Hatpastorns likpredikan

Jag är grymt åkrädd så ni kan ju ana hur djävulskt festligt jag tycker det är att vara på turné där större delen av dygnet tillbringas i ett fordon. Ett bra motgift för detta är att sitta längst bak med huvan på munkjackan nerdragen över hela ansiktet samtidigt som man blåser på BURZUMs ”Hvis lyset tar oss” i hörsnäckorna. Ska man ändå dö kan man ju lika gärna lyssna på världens bästa platta. Det finns folk som säger att man kan bota sina fobier genom att utsätta sig för dem.

Tjena.

Jag tror att jag någon gång i forntiden berättade om min tripp till Österrike där chauffören valde att dricka starköl och hintade om dödsknark medan han körde oss. Tro nu inte att han knäckte den första pilsnern i bilen, åh nej, han var bra i gasen redan när han hämtade upp oss vid flygplatsen. Vart skulle vi spela? I Innsbruck. Galet vackert och galet bergigt. En bilresa på cirka två timmar om jag inte missminner mig. Det var långa timmar i den bilen. Lägg därtill att snubben körde i ljusets hastighet och gjorde en och annan progressiv omkörning och tvärnit under resans gång.

När vi spelat klart senare på natten skämtade vi om att det skulle vara samma kille som körde oss tillbaka till flygplatsen. Det hade ju varit lajban då han inte slutade dricka efter att han dumpat av oss. Naturligtvis var det samma snubbe som kom med sin blåa Ford, fullare än någonsin. Det första han gjorde var att backa in i ett betongfundament så att hela bilen studsade.

Sedan körde vi samma väg tillbaka.

Större delen av resan videofilmades och de snuttar som finns på mig i bilen är underbar underhållning såhär i efterhand. Huvan på, armarna i kors över bröstet likt en mumie och en dunkande ven i pannan. Dödsångest och misantropi.

Detta var långt ifrån allt som hände den resan men för att återgå till dagens ämne så får ni fundera över följande:

Tänk er att ni sitter i en blå gammal Ford som kör i ljusets hastighet på snåriga vägar. Chauffören är packad, eventuellt påtänd och har en gigantisk fitta tatuerad på armen. Efter att ha lyssnat sig less på ENTHRONED i bilstereon fiskar han med illa dold stolthet upp sitt eget bands nysläppta album och undrar om det är OK att han spelar upp den för er. Ni svarar krampaktigt ja.

Det som ljuder ur högtalarna … ja, ni hör ju själva.

Trots detta var han en skön lirare och de gånger man träffat honom senare har han varit hur lugn som helst. Vi fick i alla fall varsin CD med oss när han lämnade av oss på flygplatsen och varje gång jag känner ett sug efter lite dödsångest plockas den fram.

På återseende.

/Hatpastorn

”The call of the wood” som släpptes 1995 var en fälla jag tror många gick i. Jag köpte skivan begagnad ett par år senare här i Sundsvall. Oklart varför. Omslaget var och är lite av en klassiker. En bröstget med överdimensionerat huvud som sitter och klossar bredvid ett märkligt träd. Likväl kom man hem med skivan och undrade vad som hänt.

De recensioner jag läst i diverse fanzines var överlag positiva och eftersom det var en tjej på sång kändes det lite exotiskt. Jag antar att det var därför man köpte blint trots att bandet härstammade från Italien och att skivomslaget såg ut som det gjorde. När jag väl lyssnat igenom skivan mindes jag ingenting, förutom låttiteln ”Esteban’s promise” då. Jag gjorde ett par tappra försök att komma in i albumet, men det gick bara inte. Det är inte precis renodlad svartmetall vi pratar om utan en märkvärdig hybrid av black, döds och thrash. Lägg därtill akustiska gitarrer, pianon och billiga flöjtar.

Det vilar en konstig stämning över ”The call of the wood”, en stämning som inte tilltalar mig alls. Det är svårt att sätta fingret på det, men det kan ha något med produktionen att göra. Sedan kan jag inte minnas ett enda riff om så livet hängde på det. Att det var en tjej som sjöng var inget jag tänkte på, förutom när det skulle sjungas på riktigt. Det lät inget vidare. Att låtarna aldrig tog slut var även det ett problem. Jag har inget emot långa låtar men när de primärt består att trötta italienska riff i sirapstempo tryter tålamodet och tankarna börjar vandra. Jag sålde skivan inte många månader efter jag köpte den och nu när jag fräschar upp minnet genom att lyssna på den via Youtube kvarstår min åsikt. Det är inget som fastnar. Den konstiga stämningen är emellertid intakt och jag antar att det måste finnas folk som uppskattar den då OPERA IX håller på än idag. Tänk att det här bandet har tröskat på i 26 år. Ofattbart.

Jag kan ana mig till att många recensenter gav denna platta högt betyg i tron att den var bättre än den egentligen var. Då ingen sund människa kan lyssna in sig på det här materialet är det lätt att fria istället för att fälla då skivan inte direkt är ett hafsverk. Tro mig, det finns ingen bytta med guld i slutet på den här regnbågen.

Jag kan ärligt inte komma på någon som skulle kunna uppskatta detta. Vill man ha italiensk misärmusik som orsakar minnesförlust och dålig stämning är OPERA IX det självklara valet.

En avslutande fråga: är det någon som vet vad de vill ha sagt med bandnamnet?

På återseende.

/Hatpastorn

Jag vill inte!

Det var då själva fan att man i föregående inlägg avslöjade att man skulle skriva om tyska NEMA. Såhär i efterhand hade jag hemskt gärna skrivit om något helt annat. Förslagsvis den där No Colours-samlingsskivan som klarat sig orimligt lindrigt undan. Det hade varit roligare. Nu är det i alla fall som det är och det är bara att kavla upp ärmarna och ta itu med NEMA.

NEMA bildades någon gång i början på 90-talet av några tyska lallare. På min MOONBLOOD/NEMA-split är det bara 2 medlemmar. Traumatic och, håll i er nu, Pendragon.

Äh, vi skiter i det här. För att förstå NEMA måste man höra NEMA så nu tänker jag gå igenom deras ”Nocturnal silence in the forest” från pärm till pärm.

0–1:16. När vinylen knastrar brukar jag dagdrömma att det är skivan som brinner. Inte A-sidan dock, utan B-sidan där NEMA huserar. Sedan börjar några vargar yla och en kuslig synt gör entré.

1:17-1:47. Efter en föga imponerande trumdelikatess drar då låten igång. Det är lite oklart vad som händer men Traumatic skriker allt han kan medan någon sorts form av takt släpar i bakgrunden. Återigen gör synten intrång i ljudbilden och spelar lite vad den vill.

1:48-2:14. Plötsligt börjar Pendragon att löpa amok på synten och hamrar fram något dramatiskt. Trummorna jazzar iväg rejält och Traumatic gör skäl för sitt artistnamn med sång som låter som att han just varit med om något olyckligt.

2:15-3:30. Nu kan man tro att det helt oväntat nästan blev bra. Det luktar Stockholmssyndrom lång väg. Atmosfäriskt svepande syntar, suggestiva trummor, susande gitarrer och typ en sångslinga. Var lugna, detta är lugnet före stormen.

3:31-4:27. När låten bestämmer sig för att ta en paus tar sig Traumatic artistiska friheter genom att slentrianvråla så att rösten skär sig. Han låter som en innebandymatch på högstadienivå. Naturligtvis kunde inte Pendragon hålla syltfingrarna borta från synten här heller,

4:28-5:18. Efter ännu en misslyckad trumdelikatess tuffar vi vidare, men Traumatic har inte skrikigt färdigt utan fortsätter att tjuta som ett missnöjt barn. NEMA tycker inte om att återgå till tidigare riff utan vi får ett helt nytt och totalt poänglöst parti där synten är det som dominerar ljudbilden.

5:19-6:30. Vad saknar den här låten? Jo, ett fullkomligt omotiverat rens där Traumatic varvar sina patenterade tjut med ett mäktigt brandtal. Pendragon har nu hittat det klassiska orchestral hits-ljudet och använder det allt annat än sparsamt. När bomben briserar föds en längtan att bli förtärd av de renande lågorna och aldrig mera behöva höra NEMA igen.

6:31-7:36. Traumatic skriker vidare och när han både talar och vrålar fram låttiteln kan man inte annat än att tänka på döden. Det är oftast här man bara bryter ihop och ömsom skrattar och ömsom gråter.

Sedan kommer tystnaden. Den underbara tystnaden.

Det finns en recension på den här låten på metal-archives. Den fick 96 %. Ta något starkt att dricka för det som kommer nu är inte att leka med.

Two of the most interesting bands hailing from Ger – 96%
antonslavey, June 6th, 2005

Although there are only two tracks, (one track from each artist) there seems to be alot of work put into this masterpiece. Since I do not own this release, I listened to a copy my friend had, and immediately wrote a review. I do not know the lyrics either but I believe I understand the meaning of ‘Nocturnal Silence in the Forest’. At one point, there is a lot of random screaming, which at first may sound a bit annoying, but after a few listens, the screams sound fucking amazing. I think it is supposed to resemble the screaming silence of the forest.. I’m not quite sure what that means but it sounds grim. The keyboards and synths are great as well. It doesn’t sound at all like Daemonic Alchemy, where the keyboards completely overpower the rest of the music. Every instrument blends together perfectly. This song truly lets your imagination fly to worlds unknown. When I listen to it, this is where it usually brings me: It’s a dark, stormy night, you are wandering through the thick forest and wet pine branches are making you more wet than the rain is. Lost, confused, and alone. You stop and let imagination fill your brain and take over. Now you are in a deep meditation… One with the forest… Suddenly you hear a branch snap and footseps behind you. You are being followed. You look behind your shoulder and you see a large shadowy figure slowly comming closer and closer… You see a long blade, glistening from the moonlight. It rises and is about to strike you. Frightened, you run aimlessly as fast and as far away as you can running through the branches and tripping over roots. Its so dark you can barely see where you are going. You are overwhelmed and consumed by madness. You trip again and you feel a sharp, agonising pain in you back. He caught up with you and you quickly lose a shitload of blood. Now you are dead… I assure you, this song will NEVER get boring.

Moonstruck… A typical song by Moonblood. It sounds more like it belongs in the album: ‘Blut und Krieg’, yet is still a great song. I don’t really have a lot to say about this song, because it doesn’t really bring me to another world the way Nema does, yet it still gets stuck in your head very easily. I strongly recommend this for any fan of black metal

Infernal Hails,

+Astaroth+

Astaroth, eller antonslavey som han också kallar sig, måste vara en fullkomligt vansinnig människa. Om jag förstår honom rätt känner han sig som offret i SORHIN-videon när han lyssnar på NEMAs ”Nocturnal silence in the forest”. Jag …

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga.

På återseende.

/Hatpastorn

Var det ett band som fick en obegriplig mastodonthype efter millennieskiftet var det tyska MOONBLOOD. Lite lustigt då det var ungefär ingen som brydde sig om dem under 90-talet. Om jag inte missminner mig var det någon mindre begåvad snubbe som betalade över 10000 spänn för en MOONBLOOD-platta på Ebay när det här med överpriser för gammal sunkig svartmetall var det hetaste.

Ett av mina första möten med MOONBLOOD skedde via den legendariskt usla samlingen ”Encyklopedia Pestilentia”. En kompilation så hopplös att den fått en egen kategori här på Hatpastorns Likpredikan. Lite senare fick jag en split av Terrorgoat som innehöll MOONBLOOD på A-sidan och NEMA på B-sidan. Det är främst den MOONBLOOD-låten vi ska prata om idag. Ni kan kanske lista ut vilket låt vi ska prata om imorgon. NEMA är ett band jag inte spytt tillräckligt med galla över.

MOONBLOOD bildades omkring 1994 av Occulta Mors, eller Occultis som han ibland kallade sig, som spelar alla instrument och Gaamalzagoth som sjunger på det där fransktyska kacklande viset. En inte direkt dynamisk duo, men likväl en duo. Tyskarna var helt absurt produktiva och fullkomligen sket ur sig demo och rehearsalkassetter. Ska sanningen fram fanns det några bra riff på de här alstren, men man måste ha en mordängels tålamod för att orka ta sig igenom deras enorma diskografi. Det är även lite av ett heltidsjobb att försöka få tag i alla dessa alster såvida man inte nöjer sig med en simpel MP3-mapp. Tvi. Anledningen till att jag själv inte riktigt orkade kolla upp allt de släppt var bland annat den vanvettiga och absolut omdömeslösa hypen som spirade på black metal-forumet på Helgon. Ni som kikade in där runt 2004-2005 vet vad jag pratar om. När folk började häva ur sig saker som att MOONBLOOD var bättre än den tidiga norska scenen ville man ju bara döda alla jävla grisungar som överdoserat på hemsidan anus.com. Lite tråkigt då MOONBLOOD i all sin sunkighet faktiskt fick till det med jämna mellanrum.

Man kan sammanfatta det hela med att fans är sämst.

Dagens låt är i alla fall ”Moonstruck” från 1996, en bit som snurrat många gånger på min skivspelare. Själva huvudriffet som kommer cirka 34 sekunder in i låten är smått genialiskt i sin enkelhet. Jag minns första gången jag fick höra det och nickade lika gillande åt det som jag asgarvade åt vokalistens inledande ångestvrål. Heidenhammer kan göra en kuslig imitation av det skriket, inte i musikaliska sammanhang utan snarare när det går dåligt för honom när man kör det klassiska liret PANG, eller Buster Bros som det också kallas.

”Moonstruck” är lite av en dänga och de dagar man känner att man vill slå på något riktigt teutoniskt fyller den alla kriterier. Det jag gillar mest är dedikationen. Man kan höra att grabbarna tycker att denna låt blev riktigt skarp och de spelar och sjunger därefter. Sedan är det lite käckt att en av medlemmarna spelar alla instrument och kommer undan med det medan sångaren har en uppgift och … Ja, ni hör ju själva. Det kacklas så det räcker och blir över.

Återigen är vi i sunkträsket och vadar, men ibland kräver själen en rejäl dos tysk sunk. Jag vet att jag tjatat om band som har sagt det de vill ha sagt, men jag tycker verkligen att MOONBLOOD sammanfattade hela sin karriär med denna terrortrudelutt.

Denna rekommenderas till alla som begriper att MOONBLOOD inte var världens bästa band men att de ibland kunde få till det.

På återseende.

/Hatpastorn

LIDSKJALV kan nog vara Norges hemligaste band. Jag upptäckte dem via Misantrof ANTIRecords för några år sedan och även om det inte var det bästa man någonsin hört var det som att hitta en liten skatt. LIDSKJALV härstammade från Bergen och startade runt 1992. 1996 stövlade grabbarna in i Grieghallen och spelade in en demo vid namn ”Helferd” som aldrig släpptes. Enligt uppgift lades projektet ner 1997, men det ska tydligen finnas mer material och på Misantrofs hemsida kan man läsa att en kommande fullängdare kanske inte är en omöjlighet.

Ett band från Bergen som man aldrig hört talas om. En demo inspelad i Grieghallen som aldrig släpptes då det begav sig. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Medlemsmässigt är det bara en av lirarna som gjort något väsen av sig och det är basisten D. Andersson, mest känd under namnen Dreggen och Dommedag. Ringer det fortfarande ingen klocka har han lirat med bland annat TAAKE, SLAVIA, GRIMFIST, AETERNUS och GRAVDAL. Enligt Internet kallar han sig numera Don Raul och bor i Mexiko.

Är det bara jag eller låter det som att jag bara hittar på allt det här?

”Helferd” är en hyfsat tidstypisk norsk svartmetalldemo. Den är inte precis originell men det finns en hel del krispiga riff och desperata trummor. De överlägset bästa bitarna är inledande ”Helferd” och avslutande ”Evig natt”. ”En reise genom drømmer” är lite för dödsdoftande för min smak och ”Maktenes mørke” vill inte riktigt fastna i mitt medvetande. Hade man dock ramlat över den här demon 1996 istället för långt över ett decennium senare skulle jag nog stampat takten betydligt hårdare.

LIDSKJALV hade inte blivit nästa stora grej om demon nu släppts 1996, personligen tycker jag det stora värdet i ”Helferd” ligger i att det är en gammal bortglömd norsk svartmetallartefakt. Bara tanken på att det finns fler bortglömda gamla kassetter från det området som ligger och ruvar i någons hem gör att mina handflator blir alldeles fuktiga.

Och ja, logotypen lämnar ingen oberörd.

På återseende.

/Hatpastorn