Hatpastorns likpredikan

Jag antar att de flesta av er redan är medvetna om det nya bandet STILLAs existens. Detta är inte speciellt förvånande då gruppen ståtar med folk från BERGRAVEN, DE ARMA och kanske framförallt ARMAGEDDA. Den tredje mars släpps deras första giv vid namn ”Till stilla falla”, ett alster jag lyssnat kopiöst mycket på de senaste veckorna då bolaget Nordvis var bussiga nog att skicka mig ett promoexemplar. Med tanke på att det är många som är intresserade av detta skivsläpp så tänkte jag ge mina åsikter om albumet. Det är så sällan jag faktiskt får skriva om något bra på denna Likpredikan och efter min vistelse tillsammans med Phallusifer – The Immoral Code behöver jag rensa ur systemet innan jag ger mig i kast med något annat vansinnesprojekt.

Det första som slår en när man avnjuter ”Till stilla falla” är hur pass genomarbetad den är. Gitarr och basarbetet påminner om en mix mellan ENTHRALs debut ”Prophecies of the dying”, VED BUENS ENDEs magiska ”Written in waters” och TULUS tre första släpp i allmänhet, men ”Evil 1999” i synnerhet. Det är komplext, atmosfäriskt och skruvat, men samtidigt högst minnesvärt. Då gitarrerna oftast rör sig i de ljusare regionerna får basen gott om plats att lägga till sin egen prägel. Tänk er Fenriz klassiska baslir på DÖDHEIMSGARDs ”Kronet til konge” fast med kompetensen hos ULVERs gamla fyrsträngsspecialist Skoll. När det kommer till sången så är det givetvis ARMAGEDDAs gamla näktergal A. Pettersson som sköter den biten och det är nu det blir lite märkligt. I vanliga fall brukar hans röst vara det som man fokuserar på när man lyssnar på musik han varit insyltad i. I fallet STILLA händer det så pass mycket på strängfronten att sången hamnar i skymundan trots att han sjunger ruskigt bra. Ingen kan ju låta som en folkmordisk vinalkis så hårt och komma undan med det som han. Faktum är att det inte direkt kryllar av sångpartier på skivan. Personligen tycker jag det är skönt med plattor där sångaren har vett att hålla käften emellanåt, är musiken tillräckligt intressant behöver man inte ha så mycket av den varan. Där har vi ett tydligt problem med ”nyare” black metal eller vad man ska kalla det. Det är sång hela tiden då banden är rädda för att låta musiken tala för sig själv. Det och att baskaggarna ligger högst i mixen. STILLA har tack och lov fattat poängen. Trummorna, som är rimligt mixade bör tilläggas, sköts av J. Marklund som bland annat bankat skinn i LIK, GRIFTESKYMFNING och WHIRLING. Han sköter sitt jobb med bravur och behärskar både norskgrindet, BURZUM-fyrtakten och VED BUENS ENDE-mecket. Mer behöver ingen kunna.

”Till stilla falla” består av sex spår. ”Tidlösa vindar”, ”Aldrig döden minnas…”, ”Askormen”, ”Hinsides dagen”, ”Allt är åter” och ”Till stilla falla”. Samtliga slagdängor är av den längre sorten där fokus ligger mer på en allmän upplevelse än refrängkavalkader. Ni som orkat läsa mina årsbästalistor vet att jag dyrkar den sortens svartmetall. Varje gång man lyssnar igenom plattan lägger man märke till nya detaljer och får nya favoritpartier. Detta gör att albumet håller i en evighet. Jag vet att jag i överflöd refererat till gamla norska guldplattor under denna genomgång, men det kan inte hjälpas. Inte för att STILLA lånat några riff från nämnda band utan mest för att atmosfären är densamma. Det var ett bra tag sedan jag avnjöt en skiva som gav mig den där nostalgiska känslan utan få den beska smaken av riffstöld i vrångstrupen. Det lyfter jag på (Vit)hatten för.

När man lyssnar på STILLA är det omöjligt att inte tänka på medlemmarnas ordinarie åtaganden. BERGRAVEN var exempelvis det där bandet som inte fick den uppmärksamhet de/han förtjänade. ”Dödsvisioner” från 2007 och ”Till makabert väsen” från 2009 är fantastiska. Däremot kan man inte uttala bandnamnet utan att låta som en idiot. Uttalas det BERG-RAVEN, BERG-REJVEN eller BÄR-GRAVEN? Ingen vet. Senaste skivan kom som sagt 2009 och med lite tur så kanske han släpper nytt snart. Å andra sidan så blev STILLA så pass lyckat att jag gärna väntar några år till. Snackar vi ARMAGEDDA så var de så fiffiga att de lade ner verksamheten när de var som bäst. Även om jag skulle uppskatta en återförening så vet jag att mina förväntningar kommer att vara orimliga. Jag hoppas verkligen att detta inte blir någon dagslända utan att de satsar på det här. Samtliga medlemmar är involverade i betydligt mindre intressanta projekt så det vore dödssynd och blodskam om de inte satsade helhjärtat på detta.

Nu över till det negativa. Skivomslaget. Jag vet att detta är att famla efter halmstrån men i min värld är ett omslag fortfarande något viktigt. Visst, det är ganska snyggt och jag begriper vad de är ute efter, men ett svartvitt foto på ett gammalt hus har gjorts alldeles för många gånger. Det kändes extremt fattigt redan när DRÅPSNATT gjorde det 2010. Jag anar att många kommer att bläddra förbi detta i skivbacken utan att ens registrera vad de sett. Jävligt trist då ”Till stilla falla” tillhör det bästa jag hört på länge. Något som är av yttersta vikt att veta är att albumet gör sig absolut bäst när man lyssnar från pärm till pärm och verkligen absorberar in musiken. Att stresslyssna på enstaka spår från exempelvis Youtube gör inte helhetskonceptet rättvisa, även om man givetvis får en fingervisning om hur det låter. Därför tänker jag inte bifoga någon låt för lyssning i detta inlägg. ”Till stilla falla” kräver din fulla uppmärksamhet och den kräver många genomlyssningar för att man ska upptäcka all fjällmagi. Belöningen när man gör den uppoffringen är legendarisk.

Vill ni veta mer och eventuellt höra ett par smakprov så rekommenderar jag att ni glider in på Nordvis hemsida www.nordvis.com.

Det känns helt sjukt att jag faktiskt skrivit om något riktigt bra för en gångs skull. Snacka om att komma fram till en oas i den pestsmittade stenöken som kallas urusel black metal. Tyvärr är det min lott här i livet att ständigt befinna sig på en Golgatavandring i dessa öde landskap så jag vinkar återigen adjö och ser vart jag hamnar nästa gång. Enligt kartan så är Indonesien nästa mål. Jag vill verkligen inte.

På återseende.

/Hatpastorn

Runt 2006 nåddes ännu en milstolpe inom svartmetallen. Tyvärr var det en milstolpe jag lyfte på benet och urinerade på likt en antiklerikal löptik. Det var nämligen då Phallusifer – The Immoral Code såg världens ljus. Ringer det ingen klocka? Nä, projektet blev väl inte direkt någon succé och såhär i efterhand är det nog få som vill prata om det. Det var i alla fall världens första black metal-porrfilm.

Ja, ni läste rätt. Detta klassiska pressmeddelande från Karnal Film Productions säger egentligen allt.

Phallusifer – The immoral code is something never done before: Hardcore porn with hints of S&M and Satanic imagery starring the Harlot Queen as herself and a frontman of a known black metal band whose identity will remain anonymous, and the soundtrack is mainly comprised of decadent black metal music,” including KILL (Sweden), NECRODAEMON (Germany), THUS DEFILED (U.K.), ANIMA DAMNATA (Poland) and FILII NIGRANTIUM INFERNALIUM (Portugal). ”Phallusifer – The Immoral Code” contains over 65 minutes of film, including extra scenes and a trailer. The footage contains artistic editing and enhanced images with satanic symbolism, according to the director (who is the frontman/axeman of yet another black metal band and who wishes to remain anonymous for the time being).

Innan detta pressmeddelande dök upp på nätet vill jag minnas att det var lite surr i underjorden gällande filmprojektet. Många band blev tillfrågade om de ville bidra med musik till filmen och uppenbarligen var det några som faktiskt gjorde det. Snacket gick även att det var den forne sångaren och basisten Sabathan från ENTHRONED som skulle nakenbrottas på film. Innan vi går vidare. Lyssna på detta. Skulle ni vilja höra den här sångaren stöna på film?

Vem regissören, eller vad man nu ska detta det för, var har jag faktiskt ingen aning om men det vet säkert någon av er i läsekretsen. Min gissning är att det var någon annan oanständig belgare typ Nornagest, även han från ENTHRONED. Det eller någon tjomme från ARKHON INFAUSTUS. Eller någon som senare kom att spela i DIAPSIQUIR. Var det förresten någon som hann se musikvideon de sistnämnda spelade in innan den blev bryskt borttagen från Youtube? DET var en jävla resa.

Skit samma.

Detta var alltså 2006. Jag vill minnas att filmen släpptes och att det sedan blev väldigt tyst. Inte tyst som i ja-detta-var-ju-ingen-höjdare-tyst utan tyst som i tyst-tyst. Filmens existens försvann ur mitt medvetande tills bara för något år sedan då jag satt och roade mig med att komma på porrfilmstitlar och koncept. Vad sägs exempelvis om den Tarantino/Hans Scheike-doftande vampyrsadorullen Från Dask Till Dån? Eller den sjukt nischade shemale/scat-rullen Tom Tits Exkrement? Inte det? Något mer familjevänligt kanske? Tja, äventyrsrullen In Diana Jones har ju makalöst nog inte gjorts och för de minsta har vi alltid Kåtbockarna Bruse. Ja, mycket kan man säga om dessa titlar men efter att ha sett Phallusifer – The Immoral Code kan jag på fullaste allvar säga att de är betydligt mer potenta.

Innan jag gjorde det aktiva valet att genomlida sextiofem minuter belgiskt hårdrocksknull så tänkte jag att i bästa fall är detta åtminstone lite småkul. Det var det inte. Denna film består av två segment. Det första är en evighetslång soloscen med The Harlot Queen där hon pillar sig själv på kebaben och stundtals sölar ned sig med stearin. Det andra är en trist samlagsscen med risig svartmetall i bakgrunden.

Det är allt.

Ibland trixar de till det och inverterar färgerna så det ser ut som kodad betal-TV.

Wow.

Man hade ju förväntat sig något mer. Att snubben inte ens har corpse paint på sig gör mig nästan förbannad.  Det hade trots allt varit lite kul. Och med ”lite kul” menar jag såklart att det hade varit helt hysteriskt.

Slutbetyget blir ”högst oförargligt”. Jag hade väntat mig något i stil med August Underground möter Max Hardcore men jag fick Heavy Metal Parking Lot möter Mike Beck. Nä, det är faktiskt vänare än så. Anslagstavlan möter Text-TV. Detta är ett skolexempel på när något faller pladask mellan två stolar. De som vill kolla på hårdkokt vuxenfilm kommer att gäspa och de som är ute efter svartmetallen kommer att slå på en riktig skiva efter cirka två minuter när nyhetens behag är över.

Av förklarliga skäl kan jag inte visa er några klipp ifrån filmen och trailern har sedan länge blivit förvisad från Youtube. Det jag kan bjuda på är den här länken där ni i en förkortad version kan streama spektaklet. På utrikiska brukar man kalla följande material för ”Not safe for work”.

http://www.xvideos.com/video822048/phallusifer_-_the_immoral_code_black_metal_porn_

Jag känner mig faktiskt lite snuvad på konfekten. När man hör konceptet black metal-porrfilm så tänker man ju direkt att detta måste vara något i hästväg. Jaja, bättre lycka nästa gång.

På återseende.

/Hatpastorn

Det är måndag. Det är ödesmånaden februari. Vad passar då bättre än att låta sin lekamen ligga i soffan samtidigt som man avnjuter riktigt genomhyfsad black metal.

För en sisådär tio-tolv år sedan stod jag och bläddrade i vinylbacken på Metal Store i Sundsvall och fiskade av en ren slump upp en gatefoldvinyl som såg högst intressant ut. Omslaget var en Sagan Om Ringen-minnande historia vilket innebar att hjärnan viskade ”köp köp köp”. Dock bör tilläggas att den bifogade bilden måste vara från någon CD-version. Vinylversionen är hundra gånger svartare och på så sätt betydligt råare.”The first possession” som albumet hette visade sig i alla fall vara släppt av End All Life Productions, bolaget man faktiskt kunde köpa blint ifrån, och nu vrålade hjärnan ”KÖP KÖP KÖP”.

Självfallet köpte jag den blint. Limiterad till trehundratrettiotre exemplar. Jag har nummer trehundratvå. Inte precis något att skryta över, men jag är faktiskt riktigt nöjd över att jag lyckades nypa den här karamellen.

Väl hemma i bostaden dechiffrerade jag vad bandet egentligen hette. Detta må låta en smula märkligt då man inte brukar köpa något med ett band man inte ens vet vad de heter, men jag visste instinktivt att detta skulle bli bra. Logon är som ni ser minst sagt urtjusig, men vid en första anblick är den relativt svårtydd, lägg därtill att ordet WARLOGHE inte direkt är det vanligaste namnet. Denna grupp visade sig bestå av två arga finnar. Eorl Thoth Tyrannus på stränginstrument och sång samt Morath Worlock på trummor, eller ”wardrums of Satan” som det står på baksidan av albumet. Uppmärksamma läsare kanske kan lista ut att han nog ska heta ”Morath Warlock” istället för ”Morath Worlock”. På skivan står det dock ”Worlock” och det är den jag utgår ifrån. Riktigt uppmärksamma läsare har nog även märkt att den första liraren kanske ska heta ”Earl Thoth Tyrannus” istället för ”Eorl Thoth Tyrannus”. Det hade varit rimligt, men kom nu ihåg att det är black metal vi snackar om och här får man trots alla regler och restriktioner göra lite som man vill. Det är svartmetallens absolut största styrka och svaghet. Något jag tänkte komma in på lite närmare i framtida inlägg.

Försiktigt tog jag ur LP-skivan ur fodralet och placerade den på min vinylspelare. Sida A hette för övrigt ”Glorification” och sida B hette ”Conflagration”. Alla band som döper A och B-sidan till något hejigt får automatiskt pluspoäng i min bok. Jag satte nålen mot skivan, kastade mig iväg till soffan och väntade mig det bästa.

Ljudbilden, åh vilken underbar smekning. Det daltades inte med vare sig dist, diskant eller delay. Virvelljudet var sådär underbart småirriterande och självfallet försvinner den nästan helt när Morath Worlock ger sig på lite högre hastigheter en längre stund. Det finns en musikalisk term för det fenomenet som kallas ”tjejmara på virveln”. Jag älskar det. Triggad virvel kan studsa åt helvete. Vem bryr sig om virveln när man befinner sig i en tromb av diskant och människoförakt. Att de även struntat i att micka upp pukorna tyder på hyfs och god ton. Rent musikaliskt är det inga överraskningar. Vi snackar hyfsat rå black metal av skandinaviskt snitt. Att grabbarna lånat i stort sett alla sina riff av ett annat band vid namn DARKTHRONE gör ingenting. Även andra halvan av ISENGARDs ”Höstmörke” verkar ha gått varm hemma hos finländarna. Smart.

”The first possession” är inget mästerverk, är man ute efter något originellt bör man leta någon annanstans. Vill man däremot spisa ett alster som ger en exakt det man vill ha så är det här rena guldet. Som bevis på det ger jag er slagdängan ”Black metal hell”.

En annan sak som jag uppskattar med WARLOGHE är att de inte spelade i tusen andra band eller släppte hejdlöst med skivor. Mellan 1995 och 2003 blev det blott två fullängdare, en EP, en split och en demo. Inga konstigheter. Däremot gjorde de misstaget att ta in snubben från SATANIC WARMASTER på bas en kort sväng. Tack och lov var han bara med på en EP.

WARLOGHE fick aldrig den uppmärksamhet de kanske förtjänade och ska jag vara helt ärlig gör det ingenting. Finnarnas musik är inte för alla men för oss som fattar grejen är det här en undergroundjuvel man ska vårda ömt.

På återseende.

/Hatpastorn

När det kommer till artister man uppskattar brukar man vanligtvis tycka att de släpper alldeles för få skivor med alldeles för långt mellanrum. Att behöva vänta en smärre evighet på nytt material är något man blivit väldigt van vid genom åren. Ta bara SUMMONING som exempel, där har jag stått och stampat i tamburen sedan 2006 och frustat efter en ny giv. Nu verkar ”Old mornings dawn” faktiskt behaga dyka upp om ett par månader, den som väntar på något gott som det så fint heter. Faktum är att med ålderns visdom har jag lärt mig att det är bättre att band släpper plattor med minst två års mellanrum. På så sätt hinner man lyssna in sig på alstret plus att man i lugn och ro kan förbereda sig på nya stordåd. Ibland tar det en bra stund innan man är klar med ett album, ett gott exempel på det är att jag fortfarande inte lyssnat mig mätt på KATATONIAs ”Viva emptiness” och har på så sätt inte riktigt kunna insupa de senare alstren. Att ”Viva emptiness” släpptes 2003 betyder ingenting. Allt efter 1997 räknar jag som en ny skiva.

Detta för mig till en lyxproblematik som började dyka upp i mitten på 2000-talet: Band som släpper onödigt många skivor inom en vansinnigt kort tidsperiod. 2004 blev jag introducerad för en grupp vid namn XASTHUR av min gode kamrat kantor Aronsson. Han tyckte jag skulle slå ett gult getöra till debutplattan ”Nocturnal poisoning” och sagt och gjort gjorde jag det. Trots att bandet, eller enmansbandet om man vill vara på det humöret, var ifrån USA så uppskattade jag vad jag hörde. Låtarna var sådär härligt röriga och atmosfären var minst sagt tilltalande. Däremot begrep jag snabbt att detta var ett verk man var tvungen att verkligen lyssna in sig på och då albumet inte direkt var något man kunde slå på varje dag så tog det ett par år innan jag kände mig redo att kolla upp om herr Malefic släppt någon uppföljare.

Det hade han.

2006 hade dåren hävt ur sig fyra fullängdare, två EPs, fyra splitskivor och inte att förglömma, en demo. Jag tittade på hans diskografi, suckade djupt och började fundera på vart fan man skulle börja. Det slutade med att jag sket fullständigt i XASTHUR och till dags dato har snubben i runda slängar släppt tjugosex alster. Nu lade han tack och lov projektet i malpåsen för bara något år sedan så det är kanske dags att jag tar tag i XASTHUR igen, men innerst inne vet jag att jag inte kommer att orka. Jag nöjer mig med första plattan.

2008 ramlade jag över en samlingsskiva från Pulverized Records där jag hittade ett band med det unkna namnet HELLVETO. Varningsklockorna borde ha dånat, men låten på samlingsskivan, ”Gdy umiera świt” för er som är intresserade, var inte alls oäven så jag bestämde mig för att kolla upp om detta band, eller enmansband om man vill vara på det humöret, hade släppt något mer.

Det hade han.

Sedan starten 1995 hade människan släppt fem demos, en EP, två splitskivor, fyra samlingsalbum och jag skämtar inte nu, elva fullängdare. Då har jag inte ens räknat in hans medverkan i BLAKAGIR, WINDS OF GARDEN och SARKEL. Förutom SARKEL är även de banden soloprojekt. Han kan ju uppenbarligen inte ha några kompisar. Observera att detta var 2008 och jag kan påstå att han anno 2013 inte direkt lugnat ner sig när det kommer till komponerande. Det hela slutade i alla fall med att det enda jag hört med HELLVETO är den där låten som fanns med på samlingsplattan. Jag orkade bara inte ta på mig storstövlarna och vandra ut i den musikaliska gyttja som kallas HELLVETO för att kolla om allt var lika bra. Vem vet, allt han gjort kanske är rena guldet. Jag tvivlar.

Något år senare ramlade jag av misstag över ZEBULON KOSTED på MySpace. Vet ni hur många alster det bandet, eller enmansbandet om man vill vara på det humöret, har släppt? Det vet ingen. Det enda jag vet är att jag avskyr allt han gjort och då har jag knappt hört en ton ZEBULON KOSTED. Min instinkt sa mig dock att det här vansinnet måste upphöra och det nu. Jordens plastreserver kommer att ta slut bara för att någon fåntratt anser att varje ton han tar på sitt instrument prompt måste spridas likt vinterkräksjukan.

När jag tänkte den tanken 2009 hade jag emellertid aldrig hört talas om ett visst franskt band, eller enmansband om man vill vara på det humöret, vid namn ZARACH ‘BAAL’ THARAGH. Den upptäckten kom någon månad senare.

Återigen knöt jag mina händer och uttalade den bön som jag så många gånger tidigare gjort. Herre Satan, låt tomheten komma och krossa hoppets tyranni.

Sedan starten 2000 har syltlöken fisit ur sig etthundra demos, tre samlingsplattor, en samlingsbox, femtiotre split-skivor och två fullängdare. Med största sannolikhet är det fler alster, men jag blev snöblind av att försöka räkna eländet. Kan ni klandra mig? För att göra ont värre har fransosen även lirat i TRETTIOFYRA andra projekt och även där är jag rädd att jag tagit i i underkant. Hans fru och hans dotter har även de sina respektive musikprojekt. Självklart. Kan ni tänka er hur det ser ut hemma hos dem? Kan ni tänka er hur det låter hemma hos dem?

Hur låter då ZARACH ‘BAAL’ THARAGH? Fruktansvärt. Undertecknad bifogar en av hans bättre låtar vid namn ”Chaos”. Givetvis finns det folk som dyrkar skiten.

Det som gör mig mest imponerad är att karlsloken faktiskt orkar döpa sina alster och jag tror att han vid det här laget faktiskt skrivit varenda låttitel som finns. Ni som funderar på att starta ett band kan ju skippa låttitlarna redan nu, ZARACH ‘BAAL’ THARAGH har redan tagit dem allihop. Sedan har vi alla dessa miljontals omslag han filat ihop.

Jösses.

All denna plast, allt papper som går åt till omslagen. Vill man vara klimatsmart så tar man på sig lönnmördarkostymen och rensar upp bland dessa individer. På så sätt kan man med gott samvete bränna ner några regnskogar bara för skojs skull.

Det som är mest obehagligt är att jag bara skrapat på ytan när det kommer till artister som släpper för många skivor. Tar vi Finland som exempel finns det ju inte en enda konstellation där som inte släppt minst fyrtio alster och har medlemmar som spelar i tusen andra band. Tror ni mig inte? Kolla in HORNA. Spana sedan in alla finska grupper som har koppling till HORNA och kolla hur många alster de i sin tur släppt. Ni kommer att förtvivla. Samtidigt gnider Kamprad sina händer för han vet att nittionio procent av alla bokhyllor av märket ”Billy” som säljs införskaffas av hårdrockare som desperat försöker få ordning på sina prylar. Tro mig, jag har sex stycken själv. Tack och lov är de inte bara fyllda med dassig finsk svartmetall.

På återseende.

/Hatpastorn

Västernorrland är en depraverad och hemsökt plats. Inte nog med att det är här The Reptilian Agendas chefsideolog Sune Hjort har sin boning, vi stoltserar även med Sveriges tredje mest begagnade självmordsbro samt damen som gifte sig med Berlinmuren.

Det är även från dessa trakter som CHAMBRE NOIR härstammar, med Jesper och Jörgen från THE KRISTET UTSEENDE på infernaliska orationer/dödspuls och Hadesharpa. Uppbackade av inga mindre än Steril Vwreede från EGREGORI/BLOT MINE/VÅLNAD UR RYMD och Olof från WINTHEER/EGREGORI.

Inspelad dödens år 1994 på Vwreedes legendariska åttakanalsporta (en tingest som bara de som älskades mest av Lucifer lyckades få tag på utan att behöva sälja sin själ) för att sedan släppas på Near Dark följande år. Kassetten kom förpackad i en blodpåse och var även tänkt att innehålla ett textblad skrivet i blod. Det finns många historier och rena myter om varför nämnda textblad bara inkluderades i ett enda exemplar. Vissa säger att detta berodde på att bara Lennart Jähkel var värdig att inneha det, andra säger att författaren fick order från självaste Helvetets emissarie att skända och bränna istället, sedan finns det en tredje lögnaktigt verklighetsfrämmande och ljusbejakande konspirationsteori som säger att Jörgen helt enkelt inte orkade skriva flera.

Det är inte många som känner till detta Gehennagospels existens och söker man efter det så hamnar man direkt på ett Les Légions Noires-sidoprojekt som aldrig verkade komma längre än till en halvsur logo. Ändock har de helt oförtjänt tillägnats all heder och tribut.

Nu vet jag inget om vad dessa franska insekter ville ha sagt och gjort, det enda jag vet är att de aldrig propagerade för att lik skulle sodomiseras för Satan.

/Dr Panzram