Posted in Uncategorized on 30 december, 2022 by hatpastorn
Lifvsleda – Sepulkral Dedikation
Även på topp detta år. Det finns egentligen inte mycket att orda om när det kommer till detta band, Sveriges enda relevanta black metal-band 2022 som faktiskt är black metal? Jag kanske överdriver en smula, det finns några fler artister som håller flamman brinnande.
Lifvsleda fortsätter att leverera Djävulens gospel och jag hoppas att de fortsätter på sin inslagna väg några år till.
Dødsengel – Bab Al On
Dødsengel, ett band som “alla” snackat gott om i flera år men som när jag lyssnat inte förstått mig på alls. Förhoppningarna var väl inte skyhöga när jag lyssnade på singlarna inför släppet, men något fångade ändå mitt intresse och när jag fick tillfälle att höra hela albumet så var jag såld.
För att göra det väldigt enkelt så vill jag kalla Dødsengel för Norges svar på Funeral Mist, kanske inte rent musikaliskt men däremot estetiskt och teatraliskt.
Varierade och genomarbetade låtar, mycket variation på sången och en ständig närvaro av Hin Håle, det är som bäddat för succé. Det kanske är dags att ge de tidigare albumen en ärlig chans när denna satt sig i min ryggrad.
Ritual Death – S/T
Två av tre topplaceringar detta år till norska band, det kan inte ha hänt sedan 1995? Alla känner säkert till Ritual Death och har följt dem sedan första EPn, det har så klart inte jag gjort utan detta album är det första jag hör med bandet.
Ritual Deaths recept för att lyckas
1 kopp Bathory
1 kopp Von
1 kopp norskt nittiotal
3 koppar Djävulsdyrkan
Mixa väl i den heliga graal
Det är en rätt stökig och tung platta (med black metal-mått mätt) men de mjukar upp det hela med välplacerade syntinslag när de anser att det behövs. Man kan inte kräva så mycket mer i dessa dagar.
Nobla omnämnanden:
Dead Earth – Et Disperdam Illud
Kul att han håller på igen
Haavard – S/T
Den omtalade akustiska plattan har äntligen landat.
Andra band som mer eller mindre fått till något vettigt i år:
Posted in Uncategorized on 27 december, 2022 by hatpastorn
Då skall det summeras igen, allt skall listas och kvalitetsbedömas och det som hände i januari har vi troligen redan supit bort. Ett kalenderår är egentligen en väldigt konstig avgränsning för kreativt skapande som i många fall börjat långt innan och eftermälet snarare tydliggörs långt senare. Personligen har jag nog föredragit att samla toppar och dalar i mer rimliga avgränsningar som skivbolag, trender eller tematik men ingen är väl intresserad av vem som leder listan över snyggast julkort målat av Sveriges fot och munmålare? Ett tag försökte jag se kvalitet i om en viss firma hade skött cateringen till filmer jag gillade men det visade sig vara ett fullständigt omöjligt projekt och alla utom jag förstod det innan jag hade listor långt över öronen med obegripliga anteckningar. Jag rättar mig följaktligen i ledet och presenterar här tio rätt på Lotto och några jokrar. Det här är såklart vad jag tycker. Jag tänker inte ens försöka bevisa något för det går säkert inte. De som tycker att något annat är bättre kommer att tycka det även när de får facit här svart på vitt. Självklart så är inte årets alla släpp avlyssnade men det var ju några år sedan man kunde handla nyutgiven black metal och tro att det var bättre än nykokt nyponsoppa så generellt har genren omdefinierats till något som ändå inte riktigt passar mig och därför lägger jag tiden på annat. Hoppas ändå att ni missat något här och att det kan förstöra lite mer i en vardag redan till bredden fylld av dödsdyrkan, självförakt och monoman svartsynthet.
Azaxul – Echoes of dreariness (Misanthropia Discos)
Det här är det bästa. Det här är det absolut bästa i sin genre i år. Det finns en kyla här som är precis vad jag letar efter för mitt olystmäte. Det är monotont och malande, monokromt och motsträvigt. Det har blivit en trend att black metal skall ge snabb avkastning, vara mycket pang för peng, låta väloljat och närmast innehålla spelglädje. Vad finns då kvar av den suggestiva kylan och mörkret som skapade hela genren? Azaxul skapar här ett fantastiskt ljudlandskap som bara ger och ger och det är trots alla år som denna tyska veteran bara har givit och givit verk efter verk som slår i alla fall mig med häpnad. För den mindre insatta är det alltså Mirko Schmat, eller hans magiska namn Gaamalzagoth/Profano Mysteriis, som ylade i Moonblood och som även levererat makalösa album med Demoniac de senaste åren som ligger bakom. Ge den här skivan lite tid, kör några varv och vänta dig inte att kunna sjunga riffen med dina barn eller husdjur i en video på TikTok. Ge dig inte in i leken, stå utanför, ät inte steken utan bara släck lampan, lägg dig på spikmattan, koppla ur din borgerliga golvvärme, låt det dra mellan portvinstårna och välkomna det iskalla helvetet.
Negative Plane – The Pact (The Ajna Offensive/Invictus Productions)
Tyvärr är detta en sämre skiva än deras tidigare två album men det är å andra sidan mycket dåligt med konkurrens och när denna släpptes blev jag sådär genuint påmind om att fan det finns ändå bra black metal än. Både Occultation och Funereal Presence är bättre men det är lite mer av allt och en slags kombination av bra saker. Detta är kanske listans mest familjevänliga skiva, tämligen lättsmält men det finns fortfarande en viss sträv ton här, en bittermandel på en annars bra dag. Ett genuint hantverk som plockar influenser från en massa olika håll men ändå lyckas sy ihop det till ett lapptäcke som känns motiverat och värt alla arbetstimmar. Jag hade gärna sett en skiva när dessa musikanter fick lite olika skov och drog åt än fler håll för jag tror verkligen att de skulle kunna få ihop riktigt utmanande lyssning som inte blev hopplöst sökt eller märkvärdigt för sakens skull. Till exempel:
Negative Plane – The Matrix Virus Infusion (behind fast shades) Negative Plane – ´Round midnight at the not so standard jazz club Negative Plane – Experimental piece for twigs, broken drums and prepared zither Negative Plane – Saturday at the dance floor Positive plane – Interpreting Arvo Pärt
Timeless Necrotears – (Självutgivet på Bandcamp)
I år, än så länge, har Christian Becker och Pau Bermejo släppt 46 album. Alla är såklart det bästa man hört men inte ens jag som nog hört alla kan hålla isär dem. För den som inte förstår det här så säger jag bara ”men fattar du ingenting?”. Jag möts vanligen med viss skepsis när jag har hyllat denna, numera, duo men jag tänker att det är en fråga om engagemang. Det ger inte omedelbar avkastning och det är en utmaning. Det är till och med ganska plågsamt bitvis. Men är det automatiskt fel? Nej! Jag kommer att ge lite mer överblick på denna orkester framgent här då jag i skrivande stund äntligen fått tag på det sista jag saknade som givits ut i fysiskt format. Jag nöjer mig här med att hylla dem till skyarna, lista alla årets releaser och antyda att du som inte fattar inte engagerar dig nog. Näthata inte Zara Larsson för detta utan lägg den energin på att värma upp ditt hus istället för att gnälla.
Lady Sovereign romantika of planet Amaha Ps55, Romantic vintage world Ps55, Cheesy tales of planet Ps55, Whörelot (Wife of Goldstar), Million hotels beach planet PM747, The makers of universes (69 trillion years ago), Scientists of Orrorwunso (Recreation of a Jurzikum society), The goldstar synthesizer, Amaha Pss580 (Metallic world of winged humans), Goldstarmas, Scientists of Orrorwunso (Homeland of sadistic beauties), The revenants of Amaha Ps55, Stylish planet Amaha Cs80 (aka Finland 2), World war III, Reborn with extreme beauty, The goldstar medieval-world, Ice planet oblivion (Past & present), Scientists of Orrorwunso (Mini-Machos), The goldstar neoclassical world, Zeljka in goldstar heaven, Amazing stories from planet Far-FisaTK62 (Lascive-colonial women), Black Christ in planet Amaha Ps55, Cathedral CT655, Cathedral CT655 (Part 2), Amaha Pss580 (Flying ladies capital & outskirts), The goldstar synthesizer museum, Divided planet VA3, Divided planet VA3 (part 2), Kings of fascistcommunist riffs contest, The last historical archive 2, Insectqüeen the beautiful, The mesmerizing oncetrue-christian bombshells, Shedroid FEVER, Shedroid PLUS, Stargold!!! …The fake-goldstar afterlife, Whörelot & lady Goldstar, Jutta Coquette, Planet störmsweatygirls-Epic, Cathedral CT655 (part 3), The blue-vilet afterlife, She-droid missions, SkyCity of golden zeppelins, Jurzikum blutparadises, Jurzikum plus, Goldstar FAQ, Nightlife in million-hotels beachplanet.
Jag ger inte upp. Jag tycker mig hitta anledning att fortfarande köpa skivorna. Syntar får åter ta plats i ljudbilden och ljudet är något av det som kanske är mest konsekvent med detta band. De har fan aldrig ett ljud som får en att vilja slå på dammsugaren på blås för att något skall få vara lite skitigt och därmed heligt och värt att dyrkas igen. Otroligt bra trumspel och det sliras med takt och intonation vilket bara är till skivans fördel… som alltid. Ted har ju presterat bättre men jag har inget problem alls jämfört med när de som risar skivan försöker spela upp vad som är bättre och man känner att strypsex med en unhappy ending kanske ändå är en bättre idé. Den käre redaktören för denna blogg har bett mig att nedtona min kärlek till Darkthrone till förmån för alla Timeless necrotearssläpp och jag är normalt emot att styras av sådana fascistiska grepp och åsiktskorridorer men när det ändå är en kvotering för Timeless Necrotears så kan jag med denna upplysning ändå känna att jag förstår att ibland måste svinen äta omelett gjord på knäckta ägg…
Ännu ett lysande projekt från Perttu Pakkanen/P. E. Packain/Vainaja som tidigare övertygat mig med kanske främst Vitsaus (som på min sydländska dialekt är synonymt med béchamelsås snarare än pest) men även hyfsade Cornigr och stundom enastående Adaestuo. Föredömligt ljud och rakt in i dödsdansens virvlar. Förutsätter att andra kommer hylla denna giv på många andra håll och jag har inte mer att tillägga än att detta är förbannat (och) bra.
Draugurinn – Minningar Úr Undirheimum (Nordvis produktion)
Rituellt och drönande, drömskt och djupt. Jag älskar denna skiva!
Posted in Uncategorized on 23 december, 2022 by hatpastorn
Årets trend, ”raw ambient black metal” med svartvita skivomslag med snirkliga ramar. Herregud, det måste ha släppts tusentals såna skivor. Vissa av dem riktigt bra, men majoriteten når inte hela vägen fram. Dock kul med många nya yngre förmågor som ger sig i kast med genren. Ett inte helt utvecklat konsekvenstänk i kombination med fanatism och black metal, där har vi ett recept för stordåd. Fegspelade 50-åringar får ställa sig i skamvrån. I övrigt har jag inte så mycket att säga utan vi kör på. Ingen rangordning, mjuka knän angående när skivan egentligen släpptes och om din favoritskiva inte är med här är det inte så att jag inte hört eller glömt den, utan det är en direkt attack på dig som person.
Stangarigel – Na severe srdca
Åh, vilken bra skiva. Adam från Malokarpatans sidoprojekt, en triumf i naturnekromantisk black metal av 90-talssnitt. Jag är redan från start extremt svag för denna typ av svartmetall och den slovakiska knorren Stangarigel lägger till som extraväxel gör detta till något väldigt speciellt. Jag förstår inte ett ord av vad som skaldas i hits som exempelvis ”Mytogenéza bronzovej doby” och ”Poklad Tatier”, men jag håller med om allt. Bra sång, kanonriff och många intressanta detaljer gör detta till ett äventyr varje gång man slår på den.
Shores Of Ladon – Witterung
Trygg teutonisk tonkonst i form av Shores Of Ladon. Sol Records-black metal av ädlaste valör. Detta är en stark uppföljare till 2013 års debutplatta ”Eindringling” och vad har hänt sedan sist? De har stämt gitarrerna lite bättre, trummisen kan några nya fills och … ja, har man hört Shores Of Ladon, Shroud Of Satan och de andra Sol-gängen vet man vad man får, konsekvent black metal med jävligt bra sång som är som allra bäst när det manglas i tretakt. Detta är en platta där jag oftast försvinner in i fantasins värld vid lyssning och hittar på basgångar som är bättre än de på skivan. Det låter kanske som en diss men .. ja, hur fan ska jag förklara det här? Vissa skivor bränner igång inspirationen vid lyssning och medan man ligger och kanaliserar hittar hjärnan på sina egna varianter. Detta är en sådan skiva.
Nacht Und Gnosis – Herranom
Svampsakral black metal med många egna grepp, udda influenser och en tidlös ockult atmosfär. Dalarna är fan ett nexus av bra black metal. Här hittar vi folk från bland annat Svarti Loghin och gästspel av Wagner Ödegård. En succé. En skiva att bli inspirerad och fascinerad av. Plus en stark Vond-cover! Jag gillade debuten, men blev ändå överraskad att ”Herranom” var så mycket bättre. Kul med band som blir bättre, det är man inte alltid bortskämd med.
Fåntratt – Halvgången
Tveklöst årets dungeon för mig, tätt följd av Iætun. Oj vad den här skivan är bra, särskilt B-sidan där kanaliseringen i ”Länge har vi väntat” får mig att nicka gillande och önska att piprökning var något jag sysslade med. Att stå på farstubron i träskor och allmänt hytta mot kosmos generella riktning med pipan medan Fåntratt dånar över nejderna kan mycket väl vara nyckeln till livets mening. Vi snackar välsvarvat Vikernes-vemod som musikalisk grund men med en mer fingerfärdig kompetens som krydda. Bra val av samplingar. Underbar analog ljudbild och utsökt grafisk formgivning. Sedan är låttitlarna i sedvanlig ordning 10 av 10. En skiva som passar bäst när man stått ute och jävlats med något byggprojekt, men man har en kopp kaffe, en mazarin, den här plattan och korsordet i Land att se fram emot.
Këkkreëhszïnriirbre – Par-delà les souffles du froid « Breoëh »
Den här är udda då jag inte vet om den är superkass eller bra. Fransk slyngel från Pourpre Nébüleuse-cirkeln. Tidigare helt okända för mig, har inte hunnit spana in de andra banden i sammanslutningen, Cosmiic Abbheëratiïon, Körbaäkkh och Drache Noire, men jag hoppas på mer guld att fynda. Këkkreëhszïnriirbre upptäcktes under perfekta förhållanden, 25 minusgrader ute på natten och en brasa på fullt ös för att hålla inomhustemperaturen på allt annat än 25 minusgrader. Kanaliserandes i soffan under filt, febrigt sökandes efter något att lyssna på. Jag vet inte vilka mörka krafter jag matat med mina sökningar, men algoritmen spottade fram denna. Avgrunden stirrade således tillbaka och gav mig ett bra tips. Trevligt! Këkkreëhszïnriirbre bjuder på svävande black metal där trummor och gitarr kommer och går lite godtyckligt och arrangemangen makes no sense. På ett bra sätt. Tror jag. Stream of consciousness-black metal. Är det en genre? Det här är verkligen inte något för alla, men gillar man hypnotiska gäng som Paysage d’Hiver och nickar gillande åt bom-pang-trummor a la Marblebog på spliten med Hunok och dessutom uppskattar vissa improvisatoriskt doftande drag och reverb så är ju det här tammefan rena guldet! Tror jag. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på den här skivan, men den har något som tilltalar mig.
Vetëvrakh – Satanic black Moloch
Från Bosnien-Hercegovina, men låter primärt som om Urfaust hälsat på Black Gangrene Productions-gänget i Portugal för en långhelg blasfemi, nekrofili och obscena mängder rödvin och det enda som fanns i bilen på väg ner var soundtracket till 28 dagar senare. Det jag hört tidigare med Vetëvrakh har varit OK, men aldrig riktigt fastnat. Den här skivan fastnade jag emellertid för direkt. Svart osund atmosfär, lite som en tisdagsfest i Sundsvall, med ett skivomslag som ser ut som skivan låter. Extremt bra sång. Dedikerad osund svartmetall är kanske den bästa beskrivningen.
Крошка Нетопырь и Малыш Мёртвая Голова – Волшебные рассказы о былом и небывалом
När jag ramlade över den här skivan bad jag en bön att den skulle vara skitdålig för det där jävla bandnamnet tänker jag aldrig lära mig. Naturligtvis visade det sig vara en av de skivor jag lyssnat absolut mest på i år. Rysk black metal av den råare sorten, men betydligt mer melodiskt än man kan tro. Stundtals låter det som något jag spelat in själv och eftersom jag är ödmjukheten själv är det således en rifftriumf. Omslaget är inte utan problem, men samtidigt passar det på något sätt, även om varningslampan för ironiska grisungar lyser hårt. Jag lyckades faktiskt få tag i LP-versionen som släpptes i typ 50 ex eller något liknande hopplöst. I likhet med Vetëvrakh som är med i VIIIXIII-kollektivet tillsammans med Aiqëhahirit, Dräkavtré, Humnerë, Llahtarë, Tmärrdhë, Vrasësinerëzve och Vrkolak och Këkkreëhszïnriirbre ovan som tillhör Pourpre Nébüleuse-cirkeln är även Крошка Нетопырь и Малыш Мёртвая Голова med i ett glorifierat kompisgäng, Псковское братство där vi även hittar Hexenvomit, Labynkyr, Mysticité, Needle Fetish, Ógilt, Oxta, Sidekut Slave, Virgin Pimp, Крюкокрест, Леший, Неделя Доброты, Плескау Моторокерс och säkert en miljard andra band.
Hur FAN ska man kunna hålla reda på det här?!
Pissmoon – The path beyond death
När jag tidigare i år spanade in om Vröörsath släppt något nytt bestämde jag mig för att kolla in den snubbens övriga band. Det är i runda slängar en miljon. Jag kom inte så långt för när jag läste att han hade ett projekt som hette Pissmoon stannade tiden. Pissmoon. Det är ett bandnamn det. Naturligtvis kastade jag mig ut på Youtube för att se om det fanns något upplagt. Det gjorde det! Jag gillar Vröörsath som fan, men jag kan förstå att folk tycker det är lite väl melodiskt. Misströsta ej, då kan man falla tillbaka på Pissmoon som inte är lika tonskönt men ändå har den där distinkta The Seer/Atrocity Altar-känslan. Med andra ord, nonchalant analog melodisk black metal från en australiensare som ger begreppet ”skov” ett ansikte. I love it.
Venusberg Cardinal – Atlas of dungeons
En skiva som rent tekniskt kommer släppas i mars 2023, men spelades in för över tio år sedan. Venusberg Cardinal är syskonprojektet till Departure Chandelier och spelades in samtidigt som ”Antichrist rise to power”. En omöjligt bra skiva. Två låtar Venusberg Cardinal finns ute för lyssning och det räcker för att hamna på årsbästalistan. Åh, vad bra det är. Musikaliskt extremt snarlika, men konceptuellt skiljer det sig. Där Departure Chandelier kör på Napeleon som Djävulen-tema är Venusberg Cardinal tydligen något … äh, ni får ta reda på det själv. Dessa bandnamn och cirklar och allmänna karaktärer och koncept gör att man låter som en fullkomligt vanvettig människa.
Blut Aus Nord – Disharmonium – Undreamable Abysses
På tal om vanvett, det var såhär jag önskade att ”Hallucinogen” låtit. Äntligen är Blut aus Nord tillbaka på banan igen med full skevhet och Lovecraftianskt ställ. Den här skivan sätter fart på fantasin. Inte samma obehagskänsla som ” MoRT”, vilket kanske är lika bra, men på rätt väg. Vindsval, en fruktansvärt begåvad lirare med få plumpar i protokollet och då är detta bandets FJORTONDE fullängdare om jag inte räknat galet! Musik som i sina bästa stunder låter som något som inte framförs av människor är jag svag för. Ännu en skiva att fascineras och inspireras av.
Azaxul – Echoes of dreariness
I princip Moonblood, fast utan Occulta Mors och ”bättre” produktion. Det här är så jävla bra. Det når kanske inte upp till absolut högsta Moonblood-nivå, men det är close enough. En traditionell teutonisk triumf i oförfalskad black metal Noll gimmicks. Bara pur black metal från pärm till pärm. Ibland behövs det inte mer än så.
Lustre – A thirst for summer rain
Tvära kast säger ni, musikalisk bredd säger jag! Lustre är inte Moonblood, men vill ni ha mer traditionell svartmetall kan jag varmt rekommendera senaste Inlandshjärta-tapen som är råbra. Har ni hängt med ett tag vet ni att Lustre är ett vanligt förekommande inslag när det vankas årsbästalistor. Jag älskar skiten. Den stora skillnaden denna gång är att detta är första Lustre-skivan som är inspelad i en riktig studio. Ljudbilden har således putsats till rejält, det låter STORT. En annan skillnad är att gitarren är nedstämd i E. Ni läste rätt. Lustre har mer nedstämda gitarrer är Mortician. Det är … stark sås. Det låter dock riktigt maffigt och eftersom det primärt rör sig om ackordmackor över kristallklara syntmelodier fungerar det. Favoritbit: ”Thirst”. Vilken dänga.
Bloodline – Viva corruption
Lite jäv har ingen dött av, men fan vad bra den här skivan blev. ”Viva corruption” är en förkrossande tung, malande och deprimerande historia och då snackar vi bara själva inspelningsprocessen! Slutprodukten, en smutsig, nattsvart och osund historia. Lyssnas i ett svep från pärm till pärm för maximal depression eller inte alls.
Det var nog allt för den här gången. Har garanterat glömt några. Djevel och Lifvsleda borde kanske varit med, deras släpp detta år har varit bra. Bhleg och Grift levererade med. Dock inte hunnit lyssna så mycket på dem som jag önskat. Det blir väl så när man skovlyssnar på Këkkreëhszïnriirbre istället.
Këkkreëhszïnriirbre … Jag vet att jag klagat och knotat över överanvändandet av dubbelordsnamn på svenska, typ Sorgborg, Lövhög och Svartbygge. Det är som ingen hejd där. Samma ohejd gäller såklart bandnamn som tar inspiration av de franska LLN-gängen och då pratar jag INTE om Vlad Tepes! Jag pratar om gloatre-namnen som mest liknar något som en katt kan uppbåda via ett velodromrace över tangentbordet med dobbarna utfällda. Normalt sett är jag svag för den typen av bandnamn, men de senaste åren har det blivit lite väl stökigt.
Posted in Uncategorized on 7 december, 2022 by hatpastorn
Blabbermouth är som vi alla vet en total soptipp till sida där allehanda onyheter om oband och gamla fossiler publiceras. Inte sällan med de absolut minst smickrande bilderna på banden ifråga. Det är vedervärdigt. Det är ovärdigt. Det är genant.
Idag tänkte jag kommentera lite kort till de senaste nyhetsuppdateringarna. Och med det menar jag att vara ett lite större rövhål än vanligt.
Enjoy.
Jag har så många frågor, men ju mindre jag vet desto bättre. Ett Journey-kreditkort! Det makalösa gubbtjafset de här fossilgängen bjuder på är legendariskt.
Jag har ingen aning om vilka de här nördarna är och jag har svårt att se att julkänslan riktigt vill infinna sig. ”Sura gubbkukar i snabba glasögon försöker desperat tjäna en hacka på en genant julsingel”, är en bättre rubrik.
Om detta må vi berätta.
Tänk ändå, Ellefson runkade i en webkamera och fick foten ur Megadeth. Sedan blev det ”bass jam” i Polen. Vilken värld ändå.
Bodil 65: ”Det började med några argentinska fläskstekar och en långpanna pommes frites … ”
Huh, det har jag aldrig hört en musiker säga förr. Låt mig gissa? En kanonlåt och sedan tomgångskörning i 40 minuter?
Som om de här gökarna inte svinar runt med näsborrarna packade med dunder! Ännu ett band som uppenbarligen tröskar på än, portugals svar på Amorphis eller Crematory. Band som vägrar ge upp.
Tack för informationen, Matt.
Jag avskyr verkligen W.A.S.P, men på debuten är medlemmarna klart synliga på omslaget iallafall. Så mycket vet jag. Jag har mina teorier varför de inte längre är det. Det började med några argentinska fläskstekar och en långpanna pommes frites … sedan kom Jesus … Blackie bjöd medlemmarna på sparktårta och .. ja, det är inte klokt vilka irrvägar W.A.S.P-lovers ger sig ut på för att försvara det här bandet.
Det här har jag alltså INTE hittat på själv utan det är en riktig nyhet. Kiss är sämre än både W.A.S.P och Anthrax, det är imponerande. Kommer aldrig förstå vad folk ser i Kiss, för låtmaterialet är under all kritik. Lägg därtill deras kirurgiska förmåga att skinna sina fans på pengar. De där njurstenarna lär hamna på Ebay.
Har aldrig hört talas om Saliva, men låt mig gissa, amerikaner som efter fem minuters mild framgång knarkade och söp bort allt, hittade Jesus och tatuerade sig i ansiktet?
Varför har ni då döpt låt nummer fyra på ”The jesters race” till Graveland då era våldsverkare?!
När inte ens basisten i Anthrax är helt övertygad.
Det här låter coolare än vad den urtrista verkligheten är. Det är säkert Matt Sorum som är drönarpiratkaptenen. Han blev väl less på att sitta och vänta vid telefonen.
Hoppas det är två böcker där en vit man med dreads och aggressionsproblem förklarar för alla hur världen fungerar.
Weird flex och en lögn. Det här har du aldrig hört och det där har aldrig hänt. Och! Varför ser du ut som Walker Texas Ranger?!
Jag fattar inte varför folk gnäller över lite mikroplaster i moderkakan när stor konst som denna måste ut på marknaden! Att samla på Funko Pop-figurer är höjden av att ge upp och det kommer från mig som samlar på Vinterriket-släpp!
Tack. Disturbed är ett band vars storhet bara kan skyllas på amerikaner. Möjligen att någon stackare med trasig DNA-stege som dyrkar Volbeat slinker med på köpet. Det är ofattbart dåligt.
Ge det ett halvår så är han tillbaka. Garanterat. Ripper skulle gå med i Absurd bara han fick en femhundring och en påse blandfärs.
HAHAHA! Geoff Tate … ja, när han inte längre fick vara kvar i Queensrÿche hade Blabbermouth bråda dagar. I fem år. Bilden är en perfekt representation av den ovärdighet som bara Blabbermouth kan uppbåda.
Totalt ointresserad såklart, men jag vill gärna se pungen med stora öron spela några Ildjarn-covers. Kul katt med.
Ryssfemmor och en påse dillchips?
Jag tror aldrig jag hört en ton Ted Nugent i hela mitt liv. Däremot har jag hört mycket om Ted Nugent, inte sällan från Ted Nugent själv för HAN älskar Internet!
Ja, det är väl vad det är? Är det ens andra medlemmar med i W.A.S.P numera eller är det hologram-Dio på congas och han som lajvar den döda Statix-X-frontmannen på bas?
Mer trött clickbait än såhär blir det inte. Undrar hur många gånger denna har delats och folk bara ”Höhö, Ulrich i RUSH!” Det kommer ju aldrig att ske.
Alternativ titel: ”Tysk metal-legend med kommunalrådsfrisyr ser till att cancellera sig själv INNAN tredje advent!”
Viking-Lotto.
Ja, det skiter man ju i. Den stora frågan är varför herr Bach ser ut som en blond Lord Satanachia!
Hatpastorns likpredikan 