Årets trend, ”raw ambient black metal” med svartvita skivomslag med snirkliga ramar. Herregud, det måste ha släppts tusentals såna skivor. Vissa av dem riktigt bra, men majoriteten når inte hela vägen fram. Dock kul med många nya yngre förmågor som ger sig i kast med genren. Ett inte helt utvecklat konsekvenstänk i kombination med fanatism och black metal, där har vi ett recept för stordåd. Fegspelade 50-åringar får ställa sig i skamvrån. I övrigt har jag inte så mycket att säga utan vi kör på. Ingen rangordning, mjuka knän angående när skivan egentligen släpptes och om din favoritskiva inte är med här är det inte så att jag inte hört eller glömt den, utan det är en direkt attack på dig som person.
Stangarigel – Na severe srdca
Åh, vilken bra skiva. Adam från Malokarpatans sidoprojekt, en triumf i naturnekromantisk black metal av 90-talssnitt. Jag är redan från start extremt svag för denna typ av svartmetall och den slovakiska knorren Stangarigel lägger till som extraväxel gör detta till något väldigt speciellt. Jag förstår inte ett ord av vad som skaldas i hits som exempelvis ”Mytogenéza bronzovej doby” och ”Poklad Tatier”, men jag håller med om allt. Bra sång, kanonriff och många intressanta detaljer gör detta till ett äventyr varje gång man slår på den.
Shores Of Ladon – Witterung
Trygg teutonisk tonkonst i form av Shores Of Ladon. Sol Records-black metal av ädlaste valör. Detta är en stark uppföljare till 2013 års debutplatta ”Eindringling” och vad har hänt sedan sist? De har stämt gitarrerna lite bättre, trummisen kan några nya fills och … ja, har man hört Shores Of Ladon, Shroud Of Satan och de andra Sol-gängen vet man vad man får, konsekvent black metal med jävligt bra sång som är som allra bäst när det manglas i tretakt. Detta är en platta där jag oftast försvinner in i fantasins värld vid lyssning och hittar på basgångar som är bättre än de på skivan. Det låter kanske som en diss men .. ja, hur fan ska jag förklara det här? Vissa skivor bränner igång inspirationen vid lyssning och medan man ligger och kanaliserar hittar hjärnan på sina egna varianter. Detta är en sådan skiva.
Nacht Und Gnosis – Herranom
Svampsakral black metal med många egna grepp, udda influenser och en tidlös ockult atmosfär. Dalarna är fan ett nexus av bra black metal. Här hittar vi folk från bland annat Svarti Loghin och gästspel av Wagner Ödegård. En succé. En skiva att bli inspirerad och fascinerad av. Plus en stark Vond-cover! Jag gillade debuten, men blev ändå överraskad att ”Herranom” var så mycket bättre. Kul med band som blir bättre, det är man inte alltid bortskämd med.
Fåntratt – Halvgången
Tveklöst årets dungeon för mig, tätt följd av Iætun. Oj vad den här skivan är bra, särskilt B-sidan där kanaliseringen i ”Länge har vi väntat” får mig att nicka gillande och önska att piprökning var något jag sysslade med. Att stå på farstubron i träskor och allmänt hytta mot kosmos generella riktning med pipan medan Fåntratt dånar över nejderna kan mycket väl vara nyckeln till livets mening. Vi snackar välsvarvat Vikernes-vemod som musikalisk grund men med en mer fingerfärdig kompetens som krydda. Bra val av samplingar. Underbar analog ljudbild och utsökt grafisk formgivning. Sedan är låttitlarna i sedvanlig ordning 10 av 10. En skiva som passar bäst när man stått ute och jävlats med något byggprojekt, men man har en kopp kaffe, en mazarin, den här plattan och korsordet i Land att se fram emot.
https://faontratt.bandcamp.com/album/halvg-ngen
Këkkreëhszïnriirbre – Par-delà les souffles du froid « Breoëh »
Den här är udda då jag inte vet om den är superkass eller bra. Fransk slyngel från Pourpre Nébüleuse-cirkeln. Tidigare helt okända för mig, har inte hunnit spana in de andra banden i sammanslutningen, Cosmiic Abbheëratiïon, Körbaäkkh och Drache Noire, men jag hoppas på mer guld att fynda. Këkkreëhszïnriirbre upptäcktes under perfekta förhållanden, 25 minusgrader ute på natten och en brasa på fullt ös för att hålla inomhustemperaturen på allt annat än 25 minusgrader. Kanaliserandes i soffan under filt, febrigt sökandes efter något att lyssna på. Jag vet inte vilka mörka krafter jag matat med mina sökningar, men algoritmen spottade fram denna. Avgrunden stirrade således tillbaka och gav mig ett bra tips. Trevligt! Këkkreëhszïnriirbre bjuder på svävande black metal där trummor och gitarr kommer och går lite godtyckligt och arrangemangen makes no sense. På ett bra sätt. Tror jag. Stream of consciousness-black metal. Är det en genre? Det här är verkligen inte något för alla, men gillar man hypnotiska gäng som Paysage d’Hiver och nickar gillande åt bom-pang-trummor a la Marblebog på spliten med Hunok och dessutom uppskattar vissa improvisatoriskt doftande drag och reverb så är ju det här tammefan rena guldet! Tror jag. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på den här skivan, men den har något som tilltalar mig.
Vetëvrakh – Satanic black Moloch
Från Bosnien-Hercegovina, men låter primärt som om Urfaust hälsat på Black Gangrene Productions-gänget i Portugal för en långhelg blasfemi, nekrofili och obscena mängder rödvin och det enda som fanns i bilen på väg ner var soundtracket till 28 dagar senare. Det jag hört tidigare med Vetëvrakh har varit OK, men aldrig riktigt fastnat. Den här skivan fastnade jag emellertid för direkt. Svart osund atmosfär, lite som en tisdagsfest i Sundsvall, med ett skivomslag som ser ut som skivan låter. Extremt bra sång. Dedikerad osund svartmetall är kanske den bästa beskrivningen.
Крошка Нетопырь и Малыш Мёртвая Голова – Волшебные рассказы о былом и небывалом
När jag ramlade över den här skivan bad jag en bön att den skulle vara skitdålig för det där jävla bandnamnet tänker jag aldrig lära mig. Naturligtvis visade det sig vara en av de skivor jag lyssnat absolut mest på i år. Rysk black metal av den råare sorten, men betydligt mer melodiskt än man kan tro. Stundtals låter det som något jag spelat in själv och eftersom jag är ödmjukheten själv är det således en rifftriumf. Omslaget är inte utan problem, men samtidigt passar det på något sätt, även om varningslampan för ironiska grisungar lyser hårt. Jag lyckades faktiskt få tag i LP-versionen som släpptes i typ 50 ex eller något liknande hopplöst. I likhet med Vetëvrakh som är med i VIIIXIII-kollektivet tillsammans med Aiqëhahirit, Dräkavtré, Humnerë, Llahtarë, Tmärrdhë, Vrasësinerëzve och Vrkolak och Këkkreëhszïnriirbre ovan som tillhör Pourpre Nébüleuse-cirkeln är även Крошка Нетопырь и Малыш Мёртвая Голова med i ett glorifierat kompisgäng, Псковское братство där vi även hittar Hexenvomit, Labynkyr, Mysticité, Needle Fetish, Ógilt, Oxta, Sidekut Slave, Virgin Pimp, Крюкокрест, Леший, Неделя Доброты, Плескау Моторокерс och säkert en miljard andra band.
Hur FAN ska man kunna hålla reda på det här?!
Pissmoon – The path beyond death
När jag tidigare i år spanade in om Vröörsath släppt något nytt bestämde jag mig för att kolla in den snubbens övriga band. Det är i runda slängar en miljon. Jag kom inte så långt för när jag läste att han hade ett projekt som hette Pissmoon stannade tiden. Pissmoon. Det är ett bandnamn det. Naturligtvis kastade jag mig ut på Youtube för att se om det fanns något upplagt. Det gjorde det! Jag gillar Vröörsath som fan, men jag kan förstå att folk tycker det är lite väl melodiskt. Misströsta ej, då kan man falla tillbaka på Pissmoon som inte är lika tonskönt men ändå har den där distinkta The Seer/Atrocity Altar-känslan. Med andra ord, nonchalant analog melodisk black metal från en australiensare som ger begreppet ”skov” ett ansikte. I love it.
Venusberg Cardinal – Atlas of dungeons
En skiva som rent tekniskt kommer släppas i mars 2023, men spelades in för över tio år sedan. Venusberg Cardinal är syskonprojektet till Departure Chandelier och spelades in samtidigt som ”Antichrist rise to power”. En omöjligt bra skiva. Två låtar Venusberg Cardinal finns ute för lyssning och det räcker för att hamna på årsbästalistan. Åh, vad bra det är. Musikaliskt extremt snarlika, men konceptuellt skiljer det sig. Där Departure Chandelier kör på Napeleon som Djävulen-tema är Venusberg Cardinal tydligen något … äh, ni får ta reda på det själv. Dessa bandnamn och cirklar och allmänna karaktärer och koncept gör att man låter som en fullkomligt vanvettig människa.
https://nuclearwarnowproductions.bandcamp.com/album/atlas-of-dungeons
Blut Aus Nord – Disharmonium – Undreamable Abysses
På tal om vanvett, det var såhär jag önskade att ”Hallucinogen” låtit. Äntligen är Blut aus Nord tillbaka på banan igen med full skevhet och Lovecraftianskt ställ. Den här skivan sätter fart på fantasin. Inte samma obehagskänsla som ” MoRT”, vilket kanske är lika bra, men på rätt väg. Vindsval, en fruktansvärt begåvad lirare med få plumpar i protokollet och då är detta bandets FJORTONDE fullängdare om jag inte räknat galet! Musik som i sina bästa stunder låter som något som inte framförs av människor är jag svag för. Ännu en skiva att fascineras och inspireras av.
Azaxul – Echoes of dreariness
I princip Moonblood, fast utan Occulta Mors och ”bättre” produktion. Det här är så jävla bra. Det når kanske inte upp till absolut högsta Moonblood-nivå, men det är close enough. En traditionell teutonisk triumf i oförfalskad black metal Noll gimmicks. Bara pur black metal från pärm till pärm. Ibland behövs det inte mer än så.
Lustre – A thirst for summer rain
Tvära kast säger ni, musikalisk bredd säger jag! Lustre är inte Moonblood, men vill ni ha mer traditionell svartmetall kan jag varmt rekommendera senaste Inlandshjärta-tapen som är råbra. Har ni hängt med ett tag vet ni att Lustre är ett vanligt förekommande inslag när det vankas årsbästalistor. Jag älskar skiten. Den stora skillnaden denna gång är att detta är första Lustre-skivan som är inspelad i en riktig studio. Ljudbilden har således putsats till rejält, det låter STORT. En annan skillnad är att gitarren är nedstämd i E. Ni läste rätt. Lustre har mer nedstämda gitarrer är Mortician. Det är … stark sås. Det låter dock riktigt maffigt och eftersom det primärt rör sig om ackordmackor över kristallklara syntmelodier fungerar det. Favoritbit: ”Thirst”. Vilken dänga.
Bloodline – Viva corruption
Lite jäv har ingen dött av, men fan vad bra den här skivan blev. ”Viva corruption” är en förkrossande tung, malande och deprimerande historia och då snackar vi bara själva inspelningsprocessen! Slutprodukten, en smutsig, nattsvart och osund historia. Lyssnas i ett svep från pärm till pärm för maximal depression eller inte alls.
Det var nog allt för den här gången. Har garanterat glömt några. Djevel och Lifvsleda borde kanske varit med, deras släpp detta år har varit bra. Bhleg och Grift levererade med. Dock inte hunnit lyssna så mycket på dem som jag önskat. Det blir väl så när man skovlyssnar på Këkkreëhszïnriirbre istället.
Këkkreëhszïnriirbre … Jag vet att jag klagat och knotat över överanvändandet av dubbelordsnamn på svenska, typ Sorgborg, Lövhög och Svartbygge. Det är som ingen hejd där. Samma ohejd gäller såklart bandnamn som tar inspiration av de franska LLN-gängen och då pratar jag INTE om Vlad Tepes! Jag pratar om gloatre-namnen som mest liknar något som en katt kan uppbåda via ett velodromrace över tangentbordet med dobbarna utfällda. Normalt sett är jag svag för den typen av bandnamn, men de senaste åren har det blivit lite väl stökigt.
På återseende
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 