Hatpastorn och Heidenhammer kikar på fem perverst smakande släpp från Perverted Taste

Tyska skivbolag på 90-talet var ett äventyr som lämnade en med många minnen. Malicious Records, Solistitium, Perverted taste, Folter Records, Last Epitaph/Episode, Invasion Records och så vidare. Jag har länge jobbat på en omfattande Invasion Records-artikel, målet är att få ut den innan jul. Vi snackar mastodontinlägg. Ett annat inlägg jag jobbat länge på är … ja, utan att avslöja för mycket gäller det en kassett med ett svenskt black metal-band som är så obskyr att den inte finns på Internet. Musikaliskt rör vi oss i samma radioaktiva ödemark som Vithatten och Grim. En monumental historia där svårigheten ligger i att med ord förklara ljud. Ni kommer förstå när det inlägget väl kommer. Även där är målet att få det klart innan jul.

Idag tänkte jag dock att vi kikar på ett axplock ur det tyska skivbolaget Perverted Tastes katalog. Detta bolag grundades i början av 90-talet av Falk Schäfer. Ja, ni läste rätt. Falk Schäfer. Topp ett det bästa namnet man kan döpa ett gossebarn till. Likt många andra bolag på den tiden var det primärt döds och grindcore som gällde innan svartmetallen vädrade morgonluft. Då Perverted Taste var lite sena på bollen lyckades de inte signa de där riktiga kanongängen utan fick nöja sig med … ja, primärt inhemska hemskheter. Dock gjorde sig bolaget en liten karriär på att släppa vinylversioner av skivor med mer kända black metal-konstellationer. En mindre lyckad historia är deras LP-släpp av Setherials ”Hell eternal” 2001. Den är olyssningsbar och så tunn att den bara existerar i 2 dimensioner.

Till min hjälp idag har jag Heidenhammer som även han minns Perverted Taste, inte sällan med viss fruktan. Vi valde ut några guldägg ur diskografin.

Mycket nöje.

Bergthron – Uralte Gedanken

Heidenhammer – Stapplande hednametal på skolbokstyska, modell högstadiet. Både vad gäller skolboken och musicerandet. Åh, det här är så dumt. Och samtidigt blir man liksom glad. Vilka var egentligen Bergthron? Tydligen finns det inte mycket information att inhämta om den här orkestern, och i ärlighetens namn kanske det är lika bra. Jag vet bara att det här var en doldis som gömde sig i Pastorns hylla i många år och som vi fnissat gott åt under tiden. Avnjuts bäst tillsammans med en genomläsning av albumet ”Asterix och goterna” för maximal effekt.

Hatpastorn – När jag läste sågningen i Nordic Vision visste jag att detta var en skiva för mig. Inte för att jag jagade dålig musik, utan för att Nordic Vision var extremt märkliga i sina bedömningar många gånger. Av någon anledning har jag alltid haft ett gott öga till skivbolaget Perverted Taste, mycket tack vare annonserna man läste som yngling och fantiserade om hur bra de här skivorna var. När man väl kom över många av de här skivorna kan man lugnt säga att verkligheten var en grym älskarinna. Hu, så mycket strunt. Bergthron är dock rena guldet. Debutskivan ”Verborgen in den Tiefen der Wälder…” är en uppvisning i teutonisk krafsig black metal med hedniska/grottsyntiga inslag, men för mig blommar bandet ut helt på ”Uralte gedanken”. Debutskivan, en låt på 33 minuter. Ett djärvt grepp. ”Uralte gedanken”, en låt på 19 minuter. Nästan lika djärvt, men fler partier där tyskarna verkligen tar ut svängarna. Tänk en otroligt tysk version av tidiga Ulver med enfaldiga beståndsdelar som får en att höja på ögonbrynen och/eller skrocka i triumf. Jag och Bergthron gick hand i hand fram till 2002 ungefär, sedan gav jag upp. De blev bättre och på så sätt sämre och det har blivit så att det bara är de gamla plattorna som går varma i huset. ”Uralte gedanken” spisades panghårt i ungdomen och både jag, Heidenhammer och kantor Aronsson kan materialet utantill. Kanske mest för att jag propsade på att vi skulle lyssna på den hela tiden. Oklart varför, jag hade ju andra bättre skivor.

Impending Doom – Caedes Sacriligae

Heidenhammer – Det här bandets logotyp kostade förmodligen mer än vad bandet själv gjorde. Besynnerliga gynnare som först påkallade ens uppmärksamhet genom ett bidrag på samlingsskivan ‘Voices of death vol. 1’, vilken tidigare avhandlats här i församlingen. Hur fan låter det här, egentligen? En barock blandning av tysk dödsmetall – med allt vad det innebär, orchestral hits, ljudeffekter, virveln från Metallicas ‘St Anger’ och … ja, säg det. Det här kanske är det germanska svaret på Bal-Sagoth. Med allt vad DET innebär.

Hatpastorn – Ej att förväxlas med det FALSKA Impending Doom. Det vill säga det kristna amerikanska deathcore-bandet som bildades 2005. Vad är som sagt grejen med amerikaner och att ta bandnamn som redan är upptagna? Visst, de är kristna och spelar deathcore och måste således bära hjälm inomhus eftersom de är så jävla inavlade, men med tanke på hur lätt det är med Internets hjälp att kolla upp saker … ja, jag begriper det inte. Det här är i alla fall TYSKA Impending Doom. The true Impending Doom om man så vill. Den här logotypen såg jag i fanzines hela tiden back in the days. Jag förstår varför, det är ett konstverk som förtjänar att visas upp på ett museum. Musikaliskt … är det väl om sanningen ska fram inte sådär jättebra. Tuggande gitarrer, smäktande syntar, irriterande virvelljud, oriff. Väldigt germanskt. Är jag på rätt humör och vill ha en dos tyskt sunk till kaffet är det guld, men det händer inte så ofta. Synd på en så bra logotyp.

Lord Astaroth/Cryptic Wintermoon – Franconian Frost

Heidenhammer – Hela gänget är här igen: Baalberith, Barbatos, Subnok, Naamah, Nosaj och Miktian. Vi snackar grabbarna i Lord Astaroth. Och som extra förstärkning har de kallat in inga mindre än Larsen Beattie Ronny Dörfler och … ja. Det kanske gör detsamma. Men. Cryptic Wintermoon. CRYPTIC WINTERMOON. Hur ser en sådan ut, egentligen? Och precis vad i guds namn är en (ett?) frankonisk frost? Låg den bredvid, eller var den en del av den keltiska frosten? Tänk dig att rita kartan över det här landskapet.

Hatpastorn – En essentiell splitsjua som jag antar och hoppas de flesta äger. Lord Astaroth inleder starkt med två spår tids och områdestypisk black metal. Två hemtrevliga bitar som är bäst när gitarrerna susar över lättspelade keyboards och kaggarna rullar som huvuden i något barbarepos. Hade dessa två låtar släppts av ett svenskt band på demokassett 1996 hade folk hypat det. Nu är det ett gäng tyska gökar som knappt gjorde något väsen av sig före eller efter denna split och då har de således förpassats till glömskan. Missförstå mig rätt, det är kanske inget mästerverk det här, men det är sådär perfekt demosunkigt att jag går igång på alla cylindrar.

Cryptic Wintermoon, stjärnorna på denna split. De klämde ur sig minst fyra fullängdare efter denna split så karriären gick bättre där. I likhet med Lord Astaroth är det makalöst tids och områdestypiskt. De kanske är bättre än Lord Astaroth, men jag är ändå av åsikten att Lord Astaroth skapar en bättre atmosfär. Cryptic Wintermoon förlitar sig för mycket på klassiska ackordföljder och det blir snabbt förutsägbart. Sedan gick Cryptic Wintermoon och blev JÄVLIGT dåliga. Tro mig, jag har skivorna.

Dark Land – Rise and fall

Heidenhammer – Jag som ändrat på mig och inte vill såga någons verk längre. Men ibland ramlar man på … nej. Gör så här. Googla fram South Park-avsnittet ”The ungroundable” från säsong 12. Lyssna där på deras gothparodi ”Burn down Hot Topic”. Och när du gjort det, så kan du sätta på Dark Lands ‘Rise and fall’.

Hatpastorn – Återigen en skiva jag såg i tusen och en annonser när det begav sig. Blev äntligen ägare av skivan rätt nyligen. 20 spänn från Arthur som sjöng i Abigor en sväng. Bra deal. Dark Land … ja, jag har ett osunt intresse för de här märkliga goth/neofolk/gud vet vad-gängen som liksom kom med av bara farten. Typ som norska Moon Lore som släppte en skiva på Malicious Records efter att Avantgarde inte ville släppa den. Ett band jag kan komma att återkomma till. Dark Land … ja, bra är det inte. Oändligt underhållande dock. Dagcentergoth med spridda neofolkinslag. På den nivån har vi väl alla ändå släppt igenom?

Purgatory – Damage done by worms

Heidenhammer – Ni vet tjejen från det legendariska introt på Dawn of the Obscenes självbetitlade debut? Hon dyker upp hos tyska Purgatory för att förgylla dagen med ett par illtjut redan på första låten. Antar att det är hennes sätt säga att hon har det bra och att hon tänker på oss. Det känns skönt. Det här bandet … de inledde sin karriär med att släppa en coverkassett, helt bestående av egna versioner av Impetigolåtar. Man blir glad. Annars … vilka studior var det egentligen Perverted Taste slängde in sina artister i? Sällan man stöter på den här mellannivån mellan TBV-demostudio och riktig LP-motsvarighet. 

Hatpastorn – Tysk döds är kanske inte något man lyssnar på i onödan, den här skivan är inget undantag Gitarristen René från Purgatory började nyligen spela bas i Darkened Nocturn Slaughtercult för övrigt. Ett sundhetstecken. Mycket bra band. Det finns en miljard band som heter Purgatory, i stort sett inget är bra. Lustigt det där. Om det inte varit så att jag haft en pervers smak för Perverted Taste är detta en platta jag inte ens hade registrerat. Omslagen är den stora vinnaren i sammanhanget. Många färger. Omslagskonstnärens namn är Maja, jag kan inte verifiera det, men det luktar Invasion Records-Maja. Hur stor är chansen att det finns TVÅ tyska herrar vid namn Maja som gör konst av den här kalibern?

/Hatpastorn & Heidenhammer

Ett svar till “Hatpastorn och Heidenhammer kikar på fem perverst smakande släpp från Perverted Taste

  1. Svinkul läsning!
    Ett Invasion-reportage säger ni?! Det kommer isf bli årets höjdpunkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: