Posted in Uncategorized on 20 januari, 2016 by hatpastorn
Paradise Lost – ”The plague within” (2015)
Det ska erkännas att jag kom av mig lite i den händelsekedja som är dessa Manchesterlänningars karriär och diskografi. ”Shades of God” från 1992 är nog en av de bästa dödsdoomkanaliseringar som någonsin spelats in och ”Draconian times” är en av få monumentala hårdrocksplattor som 90-talet lyckades spy ur sig. Efterföljande ”One second” var en elegant och syntig historia som inte föll mig sådär jättemycket i smaken och efter det ville de bli ett pojkband, för att senare försöka låta lite Tribal Ink och i och med det var mitt ointresse för denna kvartett absolut.
Paradise Lost har alltid varit bra på att skapa hopplöshet utan underkastelse och sorg utan misär. Jag vet inte om det är 40-årskrisen vi hör här eller något de skrev och övergav efter ”Gothic”. Det enda jag vet är att det är en ynnest att få höra vart skåpet ska stå.
Funeral In Heaven – ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” (2010)
Det var under en räd efter suspekta ögonblick som jag sent i höstas av ren slump dök på dessa Sri Lankianer. Då hemgjorda musikvideos från tredje världen är lite av mitt ambrosia så klickade jag förväntansfullt på länken och stålsatte mig för en mångfacetterad kakafoni.
Istället blev jag tagen på en ond, true och hatisk resa.
Inte sedan Inquisitions ”Nefarious dismal orations” har jag hört något som lyckats hålla sig till grundprinciperna och samtidigt låta så här jävla originella. Denna sjua har gått varm under våra församlingsmöten och när vi fått upp modet ska vi ge oss vidare ner i den svarta ocean som är Funeral In Heaven.
Tills dess kör vi ”Daiwaye haaskam saha paralowa sapatha” på repeat.
Fides Inversa – ”Mysterium tremendum et fascinans” (2014)
Denna skiva stiftade jag bekantskap med genom en trade enligt den gamla skolan och innan ni anar någon form av nepotism i och med detta så kan jag informera herrskapet om att min cd-hylla fullständigt bågnar med skit som jag bytt till mig genom åren och aldrig gett mer än en halv genomlyssning.
Så är inte fallet med dessa gipskatter från Rom. Detta är en både komplex och stämningsfull historia.
Har jag något att klaga på så är det att de valt den trötta taktiken att köra romerska siffror istället för titlar och det är en praktik som jag hatar mer än Jehovas smutsiga rike. Det är bara bra låtar på den här skivan, men om det är ett spår som sticker ut så är det den smäktande black metal-balladen med det usla namnet ”V”.
Posted in Uncategorized on 19 januari, 2016 by hatpastorn
Då var det dags igen att presentera en lista över de nya plattor som snurrat friskt i spelaren. I sedvanlig ordning har jag inte hunnit lyssna på allt som släppts. Det är en omöjlighet. Särskilt då man köpt några hundra gamla plattor. Tips i kommentarsfältet på album jag kan ha missat mottages gärna. Danska och spanska band undanbedes.
I ingen direkt ordning alls. Här kommer ett gäng fullängdare och EPs från 2015 som förtjänar ett omnämnande.
Ages – ”The malefic miasma”
Svensk lyxig slingblack. Jo, jag tackar jag. Faktum är att Ages hade kunnat släppa en hel skiva med pruttljud så länge de haft med ”Mountains ablaze”. Den bästa svartmetallballaden sedan … jadu. Jag avskyr ju egentligen svenska svartmetallballader. Lord Belials ”Lamia” är bara bra när de matar dubbla kaggar. Nu tänkte jag göra mig sagolikt opopulär, men jag tycker samma sak om Dissections ”Where dead angels lie”. När de sprutar dubbla baskaggar är jag i extas, sedan får jag monstruösa koncentrationssvårigheter. Blev du kränkt nu? Bra. Jag kan även tillägga att jag aldrig fattat storheten i Slayer. Summum Malum däremot, det är grejor det. Och Ages. Ages är råbra. Behöver jag ens nämna att när det vankas kaggar i ”Mountains ablaze” svimmar man.
Ghost – ”Meliora”
Nu ska vi se. jag anser att ”Where dead angels lie” är en tråkig låt och att Slayer är ett av världens mest överskattade band. Hur ska jag göra för att ge fler människor hjärnblödning? Jo! Ghost på årsbästalistan såklart. Ghost är guld. Jag var sist på tåget när första skivan släpptes, men jag gillade den verkligen. Uppföljaren var även den bra, även om den krävde några fler lyssningar. Senaste given ”Meliora” är smått fantastisk. Nu ska ni få höra något som ni inte är vana vid när ni läser dessa sidor. Jag önskar verkligen att det rullar på bra för Ghost. De verkar vara ett gäng sköna lirare och de gör bra låtar. Särskilt när de lånar friskt från oväntade håll. Konceptet är även det helt briljant. Lite kuriosa om Ghost då. Jo, när min storebror var på semester i Nordkorea nu i höstas så avslutades varje kväll med en genomkörare av ”Meliora” på hotellrummet. Med tanke på hur avlyssnat det rummet måste ha varit så blir jag inte paff om ”He is” blir nästa stora hit i detta fantastiska land.
Malign – ”A sun to scorch”
Årets överraskning. Inte för att EPn var bra för det var knappast oväntat, utan att det kom material överhuvudtaget. Man ska skynda långsamt, men typ 12 låtar på en sisådär 22 år är väl att ta i. Vågar man hoppas på en hel platta eller få man stå där med mössan i hand när Norma släpper ”Fireborn/Divine facing/A sun to scorch”-samlingen? Det återstå att se. Tills vidare får man uppskatta det man har, men det känns som att äta en taco. Ingen blir mätt av att äta en taco. Ja, såvida man inte är en fullkomlig jävla psykopat. Jag trycker lätt 4 tacos. Det blir i matematikens namn 8 låtar. Fan vad gott.
Manii – ”Skuggeheimen”
En till EP. Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Manii är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak. Manii är om ni missat det Manes under annat namn. Manes som de lät på den tiden de var bra på riktigt bör kanske tilläggas.
Djevel -”Saa raa og kald”
Norge. Fantastiskt land. Världens bästa svartmetall. När de vill bör kanske tilläggas. Ingen som följt denna Likpredikan kan väl ha undgått hur det tjatas och gnatats om norsk black metals kräftgång sedan slutet av 90-talet. Djevel är rena drömmen, mycket pang för peng. Urnorska slingor. Sagolik lyrik. En produktion helt i min smak, samt Dirge Reps patenterat nihilistiska trumspel. Man blir glad. Och arg. Varför är det så få norska band som väljer att vara så här bra? 2 minuter och 48 sekunder in i låten ”Norges land og rike” kommer det trueaste jag hört på evigheter. Först ett monumentalt susande riff, sedan kommer skriket och manglet och bara överöser en med magi. När man står på knäna och bara dyrkar kommer slingan. Herre Satan, slingan. Man dör. Slingan tar slut. Sångaren börjar kanalisera. Jag håller med om allt. Slingan kommer tillbaka. Nu ligger man på golvet och bara sprattlar av hänförelse. Låten avslutas med att alla slutar spela utom Dirge Rep som fortsätter att mangla utan en tanke på konsekvenserna. Utsökt. Och då har jag inte ens nämnt körerna på ”Vaar forbannede jord”.
Grift – ”Syner”
Att Grift var något stort på spåret efter deras makalösa split med Saiva kan inte ha undgått någon. När den kräksnygga vinylutgåvan av ”Syner” kom i min ägo vågade jag knappt lyssna på den. Allting talade för att det skulle vara ett fantastiskt album, men man har ju blivit blåst på konfekten förut. I mitt inre virvlade en malström av tuggande gitarrer, Matrix-glasögon och texter innehållandes inneord såsom ”Cyberspace” och ”Technology”. Jag darrade. Sedan lyssnade jag. Igen. Och igen. Och igen. ”Syner” är en juvel. Tonsatt hembygdsångest. Årets svenska svartmetall? Högst sannolikt.
Mgła – ”Exercises in futility”
Det har tjatats en hel del om denna och ja, skivan är kalas, men personligen håller jag ”Presence”, ”Mdłości” och ”Further down the nest”-släppen närmare hjärtat. Varför? De är bättre. Främst de två sistnämnda. Menar jag då att ”Exercises in futility” är dålig? Absolut inte. Ta en lyssning på de plattor jag just nämnt och inse att jag alltid har rätt.
Diabolicum – ”Ia Pazuzu”
Jävig? Måhända. Det spelar ingen roll. ”Ia Pazuzu” är kärleksbarnet mellan ”Secrets of the black arts”, ”Dark blood rising” och ”Blood must be shed” och är således en av 2015 års bästa album. Punkt.
Moon – ”Render of the veils”
Man behöver inte alltid höra riffen så länge det är bra stämning. Moon från Australien har varit med på årsbästalistan tidigare. Är Moon egentligen bra på riktigt? Högst oklart, men är man på rätt humör är detta rena guldet. Som en blandning av Darkspace och Xasthur ungefär. Den offensiva ljudbilden kan man inte klaga på, men då skivhelvetet är typ 80 minuter lång kan det bli lite för mycket av det onda. I små doser, eller om humöret är rätt, är dock Moon helt förtrollande.
Panopticon – ”Autumn eternal”
Hemtrevlig black metal. Det är Panopticon det. Faktum är att ”Autumn eternal” är betydligt vassare än fjolårets ”Roads to the north” och då gillade jag verkligen ”Roads …”-plattan. Det är mindre Göteborgsslingor och mer svävande skogsriff, helt i min smak. Bättre sånginsatser även. Ett steg i helt rätt riktning.
Marduk – ”Frontschwein”
Två minuter och tolv sekunder in i ”Between the wolf-packs” har vi årets riff. När slingan kommer bränner man sönder kalsongerna i ren extas. ”Frontschwein” kryllar av hits och även om denna giv är en betydligt lugnare historia än vad man kanske är van vid får man ändå hysteriskt mycket pang för peng. Som kuriosa kan jag nämna att jag var förste fläkthållare i musikvideon till titelspåret. Det var ett par trevliga dagar och trots att man fick höra samma låt ex antal gånger under inspelningen blev man aldrig mätt. Ett gott tecken.
Nechochwen – ”Heart of Akamon”
Årets överraskning. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan men valde ändå att köpa mer eller mindre blint. Tänk er Borknagars ”The olden domain” möter tidiga Opeth om Opeth varit ett bra band fast indianer. Just det. Nechochwen spelar apache-svartmetall. Minst sagt exotiskt. Många hyllar ju svärtan i Primordials texter som behandlar orättvisor på Irland, potatissvält och annat elände. Snackar vi orättvisor och uppdämd ilska vinner nog Nechochwen. Columbus satte tassarna på amerikansk mark 1492 i tron att han kommit till Indien. Urinvånarna fick således heta indianer. Är det inte helt bisarrt att de fortfarande kallas indianer? Någon gång de senaste 524 åren borde man ju rimligtvis rättat till den fadäsen. Uttrycket ”native americans” är en klen efterhandskonstruktion. Tänk er att man köper en skiva med Burzum men någon lallare på skivbutiken lägger av misstag ner en skiva med låt oss säga Tribal Ink. Man kommer hem, spelar upp skivan och tycker att Burzum minsann är fina grejor. Ett år senare kommer en polare på besök och upptäcker att Burzum och Tribal Ink inte är samma sak, men man fortsätter likväl att kalla Tribal Ink för Burzum. I 500 år. Fan vilken bra liknelse. verkligen. Summa summarum är att Burzum inte är Tribal Ink, Nechochwen är ett bra band och att jag i fortsättningen nog gör bäst i att undvika alla sorts former av samhällskommentarer.
Posted in Uncategorized on 1 december, 2015 by hatpastorn
Den sjätte februari smäller det! Då släpps den, Hatpastorns Likpredikan-boken. Vi snackar deluxearrangemang, hardback, flådigt jävla papper. Fylld till bredden med nordiskt/mordiskt vansinne. Inget jävla pocketstrunt utan en högkvalitativ tung sak som man med fördel kan daska Sabatondyrkare i nacken med.
Första utgåvan kommer att vara en limiterad historia på 666 exemplar, handnumrerad och signerad. Bok nummer 666 kommer att hanteras med extra stor vördnad. Mer information om den kommer vid ett senare tillfälle.
Vad innehåller boken då? Ett evighetslångt förord, utvalda gamla godbitar, helt nya exklusiva texter, bilder, en tung djuplodande intervju med en kär gammal bekant, artikelregistret som Gud inte bara glömde utan även fördömde samt annat matnyttigt. Börjar man nu skruva på sig och tycker att de gamla godbitarna redan har lästs tusen gånger. Känn lugnet. Naturligtvis har jag skrivit linear notes till samtliga texter och en del av dem är faktiskt längre än själva inläggen. Så om ni undrar vad som försiggick i min hjärna när jag sågade exempelvis Nattvindens Gråt kan man förkovra sig i det.
Releasefest då? Ja, den sjätte februari blir det pompa och ståt på Club Deströyer i Sundsvall. Först är det boksnack, mingel och underhållning. Sedan framåt kvällen blåser Horde Of Hel och Marduk heligheten åt helvete. Ni som använder Facebook och känner er sugna på en sådan afton kan kolla in det eventet där.
Det kommer även att bli ett evenemang i Stockholm senare under februari. Hur det kommer att se ut måste jag återkomma om då allt inte är spikat gällande datum och så. Det hade varit förbannat svängigt att hålla ett föredrag i stil med det jag och Heidenhammer höll här i Sundsvall för en tid sedan och att man senare på kvällen drack starksprit. Ja, inte fan vet jag. I mina vildaste drömmar önskar jag att jag får möjlighet att köra en två timmar lång PowerPointpresentation om Ancient.
Intäkterna från denna bok går till min nästa bok som redan är under utveckling. Det blir en skönlitterär bok som kommer att behandla jakten på det norrländska lidandets yttersta essens. En degenerationsroman. Målet är att råmanuset ska vara klart i september 2016. Den kommer i sin tur finansiera nästa bok som blir en blandning av Berts Dagbok och American Psycho fast helt tvärtom. Den i sin tur kommer att finansiera ännu en bok, arbetsnamnet är ”Dantes inferno fast Sundsvall och inget jävla jommel”. Efter den kommer ett gripande drama som handlar om hur jag desperat försöker lappa ihop min förläggares splittrade psyke och ekonomi genom att motvilligt skriva en deckare i skärgårdsmiljö under pseudonymen Lilith Månstråle-Ursut. Så kommer det att fortsätta tills jag får slut på idéer och släpper en diktsamling eller sätter upp en teaterpjäs och då … ja, då får man väl blåsa skallen av sig helt enkelt.
Vill man förhandsboka ett exemplar av Hatpastorns Likpredikan-boken gör man det enklast på info@krutdurkforlag.se
Det vore väl rimligt om ditt nya favoritbokförlag samarbetade med allas favoritskivbolag? Så djävulskt rimligt. Och sant. Surfa in på http://www.nordvis.com, kläm några vinylskivor och förhandsboka ett par exemplar av den limiterade utgåvan.
Mer information kommer framöver. Nu ska jag fortsätta skapa stordåd i PowerPoint, äran och hjältarnas program. Under tiden river vi av den här gamla klassikern som äntligen fungerar på Youtube efter åratal av rättighetsskit.
Posted in Uncategorized on 6 november, 2015 by hatpastorn
Allt vi vet om Europa lärde vi oss genom Asterix. Allt vi vet om Nordamerika genom Lucky Luke. Afrika? Fantomen. Och Tarzan. De två vita männen som härskade i djungeln och aldrig kunde dö. Framförallt den senare av de två målade en färgstark bild av urinvånarna på kontinenten – när de inte var upptagna att med ben genom näsan och med huggtänder kalasa på något offerdjur åkte de mest på stryk av den liansvingande ariern. Faktum är att alla NSBM-bands samlade omslag förmodligen inte kommer i närheten av att reproducera samma koloniala ordning som den vår barndom fick mottaga i form av en helårsprenumeration på Tarzan.
Hur skulle då världen se ut om vi, med denna världsåskådning i åtanke, blandade den med black metal och resereportage från valfritt resemagasin? Packa resväskan, Förintelseförsamlingen presenterar härmed sju resmål på sju dagar och du behöver inte ens lämna lägenheten.
Glöm inte tandborsten.
Frankrike.
Sugen på lite kultur? Lite romantik måhända? Frankrike är resmålet för just dig. Ta på dig en basker, en svart och vitrandig tröja och ditt otrevligaste humör. Placera en baguette under armen. När du klätt dig passande så serverar du sedan kaffe och croissant till din livspartner samtidigt som du låter Vlad Tepes utsökta bootlegsamling ”Black legions spirits” susa i bakgrunden. En CD som kan få den mest skeptiska av frankofober att utbrista i ett ”oh la la!”. Kommunicera i övrigt genom att utstöta tvekande läten. Exempel:
Öööööh nöh nöööh döh döööh dö döööh.
Eller.
Vou vouvolluh dönödöööh vouvouvouuulluu lulu.
Kombinera sedan dessa läten med att brista ut i spontana skratt.
Håh håh håååååååååååååh!
Runda av kvällen genom att tankad på rödtjut våldsprotestera mot exakt allt och dumpa av två och ett halvt ton gödsel framför kommunhuset. Se sedan till att få en storväxt bekant iförd flätor och gigantiska blå-vitrandiga byxor dundra en bautasten i huvudet på en landshövding.
Man behöver inte resa till Frankrike för att vara i Frankrike. Visst är vi fiffiga? Förresten. Vad ni än gör, slå inte på italienska Vlad Tepes av misstag. Progressiv thrash. ja, ni hör ju själva.
Bootlegsamlingen fanns ej på Youtube. Denna glimrande juvel fungerar bra som substitut.
Kanada.
Kanada! Den vänliga grannen i norr som jänkarna säger. Hockeyintresserad? Fortfarande inte less på att imitera fransmän? Kanada min vän, det är landet som stillar din frustande hunger efter allt här i livet. På med ett par mörka kamouflagemönstrade byxor med fler fickor än vad Punisher har pistoler, warpaint i ansiktet och bjud på en klassisk söndagsbrunch med pannkakor och lönnsirap med Conquerors samlade verk mullrandes i stereon. Observera att pannkakorna ska vara av tekaksmodell, inte några platta eländen.
Nu ska vi för övrigt reda ut något.
Tunna pannkakor man steker i stekpannan: pannkakor.
Små tunna pannkakor som man steker i stekpannan eller helst i ett så kallat plättlagg: plättar.
En tjock jävla pannkaka som man gräddar i en form i ugnen: tjockpannkaka.
Tjocka pannkakor av tekaksmodell man steker i stekpannan: amerikanska pannkakor.
Har ni lärt er något annat har ni lärt er fel. Detta är facit. Dessutom uttalas det pangkaka och inget annat.
Efter att ni ätit er mätta så … ja, förutom att spela hockey och war metal vet jag inte så mycket om Kanada. Det enda jag vet är att varje vinter-OS hatar jag Kanada mer än någonting annat.
Polen.
Åååh, vad är det som luktar så ljuvligt? Jo, det är en rumstempererad golonka på en elegant bädd av surkål som står serverad på bordet tillsammans med en helbutelj Vodka Dworek. Är det mulet ute? Är ni i Sundsvall? Nej! Ni är i exotiska Polen! Raka skallarna, ta på er en redig balaklava och njut av fotbollsrelaterat våld medan era öron smeks av Fullmoons finkänsliga ”United aryan evil”-demo. Som tilltugg till kvällens senare eskapader erbjuds ryssfemmor och lättsaltade chips. För er fightingintresserade rekommenderas även sportevenemanget TFC, Team Fighting Championship, där det polska laget Psycho Fans har Förintelseförsamlingens fulla stöd. Deras match mot Wise Men från Göteborg är en skoningslös historia.
Sport! Svinkött! Intolerans!
Polen.
Mexiko.
Ta fram ponchon, patronbältena och sombreron. Det är texmexfredag med Hacavitz! Vilket rens. Blir dina middagsgäster trötta efter tacofrossan och de dubbla baskaggarnas skoningslösa attack så rullar du bara fram dessertvagnen där ett berg av kokain står till allas förfogande. Har dina vänner barn? Börjar de bli sådär sockerhysteriska som bara barn kan vara? Inga problem. Det är dags för lekar. Den klassiska leken kurragömma, som på mexikanska heter ”kidnappning”, är ett utsökt sätt att få timmarna att flyga iväg plus att om du påtänd som en kyrka gömmer dina vänners avkomma har du timtal av inte bara tidlös underhållning att hämta utan även viktiga verktyg för så kallad ”team building”. Som speciellt inbjuden middagsgäst har vi den här veckan med oss Aphazel från Ancient, som efter den intervju han genomförde iförd sombrero någonstans i Latinamerika erhållit livstids medborgarskap i varenda land på hela kontinenten. Vissa påstår att han numera heter ”Zel” – men för oss kommer han alltid att heta Aphazel.
Viva la putrefacción!
Peru.
Var inte så tråkigt svensk. Bjud hem några panflöjtsindianer på middag och visa att du är en världsmedborgare som vet hur världskultur ska bevaras. Börjar dina gäster titta tvivlande på varandra när du tvingar in dem i ditt residens, slå på inte alls oävna Kranium och briljera med följande information:
Det peruanska köket anses vara ett av de mest varierade och originella i världen och är med i Guinness rekordbok för största variation och mångfald av traditionella rätter i världen. Tack vare det precolumbianska arvet från inkariket, Amazonas, Spanien och Afrika såväl som det franska, kantonesiska, japanska och senare även italienska köket har här skett en stor blandning, till en matkultur från ”fyra kontinenter i ett enda land”. Den erbjuder en betydande variation av typiska och kulinariska peruanska rätter i ständig utveckling. Längs den peruanska kusten beräknas det finnas mer än tvåtusen olika soppor och i landet finns mer än 250 traditionella efterrätter. Bland de kulinariska stilarna i Peru, kan nämnas det kreolska köket (norra Peru och i Lima), den marina kokkonsten, matlagning i Anderna, Chifa och Amazonköket.
Peru har även rekordet för största tillverkade ceviche som vägde över 6000 kilogram.
Slagen med häpnad bjuder du dina gäster på en rätt som smakar som ett band spelandes dark symphonic gothic power/heavy/speed/death/black metal with viking/celtic/japanese influences and a futuristic yet medieval industrial sound. Det blir en kväll att minnas!
Kirgizistan.
Steg ett. Slå på låt två från Darkestrahs magiska ”Sary Oy”-album, ”Jashil oy”.
Steg två. Ta på dig en traditionell kirgizisk huvudbonad. Skulle du sakna en sådan har församlingen ett par extra att låna ut.
Steg tre. Drick fermenterad hästmjölk. Bli kanon och skryt om hur du och din mage klarat av att sörpla i er fem portioner märg- och fettsoppa gjord på avkok från den nyligen slaktade oxen som vandrat fram över bergslandskapen i söder. Vakna sedan och framkalla spyor som med hjälp av sina utstötande ljud blir legendariska i hela Ferganadalen.
Du ÄR nu i Kirgizistan.
Italien.
Eldigt sydeuroepiskt temperament. Hysteriska mängder olivolja i allt. Planeten Jordens mest överskattade pizza. Italien.
En italiensk afton är inte en italiensk afton förrän du med håret dränkt i pomada sladdar in på din uppfart på en oxblodsfärgad vespa. Nonchalant kastar du din läckra fransskinnjacka i hallen och ignorerar din moder när hon kacklar något obegripligt om vilken dag som är din Dolmio-dag. Jag menar, kom igen, du bor hemma fast du är över 40. Vad är hennes problem? På pojkrummet övar du din yviga gester – hade det varit ett TV-program hade det hetat Gäst med gest – samtidigt som du spelar Wonderlands ”Somewhere in my eyes” på repeat. När dina inbjudna vänner vill lyssna på Darkthrone utbrister du i ett rungande ”äkta italiensk black metal från Norge – du med mig skämta aprillo”.
Eller så går du bara och hyr en film från Videoteket. Det här med utlandsresor kanske var en utomordentligt dålig ide.
Hatpastorn & Heidenhammer.
Världens sämsta reseledare.
Posted in Uncategorized on 26 oktober, 2015 by hatpastorn
Jo, alltså. Jag har en pervers böjelse. Jag är koprofil. Om än inte i ordets sexuella betydelse, men väl när det gäller musikalisk avföring. Och ja, jag köper min kärlek för pengar. Det är en smutsig affär. Och trots att skammen kvarstår i åratal efter avslutad transaktion kan jag inte sluta. Jag har för mycket blod på händerna för att kunna svära mig fri, så jag gör det näst bästa: jag biktar mig i Församlingens bås.
Jag vill få det här överstökat så fort som möjligt. Därför blir det inga längre recensioner av de senaste fekalierna jag införskaffat. Även om jag ville så går det inte, då jag varken lyssnat på dem eller ens fått hem dem ännu. Jag har bara öppnat min mejlbox och fått hotbrev om att jag vunnit ännu en auktion bestående av bajs från den skuggvärld vi i folkmun kallar black metal.
Därför gör vi såhär. Jag radar upp bandnamn och skivtitel och ser vilken information om dem som går att hitta på det där oumbärliga metallarkivet, vilket jag ser som vårt eget Discovery Channel. Och nej, jag har aldrig förut hört talas om de band vars fullängdsverk jag snart, företrädelsevis iförd rånarluva eller regnrock och Musse Pigg-mask, måste hämta ut hos mitt närmaste postombud.
Nu kör vi.
Tjolgtjar ”The Tjolgtjarian mass”.
Status: Active.
Years active: 1998 – present.
”Tjolgtjar’s early music was relatively simple black metal, but the band later evolved into a rock-influenced style tinged by various styles including punk, surf, psychedelic, garage, and early rock, as well as country, gospel, and bluegrass.”
”The Tjolgtjarian mass” fick av användaren och recensenten VastiiaMortifera 3% av 100.
Septic Cemetery ”Shattered”.
Status: Split-up.
Years active: 1995-? (as Leviathan), ?-?.
Vare sig skivan ”Shattered” eller den EP som kom dessförinnan verkar lämnat något intryck på någon. Tydligen spelades den in av medlemmarna Thomas, Thomas, Michael, Roland och Milan ‘Astaroth Magus’ Pejak. Samtliga verkar efter denna Opus Dei försvunnit spårlöst. Inte ens Astaroth Magus har setts till. Trist.
Nhaavah ”Nhaavah”.
Status: Split-up.
Years active: 1996-?.
En EP, en split, en samling. Mer blev det inte. Tydligen är det den sistnämnda som jag kammat hem. Bandet kommer tydligen från Tjeckien. Det gör även Maniac Butcher. Det syns på båda bandens skivomslag. Då ingen recension finns att hitta för någon av inspelningarna bjuder jag istället på texten till deras fantasifullt betitlade låt ”War”.
I detest all my enemies. I wish poor death to my enemies. I wanna see all my enemies weltering in blood of my enemies!! Waaar!! I am in war with my enemies. Waaar!! War brings death to my enemies. Waaar!! I worship war! Waaar!! I need war!! Waaawaaawaaaraaaraaar!!
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Redox ”Forgotten nature”.
Status: Active.
Years active: 1990-present.
Det här gänget är inte det som kastar in handduken när karriären känns tyngre än Rockys match mot Drago. Två fullängdare och en EP har det blivit under de tjugofem år som orkestern harvat på. ”Forgotten nature” kom år 2000 och förärades med betyget 15% av 100. För övrigt den enda av deras inspelningar som recenserats. I texten beskrivs bandet som det absolut sämsta thrashband som fått kliva in i en studio och på sång lyckats få med sig en förstoppad Fred Durst som fastnat i puberteten. Detta är dessutom den enda recension jag läst där man som läsare uppmanas att läsa ett sågat bands texter. Sagt och gjort, här är lyriken till ”Fear of not dying”.
The energy moves us
Society knows it well
And our true calling
The soldiers fake
In their uniforms
With their weapons
And bloody victims
But in tears of victory
Many believe like us
The energy you lack
And want so badly today
Is our true calling
Which many fake
In the church pulpits
At many city halls
On game show programs
And even the pretty girls
Cashiers in grocery stores
O here that is
The fear of not dying
Yes, we are possessed
By fear of not dying
The energy you call god
We call it fucking love
And peoples true calling
Is to pro-create
We are metal gods
Singing hard and heavy
Pretty cashiers love us
Yes, then we feel possess
Many who believe like us
The energy you call faith
We call it a lie
And due to ignorance
People let themselves be lead
We are metal gods
Singing hard and heavy
Pretty cashiers love us
Yes, then we feel possess
Many who believe like us
Ibland undrar man hur det efter alla dessa år fortfarande är möjligt att bli förvånad.
Dew Of Nothing ”Doubleueird”.
Status: Active.
Years active: 1996 – 2001. 2014 – present.
Nej, jag stavade inte fel på titeln. Nej, jag vet inte vad det betyder. Och ännu mindre förstår jag vad bandnamnet egentligen syftar på. Vid det här laget känner jag mig mest bara matt inombords och undrar vad i hela helvetet jag faktiskt lägger mina surt förvärvade slantar på. Dew Of Nothing härstammar tydligen från Mexico och har knegat på sedan 1996, med en paus på tolv år mellan 2002 och 2014. Den senaste fullängdaren släpptes så sent som i år. ”Doubleueird” är deras första giv, släpptes år 1998 och stoltserar med hits som ”Proud of damned”, ”Art upon perception of time” och ”Wings eye”. I övrigt verkar det här mest vara en ganska trött historia.
Vi går vidare.
Cromwell ”Advent of end”.
Status: Active.
Years active: 1991 – present.
”Advent of end”? Ja, den kom 1998. Vad som hänt sedan dess vet ingen, förmodligen inte ens de själva. Även detta band härstammar från Barcelona. Förutom det finns det just ingen information alls att hämta. Ja, bortsett från detta:
”J. Arckanus also plays/played in this band. He is propably the same person as Mario Vico.”
Blackstorm ”Black circle crusades”.
Status: Split-up.
Years active: 1998 – ?.
Verksamma sedan 1998 men har enligt uppgift valt att lägga ned verksamheten efter ett album och en EP. Jänkare. Istället för att skriva mer om detta tycker jag helt enkelt att vi rundar av med att ta en titt på omslaget.
Posted in Uncategorized on 13 oktober, 2015 by hatpastorn
1996 avfyrades det första dödande skottet i vad som skulle komma att utvecklas till ett kallblodigt utrotningskrig. Det var en storm av förtärande flammor vars gnista hade antänts bara två år tidigare när Sony helt oskyldigt gav ut den med beröm godkända Black Sabbath-hyllningen, ”Nativity in black”. Samma år avtäckte även tyska Gun Records den helt jävla bedrövliga ”In the name of Satan – A tribute to Venom”. Båda sålde som facklor och högafflar under en pogrom och snart förstod branschen att här fanns det papper att stapla.
Kulan som avlossades hette ”In memory of Celtic Frost” och skytten hette Dwell Records.
Man skulle lätt kunna tro att det var våra egna Black Sun Records som var de krönta kungarna i de mediokra tributernas spermakladdiga mosbricka till värld, men om Black Sun var kungarna var Dwell den gud på vars altare Göteborgarna gav offer. Dwell släppte på riktigt så många tributer att jag i min (redan halvsvarthjärtade) research tappat räkningen inte mindre än tre gånger. Jag anser mig dock inte vara helt ute och cykla när jag säger att det är min ärliga uppskattning att de lyckades skända vår existens med mer än tre dussin ”hyllningsskivor” på mindre än tio år.
”In memory of Celtic Frost” är en tribut enligt standardformat 1-A Tämligen välkända band gör halvdana kopior av originalet. Gärna med den där berömda glimten i ögat. Medan de mindre kända bara är glada för att få synas i sällskapet. Dock så är det en outtalad sanning att absolut INGEN är nyfiken på att höra hur Cianide har valt att tackla ”Dawn of Megiddo”.
Jag ska erkänna att såhär ett och ett halvt årtionde senare är skivan inte riktigt lika kass som när den kom. Men tristessen som uppstår efter andra riffet på nästan samtliga bidrag står sig lika resolut idag som den gjorde på den tiden då Jim Carrey inte såg ut som Jokern utan make-up.
Den har dock två akter som sticker ut.
Emperor gör sin bästa inspelning någonsin med en sjukt rå tolkning av ”Massacra”. Någon som förtjänar att lyftas fram lite extra är den på trummor gästande Dirge Rep som här gör en minst sagt ikonisk insats.
Det andra bandet som blippar på radarn är Stockholmsfjölen i Opeth. Med undantag för ett halvschysst akustiskt parti på ”Orchid” så har de inte gjort någonting som går att lyssna på. Saken blev inte bättre av att jag tidigt utvecklade den plausibla, men fullständigt grundlösa misstanken, att deras bandnamn var bokstäverna i ordet ”poet” omkastade, med ett ”H” insmuget som taktiskt villospår.
Jag gav deras ovannämnda debut ett gäng ytterst tålmodiga genomlyssningar, men inte ens med full blåsa och hemlängtan kunde jag förmå mig själv att kapitulera eller ens på något sätt begripa den. Deras efterföljande verk fick ännu mindre av min uppmärksamhet, då de redan på dess första anslag stolt basunerade ut att de nu hade repat och skrivit bort all den bedårande charm som genomsyrade den tidiga produktionen.
Nu kanske ni undrar varför jag överhuvudtaget bemödade mig att hålla ut så pass länge som jag faktiskt gjorde, det fanns och finns trots allt betydligt bättre konstellationer som jag aldrig lyckats komma förbi första skivan med (Falkenbach/Krieg). Men då med skillnaden att jag ansett deras alster vara så jävla monumentala att jag helt enkelt varken vågat eller orkat få illusioner krossade och min tid slösad med deras eventuellt svagare släpp.
Så vad fan handlar det här svamlet då om egentligen?
Jo, anledningen till att jag tar upp detta är för att Hatpastorn tidigare idag drog in mig i sin svavelrökosande sakristia och gav mig en svada och reprimand för att den här texten inte var lång nog för hans tyranniska tycke. Det handlar även om att det är ett obestridligt faktum att Opeth lustigt nog gjort en av de bästa covers som någonsin spelats in.
Jag har alltid velat gilla Celtic Frost lite mer än vad jag egentligen gör. Med det sagt så anser jag att EPn ”The emperors return” huserar en av de bästa bitar av death/black metal som någonsin stänkt sin svärta på våra själar: den blytunga djävulshymnen ”Circle of the ryrants”. Även känd som Schweiz svar på Bathorys ”The return of darkness and evil” och Venoms ”In league with Satan”. Jag vill också ta tillfället i akt att påpeka att mängden pitch de använder på backingsången på denna låt är ett föredöme som borde följas av samtliga orkestrar oavsett musikalisk inriktning.
Vad är det då med Opeths tolkning som är så bra?
Jo, inte nog med att den spelades in under den epok då det var som mest glöd i Day DiSyraahs produktioner. Opeth hade dessutom varken före eller efter lyckats låta så här drivet ondskefulla. De håller sig till låtens grundstruktur med en nästan slavisk dedikation för att lägga sin vikt på att uppdatera framförandet och smyga in små överraskningar. Det är en mörk, genuint illavarslande och ytterst intressant resa vi får det infernaliska nöjet att följa med på. Opeth lyckas på fem minuter och femton sekunder att leverera något så magnifikt malignt att det i åratal har hemsökt deras diskografi likt minnet från en natt av spontant fyllesex med syrran.
Som avslutning på detta så skulle jag bara vilja klargöra att om någon av er där ute anser att Opeth lyckats knåpa ihop något som kan mäta sig med denna cover och som denne anser är något vi inom församlingen borde ta del av, så skulle vi vilja att ni vänligen postar den på Aftonbladet Sports Facebooksida och glöm för Lucifers skull att tagga oss.
Nästa gång vi ses så kommer det att vara under en blodröd himmel.
Hatpastorns likpredikan 