Hatpastorns likpredikan

Detta är ett axplock frågor jag på allvar började fundera över en kall novembermorgon. Och med det menar jag på allvar, då jag verkligen skulle vilja veta svaren på dem. Några av dem har jag försökt spekulera kring och försökt mejsla fram någon slags förklaringsmodell. Andra lät jag bara bero. Om någon läsare därute kan ge en sökande Heidenhammer svar, hör av er. Belöning utlovas.

1. Om Necrobutcher.

Jag och många med mig köpte den där samlingsvolymen ”Metalion – the Slayer Mag Diaries”, då den ändå får ses som någons slags obligatorisk kurslitteratur i Förintelseförsamlingens konverteringsskola. Likt många andra böcker i denna kategori innehåller den några godbitar men otroligt mycket ointressant dravel. Och innan någon ska gå ut på styva linan och protestera ber jag er med handen på hjärtat fråga er själva: ”när lyssnade jag egentligen på EXCITER senast?”. Just det. Det är nämligen sådana band som till 80 procent avhandlas i Jon Kristiansens samlade produktion. Nummer tio undantaget, då.

Likväl. I ett senare nummer, från 2000, intervjuas Necrobutcher ganska precis efter att floppen ”Grand declaration of war” släpptes på Season of Mist. Jag tänker inte kommentera skivan då jag bara blir trött av att tänka på den, utan snarare var det ett uttalande av herr Stubberud som fick mig att höja på ögonbrynen. Karln proklamerar nämligen att det var han och Pelle Dead som tillsammans skrev ”Freezing Moon”, men att det är få som känner till detta faktum.

OK. Nu har jag alltid haft för mig att det varit Euronymous som ensam skrivit allt material fram till och med ”De mysteriis dom Sathanas”. Har jag haft fel? Och i så fall, har jag tre frågor jag ställer Jörn i detta öppna brev till honom.

a) Om detta är sant, och det är du som skrivit musiken till svartmetallens kanske mest klassiska låt – varför i all världen då hyra in en annan gitarrist efter Euronymous död som sedermera får skriva allt material under närmare tjugo år efteråt? Kände du att du hade gjort ditt, för att gå i pension och lägga ut skrivandet på entreprenad likt Walt Disney?

b) Är detta en ren lögn, då de enda som egentligen kan säga emot dig är Greven eller Hellhammer (vilket de knappast lär göra)?

c) Drabbades du av en sällsynt elakartad form av skrivkramp? Ingen skulle klandra dig, men måste det i så fall inte kännas fruktansvärt att släppa skivor som fullkomligt bleknat i jämförelse med det du själv rott ihop?

Vi har rätt att få veta.

2. Det som engang var.

Detta var den första plattan med BURZUM jag hörde. Året var 1994 och jag har kvar digipakutgåvan jag köpte på den där märkliga bok- och skivbutiken i Härnösand. För en gångs skull köpte jag den till och med till fullpris. Nåväl, till saken. I nitton år har jag funderat över följande fråga:

Vad är det egentligen som hörs i det avslutande spåret ”Svarte troner”? Och vad är det tänkt att föreställa?

En tonsatt febermardröm som återspeglar den unge Grevens tandläkarskräck? Det skulle förklara vad det är för sorts tron titeln syftar på. Med en urspårad lokalbedövning som kraftigt förtagit Vikernes talförmåga får läkaren möjlighet att låta borren löpa amok, vilket till sist resulterar i att den unge Kristian till sist svimmar av. Allt detta illustreras i låtens sista sekunder.

Är det helt enkelt Pyttens slagborr? Kanske var ett gäng hantverkare på besök i Grieghallen under pågående inspelning, vilket inspirerade såväl musiker som producent. Tilltaget fick sedan en så kraftig positiv respons av bandet ENSLAVED att de tog med sig konceptet till Studio Abyss och vidareutvecklade det i låten ”Perkulator” på skivan ”Blodhemn”.

3. På tal om ENSLAVED.

Detta är en fråga riktad till två band från samma område. Den berör deras respektive skivor som 1997 släpptes på deras gemensamma skivbolag Osmose.

Vad var egentligen motiveringen till ljudbilderna på skivorna ”Eld” av ENSLAVED och ”Blizzard beasts’” av IMMORTAL?

Båda banden var vid den här punkten glödheta. ENSLAVED hade släppt det monumentala albumet ”Frost’” och förväntningarna var skyhöga – få band hade samma status som detta, vilket knappast kan ha gått Hervé, boss på Osmose, förbi. IMMORTAL befann sig i samma sits. Trots detta lyckas de prångla ut ett par av de mest makabra magplask till album som någonsin gjorts – inte på grund av låtarna, för de är mestadels bra, men på grund av produktionerna.

I Församlingen har vi stött och blött detta vid olika tillfällen. En teori gällande ”Blizzard beasts” vi verkar vara någorlunda överens om, är att de helt sonika måste fått hybris och på pin kiv insisterat på att de minsann skulle spela in den själva. Ett mycket olyckligt drag, vilket också Abbath och kompani erkänt i efterhand. Men även med facit i hand besvarar det inte varför i Satans namn detta faktiskt fick släppas på Osmose. Hervé, varför sade du inte stopp och belägg?

IMMORTAL lyckades gå någorlunda oskadda ur denna fadäs, men ENSLAVED hämtade sig aldrig riktigt. Trots att skivan därefter, ”Blodhemn”, på sina ställen är riktigt vass och en mycket mer naturlig uppföljare till ”Frost” än vad ”Eld” någonsin var, hade något gått förlorat på vägen.

Den ende jag vet som i motvind försvarat ”Eld” till döddagar är Hatpastorn själv. Tråkningarna från oss andra på grund av detta har ibland nått bibliska proportioner. Pastorn har dock en god teori gällande det minst sagt besynnerliga ljudet på plattan. Kan det vara som han påstår – att det hela orsakas av att den tillfälliga trummisen Harald Helgeson (vad hände med honom, egentligen?) slog mjukare än en sommarsmält mjukglass på trumvirveln vilket ”dolts” genom att dra upp ljudet på den till absolut max? Det skulle förklara hur det kan vara så sinnessjukt otajt men tajt på samma gång. Som en makaronipudding som bränts sönder och samman utanpå men bibehållit en vattnig och drypande konsistens inuti. Äh, ni fattar.

4. KATATONIA och mysteriet med de triggade baskaggarna.

Okej, vi ska ha en sak klart för oss. Av alla band jag känner till är nog KATATONIA det mest ryktesutsatta jag känner till. Inte nog med att jag själv hjälpte till att sprida ett falskt påstående gällande deras tidigare basist i ett tidigare inlägg – legenderna kring bandet i fråga har varit minst sagt våldsamma.

Därför utfärdar jag här en disclaimer. Enligt mycket säkra källor skall detta vara sant, men om så inte är fallet ber jag om ursäkt i förväg. Är det däremot på riktigt, är det vansinnigt roligt. Och om ni i bandet råkar läsa detta, var snälla och berätta för oss hur det egentligen ligger till.

Enligt utsago skall Jonas Renkse varit en tämligen usel trumslagare, vilket han själv också påpekat i en intervju med Close-Up från 1996. Detta skall ha föranlett att delar av trumspelet på debuten ”Dance of December souls” spelats in på ett högst oortodoxt vis. Då baskaggemarkeringarna blivit så otajta under sessionen bestämmer sig producenten Dan Swanö för att ta saken i egna händer. Bokstavligen. Inte genom att sätta sig på trumpallen och hamra lös, utan genom att trigga ett skrivbord för att sedan med två bläckpennor sätta ”baskaggarna” med några välplacerade dunkanden mot bordet ifråga. Om detta nu är sant – och jag väljer att tro att så är fallet, för det är roligare – har jag egentligen bara en enda fråga.

Varför inte bara programmera trummorna, eller låta Swanö dunka in allt på ett mer vanligt manér?

Ge mig svar.

5. STILLBORN och statskyrkan.

Nu är ju i och för sig STILLBORN ett band som rör sig lite i utkanten av vad den här bloggen normalt behandlar, men då skivan ”Necrospirituals” är ett av de bästa album som spelats in tar jag med den i alla fall. Dessutom är titeln på skivan kanske den fyndigaste ordvits som någonsin kläckts av en göteborgare. Och det säger en del.

Den kombinerade sångaren och basisten på just ”Necrospirituals” gick det likt KATATONIA en hel del rykten om. Hur mycket som stämmer vet ingen, men klart är i alla fall att när han lämnade bandet försvann också allt som var bra med det. Låtarna blev sämre, mystiken bleknade, sången blev fruktansvärd. För att inte tala om texterna.

Just lyriken på skivan är helt enkelt mästerlig. Vad som däremot kan vara svårare att utröna är vad de egentligen handlar om. Förvisso är en del av dem någorlunda rakt på sak, men när det gäller en bit som ”Flesh for Iesus” … ja, döm själva.

Underneath the sharpened scythe
Rich man call the cross
Run the gauntlet, noble son
Here’s flesh for Jesus

In the year of the hungry wolf
Bring us the head of the bourgeois whore
Headsman, headsman, feed the wolf
Breed the wolf

Preacherman shall burn
I shall bring you down below
There where evil dwells and grows
Take my hand now, do not fear

Follow me, my sinful dear
I shall bring you down below
There where evil dwells and grows
Take my hand now, do not fear
Follow me, my sinful dear

So, welcome down below
Where evil dwells and grows
Bow, your sinner
In the year of the fire

Efter att ha grubblat i bra många år över betydelsen hittade jag till sist en intervju med författaren, som hade detta att säga.

”Flesh for Iesus” handlar om att ifall Jesus kommer tillbaks skulle han vara på vår sida. Det vill säga att något som är farligt är att statskyrkan och religionen stelnar. Det är i så fall den totala ondskan.

Detta gjorde mig om möjligt mer konfunderad. Min fråga är därför: vad i all världen menas med detta?

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Minns ni brutale Bob? Ni vet, den där amerikanen som hade tusen band varpå samtliga lät som MORTICIAN? Jag skrev ett inlägg om honom för några år sedan och med tanke på att det är Halloween i görningen tänkte jag att vi skulle göra ett återbesök och se vad den gode Bob har haft för sig för ruskigheter sedan sist. Ni som helt missat Bob kan med fördel klicka på länken här så får ni ett hum vad vi pratar om.

https://hatpastorn.wordpress.com/2010/02/06/bandfotokatastrofer-del-2/

Bob har inte legat på latsidan må ni tro. Jag tappade ärligt talat livslusten när jag glad i hågen navigerade mig in i Bobs musikliv igen. Jag kände samma vuxenbesvikelse/mentala trötthet som när man inte får bonus när man spelar Yatzy. Fatta allvaret.

Vi tar skiten i bokstavsordning.

1. ARCTIC SORROW

Black/doom säger Bob. Tröstlöst elände säger jag. 2012 blev det två plattor med ARCTIC SORROW.  De låter såhär:

Dagcentersvartmetall med trummaskin. Bevare mig väl. Här utnyttjar Bob till fullo det jag brukar kalla oriff. Riff som helt enkelt är där men som har lika mycket substans som ett iskallt skoningslöst vakuum. Sången då? Tänk er en idiot som står och imiterar ljudet av vågor. Bandnamnet är ju som väntat även det fullkomligt efterblivet. Arktisk sorg. Jag har redan kroknat och vi är på det första bandet.

2. BLACK ARMAMENT

Bob verkar ha övergivit MORTICIAN-renset till förmån för black metal av hopplösaste sort. Jag vet inte om det är ett steg i rätt rikting, men det är ju i alla fall ett steg. Det som får undertecknad att haja till här är att Bob faktiskt allierat sig med en annan musiker. Det är, hör och häpna, inte ännu ett enmansprojekt. På sång hittar vi en snubbe vid namn Mike. De lyckliga tu ser ut såhär:

Och låter såhär:

Man har ju hört sämre, det har man ju. Sorgligt nog. Sången är tyvärr alldeles otroligt dålig och lite väl högt mixad. Nä, jag ger upp. Ska jag erkänna bröt jag ihop två sekunder efter att Mike började föra ett satans oväsen. Jag vill nu passa på att tacka de mörka makterna för att BLACK ARMAMENT bara släppt en EP. Tack.

3. CALLOUS HUMANITY

Nu snackar vi. Nu är vi tillbaka till MORTICIAN-manglet igen. Det känns tryggt. CALLOUS HUMANITY, en skiva har det blivit än så länge och den låter exakt som väntat. Tror ni mig inte? Skyll er själva:

Textmässigt rör det sig om lite mera sansade saker såsom världspolitik och annat tjafs. Jag är besviken. Vart är lyriken som behandlar knullmord och kroppsvätskor? Har Bob spårat ut?

4. CORPSE KNIFE

Detta är ett projekt jag missade sist. Vem kan klandra mig? Minst sju släpp har det blivit sedan starten 2007. Med Bobs mått mätt är det rena rama DAWN-längden mellan skivsläppen. Bandnamnet är smått genialiskt i sin enkelhet. Likkniv. Jag vet inte alls vad han menar, men det är lika bra att flina enfaldigt och nicka gillande för annars kommer den här tjommen och delar ut storstryk.

5. CRUCIFIX NAILER

Namnet kan man inte klaga på. Logotypen kan man klaga på. Jaha, hur låter då det här projektet Bob fisit fram fem släpp med? Bättre än väntat faktiskt. Eller … jag vet varken ut eller in längre.

6. GATES OF HELL

Sist jag skrev om Bob och hans miljontals band brände jag ut mig fullständigt. Samma sak händer nu igen. GATES OF HELL, fräscht bandnamn, består av samma förbannade riff, samma förbannade ljudbild och samma förbannade skitfula logotyp som vanligt.

”Abyss of eternity”. Att lyssna igenom allt Bob spelat in är som att befinna sig i avgrunden. I all förbannade evighet. Cyanidkapseln som jag så fiffigt opererat in under tungan för dylika situationer är nu lika söndertuggad som min VHS-kopia av Cannibal Holocaust. Att dö är en seger.

7. GHOUL NECROPSY

Bob har faktiskt en till kompis. Han heter The Brutal Postman och sjunger i GHOUL NECROPSY. Jag undrar hur detta kommer att låta. Tänk om man blir förvånad. Kan det vara power metal det rör sig om? Friformsjazz? House kanske?

Naturligtvis inte. Det är brötdöds med sagolikt värdelös sång.

8. GOREPHAGOUS

Efter utsvävningarna med GHOUL NECROPSY känns det hemtamt och lite mysigt med ett projekt där Bob återigen sköter rubb och stubb.

Jag ljög.

9. MORBID FOREST, MORBID TOMB, MORBIDNESS

När inte ens Bob orkar bry sig gällande bandnamnen gör inte jag det heller. Den morbida trion låter som väntat så jag orkar inte bemöda mig med några klipp eller bilder. Ni fattar poängen.

10. NECROXORCIST

På fullaste allvar satt jag och stirrade ut i intet i flera minuter innan jag fattade att jag faktiskt höll på med något. Är det såhär en dator känner sig när skärmsläckaren kopplas på? Obehagligt. Jag skämtar inte nu, men det var precis som att jag fick en fullkomlig blackout.

11. POSTMORTEM GORE ORGY

Jag tog en smula luft så nu känns det bättre. Nu ska vi se. POSTMORTEM GORE ORGY, bra studs i bandnamnet.

Ljudet.

12. SCHIZOGRINDER

Det är vid sådana här tillfällen man är glad att sambon inte är hemma. Vad i helvetets alla demoner är det Bob egentligen håller på med. Han måste stoppas. Nu. Det här kan inte fortgå. Det finns gränser för vad en människa kan ta och det är nu när jag avnjuter SCHIZOGRINDER min gräns är nådd. Nu skiter jag i det här. Det finns cirka tjugo projekt till av den här kalibern. Det får bli en annan gång.

På återseende.

/Hatpastorn

En av mina favoritlåtar på BATHORYs ”The return” är den något förbisedda dängan ”Reap of evil”. Det är en genuint ond låt med en genuint ond text. Det finns dock ett problem och det är trummisen som drabbas av en akut allergi för takt, tempo och sväng när låten lugnar ner sig. Försök att stampa takten till detta utan att grimasera. Till batteristens, eller Bathorystens om man så vill, försvar tar han/hon/den/det igen lite av sin heder mot slutet genom att hamra på ridecymbalen på ett underbart nihilistiskt vis.

På återseende.

/Hatpastorn

Det finns folk som har för mycket fritid och så finns det folk som bestämmer sig för att göra en ljudbok av Erlend Erichsens dubiösa debutroman ”Nasjonalsatanisten”. Det var Heidenhammer som introducerade mig för denna bok för några år sedan. Jag lånade den, läste ut möget under en bussresa mellan Sundsvall och Örnsköldsvik och ägnade resten av resan med att skicka SMS till den gode Heidenhammer där jag beskrev att jag var mållös och att jag aldrig någonsin tidigare läst något liknande. Boken var fruktansvärd, full av kontinuitetsproblem och utan något vidare språkbruk. Karaktärerna … ja, för att göra en lång historia kort handlar eländet om ett par norska ungdomar som avgudar GORGOROTH och som senare startar ett band och börjar med genrerelaterade hyss såsom misshandel och kyrkbränning. Märk väl att boken är skriven av snubben som spelade trummor i MOLESTED och på GORGOROTHs ”Incipit Satan”. Man kan sammanfatta ”Nasjonalsatanisten” som en ganska dum och plump historia, däremot är den galet lättläst och sprängfylld av ofrivillig humor. Att den är skriven på norska är inga problem, språket är så enkelt att även en novis kan läsa den utan att behöva sitta och slita med en norsk/svensk parlör.

Sedan denna Likpredikans gryning har vi diskuterat vad vi ska göra med den här boken. En recension vore för lätt. Att läsa in den som ljudbok däremot, det är hyfsat omständligt. Sagt och gjort, efter några kraftiga groggar begav sig jag och Heidenhammer in i Church of the eternal winter, min privata hemmastudio. Ja, eller in och in. Då det bara finns plats för en person i detta klaustrofobiska utrymme fick Heidenhammer sitta på en pinnstol ute i hallen.

Då mikrofonen vi använde var min femton år gamla SM57:a ligger det ett utsökt litet sprak över hela produktionen. Det får ni stå ut med tills jag orkar införskaffa en ny mikrofon. Har ni någonsin lyssnat på exempelvis SORT VOKTER räknar jag med att lite statiskt brus inte stör alldeles för mycket. Ljudbögar kan göra något helt annat idag. Kanske lyssna på det nya hafsverket av och med DREAM THEATRE och pilla sig själv på kebaben? Ja, vad vet jag vad ni pysslar med.

Här vill jag även lyfta lite extra på hatten för Heidenhammer. Då boken är skriven på norska sitter denna gigant bland giganter och direktöversätter. Ni som lyssnat på HP Lovecrafts ”Skräckens labyrinter”, uppläst av Ernst-Hugo Järegård, kanske kan ana er till hur vår ljudbok ter sig. Då undertecknad inte orkade klippa och editera i onödan kommer ni som lyssnare dessutom att märka att våra personliga åsikter gällande denna bok ibland läcker igenom. Det bjuder vi på.

Här kommer den. Del ett i vår nya ljudbokssatsning.

Mycket nöje.

/Hatpastorn och Heidenhammer

Något jag ibland saknar när man lyssnar på nyare skivor är de där mystiska ögonblicken när någon i bandet slängt in ett parti på vinst eller förlust. Ni vet de där partierna som gör att ens ögonbryn hamnar uppe vid hårfästet och alla som passerat den ädla åldern av trettio vet att det är en bra bit upp. Dessa stunder av stilla förundran behöver absolut inte vara något negativt, men ibland kan någons snilleblixt vara lite väl bisarr för allas bästa. Idag tänkte jag bjuda på fyra sådana ögonblick.

1. Dan Swanö tar ton på DIABOLICAL MASQUERADEs låt ”Under the banner of the sentinel”.

I ett nummer av franska Peardrop 1996 fick jag lära mig att Blackheim inte bara gned strängar i KATATONIA utan även spelade i ett renodlat black metal-band vid namn DIABOLICAL MASQUERADE. Jag höll på att göra i byxan av upphetsning. Debutskivan det snackades om var ”Ravendusk in my heart” och av recensionerna att döma så var detta rena guldet. Skivan fanns ej att få tag i här i Sundsvall, men turligt nog skulle en polare till mig fara ner till människobyn så jag bad han köpa ett exemplar om han hittade det. När han väl kom hem från Stockholm var jag eld och lågor och jag frågade direkt om han hade köpt/hört plattan. Han svarade ja och tyckte att den var skitbra, även om det fanns två orosmoment. Det första var trummaskinen som ärligt talat hade kunnat vara bättre programmerad och det andra var Dan Swanös sång. Jag tyckte att detta med sången lät en smula suspekt då jag visste att Dan inte sjöng på skivan så jag tog mitt pick och pack och for hem till pojkrummet och matade in skivan i spelaren. Ur högtalarna ljöd en mix av EMPERORs ”In the nightside eclipse” och TV-spelet Zelda och även om trummaskinen mycket riktigt var lite irriterande njöt jag i fulla drag. Plötsligt började Blackheim, stavningen Blakkheim är bara hitte-på och det vet vi allihop, att riva av ett fullfjädrat hårdrocksriff och jag satte mig upp ur soffan och blinkade förvånat. Då hände det. Från ingenstans dök Dan Swanö upp och började kvittra likt en hysterisk blandning av Kai Hansen och John Cleese som imiterar en brittisk överklasskärring. Det liknade inget jag hört tidigare och det kom så oväntat att jag inte visste vad jag skulle tycka. Det vet jag inte än idag. Det låter ju inget vidare, men jag skulle sakna det djupt om det inte fanns där. Mycket märkligt.

Ni som har tålamod lyssnar igenom stycket från pärm till pärm och ni med koncentrationssvårigheter hoppar fram till 1:16.

2. TAAKE förväxlar en mungiga med ett ljud som bara kan förekomma i tecknad film.

När TAAKE släppte ”Nattestid…” 1999 grät jag en smula för mig själv. Vid den här tidpunkten hade i stort sett alla norska band spårat ur fullkomligt så när jag fick höra TAAKEs helnorska svartmetall blev jag så sjukt glad. Det fanns i alla fall ett band som fortfarande inte tappat konceptet. När det tre år senare var dags för uppföljaren var intresset på topp. Albumet var bra, riktigt bra emellanåt och jag kände en känsla av triumf. Allt var inte förlorat. Jag slöt ögonen för att uppnå maximal effekt när det plötsligt dök upp ett ljud som bäst kan beskrivas på följande vis: ”BOIIIIING!”. Jag trodde jag hallucinerade eller att ljudet kom ute från gården eller från någon av grannarna. Då kom ljudet igen och det var då jag insåg att det kom från skivan. Det som skulle vara en mungiga lät som en högt mixad hoppstylta i en tecknad film. Detta markerade starten för udda infall i TAAKES diskografi som nu senast bestod av en ettrig banjo. Jag vet att många tycker att banjoinslaget på ”Noregs vapen” är en tokrolig grej. Personligen tyckte jag det var en monumental stämningsdödare på ett album som i grund och botten var bra.

Spola fram till 03:00. Håll sedan i hatten.

3. Jörgen från THE KRISTET UTSEENDE luftar strupen i MIDVINTER.

MIDVINTERs ”At the sight of the apocalypse dragon” är en riktigt trivsam historia. Förutom den avgrundslika layouten då. Första gången jag avnjöt detta verk satte jag emellertid kaffebrödet i vrångstrupen. Det vankades nämligen en hel del rensång och jag kunde inte för mitt liv komma på vart jag kände igen sångaren ifrån. Att det inte var Near Dark-Tobbe som sjöng dessa ljuva toner räknade jag ut kvickt, men vem var då denna mystiska vokalist? I bookleten fanns det ej någon information och enligt annonserna skulle bland annat OXIPLEGATZ-Alf medverka på skivan. Såvitt jag visste blev det aldrig någon insats av Alf på plattan så vart i hela helvetet hade jag hört näktergalen tidigare?

Då vände sig hela universum ut och in.

Jag antar att de flesta hört THE KRISTET UTSEENDE. Vi Sundsvallsbor har dock ett extra starkt band till dessa musikanter. Jörgen har en väldigt speciell röst och när jag kläckte gåtan att det var just han som sjöng så tjusigt på ”At the sight of the apocalypse dragon” kändes allting mest bara bisarrt. Han sjunger bra, inget snack om den saken, men att höra någon som är så starkt förknippad med en sak i ett helt annat sammanhang blir väldigt skumt. Tänk att ni lyssnar på exempelvis ”Secrets of the black arts” och helt plötsligt dyker den gamla sångerskan Ardis in och klöser av en refräng. Exemplet må ha varit uselt, men ni begriper poängen.

Då Youtube suger otvättat krabbkön fanns inte hela skivan som enskilda spår. Hoppa fram till 54:15 så vankas det ljuva toner.

4. CANDLEMASS sjunger Sigge Fürst.

Nä, ska sanningen fram så är jag inte redo att berätta om det här.

På återseende.

/Hatpastorn

Alla som någonsin stått på en scen vet att förr eller senare kommer det där giget som kommer att hemsöka en under resten av ens liv. En del musikanter är jättekänsliga, det kan räcka med en sur ton för att hela kvällen ska vara förstörd. Andra är mer realistiska och kan ändå uppskatta en spelning trots en del missar bara kontakten med publiken och den allmänna atmosfären var bra.

Sedan har vi de här grabbarna från Rumänien. Nog för att man i sin ungdom avverkat en och annan sur spelning, men detta är bland det mest överdjävliga jag skådat. Att grisungarna faktiskt genomför hela låten istället för att bara svälja cyanidkapseln och lämna detta jordeliv ska de ha all cred för. Jag råder er att kolla igenom hela videoklippet. Detta innehåller nämligen så mycket ögongodis att man blir alldeles rörd.

På återseende.

/Hatpastorn

För ett par år sedan skrev vi här i Församlingen ett inlägg om vilken av KING DIAMONDs historier som egentligen är bäst. Varför inte göra samma sak även med andra lyriska mästerverk i genren? Sagt och gjort.

En för mig totalt avgörande faktor som avgör om jag kommer att ta en låt till mig eller inte består av att jag, på något vis, måste tro på det sångaren förmedlar. Givetvis måste detta ackompanjeras av övertygande musik. Jag vill inte känna att det är en röstskådespelare som befinner sig bakom mikrofonen, av samma anledning som jag inte vill se att vad som utspelar sig på en filmduk är trickfilmat. Jag vill helt kunna ta det som förmedlas på allvar.

Jag minns en intervju med ROCKBITCH, av alla band, där en medlem skanderade att om man sjunger om Djävulen, måste man också tro på densamme. Tänk att det bandet skulle vara mer true än merparten av black metal-scenen idag.

VENOM ”Sacrifice”

I år fyller jag trettiotre år. De flesta läsare av den här bloggen vet att DEICIDEs Glen Benton dyrt och heligt lovade att han skulle gå hädan vid denna ålder, på ett eller annat sätt. Mindre känt är kanske att David Tibet från CURRENT 93 i låten ”They return to their earth” proklamerade att ”time stops when he’s thirtythree”. Förmodligen var det dock Guds son som åsyftades i denna juvel i bandets låtkrona.

Förutom detta är det då också exakt tjugo år sedan jag införskaffade min första black metal-skiva, VENOMs ”At war with Satan”. Jodå, den fjortonde oktober 1993. Då jag planerar att skriva ett tio sidors långt hyllningstal till nämnda album lagom till bemärkelsedagen spar jag merparten av mina tankar om det tills dess och konstaterar här enkom att inköpet förändrade mitt liv. VENOM är fortfarande mitt absoluta favoritband. Att därför välja en specifik text är därför närapå omöjligt. Likväl väljer jag lyriken från en låt från deras album ”Black Metal”.

Varför? Jo, vid tretton års ålder var detta det råaste. Det är det fan också tjugo år senare. ”Sacrifice” gör utan omsvep klart för lyssnaren vad gammal god djävulsdyrkan skall handla om. Fånigt? Kanske. Raffinerat? Inte det minsta. Skit samma, säger jag. VENOM lyckades med att få mig att känna det som enklast kan beskrivas som skräckblandad förtjusning. Det är barbariskt, rakt på strupen och utan tjafs. Tillsammans med musiken skapar detta ett ondskefullt mörker som griper tag, förför och får en att vilja ansluta sig till Satans legioner, kosta vad det kosta vill. Cronos levererar förkunnelsen som om innehållet vore självklart och öppnar dörren till en värld man tidigare inte anat fanns inom räckhåll.

Welcome to Hell.

Favoritrad: “Goat of Mendes lifts his head, summons up the living dead. Virgin flesh held tight now: Hail Satanas.”

DARKTHRONE “Skald av Satans sol”

På något sätt vore det rent kriminellt att inte låta Satans egen poet få inta en rättmätig plats på den här listan.

Jag behöver väl knappast nämna att vad herr Nagell sysslat med på senare tid helt sonika ignorerats från mitt håll, såväl text- om musikmässigt. När vi i Församlingen skrev vårt gemensamma avskedsbrev till Fenriz, nu sommarpratare på norsk radio, klottrade jag faktiskt ned min del med en genuin klump i halsen. Jag säger det igen; det inte var låtar som ”Sjakk Matt, Jesu Krist” som en gång fick mig att dyrka döden.

Det gjorde däremot den här lilla biten poesi, som återfinns på ”Transilvanian hunger”. Egentligen kan anledningen sammanfattas med en enda textrad från nämnda bit – ”når Helvete en gang kaller er det ingen vei tilbake”. Fattar du inte varför, fattar du inte något.

Favoritrad: Det vet du redan.

SAMAEL ”Exodus”

Mig veterligen får det här konceptet fortfarande anses som unikt i sin genre, då det förmodligen är den enda text som intar en uttalat positiv inställning till den gammaltestamentliga profetia självaste Jehova ger sitt utvalda folk.

På fullt allvar var detta en text som seriöst fick mig att överväga att konvertera till judendom. Anledningen är enklare än vad man kanske först tänker sig.

Som tidigare konstaterats, är inte genren black metal enbart förbehållen musikaliska inslag. Skall man vara pretentiös kan man räkna svartmetallens texter som en slags inverterade gospel – de ska frammana en religiös känsla. Finns inte mörkret där, i ett teologiskt skimmer, räknar i alla fall inte jag det som black metal. Vad har då detta med judiska texter att göra?

Mer än vad du anar. Först och främst, råder jag den tveksamme att läsa inte bara det Gamla Testamentet utan även andra judiska skrifter, som Tanakh och för den delen Talmud. Jag är den förste att erkänna att jag inte tagit mig igenom dessa från pärm till pärm, utan i brottsstycken då jag läste religionsvetenskap. Kontentan är i alla fall att den gud som framträder däri är, i brist å bättre ord, en rätt gemen en. Som själv hävdar att han är en nitälskande gud och som inte drar sig för att dränka hela mänskligheten då han är missnöjd med hur hans skapelser beter sig, låter svavel och aska regna över syndiga städer och som i allmänhet intar en rätt hård hållning gentemot varat i övrigt. Hur kan man inte tycka om en sådan kille?

Bortsett från det, kan man se det hela ur en mer satanisk-teologisk vinkel. Om Hin Håle nu existerar, vem skapade honom? Vem planterade Ormen i paradiset? Om man nu behagar ta satansmyten på allvar, ser i alla fall jag det som att urkällan kan spåras till Skaparen själv – den allsmäktige. Och råare än han finns inte.

Allt detta tycker jag SAMAELs främsta verk lyckas förmedla under några få minuter. Mystik, dramatik och förmåga att få lyssnaren (och läsaren!) att se på myter från olika perspektiv. Sällan har jag hört text och musik sammanfalla så väl som här.

Amen.

Favoritrad:”Do not forget the plague you came from”.

GEHENNA “Ad arma, ad arma”

Hela det här albumet är en sådan jävla fullträff. En anledning till det är att bandet hade som vision att allt på skivan skulle stämma överens – musik, texter och koncept. Och på något sätt lyckades de förvånansvärt väl. Från min högst subjektiva vinkel kändes det som om det här var den sista riktigt genuina skivan från Norge jag haft vett att verkligen uppskatta.

Jag vet inte om jag helt kan beskriva varför ”Malice” känns äkta på ett sätt deras senare alster inte gör. Kanske för att de i intervjuer berättade om konceptet och meningen bakom låtarna på skivan på ett sätt som kändes befriat från image och åsikter som klistrats in i uttalanden bara för sakens skull. Därför känns det också lite udda att välja ut en av de här texterna, då de tillsammans bildar en enhet som egentligen inte borde plockas isär. Lite som att dissekera lyriken till KING DIAMONDs ”Abigail”.

Nåväl. Både gällande text och musik kanske inte riffen eller ordvalen var sådär fantastiskt originella alla gånger, men det paketerades och arrangerades på ett sätt som tidigare inte gjorts. Åtminstone inte vad jag känner till. När andra band wimpade ur och gick från satanism till något annat, valde GEHENNA att utveckla det hela och plockade in nya dimensioner i författandet. I vissa fall relativt kryptiskt, i andra mer rakt på sak. Själv anser jag att mycket av storheten ligger i att använda ett kraftfullt och enkelt språk – lätt att begripa, men ibland knepigare att tolka. Detta ger på så vis lite MORBID ANGEL-känsla, från åren 1993-1995.

Jaja. ”Ad arma, ad arma” behandlar kärnvapenkrig sett från olika perspektiv. Refrängen är av ett sådant slag att en låtskrivare till Eurovision skulle kunnat döda för den. I församlingen läser vi den som morgonbön.

”Thousands die by the second. Millions die by the minute. Nations die by the hour. All hail the rise of nuclear power.”

MAYHEM ”Life Eternal”

Jag skall villigt erkänna att det tog en stund för mig att bekanta mig med MAYHEMs texter – i alla fall ett par år efter att jag hade upptäckt black metal som begrepp. Texterna till ”De mysteriis dom Sathanas” läste jag inte förrän långt efter jag hört musiken, då de inte följde med i den utgåva av skivan jag hade till förfogande . För att vara helt ärlig hade det också gått så pass lång tid att mycket av det ursprungliga intresset för genren överlag så smått hade börjat blekna.

Även om jag tyckte att skivan i sig var bra, ansåg jag att den tenderade att bli väl monoton på sina ställen. Det gör jag än idag. ”Buried by time and dust”, ”From the dark past” och ”Cursed in eternity “ bleknar helt enkelt i jämförelse med resten av låtarna. Utan att gå vidare in på den diskussionen, ansåg jag att myterna om bandet var betydligt intressantare än själva tonkonsten.

Det kom faktiskt att förändras när jag till sist fick ta del av texterna. Visst gick det att tyda delar av Attilas kväkanden, men inte till den grad att det gick att verkligen få grepp om helheten. När jag väl fick texthäftet i handen hamnade saker och ting däremot i ett nytt ljus.

Nåväl. Enligt mig är helt enkelt texten till ”Life eternal” smärtsam i sitt sammanhang. Författarens självvalda och tragiska bortgång gör att detta blir obehagligt på ett sällsynt realistiskt vis, något jag fram till dess inte sett behandlas på allvar i black metal. Jag ser den här texten, helt subjektivt från min sida, som del två i en trilogi vilken inleds med ”Freezing moon” och avslutas med BURZUMs ”A lost forgotten sad spirit”.

Favoritrad:”What you found was eternal death – no one will ever miss you.”

Den känns.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Varje gång jag har gått förbi min skivsamling de senaste femton åren har jag sett något orange/lila-färgat elände i ögonvrån. Näven har knutits i fickan och omdömet har ifrågasatts. Vilken skiva kan det handla om? Det ska jag tala om. Idag ska vi gått till botten med återsläppet av DIMMU BORGIRS ”For all tid”.

Rent musikaliskt behöver vi inte orda så mycket om skivan. ”For all tid” är norsk svartmetall av den sötare och mer valhänta sorten. Den har sin charm, men den saknar inte direkt problem. Idag ska vi helt och hållet fokusera på hur hårt Nuclear Blast misslyckades med att göra ett tjusigt återsläpp på norrmännens dubiösa debutalster.

När skivan ursprungligen släpptes 1994 av No Colours gick hela layouten i svart och vitt. No Colours helt enkelt. Omslaget, ett av Dorés sämre verk, var acceptabelt och i bookleten fann vi en drös hyfsat råa foton på ynglingarna. Det är klart att folk köpte blint. När Nuclear Blast fiskade upp bandet runt 1997 hade mycket hänt i DIMMU BORGIR. Att de spenderat oheliga mängder tid i replokalen kunde ingen ifrågasätta och ”Enthrone darkness triumphant”, första given hos den tyska skivbolagsjätten, blev en braksuccé. Resten är historia. Man kan säga en hel del om DIMMU BORGIR, men det har uppenbarligen gått bra för dem. Det var nog ingen som trodde att de skulle bli så pass stora efter att ha hört ”For all tid”.

Efter succén med ”Enthrone darkness triumphant” bestämde sig Nuclear Blast för att släppa norrbaggarnas förstlingsverk igen. Piffa upp den gamla layouten och slaska ut den på marknaden så att köpsugna ungdomar kunde ge tyskarna ännu mera pengar. Jag minns att jag hittade albumet på Skivboden i Sundsvall, skrattade högt åt layouten, för att sedan finna mig själv hemma i lägenheten med skivan i handen. Hundra spänn fattigare. Jag förstår inte vad som hände.

Nu, femton år senare, är det dags att göra upp.

Vi börjar med omslaget. Originalmålningen är kvar, men någon på Nuclear Blast tyckte att det vore en kanonidé att färga möget sommarstugeorange och violpastillslila. En färgkombination som är lika tight som finländare och det engelska språket. Vänder vi på plattan finner vi samma beklagliga färgnyans och en hel hög låttitlar skriva i det där horribla typsnittet som självdog i slutet på 90-talet. Låttitlarna är förresten lika hysteriska idag som för nitton år sedan.

Med darrande händer tar jag fram bookleten för detta är i sanning mörkrets hjärta. Har ni ej kikat i denna tingest tidigare råder jag er att korka upp blankspriten. Vi har en demonisk resa framför oss.

På baksidan av bookleten finner vi ett dekret/försvarstal som förkunnar att detta absolut inte är någon ny skiva med DIMMU BORGIR utan endast ett återsläpp av deras debutgiv. Genom att skriva ”Attention” och lägga till inte mindre än NIO utropstecken anar jag att ”For all tid” inte var norrmännens stoltaste stund vid denna tidpunkt. Efter varningen finner vi ett långt försvarstal. Håll i er nu.

ATTENTION!!!!!!!!!

Greetings to all of our fans and friends. First of all we must inform you that this is not a new DIMMU BORGIR album, but a re-released version of our debut album “For all tid”, which was originally released on a small underground label in 1994. We decided to release this new digipack version on the superb label Nuclear Blast, so that the album would be available to a larger group of people.

Stopp och belägg. Är det bara jag som tycker det är lite kul att de inte fick skriva No Colours utan hänvisade till det bolaget som “a small underground label”. Nuclear Blast i allmänhet och tyskar i synnerhet är ju lite känsliga när det gamla högerspöket hoar i tamburen och No Colours är ju kända för att ha vissa bruna sympatier. Sedan har vi ju DIMMU BORGIRs uttalanden i gamla fanzines. Jösses alltså, till och med Greven rodnade.

We have redesigned the cover with new pictures, artwork, etc, and included a bonus track formerly released on the limited 7” EP “Inn I evighetens morke”. This album was recorded in a 16 track studio, august and december 1994. And neither the music nor the sound is representative for the music we make today. There has also been drastic line-up changes since the birth of the band. We decided not to include the lyrics because they originally are written and performed in Norwegian. First of all it would be wrong to try to translate something that is done in our “mother-tongue”, because it would take both meaning and the beauty out of the words. And second we have used names and places and it is impossible to translate them into English. But inspite of these negative sides, we hope you can hear and enjoy the essence of the true NORWEGIAN black metal that lies within our music.

Shagrath – 97.

Visst känns det lite trist att Shagrath har så lite förtroende för sitt förstlingsverk med DIMMU BORGIR? Jag vet att band kan hysa ett visst avståndstagande från sitt egna material, men detta är ett rent försvarstal. Det hade varit bättre om han skrivit något positivt, exempelvis att detta är deras debut och att det är intressant att höra hur de utvecklats så snabbt. Kom ihåg att ”Enthrone darkness triumphant” släpptes blott tre år efter denna. Det hade räckt. Sedan skulle han aldrig ha yppat ett ord om texterna som inte inkluderats. Alla vet att enda anledningen till att de inte fick vara med var för att de sög. Norska språket i all ära, men lyriken på ”For all tid” var aldrig någon rökare i krysset. Bleppe Blebbe Blåbärsfjäll.

Så nu var det avklarat. Nu öppnar vi upp denna tingest och kollar vad som finns inuti.

Herre Satan.

Först ut är Tjodalv och nu ska vi gå till botten med något. Vad ÄR en Tjodalv? En alv är ju en alv, men vad i helvetets alla smådemoner är en ”tjod”? Tjodalv. Ja, jävlar. Fotografiet har uppenbarligen tagits i samband med ”Enthrone darkness triumphant”-sessionen. En fotosession som inte lämnade någon svartmetallare anno 1997 utan ett leende på läpparna. I grund och botten är själva fotografiet ingen katastrof, vi har ju sett värre. Problemet är ansiktsuttrycket som visar hur någon ser ut när man försöker peta ut hjortronkärnor från tänderna med tungan iförd corpse paint. Ingen vacker syn. I bakgrunden finner vi en lila Photoshopspya som doftar mer än lovligt av Invasion records.

Stian Aarstad. I folkmun känd som hattmannen. En begåvad klaviaturkonstnär, men lika fotogenisk som en bakfull Nick Nolte under tolvhundra lysrör. Här ser vi honom, Stian alltså, vid sin Korgsynt. Vilt stirrandes och fullkomligt proppmätt efter att ha ätit ostbågar hela spelningen.  Kunde de inte valt en bättre bild? Typ en som inte är oskarp? Typ en där Stian inte ser ut som en … ja, det var väl kanske för mycket begärt.

Erkekjetter Silenoz. Hade fotografiet varit lite mindre oskarpt vore detta inte alls så tokigt. Mer black metal än såhär blir det knappast. Synd bara på det erbarmliga typsnittet som de färgat lila/rosa. Det förstör lite av helheten och med lite menar jag allt.

Brynjard Tristan. Återigen, inte ett så tokigt fotografi men kvalitén är under all kritik. Jag undrar vad Brynjard gör idag. Vad är en Brynjard? Det låter som ett norskt smörgåspålägg.

Sist ut. Shagrath. Som ni ser saknar fotografierna all rim och reson. Några är tagna live, andra i studio. Shagrath har inte ens corpse paint på sig. Däremot stoltserar han med en fet finne i pannan samt en elegant skjortliknande tingest i krossad sammet. Ett material som bara är bra till en sak och en sak endast. Att dra åt sig katthår. Här verkar Shagrath emellertid vara grymt nyrollad. Inte ett katthår i sikte. Håret, Shagraths inte kattens, är som en tidsmaskin. Jag vet inte hur många i mina tonårs bekantskapskrets som valde att färga håret svart för att sedan inte riktigt orka färga det igen så att utväxten såg ut på detta vis. Själv färgade jag aldrig håret svart. Det tackar jag Helvetet för, annars hade jag sett ut EXAKT såhär under min ungdom. Ja, minus kläderna, ringarna, nagellacket och lakritsremmarna runt handlederna då. Shagrath brukar vara noggrann med hur han ser ut, hur kunde han godkänna att detta släpptes? Dylika bilder brukar man ju oftast finna på Helgon.se. Ja, ni förstår ju själva allvaret.

Detta är ett typexempel på ett hopplöst återsläpp. Färgskalan skär i ögonen, bilderna ser inte kloka ut och allt kröns av ett försvarstal. Hade det inte bara varit enklare att köra exakt samma layout som det var på originalskivan, fast med lite information och kanske någon extra bild från den eran. Stilrent, snyggt och elegant. Tre ord som inte finns att finna på återsläppet.

Det var Nuclear Blast-versionen av ”For all tid” det. Sagolikt skönt att få den ur systemet.

På återseende.

/Hatpastorn

Mörkret har fallit. Död och förruttnelse står för dörren. Då är det dags för oss i Förintelseförsamlingen att glänta på portarna och bjuda in till helvetesdans i svavelkapellet.

Det är med andra ord säsongsstart på denna Likpredikan.

Jag tänkte börja med att berätta om min senaste resa till Österrike där jag fick möjlighet att se bland annat MOSFET och NOCTURNAL DEPRESSION i liveformat. Bilder hade ju kanske varit trevligt men då jag inte orkar hämta sladden till min mobiltelefon får ni nöja er med mängder av text istället. Man kan kanske länka till Instagram där jag pangat upp några fotografier, men jag orkar inte hålla på med massa tricks.

Jag älskar Österrike. Ta allt som är bra med Tyskland, addera berg och människor som inte är helt efterblivna. Pang, Österrike. Lägg därtill några av mina absoluta favoritband som ABIGOR och SUMMONING och saken är biff. Wien är emellertid en lagom överskattad stad.

Denna vända hamnade jag och mitt resesällskap strax utanför Salzburg. Då denna festival låg belägen högt uppe på ett berg var det som att befinna sig i ett gammalt SUMMONING-omslag. Man blev helt knäsvag. Det första jag var tvungen att göra var att bege mig till merchstånden för att botanisera bland godsakerna. Där möttes jag av något jag aldrig varit med om tidigare. På ett bord låg det cirka trettio plattor och jag kände inte igen ett enda band. Jag tycker att jag brukar ha hyfsat bra koll på svartmetall, men i det här fallet hade jag inte ens hört bandnamnen tidigare. Mycket märkligt. Jag blev faktiskt så paff att jag inte ens orkade köpa blint. FLAGELLANT-Erik hade garanterat känt igen samtliga artister. Det är mycket möjligt att han redan äger samtliga alster med dessa minst sagt obskyra orkestrar. Som sagt, mycket märkligt.

Efter detta brakfiasko tog man sig en pilsner och valde att glo på några band istället.

Först ut var MOSFET. Jag har tidigare skämtat på detta gängs bekostnad då bandnamnet är mycket festligt på svenska. STRIPSTJOCK var som sagt uppenbarligen upptaget när de valde namn. Hur låter då MOSFET? Österrikisk lattjolajbandöds med spridda rockskurar var vad som bjöds. Sångaren stod i bar överkropp, något som inte var till någons fördel bör tilläggas och mellansnacket var evighetslånga monologer på tyska. Jag valde att istället sätta mig på en hård bänk i backstageområdet och spela Jetpack Joyride på min mobiltelefon och blänga hotfullt på alla i min omgivning.

Efter MOSFET blev det italienskt på menyn. WHISKEY RITUAL. Jag hade hört namnet tidigare men aldrig orkat bemöda mig att kolla upp dem på grund av två anledningar. Den första anledningen är att pentagrammet i deras logotyp är så skev att man får symmetrisk härdsmälta och den andra är att de spelar black metal med rockinfluenser. En kombination jag naturligtvis avskyr. Smaka på detta, italiensk svartmetallrock med skitful logo. Skulle ni orkat bemöda er? Trodde inte det. Chockerande nog var de skitbra live och jag fick raskt äta upp mina fördomar. Ljudet var briljant, framförandet klanderfritt, scennärvaron helt magisk. Däremot gjorde italienarna ett stort kardinalfel. De valde att spela en GG Allin-cover och bjöd upp större delen av publiken på scen. Visst, det var kul. Problemet var bara att publiken inte fattade att de skulle kliva av scenen när WHISKEY RITUAL rev av sin sista bit. De avslutade alltså inte sin show med en GG Allin-cover. Det resulterade i att det stod ett knippe osunt överförfriskade patchmongos och skrek allt de kunde i varje mikrofon de kunde hitta medan italienarna försökte ta sig igenom sista låten. Något förvirrande att både se och lyssna på kan jag säga. Hur starkspritsritualen låter på skiva har jag ingen aning om, men live var de i alla fall riktigt bra. Kommendör Hellkvist köpte faktiskt plattan ”Narconomicon”, men då jag ej fått någon recension antar jag att de var bättre live. Texterna till det albumet var för övrigt av mystisk karaktär. Vissa texter var riktigt välskrivna, men det var precis som att sångaren skrev alla texter på samma kväll samtidigt som han söp för ju längre man kom desto mer urspårad blev lyriken. En rätt festlig iakttagelse.

Efter detta blev det då dags för GOD HATE CODE. Då mina kunskaper gällande onaturligt snabb brötdöds är ytterst bristfälliga kan jag inte riktigt bedöma detta på ett adekvat sätt. Grabbarna var galet duktiga på att spela, men det fanns inget i musiken som jag kunde relatera till. Kan det verkligen vara kul att spela brötdöds? Man repar och övar i tusen år för att sedan skriva låtar som låter som en sönderstressad parningsritual mellan bålgetingar och en Nokia 5110 som skriker ut sin lusta via ringsignalen Robo N1X. Band som hellre diskuterar arpeggioövningar och sexsträngade basars förträfflighet framför storheten i Euronymous riffskapande begriper ingenting.

Sist ut var då NOCTURNAL DEPRESSION. Jösses alltså. Under hela färden från Sundsvall till Österrike hade jag leverat monolog på monolog gällande dessa fransosers legendariska uselhet. När det äntligen var dags att se spektaklet live ställde jag mig med armarna i kors och bara kanaliserade för jag visste att detta skulle bli bra stoff att skriva om.

Då small vätebomben.

NOCTURNAL DEPRESSION var inte alls så tokiga live. Faktum var att de var ljusår bättre live än på skiva. Nej, jag var inte full. Jag hade druckit två öl och var i det närmaste spiknykter. Ljudet var kanon. Instrumenthanteringen fick med beröm godkänd. Sångaren hade en riktigt vass pipa. Jag kände bara ett svart bottenlöst hat. Här hade jag peppat och så har fransmännen mage att vara bra. Visst, DSBM är kanske inte min kopp kaffe men jag förstår varför folk tyckte att de var bra denna underliga afton. Låten ”Nostalgia” är dock fortfarande groteskt lökig och naturligtvis stod halva publiken och gastade efter den. Å andra sidan så är ju METALLICAs gamla örhänge ”My friend of misery” inte så dum och eftersom ”Nostalgia” i stort sett är den låten fast med kacklande fransk sång kan jag förstå att folk luras att tro att den är bra.

Resan avslutades med ännu en mystisk företeelse. Vår chaufför hade, håll i er nu för detta kan vara svårt att ta in, bra musiksmak. Under den tre timmar långa resan till flygplatsen spelade han bara bra musik. Har det någonsin hänt tidigare? När vi kom fram var jag faktiskt tvungen att berömma honom för hans goda smak. Tänk att sitta i en bil på väg till en flygplats i ett främmande land utan att behöva genomlida ”Breaking the law” på repeat i tolv timmar, WHITESNAKE eller någon förbannad ormtjusardöds i stil med NILE. Jag är på fullaste allvar helt ställd än idag.

Nu ska jag dra fram min scanner för att kunna bjuda på några riktiga godbitar i mitt nästa dekret. Målet är att skicka upp två till tre inlägg i veckan. Då vi haft en längre paus än beräknat finns det gott om uppdämd förstörelselusta.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Detta gäng har just släppt en ny video och som väntat var den helt fruktansvärd.

DS.

Då vi i Förintelseförsamlingen är födda a) långt före Internet och b) i obygden har vi en helt annan syn på hur man roar sig än den yngre åldershandikappade generationen. Om man dessutom som i Heidenhammers fall är född och uppvuxen i helveteshålan Härnösand betyder det att hela hans uppväxt ägnades åt att hitta på upptåg för att inte bli fullkomligt galen. Heidenhammer är med andra ord lekledarnas häxmästare. Sist denna lekfarbror var besök i mitt residens kläcktes spelet bandnamnsbingon. Vad är då detta kanske ni undrar? Jo, bandnamnsbingon innebär att man hittar på det hopplösaste bandnamnet man kan tänka sig och ser om det faktiskt finns ett band på riktigt med det namnet. Den som prickar in flest vinner.

I bruksanvisningen till spelet plockepinn finns en klausul som lyder: ”Plockepinn är ett väldigt roligt spel. Om reglerna följs”. Bandnamnsbingon bygger på samma princip. Dock ska man vara en riktigt tragisk filur om man väljer att fuska i bandnamnsbingon.

Utan någon större förhoppning skrev vi ner ett antal bandnamn på en lapp. Här är resultatet.

INFERNAL STORM

Både jag och Heidenhammer var rörande överens om att det måste finnas minst ett tjog INFERNAL STORM. Ett så uppenbart namn måste ju ha använts flitigt genom åren och jag kan ge mig fan på att ett och annat lokalt förband man stött på genom åren har burit det namnet. Jag flög baklänges när vi bara hittade ett ynka gäng med det namnet. På Youtube av alla ställen. INFERNAL STORM lät dock som väntat.

Hopplöst.

Om man vill dra till med en gränsryttare fanns det ju faktiskt ett norskt band som hette INFERNAL STORMS. De släppte en demo 1997 och sedan inget mer. Med tanke på hur demokassetten ser ut var det nog lika bra. Dock blir jag olustigt nyfiken på att få höra skiten och om någon i läsekretsen nu mot all rimlig förmodan äger denna får ni hemskt gärna hojta till i kommentarsfältet. Det lite VITHATTEN-minnande omslaget väcker något djuriskt inom mig.

MAJESTIC FROST

Vi minns ju alla hur rådåliga spanska MAJESTIC MIDNIGHT var och åtminstone jag skrattar fortfarande i mjugg åt MYSTICAL FROSTs ömkliga ”Redemption of tears”-kassett.  Enligt den logiken borde det ju finnas minst ett gäng med namnet MAJESTIC FROST.

Det gjorde det inte. Både jag och Heidehammer blev genuint förvånade över detta, men det spelar ingen roll. Jag vet nämligen EXAKT hur MAJESTIC FROST låter. Casiosynten inställd på max, svepande gitarrer, obefintlig bas, en trummis som borde blivit ihjälslagen redan innan första repet och en sångare som sjunger som en kacklande storidiot. Som MAJESTIC MIDNIGHT med andra ord.  Behöver ni ett bandnamn kan ni ju ta MAJESTIC FROST. Det är uppenbarligen ledigt. Vem vet, ni kanske kan dra igång ett MAJESTIC MIDNIGHT-coverband. Det vore hyfsat obskyrt. Ni kan börja med att repa in följande bit:

Eller så gör ni något helt annat istället.

NOCTURNAL GRAVES

Luften gick ur mig när Heidenhammer kläckte det bandnamnet. Ett tröttare namn än NOCTURNAL GRAVES kan man omöjligen hitta. Enligt lagen om alltings djävlighet visade det sig att det fanns ett gäng med det namnet och det lustiga i kråksången var att de var skitbra. Det slutade med att vi spisade utsökta ” Satan’s cross” från pärm till pärm och den gode Heidenhammer undrade helt seriöst om inte bandnamnsbingon var det bästa sättet att hitta ny bra musik på.  Ljudet: briljant. Låtmaterialet ondskefullt medryckande. Lyrik av yttersta toppklass. Till och med omslaget ville man tapetsera skinnjackan med.

I vanliga fall är jag ingen större entusiast av black/thrash, men NOCTURNAL GRAVES fattar allt. Jag tror att det har att göra med att bandet härstammar från Australien. En plats på jorden där artister inte är skygga inför konceptet sataniskt kross. Om man skulle lyssna på ”Satan’s cross” i bilen finns det en hundraprocentig chans att man utrotar inte bara sig själv utan även alla mottrafikanter. Sicket rens. Vi tar en dänga till.

IMPURE MOUNTAIN

Här har vi ett till namn som är ledigt och ska sanningen fram finns det dummare saker man kan döpa sin orkester till. MYSTIC CIRCLE, DEW SCENTED och INTO THE SUNLESS MERIDIAN är tre snabba exempel på det. IMPURE MOUNTAIN ligger ganska bra i munnen och jag vet att logotypen kan bli maffig. Musikstilen som skulle passa bäst till namnet är nog sirapsseg dödsdoom i rakt nedåtstigande led från WINTER. Kör hårt! För att ge er en knuff på vägen rafsar jag ihop några titlar så är det bara att plocka upp instrumenten och börja repa.

IMPURE MOUNTAIN – ”In the abyss of the storm of Kur Avul Thaa”.

1. “I will cripple your will to live”
2. “Of tentacles impaled”
3.  “The dead chamber of golden relinquishment”
4. “By the blaze of Atlantean spires”
5. “Impure mountain”
6. “As the canopy crumbles”

Kan DIABOLICAL MASQUERADE kan alla.

Här har ni ett skivomslag på köpet. Smäll in en spretig logotyp på denna och saken är biff.

Äh, det är väl lika bra jag gör det själv.

MOONLIGHT CARESS

Jag trodde faktiskt att det skulle finnas i alla fall ett band med det namnet. Det gjorde det inte. Hoppet var att finna det där anemiska vampyrbandet som inte ens Cacophonous Records ville ta i med tång och det var ett bolag som pysslade med en hel del suspekt vampyrsmuts. Vad sägs om 13 CANDLES, EBONYLAKE och legendariskt lökiga ANCIENT CEREMONY. Till och med Sundsvall fanns representerade på det bolaget med ABYSSOS. En orkester som inte var helt oblyga med att bära löständer och sammetsmantel samt låna riff från EMPEROR, DISSECTION och DARK FUNERAL. Mer om dem vid ett annat tillfälle.

MOONLIGHT CARESS födde dock en tanke på en artikel som vi konstigt nog inte fått för oss att skriva än. Nämligen listan över vilka band i den fasansfulla gothmetal-trenden i slutet på 90-talet som egentligen var mest stötande. Heidenhammer mumlade något surt om ”MACBETH” och ”kontinental knullmetall” så jag antar att han redan fattat pennan. Det märkligaste med den musiktrenden var att Sörling på Close-Up tyckte att ALLA band var det bästa han hört. Mycket märkligt.

CRIMSON ABYSS

Det var ungefär nu som vi började ge upp och det ganska rejält.

FORLORN OBSCURITY

Som sagt.

Ja, det var bandnamnsbingon det. Vem vann? Vi kom som av oss efter NOCTURNAL GRAVES och tappade bort både poäng och vem av oss som kläckt bandnamnen. Så kan det gå. Däremot var det muntert att faktiskt hitta en grupp som var bra på riktigt för en gångs skull. Nu när sommaren är död kan ni ynglingar gott logga ut från datorerna och göra något vettigt istället. Skriv ett riff, bränn en kyrka, spela lite bandnamnsbingo. Dyrka döden.

På återseende.

/Hatpastorn