Hatpastorns likpredikan

Det finns nog ingen i detta avlånga land som inte äger en skiva som är släppt av No Fashion Records. Det finns nog heller ingen i detta avlånga land som någonsin köpt en hårdrocksblaska som inte sett en annons från nyss nämnda skivbolag. Ja, det finns nog fan ingen i detta avlånga land som inte undrar vad fan det var som hände med det här skivbolaget.

Även om de tre första meningarna i detta inlägg är något överdrivna så ligger de inte långt ifrån sanningen. NFR var under många år en hovleverantör av klassiska album som sålde som smör. De var även hovleverantörer på att sjabbla till det och inte betala sina band, men det kommer vi att komma in närmare på lite senare i detta inlägg som jag anar kommer vara av det längre slaget.

Tomas Nyqvist hette herren som startade No Fashion Records. Detta skedde någon gång 1992. Det var även han som drev det klassiska fanzinet Putrefaction Zine. Har ni missat den tidningen så gör er själva en tjänst och jaga rätt på ett gammalt exemplar. Den är stundtals rena guldet. En anekdot gällande den publikationen är att sista numret jag köpte hade Terra Firma på omslaget och Nyqvist gnällde på att svartmetallen var sjukt ute i hela numret. I protest ritade jag då corpse paint på grabbarna i Terra Firma och vips såddes fröet till Digital Corpse Paint Productions. Herr Nyqvist var hursomhelst en hejare på att nosa fram bra band och mellan 1992 till 1995 vankades det debutplattor med bland andra Dissection, Marduk, Katatonia, Unanimated, Mörk Gryning, Lord Belial och Throne Of Ahaz. Fatta allvaret. Dessvärre var han ingen legend på att sköta ett företag varpå skutan, trots att dessa band sålde mängder av plattor, var på väg att sjunka. Då passade lymlarna på House Of Kicks på att glida in i matchen och på något märkligt vis tog de över No Fashion Records och Tomas blev avpolletterad. Alla detaljer gällande denna usurpering känner jag inte till, men det var duktigt sura miner i intervjuer i många år framöver. Med all rätt måste sägas. Om jag inte är helt ute och cyklar så tog House Of Kicks-maffian över någon gång 1995. 1997 startade Tomas ett nytt skivbolag, Iron Fist Productions. Ett minst sagt ojämnt bolag där de riktiga guldkornen är svåra att hitta. Särskilt om man jämför med den succé som var No Fashion Records tidiga stall.  Vad hände då efter att House Of Kicks tog över? Ja, de puttrade på fram till ungefär 2004 och de gick väl knappast från klarhet till klarhet. Magin var borta och det var en duktig mängd smuts som fick skriva skivkontrakt.

Vill man läsa mer om personerna och historien bakom No Fashion Records rekommenderar jag att ni kilar in på Bardo Methodology. Där finns en pangbra artikel med mycket matnyttig information. Idag tänkte jag att vi istället går igenom alla skivsläpp i kronologisk ordning. Eller ja, kronologisk ordning och kronologisk ordning. Samlingsskivor, återsläpp och sånt tjafs skiter vi i. Vi går direkt på godsakerna.

Brygg en kanna kaffe för detta inlägg kommer att bli långt. Nu kör vi.

Bestial Summoning – The dark war has begun

Först ut på bolaget var denna giv som släpptes 1992. Holland har aldrig varit en stormakt när det kommer till black metal. Kollar man på de tidigaste banden snackar vi Countess, Deinonychus och Bestial Summoning. Man knyter inte direkt näven i luften och utbrister i ett positivt laddat ”yes”. Sedan kom Liar Of Golgotha och … ja, de släppte en skiva med ett omslag där en blålila drake bajsar på en lika blålila delfin. Och det är ändå deras bästa skiva! Som sagt, Holland och svartmetall är ingen vidare kombination.

”The dark war has begun” har dock sina poänger. Inget man häpnar över, men vill man ha en halvtimme tidig svartmetall med thrashundertoner får man sig en angenäm stund. En kopp kaffe, en mazarin och Bestial Summoning. Man kan ha det värre. Anekdoter om bandet då? Tja, trummisen Sephiroth lever tydligen numera på att producera bröllopsvideos. Man lär så länge man lever.

Fester – Winter of sin

1992 släpptes även denna platta. Riktigt urusel faktiskt. Fester har vi avverkat för en tid sedan på dessa sidor, men då var det deras andra giv som stod i fokus. Detta är då deras första och den är i det stora hela exakt lika hopplös som uppföljaren. Ett norskt Temperance. Ibland glimmar det till men överlag är det en salig röra av olika stilar. Det låter demo och det i negativ bemärkelse. Nästa!

Marduk – Dark endless

Först Bestial Summoning och sedan Fester. Snacka om start i backe första dagen på körskolan. Som tur är blev det ordning på torpet när Marduk dundrade in sin smaskiga debut ”Dark endless” 1992. Jag gillar den skarpt. Visst, det är fler stopp i låtarna än vad det finns hår på ett cypriotiskt strandraggararsel, men vad gör det när man serveras klassiker såsom ”Still fucking dead” och ”Departure from the mortals”? Min favorit är dock ”The funeral seemed to be endless”. Det avslutande riffet i den låten är så true att jag i min ungdom spolade tillbaka så många gånger på min CD-spelare att lasern skar ihop. Dessutom var Norrköpingsborna lustiga nog att låta slutet på låten tona ut varpå man höjde och höjde och höjde och PANG körde ”The black …” igång med en ljudvolym som kunde spränga solsystem. Fiffigt nog hade man cirka fem sekunder på sig innan trummorna kom in så man kunde paniksänka. Marduks ”Dark endless” är med andra ord en skiva man fan inte lyssnar hursomhelst på.

”Dark endless” var då No Fashions största succé hittills. Marduk själva var då inte alls lika imponerade då de raskt bytte bolag till Osmose Productions och uttryckte allmänt missnöje över NFR i allehanda hårdrockstidningar världen över. Alla detaljer i den historien lär vi aldrig få veta.

Fråga: på baksidan av skivan får vi veta att originaltiteln var ”R.I.P”. Vad fan var det tänkt att vi som skivköpare skulle göra med den informationen?

Unanimated – In the forest of the dreaming dead

1993, ett fantastiskt år. No Fashion bjuder direkt upp till dans med Unanimateds debutskiva ”In the forest of the dreaming dead”. En klassiker. En klassiker som förtjänade ett bättre öde. Produktionen föll mig aldrig på läppen och skivomslaget är rent utsagt bedrövligt. Man kan inte ha en av de snyggaste logotyperna som skapats och sedan ha ett omslag där en risig bild på förvirrade bandmedlemmar är vad man får. Skivtiteln är dessutom inklistrad på ett sätt som fullkomligt stinker nödlösning. Men. Låtarna. Vilka låtar. Utsökt svartdöds av ädlaste valör. Det är denna och Dissections ”The somberlain” som enligt min mening är mallen när det kommer till svensk svartdöds.

Dissection – The somberlain

Som sagt. Samma år släpptes ”The somberlain”. Ett mästerverk. En klassiker. Låtarna, texterna, produktionen, skivomslaget, logotypen. Man baxnar. Plattan är dedikerad till Euronymous vilket gör detta till den andra skivan på No Fashion som är en hylling till någon i Mayhem. Den första var Bestial Summoning som dedikerade sitt verk i Deads ära. Alla har hört det här albumet tusen gånger så det finns ingen anledningen att mala på, men det är dock en sak jag alltid har undrat och med lite flax kanske det är någon ute i läsekretsen som kan svara mig detta. Under första låten, ”Black horizons”, finns ett mystiskt ljud som låter som ett snabbt ”bipp-bipp”. Det hörs primärt när introriffet återkommer andra gången och som allra tydligast hörs det runt 1:38 in i låten. Jag minns första gången jag hörde skivan att jag reagerade på ljudet, men när jag påpekade detta för mina kamrater sade de att de inte hörde någonting. Detta ledde till mild irritation från min sida varpå jag höjde och ylade frågan igen. Till slut hörde de vad jag hörde, men ingen kunde begripa vad det var för något. En teori jag fick höra då var att det var ett missljud från gitarren, men jag är skeptisk. Det låter för digitalt på något sätt. Kan det röra sig om ett Dan Swanö-dribbel? Han fick ju till några duktigt märkliga ljud på Katatonias EP ”For funerals to come”. ”Bipp-bipp”-ljudet är emellertid inget jag irriterar mig på eller störs av. Jag är bara genuint nyfiken vad det är för något.

”The somberlain” blev som vi alla vet en succé, men Dissection gjorde en Marduk och bytte skivbolag. I en gammal intervju med Zwetsloot antyddes det att det var pengar och allmänt strul som var orsaken till bytet. I samma intervju nämnde han även att obetalade royalties svävade någonstans runt en kvarts miljon. Exakt vad som hände och vilka summor det rörde sig om har jag noll koll på, men eftersom skivbolag i allmänhet är allergiska till att betala sina band har jag på känn att det var några rejäla slantar som inte gick till rätt personer.

Katatonia – Dance of December souls

Jag älskar den här skivan. Punkt. Det spelar ingen roll att kaggarna är ett triggat skrivbord eller att det stundtals är så otajt att självaste Capricornus från Graveland rynkade på näsan. Stämningen jag hamnar i varje gång jag lyssnar på plattan är magisk. Den är faktiskt så bra att jag förvandlades till en av de där idioterna som står och vrålar efter gamla låtar på spelningar. Jag skrek efter ”Without God” tills jag blev hes när Katatonia var i Sundsvall för att presentera ljuvliga ”Viva emptiness” och då tycker jag inte ens att den är bäst på skivan! Jag var dessutom nykter. Åh söte Jesus. Så bra är ”Dance of December souls”.

I god tradition bytte Katatonia skivbolag efter denna debut. Jag tippar på att de var ungefär lika nöjda då med No Fashion som de blev när Black Lodge återsläppte detta verk i den mest vidriga version man kan tänka sig. Nästa släpp för Katatonias del blev ”For funerals to come” och den kan ni läsa mer om i mitt absolut första inlägg på den här bloggen.

Merciless – Unbound

Året är nu 1994 och No Fashion chockerar med att inte släppa ett bands debutplatta. Här har vi ”Unbound”. Bandets tredje skiva. En ärtig historia som tyvärr är lite förbisedd. Den är naturligtvis inte lika true som debuten ”The awakening”, men med en leverpastejsmörgås i flabben och ett glas iskall mjölk som komplement är den magnifik. En klassisk frukostplatta.

Merciless är rent allmänt ett band som inte vann livets lotteri när det kom till skivbolag. Smaka på följande:

”The awakening” släpptes 1990 på Deathlike Silence Productions. Mer magiskt än så kan det inte bli. Dessvärre blev ju Euronymous mördad så det bolaget gick ju åt helvete. När Osmose Productions återsläppte godbiten stavade de fel på bandnamnet på ryggen av skivan. Ridå.

1992 släpptes ”The treasures within” av bolaget med det hyfsat ironiska namnet Active Records. Jag har aldrig sett den här skivan i verkligheten bör tilläggas.

2003 satte tidigare nämnda Black Lodge tänderna i denna och ni kan ju ana vad det innebar. Och nej, jag har inte heller sett återsläppet i verkligheten.

1994 släpptes som sagt ”Unbound” på No Fashion. Det gick ju som det gick.

2002 släpptes bandets sista giv av amatörerna på Black Lodge.

Merciless förtjänade ett bättre öde.

Throne Of Ahaz – Nifelheim

1995 var det full fart igen med Throne Of Ahaz magnifika ”Nifelheim”. Eller ja, full fart var ju kanske att ta i. ”Nifelheim” spelades in i mars 1993 men släpptes 1995 vilket gjorde att denna skiva fick leva en undangömd tillvaro. Hade denna brakplatta släppts i slutet av 1993 hade det garanterat varit ett helt annat ljud i skällan. Nu släpptes den när hela svartmetallscenen fullkomligt exploderat, stämplades som Darkthrone-klon och försvann i mängden. Orättvist är bara förnamnet. Att skivomslaget och layouten tillhör det absoluta bottenskiktet gjorde inte saken bättre.

Mörk Gryning – Tusen år har gått …

Ännu en platta från 1995 och ännu ett debutalster. Jag gillar den här skivan skarpt, men jösses vilket GNÄLL det var på folk gällande denna giv. Det skämtades vilt om att medlemmarna var så unga och att den borde hetat ”Fjorton år har gått …”. Jag skämtade om samma saker jag med när det begav sig och då är jag två år yngre än Jonas Berndt. Psykos. Dessutom vill jag tillägga att mina egna musikaliska eskapader i den åldern inte på långa vägar var lika imponerande. Vi snackar dungeonsynt av absolut sämsta sort. Hursomhelst, ”Tusen år har gått …”, jag älskar skiten. Melodisk black metal där hitsen står som spön i backen. Skolengelskan däremot …

Dö seven siils häss bin bråuken änd de biist iss loos agänn. Armageddån häss kåm to päss. Fajnally.

Unanimated – Ancient God of evil

Vi fortsätter att gräva runt och vad hittar vi härnäst? Jo, Unanimateds andra giv ”Ancient God of evil”. Unanimated är då det första bandet på No Fashion som släpper sin andra platta på samma bolag. Jag tror att jag gillar den här skivan liiite bättre än deras debut. Bättre produktion, bättre låtar, bättre skivomslag. Slingan på inledande ”Life demise” har jag för övrigt haft på hjärnan i snart två decennier. Däremot fattade jag aldrig texten och titeln till ”Eye of the greyhound”. Om debuten kanske är musikaliskt jämnare i kvalitet så har denna betydligt högre toppar. ”Life demise” är braktoppen.

Efter denna juvel blev det som inte så mycket alls med Unanimated. De gjorde en comeback 2009 med skivan ”In the light of darkness”, men det tog som aldrig fart.

I likhet med Merciless förtjänade Unanimated ett bättre öde. Ett av de mer udda inslagen i tillvaron var när jag och sångaren Micke gjorde lokalradioreklam ihop för ett par år sedan. I producentstolen satt Rehn från Abyssos. Jag minns att jag kom hem och undrade om jag drömt alltihop. Vi skämtade iallafall om det faktum att den där halvtimmen vi spelade in reklam genererade mer pengar än något av våra respektive skivsläpp.

Lord Belial – Kiss the goat

Ännu en debut. Kyss geten med Lord Belial. Knallrosa omslag, anskrämliga teckningar i bookleten, låttitlar såsom ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”. Jag köpte blint. Det finns ett stort problem med den här skivan och det är att första låten, ”Hymn to the ancient misanthropic spirit of the forest”, är ljusår bättre än alla andra låtar på plattan. Sedan är ju inte trummisen Sin ett mirakel av tajthet.

Lord Belial var tidiga med att inkorporera flöjt i sitt mangel. Ett hemtrevligt tilltag. En annan sak med Trollhättangrabbarna var att de var lite äldre än många andra band. Både jag och Heidenhammer minns när vi läste en intervju med bandet ifråga och det visade att trummisen var typ 25. En helt overklig realisation på den tiden. I researchsyfte inför denna text var jag tvungen att kolla när Sin är född och se på fan, han är född på 60-talet. Typ två månader äldre än Hellhammer. Det kan inte bara vara jag som tycker sådant här är intressant.

A Canorous Quintet – Silence from the world beyond

Vi lämnar 1995 bakom oss och glider in på 1996. Nu blir det lite rörigt i vilken ordning skivorna är släppta för nu börjades det dribblas rejält. Kollar man på ryggarna på skivorna borde man rimligtvis kunna gå efter vilket nummer de är släppta i. Logiskt va? Ja, kruxet är bara att vissa av skivorna är släppta i oordning. Nummer 19 är släppt före typ nummer 14 och så vidare. Jag kör på så ser vi vart vi hamnar helt enkelt. Huvudsaken är att alla skivor kommer med.

Varför har jag inga problem med att stava till Azhubham Haani när jag inte ens under hot om elstötar kan stava till A Canorous Quintet? Ingen vet. Skön barbershop-logotyp förresten. Kvintetten är inte alls tokiga. Problemet med skivan är att jag tappar intresset efter tre-fyra bitar och det blir en jämntjock sörja av välspelad och välproducerad svensk svartdöds. Grymt bra sång av Mårten dock. Ska vi göra det brakrörigt? Bandet startade under namnet A Canorous Quartet, bytte till A Canorous Quintet och lade sedan ner verksamheten. De väckte upp liket runt 2004, men under det nya namnet The Plague för att bara något år senare landa i namnet This Ending. Varför detta jommel?

Innan de släppte ”Silence from the world beyond” på No Fashion så fes de ur sig en EP på Chaos Records som jag har för mig var något underbolag till House Of Kicks. Den är inte heller så tokig, men lite klurig att få tag i. Sedan har vi deras musikvideo …

Allegiance – Hymn till hangagud

Ännu ett debuterande gäng. Jag köpte skivan, öppnade bookleten och läste på bandfotot följande rad: Ty vi äro kungar av Svea rike. Jag suckade, slog på skivan. Och suckade. Jag vet inte vad det är, men jag fastnade aldrig för Allegiance. Kompetent mangel är det och jag gillar ju när det är lite folkmusikdoftande. Likväl fastnade inget. Ja, förutom Bogges bedrövliga engelska uttal när han sjöng då.

5:40 in i första låten är det dock ett hejigt riff. Man har ju köpt skivor för mindre än så.

Dark Funeral – The secrets of the black arts

Tjong i medaljongen! Det är ingen hemlighet att jag älskar ”The secrets of the black arts”. Grymma låtar, ett helvetiskt rens, elegant omslag och sjukt bra sång. En lyxprodukt. Om rymdvarelser skulle komma till Sundsvall och be mig att ta fram en skiva med typiskt svensk svartmetall så är det nog fan ”Secrets …” som åker fram. Dessvärre blev plattan naggad i kanten av grabbarnas oförmåga att bete sig i intervjuer och TV-framträdanden. Om fler band gjorde som Deathspell Omega och bara höll käften skulle vi bli gladare. Sedan hade de gott och väl kunnat slopa Von-covern.

Vinterland – Welcome my last chapter

Jag tycker inte jag gjort annat än att skriva om Vinterland så vi håller detta kort. Debutskiva. Hyfsad svartdöds. Få brydde sig när det begav sig, men bandet fick ett uppsving efter millennieskiftet. Så kan det gå. Snyggt omslag dock! Mortiis-lila och silver är ju så satans tilltalande för ögonen att man skriker. Varför kör inte fler på det temat?

Decameron – My shadow …

Ännu ett debuterande band på No Fashion Records. ”My shadow …” är en skiva som det märkligt nog aldrig blev något surr kring. Den är faktiskt riktigt hyfsad, om än duktigt rörig när det kommer till arrangemang och allmänt kaos bakom trummorna. Enligt bookleten är merparten av trummorna helt improviserade. Det var ju dumt. Detta är även ett album som tydligt förklarar varför band INTE ska ha tacklistor i sina skivor. Jisses vilket fjanteri. ”I would like to thank my family (Except my dad)”, massa tjafs med ex-flickvänner och fan vet allt. Om de hade fokuserat på att repa och putsa till låtmaterialet istället för att hålla på med strunt som mänskliga relationer hade detta kunnat bli en dräpare. Dessvärre var det få som brydde sig när denna damp ner i butikerna. Däremot dög det att hajpa Satanized som i mångt och mycket måste vara ett av de största luftslotten i svensk musikhistoria. Jag minns när denna skiva släpptes och folk refererade till den som ”ja, det är Satanized-grabbarnas nya band”. Själv stod jag med frågande min och undrade vilka fan Satanized var. Vilka var då Satanized? Jo, ett band bestående av medlemmar som senare skulle spela i alla möjliga kända dödsorkestrar. Släppte de något då? Jo, en rehearsal 1991. MED TVÅ LÅTAR!

Är Satanized Sveriges svar på Perdition Hearse? Ett tidigt band med coolt folk i sättningen som egentligen aldrig gjorde något större musikaliskt avtryck.

Det är det här som är problemet med Decameron. Det går inte att prata om Decameron utan att mala på om Satanized.

Nästa!

Ablaze My Sorrow – If emotions still burn

No Fashion visste hur man sniffade upp debuterande och hungriga band. Här är det Falkenbergs Ablaze My Sorrow som fick förtroendet att snickra ihop en debutplatta. Ärtig, ettrig och melodiös döds är vad som bjuds. Redan i låt ett hinner pågarna klösa av i runda slängar femtusen riff, slingor, taktbyten och fan vet allt. Den musikaliska motsvarigheten till smörgåstårta till frukost, lunch, middag och kvällsvard. Svingott ett tag, men efter dryga halvtimmen är man illamående. Precis då är albumet över. Sjukt smart. Sedan kan man undra varför folk tjatar om Vinterland när Ablaze My Sorrows debut var betydligt fräsigare. Undrar förresten hur det kommer sig att ju fler skivor man släpper desto färre riff är det. Är det så att man är så satans pepp på första skivan att man klämmer in allt i ren desperation? Det måste vara så. Debuten är som vi alla vet alltid bäst.

Throne Of Ahaz – On twilight enthroned

Uff! När norrlänningarna i TOA släppte sin efterlängtade uppföljare till magiska ”Nifelheim” var jag galet peppad. Efter första genomlyssningen kände jag mig groteskt blåst på konfekten. ”On twilight enthroned” är som fikabröd betraktad en mandelkubb. Torr så in i helvete, men det finns lite gott både här och där, men i det stora hela är det något massivt som saknas. Det behövs saft! Vi har tjatat nog om den här skivan på dessa sidor så vi behöver inte gå igenom allt igen. Debuten är ljusår bättre.

Sammanfattningsvis var 1996 inte alls ett dumt år för No Fashion Records. A Canorous Quintet, Allegiance, Dark Funeral, Vinterland, Decameron, Ablaze My Sorrow och Throne Of Ahaz. Det är dumt att klaga. Men roligt.

Lord Belial – Enter the moonlight gate

Året är nu 1997. Ett väldigt speciellt år då detta var året då många av de största banden, både svenska och norska, gjorde uppföljare till sina framgångsrika debutskivor. Ett mycket underskattat årtal och ja, norrmännen vann stort, men det kom några fina bidrag från Sverige med. Först ut är Lord Belial som med sin ”Enter the moonlight gate” äntligen fick till det. Vrålsnyggt omslag, ett gäng braklåtar och härligt stökig produktion. Denna är på alla sätt bättre än debuten och är man sugen på att höra svensk svartmetall från 90-talet är detta att rekommendera. Det enda riktiga lågvattenmärket är låten ”Lamia” som i likhet med Dissections ”Where dead angels lie” bara är bra när det matas dubbla baskaggar. Fick du en blodpropp av ilska nu? Det var ju synd.

Mörk Gryning – Return fire

Här kan vi verkligen snacka om att debuten var bättre. Det finns bra slingor i de två första låtarna men sedan blir det bara trögflytande. Det är precis som att de tog allt jag tyckte var bra med ”Tusen år har gått … ” och skar bort det. Kvar finns … ja, ljud och lite skrik. Jag blev sur då och jag blir lika sur nu. Så mycket talang och så blir det såhär knasigt.

Allegiance – Blodörnsoffer

”Hymn till hangagud” föll mig aldrig på läppen. ”Blodörnsoffer” är sämre. Jag vet att det finns gott om folk som tycker Allegiance är svinbra. Jag fattar väl bara inte grejen. Det kryper i kroppen och jag får svårt att andas när jag lyssnar på möget. Rent logiskt borde jag gilla det här manglandet. Fan vet vad det är som inte stämmer.

Noctes – Pandemonic Requiem

Lord Belial fick till det på sin andra skiva. Mörk Gryning och Allegiance fick inte till det. Nu ska vi kika på Noctes, ett band som debuterade till skillnad från de tre gängen jag nyss nämnde. Jag köpte ”Pandemonic Requiem” när den släpptes och den är inte alls fy skam. Vid tidpunkten var den här typen av musik inte direkt pangfräsch, men kom igen, öppna era hjärtan. Stockholmarna i Noctes lyckades charma mig rejält med sin slingsvartdöds. Tänk er att Naglfar och Unanimated fått ett kärleksbarn. Ett kärleksbarn som aldrig slutar skrika då näktergalen Johan Lönn skrev texter längre än mitt utlägg om Mayhem. Det var för övrigt Johan som ritade Haimads logotyp så det finns en liten Sundsvallskoppling.

Korten på bordet är ”Pandemonic requiem” inte ett mirakel av bäst, men vill man lyssna på något riktigt jävla hyfsat passar den utmärkt till kvällsfikat. Och återigen, varför detta tjat om Vinterland?! Ge Noctes lite kärlek.

Lobotomy – Kill

Ett band som aldrig fick någon kärlek från min sida var Lobotomy. Detta är deras andra giv och deras första på No Fashion Records. Stockholmsdöds. Jag gillar Stockholmsdöds. Detta går emellertid fetbort. Man skulle kunna kalla detta för ett segflytande tröstlöst Entombedderivat, men det är för snällt. Är det någon därute som minns Hypocrites debut ”Edge of existance”? Den där skivan som bara får en att sjunka ihop av trötthet och missmod. Den är bättre än Lobotomys ”Kill”. Fatta allvaret. Lobotomy har dessutom mage att vara sluga redan i låt två, ”Frozen”. Det börjar med melodiskt gitarrplink och precis när man sänker garden och tänker ”wow” så PANG. Stönande segbröt i rakt nedåtstigande led från Benedictions värsta stunder. Tvi vale! Precis när man ska plantera foten i stereon för att göra slut på lidandet drar solot igång. Ja, ni hör ju.

The Moaning – Blood from stone

I likhet med norrlänningarna i Throne Of Ahaz blev även denna debutplatta försenad i evigheter vilket gjorde att den drunknade i Dissectionklonshavet. Mycket sorgligt då detta är en energisk historia med en massa sataniskt sprutt som förtjänade ett bättre öde. Framförallt är den en miljard gånger bättre än medlemmarnas övriga musikprojekt. Varför tröska runt i The Everdawn, Scheitan och Helltrain när The Moaning var ljusår bättre?! Jag fortsätter att tjata om Vinterland genom att påpeka att ”Blood from stone” är skivan du ska lyssna på istället. Köp för fan. Snygg logotyp även.

Vermin – Millenium ride

Nu började däcken att vobbla. Rejält. Matrix-viruset i all ära men death n roll-pesten som härjade i Sverige vid samma tidpunkt är minst lika vederstygglig. Vermins ”Millenium ride” är en av världens sämsta skivor. Jag hatar death n roll med varje fiber i min kropp. Även om Matrix-viruset framkallade många tårar gav den iallafall även många goda skratt. Vermin däremot, här är det ingen som skrattar. Det är inte bara det att musiken suger, det är hela auran av smuts som slår emot en likt en tsunami. Fy fan. Här vill man dela ut dödliga handkantsslag till samtliga inblandade. Jag har en enorm toleransnivå när det kommer till folks åsikter och smak, men gillar du death n roll är du död för mig. Nu kokar jag fan av ilska. Jag minns det som igår. Året var 1995 och Dismember försökte flörta in sig med sin vedervärdiga låt ”Casket garden”. Där satt man. Fjorton år. Svältfödd på döds. Vi snackar MTV, vi snackar Headbangers Ball. Dismember dyker upp. Man kissade ju på sig. Och sedan. IN DÖH KÄSKETT GAAARDEN! Följt av de lökigaste jävla riffen man kan tänka sig. Tre av mina bästa polare köpte ”Massive killing capacity” när det begav sig. Jag har inte kontakt med någon av dem idag.

Ablaze My Sorrow – The plague

Falkenbergarna gör comeback med sin andra giv. En brinnande Bruce Willis på omslaget. Den där Peter Grøn som gjorde många skivomslag på den här tiden kommer jag att återkomma till. Jag tror iallafall att det var han som var ansvarig för detta. ”The plague” är inte så tokig, men inte lika fräsig som debuten. Denna ägde jag aldrig själv när det begav sig, däremot hade en polare den på promo så den gick några varv i skivspelaren. Det jag minns mest, förutom Bruce Willis, var ett enerverande power metal-yl på låten ”Mournful serenade” som borde strukits innan idén ens var påtänkt. Och att kaggarna lät som blöta pizzakartonger.

A Canorous Quintet – The only pure hate

Det största problemet med den här skivan är produktionen. På grund av att Abyss var fullbokad valde de att spela in i Sunlight och det slutade inte lyckligt. Det finns en hel del bra idéer och riff på denna, men ljudet gör att jag tröttnar direkt. Sedan är ju skivomslaget en jävla Invasion Records-röd sorg.

Dark Funeral – Vobiscum Satanas

På tal om skivomslagssorg så har vi ”Vobiscum Satanas” näst på tur. Varför de valde att ha en suddig bild på rymdhunden Lockjaw är bortom mitt förstånd. Det var för övrigt samma lirare som snodde ihop det här omslaget på en kvart som även var ansvarig för Vermins ”Millenium ride” OCH A Canorous Quintets ”The only pure hate”. ”Vobisum Satanas” har helt klart sina stunder, men den bleknar i jämförelse med den vätebomb som var ”The secrets of the black arts”. Masse sjunger inte lika bra som Themgoroth, Alzazmon har inte samma driv bakom trummorna som Equimanthorn och även om Ahriman susar fram klassiska Dark Funeral-riff känns det ändå som att det saknas något. Blackmoon finns det många historier om, men att skriva lyxriff, det kunde han. En allt annat än dålig skiva, men som sagt. I jämförelse med ”Secrets …” bleknar den.

Ophthalamia – Dominion

Denna har avhandlats tidigare under denna Likpredikans historia, men vi tar det igen. ”Dominion” är skitdålig. Om death n roll kan få mig på kasst humör är det inget mot den avgrundslika kokilska som black n roll-trams kan frambesvärja. Och ja. Jag vet att det ska vara apostrofer och skit när man skriver n roll, men jag tänker inte nedlåta mig att slösa energi på att trycka ner en enda extra tangent i onödan. ”Dominion” är även bandets tolkning av Macbeth. Ja, ni hör ju.

Lord Belial – Unholy crusade

Vi stannar kvar vid ödesåret 1999 och minns tillbaks till när Lord Belial stod redo med sin tredje platta. Jag fick denna på promo av Widda som höll i fanzinet Cadla. ”Unholy crusade” innehåller en del goda idéer, bland annat på låten ”War of hate” som är lite av ett epos. Däremot kroknar skivan halvvägs. Det kan vara den torra produktionen som gör det. Energin som fanns på ”Enter the moonlight gate” ersattes primärt av en pyrande gubbilska. Fungerar i små doser.

Allegiance – Vrede

Trots att jag aldrig varit något fan av Allegiance så hindrade det inte mig från att äga deras fullständiga katalog. ”Vrede” är den jag minns minst av och den jag lyssnat minst på. Om man redan var frälst är det mer av samma. Sedan har det stört mig något enormt att bokstaven ”E” är felvänd i albumtiteln av någon outgrundlig jävla anledning.

Noctes – Vexilla Regis Prodeunt Inferni

En andra portion Noctes? Året var fortfarande 1999 och jag svarade ja. Sedan spottade jag ut allt likt Pentti Varg när han åt glöpfräs. Bandets debut spelades in i Sunlight och hade helt OK ljud. Även denna spelades in där men detta låter inte riktigt klokt. Jag vill tycka om ”Vexilla Regis Prodeunt Inferni” men det går inte. Sedan är albumtiteln helt hopplös att komma ihåg. Synd på rara ärtor. Efter denna lade bandet ner verksamheten och var märkligt nog inte involverade i några andra band såvitt jag minns.

Lobotomy – Born in hell

Hu. Den här är inte kul alltså. Om vi bortser från Photoshopspyan till skivomslag och bara riktar in oss på det musikaliska är det här en kämpig historia. Det är liksom inte dåligt spelat eller så, mest bara erbarmligt tråkigt. Jag gillar som sagt Stockholmsdöds, Lobotomy kan jag dock bara inte med.

Hypocrite – Into the halls of the blind

Naturligtvis äger jag den här OCH debuten. 1999. Vilket skitår alltså. Hypocrites melodöds är som att krydda köttfärssåsen uteslutande med mjöl. En fadd historia. När det är dags att ranka de onödigaste skivorna som släppts ligger Hypocrite bra till. Det här tjänar ingenting till. Absolut roligast var i tidningen Grimoire Of Exalted Deeds där skjutjärnsjournalisten Bill Zebub intervjuade dem och tvingade dem att låtsas vara Hypocrisy istället. Det säger fan allt.

Insania Stockholm – World Of Ice

Jag har redan redogjort för detta under min textanalys så jag kan korta ner denna recension med följande textrad:

World of bajs.

Vassago – Knights from hell

1999 klamrar sig fast. Det var ett himla tjoande och hojtande om hur extrema och brutala Lord Belial-sidoköret Vassago skulle vara. När skivan väl kom passerade den med en axelryckning. Den här skivan känns lika farlig och spännande som ett avsnitt av TV-serien ALF. Planen var väl att göra något War-doftande. Det blev vårdoftande.

Jag blev så förbannat nöjd med den ordvitsen så nu tar jag mig en starköl istället för att fokusera på Vassagos lyrik som naturligtvis är helt jävla bedrövlig! ”666 carved in a bullet, sent out of hell …”. Jösses.

Wolf – S/T

1999 är över. År 2000 är här. Hårdrocksbandet Wolf släpper sin debutplatta. Jag älskade det bisarra barnboksomslaget och tyckte de hade en skön inställning i de intervjuer jag läste med dem. Det snackades Iron Maiden, det snackades Mercyful Fate. Och äppelmos. Jag ville gilla Wolf. Men det gick inte. Målet under 2018 är kanske att lyssna in sig rejält på Wolf. Eller så tar jag en promenad istället.

Misteltein – Rape in rapture

Det är lätt att avfärda Misteltein som ett skånskt Dimmu Borgir. Det är ju faktiskt exakt vad det är. Med det sagt har ”Rape in rapture” sina poänger. Jag gillade alltid sången och en del partier är det bra skjuts i. Kruxet är väl den totala identitetslösheten. Misteltein i likhet med Hecate Enthroned fyller väl egentligen ingen större funktion, men det är ju ändå kul att folk håller på med annat än att vandra planlöst på stan.

Lobotomy – Holy shit

Den här är ju bara ett slöseri med allas tid.

Vermin – Filthy f***ing vermin

Det här mina damer och herrar och allt däremellan är kanske den skiva som  symboliserar allt som är death n roll. Den står som en orubblig monolit av hårt packad avföring och ditt jobb som lyssnare är att med plastbestick förtära den. Att lyssna igenom denna från pärm till pärm är en uppgift av gammaltestamentlig karaktär. Återigen, om du lyssnar på death n roll: där är dörren! Ut! Schas! Det är helt otroligt vad folk fokuserar på fel saker. När Blake från Nachtmystium blåste folk till höger och vänster för att finansiera sitt skenande drogmissbruk GRÄT folk på Internet. För i helvete, har ni aldrig handlat från Dolores Records?! Eller legat på ett skivbolag? Skärp er! Blake gjorde iallafall några riktiga kanonskivor. Men när hela jävla Stockholm inklusive kranskommunerna slutade spela bra death metal till förmån för livsbejakande life n roll! Då dög det! Inte en jävel protesterade. Förutom jag, en ensam förbannad lallare från Sundsvall. Jag kan ge mig fan på att ni stod där i publiken, med kortärmade skjortor med flames på och långa jävla kedjor som var kopplade till plånboken och diggade järnet när Vermin ruskade höft live på typ Pub Anchor eller vad fan det heter. Skämmes tammefan! Nu är det ni som reciterar texterna till ”De mysteriis dom Sathanas” 100 gånger och sedan lägger ni er utan att få kvällsmat!

Jaså? Vermin kommer från Nässjö. Inte Stockholm. Kuken.

Dark Funeral – Teach children to worship Satan

JOJO! Den här EPn kan studsa rätt åt helvete. Vilket strunt. Jag äger den naturligtvis. I TRE EXEMPLAR! Här bjussar Dark Funeral på en egen låt och fyra covers. FYRA! Hur de sista tre tolkningarna låter vet jag inte eftersom jag får hjärnblödning av den inledande slakten av King Diamonds ”The trial”. Komplett med jamande tjejgnol och inhyrd sologitarrist. Ett tips till er som just startat band och vill göra en cover. Se till att ni kan spela låten för samma sekund som ni ringer någon polare för att lägga solon eftersom ni själva inte kan kommer jag stå där och dela ut handkantsslag utan en tanke på morgondagen.

Dominion Caligula – A new era rises

Den här är lite kul. Masse från Dark Funeral fick feeling och snodde ihop en platta med några andra lirare. Inte helt dumt. Svartmetall i midtempo med lån från melodöds och lite industri. Bra sång. ”A new era rises” är långt ifrån ett mästerverk, men jag hade gärna hört hur en uppföljare låtit om de putsat bort alla skavanker. Det hade kanske kunnat blivit något. Skön Photoshopspya för övrigt. Jag fnös då, jag fnyser nu.

The Storyteller – S/T

Söt power metal från Gävle. Det är nästan så att man inte kan bli arg. Man hör ju att de vill väl. Titeln på låt nummer åtta sammanfattar mitt musikintresse på ett otroligt passande sätt. ”A test of endurance and strength”. I övrigt finns det inte så mycket att säga.

Mörk Gryning – Maelstrom chaos

Nu är året 2001 och vi är inne på rond tre med Mörk Gryning. Det var evigheter sedan jag lyssnade på denna, men jag minns den som bättre än ”Return fire”. Det andra jag minns är när de spelade playback på TV-programmet Hannah. När jag vid den här tidpunkten spelade med Jonte i ett annat band frågade jag honom om den dubiösa låttiteln ”My friends”. Jag kommer fan inte ihåg hur motiveringen/försvaret löd. Däremot minns jag en spelning i Örebro där Jonte och en gitarristerna i bandet hyrde en porrfilm på VHS i storfyllan. Den hyrdes i hotellets lobby bör tilläggas. Det visade sig emellertid vara en rökfetishfilm så det var halvnakna damer som satt och rökte cigarretter och det var liksom allt. All puffed up, hette den. Otroligt roligt. Om jag inte minns fel somnade Jonte med fjärrkontrollen i handen med Forward-knappen intryckt.

Insania Stockholm – Sunrise in Riverland

Avbryt verksamheten.

Wyvern – No defiance of fate

Om det är ett band som duckat för kulorna på denna Likpredikan är det Wyvern. ”The ancient sword”-demon är hands down den roligaste demokassetten jag äger. ”No defiance of fate” är bandets svanesång och vilken svanesång sedan! Vi snackar hejdlös power metal som egentligen kulminerar redan på låt två, ”The liquid and the metal”. Heidenhammer hatar power metal mer än jag hatar death n roll och ändå blir han alltid på gott humör när Wyvern kommer på tal. Han kan för övrigt hela texten till tidigare nämnda låt utantill. Det är superkasst, men man blir iallafall glad. När Mörk Gryning spelade i Sundsvall så lade Jonte upp ett gäng Wyvern-plattor för försäljning. Sedan kom vår gemensamma kamrat Widda förbi och följande replikväxling utspelade sig:

– Ska du sälja dom där?

– Öööh, ja?

– För pengar?

Tystnad.

Dark Funeral – Diabolus Interium

Den här är inte dum. Jag äger bland annat varianten med doft-CD. Den luktar fan, men skivan är bra. Det är bra energi, bra sång och makalöst rens av Matte Modin. En på alla sätt bättre produkt än bleka ”Vobiscum Satanas”. Kul med band som faktiskt lyckas att återhämta sig. Särskilt efter en EP som ”Teach children to worship Satan”.

Misteltein – Divine. Desecrate. Complete.

Misteltein är tillbaka. Året är 2001. Problemet med den här skivan är såklart omslaget. Hur fan tänkte de här? I övrigt är det brutalare än sist. Inte dåligt, inte heller kalasbra. Det är hyfsat. Nirag, Nagrinn, Hel, Karagat, Seron och Mishrack må låta som ett gäng karaktärer i ett rollspelsäventyr jag spelade 1988, men de är dugliga musiker och vet hur man snickrar ihop låtar. Detta blev svanesången då det tydligen blev dålig stämning i bandet och någon gjorde anspråk på bandnamnet och fan vet allt. Lite som Gorgoroth-debaclet, fast Skånes Dimmu Borgir.

Wolf – Black wings

Mer Wolf! Eftersom folk hade mage att klaga på omslaget på debuten är denna mera sansad. Dock riktigt snygg. En bra platta jag önskar jag gett mer tid för här finns hårda karameller. Fan, 2018 blir kanske Wolf-året ändå. Sent ska syndaren vakna.

Wolfen Society – Conquer divine

Efter Masses utspel i Dominion Caligula var det dags för Lord Ahriman själv att testa på något nytt. Wolfen Society var ingen höjdare. En fyraspårsbagatell med fisljummet stand strong, stand alone-tema. Ni vet hur det brukar låta. ”I am elite”, ”I am superior”,  ”I am something something wolfpack” och så vidare och så vidare. Det lustiga är att majoriteten av alla som någonsin författat sådana texter är arbetslösa slan som inte ens gjort militärtjänstgöringen. Skön elit. Nu säger jag inte att så var fallet med Wolfen Society, men de krigar mot kassa odds. Sedan vinner bandfotot pris i kategorin ”minsta möjliga ansträngning”. Jag menar, kom igen. Shorts.

The Storyteller – Crossroad

Ja, denna är väl varken bättre eller sämre än debuten.

Lord Belial – Angelgrinder

I början av millennieskiftet fick alla skägg och väst-band dille på att kapa melodierna och börja mangla istället. Lord Belial och In Aeternum är väl de tydligaste exemplen. ”Angelgrinder” är i det närmaste olyssningsbar tack vare de bedrövligt mixade trummorna. Det är otroligt mystiskt att batteristen Sin blev supertajt samma sekund som datorer blev vardagsmat i landets musikstudios. Att sedan redan på låt tre köra en återinspelad låt från ”Kiss the goat” känns jävligt ängsligt. Nä, detta är bara trist och tråkigt. Och Invasion Records-rött.

Ablaze My Sorrow – Anger, hate and fury

2002 var den melodiska dödsmetallen stendöd och ”Anger, hate and fury” får väl ses som en sista dödsryckning i en sargad kropp. Inte dåligt, men energin från debuten saknas. Det känns lite lengräddat vilket inte rimmar med albumtiteln. Om ”If emotions still burns” är Edward Furlong i Terminator 2 är ”Anger, hate and fury” Edward Furlong idag. Plufsig.

Insania Stockholm – Fantasy (A new dimension)

Stick, annars ringer jag snuten.

Mörk Gryning – Pieces of Primal Expressionism

Jag vet inte jag. Vart tog de bra låtarna vägen? Visst, det är bra spelat och det är tekniskt och krångligt på sina håll. Till ingen nytta givetvis.

Wolf – Evil star

Om jag inte är helt slut i roten så är detta den sista skivan som släpptes på No Fashion Records. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens om jag hört den. Jag har då aldrig sett skivan i fysiskt format i verkligheten.

Det var allt! jag kan ha missat någon EP, men jag är nästan säker på att jag fått med alla fullängdare. Det är smått otroligt vilka klassiker som ändå släpptes via No Fashion Records. När jag kollar i skivsamlingen är det galet hur många av släppen man faktiskt äger. Och vilken nostalgi dessa plattor väcker. Alla är såklart inte bra, men när man satt med Ginza-katalogen i ungdomen och såg att de släppte ifrån sig typ andra Noctes för några tior var det klart att man slog till. Med tanke på de släpp som gjordes är det fascinerande att det inte gick runt. Visst, det var några tunga år på slutet och de var inte lika hungriga på att hitta nya förmågor. Då går det utför. Snabbt. Men ändå. Något mystiskt är det ju.

Vilka plattor är era favoriter och har ni några sköna anekdoter gällande detta skivbolag? Dela med er i kommentarsfältet.

Det var allt för idag. Nu ska jag lyssna på Vlad Tepes. Hejdå.

/Hatpastorn

This entry was posted on 17 januari, 2018 at 7:27 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.