Veckans trummisuppförsbacke. Del 2.
En av mina favoritlåtar på BATHORYs ”The return” är den något förbisedda dängan ”Reap of evil”. Det är en genuint ond låt med en genuint ond text. Det finns dock ett problem och det är trummisen som drabbas av en akut allergi för takt, tempo och sväng när låten lugnar ner sig. Försök att stampa takten till detta utan att grimasera. Till batteristens, eller Bathorystens om man så vill, försvar tar han/hon/den/det igen lite av sin heder mot slutet genom att hamra på ridecymbalen på ett underbart nihilistiskt vis.
På återseende.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
23 oktober, 2013 den 5:26 e m
Underbart!
23 oktober, 2013 den 6:17 e m
Det låter fritidsgård! ❤
Pukfillet vid 1:10… får gåshud på min gåshud. Jag ser framför mig hur en Samhall-anställd allt-i-allo på något kommunalt fritidsboende står på näsan i en golvfrys på jakt efter en överbliven Piggelin medan halvtomma lådor med köttfärssås, riven ost och pepparkakor (vem faaaan fryser in pepparkakor förresten) rasar ner över honom.
Klappmongo.
23 oktober, 2013 den 7:40 e m
Det här är sånt som får en att undra kring vad upphovsmännen tänkte. Quorthon var kanske inte den mest tekniskt lagda musikern, men nog måste han hajat till? Och om inte han, så i alla fall Bossen. Nåja, rått och intolerant är det ju i varje fall.
Något som alltid händer vid monumentala sackningar är ofrivilliga flamslag alternativt världens skevaste synkoperingar. Det verkar vara någon form av naturlag.
25 oktober, 2013 den 6:49 e m
Judas Iscariot har några legendariska sackningar. Måste bara komma ihåg vilka låtar det var.
25 oktober, 2013 den 10:23 e m
Nääee, hör inget konstigt…..alls?!?!?! :-O
26 oktober, 2013 den 11:00 e m
ruohtta, minns att Judas Iscariot hade det lite kämpigt med Burzum’s ‘War’ på nån tribute nånstans…
30 oktober, 2013 den 4:13 e m
Haha stämmer bra det. Jag gillar även det härligt sliriga ”vispa grädde”-trumspelet på ”Damned Below Judas”.
31 oktober, 2013 den 3:06 e m
Efterlyser ett inlägg där ni går igenom Nicolas Cages son Weston Cages black metal-eskapader. Okej, lyssnade och det var fan inte så kul alls. Symfoniskt, mycket dyra gigantiska Yamaha-keyboards. Hursom.
7 november, 2013 den 10:16 f m
Med tanke på att det låter som att gitarren aldrig är ute på hal is och driver på genom låten, så kan det faktiskt vara så att man har gjort något som ovanligt som att spela in trummorna efter gitarren. Det är i alla fall min spontana tanke, för precis när det lugna partiet sätter igång så känns det som att trummorna tappar bort sig rejält, medan gitarren håller sig stadigt där den ska och trummorna sedan ”hänger på” och kommer in rätt igen, eller hyfsat rätt i alla fall.
Kanske inte det mest effektiva sättet att gå till väga i en studio, men det är vad jag tror. Eller? Är även jag ute på hal is?
19 december, 2013 den 12:02 f m
Har förövarna bakom trumincidenterna på The Return pekats ut? I vanlig ordning har namnlösa bekanta till Quorthon figurerat inom kategorin sannolikt misstänka, men jag har aldrig hört Quorthon eller gammgubben eller ljudteknikerna namnge någon eller några. Det luktar litegrann som Sleepytime Press. En märklig öreställning som är över innan man ens inser att det är över, och upphovsmakarna och motiven bakom är lämnade åt spekulation.
19 december, 2013 den 10:02 f m
Det skulle vara kul att veta vem som var ansvarig. Någon gång måste det ju läcka fram kan man ju tycka.