Hatpastorns likpredikan

1. BURZUM –”Fallen”.

Greve Grishnackh.

2. LIL MARKIE – “Fearfully and wonderfully made”.

Prisa Herren.

3. SKUGGEHEIM – “Gravlegging”.

No trends.

4. UNCLE ACID & THE DEADBEATS – “Blood lust”.

Helt kompromisslöst.

5. CRAFT – “Void”.

John Doe.

6. U.D.O – “Live Nordfest”.

Teutonisk dominans.

7. DRIVE

Årets film.

8. DOM KALLAR OSS KLYKTATTARE

Sundsvall darkness.

9. INFAUSTUS GRIEF – “An ode to the abyss”.

Rå symfoni.

10.
Finns inte.

Ja, då var det dags igen. Årets årsbästalista. För enkelhetens skull gör vi som förra året. Jag bjuder på mina tio favoritalster som släpptes detta år, medan Dr Panzram och Heidenhammer gör bäst fan de vill.

2011 har faktiskt varit ett ganska bra år och som vanligt är det ett gäng artister som förtjänar ett hedersomnämnande. Senaste ARCKANUM var exempelvis inte alls dum och den borde kanske egentligen hamnat på min lista. Nu gjorde den inte det och jag ångrar mig redan. Överdrivet hajpade NEGATIVE PLAIN föll mig däremot inte alls i smaken och samma sak gäller KRODAs senaste platta. SORGELDOM låg länge på min lista då de haft den goda smaken att döpa sitt alster till ”Vithatten”, men rent musikaliskt hamnade deras kraftigt VED BUENS ENDE-doftande skapelse strax utanför. VALLENFYRE låg länge och puttrade i toppen, men fick vika sig för några andra akter som var snäppet vassare. PRIMORDIALs nya är säkert jättebra, tyvärr är jag inte riktigt klar med makalösa ”The gathering wilderness” än. BLUT AUS NORD släppte tre skapliga plattor i år, även de hamnade utanför listan. Många har tjatat om nya LEVIATHAN. Fortsätt lyssna på ”Massive conspiracy against all life” istället. Senaste plattan var ingen höjdare, men folk lär skrika sig hesa av förtjusning iallafall. METALLICAs samarbete med Lou Reed var emellertid det bästa jag någonsin hört i hela mitt liv.

Tjena.

DIAPSIQUIR släppte en jävligt ologisk skiva som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Att de döpte den till ”A.N.T.I” gav mig grått hår. Tröttare albumtitel får man nämligen leta efter anno 2011. CHAPEL OF RITUALs promo var dock grymt fet. PAGANVIL och THE FLASH OF THE SILVER HAMMER…

Nä, nu får det fan vara nog.

I likhet med förra årets lista ska jag undvika att lägga upp länkar till väl valda slagdängor. De skivor jag kommer att rekommendera är släpp som förtjänar ens totala uppmärksamhet och bör avnjutas från pärm till pärm. Att panga upp enstaka låtar som man slölyssnar på under läsning ger inte musiken den rättvisa den förtjänar. Är det något på listan som ni anser vara värt pengarna, ta om det finns möjlighet kontakt med banden direkt. Då hamnar slantarna där de hör hemma.

Nu kör vi.

1. BURZUM – ”Fallen”.

Ja, detta var väl inte direkt otippat. När jag fick se att Greven skulle släppa ett nytt alster blev jag en smula skakig då jag verkligen inte ville att magin jag upplevde med ”Belus” skulle grusas av ett undermåligt album. Det tog dock bara en lyssning innan jag insåg att ”Fallen” höll BURZUM-klass. Där ”Belus” övermannar en med sitt hypnotiskt repetitiva mörker är ”Fallen” en lite mer mångfacetterad resa. Greven står fortfarande ohotad på tronen. Det finns inte så mycket mer att säga.

Jo, det finns det visst det. Är det bara jag som tycker att Greven borde rycka upp sig vad det gäller intron och outron? Ge mig blandat blipp-blopp i den gamla skolan och jag är nöjd.

2. WOLVES IN THE THRONE ROOM – “Celestial lineage”.

WITTR, som kidsen skriver, har byggt hela sin karriär på outro-riffet på BURZUMs megahit ”Inn i slottet (fra drømmen)”.

Ett succérecept.

När de inte rippar Greven rakt av lånar de friskt från DEAD CAN DANCE-plattan ”Within the realm of the dying sun”. Självfallet är nyss nämnda DEAD CAN DANCE-platta en av Grevens favoritskivor så man kan säga att cirkeln är sluten när man lyssnar på sanslöst intressanta ”Celestial lineage”. Låt två, ”Subterranean initiation”, överraskar dock med ett lite ABIGOR-doftande stuk och det var väl egentligen här jag svalde betet totalt.

WITTR är inte bara ett av få bra black metal-band från USA, de är även ett av få band som lyckas ge mig samma känsla som när jag lyssnar på gammal fin black metal i allmänhet och BURZUM i synnerhet. Känslan av ett obskyrt mörker kan man inte få nog av.

3. GRIFTESKYMFNING – ”Likpsalm”.

Detta är överdjävulskt bra. Genom att spela in på en kassettbandare i de norrländska skogarna har GRIFTESKYMFNING fått till den där perfekta ljudbilden som man bara kan drömma om. Låtmaterialet doftar tidigt skandinaviskt nittiotal där grabbarna inte varit rädda för att bränna av en miljard guldriff per låt. Arrangemangen är bitvis totalt ologiska och därför helt bländande. GRIFTESKYMFNING får mig faktiskt att minnas tillbaka till tiden då man själv var ung och hade tid att spela i en miljard band.

Ett minst sagt gott betyg.

Jag trodde länge att deras instrumentala demo skulle vara svårslagen men ”Likpsalm” sopar mattan med allt de gjort tidigare. Årets överraskning.

4. SÓLSTAFIR – ”Svartir sandar”.

Ett idiotiskt bra album som träffar en rätt i hjärtat. Jag har alltid velat uppskatta dessa islänningar, men de har fan inte gjort det lätt för mig. På ”Svartir sandar” klaffar dock allt. Att beskriva deras musikstil är omöjligt, så jag kallar detta black metal då genrens kolossala identitetskris godkänner allt som har en distad gitarr numera. Tänk er en mix av IN THE WOODS, PRIMORDIAL och ALCEST, fast samtidigt inte alls. Ja, inte fan vet jag hur man ska beskriva möget. Förbannat bra är det i alla fall.

Att de har en häst på omslaget i samband med att de kommer från Island gör att jag instinktivt associerar till maffiga FLAMES OF HELL. Redan där har vi ett skäl till att peta in dessa solstrålar på listan. Att döpa sitt band till ”solstrålar” var väl förresten kanske inte direkt världens råaste idé.

5. CRAFT – ”Void”.

Ja, denna giv fick man vänta på en stund. Tydligen var jag inte ensam. Att ta sig in på svenska försäljningslistans sjundeplats är inte fy skam. En femteplats på Hatpastorns lista slår dock lite hårdare.

”Void” svänger hårdare än en hängd ljusdyrkare i styv kuling. Ha det i åtanke när ni inser att trummorna är programmerade. Tydligen blev det något strul så Dirge Reps trumspel blev bortplockat. Då trummorna ligger lite längre tillbaka i mixen än brukligt så kommer sången fram bättre på denna skapelse. Något jag verkligen uppskattar. När Nox bräker fram pur misantropi i braksuccéer som ”I want to commit murder” nickar jag minst sagt gillande och just den låttiteln förtjänar ett kraftigt hedersomnämnande. Nä, CRAFTs återkomst var sannerligen välbehövlig. Det saknas nämligen driv och sväng bland majoriteten av dagens artister.

6. SKOGEN – “Svitjod”.

Vid en första anblick så är SKOGENs andra fullängdare “Svitjod” inte direkt superspektakulär men i likhet med RUTTHNAs ”Doomsdaylight” finns det en hel del godsaker att finna bara man tar sig tid att verkligen sätta sig ner och absorbera alstret. Är du en stresslyssnande MySpace-fjant som hoppar till nästa låt så fort första riffet inte visar sig vara det bästa du någonsin hört är detta inget för dig. SKOGEN vet nämligen hur man suger på karamellen och när du minst anar det dyker det upp partier som är så bra att du lyfter armarna mot skyn och bara dyrkar. Refrängen i majestätiska ”Vinterriket” är ett gott exempel, den extremt snygga gitarrslingan i härligt ostigt betitlade ”Midnattens glimrande stillhet” ett annat. Faktum är att alla låtar innehåller någon sorts form av deluxearrangemang. Är du inte övertygad när rensången kommer in i öppningsspåret ”Dighra dödh” så är detta inget för dig.

Då bandet härstammar från Växjö fick jag emellertid snabbt onda aningar. Givetvis finns det kopplingar till OVERDETH. Joakim Svensson som sköter sång, gitarr och bas är även insyltad i BIRDFLESH under namnet Panda Flamenco. Vem spelar han med i BIRDFLESH månne? Jo, Smattro Ansjovis, även känd som Andreas Mitroulis. En gammal klassisk OVERDETH-medlem.

7. SARKE – ”Oldarhian”.

Jag skrek rätt ut av förtjusning redan vid första genomlyssningen av ”Oldarhian”. SARKEs första album, ”Vorunah”, kändes mest som en ryckig samlingsplatta varpå jag blev minst sagt paff när duons andra giv visade sig vara ett genuint kvalitetsalster.

Här finner vi sväng. Här finner vi skapelseförakt. Här finner vi hitpotential. Ta de smaskigaste bitarna från CELTIC FROST, MOTÖRHEAD, BATHORY, DARKTHRONE och TULUS/KHOLD, lägg till lyrik så maffig att man drabbas av illaluktande vallningar och ni har ”Oldarhian” i ett nötskal.

En nackdel med albumet är att den är för bra på en gång. Hängde ni med där? Risken är stor att man lyssnar sönder alstret relativt snabbt. Då låtarna är ganska enkla finns det inte så mycket mer att upptäcka efter ett större antal lyssningar. Jämför det med TARTAROS ”The red jewel” som jag lärde mig uppskatta efter elva års stenhård lyssning. Detta är likväl ett rent lyxproblem, ibland kan det vara skönt med skivor som man kan ta till sig till fullo redan vid första lyssningen.

8. OBSCURE ANACHRONISM –“Metanoia”.

Vissa skivor har bara “det”. När jag lyssnar på ”Metanoia” så inser jag att grabbarna fattat allt. Detta är även det ett album som kräver ens totala uppmärksamhet och dedikation. Låtar som exempelvis ”Gaze beyond” tar arvet från det glödande 90-talet och inkorporerar det med den rådande ortodoxa black metal-trenden. Det får mig förresten att minnas att jag inte tog med FLAGELLANTs ”Monuments” på förra årets lista. Skandal.

Det är ingen slump att denna Likpredikans första tävling är en utlottning av denna mäktiga skapelse. En tävling som det kommit oväntat många svar till. Det bäddar inför framtida tävlingar.

9. SKUGGEHEIM – ”Kjøt og blod”.

Denna utgåva släpptes 2010. Nu pratar vi inte mer om det. Tiden är en stenlagd grav som WONGRAVEN skulle ha sagt. SKUGGEHEIM är ett av Norges absolut bästa band och att inte nämna magiska EP:n ”Kjøt og blod” vore ett kardinalmisstag från min sida. Exakt såhär vill jag att det ska låta. Ljud, riff, sång och atmosfär. Helt i min smak. Varför låter inte fler norska band på följande vis? Lyssna exempelvis på låten ”Jærteikn” från pärm till pärm. Antingen fattar ni det eller så fattar ni inte. Bara det generöst ekande sångljudet förtjänar en plats på denna lista.

10. NECROS CHRISTOS – “Doom of the occult”.

Detta är inget annat än en rejäl portion esoteriskt smaskens. Blytung ockult dödsmetall med en orientalisk touch. Lägg därtill lite lätt arrogant gruffgruff-sång där näktergalen Mors Dalos Ra sjunger ordet ”death” på det tyska viset, det vill säga ”dess”.

Att jag har stora problem med NILE är ingen hemlighet, men om de mot all förmodan hade varit ett bra band skulle det låtit såhär.

Att basisten kallar sig själv för ”Black shepard of doom” kan vi ha överseende med. För den här gången.

/Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

Då var det dags för den första officiella tävlingen här på Hatpastorns Likpredikan. Denna gång lottar vi ut inte mindre än tre exemplar av OBSCURE ANACHRONISMs magiska platta ”Metanoia”. Vilka är då OBSCURE ANACHRONISM kanske ni mindre lyckligt lottade läsare kanske undrar. Jo, det ska jag tala om.

Dessa Österrikare träffade jag första gången på Baroeg i Holland för ett knippe år sedan. I backstageutrymmet närmare bestämt. Själv satt jag på trappen upp till scenen och allmänt beklagade mig över hela skapelseprocessen då en snubbe vid namn Andreas dök upp i logen och vi började småprata. Det visade sig att han inte bara var intelligent och vältalig, något som inte sker ofta när man träffar människor på Baroeg, han spelade i ett band också. Gissa vilket. Vi fortsatte att hålla kontakten via brev och han hade den goda smaken att skicka mig bandets senaste promo på både CD och kassett. En promo som synnerligen lovade gott inför framtiden. Hips vips så slutade han att höra av sig och jag tänkte väl egentligen inte mer på det förrän bandets sångare och gitarrist, Florian, kontaktade mig och berättade att Andreas lämnat scenen av skäl man blir helt bedrövad av att höra. Jag och Florian fortsatte dock att hålla kontakten och det visade sig att han var en av de där få människor man möter som fattar allt. Då bandets efterlängtade album släpptes på alltid pålitliga W.T.C skickade han mig en handfull skivor och här är vi nu. Även fast jag tycker att plattan är helt makalöst bra så känns det lite överflödigt att ha mer än ett exemplar av den. På detta vis kanske jag kan sprida bandets musik till folk som kan relatera.

Detta är egentligen mer ett lämplighetstest än en regelrätt tävling. Genom att svara ”rätt” på nedanstående frågor ger ni er själva chansen att få ett exemplar av ”Metanoia” skickat till er brevlåda.

Svara på frågorna och skicka svaren till hatpastorn@gmail.com. De som använder kommentarsfältet istället diskvalificeras ögonaböj. Vill ni inte avslöja ert riktiga namn när jag publicerar vinnarna på denna Likpredikan i slutet på detta år så skriver ni vilket magiskt namn ni vill begagna er av.

Eventuell vinstskatt … tjena.

Då kör vi.

1. Vilken var er första tanke då ni läste texten ”The Thornspawn Challenge”?

A. THORNSPAWN, vadå THORNSPAWN? Det här har ju inget att göra med detta amerikanska svartmetallband!
B. Åh, detta var väl ändå den mest långsökta ISENGARD-referensen jag hört. Skärpning grabbar.
C. Det här var den mest briljanta ISENGARD-referensen jag någonsin hört. Tummen upp!
D. Shit, THORNSPAWN. Har ni sett klippet där sångaren sitter och blandar trolldrycker i full corpse paint?

2. Avsluta meningen. DEAD BY APRIL …

A. … är ett jävligt bra band!
B. … är life metal av absolut värsta sort.
C. … är så mesiga att de inte ens får finnas med på metal-archives.com.
D. … seriöst, har ni sett klippet där sångaren i THORNSPAWN blandar trolldrycker i full corpse paint?

3. Vilket av följande talesätt finner ni mest rimligt att använda i dagligt tal?

A. Hungrig som en Varg Vikernes.
B. Morgonstund har guld i MUNDANUS IMPERIUM.
C. Den som spar han HAR SHATAN.
D. Hur man än vänder sig har man ändan KABAK.

4. Ni blir deporterad till en öde ö och får endast lyssna på någon av följande skivbolags backkataloger. Vilken väljer ni?

A. Holy Records fullständiga diskografi.
B. Last Episodes fullständiga diskografi.
C. Cold Meat Industries fullständiga diskografi.
D. Witchhunt Records fullständiga diskografi.

5. I fyllan och villan hamnar ni i en tatueringsstudio och bestämmer er för att tatuera hela ryggen med ett av följande motiv. Vilket väljer ni?

A. Omslaget till MISANTROPICAL PAINFORESTs” Winds saturate with inhumane longing”.
B. Omslaget till THORNSPAWNs ”Blood of the holy, taint my steel”.
C. Omslaget till FUNERAL FROSTs ”Queen of frost”.
D. Omslaget till EVOLs ”The saga of the horned king”.

6. Vad tänkte ni första gången ni såg att det fanns ett band som hette ABAZAGORATH?

A. Fan vilket rått bandnamn.
B. Nä, nu får det väl ända vara nog på dumheterna.
C. Tja, det är väl inte sämre än ALGHAZANTH eller MISTIGO VARGGOTH DARKESTRAH.
D. I alla fall enklare att minnas än mexikanska PARACOCCIDIOIDOMICOSISPROCTITISSARCOMUCOSIS.

7. Vilket var egentligen det mest hopplösa bandet?

A. NIGHT CONQUERS DAY.
B. NATTVINDENS GRÅT.
C. DISPATCHED.
D. MORIFADE.

8. Nämn ett riktigt bra band från Spanien, oavsett genre. Ni får inte svara TEITANBLOOD.

9. Av någon outgrundlig anledning bestämmer ni er för att starta ett småländskt depressive suicidal black metal-band under fanan EMO I LÖNNEBERGA. Vad döper ni debutskivan till?

10. Förklara varför SORHIN sjunger följande textrader.

11. Beskriv vad som egentligen händer på detta skivomslag.

Så, det var väl inte så svårt?

/Hatpastorn

/Förintelseförsamlingen

I grund och botten var det tänkt att Dr Panzram skulle presentera en film där han radade upp de tio sämsta introsnuttarna som någonsin hamnat på en inspelning. Då den deadlinen passerades för cirka sex månader sedan kölhalar jag nu det projektet och presenterar härmed dessa intron under fanan ”Avgrundslika introduktioner”. För att suga på karamellen så bjuder vi på ett intro åt gången, på så sätt finns det möjlighet att ösa på med lite sköna anekdoter om banden som ställs mot väggen.

Att en platta börjar med ett intro är långtifrån ovanligt. Att ett album startar med ett bra intro är däremot mera sällsynt. Oftast brukar man lyssna på det första gången man hör skivan för att sedan i all evighet instinktivt hoppa till låt två. Inom extremmetallen har det länge varit praxis med fantasilösa ljudkollage där allehanda oljud blandas med någon i bandet som vrålar demonnamn. Ett koncept som snabbt blir tröttsamt. Vi har även gott om akustiska gitarrer och vindsyntar. Åskknallar och ugglor. Trumpeter och myskoxar.

Ni fattar poängen.

Då som då bjuds vi emellertid på artister som anser att en liten teaterföreställning är det bästa sättet att öppna en skiva med, och det är här den ofrivilliga humorn står som spön i backen.

Det första introt som ska dissekeras är ett verk signerat det gamla Kalmarbandet DAWN OF THE OBSCENE. Dessa lirare var kända för tre saker. Ett, de hade mystiska kopplingar till SPAWN OF POSSESSION. Två, de uppfann ”perkulator-grindet”. Denna trumstil går ut på att man stämmer upp virveln till max och har en trummis som inte orkar spela så snabbt som de andra i bandet vill. På så sätt uppstår ett ljud som låter exakt som en gammal puttrande kaffekokare. Denna teknik utnyttjades till fullo på deras tredje släpp ”Repentagram”, en produkt som är så obskyr att den inte ens finns nämnd på metal-archives. Tre, deras intro på EP:n ”Inversion”.

Introt…

Herre Satan giv mig styrka. Låt intigheten komma och utplåna hoppets tyranni.

Enligt uppgift ska alla i bandet, utom sångaren som var upphovsman bakom detta elände, ställt sig tvivlande till att ha med detta på plattan. Uppenbarligen var näktergalen större och starkare än de andra för introt kom med och vilket intro sedan. Att ingen satte ner foten och riskerade stryk är för mig totalt obegripligt. ”Inversion” är i övrigt en helt OK death metal-giv där tidiga DEICIDE stått som mall. Tyvärr tappar alstret all form av värdighet efter man tvingats genomlida en introduktion så avgrundslik att man vill piska sig själv med färgglada schalar tills man slutar att andas.

Det vi snart kommer att få avnjuta är ett skådespeleri av yttersta toppklass där sångaren och hans flickvän/syrra/morsa/tremänning/gud vet vad verkligen ger järnet. Vokalisten har rollen som satanisk übermensch medan den arma tösen har rollen som kristet offer. Medan ni håller tillbaka skrattattackerna kan ni lokalisera vilka klassiska skräckfilmer som de fullständigt ogenerat stulit repliker från. Deras engelska uttal måste även det kommenteras. Minns ni det där svenska fruntimret som pratade tyska på outrot på SORHINs makalösa album ”Apokalypsens ängel”? Tänk er den inlevelsen och språkkunskapen fast på svengelska.

God jul önskar livet.

Här kommer den. DAWN OF THE OBSCENEs klassiska intro som de listigt och uppfinningsrikt döpt till ”Intro”.

Vad grodan Boll gör på skivomslaget vet ingen.

/Hatpastorn

Att det tagit mig sådan här lång tid att redogöra för det amerikanska bandet GOATTHROWER tyder på att jag helt enkelt inte varit redo. Jag kom i kontakt med denna bisarra konstellation via den gamla kvalitetsblaskan Metal Wire där recensionsmaestron Granvik sågade deras platta ”Cult of the germanic horde” på ett så begåvat sätt att jag än idag står mållös. Självklart var jag tvungen att skaffa detta alster omgående.

Drygt tio år senare är albumet äntligen mitt. Det visade sig att det var hyfsat omöjligt att lägga rabarber på denna guldklimp, men tack vare Internet kan jag nu avnjuta dessa amerikaners stordåd. Varför känner jag mig då helt död inombords? Jo, vissa saker gör sig bättre i fantasin. När sanningen uppdagades och mina illusioner om detta alster fullständigt infriades sitter jag nu hålögd och önskar att jag tagit Granviks varnande ord på allvar.

Det här är sannerligen en mystisk skiva.

Vi börjar med att bena ut vilka GOATTHROWER egentligen var. Denna duo ifrån Massachusetts drog igång verksamheten 1995, vilket innebar att de var rätt tidigt ute med att spela black metal ur ett rent amerikanskt perspektiv. 1997 släpptes deras förstlingsverk, en split med LISA THE WOLF. Jag har inte hört den men om vi kollar på skivomslaget så vet vi exakt hur den låter. Året därpå, 1998, var det då dags för trummisen The Mad Arab och multiinstrumentalisten och sångaren Sabbatic Goat att erövra världen med sin fullängdsdebut ”Cult of the germanic horde”.

Herre Satan.

Vi startar med att spana in konvolutet. Jag har sett betydligt fulare omslag i mina dagar men jag lämnas med en känsla av smuts och fördärv då jag beskådar detta tecknade fantasimissfoster. Att svartmetallmusikanter tecknar sig själva på vis som är helt verklighetsfrånvarande är tyvärr inget ovanligt. Med svällande muskler och bister min står de ofta i situationer som bara existerar i sjuka människors sinnen. GOATTHROWER är inget undantag. Grabbarna står här på huk på ett sataniskt slagfält med Hin Håle själv svävandes i bakgrunden. Om vi kollar med verkligheten och jämför med hur grabbarna ser ut på ett riktigt fotografi kan till och med en pärlhöna förstå att världen är ur led.

Titta på The Mad Arab. Titta på honom. Tydligen är det inte bara DEF LEPPARD som föredrar enarmade batterister. Har han en brudslöja på huvudet eller är det bara ett spöke som kör ett velodromrace över den galne arabens fontanell? Inget vet. Några svällande muskler ser vi inte skymten av, däremot en härligt insugen mage och en tillhörande ansträngd min. Vi fyller på med boots, patronbälte, skinnväst och knäskydd för att accentuera att den här snubben menar allvar.

Från det ena till det andra. Sabbatic Goat. Finns ordet ”Sabbatic” i verkligheten förresten? Den sabbatiska geten.

Genialiskt.

En näslös jänkare med svartfärgad landstingsfrisyr, jazzbyxor och knölpåk är det inte varje dag man ser så ta tillfället i akt att bränna in detta på näthinnan.

Ja, det var det rent visuella. Vi har en lång resa kvar innan vi är färdiga så fyll på med Sobril och grillchips så beger vi oss djupare in i träsket.

”Cult of the germanic horde” börjar med att slå på den stora trumman med ett intro lånat från guldrullen Conan Barbaren. Efter introt med det originella namnet ”Intro” glider vi raskt över till deras stora epos, ”Germanic-satanic-barbaric”. Här invaggas man i en falsk säkerhet med ett inte alls illaljudande akustiskt intro. När allting väl drar igång så doftar det faktiskt en hel del GRAVELAND, sunkigt men inte helt oävet.

Sedan kommer sången.

Tänk er om ett gäng uppretade ankor skulle bilda en kör tillsammans med odrägliga barn som skriker rätt ut då de ej fått något svindyrt i namnsdagspresent.

EXAKT så låter det.

När The Mad Arab sedan börjar slå på trummorna så snabbt han bara kan utan en tanke på morgondagen når låten sitt crescendo. Efter denna urladdning går grabbarna listigt tillbaka till GRAVELAND-sunket för att sedan börja grinda igen. Här river den sabbatiska geten för övrigt av ett gitarrsolo som… ja, jag vet inte riktigt vad jag säga. Låten når här sitt första stopp och geten släpper nu alla hämningar med ett svävande riff som doftar lite ”Don´t fear the reaper”. Majestätiska pukor kommer in, vindsynten används till fullo och en pilgrimsfalk samt en deprimerad uggla hörs tjutande i fjärran. Sedan blir det bara tyst.

Låt nummer tre, ”Thunderbolt from the north”, river igång med ett hyfsat thrashriff och ettriga trummor.

Sedan kommer sången.

När man inte tror att det kan bli märkligare börjar araben att spela så snabbt han kan igen, geten river av ett panikartat solo samt kacklar osammanhängande med sin ankröst. Innan man fattat vad som hänt är vi tillbaka på ruta ett med det nu i sammanhanget helt briljanta thrashriffet. Succéreceptet upprepas två gånger till innan allt äntligen tystnar och en skrattande röst börjar eka. Mardrömmen är emellertid långt ifrån över för nu börjar pukorna ljuda igen och den sabbatiska geten levererar inte bara allehanda utslag på gitarren utan även ett brandtal där han förklarar att åskbollen från nord äter din nöd. Mina ögonbryn befinner sig numera permanent planterade i nacken.

”Battle scars” bjuder på ännu en thrashattack, men i detta epos så kommer sången igång redan från start. Det tackar vi inte för. Nu börjar jag skönja ett mönster för jag blir inte längre paff när den galne araben dundrar igång med ännu ett krampartat rens. Det är i princip den tredje låten i rad med exakt samma låtuppbyggnad. Som efterrätt serveras vi esoteriska körsyntar och ett märkligt ploppande ljud.

Här har vi lite tid att andas ut för nu kommer det ett instrumentalt parti fyndigt betitlad ”Instrumental”. Här finner vi rymdsyntar, knarrande gungstolar, en stillstudie i hur någon med lungsot och KOL låter när de andas samt ett plingande ljud som är stulet rakt av ifrån skräckfilmen Halloween. Att det inte är någon sång på spåret känns som att vinna storvinsten på Keno.

Låt nummer sex, ”King of the north umberland”, förvandlar snabbt Keno-vinsten till en hånskrattande nitlott i livets lotteri. I likhet med ”Germanic-satanic-barbaric” startar eländet med ett akustiskt parti som övergår i en vit makt-stinkande marschtaktsspya. Som grädde på moset låter det som geten sjunger ”Hurra” när trummorna väl övergår i en mystisk ompa-ompa.  När det börjar grindas ger jag bara upp och begraver ansiktet i mina kallsvettiga händer. Ja, det är samma låtuppbyggnad som vi hört tidigare så vi behöver inte analysera detta närmare.

Istället kastar vi oss handlöst över till ”Pure hate”, en låt som startar ursinnigt med ett rasande otight rens och ett riff som bäst kan beskrivas som ledmotivet ur Knight Rider framfört på elgitarr av någon med svårartad Parkinson. När den akustiska gitarren plockas fram i mitten av låten förstår jag verkligen ingenting. Vad vilda västern har med black metal att göra vet ingen men tydligen skulle geten prompt ha med detta saloon-plink till varje pris.

Plötsligt exploderar hela universum.

Efter avslutat Bonanza-lir börjar geten bräka fram ett MANOWAR-dekret där han förklarar att hans yxa minsann inte är fy skam och att rent hat är det bästa som uppfunnits sedan jordnötssmöret. Innan jag hunnit hämta mig från detta så hamnar vi en underjordisk tortyrkammare där de stönande rösterna, främst den kvinnliga, får DAWN OF THE OBSCENEs gamla intro att likna ett mästerverk. I bakgrunden hör man även hur någon sågar i ett stycke obehandlat virke.

Innan jag ens fått tid att smälta alla dessa intryck pruttar ”Hymn to Pan” igång med vindsyntar, släpande fyrtakt och hopplösa riff. Sången når nu sin absoluta botten och nu råder det ingen tvekan om att det verkligen är ankor och barn som tillsammans gått ihop och bildat världens mest skapelsefientliga kör. Olidliga solon dyker med jämna mellanrum upp i ljudbilden likt en kär gammal dödsfiende. Det finns en positiv sak jag kan komma på med ”Hymn to Pan” och det är att från och med nu kan det inte bli sämre.

Men det blev det. På ”Praise be thy goat” har duon bjudit in Lady Firethorn som på detta spår sköter synten och de kvinnliga sånginsatserna. Borde inte låten rimligtvis hetat ”Praised be thy goat”? Ja, det rent grammatiska är väl egentligen det minsta problemet. Lyssna själva på denna radioteater och försök hålla er för skratt.

Ja, det var GOATTHROWER det. Ännu ett band man kan bocka av på listan över artister som fan borde skämmas. Tydligen var detta det sista Sabbatic Goat var inblandad i och det tycker jag vi reser oss upp och avfyrar ett fyrfaldigt ”Hurra” för. The Mad Arab däremot har fortsatt att sprida terror i band som BONE RITUAL och GONKULATOR. Två band som… ja, det får väl bli en annan historia.

Jag tycker vi avslutar dagen med att helt enkelt stämma in i GOATTHROWERs hyllningskör till sig själva för att sedan aldrig någonsin mera nämna dem igen.

Goatthrower, I kneel in your honour
Goatthrower, I sacrifice my soul
Goatthrower, I carry my weapons
Goatthrower, I fight to the death

Nä, nu ska jag slicka mina sår och lyssna på SKOGEN en stund. Refrängen till ”Dighra dödh” kan hela de allvarligaste av skador.

/Hatpastorn

Ett syndrom som brukar drabba mig och många andra med jämna mellanrum är den så kallade ”skivkrampen”. Man äger en miljard album på alla möjliga och omöjliga format och likt förbannat så kommer man inte på något man vill lyssna på. Har man en polare på besök är det inte direkt sällsynt att följande konversation utspelas:

– Vad fan ska vi lyssna på?
– Inte vet jag, slå på det råaste.

Vad är då det råaste? Jo, det ska jag tala om för er. Dagens helvetestips är Portugals stoltheter SUMMUM MALUM.

Året var 2001 då jag och Heidenhammer stod och hatiskt bläddrade i skivbacken på Metalstore i Sundsvall. Plötsligt fiskade vi upp en tiotumsvinyl som såg så rå ut att vi fick galopperande salmonella där och då. Vi förstod inte vad bandet hette eller vad albumet var döpt till, men plattan var släppt på anrika End All Life Productions. Ett skivbolag man faktiskt kan köpa blint ifrån. Vi öppnade försiktigt konvolutet och fann där en flyer som var dränkt i inverterade kors. Efter en stunds räknande så landade siffran på imponerande nittiofyra stycken. Instinktivt förstod vi att detta måste vara det råaste. På prislappen stod det åttio kronor, en summa som ingen av oss ägde vid den tidpunkten. Däremot hade vi fyrtio kronor var i skrynkliga turkpizzeriatjugor så vi bestämde oss för att köpa den tillsammans.

Efter detta uppenbara kap begav vi oss i samlad tropp till Heidenhammers ”lägenhet” som på den tiden bestod av en säng, en soffa och en bokhylla i IN BATTLE-Johns tvättstuga. Kylskåp fanns det inte så man fick placera väl valda matvaror mellan glasrutorna i fönstret. Dusch och toalett? Svar nej. Vi föste undan den fuktiga tvätten som hängde över hela lyan och satte på det nyinköpta alstret på stereon.

Jösses Amalia.

Självfallet var denna skapelse något av det mest nihilistiska vi hört. Ljudbilden var ute efter att skada alla inblandade, riffen kanske man inte kunde höra alla gånger men det behövs inte så länge det är rätt stämning, sånginsatserna var minst sagt av desperat karaktär och trumspelet imponerande intolerant.

Ibland är det precis sådana här album man behöver för att rensa ur systemet.

Efter lite detektivarbete luskade vi ut att bandet hette SUMMUM MALUM och att skivan kort och gott var döpt till ”666”. Låttitlarna på baksidan förklarade krasst att detta minsann inte var något ljusdyrkande tjafs. Smaka på följande dekret:

”To Satan, for Satan, forever…”.
”Suicide for Satan”.
”Ave Sathanas!!!”.
“Worship Satan”.
“Satanic wrath”.
“Satan was crowned once again”.

Magiskt.

Albumet var limiterat till tvåhundra exemplar och när vi såg att skivan minsann var “recorded in Hell” fanns det inget tvivel att så verkligen var fallet.

Efter ytterligare undersökningar fann vi att SUMMUM MALUM bestod av två ondsinta portugiser vid namn L G Amduscias och Murmurio. Den sistnämnda hamnade för övrigt på kåken då han på något vis hjälpt sin kamrat i oheligt usla AGONIZING TERROR att mörda sina föräldrar. Efter avtjänad tid i fängelset lade bandet tyvärr ner verksamheten.

”666” tillhör kategorin skivor som kanske inte direkt är det bästa man hört i hela sitt liv, men är man på rätt humör är detta sannerligen rent sataniskt guld. När folk ringer och frågar vad man håller på med och man svarar att man lyssnar på SUMMUM MALUM möts man med respekt. Möts man av något annat umgås man helt sonika med helt fel människor. Förmodligen individer med THE UNGUIDED-frisyrer och avgrundslika Affliction-tröjor med tryck så enorma att man måste våldtäktsduscha ögonen med lök och Svennes kaviar för att överhuvudtaget kunna gå vidare i livet.

Nu kanske ni undrar hur det gick att köpa en skiva tillsammans? Jo, det gick åt helvete. Jag har hållit i detta album TVÅ gånger i hela mitt liv. Den första gången var på Metalstore och den andra gången var den där dagen i tvättstugan. Resten av tiden har detta guldkorn befunnit sig nedpackat på de konstigaste ställena på detta jordklot. Visst hade det varit kul om jag kunnat lägga upp en bild på flyern? Visst hade det varit festligt att se hur hela albumet ser ut? Ja, det tycker jag med. Heidenhammer tycker däremot att ”666” gör sig bäst på en undangömd plats där jag aldrig kommer att kunna komma åt den.

Skamligt.

/Hatpastorn

Grundtanken var att sända det andra avsnittet först, det tredje som tvåa och sedan avsluta denna trilogi av svavelosande personangrepp med det första.

Givetvis blev inte det tillräckligt omständigt.

Näst på tur kommer jag nämligen att lägga upp det första avsnittet så ordningen blir nu två, ett, tre. Tycker ni det här är rörigt så är det ingenting i jämförelse med låtlistan på BATHORYs ”Requiem” som någon pellejöns på Black Mark Productions valde att trycka i bokstavsordning på baksidan av albumet. Som tur är behöver man inte lyssna på just den plattan varje dag. Det jag själv minns var att den rätta låtordningen stod på själva CD-skivan. Tack vare detta intressanta grepp var man tvungen att ta ut möget ur spelaren varje gång man undrade vilken låt som spelades. Smart.

Då kvällens avsnitt av ”Förintelseförsamlingen pratar allvar” bitvis är minst lika obegripligt som mitt val av publiceringsordning ska jag försöka förklara vad som egentligen händer när vi sitter i Tyskland och orerar.

Det börjar med att vi diskuterar spelningen med kanadensiska MONARCH. Inga konstigheter där. När det väl är dags att diskutera BETLEHEMs bedrövliga liveframträdande så kan det hjälpa med en viss förklaring. På festivalen gick det ett rykte att sångaren i hyfsat överskattade KATHARSIS skulle agera frontman. Av någon outgrundlig anledning fick det mig att tro att detta skulle vara positivt. Utan att överdriva är det bara FORGOTTEN TOMB som tråkat ut mig mer när jag stått i publiken och kämpat mot impulsen att bara gå tillbaka till hotellrummet och göra något betydligt vettigare. Exempelvis lukta sig själv i handen eller koka ett ägg. Det visade sig förresten efteråt att det inte var KATHARSIS-mannen som sjöng utan någon annan supertalang med utstrålning och scenpersonlighet som stuvad spenat. Ska jag vara helt ärlig minns jag inte ens vem det var. Heidenhammer eller Dr Panzram kanske minns så de får berätta det i kommentarsfältet.

Det sista partiet av denna svartmetallversion av Gilmore Girls behöver dock den största förklaringen. Något som alltid roar mig på festivaler är att iaktta det senaste modet hos festivalpubliken. Feta grekcyprioter i jazzbyxor i all ära, men den senaste trenden att klä ut sig till SHINING-Niklas är nog ändå det konstigaste jag skådat. Jag vet inte hur många personer det var på Under The Black Sun som såg EXAKT ut som herr Kvarforth. En av dessa kloner gick runt, och jag skämtar inte nu, och bad fullständiga främlingar att gissa vem han liknade. När de stackars ovetande personerna svarade att han såg ut som Niklas nickade den sinnessjuka tysken nöjt och fortsatte genom natten iförd bandana, t-shirt med avklippta armar och cargopants. Det är det fenomenet Dr Panzram försöker beskriva, men uppenbart skärrad av situationen kommer han inte riktigt till någon poäng.

Ja, det var väl det. I det sista avsnittet som kommer att publiceras här framöver kommer vi bland annat få se när jag och Heidenhammer hamnar i handgemäng över tycke och smak gällande en viss skiva, samt hur jag utan större framgång försöker koppla samman BEHERIT med TV-serien Tre Kronor.

God natt.

/Hatpastorn

Någon gång kring 1995 stod jag och bläddrade i demolådan på Dolores records (r.i.p), det var på den tiden då man kunde köpa saker på ren chansning för att sedan tvinga sig själv till att försöka gilla det. Bland högen av illa utklippta och på morsans jobb kopierade omslag plockade jag ut två taper, det amerikanska dussindödsbandet WITCH-HUNTs ”Darkened Salvation” och norska COVENANTs ”From the storm of shadows” Jag köpte även GEHENNAs debutplatta ”First spell”, en titel som senare i livet skulle komma att inspirera mig på ett sätt som jag då som fjunig liten skit aldrig skulle kunnat drömma om.

Efter avslutad byteshandel åkte jag via det för mig som norrlänning totalt obegripliga spårvagnssystemet hem till en frikyrklig familj jag hyrt ett rum av och lade mig på tältsängen där jag först stoppade in WITCH-HUNT i min glappa freestyle. Efter bara en enda genomlyssning lade jag tillbaka den i fodralet, för att inte skänka smörjan en endaste tanke igen förrän jag sexton år senare under hot om oheligt våld och religiöst förtryck av en viss morgonstjärnesvingade Pastor var tvungen att sno ihop något till en fredagsspecial efter att ha skjutit upp mina deadlines på mina huvudprojekt långt bortom gränsen för den fördömande frälsarens tålamod.

Den andra demon var som sagt grannarna i COVENANT, som senare skulle komma att tvingas byta namn till KOVENANT och bli helt jävla avgrundslikt usla, våldtagna av Mr Manrape, samt få sin visuella karriär nagelfaren och bespottad av undertecknad i en bandfotokatastrof som finns att beskåda om ni klickar på den här länken.

Hur som haver (barnen kär), omslaget till detta förstlingsverk är Kittelsens ”Pesta i trappa”, en målning som även Greven använde sig av i bookleten till ”Hvis lyset tar oss”. Logon är naturligtvis skriven i old english och en aning skev.

Kassetten hade handskrivna etiketter och var dubbad på en standard C60 som man kunde köpa i tiopack på Domus och Åhléns.

Med andra ord så var den precis så som vi i Förintelseförsamlingen alltid vill ha våra demos.

Medan värdfamiljen kollade på TV eller hade det trevligt lät jag ”From the storm of shadows” mörker flöda genom mina puffiga hörlurar och rakt in i min själ där den omedelbart blev en av mina absoluta favoritdemos, något som fortfarande gäller i det Panzramianska residenset.

Från denna sönderspelade tape ger jag er titelspåret.

Dyrka Döden

/Dr Panzram