Hatpastorns likpredikan

Mörkret har fallit. Död och förruttnelse står för dörren. Då är det dags för oss i Förintelseförsamlingen att glänta på portarna och bjuda in till helvetesdans i svavelkapellet.

Det är med andra ord säsongsstart på denna Likpredikan.

Jag tänkte börja med att berätta om min senaste resa till Österrike där jag fick möjlighet att se bland annat MOSFET och NOCTURNAL DEPRESSION i liveformat. Bilder hade ju kanske varit trevligt men då jag inte orkar hämta sladden till min mobiltelefon får ni nöja er med mängder av text istället. Man kan kanske länka till Instagram där jag pangat upp några fotografier, men jag orkar inte hålla på med massa tricks.

Jag älskar Österrike. Ta allt som är bra med Tyskland, addera berg och människor som inte är helt efterblivna. Pang, Österrike. Lägg därtill några av mina absoluta favoritband som ABIGOR och SUMMONING och saken är biff. Wien är emellertid en lagom överskattad stad.

Denna vända hamnade jag och mitt resesällskap strax utanför Salzburg. Då denna festival låg belägen högt uppe på ett berg var det som att befinna sig i ett gammalt SUMMONING-omslag. Man blev helt knäsvag. Det första jag var tvungen att göra var att bege mig till merchstånden för att botanisera bland godsakerna. Där möttes jag av något jag aldrig varit med om tidigare. På ett bord låg det cirka trettio plattor och jag kände inte igen ett enda band. Jag tycker att jag brukar ha hyfsat bra koll på svartmetall, men i det här fallet hade jag inte ens hört bandnamnen tidigare. Mycket märkligt. Jag blev faktiskt så paff att jag inte ens orkade köpa blint. FLAGELLANT-Erik hade garanterat känt igen samtliga artister. Det är mycket möjligt att han redan äger samtliga alster med dessa minst sagt obskyra orkestrar. Som sagt, mycket märkligt.

Efter detta brakfiasko tog man sig en pilsner och valde att glo på några band istället.

Först ut var MOSFET. Jag har tidigare skämtat på detta gängs bekostnad då bandnamnet är mycket festligt på svenska. STRIPSTJOCK var som sagt uppenbarligen upptaget när de valde namn. Hur låter då MOSFET? Österrikisk lattjolajbandöds med spridda rockskurar var vad som bjöds. Sångaren stod i bar överkropp, något som inte var till någons fördel bör tilläggas och mellansnacket var evighetslånga monologer på tyska. Jag valde att istället sätta mig på en hård bänk i backstageområdet och spela Jetpack Joyride på min mobiltelefon och blänga hotfullt på alla i min omgivning.

Efter MOSFET blev det italienskt på menyn. WHISKEY RITUAL. Jag hade hört namnet tidigare men aldrig orkat bemöda mig att kolla upp dem på grund av två anledningar. Den första anledningen är att pentagrammet i deras logotyp är så skev att man får symmetrisk härdsmälta och den andra är att de spelar black metal med rockinfluenser. En kombination jag naturligtvis avskyr. Smaka på detta, italiensk svartmetallrock med skitful logo. Skulle ni orkat bemöda er? Trodde inte det. Chockerande nog var de skitbra live och jag fick raskt äta upp mina fördomar. Ljudet var briljant, framförandet klanderfritt, scennärvaron helt magisk. Däremot gjorde italienarna ett stort kardinalfel. De valde att spela en GG Allin-cover och bjöd upp större delen av publiken på scen. Visst, det var kul. Problemet var bara att publiken inte fattade att de skulle kliva av scenen när WHISKEY RITUAL rev av sin sista bit. De avslutade alltså inte sin show med en GG Allin-cover. Det resulterade i att det stod ett knippe osunt överförfriskade patchmongos och skrek allt de kunde i varje mikrofon de kunde hitta medan italienarna försökte ta sig igenom sista låten. Något förvirrande att både se och lyssna på kan jag säga. Hur starkspritsritualen låter på skiva har jag ingen aning om, men live var de i alla fall riktigt bra. Kommendör Hellkvist köpte faktiskt plattan ”Narconomicon”, men då jag ej fått någon recension antar jag att de var bättre live. Texterna till det albumet var för övrigt av mystisk karaktär. Vissa texter var riktigt välskrivna, men det var precis som att sångaren skrev alla texter på samma kväll samtidigt som han söp för ju längre man kom desto mer urspårad blev lyriken. En rätt festlig iakttagelse.

Efter detta blev det då dags för GOD HATE CODE. Då mina kunskaper gällande onaturligt snabb brötdöds är ytterst bristfälliga kan jag inte riktigt bedöma detta på ett adekvat sätt. Grabbarna var galet duktiga på att spela, men det fanns inget i musiken som jag kunde relatera till. Kan det verkligen vara kul att spela brötdöds? Man repar och övar i tusen år för att sedan skriva låtar som låter som en sönderstressad parningsritual mellan bålgetingar och en Nokia 5110 som skriker ut sin lusta via ringsignalen Robo N1X. Band som hellre diskuterar arpeggioövningar och sexsträngade basars förträfflighet framför storheten i Euronymous riffskapande begriper ingenting.

Sist ut var då NOCTURNAL DEPRESSION. Jösses alltså. Under hela färden från Sundsvall till Österrike hade jag leverat monolog på monolog gällande dessa fransosers legendariska uselhet. När det äntligen var dags att se spektaklet live ställde jag mig med armarna i kors och bara kanaliserade för jag visste att detta skulle bli bra stoff att skriva om.

Då small vätebomben.

NOCTURNAL DEPRESSION var inte alls så tokiga live. Faktum var att de var ljusår bättre live än på skiva. Nej, jag var inte full. Jag hade druckit två öl och var i det närmaste spiknykter. Ljudet var kanon. Instrumenthanteringen fick med beröm godkänd. Sångaren hade en riktigt vass pipa. Jag kände bara ett svart bottenlöst hat. Här hade jag peppat och så har fransmännen mage att vara bra. Visst, DSBM är kanske inte min kopp kaffe men jag förstår varför folk tyckte att de var bra denna underliga afton. Låten ”Nostalgia” är dock fortfarande groteskt lökig och naturligtvis stod halva publiken och gastade efter den. Å andra sidan så är ju METALLICAs gamla örhänge ”My friend of misery” inte så dum och eftersom ”Nostalgia” i stort sett är den låten fast med kacklande fransk sång kan jag förstå att folk luras att tro att den är bra.

Resan avslutades med ännu en mystisk företeelse. Vår chaufför hade, håll i er nu för detta kan vara svårt att ta in, bra musiksmak. Under den tre timmar långa resan till flygplatsen spelade han bara bra musik. Har det någonsin hänt tidigare? När vi kom fram var jag faktiskt tvungen att berömma honom för hans goda smak. Tänk att sitta i en bil på väg till en flygplats i ett främmande land utan att behöva genomlida ”Breaking the law” på repeat i tolv timmar, WHITESNAKE eller någon förbannad ormtjusardöds i stil med NILE. Jag är på fullaste allvar helt ställd än idag.

Nu ska jag dra fram min scanner för att kunna bjuda på några riktiga godbitar i mitt nästa dekret. Målet är att skicka upp två till tre inlägg i veckan. Då vi haft en längre paus än beräknat finns det gott om uppdämd förstörelselusta.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Detta gäng har just släppt en ny video och som väntat var den helt fruktansvärd.

DS.

This entry was posted on 16 september, 2013 at 8:55 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.