Hatpastorns likpredikan

Något jag fullkomligt älskar är att svara på bisarra intervjuer från fjärran länder. Intervjuer där petitesser såsom språkkunskap och rimlighet får ge vika för de riktigt tunga spörsmålen. Det är där man hittar sanningen. På väg hem från jobbet igår plingade det till i min mobiltelefon. Herr Stille hade skickat en bild. Jag klickade på meddelandet och mina ögon möttes av magi. Genom pur ockultism hade herr Stille tillskansat sig intervjufrågor från det malaysiska fanzinet Memory In Darkness. Vilket band som ursprungligen fick de här frågorna är oklart, men för att hylla den här typen av journalistik tänkte jag svara på den. Mestönten Proust hade sina tjugo frågor. Här är mina.

What is your opinion if this underground musics are known by society as a fucking musics?

Skönt att köra fast redan på första frågan. Ja, alltså. Samhället och black metal mår som allra bäst när de är så åtskilda som möjligt.

If one of your important person in your band has a controversy with you, what is your reaction?

Nu måste jag tänka efter om jag ens varit med om det. Ja, om man inte räknar gångerna jag och Heidenhammer försökt spela in musik tillsammans. Då blir det lätt ”Some kind of monster”. Eller så pajar vi ett parkettgolv hos någon bekants syrra då Heidenhammer blivit besatt av avgrundsanden och slitit ut kontakten till frysen för att kunna driva sin Casiosynt. True story. Jag tyckte det var hur roligt som helst. Heidenhammer var inte lika road. Hans polare var ännu mera mindre road. Argast var systern. Hon blev verkligen skitsur. Jag tänker lite såhär jag, vem fan lägger parkettgolv i köket?

How did you make your songs? Did you obtained the ideas from a music creater or they were your own ideas?

När jag lärde mig spela gitarr hoppade jag över många steg. Dels har jag inte en susning om vad ackorden heter och sedan höll jag aldrig på med att ta ut låtar. Det var betydligt roligare att försöka göra egna låtar på en gång. Sedan är jag superkass på att ta ut låtar på gitarr. Synt går bra, man kan inte misslyckas, men gitarr är det värre med. Jag vet att jag vid ett tillfälle satt på pojkrummet och försökte stjäla ett riff från Morannon. Helt omöjligt. För bara ett par veckor sedan satt jag med snubben bakom det bandet och han visade mig hur riffet gick. Två gitarrer. Man var tvungen att spela det på två gitarrer. Inte konstigt att det inte lät som det skulle när man satt och slamrade. Såhär i efterhand skulle det säkert varit smartare att faktiskt lära sig typ teori och nöta in andra bands låtar, men jag får tråkslag av bara tanken. ”Spela ett C Maj sju”. Glöm det, man är väl ingen fjant eller. Jag säger såhär när jag möts av teorinördar: Lyssna för fan, total Ildjarn-worship! För att sedan veva hejvilt. Faktum är att jag lärde mig att såga innan jag hade full koll på normala komp och får således mer kramp av att spela Lake Of Tears-låtar än något från ”Transilvanian hunger”. På tal om musikskapande. Är det bara jag som finner det helt bisarrt att det finns musiker som inte skriver egen musik? Sådana som bara spelar i band och lär sig andras låtar. Jag har aldrig förstått mig på det. Man behöver såklart inte tillföra något till bandet man spelar i, men att inte ens sitta och skriva på kammaren … jag förstår det bara inte. Jag menar det inte som något negativt, mest bara förbryllad över fenomenet. Som att måla utan att ha färg på penseln.

What is your opinion if a sex symbol is printed on your album´s cover? Is that your symbol which is played by your band or is it just a strategy to make people feel interested in your album?

Jag hatar det. Om man måste ha en lättklädd fjälla på omslaget för att locka köpare borgar det för musik av absolut lägsta kvalitet. Är man en sådan som går igång på alla cylindrar åt typ omslaget till Mactätus ”The complex bewitchment” bör man ställa sig framför en spegel och där titta en lång stund på en person som helt saknar skam. Skärpning. Black metal är som absolut bäst när alla spår av mänsklig närvaro är bortblåst. Oskarpa bilder på skepnader i fjärran, allra helst inga bilder alls. Artistnamn som osar mystik, helst inga namn alls. Inga tacklistor. Ingen kontaktinformation. Ingenting. Bara ett rått omslag som väcker fantasin och låttitlar som får det att vattnas i munnen. Ska det vara så svårt? Folk som föredrar blyertspattar framför ett oskarpt svartvitt foto på skogen förstår ingenting. Sedan, Luis Royo, fatta allvaret. När band började ha hans hötorgskonst som omslag dog jag en smula. Samma personer som dyrkar Luis Royo dyrkar per automatik även tavlor på gråtande barn, drömfångare och vargtröjor. Det är exakt samma sak. Jag älskar fantasy, inte ens jag gillar Luis Royo. Elvira Madigan släppte väl i runda slängar tvåtusen album med Royo-omslag. Och Graveworm. Ja, då slutar det med att plattorna säljs för tio spänn styck i Ginzakatalogen och PANG har jag fulla jävla skivsamlingen med skrot då jag är som en korp och måste ha allt!

Do you know the origin of this black/death/doom metal, how they developed who pioneered them and where did they come from?

All musik börjar och slutar med Vithattens ”Dont burn the witch”. På tal om det. Venom anses ju vara bandet som kläckte genren black metal genom sin skiva ”Black Metal” från 1982. Varför pratas det aldrig om Holy Moses demo ”Black metal masters” som släpptes 1980?

There are a few musics players who feel conceited after a show. Can you explaine why?

Folk som beter sig som dryga arslen före, under och efter en spelning är för mig en gåta. Det delas ut för lite sparktårtor i band rent generellt av just den anledningen. Jag vet inte hur många orkestrar man sett/stött på där det funnits medlemmar som bogserat ner bandet i smutsen genom att bete sig som fullkomliga arselbang. Nu pratar jag inte om folk som exempelvis bara vill bli lämnade i fred, där är det bara pluspoäng som gäller, utan … ja, ni vet exakt vad jag menar. Av någon anledning brukar turnéledare/arrangörer lida av denna fullkomliga hybris. Kom ner på jorden tyskjävel, du skjutsar runt black metal-band i minibuss och har dåligt hår. Nu jävlar kokar det! Värst är dock personlighetstypen som är svintrevlig ända tills det kommer in någon coolare i lokalen. Jag kommer aldrig förstå mig på det. Man sitter och har en supertrevlig avslappnad diskussion om typ Eminenz uselhet och vips blir man osynlig när det ska sugas kuk på någon B-kändis. Nä, folk kan generellt dra åt helvete faktiskt.

Are you proud when you are called a satan, because, there are some bands feel very proud when people called them `Satan`.

Längesedan jag blev kallad Satan. ”Jävla idiot” är väl vanligare. I gymnasiet var jag med om en märklig grej när jag skulle på en lektion. I min väg stod ett gäng tuffa invandrargrabbar som med orden ”shit, akta, en satanist” delade på sig likt Moses delade havet och jag fick passera. Jag kan inte påstå att jag kände mig stolt. Mest förbryllad. De kanske hade fobi för en fem storlekar för stor Enslaved-tischa och oknäppta gladiatorboots.

Many black metal bands choose a cross, pentagram, skull or ghost as their symbol. Can you explaine why?

Man ska aldrig underskatta styrkan i symboliken. Själv får jag rännskita bara jag ser McDonalds gula ”M”. Det är som Pavlos hundar, fast dålig tarmflora. Astaroths sigill är dock en symbol som har sådan estetisk sprängkraft att jag blir knäsvag varje gång jag ser det. Perfektion. Särskilt i jämförelse med Belials dito som mest påminner om en treårings tappra försök att rita en U-båt.

Men.

Kan vi inte bara enas om några saker? Ormar, trianglar och bägare, skitsnyggt första gångerna man såg det på ett omslag. Nu vägrar jag lyssna på en ny skiva som innehåller något eller några av de komponenterna. Och kom igen, ser jag en jävla nordisk vägvisare till kommer jag begå våldsbrott. Och! Alla som tävlar i att stava det så spexigt som möjligt, lägg av. VWhæáégüWhïsÿRð. Så, jag vann. Nu kan vi gå vidare. Vägvisaren är i grund och botten en trivsam och estetiskt tilltalande symbol. Synd bara att den kommer förvandlas till 2010-talets nya Matrixvirustribal om folk inte hejdar sig. Dödskallar kan vi lugna oss med också några år. Det är bra nu. Spöken däremot. Mer spöken tack. En sista sak innan vi går vidare bara. Det inverterade korset. Alla som ska hålla på och vara märkvärdiga och bara ”Bla bla bla, Petruskorset, bla bla bla, inte alls Djävulen, bla bla bla”. Håll bara käften. Det finns latin och det finns black metal-latin. Det är två helt separata språk, med vissa gemensamma beröringspunkter. Håll inte på och tjafsa om grammatik, då fattar man verkligen inte grejen. Samma sak med ett hederligt inverterat kors. Det är Djävulen man dyrkar. Punkt. Du kan ta ditt Petruskorssnack och göra en avbild av omslaget till ”Fuck me Jesus”. Man tar ju knappast upp Unanimateds ”Ancient God of evil” och börjar rya om Petruskors liksom. Då är man helt sopslut. Man tar upp den plattan, nickar gillande och tänker ”fan, det här är mina killar”.

Can you tell me your favorite black/death/doom metal bands and give your opinion about the bands.

Black metal. Fan vad jag älskar black metal. Mayhem, Burzum, Gehenna, Enslaved, Manes, Limbonic Art, Darkthrone, Isengard, Dödheimsgard, Emperor, Summoning, Ulver, Abigor, Sorhin, Arckanum, Tulus. Listan är oändlig.

Death metal. En genre jag älskar nästan lika mycket som black metal. Deicide, Morbid Angel, Death, Immolation, Grotesque, Autopsy. Ni fattar poängen.

Doom metal. Problemet med doom är att Warnings ”Watching from a distance” är så bra att det är omöjligt att ta sig förbi den. Första Candlemass är såklart råbra. Och den röda med Jex Thoth. Men Warning alltså. Wow. Vilken skiva. Den är så bra att jag, no joke, inte vågat lyssna på 40 Watt Sun. Jag är inte redo.

”Give your opinions about the bands”. Ja, alltså vill man läsa mina åsikter om de bra banden som helt plötsligt en dag steg upp ur sängen och bestämde sig för att vara superdåliga finns det gott om läsning här på Hatpastorns Likpredikan.

Don´t you want to make a gigs in Sabah, Malaysia (My country).

Jag vill inget hellre än att spela i Malaysia. Jag är genuint nyfiken på att veta varför demo och fanzinescenen som blomstrade på 90-talet försvann som genom ett trollslag. Blev black metal förbjudet? Vad hände liksom. Det är ett otroligt märkligt fenomen.

What is your reaction when some people a trying to abolish this underground scene?

Matrixviruset och death n roll-pesten var fan inte kul alltså, men likt efter en skogsbrand så blir det bra återväxt efteråt. Utan Matrixviruset hade vi garanterat inte haft ett sådant uppsving med exempelvis ortodox svartmetall. Utan death n roll-pesten hade det inte funnits samma sug efter old school-döds. Man få ta det onda med det goda som Lars Von Trier en gång förkunnade.

If a black metal bands interested in staining their faces, another death/doom metal bands did not, follow this style, what is your opinion if this `Staining Faces` is thought as satan.

Jag tar bara för givet att vi pratar om corpse paint nu. Används det på rätt sätt är det helt ultimat. Vi snackar återigen om att ta bort den mänskliga faktorn. Jag vill ha så lite människa som möjligt när jag lyssnar, beskådar eller utövar någon sorts form av liveverksamhet. Samtidigt vill jag inte ha något spex, som typ GWAR och Lordi. Portal-spex går bra. Hur jag kan rättfärdiga det har jag ingen aning om, men hellre ett gökur på huvudet än lustiga strutar och band med kåpor. Återigen, kåpor är i grund och botten helt suveränt, men alla kan väl för fan inte ha kåpor. Mgła gjorde helt rätt när de började köra på sitt stuk med täckta ansikten. Ett strålande sätt att koppla bort människoaspekten och egot. Trist bara att så många andra började med samma sak. Uada liksom. Att de inte skäms.

Many underground musics players are using a music to worship satan. If your band choose a music to worship satan, did you really concentrate your mind to it till you felt absorbed in?

Intervjun med M från Mgła på Bardo Methodology fick mig att inse att jag har exakt samma åsikter som honom när det gäller i stort sett allt. Särskilt när han självdiagnostiserar sig själv som ”spiritually challenged”. Ockult litteratur skriven i något radhus i en håla ger mig lika mycket som Aleister Crowleys självbiografi: tråkslag och brutala kortisolkrypningar i kroppen. Folk får tjoa hur mycket de vill och åkalla allsköns andar, full support där, jag har själv skaldat om Djävulen och hans kohorter minst en miljon gånger. Men. Om man busringer ner i avgrunden så finns det en risk att något faktiskt svarar. Lycka till att försvara sig med hoprullad Belial Center-katalog som enda vapen.

What is your opinion where there is a fighting between the underground members when the gigs still in progress.

Slagsmål i publiken. Helt OK så länge de håller sig borta från scenen. Om du vill upp på scenen och snabbt kasta dig ut i publiken, kör i vind. Jag kommer aldrig förstå mig på ditt beteende, men vi kan säkert komma överens ändå. Men. Folk som klättrar upp på scenen och får för sig att de spelar i bandet. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Det ska klängas, det ska viftas, det ska spexas. Och sedan blir de sura när man sparkar tillbaka dem ut i publiken igen. Vad är upp med det som kidsen säger. Seriöst, vad är grejen? För ett gäng år sedan blev det ett herrans liv när Mortuus nacksvingade ut ett klängigt fan i publiken. Vad skulle han göra? Det är inte alltid det finns scenvakter och finns det vakter så är de inte de mest uppmärksamma alla gånger. Ibland måste man sätta gränser och jag tror inte det var några fler i publiken som fick för sig att äntra scenen den kvällen. Om han inte gjort något då? Bara gudarna vet hur länge den där tjommen hade stannat kvar. Jag hade tappat fokus direkt. I värsta fall hade kanske fler fått för sig att kila upp på scenen och vips har vi Obscene Extreme i Tjeckien. Eller Helvetet på Jorden som jag kallar den festivalen. Står jag i publiken och kanaliserar till en kanonspelning vill inte jag ha några störande moment på scenen. Det dödar magin direkt. Samma sak när jag står på scen själv. Jag har fullt upp med att vråla lungorna ur mig och skapa en atmosfär. Då vill jag inte oroa mig för någon fyllskalle som man i ögonvrån ser kliva upp på scenen, vilt trampades på kablar, hängandes på ens medmusikanter som ett jävla drunkningsoffer.

Jaha, var frågorna slut nu? Vad tomt det känns.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 27 juli, 2018 at 5:03 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.