Innan vi börjar dagens lektion i livets hårda skola skall vi ha ett par saker klara för oss.
1. VENOM är det första black metal-bandet.
2. VENOM är det BÄSTA black metal-bandet.
Med de formaliteterna ur världen kan vi angripa en missuppfattning som tyvärr fått råda alldeles för länge i vissa kretsar, spridda av elakt förtal och stinkande lögner, okunnighet och avundsjuka. Nämligen idén om att VENOM dog i och med att Mantas lämnade bandet 1985. För sakens skull tänker jag inte ens nämna de fyra första plattorna vid namn, då alla som läser denna blogg redan vet vilka jag talar om. De som inte gör det är ljusdyrkare.
Först och främst; det må så vara att den första skivan som släpptes efter att originaluppsättningen splittrats, ”Calm before the storm” från 1986 knappast är bandets starkaste alster. Faktiskt ganska långt ifrån. Cronos, Mantas och Abaddon verkade med god anledning vid denna tidpunkt ha varit en ohelig trio som inte kunde existera utan varandras respektive insatser. De två gitarristerna som hoppat in för att axla Mantas roll utgjorde sannerligen inget fullgott alternativ, samtidigt som både låtar och produktion var undermåliga. Ett par spår håller förvisso måttet – ”Under a spell” (särskilt i versionen som återfinns på ”In memoriam”) och ”The chanting of the priests”. Resten är väl sisådär. Skit samma.
De som känner VENOMs historia någorlunda väl vet att även Cronos bestämde sig för att lämna vad som verkade vara ett sjunkande skepp. Detta för att satsa helhjärtat på en karriär som – jag vet egentligen inte vad. Cronos soloalster är faktiskt rätt svårrecenserade. Mantas platta från 1988, ”Wind of Change”, är renodlad pudelrock av det lite hårdare slaget, men Cronos soloalster låter mest som ett mjäkigt försök att spela hårdare NWOBHM. Lite som ett mindre catchy ANGELWITCH tillsammans med en sångare med Cronoskomplex. Jo, faktiskt ganska precis så.
Hur som helst, enda kvarvarande medlemmen Abaddon var den som insisterade på att segla skutan vidare mot en osäker hamn. Själv hade han aldrig skrivit en enda ton åt bandet. På något jävla vis lyckades han i alla fall samla ihop en trupp som skulle visa att den sista spiken inte förseglat kistan samt åsamka den kanske bästa comebackgiven någonsin.
Jag pratar givetvis om ”Prime evil” från 1989. Vet än idag inte hur det kom sig att Mantas bestämde sig för att återvända till bandet, men vi kan bara vara tacksamma. Förutom honom återfanns också Tony Dolan – känd som skådis i ”Master and Commander” – på sång och bas och en spoling vid namn Al Barnes på gitarr. Dolan gick under det, förmodar jag, för tiden tuffa smeknamnet ”Demolition Man”. Minns att detta utspelade sig i tiden innan filmen med samma namn släppts. Det tackar vi för. Före hans tid i VENOM hade Dolan medverkat i bandet ATOMKRAFT, ett thrashband av tyskt snitt som tyvärr får sägas vara en av de ojämnaste plutonerna i historien. Enligt Dr Panzram skall förresten även ”Prime evil” gett upphov till en av de snyggaste picture-LPs som tryckts upp, men jag får faktiskt krypa till korset och erkänna att jag inte sett denna själv. Litar dock till fullo på orden.
Vi skall stanna en stund vid detta alster. Det brukar alltid hävdas att antalet band som lyckats med konststycket att byta sångare utan att skämmas kan räknas på en hand med bortsprängda fingrar. Kanske det stämmer. IRON MAIDEN från Di’Anno till Dickinson, BLACK SABBATH från Osbourne till Dio. VENOM är även de ett av dessa få undantag. ”Prime Evil” innehåller en vokal insats som än idag får mig att gnissla tänder av pur aggression. Snart 17 år efter att jag inhandlat verket blir jag fan häpen över hur väl detta står sig och hur uppriktigt förbannad Dolan faktiskt låter. (Jodå, jag lyssnar på skivan i denna stund för att försäkra mig om att jag inte skönmålar minnen.)
Thrash metal är en genre som lätt kan åldras likt stinkande melon och antalet klassiska album är enligt mig relativt få. Bortsett från de där tyska hjältarna, ni vet vilka, har genren aldrig riktigt bitit på mig men när jag hör ”Prime Evil” fattar jag att det är så här det skall spelas. En sjuhelvetes frenesi och energi som aldrig gör avkall vare sig på arrangemang, struktur, riff och helt jävla suveräna låtar. Inte ett enda spår utgör utfyllnad då de skiljer sig från varandra utan att bli spretiga, samtidigt som de är stöpta i en sällsynt elak produktion – klar, kraftfull och syrlig. Som godis skall vara. Och; här återfinns den ultimata BLACK SABBATH-covern. ”Megalomania” har aldrig låtit bättre, inte ens i originalversion. Punkt.
Och sen då? Det är här en del kvackare börjar hävda att det trots en lovande nystart började gå snett.
Pyttsan.
”Tear Your Soul Apart” från 1990 river anal och detta med ett stycke vars text behandlar … Indiana Jones! Ändå är låtjävlarna så pass bra att trots trams som liveupptagningar och återinspelningar av gamla klassiker har detta minialbum ett klart existensberättigande. Våga inte påstå annat.
Nästa fullängdare, ”Temples of ice”, ankom 1991 och dundrar igång starkt med hitlåten ”Tribes” som stoltserar med en krossande refräng. Jadå, faktiskt är hela skivan så pass bra att jag baxnar. Thrashkänslan har fått ge vika för mer renodlad hårdrock, fast med en så pass elak udd att det inte går att missta för någon pissig heavy metal från mitten av 80-talet. Jag kan på fullaste allvar inte begripa varför den här plattan fick ett såpass ljummet mottagande när den väl dök upp. Här återfinns nämligen sådana sataniska guldkorn att man inte ens saknar Cronos vid mikrofonen. På tal om honom kan väl en detalj på denna fullängdare sägas vara undermålig – basljudet. Cronos är inte bara min favoritbasist (på riktigt), mäktiga Jo Bench från BOLT THROWER tycker även hon likadant. Varför? Ingen har helt enkelt svängt bättre och låtit råare. Minns att de två första alstren spelades in utan extrapålägg – det lät som det gjorde med enbart en gitarr, tillika ett basspår. Väl 1991 och med Dolan som strängbändare är det inget dåligt jobb som utförs rent tekniskt eller ens i känsla, men basljudet är faktiskt rätt bedrövligt. Övermixat, odistat och småsjabbigt … jaja, i slutändan är det ändå låtarna som räknas.
VENOM skulle släppa en fullängdare till med denna sättning. Av någon idiotisk anledning köpte jag den inte när jag hade chansen någon gång under 90-talet, vilket gjorde att jag faktiskt fick vänta så långt som till slutet på 2000-talet för att ta del av detta för första gången. Fråga mig inte varför, men skivsatan visade sig vara helt omöjligt att hitta. I begagnad form fann jag eländet till ett alltför högt pris på Ebay, men någon måtta fick det vara. ”The waste lands” var lite av min förlorade men till sist funna graal. Tyvärr levde den inte helt upp till de monstruösa förväntningar jag föreställt mig. Jag kan heller fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad som saknas. Utan att gå för djupt känns det som om den ger ett något förvirrat men svårdefinierat intryck, av den typ som infinner sig när man vet att man hört något utan att egentligen veta vad. Det i sig är väl knappast något ovanligt – nyare band som exempelvis WATAIN brukar framkalla samma känsla hos mig. Här är det mer frågan om att produktionen blurrar till redan småmärkliga låtarrangemang av den typ jag normalt aldrig förknippar med VENOM. Skivan är egentligen inte dålig, men går inte att placera. Förmodligen var detta ett försök att skapa något nytt, men helhetsintrycket duger inte på långa vägar. Några av låtarna, ”Cursed”, ”Crucified” och ett par till är fortfarande kanon, men resten ligger under den standard Mantas, Abaddon, Dolan och Barnes framgångsrikt hållit under fem års tid. Att de också valde att ersätta den klassiska logotypen med en jävla helveticafont – vad skulle då det vara bra för? Omslaget var ingen vidare hit heller. Usch.
Någon gång 1994 prånglades det ut en bedrövlig tributskiva till bandet som lanserades under namnet ”In the name of Satan”. Detta anskrämliga stycke plast hotade med usla covers framförda av VOIVOD, PARADISE LOST och några till. Att jag tar upp denna beror på att Abaddon själv verkade vara initiativtagare till den – sådana projekt bör man akta sig för – och bidrog med en ny VENOM-låt, ”Holy man”. Det brukar ju sägas att det sista hoppet är ute när trummisen vid ett lakoniskt bandmöte hasplar ur sig att ”vi kan ju spela någon av mina låtar”. Som kuriosa kan jag nämna att DOORS sista giv, en av plattorna utan Morrison, mycket riktigt innehåller ett stycke skrivet av trumslagaren John Densmore. Skivan har aldrig återsläppts officiellt, det säger ett och annat. För att återgå till tributalbumet antar jag att Abaddon inte bara skrev eländet utan också stod för all instrumenthantering själv, för låten är ett otroligt pinsamt försök att spela någon slags industri. Varför i all världen denna fick släppas under namnet VENOM kommer jag aldrig att begripa. Kan för övrigt nämna att just denna stinkande bit plast var en av de första skivorna som fick mig att tappa tron på extremmusiken som helhet.
Sedan var sagan, som man brukar säga, all. Cronos återvände till VENOM för att agera huvudattraktion med Abaddon och Mantas på Dynamofestivalen 1995. Det var säkert bra. Den fullängdare som därefter följde, ”Cast in stone”, är väl inte direkt usel men otroligt mycket sämre än allt de gjorde med Dolan och Barnes. Nåja, de som trodde att Cronos var den som så att säga var bandet kan ställa sig i skamvrån, för vi vet alla hur det gick när Abaddon till sist valde att hoppa av (2000) och Mantas snart gjorde detsamma. Vi nämner inte plattorna efteråt.
Tack för kaffet.
/Heidenhammer
Bonus feature.
Heidenhammer kunde givetvis inte hålla sig utan var tvungen att pina sig igenom igenom nästföljande giv, ”Resurrection”. Här är hans anteckningar , låt för låt, som förklarar varför man klarar sig utan det albumet.
/Hatpastorn
Jag har uttryckt missnöje för denna giv i tio års tid men vi gör ett försök att bena ut vad som är felet. Vi går igenom låt för låt.
1. ”Resurrection” – Spindelsinnet pinglar. PANTERA verkar ha sålt en hel hög billiga riff till England.
2. ”Vengeance” – Inte heller detta spår bjuder på någon hastighet. Det puttrar framåt i midtempo, stabilt men inte direkt mer. Någonstans i slutet anas en tempohöjning som snabbt dras ned i samma chugga-chuggaträsk som innan. Inte fullkomligt uselt. Problemet är att jag inte kan ta detta på allvar. Även om detta är ett skamlöst försök att spela nu metal är det heller inte omöjligt att föreställa sig ett åldrande lokalband som bestämt sig för att hotta upp sin gamla hårdrock. Lite som om TRIBAL INK bestått av 40-åriga gubbar som motvilligt fått låtar levererade till sig av en medelmåttig tonsättare betald av Strix television.
”You think you’re it – you’re full of shit”. Nej, jag skämtar inte. Den strofen finns med.
3. ”War against Christ” – Återigen, skall det här liksom vara tufft? Tycker bandet på fullaste allvar att detta låter farligt, aggressivt och elakt? Den här låten är smått schizofren, då den innehåller några riff som faktiskt skulle gjort sig alldeles utmärkt på någon äldre utgåva, men utblandade med några av de löjligaste partier jag hört. Faktum är att när Cronos väser ur sig titeln sitter jag faktiskt och rodnar för mig själv i mörkret.
4. ”All there is fear” – Men nu börjar det väl faktiskt hända saker? Ett schysst introriff men sedan är det tyvärr samma midtempotjafs som innan. Och så tillbaka till introriffet igen … alltså; är skivan skriven efter en princip som gått ut på att de skriver vartannat riff, helt oberoende av om de passar ihop eller inte? Tydligen blev de odödliga Remo-böckerna författade på detta vis. Med dem skapades magi, med detta skapades styggelser. Hur är det möjligt att ge så många lovande hintar för att sedan fullkomligt dränka dem i dynga? Nu har låten hållit på i fyra minuter. Det känns som en kvart.
5. ”Pain” – Dubbelkaggesmatter. Ribban och tempot höjs i alla fall något och denna bit står åtminstone till en början ut från resten. Detta hade kanske kunnat bli något, om inte produktionen vore så jävla trälig. Hur är det möjligt att låta torrkokt, anemisk, blöt och ohälsosamt fet på samma gång? Ingen diet i världen lär bita på det här avskrädet. När jag tänker efter påminner den här produktionen om vad jag ogillat hos allt King Diamond gjort efter ”The eye” – hyfsade skivor, men framför allt har trummorna fått lida pin. Vad är vitsen med att skaffa en tight trummis om han inte får höras?
6. ”Pandemonium” – Shuffletakt. Lite tung-gung som får mig att i ren desperation vilja sittdansa, men förförelserörelserna (härligt uttal i det ordet) avbryts raskt av temposänkning och poänglösa breaks. Slagdängan räddas en smula av att produktionen passar mycket bättre till långsammare delar, som faktiskt andas en aning ”At war with Satan”. Men likt förbannat segar det till sig igen då låten återgår till det normala.
7. ”Loaded” – Herresatan, har jag inte ens tagit mig igenom halva skivan än? Paniken kryper i mig som om jag vore doppad i honung och bunden till en myrstack. Musiken känns nu så intetsägande att min hjärna försöker återskapa handlingen i ett Lucky Luke-album jag inte läst på länge. Där återfanns Lucky Jackie Arklöw Luke dränkt i socker i öknen. Skönt med folk, om än bara fiktiva karaktärer, man kan identifiera sig med ibland.
8.”Firelight” – Hmm, detta låter faktiskt lovande. ”Seven gates of Hell” gör sig påmind och här har vi ett långsamt, men ändå effektivt tempo ljudbilden inte förstör. Fan – det här är ju faktiskt bra på riktigt. Eller är det bara ren desperation som får saker och ting att låta bättre? Låten stannar upp … åh herregud, gå inte och bli chugga-chugga nu … nej, det klarar sig. Efter en stunds övervägning får slutdomen faktiskt bli positiv. Jo, jag är också förvånad.
9. ”Black flame of Satan” – Denna låt är den enda jag minns från tidigare lyssningar. Trodde jag, för när jag nu lyssnar på den igen märker jag att jag inte minns en ton av eländet. Här försöker de sig på en trött återupplivning av ”Blood lust”. Det går inget vidare. Jag blir förbannad över att det här är så satans mediokert. Hur fan gick det till? ”Calm before the storm” var 100 gånger råare och bättre än detta, och det borde säga en del. Hur kunde de gå vidare till att göra det här? Nedgången kvalar in på en av historiens vidrigaste svek gentemot en trogen skara, värdigt självaste Judas Iskariot (och då menar jag inte pissbandet från USA).
10. ”Control freak”- Bara glöm det.
11. ”Disbeliever”. Inte så tokigt. Här låter det för första gången som att de har någon slags energi kvar, för plötsligt svänger det till – precis lagom för att sänkas vid refrängen. Ganska acceptabla riff. Ljudbilden har nu ändrats en smula och fått någon slags extradimension. Kom de åt en knapp? … vänta nu … fejkade liveljud?! Är detta verkligen på riktigt? Åh, du hellige jul. Låt det vara nog nu.
12. ”Man Myth and Magic” – Den första versen ackompanjeras enbart av bas och trummor, vilket faktiskt känns som ett ganska fräscht grepp. Om det säger mer om skivan eller låten låter jag vara osagt. Hyfsat hejigt huvudriff till och med. Nåja, ännu mer poänglösa breaks … seriöst, what’s up? Alltså, vad fan är grejen? Sedan när handlade VENOM om breaks? Deras styrka har alltid varit att de skrivit bra, sammanhängande låtar vars struktur varit enkel men jävligt effektiv. Vem i hela helvetet som bestämde sig för att detta var vägen att gå borde ha ett nackskott. Slutledningsförmågan säger oss att då Abaddon är den enda som tidigare alltid varit närvarande i sättningen verkar han ha varit den som hållit ihop kittet och satt ned foten när de andra kanske kom med idiotiska förslag. Medalj till honom.
13. ”Thirteen” – Tack herre Satan för att detta närmar sig sitt slut. Denna timme får jag aldrig tillbaka. Får jag ett kvitto? G, G#, F, E – refräng. Har du hört den förut?
14. ”Leviathan”- Jaha, thrashfesten avrundas med en svavelosande (i dess bokstavliga betydelse) sur skapelse som låter precis som de andra låtarna. Lite bättre melodi kanske … men vem fan bryr sig.
Jaha. Här borde jag väl skriva några avslutande kommentarer om skivans helhet och sådant, men jag orkar inte. Jag är på fullt allvar för matt. Jag vill bara sova nu. Och drömma. God natt och lycka till.
Tack för kaffet.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
