Arkiv för 5 september, 2022

Hatpastorn lyssnar på tre band med irriterande bandnamn

Posted in Uncategorized on 5 september, 2022 by hatpastorn

Vissa band hoppar man bara över på grund av bandnamnet. Man vet att det kommer vara trött och/eller en tröstlös resa. Med det sagt måste jag tillägga att min tröskel för vad som klassas som ett dåligt bandnamn är tämligen ojämn och kanske inte helt konsekvent alla gånger. Vissa namn gör mig bara gruvligt irriterad och det kan bero på de mest udda av anledningar. Namnet Kvist har jag aldrig haft problem med, Kråke fick mig emellertid att göra pruttljud med munnen när de albumdebuterade 2012 till ingens glädje. As Vampiric Shades And Belial Winds var ett band som fångade min uppmärksamhet på ett positivt sätt (Oj, hur fan låter det HÄR?!), Virvel Av Morkerhatet (Oj, skjut mig!) gav mig brock. Att det gått inflation i dubbelordsnamn på svenska har jag knorrat om tidigare.

Idag tänkte jag faktiskt lyssna på några av de här banden man undvikit bara på grund av namnet, vem vet, man kanske hittar några musikaliska guldägg!

Dark Managarm

Black metal från Frankrike får mitt intresse att stiga, men när man döper sig till Dark Managarm känns det inte så festligt. Vad ska det ens betyda? Var Månegarm redan taget så de stuvade om ordet och dängde in ett Dark framför för att distansera sig? Månslukande vargar som skvätter blod omkring sig så solen svartnar är en god källa till bandnamn. Nu nöp ju ett gäng stockholmare namnet Månegarm så vad göra? DANSKA Managarm valde att kalla sig för bara Managarm. Det blev en demo och det tackar vi för att det bara blev en. Önskvärt hade varit noll såklart. Amerikanerna i Managarm … säkert helt utsiktslösa, men vad är grejen med amerikaner som hejdlöst tar bandnamn som redan är tagna? Sedan har vi då Dark Managarm. Vilket spånigt namn ändå. Tänk om de inte alls menar mytologivargen utan en helt egen påhittad varelse. En mörk mana-varg och då snackar vi mana som i den där blå mätaren för magi man hittar i TV-spel. Dummare saker har hänt. Haha, en mörk mana-varg som ställer till oreda i samhället. Kul att bandet verkar vara satanister och har den klassiska getskallen i logon. Vilken ohelig paella av influenser black metal ändå är. Man kanske skulle starta bandet Mörk Hanuman och släppa skivan ”Azerate, the vampire of Atlantis and Thor-Sauron of Yoggoth trembling above fångarna på fortet Agneta Sjödin aka Maha-Khaki devastation”. Jag hade köpt. Hatten av till herr Stille för påhittet Maha-Khaki förresten.

Dark Managarm är ett typiskt band som får mig att gräva ner mig i de dummaste av mentala skyttegravar. Det händer rätt ofta när jag är ute och går att jag blir totalt absorberad av hjärnans irrvägar och vaknar upp mitt i en fyrvägskorsning med arga mottrafikanter. Inte heller ovanligt att folk man känner hör av sig och är upprörda varför jag inte hejade när de tutade eller vinkade. Jag är halvblind från start, har kass hörsel och tänker på Dark Managarm era jävla nördar!

Hur låter då Dark Managarm?

Vi kör debutplattan ”Victorious march” från 2009. Den har ändå det ödmjuka betyget 100 av 100 på metal archives så det måste vara världens bästa skiva. Kul!

… och det är den tröttaste standardsvartmetallen med irriterande virvelljud och kraftlös sång tänkbar. Välbekanta låttitlar som, ”Fuck the universe”, ”Black blood” och ”Lords of fire”. Wow!

Ett obscent slöseri med allas tid.

Svart Crown

I likhet med ständigt inaktuella Dark Managarm är även Svart Crown fransoser. Enligt metal archives kom medlemmen Hyrgal på bandnamnet flera år innan han ens blev medlem i bandet. Gud så värdefull information. Han verkar även ha blivit sparkad/hoppat av rätt nyligen.

Det finns tre band som heter något med Black Crown. 1709(!) som har ordet Black i namnet. 144 där ordet Crown är inblandat. Och då snackar vi bara metal-band. Svart Krona eller Svartkrönt hade varit fånigt, men ändå bättre än Svart Crown. Sedan kan man inte nämna Svart Crown utan att tankarna vandrar till det mexikanska bandet Svart Skalle. Tänk vad mycket tok det ändå finns. Couronne Noire då? De är ändå fransmän. Nädå.

Svart.

Crown.

Återigen ett band som fått mig att ägna ohemult mycket tid åt att fundera över hur det här ens gick till. Timslånga hjärnsketcher som utspelar sig i fransk replokal med vilda diskussioner om bandnamnsval. Karaktärer inte sällan iförda baskrar, randiga tröjor och baguetter under armarna.

Då är dagen kommen för att höra hur det här faktiskt låter. Jag har emellertid en gnagande känsla att jag kan ha hört dem tidigare. Har jag till och med recenserat skivan i Sweden Rock Magazine? Det här hade jag garanterat kommit ihåg om jag inte haft hjärnan full av fem påhittade säsonger av komediserien ”Svart Crown fiser runt i replokalen”!

Vi kör plattan ”Profane”, den hade flest recensioner på Metal Archives. Snittbetyg 82 av 100 så detta måste vara en klassiker. Jag menar, om Deathspell Omegas ” Si monvmentvm reqvires, circvmspice” har snittbetyget 76 så borde således Svart Crown vara 6 poäng bättre!

Det stämmer givetvis inte alls.

Spelskickligheten är det inget fel på, modern svartdöds i stil med Behemoth, minus lustiga hattar och trumpet. Något mer skruvade riff på denna än man kan tro. Inte min kopp dock.

På temat Behemoth. Det här med att göra riff som startar i E och att man sedan klättrar på gitarrhalsen i vad jag gissar heter phrygian dominant scale på utrikiskt musiklingo blir man snabbt mätt på. Musikteori kan såklart fara åt fanders, men det jag menar är när det tjatas på mörkaste strängen och sedan valsas runt i något som för tankarna till Egypten. Ormtjusardöds om man så vill. Nu sitter det säkert någon nörd och bara ”actually, är det inverterade mikrointervall i fulltempererade 12-halvtonsuppdelningar i hexaheptagonisk Heltonskala”. Skriv ett bra riff istället och återkom.

Fy vad trött jag blev, inte bara på grund av Svart Crown utan det krig jag har i hjärnan nu med en påhittad musiknörd med kort hår och en gitarr som ser ut som en snowboard. Ni vet typen.

Jag orkar INTE med en hel skiva med Svart Crown idag.

Thy Catafalque

Ungersk myskoblack som släppt minst tio fullängdare jag hållit mig undan på grund av namnet. Tillägget ”Thy” brukar sällan falla ut på ett tillfredsställande vis när man döper sin orkester, redan där har vi ett hinder. Sedan ”Catafalque”. Ett upphöjt underlag för en likkista. Maktkamp på Cata-Falcon Crest! Rent tekniskt är det inte världens sämsta namn, men det är något i kombinationen av märkvärdigheten med ”Thy” och det fisförnäma i ”Catafalque” som gör detta irriterande. Tankarna vandrar till tidiga Theatre Of Tragedy och jag ser tjocksmocken Raymond stå i en svart sopsäck, solglasögon och en gigantisk ankh runt halsen mumlandes:
”Sëer of the future, not of twain,«Sicker!», quoth Cassandra. Thy Catafalque bethrothed twixt, twain moreo’er scourge!”

Och jag blir helt RASANDE!

Att min hjärna gör dessa kopplingar är såklart inte Thy Cata-Johan-Falk-Noll-Tolerans fel, men jag anser att på ett sätt är det ändå det.

Jaha, då återstår att lyssna på möget. Tjoflöjt vad mycket det fanns att välja på. Vi har en ihärdig ungrare på kroken. Passande då skivan jag valt att lyssna på heter ”Meta”. En skiva vald av två anledningar, den första är att den var mest populär på Spotify, den andra det härliga omslaget.

Jag har ingen aning om hur representativ den här skivan är för resten av den digra diskografin, men det var inte alls tokigt. Vill man bryta ner det till lekmannatermer hamnar vi någonstans runt ett ungerskt Solefald och när det manglas dyker Nile-doftande melodislingor in, som i ”Ixion Düün”. Avantgarde-black, ni vet vad det handlar om. Stundtals briljant, stundtals genant. Allt annat än obegåvat.

Kommer jag lyssna på detta igen? Det tror jag. Att diskografin är så pass stor är ett hinder, men ramlar jag över några släpp billigt kommer jag ge detta en ärlig chans.

Skönt, nu kan jag lägga Dark Managarm och Svart Crown åt sidan och gå vidare med livet. Thy Catafalque tar jag med mig.

Mot nya äventyr!

/Hatpastorn