att det nu låter ungefär som det kunde ha gjort, om båda parter hade utnyttjat en bråkdel av potentialen. Lite som ett mer hårdrockigt Reed-album. Inte sådär värst speciellt, men ändå något. Lite som den där Metallicaplattan när de (stön) anlitade en orkester. Ett drag som skulle ge upphov till många komatrötta liknande försök av andra band. Ni vet, det låter liksom inte illa men ändå så makalöst bajsnödigt. Tokroligt liksom. Fast med en fasad av seriositet. Håhåjaja, den här låten består tydligen av ett enda riff. Ändå är jag tacksam. För det är det enda riff som varit hyfsat på den här resan … än så länge.

”Cheat On Me”

Vi kan ju säga att det hittills inte varit en helt angenäm resa rent musikaliskt. Jag passar då också på att nämna att det inte direkt är några lyriska storverk som skrapats fram av Reeds penna. Vi har snart nått halvvägs ände, och trots att jag noggrant följt med i texthäftet hittar jag ingenting direkt spännande. Mer framstår det hela som en parodi på friformsteater. Väntar nästan på att Ben Stiller ska hoppa fram från ett hörn och vara sådär halvseriöst dramakomisk. Inte för att skivan saknar comic relief – den kommer då och då, när man minst anar det. Sannolikt dock ofrivilligt. I den här låten passar James på att haspla ur sig några fylleyl som jag tror ska vara inspirerade av Tom Waits men som, för att parafrasera Euronymous, mer låter som en förkyld hund. Om det nu finns en vits med detta, går den helt förbi mig. Jag känner mig plötsligt som det jag är: en storstadsovan obygding från Norrland utan vare sig kultur eller finess. Teatermänniskorna står nog och skrattar i mjugg åt mig för att jag inte begriper. OK. Det bjuder jag på. Hetfield, Trujillo, Ulrich, Hammet och Reed bjuder också på sig själva. Och mätt blir man.

”Frustration”

Titeln känns nästintill komisk. Detta är första låten av fyra som utgör CD nummer två. Den är jättelång. Hela skivan. Även den här låten börjar faktiskt inte så tokigt. Som ett kapat Black Sabbath-riff som trots allt har lite driv i sig … men säg den lycka som varar länge, för precis när det känns som om något ganska genuint letar sig fram i ljudmassan saboteras det med ett onödigt break. Ska det vara putslustigt? Ska det tillföra något, och i så fall vad? Uppenbarligen inte mycket, för efter en stund fortsätter låten på samma sätt som den började. På något ställe låter riffandet lite som det Lake of Tears pysslat med på skivan ”Illwill” – även det en skiva jag ställer mig frågande till.

Jag spenderade gårdagen med att titta på David Lynchs Inland Empire. En ickelinjär, avantgardistisk, experimentell historia som vissa hyllar och andra hatar. Jag nöjer mig med att säga att den har sina kvaliteter i form av framkallande av obehagliga stämningar, men att dess historieberättande är ett analiserande av nästintill pervers karaktär. Den kanske blir lite bättre om man läser tolkningar av dess möjliga handling och budskap … men ska det verkligen behövas? Om en historia inte kan stå på egna ben, är det kort och gott ingen bra sådan. Jag antar att ni förstår vart jag vill komma. Skillnaden mellan Inland Empire och ”Lulu” är att filmen åtminstone ger ett intryck av att vara ett seriöst menat försök att göra något annorlunda, men ändå stupar. OK. Tough luck. ”Lulu” däremot … musikaliskt sett – vad är det här tänkt att vara? Är det verkligen låtar? Är det riff som kastades fram och accepterades i samma sekund som de spelades? Och även om så är fallet, gör det verkligen skivan bättre?

”Little Dog”

Åtta minuter gitarrplinkande med feedback i bakgrunden … och en cello, alternativt en basfiol. Det låter heller inte så illa – stråkarna skapar en rätt skön stämning som ger mig lite Neurosis- eller Red Sparowes-vibbar. Reed har också vett nog att hålla sig sansad. Mestadels. Han sluddrar något om en hund. Symbolik. Den lilla hunden får inte det den stora hunden har. Misslyckande. Inte så illa men gjort många gånger tidigare. Jag vill dock ge de medverkande en klapp på axeln för att själva storyn faktiskt är tämligen lättbegriplig och faktiskt stringent. Tyvärr görs det på bekostnad av att det är en ganska ospännande tematik.

”Dragon”

Två låtar kvar. En halvtimme kvar. Vi tar det en gång till. Trettio minuter kvarstår. Det är nu det börjar bli riktigt jobbigt. Visste ni att Lou Reed spelat in en skiva nästan enbart bestående av rundgång och drone utan sång, trummor eller bas? Den heter ”Metal Machine Music”. Den är lite småkul om man vill vara märkvärdig. Några av de tricksen återanvänds i den här låten, varvade med trötta Black Mark Records-riff och ännu tröttare textrader om att den besjungne alls inte är så speciell som personen antyder. Närmast ironiskt. ”You, you, you – you think you are SO SPECIAL!”, krystar Lou. Det är inte övertygande. Om det nu inte är så att han sjunger till en spegel … eller till de övriga i konstellationen.

”Junior Dad”

En tjugo minuter lång Grande Finale. Det börjar, nästan i vanlig ordning, inte så dumt. Påminner lite om Velvet Undergrounds ”Pale Blue Eyes”. Tre ackord som mals om och om igen jämte ett nästan nihilistiskt enkelt trumkomp. Det är faktiskt effektfullt. Lustigt är att det hittills varit åtminstone tre låtar som fungerat dugligt på hela skivan. Vad hade man egentligen tyckt om de enbart släppt dessa i form av en EP? Hade det fungerat, eller är det snarare så att dessa åtminstone bättre stycken mer blir till oaser i en annars liv- och tröstlös öken? Vet inte. Det slår mig dock nu när jag följer med i texterna att det faktiskt inte hade gjort vidare mycket om det hade skalats bort en ganska stor portion text. Lite som med King Diamonds senaste skiva ”Give Me Your Soul … Please” där det sägs ganska lite med väldigt mycket text. En mindre lyckad kombination. Men detta handlar ju om ”Lulu”, så tillbaka till sista låten. Och givetvis maler samma ackord fortfarande. Visst undrar man hur vissa musiker lyckas få repetitiva tongångar att fungera och bli nästintill hypnotiska, medan de misslyckade försöken får en att bita av sina egna tänder i ren uttråkning? OK, det är nu totalt åtta minuter kvar och ackorden har klingat ut i stråkar, orgel och lite av den där Red Sparowes-grejen. Och plötsligt slår det mig: det är då inte medlemmarna i bandet som spelar de bra instrumenten som hörs på skivan. Inte har de arrangerat dem heller. Med andra ord är det alltså enbart sessionmedlemmarna som gör en förhållandevis skaplig insats på världens kanske mest utskrattade skiva. Det känns lite orättvist emot dem.

Jaha, nu är jag klar. Jag har alltså i närmare sjuttiofem minuter lyssnat igenom skivan som inte borde finnas. Var det då så uselt som alla vill låta påskina? Ja och nej. Kortfattat kan man väl säga att det är ett rätt dåligt Lou Reed-släpp och en katastrofalt dålig Metallicaskiva. Lou Reed har gjort tröttare saker. Metallica … nej, det tror jag inte. ”St Anger” är en tröstlös historia, men låtarna är i alla fall acceptabla. Det jag frågar mig främst gällande ”Lulu” är: vem lyssnar egentligen på det här, och varför? Och för den delen, hur hade detta kunnat göras bra eller i alla fall bättre?

Ponera att det hade varit ett akustiskt album, med Lou Reed som uppläsare. Det hade sannolikt inte varit världens mest upphetsande skiva, men åtminstone godtagbart. Kanske lite väl väntat. Men kan man då ge upphovsmakarna till ”Lulu” cred för att de åtminstone gjort något oväntat och annorlunda? Nej, knappast. Det är helt enkelt inte så udda som det kanske hade behövt vara. Framförallt undrar jag vad hela bandet egentligen gör på skivan – med ”Some Kind of Monster” i åtanke, kan det här snarare ha rört sig om en medlems, sannolikt Hetfield, egna initiativ och att resterande manskap för husfridens skull aningslöst följt med? När man lyssnar på ”And Justice For All” undrar man vilka toner Jason Newsted spelar på basen. När man lyssnar på ”Lulu” undrar man vad som egentligen försiggår med samtliga inblandade. Om nu någon enskild medlem bidrar med något är omöjligt att svara på.

Jisses. Nu ska jag rensa huvudet med Nocturnal Graves. Det kan behövas. Och en sak till: i en intervju med David Tibet från Current 93 hasplade han ur sig att den han mest av allt skulle vilja samarbeta med i framtiden är Rob Halford. Har vi med detta snart en möjlig, värdig uppföljare till ”Lulu”?

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

OK. Sista chansen. Berömda sista ord. Men nu är det allvar. Ni vet de där skivorna som av någon obegriplig anledning haft kultstatus (åtminstone enligt deras egna skivbolag), men som man likväl aldrig förstått grejen med? Skivor som man enligt all logik borde ha köpt när det begav sig, men aldrig gjorde. Nu ska vi lyssna på dem. En sista gång.

Molested ”Stormvold”

Norskt 90-tal. Varken jag eller Heidenhammer äger denna platta. Mycket märkligt.

HP: Allt talar för att detta borde vara en gammal bortglömd juvel. Råa norska snubbar i sättningen, skivtitel på norska, ett av Dagon från Inquisitions favoritband, ett av de ondaste bandnamn man kan tänka sig … Molested. Varför köpte jag aldrig denna? Jag har ju köpt all annan skit!

HH: Jag vill minnas att jag lyssnat på den här skivan ett flertal gånger, men att inget fastnat förutom att det lät förjävla stökigt. Och att de hade med ett par udda instrument ibland. Typ. OK. Då kör vi.

HP: Lite som ett dödsigare ”Battles in the north”. Kaotiskt. Precis som jag minns det, trots att jag aldrig lyckats minnas en ton.

HH: Inte helt lätt att uppfatta riffen här. Nu när du säger det där om Immortal känns det som att polletten trillade ner lite. Men en fullkomligt idiotisk sångare. Gurgelbröt till det här skänker det hela en aura av hopplöshet. Lite som att de kört instrumentalt i flera år utan att hitta en sångare, för att sedan plocka in vem som helst som fram till inspelningen fått i uppgift att lyssna på dödsskivor för att ”få ett hum” om hur man egentligen gör.

HP: Välrepat så in i helvete. Inga verser eller refränger … och där var tydligen första låten slut. Deathspell Omega-stökigt femton år före sin tid.

HH: Mig veterligen lät i alla fall inget annat band såhär vid tidpunkten ifråga. Men … är det bra?

HP: Det är tiotusenkronorsfrågan. Det kan vara ett band som döljer dåliga riff med att ge mycket pang för peng istället.

HH: Nog pangas det alltid. Men här och där, under de mer sansade partierna, skymtar en del Immortal-liknande riff.

HP: Ett klassiskt franskt knep: ös på med en miljon olyssningsbara riff, för att sedan spela ett som man nästan hänger med i. Hade man däremot hört samma ”bra” riff i ett annat sammanhang hade man sannolikt tyckt det varit högst mediokert.

FINAL JUDGEMENT: Vi fattar lika lite nu som vi gjorde för tjugo år sedan. Nice try, Molested, men oss lurar ni inte.

FESTER ”Silence”

”Ingen skivsamling är komplett utan detta mästerverk!”, hävdade House of Kicks i en skivannons när de gav ut ett återsläpp på detta, oss veterligen, horribla album. Det är norskt, det är tidigt nittiotal, recensionerna på Metal Archives ger ett kollektivt betyg på 92 poäng av hundra möjliga. Vi kör.

HP: King Diamond-doftande intro … när man spontant börjar sjunga en melodi från ”Abigail” under introts första sekunder. Ja, då vet man …

HH: VIlken låt är det? Ah, skit samma. Från ”Abigail” är det, i alla fall.

HP: Fortsättningen på låten gillade jag faktiskt. Men maken till kraftlös sång … viskar han högt? Jag hatar texten, jag hatar sångmelodin. Han sjunger ”dream” oftare än Nagash sjunger ordet ”night” på Covenant-demon.

HH: Här återkommer King Diamond-slingan. Och vi pratar redan mer om andra band än om det vi lyssnar på. Ett halvsvettigt brudraggarsolo som grädde på moset.

HP: Ett riktigt osolo.

HH: Suck. Det här låter som ett riktigt hopplöst och bortglömt Black Mark-band som på omslaget har sina låttitlar i Comic Sans.

Ny låt. Sångaren ylkraxar värre än en tvärförbannad bilburen skåning.

HP: Vad i  helvete …. ?!

HH: Nu låter det som italiensk technothrash …

HP: Utan techno. Eller thrash. Fast med refrängriffet från ”Helan och Halvan” av Onkel Kånkel.

HH: Blandat med Mimikry.

HP: Ett norskt, mer kompetent Temperance. Det är som att de liksom inte fattar hur man gör … och det här är ändå deras andra skiva. Den första, ”Winter”,  kom väl typ 1992?

HH: Och kan du då tänka dig den … ?

HP: Men SLUTA tugga på gitarren. Riktiga jävla TBV-riff. Studiecirkeldöds. Att Euronymous inte var inne i de här grabbarnas replokal och förklarade att det var färdigspelat förstår jag inte.

HH: Jag antar att inte ens Strid orkade mordhota det här bandet, då det enbart var ett slöseri med allas tid.

HP: Antar att det här alls inte var vare sig döds eller black från början. Att hävda något sådant är som att kalla Morgana Lefay för vegetarisk grindcore.

FINAL JUDGEMENT: Den här skivan har man alltså lyssnat på från och till i tjugo år, och man blir lika vuxenbesviken och uppgiven varje gång. Pust. Och Fester är ett skitdåligt bandnamn. NÄSTA!

Vinterland ”Wings of sorrow” eller ”Welcome my last chapter”

När skivan kom var det få som höjde på ögonbrynen och sedan hundra år senare … PANG! MySpace-hypen var monumental. Lovorden haglade. En återförening skedde, som verkar ha runnit ut i sanden. Det är dags att för sista gången ge Vinterland en chans.

HP: Detta är också en skiva jag lyssnat på, av och till, i lika många år. Och jag har aldrig fattat grejen. Är det bara mig det är fel på?

HH: Aktien för den här skivan har nått IT-bubblenivåer. Och fan om den inte spricker lika hårt. Vi kör.

HP: OK, jämfört med Fester är det här Beethoven.

HH: Förvisso. Knepigt mixad. Trummorna låter som de spelas i inte bara ett annat rum utan i ett annat hus och över telefon.

HP: Tja, dåligt är det ju inte … men så extremt standard. Jag förstår inte alls vad andra hör i detta. Hmm,  Dissection-doftande … OK, om man kollar nyktert på det hela: det är definitivt i samma påse som Sacramentum, som jag faktiskt gillar. Men det är bara inte lika intressant.

HH: Och då var Sacramentum kanske inte så intressanta från första början …

HP: Det är precis som den där färdiggjorda vakuumförpackade hamburgaren man kan köpa på Lidl. Ingredienserna är där, men något är inte helt rätt.

HH: Jag blir inte ilsk på själva bandet, utan på de som hypar det här. För mig är det lika obegripligt som om andra skivan med Night In Gales skulle säljas på Discdogs för åttahundra kronor. Jag tror, på fullt allvar, inte det går att göra mer standardblack än det här. OK, låt två börjar lite kul i alla fall …men det var visst snabbt överstökat. Där kom ett poänglöst grind in i bilden.

HP: Jaha, Vargavinter fick vackert stå och skrapa i tamburen. Men med Vinterland, då dög det!

HH: Varför kostar inte den plattan tusen spänn begagnat? Och kan vi inte prata om Vargavinter istället?

HP: Enligt Metal Archives är det Azhubham Haani-Linus som spelar bas och ylar i Vargavinter. Det tror jag inte riktigt på.

HH: Tänk att man kan stava till Azhubham Haani utan att tjuvkolla.

HP: Och tänk att vi inte försöker hacka på, eller göra oss lustiga över Vinterland. Jag förstår bara ingenting. Noctes fick ju inte den här kärleken direkt …

HH: Det fanns så många andra band som gjorde en skiva och sedan försvann, som förtjänade en starkare plats i rampljuset. The Moaning, Excretion, Moaning Wind …

FINAL JUDGEMENT: Molested; Fester och Vinterland. En riktig powertrio. Tänk dig den turnén, och släng med Vermin när man ändå är på gång, som får tröska runt i Belgien. Jesus. ”Welcome my last chapter”, då? Ja ni, sista kapitlet i den vintersagan stänger vi igen för gott. Absolut inte dåligt, men inget för oss.

122 Stab Wounds ”The deity of perversion”

Norskt. Head Not Found. Mitten av nittiotalet. Rått bandnamn. Ingenting kunde gå fel. Eller … ? Nu kör vi.

HH: Det här introt har jag hört förr …

HP: Det här var mig en söt historia, som inte riktigt stämmer överens med bandnamnet. Mer av ett soundtrack till julmarknaden i Skönsberg.

HH: Ja, nu när det ”drog igång” låter det som ett tamare Dismember med svartmetallsång …

HP: Och med kastanjettkaggar. Lite som ett norskt Hypocrisy.

HH: Men ett inte helt oävet riff. Som självklart avbryts med det värsta oriffet sedan Vinterland.

HP: Säkert ett sådant där demokratiskt band där alla medlemmar fick chippa in sina egna idéer. Sångaren vill köra black metal, gitarristen melodöds, den andre gitarristen amerikansk döds … och basisten och trummisen var förmodligen mest nöjda över att få vara med. Det är ju kul att få vara med liksom.

HH: Om introt var ett soundtrack till en julmarknad är själva låten ett soundtrack till Van Helsing.

HP: Haha! Den här låten har fler slut än den sista Sagan om Ringen-filmen.

HH: Alltså, man läser ”The Slayer diaries” och Metalion gnäller på all usel metal som spelats in och släppts och hur förbannad han är över det. Och så väljer han själv att släppa en skiva som är mer intetsägande än en katatoniker i koma.

HP: Här letar vi alltså efter glömda juveler. Som vi trots allt ska fatta grejen med.

HH: Vad möts man av?

HP: Förakt! Alltså … som en bortkastad Hypocrisy-skiva blandad med Trollhättanthrash mitt i hela eländet

HH: Vi är alltså på låt två. Nu får det fan vara nog.

FINAL JUDGEMENT: Dra åt HELVETE!

Miscreant ”Dreaming ice”

Skivan med det kanske absolut dummaste namnet någonsin. Och kom för böveln inte och påstå att det är en fyndig ordlek. I så fall är även Alchemists ”Organasm” höjden av bokstavskonst.

HP: Det jag minns av detta är att det var fruktansvärt många toner, men väldigt få melodier. Som om en alien kom till jorden, fick i uppdrag att spela svensk döds och nästan fick till det. Nästan.

HH: Miscreant hade en låt med på en av mina favoritsamlingsplattor – den första som Wrong Again släppte. Men jag vill också minnas att det var en ren lyckträff, då resten av bandets låtar var allt annat än tillfredsställande.

HP: Tänk om man, för en gångs skull, kunde tappa hakan och tycka att det är skitbra? Vi kör.

HH: Det låter extremt mycket Voices of Death-demodöds.

HP: Alltså, det är toner, och stämmor … men melodierna makes no fucking sense. Slumpgeneratordöds.

HH: Miscreant skapade alltså en helt egen genre. Spår nummer ett framstår som ett medley av tio olika låtar som slumpvis klippts ihop utan att redigeras i efterhand. Ackompanjerat av några smått obeskrivliga tjut från en ilsken pensionär.

HP: Är det sura toner eller ska det låta sådär? Som om någon sitter och spelar slumpartade toner medan det kör förbi en ambulans utanför fönstret. Har aldrig tidigare hört någon som kan spela ett melodiskt och kompetent solo, men inte en slinga. Kan det vara så att de hade så sjukt dåligt ljud i replokalen så att ingen hörde vad de andra spelade? För att i studion sedan märka att inget egentligen hänger ihop.

HH: Låt nummer två. Jag tycker det låter precis som att gitarrist ett kläckt en hyfsad Metallica-stöld, och att gitarrist nummer två säger stopp och belägg och avslutar riffet med ett osammanhängande dravel för att vara ”originell”.

HP: Du vet den där sketchen där tre fjärdedelar av The Real Group är sjuka, så att den siste får framföra sin grej a capella, och ingen fattar något? Precis så låter Miscreant.

HH: För en gångs skull är jag genuint glad över att jag inte köpte den här skivan. Och gudarna ska veta att jag hade chansen.

HP: Oh ja. Jag har hållit i den här så många gånger att det inte ens är roligt.

HH: Även du på Skivboden, förmodar jag?

HP: Exakt. Jag valde att köpa Necromass andra skiva istället. Fatta allvaret.

HH: Det här är lika dumt som Temperance.

HP: Temperance är ju för fan Beethoven jämför med det här. ”Vem vet vad?” är som ”Night’s blood” i jämförelse. Det här är ju MYCKET sämre än jag mindes det, och då minns jag det ändå som skitdåligt.

FINAL JUDGEMENT: Är det här den värsta hittills? Ja, vem vet vad?

Evol ”Dreamquest”

Det är mitten av nittiotalet. Det är black metal. Det är … italienskt. Och inte ens vi köpte det. Efter magsugarna med Necromass och Opera IX var måttet rågat, men likväl var det något som lockade med Evols medlem Princess of Disease – en kontinental, lättklädd, nekromantisk skönhet. En italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint. Pang var man i puberteten. Vi kör.

HH: Jag vill bara inleda med att den här skivan är en timme lång.

HP: Jag minns att de var tidigt ute med att köra ett konsekvent Lovecrafttema. Påminner förresten inte det här introt om Paradisios ”Bailando”? Eller en film släppt av guldbolaget Cannon.

HH: Ett par ninjor i motljus och det här i bakgrunden så är jag nöjd. Nu är det visst dags för den första riktiga låten att dra igång. Suktande Princess of Disease-viskningar, akustiskt plink, klockljud … och ett riktigt TBV-riff.

HP: Hur många stopp har det varit i den här låten nu? Fler än i amerikansk fotboll.

HH: Och fler blir det. Vi är inte ens halvvägs. Undrar om man hade kunnat lyssna in sig på det här om man var tillräckligt ung?

HP: De orkestrala delarna är ju inte helt talanglösa.

HH: Det HÄR är ett band som skulle hållit sig till dungeonsynt. En genre som är så konstig att den knappt existerar.

HP: Alltså, allt flyter på och hänger ihop så länge det bara är keyboardisten som spelar. När gitarrerna kommer in är det som att de glömmer bort precis allt. Inte riktigt som om Alphaville skulle spela dödsmetall, men ändå något ditåt …

HH: Nästa bit. Hetsig speed metal blandad med orchestral hits.

HP: Det här var ju åtminstone lite kul. Men om det här är från 1996, då finns det fan inga ursäkter.

HH: Speed metal, förresten … nja, Pennywise och orchestral hits, kanske. Vi kan nog i alla fall enas om att det var keyboardisten som säkrade kontraktet. Adipocere Records, vilket stall för konstiga hästar det ändå var.

HP: STOPPA PRESSARNA!

HH: Alltså … vad fan …. vad ÄR det här?

HP: OK, vad är dummast – det här eller Starkness? Keyboard-cat möter italiensk svartmetall. Åh söte Jesus.

HH: Alltså … men, ja … för första gången ikväll blev jag på lite gott humör.

HP: Mycket kan man nog säga om Evol, men det här var faktiskt kul. Och låten slutar inte i första taget.

HH: Hur mycket gitarrer har det varit hittills? Tjugo procent? Trodde inte man kunde skriva oriff på keyboard.

HP: Detta är unikt. Ett tvärtomband. Normalt fyller man ju ut en skiva med syntpartier, här fyller de ut med gitarrer. Makalöst.

HH: Det här är ett band vi får anledning att återkomma till. Den första ”svartmetallskiva” jag hört som skulle göra sig bäst som soundtrack till en barnfilm. Andra band håller sig på sin höjd till julkalendersyntar. Lovecrafttema, förresten … undrar vem som vrider sig mest i sin grav över hur deras respektive verk använts i black metal – Lovecraft eller Nietzsche?

HP: Bra fråga. Det sjuka är att vi nu lyssnat mer än dubbelt så mycket på Evol som på något av de andra banden. Vilket kanske säger mest om dem.

FINAL JUDGEMENT: En fullspäckad Evol-special i framtiden är alls ingen omöjlighet.

Reflektion: Det måste vara helt unikt. Black metal alltså. I över två decennier har man trugat sig igenom oceaner av skit – och man upphör ändå aldrig att bli förvånad. I tre timmar har vi nu suttit och malt igenom saker som inte borde finnas, för att avsluta med ett band som fyller ut sina skivor med gitarrer och låtar. Som har en italiensk Sarah Jessica Parker i semi-corpse paint som selling point. Och det är ändå det bästa bandet ikväll.

Tack för kaffet och på återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer