Hatpastorns likpredikan

Franska Adipocere Records. Vilket märkligt bolag det ändå var. Svårt att få grepp om. Det var heller inte alla gånger lätt att få tag i de skivor som bolaget prånglade ut, trots att de lockade med fördelaktig postorder och hyfsat påkostade flyers. Vad var då grejen? Tja, diskografin visade på en eklektisk samling artister, oftast av europeiskt ursprung. Mycket franskt, en del tyskt, några gynnare från Finland och Polen. Vid sällsynta tillfällen swishade en orkester från Schweiz förbi. Man förstod att Adipocere gärna satsade på band som var lite annorlunda. Hade man frågat konstellationerna själva, hade de med största sannolikhet presenterat sig som ”avantgardistiska”. Vi vet ju hur det brukar bli med den saken. En del av de här bidragen framstod som sällsynt hopplösa, men samtidigt verkade det som om det i stallet fanns några kusar som var värda att titta närmare på. Några av dem lyckades till och med göra sig hyfsat stora namn allt eftersom.

Jag ville, och vill än idag, ha en komplett samling av samtliga verk som bolaget släppte. Jag har dock aldrig tidigare tagit mig tid att genom teknikens hjälp titta närmare på alla de titlar som passerade revy med bolagets logotyp utskriven på skivorna. Därför är det dags att åta sig en odyssé på Medelhavet. Det lär bli en stormig resa. Och med hjälp av en tidsmaskin får självaste Soulmirror från Bewildered säga sitt. Tänk er att detta är ett klassiskt låtsnack med mig anno 2022 och Soulmirror anno 1997, utskrivet i Ereshkigal ‘zine någon gång på våren 1998.

Mycket nöje. // Heidenhammer

Alastis: … And death smiled

Den här plattan stod på second hand-hyllan i Sundsvalls största skivbutik i flera år under det sena nittiotalet. Den förblev oköpt. Alastis fick alltid stå i skuggan av sina landsmän Samael. Kanske lite oförtjänt, för nu när jag lyssnar på skivan finner jag den betydligt bättre än vad jag hade kunnat tro. Fan, man kanske borde ha slagit till ändå, medan den fortfarande var billig? Trettio spänn hade den ju varit värd. Tror jag.

Soulmirror: bra driv, ganska mycket kaggar, ganska mycket riff. Kommer inte på vad det här är. Jävligt välspelat. Låter typ grekiskt, men med mer fart.

As Serenity Fades: Earthborn

Den här EP:n står och … ja, kanske inte skiner i min hylla, men tar upp plats i alla fall. Minns alls inte vart bandet härstammar från. Hyfsat välspelad melodöds med grötigare röst än vad sådan här musik normalt brukar bjuda på. Inte direkt dåligt, men vilka hopplösa arrangemang. Här skulle verkligen alla riff in i samma låt. Det gäller ju att passa på när man har chansen, liksom.

Soulmirror: man börjar ju lessna lite på GBG-soundet. Skumt ändå, skulle kunna vara typ Ceremonial Oath eller nåt. Inte direkt nån höjdare, men man hör ju att dom kan spela i alla fall. Slingan där var jävligt skön, vi jobbar på att få in mer ”ren” heavy metal i Bewildered, inte sån där In Flamesskit utan hårdare.

Akhenaton: Divine symphonies

Herregud vad länge sedan det är jag lyssnade igenom den här skivan. Inhandlades någon gång sent 1997, om jag minns rätt. Konceptet var ju ganska coolt. Snubben bakom projektet verkade väldigt seriös med sin kreation och sin livssyn. Eller också var han bara fullkomligt från vettet. Precis som man ville ha honom, med andra ord. Jag kan dock inte säga att det här stått sig sådär vansinnigt bra genom åren. Mest av allt låter det som att han loopat ett par samplingar från soundtracket till Terminator 2, och då menar jag inte från ledmotivet. För att sedan lägga på ett par extra orchestral hits för att drämma näven i bordet. Här och var på skivan finns det ett par stänkare till ”black” metal-rökare, men värst bra är de inte.

Soulmirror: jävligt ockult känsla, känns att han snubben är påläst, att han har insikt. Jag har använt plattan i magiska sammanhang.

Bethlehem: Dark metal

Bethlehem är ett band jag har ett kluvet förhållande till. Stundom älskar jag verkligen vad de gör, andra gånger fattar jag ingenting. Ibland blir jag bara förbannad av dem. Denna debut hade jag vid något tillfälle på originalvinyl, men sedan sålde jag bort den. Minns inte till vem. Jag kommer ihåg att jag verkligen ville tycka om den, men att jag inte förmådde göra så. Såhär i efterhand föredrar jag bandets senare verk, men fan vet om inte den här skivan ändå är ganska bra. Låter betydligt mindre originell nu än när den först dök upp, men det är väl kanske inte bandets fel.

Soulmirror: vad fan är det här nu då? Som ett jävligt mycket sunkigare Candlemass fast med blacksång. Ös, för faan … det här kommer liksom ingenstans. OK, man har väl hört sämre …

Beyond Dawn: Longing for scarlet days

Vilket omslag. Och vilket ljud. Tja, det är onekligen ganska originellt, till och med med dagens mått mätt. Men om det verkligen är bra vet jag inte. Känns som ett band som anstränger sig lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt lyckat. Jag brukar alltid påstå att band som inte har en egen individualitet heller inte har mycket till existensberättigande, men musiken får gärna låta bra också. Det gör det … inte alltid i det här fallet. Ändå har det något visst. Roligare än deras senare alster. Jag har inte den här plattan själv, men jag skulle nog fan kasta mig över den om den dök upp ute i det vilda någonstans.

Soulmirror: men det var då faan vilket skit du dragit in på kasseten den här gången. Nu är det nån jävla bögpop med ett mongo på sång och nån fjant som står och blåser i en bastuba! Skärp dig för satan … BYYYT!!!

Celestial Season: Forever scarlet passion

Death/doom av den mest hopplösa sorten. Ett visst engelskt gäng som också använder sig av violin hör nog till de större inspirationskällorna för denna orkester. Har av någon anledning alltid gillat bandnamnet och hoppats på att musiken skulle vara bättre, men här fanns det verkligen inte mycket kul att hämta. Bisarrt skatepunkriffande ackompanjerat av en koklocka där i mitten. Lite oväntat.

Soulmirror: My Dying Bride. Måste va från nån tidigare singel/EP, men fan vad Aaron låter kasst på den här skivan, brukar vara mera tryck i rösten. Antar att han tog sånglektioner efter det här, för jävlar vad surt det var. Fan ”Angel …” är ju kanske en av dom bästa skivor som gjorts.

Crypt of Kerberos: World of myths

Som jag i tidigare inlägg gnällt på den här skaran musiker. Sannolikt helt oförtjänt. Eller? Gitarrekvilibrism kombinerad med snärtigt trumspel och ärtig tvåtakt. Hade för mig att det här gick jävligt mycket långsammare? Kanske har jag haft fel hela tiden. Men … besynnerligt arrangemang med fler start och stopp än på ett senare King Diamond-album. Kan ni bestämma er?

Soulmirror: jävligt läcker låt, grymma musiker. As-sköna solon, bra slingor. Cool vanlig sång också, som grädde på moset. Jag har jobbat som fan med min rensång på dom nya låtarna, och tar över Linda ”Angel Eyes” partier live nu. Funkar faktiskt jävligt bra, om jag får säga det själv! Blev några omtagningar i studion, men det blev bra. Körde också in en Maidencover, men får se om vi tar med den. Kanske får med den på nästa tributeskiva som Black Sun släpper nästa år.

Daemonium: Dark opera of the ancient war spirit

Herregud. Ja, naturligtvis har jag även denna godbit i fysiskt format. Detta är alltså föregångaren till tidigare nämnda Akhenaton, fast under annat namn. Projektets mastermind förklarar namnbytet med att han genom esoterisk begrundan kom fram till att han egentligen var/är en reinkarnation av självaste farao Akhenaton. Man kan ju tycka att en flera tusen år gammal kunglighet borde ha bättre saker för sig än att släppa tvivelaktiga skivor på franska skivbolag, men vad vet jag. Antar att jag är pervers, men jag blir på riktigt gott humör av detta. Återigen en hel del orchestral hits, kompletta med stapplande inslag av svartmetall. Utsökt.

Soulmirror: har ju blivit några Cold Meat-inköp på sistone. Mortiis är ju grym, men man vill ju åt det mer äkta. Mysko det här … kan ju knappast vara Cold Meat med black metal, gissar på typ Black Funeral. Inget favoritband.

Depravity: Silence of the centuries

Ett av de där banden jag inte vet någonting om, alls. Omslaget utlovade kanske inget större smaskens, men det här gillade jag faktiskt skarpt. Dödsmetall från 1991 blandad med mer melodiösa inslag av den sort som kanske mer förknippas med Necrophobic eller nåt. Nej fan, det här var en riktig godbit. Tacksamt låtarrangemang, bra drag och allt.  Ingen aning om var de kommer från eller var de blev av. Ibland behövs det inte mycket för att få till ett eget sound, men det här gänget har något unikt jag tidigare inte stött på.

Soulmirror: klassisk döds. Fan kan det va då … måste ju vara svenskt. Är det typ Lobotomy? Senaste plattan ”Kill” är rätt grym, även om man är rätt mätt på den grejen. Nej det är nog nåt annat. Ganska schysst.

Excidium: Innocent river

Det här med omslag. Och … äh. Fullkomligt hopplös death metal med funkinslag och fräcka taktbyten. Sicket trams. Ska jag vara ohemult generös finns där några partier som i bästa fall påminner lite om italienska Sadist, men för att göra det här lyssningsbart krävs det en rejäl omklippning av skivan som enbart behåller de delarna och skippar resten.

Soulmirror: men nu är det ju några danskjävlar i farten. Lär ju dyka upp på Into the pit på Headbanger’s Ball, är väl typ Konkhra. Fan Vanessa Warwick ändå … man borde kanske höra av sig.

Forest of Souls: War and poetry

Jag blir alldeles lycklig av det här introt. EXAKT såhär lät Pastorns (och mina, för den delen) tidigaste försök att göra dark ambient-magi i Fasttracker. Sedan följer den absolut mest tröstlösa form av doom/black metal jag någonsin hört. I’m lovin’ it. Det är nästan så jag undrar om inte en viss sångfågel från Astaarth lånat ut sin ljuva röst till det här projektet.

Soulmirror: men i helvete vilka jävla dyngband du rotat fram till den här omgången då. Stämningsfyllt intro, men vad faan … lär er spela …

God forsaken: The tide has turned

Det kanske tyngsta bandnamnet i doomhistorien. Albumtiteln ”Dismal gleams of desolation” går inte av för hackor, den heller. Finskt vemod och rinnande vatten i introtonerna. Och någon som tydligen står och kastar macka vid strandkanten. Ganska mysigt. Till dess att de distade gitarrerna drar igång och släpigt proklamerar att det är slut på friden. Stenkastaren på stranden visar sig tydligen vara en hes gammal gubbe med sanningar att proklamera. Tja, man har ju jobbat inom vården. Man ska vara snäll och lyssna på de äldre, så det gör jag även denna gång. Vet dock inte om det är visdomsord jag kommer att ta med mig i graven.

Soulmirror: Ja, men det var ju kul att du tagit med så många klassiker på bandet idag. Seg doom, gissar på en demo fast det är lite för bra ljud för det. Vi spelade ihop med The Marble Icon för en stund sedan, bra band, men tror inte det är dom. Skulle kunna va Anathema, men det låter inte som Anathema … nej, jag gissar på nåt band som inte är Anathema.

Mephistopheles: Landscape symphonies

Halvsunkig svartmetall som bara ett gäng riktiga tyskar på nittiotalet kunde krysta fram. Hur är det möjligt att landet som gav oss några av de grymmaste blackthrashskivorna i historien, i form av tidiga Kreator och Sodom, aldrig förmådde att klämma fram bättre band i den andra vågen? Jaja, det här får mer än gärna puttra på och (t)sjuda i bakgrunden medan man värmer en burk ravioli på spisen. Oförargligt. Och visst är det sött att den här omslagsbilden får användas ännu en gång? Varför gjorde Forlorn och Mephistopheles aldrig en split på Invasion ihop? Tänk er den photoshophistorien, och färgblandningen därtill. Jag myser.

Soulmirror: nu blev det i alla fall lite drag. Stämningsfyllt mellanspel i mitten. Gissar på att det är Non Serviam, så tjena Janos! Äre inte dags för nytt låtsnack i Twilight snart? SUPA FÖR FAAAN HAHA!!

Moonspell: Under the moonspell

En udda fågel som inleder morgondagen med att kalla till muslimskt bönemöte. Jag vill nog gilla den här EP:n mer än vad jag faktiskt gör. Det är originellt och bra framfört, om än med ett gäng skavanker här och var. Antar att Therion (tvi) ligger närmast till hands. Det slår mig nu att det är oerhört sällan jag lyssnar på Moonspell i övrigt. ‘Alma mater’ och ‘Atagenia’ är såklart hejiga bitar, men det är nog snart ett decennium jag verkligen slog på någon av dem.

Soulmirror: men äntligen en jävla platta man känner igen. Ja, första Moonspell är det … skum platta, gillar de andra skivorna bättre. Såg dom när dom var förband till Type O Negative, och dom var fan bättre än Pete Steele & company! Fernando sjunger jävligt grymt, grym inlevelse. Fan,finns inte många band från Portugal alltså…

Neolithic: For destroy the lament

Grammatiken i den här albumtiteln har alltid gjort mig förbryllad. Musiken får mig dock inte att höja på ögonbrynet. Tänk att det fanns en tid då det räckte att klämma in lite syntpartier i släpigare doom för att det skulle räknas som småoriginellt. Sura gitarrslingor samsas med strykrädda basgångar och kavata solon. Herregud vad tråkigt. Sedan kommer ”sången”. Ja, den är mest tråkig, den med. Fyra minuter in tror jag att jag lyckas göra den absolut värsta Van Helsing jag kan komma på.

Soulmirror: men nu får det fan vara nog. Vars har du hittat dom här jävla låtarna? Inte direkt nåt man sveper öl till, det här. Man kunde ju drömma om nåt gammal Maiden eller Helloween, men inte faan … BYYYYYT!!!

Sacramentum: Finis malorum

Sacramentum. Ett band som stötts och blötts i denna församling under mer än ett årtionde. Ett band som … ja, vad? Underskattade? Förbisedda? Eller bara mediokra? När jag lyssnar nu tycker jag att samtliga beskrivningar stämmer ganska bra. De flesta såg väl på det här gänget mer som ett Dissectionderivat. Omslaget på ”Far away from the sun” gjorde knappast den saken bättre. Men: å andra sidan finns det sämre derivat än Sacramentum. Precis som med tyskarna i Mephistopheles blir det mest en behaglig bakgrundskompott av melodiska slingor och galoppgrind. ”Finis malorum” är snäppet råare än fullängdaren, och det tackar vi för.

Soulmirror: YES!!! Äntligen en bra låtjävel. Sacramentums ”Moonfog” (lite Satyriconrip-off där, va?). Ja, jävligt bra är det i alla fall. Nisse och dom andra fick fan till det på den här skivan. Hade gärna fått vara en fullängdare, men ”Far away …” är inte dålig den heller. Ska bli jävligt coolt att höra hur nya skivan låter när den kommer! (De som säger att ni snott riff från dom, då? HAHA! -RED)

Spina Bifida: Ziyadah

Mycket konstigt ska man ramla över i sina dagar. Spina bifida är tydligen namnet på den sjukdom (?) som gör att man föds med för lång ryggrad, vilket resulterar i en mindre svans, eller slips över ändalykten. Den här skivan krämades fram 1993 och jag har aldrig hört talas om den tidigare. De första ackorden fick mig att tänka på Projekt Assar och låten ‘Robotar lever’, vilken senare blev mer känd då Asta Kask spelade in den. Jaja. Släpig döds av absolut tröttaste sort är vad det handlar om, i alla fall. Holländsk sådan. Nej, fy fan.

Soulmirror: trodde först du letat fram mitt gamla band Gorebloods demo, fan vad likt det lät. Tycker fortfarande den håller, finns några schyssta riff på den. Var tänkt att Cadla skulle släppa splitkassett mellan den och Dispatcheds demo, men inte fan blev det nåt av det. Men Xenofanes, det dög däremot …

Your Shapeless Beauty: S/T

Vi har anlänt till slutstationen. På så många sätt. Åh, jag som ändå närde en fantasi om att Adipoceres backkatalog skulle vara full av förbisedda guldkorn från nittiotalet. Drömmen blev till Härnö-sand. Nu spelar ändatidens dramatiska stråkar på en billig Casiosynt, påhejade av trummaskinsgrind och … ja, vad säger man. Your shapeless beauty lär nog inte uppleva en renässans på bra länge. Eller, vad vet man … innan man vet ordet av går säkert Your Shapeless Beauty-fest av stapeln. På en fotbollsplan utanför högstadieskolan i en ort som knappt existerar i södra Frankrike. Vi ses väl där?

Soulmirror: jaha, är vi klara nu? Rätt suggestiva syntar här ändå. Hyfsad black, ingen favorit. Vetefan vad det är för nåt, men det är inte svenskt eller norskt. Kan hända att jag har det här i backen nånstans, får leta och återkomma haha! Tack som fan för låtsnacket, men det var då en jävla massa skit du snokat fram! Hade ju suttit med nån Deiciderökare men det får man visst ordna själv! SKÅL FÖR FAN!

This entry was posted on 14 september, 2022 at 7:16 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.