Hatpastorns likpredikan

Det minst sagt otuffa ordet “dance” är märkligt nog inte ovanligt inom hårdrocken. Otaliga dödsdanser, makabra danser, decemberdansande själar, danser i palats av ogudaktig skönhet och annat krafs har man i varierande form släppt igenom under åren liksom. Idag gör jag och Hammaren en djupdykning i de mindre lyckade försöken att implementera dans i lyrisk form.

Tjajkovskijs ‘Walz of the snowflake’? Glöm det. Här radar vi nämligen upp finalisterna i Församlingens egna benknäckarbankett. Inte ett öga är torrt efter kombattanternas suggestiva tolkningar av danskonstens mest häpnadsväckande koreografier. Vi säger bara: på med balettskorna, sväng dina lurviga och häng med, när vi bänkar oss på första parkett inför extremmetallens yabba-dabba-dance.

Vedervärdig ’Macabre dance of suffocation’

HP: Sverige är först ut med en riktigt otrevlig strypsalsa. Antingen pratar vi om den ofrivilliga dans som inträffar när en knappt påbörjad Werthers original sätter sig i halsen efter ett alltför glupskt inmundigande, eller också …

HH: Det kan inte röra sig om mycket annat. Eventuellt kan jag tro på en ekivok parningsdans på ett diskotek i slutet av sextiotalet, där dansören med nöd och näppe lyckats pressa en beige polotröja av banlon över halsen, för att sedan inse att den är flera storlekar för liten.

The Burning ’Ancestral dance of anger’

HP: Att Lustre-Henke kommer att få utveckla det här titelvalet nästa gång han visar sig i Sundsvall råder det exakt noll tvivel om. The Burning är då för den ovetande ett pre-Lustre-projekt och titeln ’Ancestral dance of anger’ framkallar febriga visioner om ett PRO-mötes fullständiga systemkollaps när blankspriten och trattgrammofonen åkt fram. Vi ser framför oss hur mötets mest aggressiva deltagare, Rullstens-Åsa och Kuk-Birger, möter varandra på det provisoriska dansgolvet och resultatet kan väl mest liknas vid en kataklysm.

HH: Amen. Jag vet inte varför, men jag ser även en i leopardskinn iförd Kalle Anka som efter ett ovanligt elakt spratt utfört av Knattarna besinningslöst vrålar omkring sig, medan han hoppar jämfota och osar svavel genom näsborrarna. Kvack!

Morrigan ’Dance of the Leprechaun’

HH: Jag skrattade så jag fes. Ett sömlöst möte mellan Spinal Taps ’Stonehenge’ och ”Leprecahun 6: Back in da hood”.

HP: Jag satt ju då och kollade igenom Leprechaun i godan ro bara för några dagar sedan. Jennifer Anistons absolut bästa roll. Sedan läste jag handlingen till ”Leprechaun 4: In space.” ”Gloating over the victory, one of the marines, Kowalski, urinates on the Leprechaun’s body. Unbeknownst to Kowalski, the Leprechaun’s spirit travels up his urine stream and into his penis, where his presence manifests as gonorrhea.” … ”Elsewhere on the ship, the Leprechaun violently emerges from Kowalski’s penis after he is aroused during a sexual act.” Hörde jag filmkväll? Leprecahunen ska visst vara en jävel på att steppa, har jag hört.

HH: Men man kan väl ändå inte döpa en låt till DET DÄR?

HP: Äkta tysk black metal som musikaliskt väldigt ofta rippar svenska Bathory rakt av, här med lyrik om dansande irländska sagoväsen. Om allt kan hända och det händer i Klasses Julkalender är det inget i jämförelse med black metal. Det är helt laglöst.

Non Serviam ‘Enchanting dance of mischief’

HP: Hur … ser den dansen ut? Den förtrollade rackartygsdansen. Inte ens Beppe Wolgers hade släppt igenom det här. Kan vi förvänta oss ett par torrgymnastiska övningar i form av att palla imaginära äpplen?

HH: Här gäller det att hålla i sig för allt vad rackartygen håller. Vem var egentligen koreograf? Anderssonskans Kalle? Knoll och Tott? Kan de förvänta sig ett rejält kok stryk av Kapten Bölja efter avslutad bossanova?

HP: Sedan är det omöjligt att ens tänka på Non Serviam utan en timslång diskussion om bandfotot. Vad i hela helvetet tänkte …

HH: Vi bryter där, tack.

Uxorious Tyrant ‘Sexuality dance with beauty fairy’

HP: Okej. Lågbegåvad malaysisk NSBM med ettrig pekfingervals på en tidig Casio-synt och knullstön. Punkt. Addera sexuell dans med skönhetsälva. Den här rumban följer alltså den subtilt betitlade låten ‘Sieg Heil’ på deras enda EP, tryckt i femtio exemplar. Incellampan lyser. Det var längesedan jag skrattade såhär mycket.

HH: En retarderad malaysier som ger låten ‘Dancing with myself’ en helt ny dimension. När man trodde att man hade sett och hört absolut allt.

HP: Tänk att man fortfarande kan bli helt mållös.

Voltaic Omen ‘Dance of the corpulent witches’

Alltså titta på karljäveln

HP: I den moshpiten vill man INTE hamna. Kolhydratförgiftade madamer med WASP-lugg och svanktatueringar. King Diamond sjunger om ‘Witches dance’, men ibland är det nog bättre att vara en väggstrykare på skolbalen. Dock ett rätt hyfsat projekt detta, fotot till trots. Senaste demon är … ja, kanske inget mästerverk, men …

HH: Avbryt. Hela havet stormar, hela golvet rungar, och hela marken skakar. För att citera Holy Records annonstext för ”Autumnal”, finska Legendas första skiva: ”The earthshaking … !!!”

HP: Den referensen …

Hateful Tomorrow ‘Walz of hopelessness’

HP: Varför vara hatfylld idag när man kan vara hatfylld i morgon? Letargisk, rysk DSBM i ”valstakt” utan en tränad lårmuskel i sikte.

HH: I den här valsen snackar vi low energy. Styltig, anemisk, slavisk vals. Ingen mazurka på sängkanten, direkt.

HP: Du som vanligtvis hatar DSBM sitter ovanligt tyst. Vad händer?

HH: Oj, jag tror jag bara stängde av mentalt. Allt blev svart.

HP: Jo, det blir ju så.

Dhampyr ‘Walz of the salivating avalanche’

HP: Tack och lov blir det mer fart i den här semifinalen i valsdans när amerikanska Dhampyr bjuder upp med det saliverande snöskredets vals. Kompositionen återfinns på det oumbärliga släppet ”Dhampyr -the unreleased sessions”. En god kandidat till den största oskivan genom tiderna. Pallar du trycket?

HH: Haha, är det inte du som betalt pengar för en liknande skiva med The Meads Of Asphodel?

HP: Vad fan skulle jag göra då?

HH: Dhampyr, det är alltså en vanlig vampyr, fast med ADHD. Den här valsen blir både svettig och sprättig. En stissig vals med vampyrtänder. Snackar vi legendarer, eller? För en gångs skull blir jag också genuint nyfiken på hur den här dansen faktiskt ser ut och vilka steg den innehåller. När Lars Winnerbäck gnällde om ”dans med svåra steg” visste han inte vad som väntade.

Belzebuth ‘Dancing with Lucifer beyond the Norwegian fjords’

HP: Black metal, vilket JÄVLA dagcenter det är. Det här väcker ju onekligen fantasin. En energisk, livlig och sensuell pasodoble i tvåtakt. Thank you for a gorgeous time!

HH: Det existerar fyra band med det här namnet. Inget av dem från Norge. Det hindrar inte de här turkarna att dra på sig fezen på lördagskvällen och discodansa som om det vore nyårsafton över de norska vidderna. Hatten är din.

Tjolgtjar ‘The dancing Satan’

HP: Den i Förintelseförsamlingen ständigt aktuella Tjolgtjar drar på sig finskorna för ett litet soloäventyr. En fin avslutning på en tävling som bjudit på allehanda krumbukter och fyrverkerier.

HH: Uppenbarligen är det så här ”Satan takes a holiday”, som Anton LaVey uttryckte det. Jag kan inte tänka på något annat än South Park-avsnittet när Satan bjuder på hawaiiansk luau nere i helvetet.

Och nu bryter vi kvällen och skickar Pastorn på dörren, då han febrigt börjar mumla om att Tjolgjtjar alls inte är så dåliga. Tack för kaffet.

// Hatpaston & Heidenhammer

Vi befinner oss i bandets kreativa slutstadium, på fler än ett sätt. Det är i och för sig rätt imponerande att de lyckades få ur sig fem fullängdare på sex år, och det samtidigt som King Diamond prånglade ut tre under samma period. Tyvärr kan det konstateras att samtliga album inte direkt håller samma höga klass.

”Into the unknown”, 1996

Hmm … tja, här börjar dessvärre däcken wobbla. Jag har länge trott att ”Time” och ”Into the unknown” varit ett par syskonskivor med fler likheter än skillnader, men jag inser att det inte riktigt stämmer. Den här senare plattan känns mest ansträngd, och jag undrar om det verkligen var en vidare god idé av King Diamond att köra på med båda sina band samtidigt. Även om jag än idag, tjugotvå år efter att det faktiskt skedde, ångrar att jag inte åkte till Stockholm och kollade båda banden när de körde en double feature på en kväll. Jaja, vad är väl en bal på slottet …

Mången gång har jag lyssnat igenom den här skivan, och den förbryllar mig varje gång. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är som inte riktigt fungerar. När den nu ljuder i högtalarna tycker jag att det låter som, tja, Mercyful Fate. Varken mer eller mindre. Det är mest att magin på något sätt börjat ebba ut. Låtarna flyter på i bakgrunden, men de är inte direkt engagerande. Ibland går det dock från segt till rent generande. Redan som sextonåring tyckte jag att låten ‘Fifteen men (and a bottle of rum)’ kändes rätt pinsam, och det är ett intryck som står sig. Det här med pirater och sjörövare var betydligt roligare i det gamla guldliret ”Monkey island 2”.

Nej, ska det vara en King Diamond-produktion från 1996 ska det banne mig vara ”The graveyard”. ”Into the unknown” får betyget 6 av 10. Godkänd, men inte mycket mer.

”Dead again”, 1998

Och på tal om wobblande däck … här är det inte roligt längre. Den som vill ha en närmare genomgång av den här skivan från pärm till pärm kan läsa inlägget i vilket jag och Pastorn lyssnar igenom både den och King Diamonds ”House of God”. Det var en pärs.

https://hatpastorn.wordpress.com/2018/06/08/hatpastorn-heidenhammer-house-of-god-versus-dead-again/

Fan vet vad Mercyful Fate pysslade med vid den här tiden, för bra är det inte. Seriöst är det på sina ställen nästintill olyssningsbart. Borta är de rakare arrangemangen och kortare låtarna, då de nu helt fått ge vika för ett temposkiftande och tramsande utan like. Ibland är det bara smärtsamt. När någon låt äntligen ger sken av att komma igång, sänks den lika effektivt som Kursk. Jag kan lugnt säga att jag aldrig slagit på den här skivan för skojs skull, och heller aldrig kommer att göra det.

Samma år, 1998, klämde King Diamond ur sig skivan ”Voodoo”. En skiva det råder delade uppfattningar om. Jag har dock aldrig hört någon försökt sig på att vara märkvärdig nog att försvara den här sjunkbomben. Jag orkar inte ens nämna någon särskild låt från den. Bah.

Betyg? 3 av 10. Kanske 4, om man är ett synnerligen bra och generöst humör.

”9”, 1999

Mercyful Fates kanske sista album, om de inte bestämmer sig för att krysta fram ytterligare en platta nu när de är på banan igen.

Det här var en skiva som mer eller mindre gick mig förbi när den väl dök upp, det braksnygga omslaget till trots. Antar att intresset var lika med noll efter styggelsen till föregångare. Såhär i efterhand märker jag att det kanske var lite förhastat, för den brakar på ordentligt från första stund. Hårdare, snabbare, råare än någonsin tidigare. Lite som om de försökte sig på att göra en ”Painkiller”, även om det musikaliskt inte har något med Judas Priest att göra. Samtidigt finns där otäckheter i form av pseudoindustriskrammel som blandas med groove metal. Som i ‘The grave’. Lite som när Rob Halford fick för sig att lämna Priest, iklä sig flanellskjorta och starta bandet Fight.

Jag vet inte om skivan verkligen håller rakt igenom, men man blir glad för att det åtminstone inte är en ”Dead again 2: the revenge”. Dessvärre är den ganska ojämn. När det väl glimmar till, gör det så med besked. Det betyder inte att den är fri från betydligt segare partier, och några höjdarlåtar får man nog leta vidare efter.

Det känns lite som ett antiklimax att inte kunna skriva värst mycket mer om ”9”, då den markerar slutet (åtminstone än så länge) på en minst sagt betydelsefull grupp. Det är bara det att den hamnar lite i skymundan och inte gör värst mycket väsen av sig. På sätt och vis kanske det är ganska logiskt att det i och med det blev det sista tjutet.

Betyget blir solida sex av tio. Lite som med ”Into the unknown”.

Sammanfattning:

Precis som med bandet King Diamond, märker man att idéerna blev allt färre även för Mercyful Fates räkning ju längre tiden gick. Det vore fint om de kunde få till en riktig höjdare till, men med tanke på att det är tjugofem år sedan det smällde på riktigt är jag tveksam. Dessutom ska ju King Diamond ut med inte mindre än två album under eget namn inom en snar framtid.

Jaha, det var Mercyful Fates hela karriär. Vi kan konstatera att de aldrig varit dåliga, förutom på ”Dead again”, då förstås. En sak slår mig. Det vore inte helt långsökt att tänka sig att King Diamond brände ljuset, eller ‘The candle’ om man skall vara putslustig, i båda ändar med att skriva och turnera för två band och på så vis gick lite tom för idéer till sist. Men med det i åtanke, kan man ju fråga sig varför de King Diamond-skivor som kom efter Mercyful Fates svanesång ”9” faktiskt inte är bättre än de som krystades fram under nittiotalet? Att ”House of God” är en urtrist skapelse känns ju rätt rimligt då den kom året efter ”9” och två år efter ”Voodoo”, men skivorna därefter? ”Abigail 2”, liksom …

Tack för kaffet. // Heidenhammer

När jag gick igenom King Diamonds samlade studioverk var det så påpassligt att hans sammanlagda tolv album kunde fördelas lika på tre decennier. Riktigt så är det inte med Mercyful Fate, men jag hade tänkt gå igenom tre album åt gången i alla fall. Även om sex av dem råkade släppas på nittiotalet. Förra inlägget behandlade tre plattor släppta på åttiotalet, så först ut är en samlingsskiva från året innan återföreningen 1993.

”Return of the vampire”, 1992

Okej, så det här med kronologi blir lite knepigt när det gäller Mercyful Fate. ”Return of the vampire” är en samlingsskiva från 1992, men innehåller inspelningar av låtar från 1981 och 1982. Icke desto mindre är det material som mig veterligen inte återfinns officiellt någon annanstans. Så det får bli som det blir. Jag vet inte heller om det hade börjat spekuleras om en återförening redan vid tiden som den här skivan kom ut, eller om det mer rörde sig om en slump. Kommentarerna i texthäftet avslöjar i alla fall ingenting.

Omslaget? Ja, det är ju inte det vackraste jag sett. Det där typsnittet som förefaller taget från ”Big trouble in little China” hade de ju också kunnat skippa.

De första fem låtarna är tagna från demon ”Burning the cross”. Hade faktiskt aldrig gissat att det rörde sig om en sådan inspelning, då ljudkvalitén faktiskt är lika bra som på en vanlig fullängdare … om inte bättre. Låtmässigt är det lite hetsigare, lite otåligare, lite … yngre. Som sig bör. Låten med samma namn som demon är ett utmärkt exempel på detta. Och ‘Return of the vampire’ är en rätt hejig sak, med riff som mig veterligen inte liknar många andra som bandet spelade in. Vilket gör den ganska kul, då den sticker ut bland resten. ‘On a night of full moon’ kom senare att bli ‘Desecration of souls’ på ”Don’t break the oath”, men fan vet om jag inte gillar den här lite bättre. Jävlar, vad det svänger. Om de bara kunde låta bli temposkiftningarna …

‘Death Kiss’ är en tidigare version av ‘A dangerous meeting’ med annan text. Hmm, är det bara jag som inte gillar när det byts text på låtar? Jag har alltid tyckt att det påminner om när filmer spelas in med alternativa slut. Lite fegt. Och på tal om fegt, är det fegt att inte skriva ut den fullständiga titeln på låt nummer sju, ‘M.D.A.’. ‘Mission: destroy aliens’ är faktiskt betydligt roligare.

Betyg? Säkert skyhögt sett från något slags samlarvärde. Jag säger 7 av 10.

”In the shadows”, 1993

Den här skivan innebar något så ovanligt för den tiden som en comeback som faktiskt var på riktigt. Flera inspelade skivor, flera turnéer. Till dess att bandet kastade in handduken år 1999. Hmm … ja, första skivan på nio år, då. Den har alltid varit lite av min personliga favorit, särskilt bland de senare verken. Inleder med låten ‘Egypt’, vilken genast blåser klåpare som Nile av banan. Och det borde väl vara att svära i den inverterade synagogan, men jag gillar den här ljudbilden betydligt bättre än den på de två föregångarna. Lite klarare, och lite mer pang på rödbetan. Vilket också gäller låtarna. Visst trixas det rejält emellanåt, men det hålls inom anständighetens gräns. Och tiden under eget banér har bara gjort King Diamond gott, vilket märks i texterna som här fungerar betydligt bättre som egna små berättelser än tidigare. Som i låten ‘The old oak’, till exempel. Kan hända att skivan är lite för lång, men ändå. Överlag känns det här som ett väldigt piggt band. ‘Is that you, Melissa’ kan mycket väl vara en av Mercyful Fates bästa låtar. Cembalointrot är ju rent magiskt.

Som kuriosa hoppar Lars Ulrich in och spelar trummor på den avslutande biten, vilken är en återinspelning av låten ‘Return of the vampire’, halvkänd från samlingsskivan med samma namn. Jag skulle ljuga om jag sade att det hörs så där värst mycket. Eller … ja, det är väl ingen sådär strålande insats bakom pukorna. Säkert var det bra ur en PR-synpunkt, men skivan hade faktiskt blivit bättre och tajtare (på flera sätt) om de hade skippat den. Originalinspelningen är bra mycket bättre.

På tal om trummor är den ursprunglige bankaren Tim Ruzz här utbytt mot någon vid namn Morten Nielsen, som i sin tur byttes ut mot Snowy Shaw. Av någon anledning står också Shaws namn på omslaget som en del av laguppsättningen. Sådant har jag aldrig gillat. Men, Ruzz var det. Vissa älskar hans trumspel och tycker att Mercyful Fate aldrig var sig likt utan honom. Kanske är det så, men i mina öron låter det i alla fall inte direkt sämre.

En sak till. Introriffet på ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt det på Iron Maidens ‘2 minutes to midnight’. Besynnerligt nog tycker jag att samma sak gäller även för Fates ‘A gruesome time’, låt nummer fem på ”In the shadows”, och Maidens dänga ‘Nomad’ från ”Brave new world”. Även det en comebackskiva. En ren slump?

Betyg: 7 av 10.

”Time”, 1994

En dålig sak som slår mig nu när det är dags för fullängdare nummer fem, är att ”In the shadows” inte kan sägas vara vidare satanisk. Vilket är synd. På sätt och vis slutade Mercyful Fate därmed temporärt att vara black metal när de återförenades, även om King Diamond aldrig tagit avstånd från sina personliga övertygelser. Tack och lov var djävulsprisandet i falsett tillbaka på uppföljaren nästföljande år.

”Time” tar ganska sömlöst vid där föregångaren upphör. Den stora skillnaden är att låtarna är lite rakare och kortare. I mina öron en bra utveckling, men jag kan förstå de som tycker att bandets identitet i viss mån försvann. Halva albumet är skrivet av King själv, med resultatet att skillnaderna mellan Mercyful Fate och bandet King Diamond blivit allt färre. ”Time” känns också mer teatralisk än de tidigare skivorna. Fan, den låter faktiskt jävligt mycket bättre nu när jag lyssnar igenom den för första gången på länge. Man minns låtarna. ‘The mad arab’, ‘Time’, ‘Witches’ dance’ … rena guldet.

Så. Rakare. Kortare. Mer pang på. Men kanske också lite … alltså, det känns fel att säga onödig i sammanhanget, men frågan är hur mycket skivan tillför diskografin när det lika gärna kunde rört sig om en ny King Diamond-platta. Samtidigt hade inte inspelningarna med Diamonds ”The spider’s lullabye” kommit igång vid tillfället, så man kan möjligen se halva ”Time” som en tidig King Diamond-EP. Eller något. Betyget får bli 8 av 10.

Sammanfattning:

Nittiotalets första hälft innebar några starka år för bandet ifråga. Jag vidhåller att inget band lyckats med en så rejäl comeback som Mercyful Fate fick till efter så många års uppehåll. Och att de faktiskt gjorde det på riktigt, och blev ett komplett band igen. Två feta fullängdare, plus en fullgod samling får sägas vara klart godkänt. Hyfsat hög lägstanivå, som TV6 skulle uttryckt det. På minussidan får det väl dessvärre sägas att de riktiga dunderhitsen uteblev. Man hittar ingen ‘Come to the sabbath’, eller ‘Evil’. Å andra sidan är det ett väloljat maskineri som härjar runt, och som håller en jämn och stabil takt på färden.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

I början av året tog jag mig an King Diamonds samlade diskografi. Kanske kunde det vara en idé att göra samma sak med den andra delen av Kim Bendix kungadöme. Sagt och gjort.

Det skall dock sägas på en gång att jag aldrig närt samma intresse för Mercyful Fate som för King Diamond. Och jag kan egentligen inte svara på varför. Jag upptäckte båda grupperna i stort sett samtidigt. Förvisso hade jag sporadiskt hört ett par låtar både med King Diamond och Mercyful Fate via MTV och annan luguber media, men det var genom samlingsskivan ”A dangerous meeting” från 1992, med låtar av bägge banden som jag fick min genuina introduktion till dem. Tydligen ska King Diamond själv varit sådär lagom nöjd över plattan, men för en yngling som mig var det rena guldet. Förutom ett knippe kanonlåtar innehöll texthäftet också en mindre biografi som redogjorde för turerna kring båda konstellationer, vilket gjorde det enklare att förstå hur saker och ting hängde ihop. Ändå har jag alltid föredragit King Diamond. Jag gissar på att det har flera orsaker. Konceptskivor, rakare låtar, fler skivor, keyboards och effekter … ja, listan kan göras lång. I slutändan tror jag det handlar om något så enkelt som att Mercyful Fate kändes lite … färglöst, jämfört med det andra bandet. Samtidigt har jag också tyckt att några av Mercyful Fates kompositioner faktiskt varit överlägsna King Diamonds. Typ ‘Come to the sabbath’.

Ska jag krypa till det inverterade korset, får jag faktiskt erkänna att det tog mig många år att köpa på mig Mercyful Fates samlade alster. En hel del av dem kommer faktiskt från en av bloggens mest trogna följeslagare och intervjuoffer, Mattias Kamijo. Än idag finner jag mig kliandes i skalpen över att jag inte ens i mina tonår gjorde slag i saken och köpte de två klassiska första skivorna, ”Melissa” och ”Don’t break the oath”. Detta trots att jag hade lyssnat ”A dangerous meeting” sönder och samman och haft med ‘Come to the sabbath’ på jag vet inte hur många blandband. Därför ska jag fan gå till botten med varför. En genomkörare med samtliga album kanske kan ge svaren. Det kan ju dessutom vara på sin plats nu när bandet ifråga, på ålderns höst, kört igång igen och gett sig ut för att turnera.

Vi kör. Mercyful Fate, från pärm till pärm. Betyg 0 – 10. Observera att vi kommer att köra på Bendix-skalan. En sjua på Bendix-skalan är med andra ord inte jämförbart med att typ nya Helheim får en sjua i betyg. Vi snackar Bendix, vi snackar den absoluta elitserien.

”Melissa”, 1983

Debuten. Sju låtar fördelade på ca fyrtio minuter. Den första av dem är mästerverket ‘Evil’. Och … jävlar vad bra. Eller som Thomas Quick uttryckte sig när han tillsammans med en kamrat rymde från Säter, och i en anordnad flyktbil proppade hela övergommen fylld med amfetaminpasta, ”jävlar, vad gott”.

Ljudbilden är ju lite dov, skall sägas, men med en riktigt skön liten extra ruffighet som river dödsskönt i kistan. Kan faktiskt förstå att vissa just därför föredrar den här skivan framför ”Don’t break the oath”. Det finns ingen dålig låt att finna här, men samtidigt … jag vet inte, för mig är det som att den där låten inte riktigt vill infinna sig heller. Det är kanonbra hårdrock, och enligt mig är tidiga Mercyful Fate det enda band som kan konkurrera på riktigt med Iron Maiden och Judas Priest. Ja, om man inte räknar King Diamond, då. Men det är mer som att det glimmar till lite extra i vissa låtpartier, snarare än genom hela låtar. Hade kompositionerna trimmats lite ytterligare hade det i mina öron blivit ännu bättre. Själv har jag aldrig varit vidare svag för gitarrsolon, och om några sådana hade skalats bort hade helheten haft mer driv. Ja, ja. Detaljer, kanske. Men betyget blir 7 av 10.

Är det förresten bara jag som alltid tyckt att introriffet till ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt Iron Maidens motsvarighet i ‘2 minutes to midnight’? ”Melissa” kom dock ut året före ”Powerslave”, skall sägas.

”Don’t break the oath”, 1984

Omslaget. Jämte Venoms ”Black metal” det enda som konkurrerar med att få utgöra ryggtavla på min lekamen. Ni förstår. Antar att jag dock knappast skulle vara unik med en sådan tatuering. Nåväl. Vi kan ju börja med att ljudet är betydligt klarare än på föregångaren, och med introriffet till ‘A dangerous meeting’ kan det liksom inte gå fel.

Skönhetsfläckarna är onekligen få. Det hörs dock att Kings röst fortfarande inte är helt utvecklad. Även om falsettjuten sitter där de ska, är de inte lika dramatiska som de skulle komma att bli under eget namne. En märklig grej är att när jag lyssnar igenom skivan från början till slut, inser jag att jag kan låtarna nästan utantill när jag väl gör det … men annars sällan tänker på dem. Återigen är det väl låtuppbyggnaderna som spökar. Tempomixtrande, start och stopp-arrangemang och liknande faller mig bara inte på läppen om det inte görs sinnessjukt bra. Det kan också vara att jag alltid tyckt att bra hårdrock kräver knallhårda refränger, och sådana har nog aldrig varit det här bandets starkaste sida.

Om man dock slutar tjura fattar man att trots allt mitt gnäll är det här såklart hur bra som helst. ‘Come to the sabbath’ är ju faktiskt med som en fulländad avslutning på skivan. Och låtar som ‘Night of he unborn’ och ‘Gypsy’ … ja, det är grejer, det. Apropå den senare, hur kommer det sig att romantisering och exotisering av romer är så påfallande i heavy metal? Betyget får bli 8 av 10.

”The beginning”, 1987

Givetvis borde inte den här samlingen stå efter ”Don’t break the oath”, då materialet på den först släpptes 1982 på en självbetitlad mini-LP, också känd som ”Nuns have no fun”. Men då dessa låtar slängts ihop på ”The beginning” tillsammans med tre låtar som senare kom att hamna på ”Melissa”, här inspelade i ett BBC-sammanhang, får det bli så. Som extra godis har det slängts med en B-sida från en singel.

Ja, vad säger man? ‘Doomed by the living dead’ och ‘A corpse without soul’ var de två första låtarna med bandet jag hörde, på riktigt. Tror fan det är ett par av favoriterna, och en av orsakerna är att de är så jävla … rakt på. Från första stund står det klart att det man hör, det är det som gäller. Det är extremt. Kingens vrål … här ursäktas INGENTING. På med reverb bara, och skrik allt vad fan du kan. Och det gör han. Antingen gillar man det, eller inte. Och om inte, far åt helvete. Och även om det må låta klyschigt, i stil med att ”demon alltid är bättre än skivan”, finns här ett driv som inte riktigt infinner sig på de två senare fullängdarna. Faktiskt.

Om detta också gäller för låtarna som senare kom att hamna på ”Melissa” är jag mindre säker på. I mina öron är det inte sådär hemskt mycket som skiljer inspelningarna åt, även om tempot är betydligt snabbare på ”The beginning”. Tror dock att jag föredrar den här versionen av ‘Satan’s fall’, jämfört med den på fullängdaren. I alla fall är det imponerande om allt är inspelat mer eller mindre live, som det nu påstås i texthäftet. Sist ut på skivan är låten ‘Black masses’, tagen från B-sidan på singeln ‘Black funeral’. Ingen dålig låt, men kanske inte så mycket att hoppa jämfota för heller. Sannolikt ett ganska klokt beslut att inte ta med den från fullängdaren den var tänkt att hamna på. Betyget blir … ja, 7 av 10.

Det var de tre första skivorna, det. Egentligen känns det lite märkligt att ta med samlingar och dylikt, men tja … det blir roligare så. Särskilt med tanke på att King Diamond under eget namn hunnit med att klämma ut tolv fullängdare, jämfört med Mercyful Fates lite blygsammare sju.

Sammanfattningsvis verkar det som om mina intryck verkar ha stått sig. Det är fortfarande svinbra, men hamnar lite i skuggan av Kingens soloverk. Det här med solon är inte min grej, men gillar man sådana kan jag bättre förstå varför man föredrar Mercyful Fate istället. Sedan tycker jag inte heller att historieberättaren King Diamond får tillräckligt mycket utrymme genom de här låtarna. Texterna är därtill långt ifrån lika roliga som de senare kom att bli. Kanske är det främst det jag saknar. Hur konstigt det än må låta, med tanke på Diamonds patenterade ylanden, känns det ibland som om Mercyful Fate hade föredragit att vara ett instrumentalband. Sången hamnar i bakgrunden jämfört med alla solon, temposkiftningar och jiddrande. Eller också är det bara i jämförelse med bandet King Diamond.

Tack för kaffet. // Heidenhammer