Hatpastorns likpredikan

Hej. Hatpastorn här. Något det inte kryllar av på Hatpastorns Likpredikan är intervjuer. Det beror primärt på att jag är kass på att intervjua folk och att jag nog aldrig kommer att bräcka min intervju med Vithatten. Med det sagt finns det andra som är lämpad för jobbet varpå jag skickade ut knogjärnsjournalisten Bure Bödel på fältet. I intervjuserien Här är din död kommer vi att stifta bekantskap med gamla rävar ur black metal-scenen som får minnas tillbaka till 90-talets glansdagar.

Först ut är ständigt aktuella Mathias Kamijo från Algaion.

Mycket nöje!

Innan vi ens börjar så måste du svara på det som alla i hela världen frågat sig själva under flera år: Hur kommer det sig att en asiat uppvuxen i Åtvidaberg började spela grekisk black metal? Var du ute på något multikulturellt (upp-och-nedvänt)korståg under dina tonår?

Du säger asiat, jag väljer att kalla det trans racial. Jag har alltid inbillat mig att jag startade Algaion för att jag helt snöat in på Thy mighty contract, men med hjälp av Google inser jag att den skivan släpptes efter vi spelat in första demon så då måste jag fastnat för det grekiska soundet tack vare antingen Satanas tedeum-demon eller Passage to Arcturo-EPn. Kan inte komma på en enda rimlig förklaring till det annars.

Jag vill väl påstå att du är mest känd som gitarrist i Algaion, men innan du var med och grundade detta band så spelade du (och Mårten) i ett dödsband som hette Abemal. Vad var det som lockade med death metal som liten spoling?

Jag växte ju upp med band som Helloween, King Diamond och Iron Maiden innan man upptäckte thrashen tack vare Metal Hammer och Headbangers Ball på MTV. Jag minns att jag tyckte att Dark Angels We have arrived kändes omänskligt snabb första gången jag såg den videon, men känslan av att bli överkörd av en ångvält när man hörde Bolt Throwers Cenotaph eller Massacres Corpsegrinder första gången var något jag inte upplevt innan. Dödsmetall så som den lät i början av 90-talet innan allt blev kliniskt framfört med sportriff är ju fortfarande helt överlägset.

Hade du/ni några direkta influenser när ni drog igång Abemal? Eller om jag vänder på frågan och säger: Vad var er vision över hur Abemal skulle låta?

Jag tror vi var helt överens om att vi ville låta som Bolt Thrower, men om man går tillbaka och lyssnar på den musik vi gjorde så tror jag inte vi riktigt lyckades. Stundtals tycker jag snarare att vi lät som tidiga Profanatica eller Incantation. Men det lät ju … charmigt iallafall.

Ryktet säger att Abemal inte var första namnet på detta band, vad kan du säga om det?

Vi hette från början Abysmal, men när vi skulle göra en spelning på församlingsgården i Åtvidaberg (ett kyrkligt arrangemang har jag för mig, tänk så snubblande nära det var att vi blev nya Mortification) så lyckades tanten som gjorde affischerna stava fel så Abysmal blev Abemal. Då bytte vi helt enkelt namn på bandet. Enklare så.

Abemal startades 1992 och sent 1993 drog ni igång Algaion, vad var anledningen att ändra inriktning från döds till black metal?

Jag knåpade ihop en massa riff som inte passade in i Abemal överhuvudtaget så då blev det enda logiska att starta ett nytt band. Både jag och Mårten (som sjöng i Abemal) var ganska överens om att Rotting Christ var ett Topp ett-band (första och nästan sista gången vi tyckt lika om ett band. Mårten har helt fruktansvärd musiksmak) så vi drog igång Algaion som ett sidoprojekt och sedan rullade det på. Jag lärde mig nog inte skriva dödsriff förrän 2002, men då var det liksom för sent.

Hur skulle du säga att black och death metal format dig som person?

Min fru säger att jag är död inombords. Men jag tror att jag mer eller mindre har exakt samma värderingar och åsikter idag som jag hade för 20-25 år sedan och dessa har självklart till stor del formats av den miljö och kultur man var del av. Även om jag kanske har tonat ner det en smula med det ökade ansvar man får med åldern. Svårt att försörja en familj om man gapar och härjar i verkliga livet som 42-årig trebarnsfarsa som man gjorde på Exilen (de som minns Exilen fattar EXAKT vad jag menar) på den tiden det begav sig.

Hur såg scenen i Åtvidabergstrakten ut tidigt nittiotal? Fanns det fler band i din direkta närhet eller var det till Linköping man fick vallfärda för att träffa likasinnade?

Det fanns andra band i Åtvidaberg som i vilken liten håla som helst men tidigt 90-tal var det väl bara Abemal och Algaion som spelade ”extrem” musik vad jag kan minnas. Det fanns i och för sig ett gäng yngre förmågor som startade band några år efter Algaion som släppte ett gäng demos. Beltane, Mithrandir (vet inte om de släppte något dock), Obscure Minds. Jag personligen vallfärdade ingenstans men vi umgicks flitigt med Fredrik och Henry från Puissance. I övrigt hade vi nog inget umgänge med Linköpingsfolk i någon större utsträckning vad jag kan minnas förrän slutet på 90-talet när jag började spela med Nephenzy. Vill även minnas att vissa band från Linköping inte riktigt gillade oss …

Till skillnad från många samtida band så använde ni er aldrig av corpse paint i Algaion. Var det ett medvetet val för att distansera er från gängse rutin?

Corpse paint var nog aldrig ens uppe som samtalsämne vad jag kan minnas. Kanske var därför vi aldrig brejkade.

Rent generellt känns det som Algaion alltid valt att stå utanför ”scenen”, även om ni alltid varit ett respekterat band så verkar ni aldrig hängt i de ”rätta kretsarna” utan hållit er mer i skymundan, är detta rätt observerat av mig?

Att vi skulle varit ett respekterat band är nog någonting folk fått för sig på senare tid sett till det ganska stora intresse vi får från folk runt om i världen idag som vill återsläppa gammalt material. Jag vet inte om vi valde att stå utanför scenen. Vår inbjudan kom nog helt enkelt bort på posten efter att Marduk fyllt Östgötakvoten. Att vi heller aldrig gjorde några gig innan 1997 kan ju varit en del i det hela också. Vi har ju trots allt spelat live 4 gånger på 25 år. De enda band från den tiden jag gillar som lyckats hålla sig relevanta än idag utan att göra spelningar i någon större utsträckning är nog Malign och Sorhin.

Du var även involverad i, enligt mig, det mesta icke-band som någonsin existerat i Sverige, nämligen Weltmacht. Detta var ett kortlivat projekt du hade med Nattfursth från Sorhin under den senare hälften av nittiotalet. Nattfursth la även lite gästsång på Algaions debutplatta. Hur korsades era vägar och hur kommer det sig att det aldrig blev något faktiskt släpp av låtarna ni spelade ni?

Helt ärligt så minns jag inte hur vi lärde känna varandra, men skulle gissa på gammal hederlig tape trading. Weltmacht var ett projekt som Shadow Records skulle släppa. Från början var det jag, Nattfursth, Mårten (Algaion) samt Tobbe (sång i Vergelmer), men det slutade med att det var jag och Nattfursth som spelade in ett gäng låtar med Tommy Tägtgren i Abyss. Det släpptes aldrig för att vi hann aldrig göra klart skiten. Tror vi spelade in 5 låtar, men vi hann bara lägga sång på tre av dem för två av låtarna skrev jag på natten mellan de två dagarna vi hade bokat i Abyss eftersom NÅGON (vi kan kalla honom Hobbe) som hade utlovat låtmaterial aldrig bidrog med något. Eftersom Nattfursth aldrig hört låtarna hade han helt naturligt heller inga texter till dem. Det rann ut i sanden kan man säga, men Tena säger än i dag att det var hans bästa investering så han är nöjd iallafall.

På tal om andra band du varit involverad i, jag känner att det vore ett gravt tjänstefel av mig att inte fråga om omslaget till Vergelmers enda album. Vad är det för rippad demonkvinna som visar upp sig på målningen och vad är det egentligen som hon försöker slicka på?

”We have a well known artist painting your cover artwork. Trust me it’s going to be great.”. Och sedan gick Cacophonous i konkurs. Bildgoogla Vergelmer Light the black flame så hittar man ett rosaskimrande omslag som användes till promoskivorna som är ungefär en miljon gånger snyggare och då är det inte ens supersnyggt. Tror målningen symboliserar Neil (Nihil) som försöker slicka i sig det sista han kan i pengaväg efter att Cradle of Filth och Dimmu Borgir hade lämnat Cacophonous Records.

Stämmer det att du lurade i någon stackars sate lavemang under någon forna turné bara för att han var jobbig?

Nej! Men någon annan i turnésällskapet kanske gjorde det och det kanske var hysteriskt roligt att bevittna. Vem vet. Men om man är opening act i ett turnépaket på 5 band men beter sig som ett mongo och hävdar sig vara coolare än Kerry King så har det till slut konsekvenser. De andra i hans orkester var dock trevliga. OM det ens har hänt alltså.

En sista fråga, är du upprörd över att Tägtgren snuvade dig på all cred du rätteligen borde fått för alla riff du skrev till The Abyss?

Jag har gjort honom till vad han är idag. Mina jurister kommer kontakta honom. Det är allt jag kan säga om den saken.

Och med det tackar vi herr Kamijo.

This entry was posted on 15 februari, 2018 at 7:01 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.