Hatpastorns likpredikan

Carcass var som vi alla vet ett riktigt kanongäng och inte ett öga var torrt när de lade ner verksamheten runt 1996. Visst, ”Swansong” föll mig aldrig riktigt i smaken, men det är trist när bra gäng lägger ner när man känner att de fortfarande har något att ge. Nuförtiden vill jag inget hellre än att band lägger av, men 1996 var mentaliteten annorlunda.

Det började snabbt spekuleras i vad medlemmarna skulle pyssla med istället för Carcass. Först fick vi en platta med sidoköret Blackstar. Inte det sämsta man hört, men heller ingen magkittlande upplevelse. 1999 drabbades trummisen Ken Owen av en hjärnblödning, samma år startade gitarristen Bill Steer bandet Firebird, ett band jag inte kunde bry mig mindre om. Basisten/sångaren Jeff Walker då? Ja, han låg väldigt lågt.

Sedan blev det tyst.

I mitten av 2000-talet började det dock snackas om att Jeff Walker startat ett nytt projekt. Det vattnades i munnen. Min polare Holy Records-Danne som är ett fanatiskt Carcass-head höll på att gå upp i atomer av förtjusning och han finkammade hela Internet efter mer information om detta projekt. Själv höll jag tummarna att det skulle vara brittisk medicingrind a la ”Necroticism”.

Till slut kom dagen då allmänheten fick veta vad detta rörde sig om. Jag minns detta så väl. Holy Records-Danne ringde upp mig, helt lyrisk över att äntligen få veta vad detta var. Han berättade att bandet hette Jeff Walker Und Die Flüffers och att det skulle röra sig om någon sorts form av country/rock. Jag blev helt kall. Jag gillar inte country. Eller rock. Jag hatar kombinationen av country och rock. Allra mest motsätter jag mig när extremmusiker ska försöka ge sig på den genren då det i 9 fall av 10 faller mellan exakt alla stolar i hela solsystemet. Lägg därtill bandnamnet som stank buskis. Innan jag hann vråla ett riktigt Darth vader-Noooooo förklarade Danne att han redan beställt skivan. Sedan minns jag inget mer.

Plötsligt kom dagen när jag fick höra hur det här faktiskt lät. Skivomslaget var det första njurslaget. Innan jag hann protestera dundrade musiken igång. Det var mycket värre än jag kunde ana. Mycket. Värre.

Mycket.

Värre.

Jag tänkte att vi går igenom hela skivan tillsammans, låt för låt. Observera att jag inte hört den här skivan på tio år så det här kommer göra lika ont för mig som för er. Ladda med lämplig psykofarmaka, vi kommer behöva all hjälp vi kan få.

”The man comes around”

Vi inleder med en Johnny Cash-cover. Sådana här spår har man med ironiskt på någon jävla Japan-utgåva. Nädå, detta inleder alltså ”Welcome to Carcass cuntry”. Johnny Cash i all ära, men kan vi inte bara svära en ed att aldrig någonsin göra en cover på någon av hans låtar. Det slutar aldrig lyckligt. Och du där! Du som börjar muttra om Impaled Nazarene och deras ”Ghostriders in the sky”. Lägg av. Om det finns två låtar jag kategoriskt hoppat över sedan dag ett är det just Impaled Nazarenes Johnny Cash-Cover på ”Tol cormpt norz norz norz” och Dark Funerals cover på Vons ”Satanic blood” på ”Secrets of the black arts”. Vi är alltså på låt ett nu och jag pratar redan om två helt andra band. Fan vad bra Impaled Nazarene och Dark Funeral var när de var unga och hungriga förresten. Jeff Walker är proppmätt. Lyssna på hans sång. Vad ska det här tjäna till? En småpackad britt som pseudokraxar sig igenom Johnnys Cashs kanske mest utnötta låt. Det rent musikaliska då? Ja, det är samma glöd som på en sådan där tragisk karaoke-skiva utan sång som snurrar på typ Daltons Saloon i Sundsvall. Skillnaden är att man har kul på Daltons. Detta är bara plågsamt.

”I Can’t Help It (If I’m Still in Love with You)”

Tydligen en Hank Williams-cover. Har såvitt jag vet aldrig hört Hank Williams. Sura gitarrer, snigeltempo och rent genant sång. När Candlemass tolkade Sigge Fürst skakade man på huvudet. Nu skakar hela kroppen. Av olust. Det här det värsta jag vet. Om country låtit som musiken till TV-spelet Gunsmoke hade jag dyrkat. Och! Jag har ett enormt brett sinne för humor, allt från brittisk knastertorr humor till Onkel Kånkel får mig att garva så att tårarna rinner. Jag tar bara för givet att detta spelades in som ett skämt. Vilka är då målgruppen, för den här plattan finner jag noll procent festlig. Jag är renodlat intresserad.

”You’re Still On My Mind”

Luke McDaniel någon? Som sagt, mina kunskaper om country och närbesläktat strunt är tämligen begränsat, men jag har aldrig sett namnet Luke McDaniel ens i skrift. Och då menar jag ALL skrift. Eftertexter till filmer, på flingpaket, i böcker. Nu strutar jag inte ner det här till musikern Luke McDaniel utan alla på planeten Jorden som fötts med det namnet. Luke McDaniel. Det låter som ett hitte-på det här. Nu ska vi se, vi trycker på Play och ser vad ”Luke McDaniel” har tillfört människosläktet.

Oj.

Vi slog just världsrekord i sämst. Jag kan bara inte förstå. Jeff Walker, coolaste rösten och grymmaste texterna. DEN Jeff Walker. Jeff är född 1969. Den här tragedin till platta släpptes 2006. Trettiosju. Han var trettiosju år. Det här måste röra sig om en helt fruktansvärd fyrtioårskris. Det måste finnas mer information om det här. Nu ska vi se. Han lyckades lura med sig bland annat Faith No Mores Billy Gould, Ville Valo från H.I.M, Danny från Anathema, Bill Steer and Ken Owen. Vilka som gör vad och när är oklart.

Oj.

Håll i er nu, detta är ett citat från Decibel Magazine:

”It’s really not that original of an idea when you consider that Mike Ness has already done a country-hybrid album. But I don’t think anyone from a background like mine has done it, and done it with a bit of respect — not turning it into a piss take.” – Jeff Walker

Ridå.

”Sunday Mornin’ Comin’ Down”

En Kris Kristofferson-cover. Originalet är säkert väldigt finstämt. Men. Alla som hackar på David Vincent för att han spelar country får gärna lyssna på den här skivan från pärm till pärm. Gud alltså. Låt fyra av ELVA. Jag fattar inte hur Heidenhammer klarar av att göra sina hatmatcher med TVÅ skivor.

”Mississippi”

Werner Theunissen är upphovsmannen bakom den här biten. Inget namn som får det att ringa i klockan. Jeff Walker gör sitt bästa för att låta som Dave Mustaine på en riktigt dålig dag. I övrigt är det som Black-Ingvars, fast tamare. Ja, ni hör ju själva. Bokstavligen. Ni hör ju vad jag hör. Sitt inte där och läs utan att lyssna. Nu ska det lidas. Tryck på Play. Pärm till pärm är det som gäller nu. Kan jag, kan ni. Vi gör det här tillsammans.

”I Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In)”

Mickey Newbury är det som tolkas nu. Han hade lika gärna kunnat heta Glosoforf Flim-Flam för på min topp ett-lista över musiker jag aldrig hört talas om ligger Mickey Newbury etta. Som ni märker blir beskrivningarna kortare och kortare för varje låt som går. Det är som svårt att beskriva hopplöshetens absoluta solhöjd. Här är det iallafall lite grind på trummorna och det låter såklart inte riktigt klokt. Fy fan, här sitter man. Kvavt och jävligt. Svetten porlar. Beordrad övertid på jobbet. Vad gör man när man äntligen får lite egentid? Jo, då ska det lyssnas på Jeff Walker Und Die Flüffers. Jag har tusen och åter tusen skivor bokstavligen inom räckhåll. Nädå. Det ska sittas i köket och skrivas om det här. Vilket djävulskt dåligt initiativ det här var. Jag önskar jag kunde skylla på någon. Heidenhammer. Jag skyller på Heidenhammer. Om den ormen inte varit på semester hade jag garanterat varit hemma hos honom istället. Kaffet nybryggt och vetelängden färsk, kanske ett par mellanplattor med Eminenz. KOM HEM!

”I’m So Lonesome I Could Cry”

Mer Hank Williams. Hurra. Det bara kokar i mig. När jag letar rätt på låtarna på Youtube märker jag dessutom en mycket obehaglig trend. Samtliga bitar har en övervägande majoritet gilla-markeringar. Korten på bordet. Hur jävla slut i roten måste man vara för att inte bara aktivt leta efter det här på Youtube, man trycker även på gilla-knappen och skriver en trevlig kommentar. Är det inte på Internet som alla är elaka? Man ramlar över en fnissig och oskyldig kattvideo och PANG i kommentarsfältet hittar man folk som skriver de mest stötande och negativa sakerna. Vad fan är det med folk egentligen? Alltså, på riktigt. Att det är fel på mig råder det inget som helst tvivel om, men jag har iallafall vett nog att förstå att Jeff Walker Und Die Flüffers mycket väl kan vara det tröstlösaste som någonsin spelats in.

”Once a Day”

Bill Anderson. Ja, fråga inte mig vem fan det är. Tänk att det fanns en tid när jag tyckte att Metallica lökade till det med sin ”Whiskey in the jar”. Den covern är fan Emperors ”In the nighstide eclipse” i jämförelse. Jag förstår ju att det är själva texten som är en stor del av behållningen i sådan här musik. Ett problem. Jag lyssnar aldrig på texten. Jag lyssnar primärt på sångmelodin. Texterna läser man i bookleten. Ja, förutom när jag lyssnar på könsrock då. Därför blir genrer som blues och country väldigt abstrakta för mig då det oftast saknas bra sångmelodier/strukturer. Det kanske är därför jag uppskattar en del av Johnny Cashs prylar då det faktiskt är minnesvärda/vemodiga sångmelodier. Blues är fan värst. Någon lallare som spelar samma trötta bluestolva om och om igen och efter det inledande ”Oh, my baby left me” zonar jag ut totalt och hör bara ett sömnigt mummel. ”Men lyssna på texten då?”. Tack, men nej tack. Jag lyssnar på Summum Malum. Där behöver man inte höra vad som sjungs för att förstå att grabbarna menar allvar.

”The End Of The World”

Arthur Kent och Sylvia Dee är ansvariga för originalet. Eller, vad fan vet jag egentligen? Jag saxar informationen om upphovspersonerna från Internet. Vem vet? Det kanske är någon från Veles som skrivit den här. Pianomelodin är trivsam, men det torpederas fullkomligt av skivans kanske sämsta sånginsatser. PUST! Och Dr Panzram då? Vad fan gör han i detta nu? Han är säkert och glassar på någon kanonspelning. Förmodligen sitter han dock och klipper podcasts och är lika upprörd som jag.

”Rocky Mountain High”

John Denver! Ett namn jag känner igen! Wohoooo! Oj. Nu kände jag mig precis som ett sådant där miffo som applåderar när det ser en ljussabel i trailern till typ Star Wars part en miljard. En filmserie som är så kreativt bankrutt att den får zombiegenren att kännas fräsch och nyskapande.  Näst sista låten nu. Jag är så trött att jag fnissar hejdlöst åt min hjärna som tycker att John Denver the last dinosaur är den fyndigaste ordvitsen någonsin. Låten är inte så pjåkig, men sången. Anal Cunts ”Picnic of love” är bättre. Framförallt roligare. Bure Bödel ska få fan för det här när jag träffar honom på jobbet imorgon. Han borde veta bättre än att släppa hem mig ensam med Jeff Walker Und Die Flüffers i tankarna.

”Keep On Rocking In The Free World”

Det här ju Neil Youngs ”Run to the hills”, det vill säga hans sämsta och mest populära låt. Farsan hade ”Harvest moon”-plattan på kassett i sin bil när jag var elva. Rena guldet. Därför blev jag så paff när jag blev äldre och insåg att folk gillade den här Neil Young istället. Covern är exakt sådär trött och hopplös som man väntar sig. Sedan tar den aldrig slut.

Ja, det var Jeff Walker Und Die Flûffers ”Welcome to Carcass cuntry”. Ett album som får en att känna sig som en mytoman när man berättar att den ens finns. Jag försökte hitta recensioner på skivan och orkade ärligt talat inte ta mig längre än Wikipedia-artikeln som förtäljer följande:

”PopMatters complimented the album for being ”fun”.”

Kul?

När Loa Falkman tolkar Nordmans ”Vandraren”. Det är kul. Att få höra sin barndomsidol Jeff Walker, med page-frisyr, jeans och cowboyhatt med en totenkopf på, sjunga skralt över oinspirerade covers. Det är inte kul.

På återseende.

/Hatpastorn

Något jag fullkomligt älskar är att svara på bisarra intervjuer från fjärran länder. Intervjuer där petitesser såsom språkkunskap och rimlighet får ge vika för de riktigt tunga spörsmålen. Det är där man hittar sanningen. På väg hem från jobbet igår plingade det till i min mobiltelefon. Herr Stille hade skickat en bild. Jag klickade på meddelandet och mina ögon möttes av magi. Genom pur ockultism hade herr Stille tillskansat sig intervjufrågor från det malaysiska fanzinet Memory In Darkness. Vilket band som ursprungligen fick de här frågorna är oklart, men för att hylla den här typen av journalistik tänkte jag svara på den. Mestönten Proust hade sina tjugo frågor. Här är mina.

What is your opinion if this underground musics are known by society as a fucking musics?

Skönt att köra fast redan på första frågan. Ja, alltså. Samhället och black metal mår som allra bäst när de är så åtskilda som möjligt.

If one of your important person in your band has a controversy with you, what is your reaction?

Nu måste jag tänka efter om jag ens varit med om det. Ja, om man inte räknar gångerna jag och Heidenhammer försökt spela in musik tillsammans. Då blir det lätt ”Some kind of monster”. Eller så pajar vi ett parkettgolv hos någon bekants syrra då Heidenhammer blivit besatt av avgrundsanden och slitit ut kontakten till frysen för att kunna driva sin Casiosynt. True story. Jag tyckte det var hur roligt som helst. Heidenhammer var inte lika road. Hans polare var ännu mera mindre road. Argast var systern. Hon blev verkligen skitsur. Jag tänker lite såhär jag, vem fan lägger parkettgolv i köket?

How did you make your songs? Did you obtained the ideas from a music creater or they were your own ideas?

När jag lärde mig spela gitarr hoppade jag över många steg. Dels har jag inte en susning om vad ackorden heter och sedan höll jag aldrig på med att ta ut låtar. Det var betydligt roligare att försöka göra egna låtar på en gång. Sedan är jag superkass på att ta ut låtar på gitarr. Synt går bra, man kan inte misslyckas, men gitarr är det värre med. Jag vet att jag vid ett tillfälle satt på pojkrummet och försökte stjäla ett riff från Morannon. Helt omöjligt. För bara ett par veckor sedan satt jag med snubben bakom det bandet och han visade mig hur riffet gick. Två gitarrer. Man var tvungen att spela det på två gitarrer. Inte konstigt att det inte lät som det skulle när man satt och slamrade. Såhär i efterhand skulle det säkert varit smartare att faktiskt lära sig typ teori och nöta in andra bands låtar, men jag får tråkslag av bara tanken. ”Spela ett C Maj sju”. Glöm det, man är väl ingen fjant eller. Jag säger såhär när jag möts av teorinördar: Lyssna för fan, total Ildjarn-worship! För att sedan veva hejvilt. Faktum är att jag lärde mig att såga innan jag hade full koll på normala komp och får således mer kramp av att spela Lake Of Tears-låtar än något från ”Transilvanian hunger”. På tal om musikskapande. Är det bara jag som finner det helt bisarrt att det finns musiker som inte skriver egen musik? Sådana som bara spelar i band och lär sig andras låtar. Jag har aldrig förstått mig på det. Man behöver såklart inte tillföra något till bandet man spelar i, men att inte ens sitta och skriva på kammaren … jag förstår det bara inte. Jag menar det inte som något negativt, mest bara förbryllad över fenomenet. Som att måla utan att ha färg på penseln.

What is your opinion if a sex symbol is printed on your album´s cover? Is that your symbol which is played by your band or is it just a strategy to make people feel interested in your album?

Jag hatar det. Om man måste ha en lättklädd fjälla på omslaget för att locka köpare borgar det för musik av absolut lägsta kvalitet. Är man en sådan som går igång på alla cylindrar åt typ omslaget till Mactätus ”The complex bewitchment” bör man ställa sig framför en spegel och där titta en lång stund på en person som helt saknar skam. Skärpning. Black metal är som absolut bäst när alla spår av mänsklig närvaro är bortblåst. Oskarpa bilder på skepnader i fjärran, allra helst inga bilder alls. Artistnamn som osar mystik, helst inga namn alls. Inga tacklistor. Ingen kontaktinformation. Ingenting. Bara ett rått omslag som väcker fantasin och låttitlar som får det att vattnas i munnen. Ska det vara så svårt? Folk som föredrar blyertspattar framför ett oskarpt svartvitt foto på skogen förstår ingenting. Sedan, Luis Royo, fatta allvaret. När band började ha hans hötorgskonst som omslag dog jag en smula. Samma personer som dyrkar Luis Royo dyrkar per automatik även tavlor på gråtande barn, drömfångare och vargtröjor. Det är exakt samma sak. Jag älskar fantasy, inte ens jag gillar Luis Royo. Elvira Madigan släppte väl i runda slängar tvåtusen album med Royo-omslag. Och Graveworm. Ja, då slutar det med att plattorna säljs för tio spänn styck i Ginzakatalogen och PANG har jag fulla jävla skivsamlingen med skrot då jag är som en korp och måste ha allt!

Do you know the origin of this black/death/doom metal, how they developed who pioneered them and where did they come from?

All musik börjar och slutar med Vithattens ”Dont burn the witch”. På tal om det. Venom anses ju vara bandet som kläckte genren black metal genom sin skiva ”Black Metal” från 1982. Varför pratas det aldrig om Holy Moses demo ”Black metal masters” som släpptes 1980?

There are a few musics players who feel conceited after a show. Can you explaine why?

Folk som beter sig som dryga arslen före, under och efter en spelning är för mig en gåta. Det delas ut för lite sparktårtor i band rent generellt av just den anledningen. Jag vet inte hur många orkestrar man sett/stött på där det funnits medlemmar som bogserat ner bandet i smutsen genom att bete sig som fullkomliga arselbang. Nu pratar jag inte om folk som exempelvis bara vill bli lämnade i fred, där är det bara pluspoäng som gäller, utan … ja, ni vet exakt vad jag menar. Av någon anledning brukar turnéledare/arrangörer lida av denna fullkomliga hybris. Kom ner på jorden tyskjävel, du skjutsar runt black metal-band i minibuss och har dåligt hår. Nu jävlar kokar det! Värst är dock personlighetstypen som är svintrevlig ända tills det kommer in någon coolare i lokalen. Jag kommer aldrig förstå mig på det. Man sitter och har en supertrevlig avslappnad diskussion om typ Eminenz uselhet och vips blir man osynlig när det ska sugas kuk på någon B-kändis. Nä, folk kan generellt dra åt helvete faktiskt.

Are you proud when you are called a satan, because, there are some bands feel very proud when people called them `Satan`.

Längesedan jag blev kallad Satan. ”Jävla idiot” är väl vanligare. I gymnasiet var jag med om en märklig grej när jag skulle på en lektion. I min väg stod ett gäng tuffa invandrargrabbar som med orden ”shit, akta, en satanist” delade på sig likt Moses delade havet och jag fick passera. Jag kan inte påstå att jag kände mig stolt. Mest förbryllad. De kanske hade fobi för en fem storlekar för stor Enslaved-tischa och oknäppta gladiatorboots.

Many black metal bands choose a cross, pentagram, skull or ghost as their symbol. Can you explaine why?

Man ska aldrig underskatta styrkan i symboliken. Själv får jag rännskita bara jag ser McDonalds gula ”M”. Det är som Pavlos hundar, fast dålig tarmflora. Astaroths sigill är dock en symbol som har sådan estetisk sprängkraft att jag blir knäsvag varje gång jag ser det. Perfektion. Särskilt i jämförelse med Belials dito som mest påminner om en treårings tappra försök att rita en U-båt.

Men.

Kan vi inte bara enas om några saker? Ormar, trianglar och bägare, skitsnyggt första gångerna man såg det på ett omslag. Nu vägrar jag lyssna på en ny skiva som innehåller något eller några av de komponenterna. Och kom igen, ser jag en jävla nordisk vägvisare till kommer jag begå våldsbrott. Och! Alla som tävlar i att stava det så spexigt som möjligt, lägg av. VWhæáégüWhïsÿRð. Så, jag vann. Nu kan vi gå vidare. Vägvisaren är i grund och botten en trivsam och estetiskt tilltalande symbol. Synd bara att den kommer förvandlas till 2010-talets nya Matrixvirustribal om folk inte hejdar sig. Dödskallar kan vi lugna oss med också några år. Det är bra nu. Spöken däremot. Mer spöken tack. En sista sak innan vi går vidare bara. Det inverterade korset. Alla som ska hålla på och vara märkvärdiga och bara ”Bla bla bla, Petruskorset, bla bla bla, inte alls Djävulen, bla bla bla”. Håll bara käften. Det finns latin och det finns black metal-latin. Det är två helt separata språk, med vissa gemensamma beröringspunkter. Håll inte på och tjafsa om grammatik, då fattar man verkligen inte grejen. Samma sak med ett hederligt inverterat kors. Det är Djävulen man dyrkar. Punkt. Du kan ta ditt Petruskorssnack och göra en avbild av omslaget till ”Fuck me Jesus”. Man tar ju knappast upp Unanimateds ”Ancient God of evil” och börjar rya om Petruskors liksom. Då är man helt sopslut. Man tar upp den plattan, nickar gillande och tänker ”fan, det här är mina killar”.

Can you tell me your favorite black/death/doom metal bands and give your opinion about the bands.

Black metal. Fan vad jag älskar black metal. Mayhem, Burzum, Gehenna, Enslaved, Manes, Limbonic Art, Darkthrone, Isengard, Dödheimsgard, Emperor, Summoning, Ulver, Abigor, Sorhin, Arckanum, Tulus. Listan är oändlig.

Death metal. En genre jag älskar nästan lika mycket som black metal. Deicide, Morbid Angel, Death, Immolation, Grotesque, Autopsy. Ni fattar poängen.

Doom metal. Problemet med doom är att Warnings ”Watching from a distance” är så bra att det är omöjligt att ta sig förbi den. Första Candlemass är såklart råbra. Och den röda med Jex Thoth. Men Warning alltså. Wow. Vilken skiva. Den är så bra att jag, no joke, inte vågat lyssna på 40 Watt Sun. Jag är inte redo.

”Give your opinions about the bands”. Ja, alltså vill man läsa mina åsikter om de bra banden som helt plötsligt en dag steg upp ur sängen och bestämde sig för att vara superdåliga finns det gott om läsning här på Hatpastorns Likpredikan.

Don´t you want to make a gigs in Sabah, Malaysia (My country).

Jag vill inget hellre än att spela i Malaysia. Jag är genuint nyfiken på att veta varför demo och fanzinescenen som blomstrade på 90-talet försvann som genom ett trollslag. Blev black metal förbjudet? Vad hände liksom. Det är ett otroligt märkligt fenomen.

What is your reaction when some people a trying to abolish this underground scene?

Matrixviruset och death n roll-pesten var fan inte kul alltså, men likt efter en skogsbrand så blir det bra återväxt efteråt. Utan Matrixviruset hade vi garanterat inte haft ett sådant uppsving med exempelvis ortodox svartmetall. Utan death n roll-pesten hade det inte funnits samma sug efter old school-döds. Man få ta det onda med det goda som Lars Von Trier en gång förkunnade.

If a black metal bands interested in staining their faces, another death/doom metal bands did not, follow this style, what is your opinion if this `Staining Faces` is thought as satan.

Jag tar bara för givet att vi pratar om corpse paint nu. Används det på rätt sätt är det helt ultimat. Vi snackar återigen om att ta bort den mänskliga faktorn. Jag vill ha så lite människa som möjligt när jag lyssnar, beskådar eller utövar någon sorts form av liveverksamhet. Samtidigt vill jag inte ha något spex, som typ GWAR och Lordi. Portal-spex går bra. Hur jag kan rättfärdiga det har jag ingen aning om, men hellre ett gökur på huvudet än lustiga strutar och band med kåpor. Återigen, kåpor är i grund och botten helt suveränt, men alla kan väl för fan inte ha kåpor. Mgła gjorde helt rätt när de började köra på sitt stuk med täckta ansikten. Ett strålande sätt att koppla bort människoaspekten och egot. Trist bara att så många andra började med samma sak. Uada liksom. Att de inte skäms.

Many underground musics players are using a music to worship satan. If your band choose a music to worship satan, did you really concentrate your mind to it till you felt absorbed in?

Intervjun med M från Mgła på Bardo Methodology fick mig att inse att jag har exakt samma åsikter som honom när det gäller i stort sett allt. Särskilt när han självdiagnostiserar sig själv som ”spiritually challenged”. Ockult litteratur skriven i något radhus i en håla ger mig lika mycket som Aleister Crowleys självbiografi: tråkslag och brutala kortisolkrypningar i kroppen. Folk får tjoa hur mycket de vill och åkalla allsköns andar, full support där, jag har själv skaldat om Djävulen och hans kohorter minst en miljon gånger. Men. Om man busringer ner i avgrunden så finns det en risk att något faktiskt svarar. Lycka till att försvara sig med hoprullad Belial Center-katalog som enda vapen.

What is your opinion where there is a fighting between the underground members when the gigs still in progress.

Slagsmål i publiken. Helt OK så länge de håller sig borta från scenen. Om du vill upp på scenen och snabbt kasta dig ut i publiken, kör i vind. Jag kommer aldrig förstå mig på ditt beteende, men vi kan säkert komma överens ändå. Men. Folk som klättrar upp på scenen och får för sig att de spelar i bandet. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Det ska klängas, det ska viftas, det ska spexas. Och sedan blir de sura när man sparkar tillbaka dem ut i publiken igen. Vad är upp med det som kidsen säger. Seriöst, vad är grejen? För ett gäng år sedan blev det ett herrans liv när Mortuus nacksvingade ut ett klängigt fan i publiken. Vad skulle han göra? Det är inte alltid det finns scenvakter och finns det vakter så är de inte de mest uppmärksamma alla gånger. Ibland måste man sätta gränser och jag tror inte det var några fler i publiken som fick för sig att äntra scenen den kvällen. Om han inte gjort något då? Bara gudarna vet hur länge den där tjommen hade stannat kvar. Jag hade tappat fokus direkt. I värsta fall hade kanske fler fått för sig att kila upp på scenen och vips har vi Obscene Extreme i Tjeckien. Eller Helvetet på Jorden som jag kallar den festivalen. Står jag i publiken och kanaliserar till en kanonspelning vill inte jag ha några störande moment på scenen. Det dödar magin direkt. Samma sak när jag står på scen själv. Jag har fullt upp med att vråla lungorna ur mig och skapa en atmosfär. Då vill jag inte oroa mig för någon fyllskalle som man i ögonvrån ser kliva upp på scenen, vilt trampades på kablar, hängandes på ens medmusikanter som ett jävla drunkningsoffer.

Jaha, var frågorna slut nu? Vad tomt det känns.

På återseende.

/Hatpastorn

 

Sataros var med och grundade Arckanum en gång i tiden, när Shamaatae fortsatte bandet som ett soloprojekt så grundade Sataros projektet Sataros Grief. 90-talet var kantat av en hel del brokigheter, men även en hel del black metal. Direkt från Mora svarade Sataros på mina frågor.

/Bure Bödel

Hallå där Sataros, du har varit rätt duktig på hålla dig från rampljuset trots att du tidigt var en del av den svenska death/black metal-scenen. Din första demo var med bandet Absorption 1990, sedan rullade det på med Arckanum och du var även medlem i Sorhin under ett tag. Vad kan du berätta om den första halvan av 90-talet?

Första gången som jag och Shamaatae möttes var på Strandens högstadieskola i Mora. Han hade precis flyttat hit från Göteborg och skulle börja 8F och jag 7F. Den dagen så skulle alla i klass 7F, 8F och 9F umgås och göra saker tillsammans. Vi hittade varandra direkt via musik och en gemensam känsla av att inte passa in. Vi bestämde rätt omgående att vi skulle starta ett band då han redan var en kompetent trummis och jag en usel gitarrist. Precis som du nämner så blir första bandet Absorption. Ett band som kanske hade mer rötter i thrash metal än något annat, det var väl bara det att thrash metal inte hade sina guldår under den tiden. Jag var frälst i Testament, Kreator, Tankard men även band som W.A.S.P., Iron Maiden, Saxon och Venom som fyllde min vardag. Det var musik dygnet runt under den tiden och när black metal sparkade in dörren blev det en hel livsstil. Efter Absorption blev det dock mycket death metal och det var nog Deicide som fick mig att älska den musiken till att börja med. Det var så många band som kom på en gång och jag älskade Florida-soundet, men mina husgudar kommer alltid vara At The Gates. Innan så var det band som Napalm Death, Benediction, Bolt Thrower, Pungent Stench och Carcass som slaktade högtalarna. Efter ett par år så startade vi dödsmetallbandet Disenterment tillsammans med Basse och under en kortare period så var även Tommy Erixon med, han kom då ifrån Umeå-bandet Nocturnal Rites. Vi gjorde några spelningar, bland annat en i Bergsjön där publiken till slut stod och skrek ”hem och repa” i kör. Det var helt sjukt men vi fick black out på samma ställe i en låt och vi började om tre gånger utan att lyckas spela klart låten. Vi spelade även in en femlåtarsdemo som faktiskt är helt ok. Hur jag sedan kom att börja spela med Sorhin var nog genom att Shamaatae började spela trummor med dem och någon tyckte att jag kunde vara med och testa. Jag var med på en spelning som finns någonstans, den är inspelad på VHS. Jag skrev en del låtmaterial, men om det är något som är med på någon inspelning har jag ingen aning om.

Kommer du ihåg vilken din första kontakt med death respektive black metal var?

Min första kontakt med vad vi idag kallar black metal var den ”andra vågen”. Jag räknar inte med de tidigaste banden som Venom och liknande. Jag minns det väldigt tydligt, jag och Shamaatae var och hälsade på någon släkting till honom i Göteborg och vi skulle gå till Dolores och köpa varsin LP-skiva. Jag fastnade direkt för ett omslag som var både rått och på sin tid unikt. Shamaatae köpte för övrigt en skiva med bandet Disastrous Murmur som var sjukt bra. Jag köpte i alla fall skivan och vi åkte hem till hans släkting och la på den på vinylspelaren och vi bara tittade på varandra och tänkte ”va fan är det här?” Ska det låta så här? Ingen bas? Vi lyssnade om och om igen och känslan av att ”jaha, så här kan man också göra” var så mäktig och överväldigande. Från den dagen var black metal våra liv. Skivan var “A Blaze in the Northen Sky” med Darkthrone. Vi blev snabbt besatta av livsstilen och klädde oss bara i extrema metalkläder. Det blev på allvar och vi fick snart kontakt med likasinnade runt om i Sverige. På den tiden så brändes kyrkor, folk tog livet av sig på olika extrema sätt och andra blev mördade i svartmetallens namn. Vi blev svurna Satanister och fördjupade oss i böcker och läror efter bästa förmåga. Vi kom i kontakt med olika satanistiska ordrar och nätverk. Vårt magiska arbete växte i samband med att vi lärde oss att sortera bort musikfolk som inte hade för avsikt att gå den vänstra vägen och genom att lyssna på dem som hade vandrat längre på den stigen. Våra texter och vår musik blev en förlängning av det magiska arbetet. Vi levde black metal och köpte till en början allt trams kring life metal och kriget mellan den svarta cirkeln och Stockholmsbanden. Det var så mycket trams på den tiden samtidigt som det var på blodigt allvar, men det är väl så det är när man är ung. I dag älskar jag att slänga på en gammal Entombed eller Dismember-platta, på den tiden var det uteslutet.

Vilka influenser hade du under denna tid och vilka var artisterna/albumen du lyssnade på?

Darkthrone, Bolt Thrower, Deicide, At The Gates, Kreator, Edge Of Sanity, Marduk, Grave, Slayer, Unanimated, Emperor, Black Sabbath, Motörhead, Immolation. Fan det var så många band och jag kommer glömma det bästa så det känns lönlöst att försöka fortsätta med listan… Det var ju så många demoband på den tiden som var asbra men mitt minne sviker mig just nu.

Du hade även ett soloprojekt under namnet Sataros Grief. Jag tyckte man stötte på det namnet både här och där under 90-talet men det verkade aldrig finnas något material tillgängligt. 2008 släppte du en split med ditt tidigare band Arckanum där du presenterade låten ’Älska min Död’. Har det funnits några andra låtar tillgängliga innan dess och vad kan du berätta om detta projekt?

När det kommer till Sataros Grief var det ett projekt som fanns i bakgrunden hela tiden, men som kanske inte betydde lika mycket för mig som vad Arckanum gjorde för Shamaatae. Jag hade mycket texter, idéer och en del musik som är klar. Ett tag så var det väldigt stora planer men det liv som jag kom att leva med kriminalitet, gäng och fängelse gjorde att jag hade mycket fokus på annat. Visst hade det varit kul att göra något av det, men det tar sådan tid att styra upp ett sånt projekt igen så det är nog inte troligt. Jag är otroligt tacksam över att jag fick följa med Shamaatae till Kalifornien och spela in spliten med Arckanum/Sataros Grief. Det var en grym resa som vi kommer ha gemensamt resten av våra liv.

Hur kommer det sig att Arckanum gick från att vara en trio till att bli Shamaataes soloprojekt?

Arckanum var alltid Shamaataes projekt och han ville ha det så, inga konstigheter alls och det blev ju jävligt bra kan man ju säga så här i efterhand.

Jag minns att jag läste en intervju med Shamaatae för många, många år sedan (det måste ha varit 97-98 kanske) där han nämnde ett band som du och han skulle starta/hade startat som skulle gå under namnet Tassemarkers Vaeurld. Detta band ska, om jag minns rätt, inte ha varit ett metal-band utan något mer ”mörkt”. Jag minns att jag verkligen var spänd på att höra detta band men det verkar ha runnit ut i sanden. Kan du skina lite ljus på detta?

Tassemarkers Vaeruld var ett projekt som vi lekte fram i studion, det är en atmosfärisk musik som blandar akustiskt med elektroniska delar. Det är ganska unikt och den inspelningen finns kvar på ett rullband i Mora, kan till och med vara så att Shamaatae har koll på det bandet. Det är ett projekt som skulle vara väldigt kul att leka vidare med. Vi får se vad som händer framöver.

Efter att du hoppade av Sorhin 1995 så var det tyst från dig tills du och Shamaatae slog era påsar ihop igen i bandet The Hearsemen. Vad hände mellan dessa år? La du gitarren på hyllan eller fortsatte du skriva musik?

Ja, det hände väldigt mycket. Musikmässigt så hade vi ett black metal-band som hette Demonizer där jag sjöng och spelade gitarr. Shamaatae på trummor och vår broder Mattias på gitarr. Det var aggressiv musik med grymma stämmor och melodier. Vi spelade live en gång som jag minns. Vi var några som drev ett spelställe i Mora. Det var en förening som hade ett stort hus där det var fest jämt med en massa liveband och en massa öl i baren. Inferno hette det, grymt som fan. Under den här perioden så levde jag med ena foten i musikvärlden och den andra foten i kriminaliteten och vi var ett gäng som begick väldigt många brott under ett antal år. Jag hade varit häktad i perioder och fått flera domar på de senaste åren och 1999 blev jag dömd till fängelse i 2 år och hamnade på Norrtäljeanstalten där jag träffade gamla och nya vänner. Utan att gå djupare in på det så blev jag medlem i både M.L.O. och Werewolf Legion och tiden efter fängelset blev inte lugnare. Det finns mycket att tala kring denna tid men efter Jons död och allt som varit kring M.L.O.så väljer jag att inte gå in djupare i den delen. För att göra en lång historia kort så kom jag tillbaka till Mora 2005 efter att ha varit på ett behandlingshem efter att gått ner mig helt i droger med allt vad det innebär. Jag träffade Shamaatae och Krille på Red Hot Tattoo i Mora och de frågade om jag var intresserad av att lira med dem. Vi satte igång och repade samma dag. Hur det sedan gick med The Hearsemen är historia. Ett grymt band och en spännande tid.

Hur såg musikscenen ut i Mora när du började spela i band? Hade ni några gelikar eller höll ni er mest för er själva?

Det första bandet som jag såg upp till var ett thrash metal-band från Mora som hette Hasty Death där Thomas från Unleashed spelade från början. Jag kommer ihåg när snacket började om att Thomas skulle börja spela med Unleashed. Wow! Det var stort och det blev som ett bevis på att man kunde komma ut i den stora världen och spela med de stora pojkarna. Sedan fanns det ett band som hette Skegg som lirade mer dödsmetall. Vi var ett gäng som umgicks på en ungdomsgård som inriktade sig på musik. Det var punkare, rockers, metalfolk och rappare i en salig blandning och vi spelade med varandra i olika band. Incardine var ett dödsband från Rättvik som vi hängde med en del. Fredrik ifrån Incardine hamnade också i Unleashed och hur det gick till har jag ingen aning om, men de gillar väl dalmasar antar jag. Senare ploppade det upp andra black metal-band i Mora där det största och bästa utan jämförelse är Craft som numera dominerar den scenen.

Detta var de spörsmål jag hade denna gång, jag får tacka för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Är det något du skulle vilja tillägga innan vi avrundar?

Tack själv, det finns hur mycket som helst att skriva om denna tid men det här får räcka för denna gång. Kul att du hörde av dig och visade intresse och hoppas att detta kan ge glädje till någon.

Hell Satan och lev väl mina vänner…

Sataros

I den här overkliga hettan finns det bara en sak som kan bringa svalka till själen och det är Mortiis. Här filmat av Dr Panzram på anrika Baroeg.

1998 var som ett enda djupt andetag innan det totala magplask som var den norska musikscenens fullkomliga systemkollaps. En av skivorna från det året som fick mitt spindelsinne att pingla var Desekrators ”Metal for demons”. Jag lyssnade som hastigast på den på Skivbutiken i Sundsvall och jag gillade inte vad jag hörde. Lattjolajbanthrash av splittrad sort. Sedan kom recensionerna och de var minst sagt svala. Sedan dess har ”Metal for demons” lurat i mitt sinne i tjugo år. Av en slump låg den ute i en köp och sälj-grupp på Facebook för en tid sedan så jag slog till. Med tanke på vilka medlemmar som var med i Desekrator så kunde den väl inte vara så dålig?

Skivan kom fram och min första förvåning var att denna utgåva var släppt via Pavement Music. Jag vill minnas att det var holländska Hammerheart som släppte den. Det var iallafall Hammerheart som annonserade plattan. Suget efter Desekrator var väl för stort för ett skivbolag att hantera. Min andra förvåning uppstod när jag kollade igenom bookleten. Maken till feltryckning får man leta efter. En av tjommarnas kilometerlånga tacklista är tryckt två gånger. Jag har aldrig sett något liknande. Nu kanske ni tycker att det inte låter så konstigt. Då kan jag berätta för er att den upprepade tacklistan tar upp exakt hela bookleten förutom ett mindre lyckat bandfoto och en bild på deras logotyp. Då jag inte äger Hammerheart-utgåvan vågar jag inte svara på om den bookleten också är feltryckt. Dock finns det inga ursäkter om så är fallet.

Vilka var då Desekrator? Håll i er nu. Roy, Ivar och Grutle från Enslaved, Infernus och Tormentor från Gorgoroth, Tore från Old Funeral, Øystein från Borknagar, samt ett par tjommar till. Vilka som gjorde exakt vad är lite grumligt. Mycket tack vare en booklet som inte lämnade mycket information trots den kilometerlånga tacklistan som upprepades två gånger. Vi kan ju lugnt påstå att det inte saknades talang. Black/thrash stod på menyn och folket var hungriga. Herregud, Aura Noirs magiska ”Black thrash attack” släpptes bara något år innan och ”Deep tracts of hell” kom samma år, 1998. Tyvärr valde Desekrator att vandra lattjolajbanstigen istället för att faktiskt göra något genuint bra. Plojband är sällan roliga för någon annan än de inblandade och närmast sörjande.

Så, nu fick ni lite bakgrundsinformation. Nu lyssnar vi på plattan och ser hur den känns tjugo år senare.

”Metal for demons”

Oroväckande lattjoriff inleder innan det faktiskt drar iväg med ett rivigt thrash-riff. Relativt cool sång, mindre cool text. Det ska villigt erkännas att detta låter betydligt bättre än jag minns det. Tyvärr lider låten av Carpathian Forest-syndromet, det vill säga stopp efter EXAKT VARJE RIFF! Sedan är arrangemanget helt efterblivet. Med sådan talang bakom instrumenten kan jag inte för mitt liv begripa varför de inte kunde skriva något så enkelt som en effektiv thrash-dänga.

”Aphice”

Det börjar lite Storm-doftande med ivrig hi-hat innan det blir ett hetsigt mangel. Helt annorlunda sång på den här låten och överlag har detta väldigt lite med thrash att göra. Stoppen mellan riffen ligger kvar. Extremt irriterande. En olåt som tar slut innan den ens börjar. Med denna olåt börjar jag ana oråd.

”Overdose”

Nu blev det plötsligt Bathory av alltihop. Ny sångstil igen. Ska jag vara helt ärlig börjar detta låta mer och mer som en samlingsskiva. Inte en helt superkass låt, men när ska man egentligen ha tid att lyssna på en femte gradens Bathory-pastisch? Låten är knappt två minuter lång. Ett rimligt låtlängdsbeslut för jag börjar tappa tålamodet.

”Texas Joe”

Oroväckande låttitel och när sången drar igång är jag nära att ge upp. Någon av de inblandade försöker här låta som en amerikansk cowboy-pajas när han sjunger. Resultatet är lika fräscht som Jeff Walkers jävla countryskiva som fan är det sämsta som någonsin spelats in. Det här är ett slöseri med allas tid. Riffmaterialet är på absolut bottennivå. Svårt att kalla det här för en låt och då är det den längsta ”låten” på skivan med sina fyra minuter och åtta sekunder. Ren tortyr och då inte bra tortyr utan kass tortyr.

”Revenge of the hellhammer”

Kom igen nu för fan. Här är det lite riv igen. Det finns ju talang, varför inte utnyttja den? Slutbetyget för den här biten hamnar dessvärre på samma låga nivå som Satyricons ”Night of the triumphator”. Ja, det är faktiskt så dåligt. Om man ska spela in något för skojs skull bör man väl ändå se till att det är iallafall lite kul?

”Trommenaskinhelvete”

Jaha, en irriterande trummaskin puttrar på medan någon slår ett par ackord på gitarren och skriker. ”Trommenaskinhelvete” är den här skivans svar på Bathorys ”Sudden death”. Japp, så kasst är det. Återigen, vad ska det här vara bra för? Det är inte kul, det är inte rått, det är verkligen inte bra. Det är ingenting. Av någon anledning kommer jag att tänka på Enslaved låt ”Perkulator” som, just det, är en inspelning av en puttrande perkulator. Vad fan är det för fel på folk?!

”Take us to the pub”

Jag ger upp. Jag har försökt hålla god ton i min bedömning av ”Metal for demons”, men nu jävlar är det slutlekt. Det här förbannade missfostret till skiva är inspelad i Grieghallen. Ett slöseri med resurser. Det kan omöjligt varit kul att spela in den här smörjan. Exakt när under den här inspelningen gick det upp för grabbarna att det här var en skitdålig idé? En normalt funtad homo sapien hade tagit skivan och lagt den i en låda för att plocka fram den på någon fest max vart femte år. Nej nej, detta skulle minsann släppas. PÅ TVÅ SKIVBOLAG! Och annonseras i alla tidningar. Slå på stora trumman. Fy fan. Det finns inget värde i det här.

”Hot in the city”

Varmt är det. Jag sitter med bar torso och skriver detta och jag vet inte längre om jag svettas på grund av värmen eller den här plattans uselhet. Elva förbannade låtar som får Infernös sämsta stunder att framstå som den bästa thrashen som någonsin spelats in. Jag överdriver inte. De mörka gudarna ska veta att jag inte brukar få slut på ord när det vankas sågningar, men här är jag helt tom.

”Execution”

En av skivans bättre låtar och med bättre menar jag att jag inte vill skjuta mig själv i huvudet. Däremot studsar cyanidkapseln som en flipperkula i munhålan.

”Bergen-Belzen svinepelsen”

Jag fullkomligt hatar såna här riff. Lägg därtill världens sämsta sång. Kan det här vara den sämsta skivan som spelats in i Norge? Att den skulle vara ”recorded just for laughs” köper jag inte. Varför? Ja, därför att exakt ingen skrattar. Dålig/humoristisk musik kan vara oändligt underhållande, men när det är dåligt på den här nivån slutar allt att vara roligt. Det här är hundra procent talanglöst. Min värld har inga färger längre.

”Tormentor”

Självklart ska de avsluta med en slakt av Kreators ”Tormentor”. Snickerboa.

Herregud vilken klåparskiva det här är. Jag mindes den som usel, men det var mycket värre än jag kunde ana. Hur är det ens möjligt att så begåvade musiker och låtskrivare kunde släppa en sådan stinkande avskrädeshög till platta? Återigen, ”recorded just for laughs”. Vem skrattar? Möjligtvis Hammerheart och Pavement Music när de gick till banken för detta var en skiva som köptes blint på grund av vilka medlemmarna var. En skam. En förbannad skam är det. Det skulle inte förvåna mig om medlemmarna i efterhand försvarade sig med att de inte ville släppa skivan utan de blev tvingade av bolaget. Kom igen, visa lite ryggrad för fan. Jag tror knappast att Hammerheart och Pavement Music stod med bazookas utanför medlemmarnas hem och tvingade dem att släppa ifrån sig plattan. När man sedan läser tacklistan, två gånger bör tilläggas, finns det inte en tillstymmelse till ånger. Snarare tvärtom. Här är det party och fest och grymma riff och tuffa musiker.

1998 släpptes Enslaveds ”Blodhemn”. En skiva jag avgudar. Ja, minus låten ”Perkulator” såklart.

1998 släpptes Gorgoroths ”Destroyer”. Absolut ingen favoritskiva, men den innehåller låten ”The virginborn” som förmodligen är deras bästa låt efter ”Måneskyggens slave”.

1998 släpptes Borknagars ”The archaic course”. En skiva där däcken började vobbla, men man kan inte förneka storheten i låtar som ”Oceans rise” och ”Ad noctum”.

1998 släpptes Desekrators ”Metal for demons”. Ett skämt ingen skrattar åt.

På återseende.

/Hatpastorn

Eftersom jag har semester tänkte jag unna mig att göra något helt annorlunda, nämligen att spana in vad andra musikgenrer förutom black metal har att erbjuda. Testa något nytt, vidga sina vyer och sådan skit. Det finns otroligt mycket musik så rent teoretiskt borde jag kunna hitta några riktiga guldkorn. Musiken vi ska utforska idag är väl vad normala människor anser vara normalt. Ingen goregrind eller vegetarisk postgaze med andra ord. Och innan ni börjar pusta och frusta, nej. Detta är bara ett raskt sidosprång. Efter detta blir det primärt svartmetall för hela slanten fram tills döden oss alla tar.

Vi börjar med soul. Jag kan ingenting om soul. Förmodligen för att jag saknar själ. Den sålde jag för att få He Man-borgen i julklapp när jag var liten. Jag fick en bävernylonsoverall istället. Skönt haveri. Nåväl, lite sexig soul på sommaren. Vad kan gå fel? Nu ska vi se. Steve Wilson. Verkar vara en glad snubbe.

Oj.

Detta förändrade mitt liv. Fantastiskt gubbsjuk lyrik och toner jag inte visste fanns. Stundtals lite Oxiplegatz-doftande. Detta måste avnjutas till sista sekund då det inte finns något på denna jord som är roligare. Ska sanningen fram var det Lustre-Henke som tipsade mig om detta. En bekant till honom sökte någon låt med tjommen från Porcupine Tree som heter något likartat. Han fann detta istället. Rättelse: Nirvana. Han fann nirvana. När nyss nämnde Henrik var på besök sist gick den här låten varm. Faktum är att jag kan texten till ”Get your groove back” utantill. Det kan jag inte ens med mina egna band.

Vi kör musikvideon med.

Det här är klass. Ett nonchalant upphängt lakan och en snubbe som dryper av svett orsakat av vad jag antar är brinnande sinnessjukdom. Eller någon sorts form av blandmissbruk. Jag som faktiskt hört HELA hans platta väljer dock att tro att han svettas rent testosteron. Grabben är kåt. Och desperat. Om all soul är såhär gudomlig är jag ett fan.

Soulen avklarad. Lite av en succé. Något som verkar vara populärt är danspop med exotisk touch. Gärna med en pikant sångerska bakom mikrofonen. Jag ger mig ut på Youtube och skriver ”dance pop exotic female vocals”. Bingo. Detta måste vara bra. SEX MILJONER VISNINGAR?! Ja, majoriteten har talat. Detta måste vara det hetaste just nu.

Åh söte Jesus. Det här var surt. Miscreants cover av ”Fade to black”-surt. Det, mina damer och herrar, är surt. Om sanningen återigen ska fram blev jag presenterad den här låten av kantor Aronsson när jag torpederade en grillfest genom att spela ”Get your groove back”. Sedan var kriget i full gång. Värdinnan för festen, en kvinna som har en ängels tålamod bör tilläggas, valde att ”gå in och sminka sig” när vi hamnade på riktigt djupt vatten. Nu när jag tänker efter torpederade jag faktiskt en annan grillfest för bara någon dag sedan med Gnesas musik. Betyget från en av deltagarna löd: ”Det kryper så mycket under huden att jag vill slita av mig skinnet och kasta det till måsarna.” Needless to say drunknar jag inte i festinbjudningar.

Jag vill ändå inte räkna ut etnopopen, herregud, jag gillar ju Drudkh. Vi satsar på en manlig artist istället. Femton miljoner visningar på Youtube. Jisses.

Jag blev alldeles kall. Mot slutet när han rimmar inte helt utan rim men med stora avsaknader av reson …  mind blown. Jag vet inte vad som känns mest olustigt, att han försöker rimma ”anger” och ”danger” eller att han kallar sig ”child lover”. Indien alltså. Tanken på västerlänningar som ska hitta sig själva genom att vara påtänd på någon jävla technostrand samtidigt som det lever barn i ett Mount Everest av sopor ett stenkast bort får det fan att koka av ilska. Sedan när de kommer hem himlar de drömskt med ögonen och skanderar om hur trist och tråkigt det är att vara hemma och att man bara kan känna sann frihet i Indien. Håll gärna käften och åk tillbaka och protestera mot kastsystemet istället.

Hip Hop då. Ja, det kan väl omöjligt bli sämre än när Maniac rappade på ”Grand declaration of war”.

Det kunde det. Många anser att DSBM är rent strunt. Jag vill här gå till försvar för den genren genom att säga att ”Why must I cry” ligger betydligt högre på strunt-listan. Nu när jag tänker efter, vad fan är det med folk och att vara deprimerad i våtutrymmen? Jag har tidigare redogjort för badkarskulturen inom svartmetallen, men det verkar vara en gränsöverskridande företeelse. När den här tjommen löddrar in sig och tjuter ”Why must I cry” undrar jag varför jag måste gråta och stänger av skiten. Vilken jävla idiot.

Jag ger den här genren en chans till. TLC fanns det väl ett populärt band som hette?

Jag har nu lärt mig att chasing waterfalls inte är något jag bör syssla med. 2018, året då Hatpastorn drog tunga TLC-referenser. What a time to be alive. För att gottgöra tycker jag vi pratar om Lividitys låt ”TLC”. I deras värld stod det för ”tight little cunts”. Givetvis ett av världens sämsta band. Vad fan är det med folk egentligen? Jag åkallar mitt kraftdjur Bertil Enstöring från Skrot-Nisse för att finna inre frid och lyssnar på Ildjarn en stund.

Nu känns det lite bättre.

Vi avrundar med lite klassisk amerikansk rockmusik. Jag hatar såklart rock, men jag ska försöka hålla ett öppet sinne.

Det här gör mig så förvirrad. När jag lyssnar på det utan att kolla på videon gillar jag det. Det låter som någon bortglömd 70-talslåt från ett gammalt band som uppkallat sig efter en stad eller ett land. När jag tittar på videon ser jag bara en seriemördare med grava balansproblem framför en hysterisk greenscreen. Mark Gormley. Man blir glad. På den där grillfesten där jag blev introducerad för bland annat Gnesa blev jag även tipsad om den här Youtube-kanalen, The Uncharted Zone. Om man är som jag och älskar bisarr musik och lika bisarra musikvideos är detta en guldgruva av sällan skådad kaliber. Om inte bör man hålla sig så långt borta som möjligt.

Sammanfattningsvis kan vi väl enas om att jag aldrig mer ska bjuda på vanlig musik.

På återseende.

/Hatpastorn

King Diamond – ”House of God”

HH: OK, ska vi lyssna igenom den här en gång till, ska det inte vara förgäves. Ge mig datorjäveln, så skriver jag ned det vi säger under tiden skivan rullar.

HP: Det har gått tre minuter in i låten som ska sätta tonen på skivan och det är redan ett sådant jävla mischmasch. Man kan inte säga att det är många idéer, utan det är ju rena oidéer.

HH: Vid den här tiden kunde det här aldrig ha varit ett repande band. Jag undrar om det är det som gör att det blir så sinnessjukt osvängigt.

HP: Ja. Trummisen kan ju enbart ha fått i uppdrag att varje del, eller parti, ska spelas in bit för bit. Och det känns ju för jävligt att sitta och hacka på King Diamond, det gör man ju bara inte, men alltså … ”House of God”. Är det den tusende gången vi lyssnar på denna i hopp om att fatta grejen?

HH: Nej, det är ju inte första gången vi suckar djupt och innerligt över de här ”arrangemangen”. Det här är verkligen den ljudmässiga motsvarigheten till att sitta fast i en bilkö. Man gnisslar tänder över att det aldrig rör på sig, och när det äntligen dyker upp ett riff som det blir lite drag i, fastnar det precis lika fort och ens blodtryck exploderar.

HP: Andy La Rocques landstingsfrisyr når verkligen sin absoluta zenit på bilderna i det här texthäftet. Nu ska vi se, den här låten – ”Follow The Wolf” – får anses som en av höjdpunkterna på skivan. Det här hade ju kunnat vara en klassisk mellanlåt med King Diamond. Den innehåller en del godsaker. Det stora problemet med skivan är att nyckelordet stavas oinspirerad. Jag vill lägga en hel del skuld på trummisen, John Hebert.

HH: Jag är inte helt benägen att beskylla Hebbe Lelle för allt, då jag tror att han gör sitt jobb under strikt kontrollerade former. Jag tänker mig att han helt enkelt inte får släppa loss, för jag tycker inte att han är kass på sitt hantverk. Som här i titellåten.

HP: Den här låten är väl den man minns något av efter att man stängt av den. Resten av låtarna skulle jag inte ens under pistolhot kunna nynna ett riff från. Tänk dig att det någonstans sitter en dåre och har ”House of God” som favoritskiva med Kingen. Det finns ju folk till allt.

HH: Jag tycker det är så jävla konstigt, då jag faktiskt är en av de som försvarar och gillar ”Voodoo”. I alla fall till viss del. Även om den tenderar att bli väl långdragen och seg i slutet har den åtminstone några initiala låtar som sätter en hygglig standard. I fallet ”House of God” hittar man fan inget sådant. Om det nu finns godsaker längre fram har man redan hunnit bli alldeles för mätt för dessert.

HP: Vet du vad King Diamonds officiella hemsideadress var på den här tiden?

HH: Nej.

HP: http://www.geocities.com/SunsetStripAmphitheatre/1236/index.html

HH: Märkligt nog är det en adress som i det här sammanhanget känns påtagligt adekvat.

HP: Nu är vi på låt fem, ”Black Devil”. Tänk om skivan ändå hade börjat såhär? Även om introriffet är snott från en mellanlåt på ”The Graveyard”, har själva låten ändå något. Saken är väl också den, att den här skivan kom efter ödesåret 1999. Man väntade på att Kingen skulle komma som en svart frälsare och röja upp bland slöddret som förpestade allt, men istället för att stiga upp från underjorden med tusen stötande basuner som ackompanjemang och med apokalypsens fyra ryttare som bihang fick vi ”House of God” och Andy La Rocque i landstingsfrisyr.

HH: Jadu, i slutet av låten kvider Kingen ur sig frågan ”what’s going on?”. Det frågar även jag mig. Nu är vi halvvägs in i skivan och det är ändå verkligen ingenting som sätter sig. Det trixas lite här och där på gitarren och det är, för att citera Decomposition Zines recension av Satyricons ”The Shadowthrone”, ”ganska mycket kaggar”. Men vad hjälper det?

HP: Han gör verkligen sitt absolut yttersta för att inte spela som Mickey Dee. Det vill säga bra.

HH: King Diamonds trummisar efter den korte svenskens jour i bandet har varit några haltande kapitel. Samtidigt är det väldigt märkligt, då de i vissa fall visat att de kunnat spela med bra sväng. Tänk att det är samma trummis på ”The Spider’s Lullabye” som på ”The Graveyeard”, liksom.

HP: Visst var väl Mercyful Fate igång vid den här tiden? Man hade ju kunnat tro att musikerna i de båda banden hade kunnat ha en inbördes tävlan och velat bräcka varandra, men alltså … La Rocques bidrag på den här skivan är ju under hans värdighet. Men han kanske sparade sina bästa idéer till X-World/5 …

HH: Vi vet alla vid det här laget hur bra det brukar bli när bokstaven X får en betydande plats i bandnamnet.

HP: Här glimmar det ju lite … eller, nej. Egentligen inte. Vill man lyssna på en riktigt fin mellanplatta med King Diamond, då får man ju slå på ”Time” med Mercyful Fate.

HH: Det finns liksom inget som hjälper till heller. Hade åtminstone storyn varit bra hade det ju kunnat vara något, men i mina ögon är den här historien Kungens absolut svagaste. Delar av den skulle upprepas i Dan Browns Da Vinci-koden några år senare, men det här kan knappast sägas vara en bestseller i bookletformat. Ingenting leder överhuvudtaget någonstans.

HP: Det är den svagaste om man inte räknar ”Give Me Your Soul … Please”. Nu ropar han ”Help, help, help me”.

HH: Det vill vi också, men han låter ju oss inte. Det är lite samma syndrom som med de där besynnerliga varannanskivorna med Diabolical Masquerade, där låtarna är under all kritik, men man luras att tro att det ändå finns små förnöjsamma korn i form av ljudeffekter och tricks. Men det är som med poänglösa superhjältefilmer med CGI-effekter vars intriger knappt existerar.

HP: Vi är djupt inne i låt nummer nio men det känns som vi inte varit med om någonting. Att lyssna på en King Diamond-skiva ska vara som att bege sig ut på ett äventyr, men det här är som …

HH: Som att titta på Anslagstavlan.

HP: Det hade ju åtminstone lite tecknat. Det här … är ett slöseri med allas tid.

HH: Folk vill få det till att King Diamond hade sin svacka på nittiotalet. Jag vill nog påstå att det var år 2000 det började gå riktigt snett.

HP: Nittiotalet? Pyttsan.

HH: Kan det vara att han brände precis alla sina idéer genom att köra både med King Diamond och Mercyful Fate?

HP: Mycket sannolikt. Låt elva nu, vilken låter som en mellanhistoria av Twin Obscenity.

HH: Har du tänkt på att alla riff som glimmar till är upprepningar av riff, tagna från bättre låtar från tidigare skivor?

HP: Man hade ju kunnat önska att skivbolaget hade haft lite mer ryggrad och sagt till på skarpen.

HH: Jag gissar på att de började darra i knävecken. Massacre Records, som gav ut den här skivan, hade väl aldrig tidigare jobbat med ett band av den här kalibern tidigare. Om vi kör ett ”what if?”: hur tror du att du hade reagerat på det här om du aldrig hört King Diamond förut?

HP: Om jag bara hade hört talas om King Diamond, men inte hört själva musiken, tror jag att jag hade blivit extremt besviken och undrat om det här var allt, liksom. Det var för övrigt lite ”The Cainian Chronicle”-känsla på de två första tonerna i solot på den här låten, ”Catacomb”, förresten …

HH: Vilka halmstrån man greppar efter. Jag kan inte riktigt släppa det här med historien bakom skivan. Eller ohistorien. Över halva skivan handlar om att han träffar ett fruntimmer i en kyrkoruin som efter många låtars texter lämnar honom, och att han därefter hittar en mumifierad Jesus nere i källaren. The end. Och just ja, han hinner tydligen med att bli någon slags varulv dessförinnan.

HP: Jag tror den är lätt inspirerad av fantasyfilmen Ladyhawke med Rutger Hauer i huvudrollen. Äsch, jag sitter och försöker läsa igenom allt och bli klokare på det hela … men jag går bet. Det här är mest bara dumt och extremt ovärdigt Kim Bendix Pedersen. Lägg av, liksom.

HH: Det gör vi också, för det här är sista låten. Ett akustiskt jommel som Andy La Rocque fes ihop på fem minuter, det är King Diamonds svar på Emperors ”The Wanderer”. Trams. En rejäl stöld av Metallica, hör jag nu också …

HP: Jaha, det var visst hela skivan. Jag minns i stort sett ingenting. Såhär är det jämt, varenda gång, man försöker lyssna igenom ‘House of God’. Men jag kan ge mig fan på att förr eller senare, sitter man där igen, och tänker att genomlyssning nummer 201 kanske hjälper en att hitta en gömd juvel.

HH: Ja. Gud hjälpe oss.

Mercyful Fate – ”Dead Again”

HP: Den här skivan köpte jag när den kom, 1998. Jag lyssnade på den en halv gång och sedan aldrig igen. Då ska vi se … första låten … är det Truth Denier som är i farten och riffar, månne?

HH: De första tonerna ger mig inte mycket hopp, men riffet därefter ger mig åtminstone något.

HP: Det är redan tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Jag får obehagliga vibrationer av arrangemangen som är av samma karaktär som de på ”House of God”. Jag förstår verkligen inte den här idén med att växla tempo mellan precis varje riff. Vi är tillbaka i den där hopplösa bilkön som uppenbarligen inte rört sig en millimeter. Det är som i Falling Down med Michael Douglas. Bilen står still … den rör sig … och stannar igen. Frustrationen växer och blodet kokar. Seriöst, fyra minuter in i första låten. Hur många gånger har tempot ändrats?

HP: Ja, det är åtminstone en tio-femton gånger. Men det är ändå betydligt bättre än jag mindes det.

HH: Hur är texten?

HP: Ja, det handlar om en häxprocess. Råa bananer. Helt okej.

HH: Låt två, ”The Night”. Inspirerad titel. Men det låter faktiskt alls inte så tokigt.

HP: Japp, lite skrevigt Morgana LeFay-doftande riff. Kunde varit med på samma skiva som ”To Isengard”.

HH: Ja alltså, jag gillar det egentligen, men kan de FÖR I HELVETE hålla samma tempo någon gång? Jag blir vansinnig!

HP: Äh, det här släpper jag igenom. Texten … är väl inte en av hans bästa. Den handlar om … ja, jag vet faktiskt inte. Ja. Det handlar om natten, alltså.

HH: Det är bara så det är?

HP: Ja. Jävligt bra solon för övrigt. Det låter faktiskt rätt tidlöst, överlag. Hur kan den här skivan låta såpass mycket bättre än ”House of God”? Det är ju samma studio.

HH: Det är betydligt roligare idéer än på mycket annat. ”Voodoo” är från samma år, en skiva jag har ett tvetydigt förhållande till. Är jag på rätt humör uppskattar jag den rejält, men är man däremot kinkig är det svårare.

HP: ”Since Forever”, låt tre. Handlar om att han är jättegammal och saknar en död fru. Eller nej, det är visst inget dödsfall. Det handlar om någon som varit borta en bra stund, och nu kommer tillbaka för att ta sig en vinfylla. Nu fattar jag! Det är visst han som är död, och inte tvärtom. Han sitter på sin grav som ett spöke.

HH: Kanske dags att kalla in mediet Jörgen från Förnimmelse av mord. Undrar om han kan bli besatt och börja yla i King Diamond-falsett? I ett avsnitt var han ju i Sundsvall och blev besatt av en ande, som han dessutom hävdade var berusad vid tidpunkten för dödsfallet. Som ett resultat blev även Jörgen packad när anden tog honom i besittning, vilket ledde till att Jörgen framför kameran stod och torrspydde.

HP: Var det inte du som envist hävdade att Förnimmelse av mord-Jörgen och Marduk-Mogge var lika varandra trots att den enda likheten är att bägge brukar ha uppsatt hår? Vi närmar oss ett crescendo i berättelsen då det är dags för ”The lady who cries”. Och vilket jävla oriff det drog igång med.

HH: Men de är nästan såpass dumma att det fungerar. Jag vet inte om jag gillar det, då det känns som ett par bortkastade Abstrakt Algebra-riff av sämre sort, men … ja, de ger mer avtryck än riffen på ”House of God”, i alla fall.

HP: Så mycket som han lyckats stjäla av sig själv och fått med i den här låten … det är nästan imponerande. Men hittills är jag fan chockerad över hur pigg och fräsch jag tycker den här skivan är. Den behövde visst ligga och luftas i tjugo år innan den tog skruv.

HH: Jag förstår inte riktigt din entusiasm här.

HP: Ja, alltså, det kan ju vara på grund av skivan som rullade i stereon innan denna, men jag … är revitaliserad. Låten som följer nu, ”Banshee”, har för övrigt en av de dummaste textrader jag hört. Lyssna här:

”Under our window, is the banshee
Wailing its haunted tune
Under our window is the banshee
Wailing its haunted tune, too soon.”

Kan du tänka dig hur marknadsvärdet lär sjunka på kåken om man har en banshee vrålandes utanför sovrumsfönstret? Det här är nog den King Diamond-kåk jag vill bo allra minst i.

HH: …

HP: Du ser inte alls imponerad ut. Jag kom verkligen in i en andra andning.

HH: Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Det låter ju som Mercyful Fate och som King Diamond. Men det låter ändå inte som Mercyful Fate och King Diamond. Eller också är det precis så det låter. Fast av senare sort, då. Kan mest konstatera att detta är tredje gången jag lyssnar igenom den här skivan och att jag faktiskt inte minns någonting alls.

HP: Men kan du tänka dig att vara på visning i den här kåken och man undrar vad fan det är som låter? Mäklaren bara ”nej alltså, det är bara den sömniga adventsbansheen som tjuter, inget att bry sig om”. Habil refräng, här … nu du, nästa låt heter ”Mandrake”. Stor besvikelse om den inte handlar om seriefiguren med samma namn.

HH: I min värld handlar den om Mandrake och att han med hypnotisk gest och med Lothar som muskelhjälp får bansheen att tro att den är en banan.

HP: King Diamond, signe dig. Texten här … ”You look so human, so different from any other plant, You look so human, that the Devil might take you for a man.”

HH: Så han TROR att han är en banan?! Eller är det en annan planta? I och för sig är väl bananen en ört, tror jag …

HP: Tydligen skriker inte bara bansheen utan även alrunan, så högt att en hundjävel kolar av på kuppen.

HH: Alltså, vad fan handlar den här historien om?

HP: ”Cover your ears … the cry of the mandrake root … no man has ever survived … the dog will surely die.” Skivan blir mycket roligare om man följer med i texterna.

HH: Jag börjar förstå hur du knäckte den här skivans Da Vinci-kod. Jag börjar tycka att det här är nästintill olidligt.

HP: Jag kan tänka mig att vi nu nått skivans turning point. Vi ska se om han tar igen det i den här låten, ”Sucking Your Blood”.

HH: Vad hette nu den där Siebenbürgenlåten? ”Att Dricka Någons Blod”? Jisses. Alltså, det är ju Mercyful Fate och jag sitter fan i mig och vrider mig i soffan.

HP: Det här var en av de sämsta vampyrtexterna jag läst, och då har jag ändå läst Celestias texter. ”Wow wow wow, sucking your blood. Wow wow WOW, sucking your blood. If you would pull the stake from my heart, if you would let me draw another card.”

HH: Håller han på och suger blod ur någon samtidigt som han redan har en stake i blodpumpen? Det här är vampyrlogik på samma nivå som när Professor Van Helsing i Bishop of Hexen skulle försöka förklara sitt artistnamn.

HP: Nu jävlar, ”Dead Again”. Titelspåret. ”Why do I keep on doing this”, sjunger han.

HH: Det kan vi alla undra. Aha, det är i den här låten han proklamerar att han svävar iväg och träffar en orkester. Tydligen den som är porträtterad på framsidan. Gud. Jag är helt slut. Mer än vad man kan säga om den här låten. ”And the song goes on and on”. Ja. Precis så är det. I över tretton minuter. Tycker du fortfarande att den här skivan är uppfriskande?

HP: Jag börjar krokna. Antar att det var någonstans där vid ”Mandrake” som hjulen började wobbla ordentligt … men det är ändå tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Nej, för den var över vid det här laget.

HP: Den var fortfarande en timme lång, ska du veta. Det är för övrigt sådant här jommel, som mellanplinket i låten ”Dead Again”, som jag normalt mer förknippar med King Diamond än med Mercyful Fate. Tanken var väl att låtarna skulle vara rakare här än de med bandet King Diamond? Antar att de hade betydligt roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har framför stereon. Den här låten borde väl för övrigt driva dig till vansinne vad det gäller tempoväxlingar och taktbyten.

HH: Ja, det är ju inte AC/DC direkt. Puster … hur många slut har den här låten haft nu, egentligen? Det är värre än i The Dark Knight. Givetvis kvarstår över tre minuter.

HP: Ge inte upp nu. Nu ska det tydligen trixas lite extra akustiskt. Och så drar det igång. Igen.

HH: ”Dead again”. Ja, det känns som om jag dog förut. Igen, och igen. Fy fan vad jag HATAR sådant här dravel. Det här är värre än Sleaszy Riders samlade backkatalog. Och folk hade MAGE att klaga på ”Voodoo”. Dö.

HP: Men nu då, ny låt. ”Fear”. Lite Morgana LeFay, där igen.

HH: Du säger det …  ja alltså, det låter fan så mycket bättre än den förra låten. Men jag sitter ändå nästan i fosterställning och bara väntar på ytterligare en omotiverad tempoväxling. Det är som kinesisk vattentortyr.

HP:  Fniss.

HH: Men visst finns det potential. Om det här hade varit en EP med en max fyra-fem låtar, hade det varit fullt acceptabelt. Men vad är väl en Baal på slottet?

HP: Sista låten, ”Crossroads”. Undrar om den handlar om filmen med samma namn?

HH: Jag satt, på tal om den, igår och såg på nya serien Cobra Kai. Den var inte så tokig alls.

HP: Det här var fan en jävla hit! Hur kunde inte den här låten ligga först?! Jag minns nu att när jag köpte den här skivan försökte jag ta mig igenom den från pärm till pärm, men kroknade på ”Dead Again” och tog mig aldrig vidare. Så jag har nog faktiskt aldrig hört den här låten tidigare.

HH: Ja, här har jag inget ont alls att säga. Visst är det lite av ett plagiat på ”Black Funeral”, men jag hade gärna låtit hela skivan vara på det här viset. Och jag håller med, låtordningen är verkligen helt obegriplig. På den här låten har dessutom Kingen ett jävla mycket elakare drag i pipan än tidigare.

HP: De kanske ville ge de riktiga lyssnarna en belöning. Om man orkat ta sig över den avgrund som är titelspåret väntar en skatt vid slutet.

HH: Och där tog den … abrupt slut. Jaha.

Sammanfattning:

HP: För mig var ”Dead Again” en mycket mer lättlyssnad historia än ”House of God”. Så för min del går pokalen till Mercyful Fate, utan tvivel. ”House of God” har jag gett en miljard chanser. Detta var den sista.

HH: Det var lustigt, då det för min del är precis tvärtom. Men ”House of God” flöt bara så fullkomligt obemärkt förbi att den i sammanhanget blir lite tråkigare.

/Hatpastorn & Heidenhammer