Archive for the Hatpastorn botaniserar. Category

Hatpastorn botaniserar bland band ingen brydde sig om.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 24 mars, 2011 by hatpastorn

I mitt sovrum står en av mina absolut käraste ägodelar. Kassettbandspelaren. När man ligger och läser är det perfekt att ha en gammal demokassett svajandes i bakgrunden. I nio fall av tio slutar det emellertid med att man lägger boken åt sidan och bara horisontaldyrkar.

När man går igenom kassettskörden finner jag det ibland en smula märkligt att en del band hyllats till skyarna medan en del andra totalt glömts bort, trots att det rent musikaliskt inte skiljer så mycket mellan konstellationerna. Black metal-band vars medlemmar dött eller gjort sig kända för allehanda brott har en tendens att få lite mer uppmärksamhet än de som nöjer sig med att hålla sig till det rent musikaliska. Detta är inget konstigt och kan appliceras på i stort sett all finkultur. Det som däremot är värt att notera är hur ett svenskt band som spelade lättlyssnad black metal med synt och kacklande sång i mitten på 90-talet, vars medlemmar dessutom trillat av pinn en efter en, kan vara totalt okända. Jag menar, någon måste väl ändå ha brytt sig?

Vi snackar om Sundsvallsbandet HAIMAD.

Dessa grabbar kom från stadsdelen Granloholm, Sundsvalls svar på Chicago. Även fast Sundsvall är en liten stad så har det lustigt nog alltid funnits olika scener i olika stadsdelar. Detta kommer jag att gå in lite närmare på vid ett senare tillfälle, suspekta platser såsom Nacksta, Ljustadalen, Bergsåker och Bosvedjan kräver nämligen en djupare analys. Mina personliga kopplingar till Granloholm är limiterade till att jag i gymnasiet repade på Granloholms fritidsgård. Nu när jag tänker efter gjorde jag faktiskt mitt livs första spelning där, tydligen hade jag mer kopplingar dit än vad jag trodde. Märkligt. Däremot hängde man inte där i onödan. Mitt intresse av att hänga utanför ICA Ettan och tjuvröka var försvinnande litet och således var min kontakt med HAIMAD mer eller mindre lika med noll.

Enligt gruppens första sångare Robin, mest känd som innehavaren av en av Sundsvalls grymmaste skinnjackor, var bandnamnet skapat av det grekiska ordet ”Haima” som betyder blod. Grabbarna lade till ett ”d” i slutet för att få lite mer studs i namnet. Huruvida ”Haima” är grekiska för blod vet jag inte, talar man finska betyder det i alla fall bukspottskörtel. Personligen tyckte jag alltid att det lät som en dansk stavning av ordet ”hajmat”.

Skit samma.

Logotypen, strykful givetvis, plitades ihop av Johan från NOCTES, eller CONCEALED som de hette på den tiden. Johan var inte så tokig på att rita logos men i fallet HAIMAD så gick det inte hela vägen. Att det är stört omöjligt att finna en version som inte är Photoshopad gör mig lika irriterad som det faktum att någon väljer att döpa sitt band till CONCEALED. Bara DORMITORY kommer upp i samma nivå av hopplöshet vad det gäller uppfinningsrikedom.

1996 släppte HAIMAD sin första demokassett, ”A dream vision vanished”. Hur den låter? Det är det ingen som vet. Deras andra demo, ”The horned moon”, som släpptes året därpå via semiklassiska Arte De Occulta är jag betydligt mer bekant med. Förutom en näpen titel finner man här söt black metal med mycket synt, fyrtakt och sjukt irriterande sånginsatser. Vad handlar texterna om? Det är det ingen som vet. Sångaren Agilmas hysteriska kacklanden gör det inte lätt att tyda något, men med låttitlar som ”Moonshine over grimorie” anar jag att avsaknaden av lyrik i bookleten var ett taktiskt drag. Rent musikaliskt är det inte speciellt rafflande, förutom på ett rent nostalgiskt plan, men jag har alltid fastnat för produktionen. Varm, frasig och analog. Ungefär som en paj från McDonalds. Minus brännskadorna i munnen förstås.

Bandfotot är klassiskt. Notera ölburken i snön. Genialiskt. Enligt uppgift så dök polisen upp under en av HAIMADs fotosessioner. Grabbarna hade tydligen valt att promenera förbi ett dagis i full mundering varpå några neurotiska fröknar ringt stadens konstaplar. När ordningsmakten konfronterat pojkarna med frågan, ”Vad är det här för en jävla mordritual?”, ska stor humor ha utspelat sig. Det är förresten inte första gången ett Sundsvallsband haft problem med polisen vid fotosessioner, men det är en annan historia.

Grabbarna skulle ha skrivit på för Full Moon Productions, det enda som blev av var att de bidrog med en låt till skivbolagets samlingsskiva ”Tribute to hell”. Bidraget var en tidstypisk sak med mycket syntar och hade någon sagt till mig att det var en låt tagen från första MISTELTEIN-demon hade jag inte tvivlat en sekund. Till och med låttiteln, ”Under spread wings of eternal darkness”, stinker skånsk black metal lång väg.

1998-99 spelade HAIMAD in en mini-CD med ny line-up och även om jag inte hört den på drygt tio år så minns jag den som en rejäl uppryckning. Denna EP skulle ha släppts via Cadla Communications men det sket sig och såvitt jag vet ligger den och dammar i en bokhylla i Rinkeby. Trist, då den faktiskt inte lät så tokigt. Jag kan dock ha skönmålat minnen.

Sedan tog det stopp. Gitarristen Saurin dog av en heroinöverdos år 2000 och bandet lades på is. Sju år senare gick sångaren Agilma samma öde till mötes fast i en GHB-överdos. Deras första trummis, Keuron, knarkade emellertid inte ihjäl sig. Han började spela i REDNEX istället.

Ja, ni läste rätt.

REDNEX.

Gitarristen Azradan flyttade till Göteborg och hade tydligen något projekt tillsammans med John Zwetsloot som det aldrig blev något med. Finns det ingen i Göteborgsområdet som kan ge Zwetsloot en spark i arslet så han börjar producera musik igen? Ge mig lite infernaliska slingor, skriksång och akustiska mellanspår och jag är nöjd. Vart tog då de resterande medlemmarna i HAIMAD vägen? Det är det ingen som vet.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på en av låtarna från ”The horned moon”-demon. Jag väljer låt två, ”Silent serenade”, mest känd som låten som har minst enerverande sång. Ta det för vad det är. Melodisk glesbygds-black som kanske inte blivit helt otuggad av tidens tand men som ändå har en viss naiv charm.

Vill ni ha hela demokassetten plus låten de hade med på Full Moon Productions samlingsskiva så kan man enklast hitta den i en bukt där det finns pirater. Gissa om jag blev förvånad när jag såg att den, av alla demos som någonsin spelats in, fanns där.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 5.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 10 november, 2010 by hatpastorn

DSBM, eller depressive suicidal black metal om man så vill, är en ytterst suspekt släkting i svartmetallfamiljen. Grundidén är god. Sorgsen och atmosfärisk black metal med skapelseföraktande lyrik är en perfekt cyanidschnitzel när man vill kanalisera fram en melankolisk sinnesstämning. Begreppet DSBM, eller Myspace-black metal om jag själv får bestämma, är nytt för på den tiden man exempelvis lyssnade på STRID, BETLEHEM, tidiga KATATONIA och ANCIENT WISDOM var det aldrig snack om att de banden tillhörde en speciell fraktion. I annonser stod det max ”atmospheric black metal” eller bara ”doom/black-metal”. I mitten på 2000-talet exploderade denna stilart, mycket tack vare SHININGs framgångar och det var ett tag helt omöjligt att hålla reda på alla band som poppade upp likt finnar efter man torkat ansiktet med insidan av en tom chipspåse. I ännu ett infall utav total hjärndödhet tänkte jag botanisera ibland några av de nya akterna som på ett eller annat sätt fångat mitt intresse. Det stora problemet med DSBM är att för varje bra band man upptäcker tvingas man utstå ett tjog totalt poänglösa skitband som bara urholkar genrens redan skamfilade rykte.

Om ni undrar varför jag inte kommer att redogöra för ett enda svenskt band beror det på att det är ett kapitel för sig. När jag får ork ska jag sätta tänderna i de myriader av grupper som har risiga bandnamn och skitnödiga texter. Det är ett par stycken om man säger som så.

TRIST

Sedan 2004 har denna tjeckiska konstellation skitit ur sig 16 släpp och då har jag inte räknat med de otaliga sidoprojekten. Om medaljer delades ut för varje gång bandet lånat riff ifrån BURZUMs monumentala platta ”Filosofem” skulle TRIST göra storslam likt den pundande ADHD-simmaren Michael Phelps. Eftersom de låter så pass mycket BURZUM kan jag inte tycka att det är direkt uselt. Det är mest bara, håll i er nu för här kommer poängen, trist. Maken till utstuderad svartmetall har jag inte hört sedan ABYSSOS gjorde intrång i min stereo med deras hurtiga ”Together we summon the dark” för drygt tio år sedan. Det är för övrigt en platta som kommer att hårdgranskas i segmentet ”Lånat? Tribut? Stulet?”.

För att återgå till TRIST. Logon är trist. Layouten på skivorna är trist. Musiken är trist. Texterna är rätt trista de med.

Det som alltid förbryllat mig en smula är den inofficiella tävlingen gällande vem i genren som skurit sig hårdare än min hemmagjorda bearnaisesås. Snubben bakom TRIST ligger bra till. Jösses hur han ser ut. Det är nästan imponerande hur han hinner vara så produktiv på ett musikaliskt plan då självskadebeteendet ligger långt bortom hobbynivå. En annan sak som gjort mig konfunderad är att det är extremt få i denna genre som faktiskt tar livet av sig. För varje svartmetallmusiker som tagit livet av sig har vi ett tjog popsnören som stryprunkat sig själv till Nangijala. Lite märkligt faktiskt.

GRIS

Nöff.

Att dessa kanadicker heter GRIS, franska för ordet ”grå”, har roat mig många gånger. Putslustiga Göteborgsdoftande vitsar om att de är ”svinbra” samt att vissa riff har en skön ”knorr” går inte att undvika. GRIS är faktiskt rätt OK, inte lika bra som sidoprojektet MISERE LUMINIS, men väl värda att kolla upp om man vill ha sig en dos sorgset tryffelbökande black metal.

OK, jag erkänner. De är faktiskt bra men bandnamnet går inte att släppa.

GRIS.

Fantastiskt.

Det jag verkligen gillar med det här bandet, förutom det rent musikaliska, är att de har vettet att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Sedan starten 2006 har de bara släppt två fullängdsskivor. Tänk om fler grupper förstod vikten i ett starkt låtmaterial, vad betydligt intressantare det skulle vara att botanisera i ny musik då. Skräckexempel som STRIBORG, DROWNING THE LIGHT, ZARACH ’BAAL’ THARAGH och genomruttna ZEBULON KOSTED verkar tro att den som släppt flest skivor innan man dör vinner. Det räcker med att titta på de gängens diskografier så tappar man all sorts form utav livslust. Vart ska man börja liksom? Som tur är behöver man inte kolla upp de grupperna alls då samtliga suger så hårt att deras kräkreflexer försvunnit för eoner sedan.

HÖSTKÄNSLOR

Här drar jag gränsen. Jag skiter högaktningsfullt i att denna duo kommer ifrån Peru och att deras kunskaper i det svenska språket helt uppenbart är bristande. HÖSTKÄNSLOR är, har alltid varit och kommer alltid att vara ett USELT bandnamn. Jag vet inte hur ni känner men namnet ger mig mer associationer till att mysa i soffan än att avsluta livet i ett skitigt badkar. Musikaliskt är det en tafflig variant av ALCEST och LANTLÔS och ingen som inte har ett ohälsosamt intresse för black metal bör kolla upp dessa peruaner(?) närmare.

När ska vansinnet egentligen ta slut?  Bandnamnen KYRKBRAND och DÖDSDYRKAN är fortfarande lediga. Skynda och fynda gott folk.

DODSFERD

Jag hade för några år sedan det stora antinöjet att beskåda det här spektaklet live. Allt var försenat på grund utav en slapp organisatör så man fick stå som en veritabel idiot och vänta i en halv evighet på att plågan skulle ta slut. Att se detta band tramsa runt på scenen gjorde inte humöret ett dugg muntrare. En korthårig kavat grek med corpse paint och kedjor tjöt likt ett brandlarm låt ut och låt in och eftersom samtliga trudelutter var minst tio minuter långa sögs livslusten ur en väldigt snabbt. Att ”hitsen” bar följande namn gjorde inte saken bättre:

”You called it resurrection, I call it a fairytale for human parasites, Your kind!”

”Pale forest sing for the dead”

”You were talking about a kingdom; What the fuck is that!!!”

”I can easily destroy all the things I have created!”

”Suicide was created by your incompetence”

När jag äntligen trodde att de spelat klart kom nådastöten. En katastrofal version av BURZUMs gamla örhänge ”A lost forgotten sad spirit”. En del av mig själv dog den där kvällen i Holland. Spelstället? Givetvis Baroeg i Rotterdam. Jag gissar att de flesta musikanter som läser denna skrift har erfarenheter av den betongbunkern.

Grekiska DODSFERD är alltså inget jag rekommenderar annat än i ett avskräckande syfte. Att projektet släppt tio alster på sex år skrämmer mig.

DAYS OF OUR LIVES

Like sands through the hour glass, so are the days of our lives.

Alla som någon gång i sitt liv varit arbetslös har fastnat i antingen ”Kvinnofängelset” eller ”Days of our lives”. Så är det bara. De riktigt förtappade själarna fastnade även framför ”Renegade” medan socialbidraget tickande in på kontot. Till er yngre läsare kan jag nämna att vi snackar om så kallade ”TV-program”.

Jag hoppas att ”Days of our lives” inte går på TV i Gibraltar för annars finns det inget som kan försvara detta genomruttna bandnamn. Musikaliskt en medioker sörja av trötta riff och upprepningar. Texterna är plumpa och allting känns bara så meningslöst och fel. Omslaget till enmansbandets hittills och tack och lov enda släpp förklarar egentligen allt. Han vill så gärna hänga med de tuffa grabbarna men hans misstänksamt lena hy talar för att det närmaste han kommit ett själskadebeteende var när fåntratten av misstag klämde mansbrösten i frysfacket. Kul med ett band ifrån Gibraltar dock.

NOCTURNAL DEPRESSION

Fy fan vilket anskrämligt elände det här är. Populära hos kidsen givetvis, vad hade man väntat sig? Att bandet har över 160000 lyssningar på sin Myspace bara på deras ”hit” ”Nostalgia” får mig att titta ut genom fönstret och önska att världen stod i ett hav av lågor. Har ni sett musikvideon?

Förlåt.

Herr Suizid, hjärnan bakom det här projektet, vägrar att spela live så han ett band som sköter den biten åt honom. Rimligt? Att de låter bättre live än vad Herr Suizid gör på skiva gör inte det här mindre märkligt. Här har vi iallafall gruppen som inte skäms över att vräka på hela födelsedagstårtan på tallriken trots att det inte är deras fest. Jag saknar egentligen ord så kolla en gång till på videon så förstår ni vad jag menar. Kombinationen kråsskjorta och nitarmband har aldrig varit OK och av alla artister i denna undergenre så är NOCTURNAL DEPRESSION den som känns minst trovärdig.

Jag bjuder på ännu en musikvideo så ni verkligen förstår poängen.

DEEP-PRESSION

Det räcker med att se bandnamnet så vet man vad som vankas. Nämen, har herr Trist ifrån TRIST varit insyltad i detta? Vad paff jag blir. Gå in på bandets Myspace och lyssna på låten ”Happy days”. Det är nämligen det mest intressanta de gjort.

http://www.myspace.com/rhdeep

Att det uppenbarligen ska vara en skymf eller humoristisk blinkning riktad mot genrekollegorna i HAPPY DAYS ignorerar jag.

Skämt åsido är DEEP-PRESSION, bandnamnet till trots, inte så tokiga. Är man på rätt humör är deras musik njutbar även om det oftast bara låter som ett mellanparti i en gammal MY DYING BRIDE-låt. Att de sedan 2006 släppt tolv alster gör att man inte har tid, ork eller lust att kolla upp dem närmare såvida man inte brinner för dylik musik eller är lätt utvecklingsstörd. Om de bantat ner diskografin till max två fullängdsskivor hade det mycket väl kunnat bli en riktig rysare.

Apropå rysare, en polare till mig skrev en gång i tiden den bevingade textraden:

The forest is deep and so am I

Han hävdar än idag att han var ironisk.

HAPPY DAYS

Jag har medvetet undvikit den här konstellationen men i samband med detta arbete var jag tvungen att kolla upp dem då namnet dök upp i diverse fanzines och på nätet en gång för mycket för att jag helt ska ignorera dem. Till bandets försvar är introt på låten ”Abigail” en ganska kul idé. I övrigt är det samma visa vi hört förut. Akustiskt intro, introt spelat med dist, avgrundstjut, slafsig fyrtakt och evighetslånga vändor. Åtta släpp sedan 2007 har det blivit så det saknas inte skaparglädje i den här genren i alla fall. Tidigare i denna nekrokatekes skämtade jag att jag skulle dra igång ett musikaliskt projekt bara för att poängtera hur enkelt det är att skriva sådan här musik. Håll i hatten säger jag bara. Vem vet vad jultomten kommer med när Förintelseförsamlingens Skivbod slår upp dörrarna.

För att vara så deprimerade saknar många av gängen inte en känsla för ironi i alla fall för det dyker upp titt som tätt både i bandnamn och i låttitlar. Ironi är kul men visst känner man sig en smula blåst på kebaben när man vill lyssna på något deppigt och möts av titlar som ”Myspys” och ”Humörets bottenvåning”. Ansvariga för dessa titlar är omåttligt populära LIFELOVER, ett band så Stockholmsironiskt att man varken vet ut eller in.

Hur tolkar man exempelvis detta?

Hittade i samma veva ett gammalt klipp med ANCIENT WISDOM ifrån 1994.

WHEN MINE EYES BLACKEN

Av alla namn man kan döpa sitt musikprojekt till ansågs detta vara rent guld. Man tar sig för pannan. Att man kan vara deppig i Nya Zeeland är helt uppenbart för här är det inte precis tjo och tjim och klackarna i taket.

Enmansband – Check.

Lökigt bandnamn – Check.

Akustiska intron – Check.

Låtar runt tiominutersstrecket – Check.

Uppskurna armar – Check.

Hysteriskt kacklande sång – Check.

Katastrofalt trumspel – Check.

Desperat sågande popriff . Check.

Självömkande lyrik – Check.

Ja, ska man lyssna på sådan här musik kan man lika gärna lyssna på den här underläppsdarrande hobbiten med eftersom det är samma visa som vi hört tusen gånger förr. Är det förresten bara jag som tycker det är lika festligt varje gång man kliver in på de här livshatande människornas Myspace-sidor och läser att de har tusentals vänner i vännerlistan. Det här med Internet slutar aldrig att förbrylla mig. För att återgå till NOCTURNAL DEPRESSION så skriver det gänget den minst sagt märkliga tackfrasen ”Depressive hails” när någon stackare godkänner deras vänförfrågan. Vad i getsatans pestskugga är egentligen en depressiv hälsning? Hur låter den? Hur ser den ut? För min inre vansinnesvision ser jag en blek tonåring med konkav bröstkorg och flottig idiotfrisyr som blygt tittar ner i backen och knappt hörbart viskar ordet ”hej”. Det måste vara ett ”depressive hails”.

Depressive hails… Jösses.

I’M IN A COFFIN

Jag vet inte vad som är värst, bandnamnet eller att ena snubben i den här duon kallar sig för Sad-ist. Den andra dystergöken kallar sig Adorable. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Bandfotot, ja vad ska man säga. Ena killen sitter i bermudashorts och solglasögon med en hund i famnen och den andra står i duschen och blöder. Lägg till skivomslaget som föreställer en racerförare som åker fram i skogen fastspänd på en stock och vi vet hur detta kommer att låta.

 

Bedrövligt.

Sångfågeln skämmer ut sig utan en tanke på morgondagen och det musikaliska kämpar med att komma ikapp. Det här gänget missar målet hårdare än vad fotbollstitanen Klas Ingesson gjorde på 90-talet.

Nä, nu står jag inte ut längre. All denna misär har fått mig till att ligga i fosterställning och lyssna på FATA MORGANAs självbetitlade album ifrån 1995. Det var Mortiis lattjolajbanprojekt och sötare musik får man leta efter. Undrar om man en vacker dag kommer att orka göra en djupdykning ibland alla märkliga dark ambient-skivor man äger. Västerviksbandet GRIMs epos ”Färd” förtjänar iallafall en rejäl åthutning.

God natt.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 4.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 15 oktober, 2010 by hatpastorn

Att den här bloggen skulle omnämnas utav Fredrik Strage känns ungefär lika troligt som att NOKTURNAL MORTUM skulle skriva en bra låt. Det måste dock ha varit snöglopp i helvetet igår för på www.pastan.nu/bloggen/inlagg/svart-lyrik.3149 har nyss nämnde Strage skrivit en snutt om Hatpastorns Likpredikan. Surrealistiskt är bara förnamnet och undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

De råaste läsarna har redan skrikit ”sell-out” och Väänänen har hotat med att sälja de plattor han äger med band jag medverkar i så jag har två val. Antingen skriver jag om det råaste och mest obskyra jag kan finna eller så går jag totalt mainstream och blir den nya Blondinbella med tunga sponsoravtal ifrån något läppglansföretag samt medverkan i morgonsoffsprogram med Malou Von Sivers där jag diskuterar trumspelet på GRAVELANDs ”In the Glare of Burning Churches” som följd. Givetvis går jag totalt mainstream, man får så torra läppar i Norrland på vintern så en fet läppglansspons skulle sitta på sin plats. Idag ska vi snacka svartmetallband ifrån Montenegro.

När jag pratade med Heidenhammer angående VITHATTEN-demons förträfflighet passade han även på att tipsa mig om den montenegrinska scenen. De fanns kanske inte så många band men de hade iallafall råa logotyper var det allmänna omdömet. Eftersom undertecknad inte hört en enda pluton som härstammar ifrån denna republik så blev nyfikenheten stor. Att spela black metal i ett land som heter ”Svarta berget” borgar för kvalitet.

På papperet…

Först ut är duon BOGALJ.  De bildades 2005 och har till dags datum bara släppt demokassetten ”Primitive Sounds”. Tre låtar med en total speltid på tre minuter och femtioåtta sekunder borgar för att vi undslipper de värsta symfonirocktendenserna och vi bjuds istället på rå thrash/black med katastrofala sånginsatser. När sångfågeln får för sig att sjunga så många ord han kan per sekund sitter undertecknad och skrockar högt.

Musikaliskt var detta inte precis någon höjdare och omslagsbilden var rejält strykful. En stor eloge ska dock riktas till deras nya logotyp som innehåller två skelett, två kistor, fem inverterade kors, ett pentagram samt ett par horn. Skönt att det fortfarande finns konstellationer som inte daltar när det gäller att pynta logotypen på ett adekvat sätt.

Näst på tur har vi IGUMAN. Denna duo började spela tillsammans 2004 och två år senare fick världen äntligen höra deras debutalster ”Rogati Kopitar”. Den här gruppen lider utav MOONBLOOD-syndromet. En utav grabbarna skriver och spelar all musik och han innehar en viss talang medan den andra fåntratten bara sjunger och saknar all sorts form utav begåvning. Först trodde jag att det var en tjej som sjöng eftersom det hysteriska kacklandet hade en feminin touch men vid närmare efterforskning verkar det som att eländet som sköter de vokala bitarna är utav hankön.

Även om detta inte precis var det bästa jag någonsin hört så har musiken iallafall en hypnotisk effekt och det låter ganska originellt. Synd bara att det är totalt olyssningsbart. Om IGUMAN haft en vettig sångare hade de kanske varit bättre men ska jag vara helt ärlig så hade nog inte ens Henke Forss kunnat rädda den här sörjan.

Logotypen dyrkar definitivt döden. Två getter, fem inverterade kors, ett brinnande pentagram, rötter samt tre sexor. Magnifikt.

Sist men inte minst har vi ZAIMUS. Om man någonsin undrat hur Shane Embury ifrån NAPALM DEATH skulle se ut i corpse paint kan man spana in gitarristen Asmodai för att få svar på sin fråga. En inte alls vacker syn. I Montenegro verkar det vara kutym att alla svartmetallband max får ha två medlemmar för vi möts återigen utav en hungrig duo. 2003 drog dessa vredgade mörkerkrigare igång verksamheten och två släpp har det blivit än så länge. Vi har demon ”Demo 2007” (spännande titel) samt en hyfsat ny EP vid namn ”The Unholy Spells of Night”.

I jämförelse med de övriga artisterna spelar ZAIMUS faktiskt något som kan kallas musik. Söt svartmetall med synt som inte alls är speciellt oäven även om det bitvis låter lite för likt mina gamla Fasttracker-upptåg ifrån det sena nittiotalet för att jag ska kunna känna mig riktigt bekväm. Hyfsat ljud, melodier man kan komma ihåg samt sånginsatser som inte retar kräkreflexen gör att betyget godkänt delas ut. Logotypen innehåller emellertid bara ett inverterat kors vilket alltid är i det klenaste laget. Här har ZAIMUS ett och annat att lära sig ifrån sina landskamrater.

Montenegro har en folkmängd på ynka 678177 invånare men har likväl lyckats klämma ur sig en hyfsad konstellation. Jämför detta med Danmark som har ungefär 5511000 invånare varav 5510999 utav dem inte skulle kunna skriva ett bra svartmetallstycke om så hela nationens framtid hängde på det.

Danmark…

Nästa vecka blir det en exklusiv VITHATTEN-vecka så såvida inte något oförutsett händer är det bara att boka in semestern eller ta tjänstledigt redan idag.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 3.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 26 juli, 2010 by hatpastorn

Sultanatet Bruneis metal-scen är en scen jag inte bekantat mig med i onödan. Ett par namn har dykt upp i diverse fanzines genom åren men av recensionerna att döma har jag aldrig känt något sug efter att förkovra mig djupare. När jag en dag satt och slösurfade på Internet ramlade jag över ett gäng kramgoa låtar på Youtube som lät lovande. Med en milt förvånad min läste jag att banden härstammade ifrån just Brunei varpå ett sökande efter mer godsaker tog sin början.

AZMAEL tillhör sultanatets första svartmetallband då de bildades så tidigt som 1992. 2 år senare släppte de demokassetten ”The Legend of the Eastern Land” som givetvis har ett fantastiskt strykfult omslag. Hur låter då detta? Inte alls så tokigt måste jag säga. Midtemposvartmetall som kan liknas vid ett lite mer nonchalant THRONE OF AHAZ runt ”Nifelheim”. Något jag direkt höjde på ögonbrynet åt var dock trummisens artistnamn.

Mumin.

Varför har trummisarna alltid de sämsta artistnamnen? Kan någon förklara detta för mig!

Hursomhelst lyssnar jag mycket hellre på AZMAEL än på bra mycket annat. Bra atmosfär, obskyr inramning och perfekt ljud.

DAEMON bildades faktiskt ännu tidigare, redan 1988, och anses tillsammans med INFERIOR vara det första extrembandet som släppte en demo i Brunei. Lite hejigt faktiskt. Logon är onekligen rå vilket inte kan sägas om plutonens första namnval DAREDEVIL. Gruppens andra demo ”Hellstorm” är något jag hemskt gärna vill lyssna på men trots idogt sökande hittar undertecknad noll och ingenting. Det närmsta jag fann var denna video där en muslimsk Imam utför en exorcism på en bruneisk kvinna. I mitt perverterade psyke vill jag att DAEMONs demokassetter låter lika vackert.

Dra på trissor. Ska jag vara helt ärlig hade jag inte den blekaste aning att Brunei var så tidigt ute med att spela rå svartmetall. Bob Satanas, XY Lucifer, Rudy Psychoslaughter och G. Revocator i DARKLORD släppte redan 1990 demokassetten ”Into the Abyss of Hell” innan de döpte om sitt projekt till TOMBCRUSHER som jag kommer att återkomma till lite senare. Jag vill inget hellre än att äga det släppet. ”Into the Abyss of Hell” liksom.

Sjukt tung titel.

Här har många andra konstellationer ett och annat att lära sig. Jämför ”Into the Abyss of Hell” med titlar såsom ”Sagovindars Boning”, ”Skogsfrun” och ”Iskall Trollmåne” och man inser rätt kvickt att vi svenskar inte lyckas alla gånger. Bara tanken på introt på slagdängan ”Skogsfrun” med MORIA får mig att fnittra hysteriskt. Att de i samma låt rimmar ordet ”purpurglans” med strofen ”under kjolen en svans” gör inte saken bättre. Givetvis äger jag 3 utav bandets 5 demos. Varför? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Det fanns ett bra riff i första låten på första demon och vad fan ska man göra liksom?

DRACONAEON tillhör den nya skolans extremband i Brunei och deras moderna svartdöds är inte alls fy skam trots inslag utav lökiga pianon och gnolande kvinnosång. Instrumenthantering på hög nivå, bra ljud och catchy låtar. DRACONAEON ligger dock på is för stunden så det är tveksamt att dessa musikanter släpper nytt inom en snar framtid. Av de grupper jag räknat upp hittills är det ingen som fortfarande håller på. Lite oroväckande.

FUNERALITY, ej att förväxlas med det brasilianska eller det svenska bandet med samma namn, ska enligt uppgift släppt den demo som spridit sig mest uti världen vid sidan utav tidigare nämnda TOMBCRUSHER. ”Eros Darkness Tartarus” heter denna käckt betitlade kassett som släpptes så tidigt som 1994. Dock verkar den inte spridit sig till Norrland för detta känns inte bekant alls. Tydligen splittrades de strax efter det släppet och bildade projektet SAHUJJA´ACHRA tillsammans med ingen mindre än Asian ifrån NOIRATASYA. Band så obskyra att de knappt finns är verkligen min melodi och Brunei är fan the shit som kidsen skulle ha sagt. Tyvärr är det mer skit än skitbra men bland all dynga finns det alltid guldkorn.

På tal om konstellationer som delar namn med andra band har vi GROTESQUE härnäst. Dessa dödsmetallare startade under namnet DESCENDING HORROR innan de valde att döpa om sig till samma namn som Göteborgs råaste band genom alla tider. Att en utav deras trummisar kallade sig Ihsan stärker bara min tes om trummisar och deras totala brist på fantasi. Att skippa bokstaven ”H” bara för att mörka att man skamlöst norpat Ihsahns namn är ungefär lika OK som att döpa sig till Fröst, Helhammer eller Emperor Mongo Palle Kuling. Jag har inte en aning om hur GROTESQUE ifrån Brunei låter men det lär gurglas och brötas tills man blir alldeles kallsvettig.

På deras demokassett ifrån 1993 finns en cover på en låt utav ETERNAL DARKNESS. Vilket jävla ETERNAL DARKNESS!? Det finns 13 band som heter/har hetat ETERNAL DARKNESS i någon sorts form. Något jag innerligt vill är att det är en cover på en låt utav ETERNAL DARKNESS OF MOLDAVIA. Att höra bruneiska dödsdyrkare tolka svettig östeuropeisk vampyrgoth vore tidlös underhållning.

Tidigare nämnda NOIRATASYA är rådåliga. Det som fick mig att döma ut dem på förhand var det faktum att de släppt en split tillsammans med amerikanska pajasbandet IDAVOLL som inte bara spelar urusel kristen svartmetall utan har även gjort sig skyldiga till en utav de sämsta musikvideor jag sett.

Bluescreen ist krieg.

NOIRATASYA ska enligt egen utsago spela experimentell black metal, en genre jag närmar mig med största försiktighet sedan DÖDHEIMSGARD släppte magplasket ”666 International”. NOIRATASYAs syn på experimentell musik är att spela helt vanlig smygsöt svartmetall med folkmusikinslag och fantastiskt malplacerade syntpartier. Sångljudet får förresten DARKTHRONEs ”Land of Frost” att bitvis rodna. Att snubben bakom detta mischmasch drev Black Forest & Velvet Pisces Zine i början på 90-talet skiter jag högaktningsfullt i.

RUST SAKARAZ är Asians dödsmetallprojekt och de låter väldigt snarlikt malaysiska SILENT DEATH. Vi vet väl alla hur de låter, eller hur? Logotypen är snygg iallafall.

SAHUJJA´ACHRA är miljoner gånger bättre än NOIRATASYA trots att de låter som en bisarr asiatisk variant utav CRADLE OF FILTH fast samtidigt inte alls. Det finns partier som låter lovande men konceptet ”kill your darlings” verkar inte finnas i deras replokal. Tänk er en godispåse där någon slängt ner fetaost, tysk bockwurst och mandelbiskvier bland det traditionella snasket och ni kanske får er en uppfattning om hur detta låter.

SAPROSOUL, ja vafan ska man säga egentligen? De låter exakt som deras bandfoto ser ut. Den andra snubben ifrån vänster har ett par öron som skrämmer mig och de andra filurerna, ja vafan ska man säga egentligen?

SARCOPHAGUS bildades 1990, släppte sin första och enda demo 1992 och lade sedan ner verksamheten likt de flesta andra band ifrån detta sultanat. Man börjar nästan undra om ordningsmakten satte P för dessa musikanter eller om det blev en allmän blockad gentemot extremmusik. Konstigare saker har faktiskt hänt. Trummisen hette för övrigt Bob och min tes blir än starkare. Bassisten hette Dee, undrar om det är samma Dee som skakar rumpa och silikonlökar tillsammans med E-Type? Tveksamt.

Säga vad man vill om hur dessa band låter men dra på trissor vilka råa demotitlar de har. TOMBCRUSHERs tredje demo ifrån 1993 bär namnet ”Blackened Mass of the Third Holocaust of Evil”. Smaka på den! Att de sedan har låttitlar vid namn ”Satan War”, ”Satanized Child” och ”Altar of Hell” borgar för att lyriken är lika rå som en flintastek någon stackars fåntratt fått för sig att göra ätbar med en engångsgrill på en blåsig gudsförgäten rastplats längs E18. Musikaliskt låter detta ganska snarlikt AZMAEL. Inte alls fy skam med andra ord.

Ja, detta var vad Brunei hade att bjuda på. En inte helt oangenäm resa har det varit och jämför man återigen med Danmark så vinner Brunei med hästlängder.

Danmark…

Hur är det möjligt att danskarna är ett sådant fantastiskt U-land i svartmetallsammanhang? Hittade ett blaskigt danskt band för en tid sedan som hette NAZIRIM.

Zyklon-B och TV3.

Kongress och Rudolf Hess.

Dr. Mengele och svartvinbärsgelé.

Där har ni 2 nazi-rim och ett nazi-nödrim.

Varsågoda. Det var så lite så.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 2.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 2 april, 2010 by hatpastorn

Att välja ett passande namn till sitt musikprojekt är en viktig del till framgång. Vissa band hör man direkt att de är bra bara man läser namnet medan andra väljer att döpa sig till något så urbota fånigt att man bara vill sätta sig på kammaren, läsa lilla katekesen baklänges och lukta sig själv i handen till jordens ände. I ännu ett infall utav total hjärndödhet så botaniserade jag i samlingen efter några utav de värsta exemplaren jag kunde hitta. Bli dock inte förvånade om det kommer flera delar med liknande tema längre fram då avgrundslika namn är allt annat än en bristvara i denna genre.

Vissa grupper är på förhand helt enkelt dömda att misslyckas. Kommer man ifrån Mexiko och döper sitt band till SVART SKALLE så bör man investera i en ny parlör för att undvika framtida fiaskon. Musikaliskt är detta ingen megakatastrof dock. Tafflig doomdöds som man brukar kunna avnjuta runt lunchtid på någon smygrutten festival i Centraleuropa är vad som bjuds. Att killarna lyssnat på tidiga KATATONIA, PARADISE LOST och ANATHEMA är ingen statshemlighet precis och att sångaren sjunger likt en fullblodsidiot är givetvis legio.

Direktöversättningar är inget man bör syssla med i onödan när man lattjar runt bland orden och varför de inte tog kontakt med en svensktalande person för att dubbelkolla detta bandnamn är ett mysterium i klass med trumspelet på polska VELES debutalbum ”Night On The Bare Mountain”.

SVART SKALLE. Smaka på det bandnamnet gott folk. SVART SKALLE.

På deras demo ifrån 2006 har de en slagdänga vid namn ”Varga Blod” Texten till denna skulle jag hemskt gärna vilja förkovra mig i.

Det amerikanska svartmetallprojektet GULLVEIG förbryllar mig. Var bandnamnen MAJBRITT och INGEGERD upptagna? Humor vore om GULLVEIG gjorde en split med exempelvis duktigt trötta RAGNAR eller varför inte NATTE ULF.

Bandnamn, ska det verkligen vara så svårt? Det finns alltså en akt som heter GULLVEIG men ingen som heter KYRKBRAND eller DÖDSDYRKAN.

Kulturskymning.

Denne pagefriserade förortssatanist har iallafall följande att säga om sitt blasfemiska musikprojekt:

GULLVEIG started out as a one man, raw black metal band in the early wintry months of 2009 by Kortirion. Disgusted by the highly populated Christian town he lived by, Kortirion began his blasphemy by invoking GULLVEIG in order to rid the town of all beliefs they once had, one ear bleeding riff at a time.

Invoking GULLVEIG. Är det samma sak som att ropa på mattanten i skolbespisningen när byttan med den stuvade spenaten ekar tom? Bandets enda släpp är för övrigt limiterat i 15 exemplar och släpptes den 25 december 2009 som ett hån mot Jesus födelsedag. 15 exemplar. Hatpastorn sätter hela kollekten på att den är släppt på Närmast Sörjande Records. Desperat amerikansk sovrumssvartmetall utav värsta sort, tack men nej tack. Säg mig förresten en grupp som i sin biografi nämner att de bildats sent på året och ni får ett fint pris. Alltid ska det tjatas om att de bildades ”early” bara för att förtvivlat tjäna in några true-poäng. Early 2009. Wow.

Kanadensiska NIDFJOLL må ha ett bandnamn jag skrattat mig fördärvad åt men rent musikaliskt är detta inte fy skam. Nonchalant slö rundgångsosande svartmetall med nordiska influenser går alltid hem i stugorna. Hur de tänkte när de döpte sig till NIDFJOLL kan jag bara spekulera i men jag antar att det har att göra med någon sorts form utav tveksamt homosexprojekt. GRIS och NIDFJOLL. Kanada går inte precis i bräschen vad det gäller bra namn. Ja, jag vet att GRIS är franska för ordet grå men det spelar ingen som helst roll.

Schweiziska STÖRTREGN låter inte alls som jag vill att de ska låta. Undertecknad var helt inställd på att detta skulle vara tandlös svartmetall med katastrofala sånginsatser men ur högtalarna ljuder välspelad och välproducerad svartdöds utav svenskt snitt. Synd att de har ett så lökigt namn för annars hade de faktiskt kunnat konkurrera med andra konstellationer i denna genre. Jag ser framför mig hur bandet sitter i bassistens pojkrum, mamman har just bjudit grabbarna på mjölk och någon bisarr schweizisk strudel så humöret är på topp. Bassisten fiskar upp sitt nyinköpta svenskalexikon efter att ha torkat munnen med femhundringar och förväntningarna stiger i rummet. Nu ska här minsann letas efter det råaste bandnamnet i musikhistorien! De bläddrar fram några nyckelord de fiskat upp från någon text med ALLEGIANCE eller liknande och sedan startar synonymjakten.

STORM. Taget.

SKOGEN. Taget.

MIDVINTER. Taget.

FROST. Taget.

Grabbarna börjar nu bli desperata. Då händer det.

STÖRTREGN. Jackpott!

Med tanke på att medelinkomsten i Schweiz ligger på ungefär en miljard Euro i månaden så borde de kunnat gräva lite djupare i börsen och investerat i en bättre ordbok. STÖRTREGN borde förresten göra en split med svenska NETHERBIRD. Jag antar att det inte bara är jag som uttalar det ordtrolleriet ”nederbörd”.

Nu måste jag ta igen mig en stund och lyssna på ett band med ett vettigt namn för en gångs skull. DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT får duga.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar. Del 1.

Posted in Hatpastorn botaniserar. on 22 mars, 2010 by hatpastorn

Libanon. Att spela svartmetall i Libanon är på riktigt. Att stå och vräka ur sig blasfemiska otäckheter i Sverige upprör väldigt få i dagens samhälle. Att göra dito sak i Libanon är en helt annan femma. Skulle man stå och recitera texthäftet till DEICIDEs ”Legion” på torget i Beirut kan man räkna med att hamna i vad man i folkmun brukar kalla för trubbel.

Mina kunskaper om den libanesiska svartmetallscenen sträcker sig till 2 band och det är AYAT och VEINEN. I ett infall utav total hjärndödhet bestämde jag mig för att göra en exkursion i det libanesiska liksminksträsket för att se om man kunde hitta några fler oslipade diamanter.

Mycket nöje.

Inledande AYAT är inte alls tokiga. Många liknar dessa sjögröna musikanter vid en korsning utav MINISTRY och ANAAL NATHRAKH, en beskrivning så god som någon. När Reverend Filthy Fuck och Mullah Sadogoat skapar stor tonkonst i exempelvis ”Ilahiya Khinzir! (All Hail Allah the Swine)” vet man att de här snubbarna menar allvar. Att sampla grisar och muslimska brandtal i sina hits är hardcore, Jihad-Jane lär ha ett och annat att säga om detta.

Logon är fantastisk, nonchalanta pastalogotyper får alltid högsta betyg i min bok. Kolla gärna upp deras senaste giv ”Six Years Of Dormant Hatred”, det är en skiva som är genuint bra och borde tilltala fler än vad man kan tro.

Deras gamla hemsida kan förresten nämnas som en utav de mest ögonbrynshöjande jag beskådat. Grisar med änglavingar, pastalogotyper samt en fet misogyn textrad där det stod:

We support the mistreatment of women.”

AYAT, gott folk. Håll i hatten.

 CIMMERIAN PATH är näst på tur. Extremt utstuderad syntbaserad svartmetall där norska och brittiska akter fått stå som mall är vad bandet bjuder på. Deras 2 demos ifrån 1997 och 2001 är inte superlätta att hitta men tack vare modeflugan Internet kan man storfynda. När jag lyssnar på CIMMERIAN PATH får jag dock samma småunkna smak i käften som när jag avnjuter ryska CRYPTHOWL, det låter ganska schysst men det är något som inte riktigt stämmer. Ljudet och framförandet håller dock hög klass med tanke på att de blott var ett demoband och hade de kommit ifrån Norden eller England skulle de garanterat fått släppa ett par halvhyfsade plattor med gräslig layout på Invasion Records.

Logon är sådär härligt ful som de oftast var i slutet på 90-talet då Photoshop blev var mans egendom och bandfotot får mig att skrocka förnöjt vid köksbordet. Snubben med tveksam frisyr och fladdermushalsband har garanterat funderat på att skaffa vampyrtänder och nördiga linser.

Jag är den första att erkänna att mina kunskaper om Libanon är i det närmaste obefintliga men det som slår mig är att deras engelska uttal samt lyrik ligger på en nästan irriterande hög nivå. Det finns ett hundratal amerikanska band som har betydligt sämre språkkunskaper. Spana in texten till konstellationens slagdänga ”…Summons Upon Nightfall” och bedöm själva:

Damned celestial realm, a local bewitched

Shall apperceive its hindmost incessant torment

Unencumbered nightfall has been distraught

In its dominion iniquity

Entrusting bloodthirsty actions of vengeance and torment…

”Thou mortal curse in absentia abolished

I strive to vanquish compassion in its self-being

For, I unfettered sorcerer, malformed to spectre through flesh

Now to endorse the obliteration of mankind”

Poised over the illustrious sun to unleash gloominess

Digesting its shafts as its blooded secretions bid the blissful soil adieu

Tarns dim to dark velvet lustre, liberating warriors of chaos

From cryptic labyrinths of its entrails due to its dyspepsia

Quartering carcasses, shredding organs, smouldering remains

Squeals of misery by the fruitless muck, dismembered they rot

Thy beckoning…retorted

With atrocities of unearthly venom

Infused into the hearts of men

Saturated they plunge with acute abhorrence in terror

For now what looms is but the horror of the shade…

Jämför denna text med valfritt amerikanskt skräpband typ THORNSPAWN och ni blir snabbt varse vilken klasskillnad det är på språkbruket. THORNSPAWN kommer jag för övrigt att återkomma till då den gruppen gjort sig skyldiga till allt möjligt elände.

Att ha en logotyp som ser ut som en spermadränkt getformad grytlapp är inte OK men när Heathen, Nunrider(!) och Napalm vräker på med sin ursinniga svartmetall skiter jag i detta och dyrkar döden istället. Gillar man BLACK WITCHERY, REVENGE och BLASPHEMY finns det ingen som helst anledning att inte dyrka DAMAAR med. Vilket satans ös!

När dunderhiten ”The Goatphoenix” drar igång med buller och bång vill man äta lik och slåss på parkeringar med grus fulla handflatorna. Rensfesten ”Ode to Blasphemy (Onward to the Gates of Mekka)” bör även den nämnas. Att bo i ett land där islam är religionen hela dagen och släppa dylik tonkonst tyder på genuint hat och fanatisk dedikation. Tummen upp!

KAFAN är ett ord för svepningen man täcker döda muslimer med. Sug på det bandnamnet KVIST! Musikaliskt var detta inte direkt det bästa jag hört men mina förhoppningar var kanske lite väl höga. Det största irritationsmomentet är sången som är så högt mixat att man flyger baklänges när man lyssnar. Att han sedan sjunger rätt risigt gör ont värre. Musikaliskt är detta inget totalt fiasko, slö diskantrik rå svartmetall med vissa ormtjusarinslag. Det finns bättre och sämre akter i denna gren, KAFAN kommer dock inte att avnjutas i min stereo igen. Ska man likt förbannat genomlida detta är låten ”For Our Sins” den bästa ifrån demokassetten ”Injecting Evil In Thy Veins”.

Logotypen är för övrigt på tok för intetsägande. Har man ett så pass rått bandnamn så vill man ju ha en textkreation som går på samma linje. Det blir bakläxa för KAFAN.

KAOTEON hette tidigare CHAOTAEON men var tvungna att byta namn då den lokala ordningsmakten arresterade killarna på grund utav att de trodde att namnet betydde ”Djävulen” eller något liknande oheligt. Jämför detta problem med när Marcus Ehlin ifrån bedrövliga SIEBENBÜRGEN var tvungen att sluta spela gitarr för att den blev stulen. Wow, liksom.

Logon är hyfsad och musiken är välljudande och välspelad. Problemet är att detta säger mig lika lite som en standardpizza ifrån pizzeria Gonzalos. Själlös svartdöds med drag ifrån nyare BEHEMOTH går bort men det finns säkert folk som gillar sådan här tonkonst så kolla upp KAOTEON om ni har lite för mycket fritid.

Fakta: Trummisar har i 9 fall utav 10 de SÄMSTA artistnamnen. Batteristen i LIBRAKH är inget undantag. Smaka på det här namnet:

Mutantchild

Trots idogt sökande hittar jag varken logotyp eller någon musik med dessa krabater. Har man dock en trummis som heter Mutantchild så kan man nästan ana hur det låter. Om någon där ute i cyberrymden råkar äga någon musik med LIBRAKH får de hemskt gärna höra av sig.

 

Power to the pixels! MEDUSA skäms inte över det faktum att de lyckats med konststycket att få en typsnittslogo pixlig. Jag är genuint imponerad. De bytte senare namn till SCIMITAR och den logon var betydligt snyggare. I likhet med LIBRAKH hittar jag ingen musik med de här 2 banden heller. Det är nog lika bra det. Känslan vill inte riktigt infinna sig.

 

Har inte alla drömt om att namedroppa libanesiska SELVMORD vid en intern tävling om vem som hört det mest obskyra bandet? Logotypen borgar för att detta ska vara det råaste man hört men bandfotot gör mig konfunderad. Jag vill inte att en nyduschad libanes med finskjorta ska vara snubben bakom SELVMORD. Fingersättningen på den på tok för välskötta gitarren gör även den så att spindelkänslan pinglar.

Det här kommer inte alls vara speciellt rått.

Man hör att han försöker vara necro men han lyckas inte alls med det. Antingen kan man eller så kan man inte och den här skäggiga filuren fattar helt enkelt inte grejen. Nu ska Hatpastorn berätta en sak för er. Döper man sitt band till SELVMORD är det INTE OK att ha tappingsolon. Uppfattat?

BM-quiz: Vilken inflytelserik grupp har gett upphov till bandnamnet VEINEN?

Sade du VON inom loppet utav 2 sekunder så hade du rätt och borde kanske tänka på att skaffa en partner. Att kasta bulldozers i glashus är för övrigt min favorithobby. Det som skiljer denna pluton ifrån de andra libanesiska gängen är att det är en svensk sångare som lite otippat kvider på alstret ”Black Hypnosis”. Vem kan det vara då? Jo, det är Malmösonen Pisk ifrån ASKA som sköter de vokala delarna. Som trivia kan nämnas att hans senaste släpp med ASKA, ”Där Vanvett Gror”, är inspelad på den svajigaste kassetten jag äger och det är en bedrift i sig. Min genomruttna samlingskassett ”Black Lightning” där ett oheligt antal indonesiska extremband utav värsta sort trängs har en ljudbild som liknar en Woodhouse-inspelning i jämförelse.

VEINEN är inte speciellt bra. Jag avgudar repetitiv hypnotisk svartmetall när det görs rätt. När det inte görs rätt låter det som VEINEN, det vill säga urtråkigt så till den milda grad att man får utslag över hela kroppen. Att lyssna på ett distat vattenfall medan man självdeklarerar är miljoner gånger mer tillfredsställande. Bandets logotyp går hand i hand med musiken, en axelryckning.

Ja, så mycket mer än såhär hade inte Libanon att bjuda på. Det finns en handfull plutoner till men då de oftast var kortlivade sidoprojekt till någon utav ovanstående akter finns det inte så mycket att säga om dem. Vad som slår mig är att de flesta grupperna inte alls var så tokiga. Visst, det fanns bottennapp men om man jämför Libanons scen med exempelvis Danmarks så vinner Libanon storstilat. Räknar man bort de danska band som haft en falsettsjungande satanist som frontman ekar de ganska tomt över hedarna. APOLLYON hade i och för sig ett bra riff vill jag minnas och ANGANTYR var inte totalt värdelösa när jag såg dem live för ett gäng år sedan.

Danmark…

Ett bra riff och ett OK liveframträdande. Vilket ratio.

/Hatpastorn