Hatpastorns likpredikan

Hatpastorn här. Idag blir det ett gästinlägg av min gode vän och kollega Nekrophileas Fogg. En kunskapsbank av rang när det kommer till black metal i allmänhet och dunkel musik i synnerhet. Antalet tips jag fått av honom genom åren är lika oräkneliga som de verbala stridigheter vi haft gällande vilka band som är bra och inte bra. Jag tycker att jag är hyfsat djärv när det kommer till att leta efter och utsätta sig för musik som vacklar på vansinnets brant. Herr Fogg är helt orädd i sådana sammanhang. Egentligen är det udda att han inte skrivit här tidigare, men det är primärt mitt fel. För ett antal år sedan bad jag honom att recensera ALLA släpp som Vinterriket gjort. En synnerligen kall och obehaglig förfrågan. Men han sa ja. Och satte igång att samla på sig de släpp han inte redan ägde. DET är dedikation

Idag debuterar han på dessa sidor med en text om Samsas Traum. Ett band han introducerade för mig och två andra dedikerade själar i ett kylslaget kapell en sen natt på hösten. Det var en intensiv sittning och mina egna försök att försöka förklara den skivan har varit fruktlösa.

Här kommer han, herr Fogg.

Väl mött.

/Hatpastorn

Guds kärlek – En fantastisk operett …

Det finns många skivor. Jättemånga skivor. I mitt hem flera tusen. En vän frågade en gång hur många och jag höftade till med ett antal tusen varpå vännen svarade, på bredaste stockholmska, ”åh fan det är väldigt mycket, jag har bara tusen men alla är bra.” Detta fick mig att tänka till lite mer än vanligt om skivan jag just köpt av honom verkligen var bra? Han påstod att den inte var det men jag uppskattar verkligen andra halvan av B-sidan…det blir ju så. På den nivån har man släppt igenom många gånger och låter bara en puka sådär extra bra är knäna mjuka och det blir ett köp till. Det är en livsstil. Jag ser en biografi när jag famlar efter de halmstrån som eventuellt kan binda ihop vad hela mitt liv som skivsamlare har givit mig. Jag vet inte om jag har tusen bra skivor men jag vet att något har fått mig att köpa dem och ja, jag har lyssnat på alla. Det finns också skivor som inte riktigt kan beskrivas som bra i vanlig mening. Det finns skivor som har något som får en att liksom baxna och hakan hänger likt ett bogvisir som inte ens slank igenom praktikantens besiktning. Låt oss prata om just en sådan och låt oss resa ner till landet som givit långt mycket mer än vi bad om.

Samsas Traum, vart börjar man ens? När jag först mötte detta band hade de redan kommit längre in i en karriär som mest kantades av total tyskhet. Jag kan inte riktigt definiera det men vi vet alla precis vad det är frågan om. Det spretar åt alla håll och man undrar om GPS-signalen just försvann. Jag hade totalt avfärdat det som rent strunt. Från ingenstans får jag en dag en ingivelse att titta närmare på hur de faktiskt kan ha gjort sig ett namn som i a f jag har stött på i en massa märkliga sammanhang. Jag visste inte alls vad som väntade. Gandalf kom på besök och insisterade på att ”det här du, det är en resa du inte vill missa”. Inte nog med att man tagit namnet ifrån Kafkas Gregor Samsa utan man har även hybris nog att kalla det för en operett. Med skivan i hand så borde kanske alla brandlarm redan ha ljudit och man står tryggt på en säker plats i väntan på tröst, en raw bar och kanske en foliefilt att mildra eventuell chock med. Det är alltså handskrivna noter som bakgrund och framför står en stackars tös i bara nattlinnet och håller fram ett rött äpple…På detta har man kladdat med typsnittet från A nightmare before christmas. Det är 1999 och vi vet redan att precis allt kan hända närsomhelst. Ingen kausalitet, tabula rasa och all black metal har redan förgrenats till oigenkännlighet. Samsas Traums mastermind heter Alexander Kaschte och på baksidan av skivan står han och ser mest ut att höra hemma i en The Bomfunk MC’s -video. I tacklistan, ursäkta Danksagung, får vi även veta att Alexander tackar sin kära mor Christiane–Maria för att ha givit honom livet. Det är stark sås. Väldigt life metal men kanske tackas i a f pappa Goat of Mendez längre ner för att förstört samma liv? Icke. Istället får vi en uppräkning av Alexanders fem syskon som också anses haft en viss inverkan på Alexanders kreativitet. Pappa Rudolf, som kommer på nästa rad, har verkligen legat i och ingen är väl så glad som Alexander för det? Sedan fortsätter den vanliga tiraden av tack för skosnören och skjuts till jamboree. Det är tyska, ingen vet vad det står med eller utan universitetspoäng.

Jag sätter i skivan och låtlistan berättar att första sången heter Elite. Det… är inte blygsamt. Allt är obeskrivligt. Jag hör ”stråk”ljudet från Peccatum, jingelblurret från P3s Tracks, en pojkvasker gallskriker, en flicka verkar försöka chansa på vad som kan vara den spretigaste melodin sedan Hedenhös och riffandet är liksom väldigt glatt. Och där smäller ett syntpiano in med Hold the line av Toto och direkt vidare till ett arpeggio som skulle få Mustis att stå grön av avund i skamvrån hela veckan lång. Det är något som kan vara på väg mot Obtained Enslavement men detta har en tjackig nerv som får en att råna barn på stan för nästa fix. Texten berättar om att ”hennes namn skär likt ett rakblad i hans bloodsperm…”. Detta är bortom min nivå, jag låter det bara hända och flyter med som på en luftmadrass nedför en fors med rejäla stenar som kastar en ofrivilligt mellan liv och död und nun verdammt viel Spaẞ.

Missförstå mig inte, jag är oerhört tolerant och är väldigt öppen för nya grepp. Jag älskar den här skivan men inte för att den är bra. Det må vara en problematisk inställning men samtidigt så har den givit mig ett huvudbry som få skivor gjort. Är det automatiskt en fördel? Nej. Det finns en total obryddhet här och en mission som utmanar, det blir provocerande och känns fysiskt. Vid en gemensam genomlyssning i goda vänners lag var samtliga deltagande utmattade av intryck. Det är fysiskt, det är en duell som pågår mellan den som har svaret och kämpar i en Battle Royale för att få sin vision in i din jävla märg. Ger du upp är du en jävla fegis! Den allomvisa tyska blaskan Orkus kallar den månadens skiva och i Metal Heart uppnås tio av tio möjliga poäng. Jag kan inte sätta sådana betyg för det är inte riffen, trummaskinandet eller sången. Det är fanatismen att skapa utan att någon säger stopp. Jag är genuint nyfiken på vad mamma Christiane–Maria och knullgeten Rudolf gav för betyg då jag ändå tycker att hon skall vara stolt över sin son.

Nekrophileas Fogg 23/9 2022

This entry was posted on 29 september, 2022 at 6:53 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.