Hatpastorns likpredikan

Hatpastorn här. Idag blir det ett gästinlägg av min gode vän och kollega Nekrophileas Fogg. En kunskapsbank av rang när det kommer till black metal i allmänhet och dunkel musik i synnerhet. Antalet tips jag fått av honom genom åren är lika oräkneliga som de verbala stridigheter vi haft gällande vilka band som är bra och inte bra. Jag tycker att jag är hyfsat djärv när det kommer till att leta efter och utsätta sig för musik som vacklar på vansinnets brant. Herr Fogg är helt orädd i sådana sammanhang. Egentligen är det udda att han inte skrivit här tidigare, men det är primärt mitt fel. För ett antal år sedan bad jag honom att recensera ALLA släpp som Vinterriket gjort. En synnerligen kall och obehaglig förfrågan. Men han sa ja. Och satte igång att samla på sig de släpp han inte redan ägde. DET är dedikation

Idag debuterar han på dessa sidor med en text om Samsas Traum. Ett band han introducerade för mig och två andra dedikerade själar i ett kylslaget kapell en sen natt på hösten. Det var en intensiv sittning och mina egna försök att försöka förklara den skivan har varit fruktlösa.

Här kommer han, herr Fogg.

Väl mött.

/Hatpastorn

Guds kärlek – En fantastisk operett …

Det finns många skivor. Jättemånga skivor. I mitt hem flera tusen. En vän frågade en gång hur många och jag höftade till med ett antal tusen varpå vännen svarade, på bredaste stockholmska, ”åh fan det är väldigt mycket, jag har bara tusen men alla är bra.” Detta fick mig att tänka till lite mer än vanligt om skivan jag just köpt av honom verkligen var bra? Han påstod att den inte var det men jag uppskattar verkligen andra halvan av B-sidan…det blir ju så. På den nivån har man släppt igenom många gånger och låter bara en puka sådär extra bra är knäna mjuka och det blir ett köp till. Det är en livsstil. Jag ser en biografi när jag famlar efter de halmstrån som eventuellt kan binda ihop vad hela mitt liv som skivsamlare har givit mig. Jag vet inte om jag har tusen bra skivor men jag vet att något har fått mig att köpa dem och ja, jag har lyssnat på alla. Det finns också skivor som inte riktigt kan beskrivas som bra i vanlig mening. Det finns skivor som har något som får en att liksom baxna och hakan hänger likt ett bogvisir som inte ens slank igenom praktikantens besiktning. Låt oss prata om just en sådan och låt oss resa ner till landet som givit långt mycket mer än vi bad om.

Samsas Traum, vart börjar man ens? När jag först mötte detta band hade de redan kommit längre in i en karriär som mest kantades av total tyskhet. Jag kan inte riktigt definiera det men vi vet alla precis vad det är frågan om. Det spretar åt alla håll och man undrar om GPS-signalen just försvann. Jag hade totalt avfärdat det som rent strunt. Från ingenstans får jag en dag en ingivelse att titta närmare på hur de faktiskt kan ha gjort sig ett namn som i a f jag har stött på i en massa märkliga sammanhang. Jag visste inte alls vad som väntade. Gandalf kom på besök och insisterade på att ”det här du, det är en resa du inte vill missa”. Inte nog med att man tagit namnet ifrån Kafkas Gregor Samsa utan man har även hybris nog att kalla det för en operett. Med skivan i hand så borde kanske alla brandlarm redan ha ljudit och man står tryggt på en säker plats i väntan på tröst, en raw bar och kanske en foliefilt att mildra eventuell chock med. Det är alltså handskrivna noter som bakgrund och framför står en stackars tös i bara nattlinnet och håller fram ett rött äpple…På detta har man kladdat med typsnittet från A nightmare before christmas. Det är 1999 och vi vet redan att precis allt kan hända närsomhelst. Ingen kausalitet, tabula rasa och all black metal har redan förgrenats till oigenkännlighet. Samsas Traums mastermind heter Alexander Kaschte och på baksidan av skivan står han och ser mest ut att höra hemma i en The Bomfunk MC’s -video. I tacklistan, ursäkta Danksagung, får vi även veta att Alexander tackar sin kära mor Christiane–Maria för att ha givit honom livet. Det är stark sås. Väldigt life metal men kanske tackas i a f pappa Goat of Mendez längre ner för att förstört samma liv? Icke. Istället får vi en uppräkning av Alexanders fem syskon som också anses haft en viss inverkan på Alexanders kreativitet. Pappa Rudolf, som kommer på nästa rad, har verkligen legat i och ingen är väl så glad som Alexander för det? Sedan fortsätter den vanliga tiraden av tack för skosnören och skjuts till jamboree. Det är tyska, ingen vet vad det står med eller utan universitetspoäng.

Jag sätter i skivan och låtlistan berättar att första sången heter Elite. Det… är inte blygsamt. Allt är obeskrivligt. Jag hör ”stråk”ljudet från Peccatum, jingelblurret från P3s Tracks, en pojkvasker gallskriker, en flicka verkar försöka chansa på vad som kan vara den spretigaste melodin sedan Hedenhös och riffandet är liksom väldigt glatt. Och där smäller ett syntpiano in med Hold the line av Toto och direkt vidare till ett arpeggio som skulle få Mustis att stå grön av avund i skamvrån hela veckan lång. Det är något som kan vara på väg mot Obtained Enslavement men detta har en tjackig nerv som får en att råna barn på stan för nästa fix. Texten berättar om att ”hennes namn skär likt ett rakblad i hans bloodsperm…”. Detta är bortom min nivå, jag låter det bara hända och flyter med som på en luftmadrass nedför en fors med rejäla stenar som kastar en ofrivilligt mellan liv och död und nun verdammt viel Spaẞ.

Missförstå mig inte, jag är oerhört tolerant och är väldigt öppen för nya grepp. Jag älskar den här skivan men inte för att den är bra. Det må vara en problematisk inställning men samtidigt så har den givit mig ett huvudbry som få skivor gjort. Är det automatiskt en fördel? Nej. Det finns en total obryddhet här och en mission som utmanar, det blir provocerande och känns fysiskt. Vid en gemensam genomlyssning i goda vänners lag var samtliga deltagande utmattade av intryck. Det är fysiskt, det är en duell som pågår mellan den som har svaret och kämpar i en Battle Royale för att få sin vision in i din jävla märg. Ger du upp är du en jävla fegis! Den allomvisa tyska blaskan Orkus kallar den månadens skiva och i Metal Heart uppnås tio av tio möjliga poäng. Jag kan inte sätta sådana betyg för det är inte riffen, trummaskinandet eller sången. Det är fanatismen att skapa utan att någon säger stopp. Jag är genuint nyfiken på vad mamma Christiane–Maria och knullgeten Rudolf gav för betyg då jag ändå tycker att hon skall vara stolt över sin son.

Nekrophileas Fogg 23/9 2022

Tyska skivbolag på 90-talet var ett äventyr som lämnade en med många minnen. Malicious Records, Solistitium, Perverted taste, Folter Records, Last Epitaph/Episode, Invasion Records och så vidare. Jag har länge jobbat på en omfattande Invasion Records-artikel, målet är att få ut den innan jul. Vi snackar mastodontinlägg. Ett annat inlägg jag jobbat länge på är … ja, utan att avslöja för mycket gäller det en kassett med ett svenskt black metal-band som är så obskyr att den inte finns på Internet. Musikaliskt rör vi oss i samma radioaktiva ödemark som Vithatten och Grim. En monumental historia där svårigheten ligger i att med ord förklara ljud. Ni kommer förstå när det inlägget väl kommer. Även där är målet att få det klart innan jul.

Idag tänkte jag dock att vi kikar på ett axplock ur det tyska skivbolaget Perverted Tastes katalog. Detta bolag grundades i början av 90-talet av Falk Schäfer. Ja, ni läste rätt. Falk Schäfer. Topp ett det bästa namnet man kan döpa ett gossebarn till. Likt många andra bolag på den tiden var det primärt döds och grindcore som gällde innan svartmetallen vädrade morgonluft. Då Perverted Taste var lite sena på bollen lyckades de inte signa de där riktiga kanongängen utan fick nöja sig med … ja, primärt inhemska hemskheter. Dock gjorde sig bolaget en liten karriär på att släppa vinylversioner av skivor med mer kända black metal-konstellationer. En mindre lyckad historia är deras LP-släpp av Setherials ”Hell eternal” 2001. Den är olyssningsbar och så tunn att den bara existerar i 2 dimensioner.

Till min hjälp idag har jag Heidenhammer som även han minns Perverted Taste, inte sällan med viss fruktan. Vi valde ut några guldägg ur diskografin.

Mycket nöje.

Bergthron – Uralte Gedanken

Heidenhammer – Stapplande hednametal på skolbokstyska, modell högstadiet. Både vad gäller skolboken och musicerandet. Åh, det här är så dumt. Och samtidigt blir man liksom glad. Vilka var egentligen Bergthron? Tydligen finns det inte mycket information att inhämta om den här orkestern, och i ärlighetens namn kanske det är lika bra. Jag vet bara att det här var en doldis som gömde sig i Pastorns hylla i många år och som vi fnissat gott åt under tiden. Avnjuts bäst tillsammans med en genomläsning av albumet ”Asterix och goterna” för maximal effekt.

Hatpastorn – När jag läste sågningen i Nordic Vision visste jag att detta var en skiva för mig. Inte för att jag jagade dålig musik, utan för att Nordic Vision var extremt märkliga i sina bedömningar många gånger. Av någon anledning har jag alltid haft ett gott öga till skivbolaget Perverted Taste, mycket tack vare annonserna man läste som yngling och fantiserade om hur bra de här skivorna var. När man väl kom över många av de här skivorna kan man lugnt säga att verkligheten var en grym älskarinna. Hu, så mycket strunt. Bergthron är dock rena guldet. Debutskivan ”Verborgen in den Tiefen der Wälder…” är en uppvisning i teutonisk krafsig black metal med hedniska/grottsyntiga inslag, men för mig blommar bandet ut helt på ”Uralte gedanken”. Debutskivan, en låt på 33 minuter. Ett djärvt grepp. ”Uralte gedanken”, en låt på 19 minuter. Nästan lika djärvt, men fler partier där tyskarna verkligen tar ut svängarna. Tänk en otroligt tysk version av tidiga Ulver med enfaldiga beståndsdelar som får en att höja på ögonbrynen och/eller skrocka i triumf. Jag och Bergthron gick hand i hand fram till 2002 ungefär, sedan gav jag upp. De blev bättre och på så sätt sämre och det har blivit så att det bara är de gamla plattorna som går varma i huset. ”Uralte gedanken” spisades panghårt i ungdomen och både jag, Heidenhammer och kantor Aronsson kan materialet utantill. Kanske mest för att jag propsade på att vi skulle lyssna på den hela tiden. Oklart varför, jag hade ju andra bättre skivor.

Impending Doom – Caedes Sacriligae

Heidenhammer – Det här bandets logotyp kostade förmodligen mer än vad bandet själv gjorde. Besynnerliga gynnare som först påkallade ens uppmärksamhet genom ett bidrag på samlingsskivan ‘Voices of death vol. 1’, vilken tidigare avhandlats här i församlingen. Hur fan låter det här, egentligen? En barock blandning av tysk dödsmetall – med allt vad det innebär, orchestral hits, ljudeffekter, virveln från Metallicas ‘St Anger’ och … ja, säg det. Det här kanske är det germanska svaret på Bal-Sagoth. Med allt vad DET innebär.

Hatpastorn – Ej att förväxlas med det FALSKA Impending Doom. Det vill säga det kristna amerikanska deathcore-bandet som bildades 2005. Vad är som sagt grejen med amerikaner och att ta bandnamn som redan är upptagna? Visst, de är kristna och spelar deathcore och måste således bära hjälm inomhus eftersom de är så jävla inavlade, men med tanke på hur lätt det är med Internets hjälp att kolla upp saker … ja, jag begriper det inte. Det här är i alla fall TYSKA Impending Doom. The true Impending Doom om man så vill. Den här logotypen såg jag i fanzines hela tiden back in the days. Jag förstår varför, det är ett konstverk som förtjänar att visas upp på ett museum. Musikaliskt … är det väl om sanningen ska fram inte sådär jättebra. Tuggande gitarrer, smäktande syntar, irriterande virvelljud, oriff. Väldigt germanskt. Är jag på rätt humör och vill ha en dos tyskt sunk till kaffet är det guld, men det händer inte så ofta. Synd på en så bra logotyp.

Lord Astaroth/Cryptic Wintermoon – Franconian Frost

Heidenhammer – Hela gänget är här igen: Baalberith, Barbatos, Subnok, Naamah, Nosaj och Miktian. Vi snackar grabbarna i Lord Astaroth. Och som extra förstärkning har de kallat in inga mindre än Larsen Beattie Ronny Dörfler och … ja. Det kanske gör detsamma. Men. Cryptic Wintermoon. CRYPTIC WINTERMOON. Hur ser en sådan ut, egentligen? Och precis vad i guds namn är en (ett?) frankonisk frost? Låg den bredvid, eller var den en del av den keltiska frosten? Tänk dig att rita kartan över det här landskapet.

Hatpastorn – En essentiell splitsjua som jag antar och hoppas de flesta äger. Lord Astaroth inleder starkt med två spår tids och områdestypisk black metal. Två hemtrevliga bitar som är bäst när gitarrerna susar över lättspelade keyboards och kaggarna rullar som huvuden i något barbarepos. Hade dessa två låtar släppts av ett svenskt band på demokassett 1996 hade folk hypat det. Nu är det ett gäng tyska gökar som knappt gjorde något väsen av sig före eller efter denna split och då har de således förpassats till glömskan. Missförstå mig rätt, det är kanske inget mästerverk det här, men det är sådär perfekt demosunkigt att jag går igång på alla cylindrar.

Cryptic Wintermoon, stjärnorna på denna split. De klämde ur sig minst fyra fullängdare efter denna split så karriären gick bättre där. I likhet med Lord Astaroth är det makalöst tids och områdestypiskt. De kanske är bättre än Lord Astaroth, men jag är ändå av åsikten att Lord Astaroth skapar en bättre atmosfär. Cryptic Wintermoon förlitar sig för mycket på klassiska ackordföljder och det blir snabbt förutsägbart. Sedan gick Cryptic Wintermoon och blev JÄVLIGT dåliga. Tro mig, jag har skivorna.

Dark Land – Rise and fall

Heidenhammer – Jag som ändrat på mig och inte vill såga någons verk längre. Men ibland ramlar man på … nej. Gör så här. Googla fram South Park-avsnittet ”The ungroundable” från säsong 12. Lyssna där på deras gothparodi ”Burn down Hot Topic”. Och när du gjort det, så kan du sätta på Dark Lands ‘Rise and fall’.

Hatpastorn – Återigen en skiva jag såg i tusen och en annonser när det begav sig. Blev äntligen ägare av skivan rätt nyligen. 20 spänn från Arthur som sjöng i Abigor en sväng. Bra deal. Dark Land … ja, jag har ett osunt intresse för de här märkliga goth/neofolk/gud vet vad-gängen som liksom kom med av bara farten. Typ som norska Moon Lore som släppte en skiva på Malicious Records efter att Avantgarde inte ville släppa den. Ett band jag kan komma att återkomma till. Dark Land … ja, bra är det inte. Oändligt underhållande dock. Dagcentergoth med spridda neofolkinslag. På den nivån har vi väl alla ändå släppt igenom?

Purgatory – Damage done by worms

Heidenhammer – Ni vet tjejen från det legendariska introt på Dawn of the Obscenes självbetitlade debut? Hon dyker upp hos tyska Purgatory för att förgylla dagen med ett par illtjut redan på första låten. Antar att det är hennes sätt säga att hon har det bra och att hon tänker på oss. Det känns skönt. Det här bandet … de inledde sin karriär med att släppa en coverkassett, helt bestående av egna versioner av Impetigolåtar. Man blir glad. Annars … vilka studior var det egentligen Perverted Taste slängde in sina artister i? Sällan man stöter på den här mellannivån mellan TBV-demostudio och riktig LP-motsvarighet. 

Hatpastorn – Tysk döds är kanske inte något man lyssnar på i onödan, den här skivan är inget undantag Gitarristen René från Purgatory började nyligen spela bas i Darkened Nocturn Slaughtercult för övrigt. Ett sundhetstecken. Mycket bra band. Det finns en miljard band som heter Purgatory, i stort sett inget är bra. Lustigt det där. Om det inte varit så att jag haft en pervers smak för Perverted Taste är detta en platta jag inte ens hade registrerat. Omslagen är den stora vinnaren i sammanhanget. Många färger. Omslagskonstnärens namn är Maja, jag kan inte verifiera det, men det luktar Invasion Records-Maja. Hur stor är chansen att det finns TVÅ tyska herrar vid namn Maja som gör konst av den här kalibern?

/Hatpastorn & Heidenhammer

Franska Adipocere Records. Vilket märkligt bolag det ändå var. Svårt att få grepp om. Det var heller inte alla gånger lätt att få tag i de skivor som bolaget prånglade ut, trots att de lockade med fördelaktig postorder och hyfsat påkostade flyers. Vad var då grejen? Tja, diskografin visade på en eklektisk samling artister, oftast av europeiskt ursprung. Mycket franskt, en del tyskt, några gynnare från Finland och Polen. Vid sällsynta tillfällen swishade en orkester från Schweiz förbi. Man förstod att Adipocere gärna satsade på band som var lite annorlunda. Hade man frågat konstellationerna själva, hade de med största sannolikhet presenterat sig som ”avantgardistiska”. Vi vet ju hur det brukar bli med den saken. En del av de här bidragen framstod som sällsynt hopplösa, men samtidigt verkade det som om det i stallet fanns några kusar som var värda att titta närmare på. Några av dem lyckades till och med göra sig hyfsat stora namn allt eftersom.

Jag ville, och vill än idag, ha en komplett samling av samtliga verk som bolaget släppte. Jag har dock aldrig tidigare tagit mig tid att genom teknikens hjälp titta närmare på alla de titlar som passerade revy med bolagets logotyp utskriven på skivorna. Därför är det dags att åta sig en odyssé på Medelhavet. Det lär bli en stormig resa. Och med hjälp av en tidsmaskin får självaste Soulmirror från Bewildered säga sitt. Tänk er att detta är ett klassiskt låtsnack med mig anno 2022 och Soulmirror anno 1997, utskrivet i Ereshkigal ‘zine någon gång på våren 1998.

Mycket nöje. // Heidenhammer

Alastis: … And death smiled

Den här plattan stod på second hand-hyllan i Sundsvalls största skivbutik i flera år under det sena nittiotalet. Den förblev oköpt. Alastis fick alltid stå i skuggan av sina landsmän Samael. Kanske lite oförtjänt, för nu när jag lyssnar på skivan finner jag den betydligt bättre än vad jag hade kunnat tro. Fan, man kanske borde ha slagit till ändå, medan den fortfarande var billig? Trettio spänn hade den ju varit värd. Tror jag.

Soulmirror: bra driv, ganska mycket kaggar, ganska mycket riff. Kommer inte på vad det här är. Jävligt välspelat. Låter typ grekiskt, men med mer fart.

As Serenity Fades: Earthborn

Den här EP:n står och … ja, kanske inte skiner i min hylla, men tar upp plats i alla fall. Minns alls inte vart bandet härstammar från. Hyfsat välspelad melodöds med grötigare röst än vad sådan här musik normalt brukar bjuda på. Inte direkt dåligt, men vilka hopplösa arrangemang. Här skulle verkligen alla riff in i samma låt. Det gäller ju att passa på när man har chansen, liksom.

Soulmirror: man börjar ju lessna lite på GBG-soundet. Skumt ändå, skulle kunna vara typ Ceremonial Oath eller nåt. Inte direkt nån höjdare, men man hör ju att dom kan spela i alla fall. Slingan där var jävligt skön, vi jobbar på att få in mer ”ren” heavy metal i Bewildered, inte sån där In Flamesskit utan hårdare.

Akhenaton: Divine symphonies

Herregud vad länge sedan det är jag lyssnade igenom den här skivan. Inhandlades någon gång sent 1997, om jag minns rätt. Konceptet var ju ganska coolt. Snubben bakom projektet verkade väldigt seriös med sin kreation och sin livssyn. Eller också var han bara fullkomligt från vettet. Precis som man ville ha honom, med andra ord. Jag kan dock inte säga att det här stått sig sådär vansinnigt bra genom åren. Mest av allt låter det som att han loopat ett par samplingar från soundtracket till Terminator 2, och då menar jag inte från ledmotivet. För att sedan lägga på ett par extra orchestral hits för att drämma näven i bordet. Här och var på skivan finns det ett par stänkare till ”black” metal-rökare, men värst bra är de inte.

Soulmirror: jävligt ockult känsla, känns att han snubben är påläst, att han har insikt. Jag har använt plattan i magiska sammanhang.

Bethlehem: Dark metal

Bethlehem är ett band jag har ett kluvet förhållande till. Stundom älskar jag verkligen vad de gör, andra gånger fattar jag ingenting. Ibland blir jag bara förbannad av dem. Denna debut hade jag vid något tillfälle på originalvinyl, men sedan sålde jag bort den. Minns inte till vem. Jag kommer ihåg att jag verkligen ville tycka om den, men att jag inte förmådde göra så. Såhär i efterhand föredrar jag bandets senare verk, men fan vet om inte den här skivan ändå är ganska bra. Låter betydligt mindre originell nu än när den först dök upp, men det är väl kanske inte bandets fel.

Soulmirror: vad fan är det här nu då? Som ett jävligt mycket sunkigare Candlemass fast med blacksång. Ös, för faan … det här kommer liksom ingenstans. OK, man har väl hört sämre …

Beyond Dawn: Longing for scarlet days

Vilket omslag. Och vilket ljud. Tja, det är onekligen ganska originellt, till och med med dagens mått mätt. Men om det verkligen är bra vet jag inte. Känns som ett band som anstränger sig lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt lyckat. Jag brukar alltid påstå att band som inte har en egen individualitet heller inte har mycket till existensberättigande, men musiken får gärna låta bra också. Det gör det … inte alltid i det här fallet. Ändå har det något visst. Roligare än deras senare alster. Jag har inte den här plattan själv, men jag skulle nog fan kasta mig över den om den dök upp ute i det vilda någonstans.

Soulmirror: men det var då faan vilket skit du dragit in på kasseten den här gången. Nu är det nån jävla bögpop med ett mongo på sång och nån fjant som står och blåser i en bastuba! Skärp dig för satan … BYYYT!!!

Celestial Season: Forever scarlet passion

Death/doom av den mest hopplösa sorten. Ett visst engelskt gäng som också använder sig av violin hör nog till de större inspirationskällorna för denna orkester. Har av någon anledning alltid gillat bandnamnet och hoppats på att musiken skulle vara bättre, men här fanns det verkligen inte mycket kul att hämta. Bisarrt skatepunkriffande ackompanjerat av en koklocka där i mitten. Lite oväntat.

Soulmirror: My Dying Bride. Måste va från nån tidigare singel/EP, men fan vad Aaron låter kasst på den här skivan, brukar vara mera tryck i rösten. Antar att han tog sånglektioner efter det här, för jävlar vad surt det var. Fan ”Angel …” är ju kanske en av dom bästa skivor som gjorts.

Crypt of Kerberos: World of myths

Som jag i tidigare inlägg gnällt på den här skaran musiker. Sannolikt helt oförtjänt. Eller? Gitarrekvilibrism kombinerad med snärtigt trumspel och ärtig tvåtakt. Hade för mig att det här gick jävligt mycket långsammare? Kanske har jag haft fel hela tiden. Men … besynnerligt arrangemang med fler start och stopp än på ett senare King Diamond-album. Kan ni bestämma er?

Soulmirror: jävligt läcker låt, grymma musiker. As-sköna solon, bra slingor. Cool vanlig sång också, som grädde på moset. Jag har jobbat som fan med min rensång på dom nya låtarna, och tar över Linda ”Angel Eyes” partier live nu. Funkar faktiskt jävligt bra, om jag får säga det själv! Blev några omtagningar i studion, men det blev bra. Körde också in en Maidencover, men får se om vi tar med den. Kanske får med den på nästa tributeskiva som Black Sun släpper nästa år.

Daemonium: Dark opera of the ancient war spirit

Herregud. Ja, naturligtvis har jag även denna godbit i fysiskt format. Detta är alltså föregångaren till tidigare nämnda Akhenaton, fast under annat namn. Projektets mastermind förklarar namnbytet med att han genom esoterisk begrundan kom fram till att han egentligen var/är en reinkarnation av självaste farao Akhenaton. Man kan ju tycka att en flera tusen år gammal kunglighet borde ha bättre saker för sig än att släppa tvivelaktiga skivor på franska skivbolag, men vad vet jag. Antar att jag är pervers, men jag blir på riktigt gott humör av detta. Återigen en hel del orchestral hits, kompletta med stapplande inslag av svartmetall. Utsökt.

Soulmirror: har ju blivit några Cold Meat-inköp på sistone. Mortiis är ju grym, men man vill ju åt det mer äkta. Mysko det här … kan ju knappast vara Cold Meat med black metal, gissar på typ Black Funeral. Inget favoritband.

Depravity: Silence of the centuries

Ett av de där banden jag inte vet någonting om, alls. Omslaget utlovade kanske inget större smaskens, men det här gillade jag faktiskt skarpt. Dödsmetall från 1991 blandad med mer melodiösa inslag av den sort som kanske mer förknippas med Necrophobic eller nåt. Nej fan, det här var en riktig godbit. Tacksamt låtarrangemang, bra drag och allt.  Ingen aning om var de kommer från eller var de blev av. Ibland behövs det inte mycket för att få till ett eget sound, men det här gänget har något unikt jag tidigare inte stött på.

Soulmirror: klassisk döds. Fan kan det va då … måste ju vara svenskt. Är det typ Lobotomy? Senaste plattan ”Kill” är rätt grym, även om man är rätt mätt på den grejen. Nej det är nog nåt annat. Ganska schysst.

Excidium: Innocent river

Det här med omslag. Och … äh. Fullkomligt hopplös death metal med funkinslag och fräcka taktbyten. Sicket trams. Ska jag vara ohemult generös finns där några partier som i bästa fall påminner lite om italienska Sadist, men för att göra det här lyssningsbart krävs det en rejäl omklippning av skivan som enbart behåller de delarna och skippar resten.

Soulmirror: men nu är det ju några danskjävlar i farten. Lär ju dyka upp på Into the pit på Headbanger’s Ball, är väl typ Konkhra. Fan Vanessa Warwick ändå … man borde kanske höra av sig.

Forest of Souls: War and poetry

Jag blir alldeles lycklig av det här introt. EXAKT såhär lät Pastorns (och mina, för den delen) tidigaste försök att göra dark ambient-magi i Fasttracker. Sedan följer den absolut mest tröstlösa form av doom/black metal jag någonsin hört. I’m lovin’ it. Det är nästan så jag undrar om inte en viss sångfågel från Astaarth lånat ut sin ljuva röst till det här projektet.

Soulmirror: men i helvete vilka jävla dyngband du rotat fram till den här omgången då. Stämningsfyllt intro, men vad faan … lär er spela …

God forsaken: The tide has turned

Det kanske tyngsta bandnamnet i doomhistorien. Albumtiteln ”Dismal gleams of desolation” går inte av för hackor, den heller. Finskt vemod och rinnande vatten i introtonerna. Och någon som tydligen står och kastar macka vid strandkanten. Ganska mysigt. Till dess att de distade gitarrerna drar igång och släpigt proklamerar att det är slut på friden. Stenkastaren på stranden visar sig tydligen vara en hes gammal gubbe med sanningar att proklamera. Tja, man har ju jobbat inom vården. Man ska vara snäll och lyssna på de äldre, så det gör jag även denna gång. Vet dock inte om det är visdomsord jag kommer att ta med mig i graven.

Soulmirror: Ja, men det var ju kul att du tagit med så många klassiker på bandet idag. Seg doom, gissar på en demo fast det är lite för bra ljud för det. Vi spelade ihop med The Marble Icon för en stund sedan, bra band, men tror inte det är dom. Skulle kunna va Anathema, men det låter inte som Anathema … nej, jag gissar på nåt band som inte är Anathema.

Mephistopheles: Landscape symphonies

Halvsunkig svartmetall som bara ett gäng riktiga tyskar på nittiotalet kunde krysta fram. Hur är det möjligt att landet som gav oss några av de grymmaste blackthrashskivorna i historien, i form av tidiga Kreator och Sodom, aldrig förmådde att klämma fram bättre band i den andra vågen? Jaja, det här får mer än gärna puttra på och (t)sjuda i bakgrunden medan man värmer en burk ravioli på spisen. Oförargligt. Och visst är det sött att den här omslagsbilden får användas ännu en gång? Varför gjorde Forlorn och Mephistopheles aldrig en split på Invasion ihop? Tänk er den photoshophistorien, och färgblandningen därtill. Jag myser.

Soulmirror: nu blev det i alla fall lite drag. Stämningsfyllt mellanspel i mitten. Gissar på att det är Non Serviam, så tjena Janos! Äre inte dags för nytt låtsnack i Twilight snart? SUPA FÖR FAAAN HAHA!!

Moonspell: Under the moonspell

En udda fågel som inleder morgondagen med att kalla till muslimskt bönemöte. Jag vill nog gilla den här EP:n mer än vad jag faktiskt gör. Det är originellt och bra framfört, om än med ett gäng skavanker här och var. Antar att Therion (tvi) ligger närmast till hands. Det slår mig nu att det är oerhört sällan jag lyssnar på Moonspell i övrigt. ‘Alma mater’ och ‘Atagenia’ är såklart hejiga bitar, men det är nog snart ett decennium jag verkligen slog på någon av dem.

Soulmirror: men äntligen en jävla platta man känner igen. Ja, första Moonspell är det … skum platta, gillar de andra skivorna bättre. Såg dom när dom var förband till Type O Negative, och dom var fan bättre än Pete Steele & company! Fernando sjunger jävligt grymt, grym inlevelse. Fan,finns inte många band från Portugal alltså…

Neolithic: For destroy the lament

Grammatiken i den här albumtiteln har alltid gjort mig förbryllad. Musiken får mig dock inte att höja på ögonbrynet. Tänk att det fanns en tid då det räckte att klämma in lite syntpartier i släpigare doom för att det skulle räknas som småoriginellt. Sura gitarrslingor samsas med strykrädda basgångar och kavata solon. Herregud vad tråkigt. Sedan kommer ”sången”. Ja, den är mest tråkig, den med. Fyra minuter in tror jag att jag lyckas göra den absolut värsta Van Helsing jag kan komma på.

Soulmirror: men nu får det fan vara nog. Vars har du hittat dom här jävla låtarna? Inte direkt nåt man sveper öl till, det här. Man kunde ju drömma om nåt gammal Maiden eller Helloween, men inte faan … BYYYYYT!!!

Sacramentum: Finis malorum

Sacramentum. Ett band som stötts och blötts i denna församling under mer än ett årtionde. Ett band som … ja, vad? Underskattade? Förbisedda? Eller bara mediokra? När jag lyssnar nu tycker jag att samtliga beskrivningar stämmer ganska bra. De flesta såg väl på det här gänget mer som ett Dissectionderivat. Omslaget på ”Far away from the sun” gjorde knappast den saken bättre. Men: å andra sidan finns det sämre derivat än Sacramentum. Precis som med tyskarna i Mephistopheles blir det mest en behaglig bakgrundskompott av melodiska slingor och galoppgrind. ”Finis malorum” är snäppet råare än fullängdaren, och det tackar vi för.

Soulmirror: YES!!! Äntligen en bra låtjävel. Sacramentums ”Moonfog” (lite Satyriconrip-off där, va?). Ja, jävligt bra är det i alla fall. Nisse och dom andra fick fan till det på den här skivan. Hade gärna fått vara en fullängdare, men ”Far away …” är inte dålig den heller. Ska bli jävligt coolt att höra hur nya skivan låter när den kommer! (De som säger att ni snott riff från dom, då? HAHA! -RED)

Spina Bifida: Ziyadah

Mycket konstigt ska man ramla över i sina dagar. Spina bifida är tydligen namnet på den sjukdom (?) som gör att man föds med för lång ryggrad, vilket resulterar i en mindre svans, eller slips över ändalykten. Den här skivan krämades fram 1993 och jag har aldrig hört talas om den tidigare. De första ackorden fick mig att tänka på Projekt Assar och låten ‘Robotar lever’, vilken senare blev mer känd då Asta Kask spelade in den. Jaja. Släpig döds av absolut tröttaste sort är vad det handlar om, i alla fall. Holländsk sådan. Nej, fy fan.

Soulmirror: trodde först du letat fram mitt gamla band Gorebloods demo, fan vad likt det lät. Tycker fortfarande den håller, finns några schyssta riff på den. Var tänkt att Cadla skulle släppa splitkassett mellan den och Dispatcheds demo, men inte fan blev det nåt av det. Men Xenofanes, det dög däremot …

Your Shapeless Beauty: S/T

Vi har anlänt till slutstationen. På så många sätt. Åh, jag som ändå närde en fantasi om att Adipoceres backkatalog skulle vara full av förbisedda guldkorn från nittiotalet. Drömmen blev till Härnö-sand. Nu spelar ändatidens dramatiska stråkar på en billig Casiosynt, påhejade av trummaskinsgrind och … ja, vad säger man. Your shapeless beauty lär nog inte uppleva en renässans på bra länge. Eller, vad vet man … innan man vet ordet av går säkert Your Shapeless Beauty-fest av stapeln. På en fotbollsplan utanför högstadieskolan i en ort som knappt existerar i södra Frankrike. Vi ses väl där?

Soulmirror: jaha, är vi klara nu? Rätt suggestiva syntar här ändå. Hyfsad black, ingen favorit. Vetefan vad det är för nåt, men det är inte svenskt eller norskt. Kan hända att jag har det här i backen nånstans, får leta och återkomma haha! Tack som fan för låtsnacket, men det var då en jävla massa skit du snokat fram! Hade ju suttit med nån Deiciderökare men det får man visst ordna själv! SKÅL FÖR FAN!

Vissa band hoppar man bara över på grund av bandnamnet. Man vet att det kommer vara trött och/eller en tröstlös resa. Med det sagt måste jag tillägga att min tröskel för vad som klassas som ett dåligt bandnamn är tämligen ojämn och kanske inte helt konsekvent alla gånger. Vissa namn gör mig bara gruvligt irriterad och det kan bero på de mest udda av anledningar. Namnet Kvist har jag aldrig haft problem med, Kråke fick mig emellertid att göra pruttljud med munnen när de albumdebuterade 2012 till ingens glädje. As Vampiric Shades And Belial Winds var ett band som fångade min uppmärksamhet på ett positivt sätt (Oj, hur fan låter det HÄR?!), Virvel Av Morkerhatet (Oj, skjut mig!) gav mig brock. Att det gått inflation i dubbelordsnamn på svenska har jag knorrat om tidigare.

Idag tänkte jag faktiskt lyssna på några av de här banden man undvikit bara på grund av namnet, vem vet, man kanske hittar några musikaliska guldägg!

Dark Managarm

Black metal från Frankrike får mitt intresse att stiga, men när man döper sig till Dark Managarm känns det inte så festligt. Vad ska det ens betyda? Var Månegarm redan taget så de stuvade om ordet och dängde in ett Dark framför för att distansera sig? Månslukande vargar som skvätter blod omkring sig så solen svartnar är en god källa till bandnamn. Nu nöp ju ett gäng stockholmare namnet Månegarm så vad göra? DANSKA Managarm valde att kalla sig för bara Managarm. Det blev en demo och det tackar vi för att det bara blev en. Önskvärt hade varit noll såklart. Amerikanerna i Managarm … säkert helt utsiktslösa, men vad är grejen med amerikaner som hejdlöst tar bandnamn som redan är tagna? Sedan har vi då Dark Managarm. Vilket spånigt namn ändå. Tänk om de inte alls menar mytologivargen utan en helt egen påhittad varelse. En mörk mana-varg och då snackar vi mana som i den där blå mätaren för magi man hittar i TV-spel. Dummare saker har hänt. Haha, en mörk mana-varg som ställer till oreda i samhället. Kul att bandet verkar vara satanister och har den klassiska getskallen i logon. Vilken ohelig paella av influenser black metal ändå är. Man kanske skulle starta bandet Mörk Hanuman och släppa skivan ”Azerate, the vampire of Atlantis and Thor-Sauron of Yoggoth trembling above fångarna på fortet Agneta Sjödin aka Maha-Khaki devastation”. Jag hade köpt. Hatten av till herr Stille för påhittet Maha-Khaki förresten.

Dark Managarm är ett typiskt band som får mig att gräva ner mig i de dummaste av mentala skyttegravar. Det händer rätt ofta när jag är ute och går att jag blir totalt absorberad av hjärnans irrvägar och vaknar upp mitt i en fyrvägskorsning med arga mottrafikanter. Inte heller ovanligt att folk man känner hör av sig och är upprörda varför jag inte hejade när de tutade eller vinkade. Jag är halvblind från start, har kass hörsel och tänker på Dark Managarm era jävla nördar!

Hur låter då Dark Managarm?

Vi kör debutplattan ”Victorious march” från 2009. Den har ändå det ödmjuka betyget 100 av 100 på metal archives så det måste vara världens bästa skiva. Kul!

… och det är den tröttaste standardsvartmetallen med irriterande virvelljud och kraftlös sång tänkbar. Välbekanta låttitlar som, ”Fuck the universe”, ”Black blood” och ”Lords of fire”. Wow!

Ett obscent slöseri med allas tid.

Svart Crown

I likhet med ständigt inaktuella Dark Managarm är även Svart Crown fransoser. Enligt metal archives kom medlemmen Hyrgal på bandnamnet flera år innan han ens blev medlem i bandet. Gud så värdefull information. Han verkar även ha blivit sparkad/hoppat av rätt nyligen.

Det finns tre band som heter något med Black Crown. 1709(!) som har ordet Black i namnet. 144 där ordet Crown är inblandat. Och då snackar vi bara metal-band. Svart Krona eller Svartkrönt hade varit fånigt, men ändå bättre än Svart Crown. Sedan kan man inte nämna Svart Crown utan att tankarna vandrar till det mexikanska bandet Svart Skalle. Tänk vad mycket tok det ändå finns. Couronne Noire då? De är ändå fransmän. Nädå.

Svart.

Crown.

Återigen ett band som fått mig att ägna ohemult mycket tid åt att fundera över hur det här ens gick till. Timslånga hjärnsketcher som utspelar sig i fransk replokal med vilda diskussioner om bandnamnsval. Karaktärer inte sällan iförda baskrar, randiga tröjor och baguetter under armarna.

Då är dagen kommen för att höra hur det här faktiskt låter. Jag har emellertid en gnagande känsla att jag kan ha hört dem tidigare. Har jag till och med recenserat skivan i Sweden Rock Magazine? Det här hade jag garanterat kommit ihåg om jag inte haft hjärnan full av fem påhittade säsonger av komediserien ”Svart Crown fiser runt i replokalen”!

Vi kör plattan ”Profane”, den hade flest recensioner på Metal Archives. Snittbetyg 82 av 100 så detta måste vara en klassiker. Jag menar, om Deathspell Omegas ” Si monvmentvm reqvires, circvmspice” har snittbetyget 76 så borde således Svart Crown vara 6 poäng bättre!

Det stämmer givetvis inte alls.

Spelskickligheten är det inget fel på, modern svartdöds i stil med Behemoth, minus lustiga hattar och trumpet. Något mer skruvade riff på denna än man kan tro. Inte min kopp dock.

På temat Behemoth. Det här med att göra riff som startar i E och att man sedan klättrar på gitarrhalsen i vad jag gissar heter phrygian dominant scale på utrikiskt musiklingo blir man snabbt mätt på. Musikteori kan såklart fara åt fanders, men det jag menar är när det tjatas på mörkaste strängen och sedan valsas runt i något som för tankarna till Egypten. Ormtjusardöds om man så vill. Nu sitter det säkert någon nörd och bara ”actually, är det inverterade mikrointervall i fulltempererade 12-halvtonsuppdelningar i hexaheptagonisk Heltonskala”. Skriv ett bra riff istället och återkom.

Fy vad trött jag blev, inte bara på grund av Svart Crown utan det krig jag har i hjärnan nu med en påhittad musiknörd med kort hår och en gitarr som ser ut som en snowboard. Ni vet typen.

Jag orkar INTE med en hel skiva med Svart Crown idag.

Thy Catafalque

Ungersk myskoblack som släppt minst tio fullängdare jag hållit mig undan på grund av namnet. Tillägget ”Thy” brukar sällan falla ut på ett tillfredsställande vis när man döper sin orkester, redan där har vi ett hinder. Sedan ”Catafalque”. Ett upphöjt underlag för en likkista. Maktkamp på Cata-Falcon Crest! Rent tekniskt är det inte världens sämsta namn, men det är något i kombinationen av märkvärdigheten med ”Thy” och det fisförnäma i ”Catafalque” som gör detta irriterande. Tankarna vandrar till tidiga Theatre Of Tragedy och jag ser tjocksmocken Raymond stå i en svart sopsäck, solglasögon och en gigantisk ankh runt halsen mumlandes:
”Sëer of the future, not of twain,«Sicker!», quoth Cassandra. Thy Catafalque bethrothed twixt, twain moreo’er scourge!”

Och jag blir helt RASANDE!

Att min hjärna gör dessa kopplingar är såklart inte Thy Cata-Johan-Falk-Noll-Tolerans fel, men jag anser att på ett sätt är det ändå det.

Jaha, då återstår att lyssna på möget. Tjoflöjt vad mycket det fanns att välja på. Vi har en ihärdig ungrare på kroken. Passande då skivan jag valt att lyssna på heter ”Meta”. En skiva vald av två anledningar, den första är att den var mest populär på Spotify, den andra det härliga omslaget.

Jag har ingen aning om hur representativ den här skivan är för resten av den digra diskografin, men det var inte alls tokigt. Vill man bryta ner det till lekmannatermer hamnar vi någonstans runt ett ungerskt Solefald och när det manglas dyker Nile-doftande melodislingor in, som i ”Ixion Düün”. Avantgarde-black, ni vet vad det handlar om. Stundtals briljant, stundtals genant. Allt annat än obegåvat.

Kommer jag lyssna på detta igen? Det tror jag. Att diskografin är så pass stor är ett hinder, men ramlar jag över några släpp billigt kommer jag ge detta en ärlig chans.

Skönt, nu kan jag lägga Dark Managarm och Svart Crown åt sidan och gå vidare med livet. Thy Catafalque tar jag med mig.

Mot nya äventyr!

/Hatpastorn