Bandfotokatastrofer. Del 2.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 6 februari, 2010 by hatpastorn

 

Bob verkar vara en rätt skön lirare ifrån USA som har bra filmsmak. På sin fritid gillar han att göra musik och ta bandfoton och det är här jag börjar tycka att saker och ting börjar spåra ur. Att folk har soloprojekt har jag absolut ingenting emot men när man har 14 soloprojekt som samtliga låter som en sämre version utav MORTICIAN så drar jag i handbromsen och skriker stopp och belägg.

Tillåt mig redogöra för hans projekt så ni ser vilken omfattning detta faktiskt rör sig om.

1. BOB SEGEL.

Under sitt eget namn har han släppt 1 fullängdare fylld till bristningsgränsen med bröt och rabiata trummaskiner. Nyss nämnda MORTICIAN gör mig ordentligt mätt på dylik musik men vår käre Bob verkar ha en omättlig hunger för lågfrekvent rens.

2. BRUTISH CREATION.

Detta är hans mer thrashdoftande projekt som han släppt 1 skiva med. Med thrash menar han att spela samma sorts riff med samma sorts ljud fast med trummaskinen inställd på tvåtakt istället för tokmangel. Jag är skeptisk.

3.CHAINSAW DISSECTION.

Nu börjar nakendansen. Bobban har med detta projekt släppt inte mindre än 25 prylar varav majoriteten är fullängdare. 2005 verkade vara ett kreativt år då han otroligt nog lyckats fisa ur sig inte mindre än 9 plattor! Samtliga med trummaskinen uppställd på max och gurgelsången inställd på lägsta möjliga hertz. Det måste vara en mardröm att samla på hans skivor.

4. CLITPEELER.

Näpet namn. Det här är hans mer porngrind-osande tidsfördriv där musiken låter exakt likadant som ovanstående band fast han har slängt in lite nya sköna textämnen. Titlar såsom ”Molesting A Dead Cow”, ”Masterbating On Bloody Excrement…Very Corny” och ”Don’t Mind Me I’m Gutting The Cat” talar för att snubben iallafall har humor. 3 alster signerade CLITPEELER har det blivit än så länge. Just titlarna är den största behållningen med samtliga utav Bobs projekt. Han verkar ha god fantasi vår käre amerikan.

5. DOG MULCH.

Återigen ett hejigt namn. Detta verkar dock vara något han inte prioriterat så hårt eftersom han blott släppt 1 fullängdare med detta tornadodånande vansinne.

6. GOAT BLEEDER.

3 släpp gott folk. GOAT BLEEDER var faktiskt inte helt oävna då detta rörde sig om lite mera sansad dödsmetall där trummaskinen inte var inställd på styv kuling från första till sista sekund utan tack och lov höll sig inom smärtgränsen. 3 släpp är dock minst 2 för mycket.

7. NUCLEAR MASSACRE.

Det är helt otroligt vad den här snubben verkar ha mycket fritid. Han måste vara den amerikanska motsvarigheten till Werwolf ifrån SATANIC WARMASTER. Finnen leder dock ligan över antal band och skivsläpp. Sist jag räknade var det drygt 70 släpp. NUCLEAR MASSACRE har iallafall pytsat ur sig 2 onödiga fullängdare.

8. PRIMORTAL AGGRESSION.

Suck. Ännu 1 skiva MORTICIAN-rens. Jag orkar snart inte mer. Bob, snälla sansa dig! Det får vara nog nu!

9. PSYCHOTIC HOMICIDAL DISMEMBERMENT.

Bra studs i det bandnamnet. Här snackar vi ultrarens utan pardon och finkänslighet. 6 skivor sedan 2007. Den som säger sig kunna särskilja skivorna ifrån varandra ljuger. Finns det inget annat han kan göra istället för att spela musik? Sportfiske, fältrodel, amatörteater, vad som helst!

10. REPULSIVE CARNIVORISM.

1 CD sött betitlad ”Extremely Mangled Roadkill” med ett tokfult omslag har det blivit än så länge. Fansen väntar med spänning på nytt material. Jag behöver inte ens säga hur detta låter, jag tror ni fattat poängen. Stanna bussen, jag vill kliva av!

11. SATANIC IMPALEMENT.

Givetvis måste Bob ha sig ett svartmetallprojekt med. 6 fullängdare samt en rå demo, totalt 7 släpp. Jag har hört värre och definitivt bättre black metal genom åren. Det låter som hans andra band fast lite ljusare sång och sataniska texter. För att vara amerikansk svartmetall håller detta hög nivå. Jag börjar undra om det är jag och inte Bob som borde göra annat just nu.

12. SKULL DEFILER.

Jag ger upp! 1 släpp. Fabriken ringde, de har slut på plast! Undrar hur många träd som skövlats samt övriga naturtillgångar som tömts bara för att denne amerikan prompt vill få ut allt han någonsin spelat in. Tanken är skrämmande.

13. MORBIDNESS.

Snälla söta rara, inte mer nu. 2 fullängdare skoningslöst kross. Att han har en Myspace-sida för i stort sett varje projekt är en bedrift i sig. Karln kan omöjligt ha ett jobb!

14. FUNERATION.

Detta är glade Bobs doomprojekt. Låter som allt annat han släppt med den skillnaden att trummaskinen spelar långsamt istället för i en miljard BPM. 1 skiva. Snart kräks jag.

15. COCKSLUSH.

Kuken! Jag räknade fel. 15 band hade han där han spelar alla instrument själv. Under tiden jag skriver detta lär han ha hunnit starta 7 nya band samt släppa en drös nya skivor. Jag har ingen aning om hur mycket han släppt med COCKSLUSH och ska jag vara helt ärlig så mår jag nog lika bra utav att inte veta. Jag ska aldrig mer klaga på konstellationer som släpper skivor med många års mellanrum.

Summa Summarum:

Sedan början på 2000-talet har då Crazy Bob släppt närapå 60 prylar varav majoriteten utav dessa varit fullängdsskivor. Jag vet inte om detta är imponerande eller skrämmande. När ni funderar på det kan ni kika på hans bandfoton som lämnar en hel del att önska. Har ni riktigt tråkigt kan ni gissa vilket foto som passar till vilket band. Vinnaren får ett fint pris.

Stop the madness!

 

/Hatpastorn

9 Comments »

Unleashed – Warrior. Textanalys.

Posted in Textanalys. on 5 februari, 2010 by hatpastorn

 

För det första, jag har aldrig gillat UNLEASHED. Någonsin. Jag vet inte hur många utav mina polare som tjatat och gnällt om att de gamla skivorna minsann är bra och att det är creddigt med NIHILIST-kopplingar och hit och dit. Visst, de första 2 vaxen var helt OK tids/områdestypisk dödsmetall men i mina öron var exempelvis GRAVE och GROTESQUE oändligt mycket råare om man snackar gammal fin svensk death metal. Sedan så spårade dessa stockholmare ur rejält efter andra skivan och efter det har mitt intresse för dem varit väldigt svalt. UNLEASHED ska dock ha pluspoäng för en utav de absolut grymmaste logotyperna scenen skådat. Varje gång jag ser den känner jag instinktivt att jag bara måste äga skivan den sitter på, så snygg är den. Man skulle kunna likna denna logo med en thailändsk prostituerad. Vid första anblick tror man att man kikar på ett snaskigt fruntimmer men dolt under ytan gömmer sig oändliga mängder kuk.

Många gånger under årens lopp har det skämtats om alla dessa dårar som i stundens hetta fått för sig att rita av logon med Tippex på deras nyinköpta skinnjackor med katastrofala resultat som följd. Jag undrar hur många det är som försökt och misslyckats, det måste vara hundratals. I tyska garderober lär det iallafall finnas tonvis med förstörda skinnjackor tack vare UNLEASHED. En polare till mig kände för övrigt en snubbe i högstadiet som skulle rita av METALLICA-logotypen på skinnjackan han just fått utav sin stackars ovetande far. Givetvis gjorde han ingen skiss innan utan kluddade på fri hand med slutresultatet att sista bokstaven inte fick plats på samma rad. Det såg alltså ut på följande vis på hans rygg:

METALLIC-

A

Stor humor.

Det finns dock en skiva med UNLEASHED som jag tror att till och med deras mest hängivna fans avskyr och det är ”Warrior”. Alla som på fullaste allvar säger sig gilla den skivan ljuger. Ljudet, knastertorrt. Riffen, bedrövliga. Framförandet, oengagerat. Lyriken, m-a-k-a-l-ö-s. Här kan man verkligen fråga sig vad de tänkte. Istället för att gå igenom musiken på skivan tänkte jag analysera texterna istället för att se vad som dväljs där.

Mycket nöje.

WARMACHINE

I URGE YOU TO BE BRAVE

BE STRONG AND FACE IT

STAND UP AND FIGHT LIKE A MAN

BE A WARMACHINE

WARMACHINE

WARMACHINE

DON’T LET THEM GRIND YOU DOWN

RISE UP AND CHARGE ‘EM

FIGHT BACK AND NEVER GIVE IN

BE A WARMACHINE

WARMACHINE

WARMACHINE

WARMACHINE

WARMACHINE

WARMACHINE

SO HOLD ON TO YOUR PRIDE

BE WHAT YOU ARE AND…

SHOW THEM A WARRIORS WRATH

BE A WARMACHINE

WARMACHINE

WARMACHINE

Är det bara jag som tänker mig fribrottaren Ultimate Warrior stå och vråla den här texten i ett brandtal till Hulk Hogan? Att en femtedel utav den består utav titeln är inget bra ratio såvida man inte tycker att slagdängan ”Total War” med WAR innehåller den bästa poesin som skrivits. Det lustiga är att när man läser texterna utan att höra musiken så hör man instinktivt hurtiga kaggar, ylande gitarrer och falsettskrik ekandes i skallen. Ett inte alls bra tecken. Ta MORBID ANGEL som exempel. Deras lyrik kan jag sitta och läsa och nicka gillande till utan att behöva lyssna på musiken. Jag undrar hur många det är som plockar fram texthäftet till ”Warrior” annat än i ett humoristiskt syfte.

IN HELLFIRE

YOU PRAY THE LORD TO SAVE

SAVE YOUR SOUL FROM HELL

TO KEEP A PLACE IN PARADISE

WHEN YOU DIE IN VAIN

YOU BLOW YOUR GOD IN HEAVEN,

SO THAT HE’LL TAKE YOU HIGHER

YOU BLOW YOUR GOD IN HEAVEN

…I’D RATHER BURN IN HELLFIRE

SO YOU WANT FORGIVENESS

FOR ALL SINS AND CRIMES

WELL, YOU NEVER HAD THE GUTS

TO STAND UP AND PAY THE PRICE

YOU BLOW YOUR GOD IN HEAVEN,

SO THAT HE’LL TAKE YOU HIGHER

YOU BLOW YOUR GOD IN HEAVEN

…I’D RATHER BURN IN HELLFIRE

…IN HELLFIRE

Det här mina damer och herrar är ett typexempel på en usel text. Glenn Benton hade kunnat fisa ur sig något liknande fast tusen gånger bättre i sömnen. Det finns inte så mycket att säga om denna snutt förutom att den känns noll procent övertygande och hundra procent fylld utav poänglösa klichéer. AEON sammanfattar det här konceptet bra mycket bättre på deras hit ”God Gives Head In Heaven”. Countryversionen utav nyss nämnda låt är för övrigt helt fantastiskt fyndig.

MEDIAWHORE

JUST ANOTHER FACE

ON THE TV-SCREEN

WHAT A SAD EXCUSE

FOR A HUMAN BEING

YOU’RE A MEDIAWHORE

WITH COCAINE UP YOUR ASS

A MEDIAWHORE

JUST ANOTHER NAME

IN THE EVENING PRESS

SPEAKING FOR THE POOR

BUT YOU COULDN’T CARE LESS

MEDIAWHORE…

POSING LIKE A FOOL

FOR JUST ANY BRAND

COS’ WHEN MONEY CALLS

YOU DON’T GIVE A DAMN

YOU’RE A MEDIAWHORE

WITH COCAINE UP YOUR ASS

A MEDIAWHORE

PREACHING FOR THE TRUTH

THAT THEIR COUNTRY IS FOR SALE

A LIBERALIST ON CRACK

JUST ANOTHER WHORE FACE

MEDIAWHORE…

SAID YOU SPOKE TO GOD

BUT SPERM WAS ALL YOU GOT

WHEN YOU SUCKED YOUR WAY

RIGHT UP TO THE TOP

YOU’RE A MEDIAWHORE

WITH COCAINE UP YOUR ASS

A MEDIAWHORE

PULLED ANOTHER JOKE

TOLD ANOTHER LIE

ONE WAY CONVERSATION

TIL’ THE DAY YOU DIE

Jösses, den här texten gällande samhället får en verkligen att stanna upp och kontemplera över hur saker och ting ligger till här i världen. Ironilampan sprängdes i och med den meningen. Hade en 14-åring skrivit sådan här lyrik 2 dagar efter att han startat sitt hardcore-band SOCIETYPHOID skulle jag bara avfärdat det som ett naivt försök till samhällskritik. Nu är det ett gäng snubbar som är inne på sin 5:e fullängdare som häver ur sig detta, ganska fascinerande faktiskt. När jag lyssnar på dödsmetall vill jag höra sångaren dyrka döden inte medelklassgnälla över Robinson-Zübeyde och Färjan-Håkan. ”Grr, falska människor som gör allt för att hamna i rampljuset.” Läs en bok istället för att titta på TV då, hemskt gärna en engelsk synonymordbok.

DOWN UNDER GROUND

THIS IS A STORY ABOUT

A YOUNG MAN WHO DIED

WHO DIDN’T HAVE THE GUTS

TO FIGHT BACK

HE PUT HIS PRIDE

IN A PLANT SO GREEN

HE STARTED SUCKIN’

HIS OWN BLOOD…

COWARD… ARE YOU

A MAN OR A MOUSE – JUNKIE?

DOWN, DOWN, HE WENT

DOWN UNDER GROUND

DOWN UNDER GROUND

WELL HE GREW UP

JUST LIKE YOU AND ME

HAD HIS DREAMS

BUT HE JUST COULDN’T SEE

WHY HIS LIFE WAS

FULL OF PAIN… AND MISERY

HE CHOSE THE EASY WAY

AND ESCAPED FROM IT ALL

HALF MAN – HALF MOUSE –

A COWARD!

HE STARTED TAKING THEM

WHITE LITTLE PILLS

(HE WAS ON HIS WAY…)

DOWN, DOWN, HE WENT

DOWN UNDER GROUND

DOWN UNDER GROUND

THE YEARS PASSED BY

AND THE SPRING CAME

HE WAS AS GONE

AS THE ”SNOW” THAT DAY

WHEN HE FIRST TRIED

HEROIN…

SO HE GREW OLD

BUT HE WAS JUST A BOY

FOR POLITICIANS

HE BECAME A TOY

HE LOST HIS PRIDE

TO A PLANT SO GREEN

COWARD… !

DOWN, DOWN, HE WENT

DOWN UNDER GROUND

DOWN UNDER GROUND

COWARD… !

DOWN, DOWN, HE WENT

DOWN UNDER GROUND

DOWN UNDER GROUND

Den här låten är helt otroligt sur och jag har aldrig läst en text som fått mig att vilja vrålknarka så mycket som denna. Det här är exakt vad som blev fel med dödsmetallen. De slutade dyrka döden och började sjunga om att bojkotta Coca-Cola och att knark är dumt istället. Sedan ställer jag mig högst tveksam till att det finns stockholmsbaserade dödsband som INTE rökt jazztobak. Det doftar släggkastning i glashuset gott folk. Att de sedan blandar in dumma politiker i eländet gör bara ont värre. Varför var det tvungna att göra det? Det fyller ingen annan funktion än att en redan unken textmassa blir ännu mer plump och naiv. Avslutningsvis så finns det bara ETT band som får börja en låt med orden ”This is a story…” och det är Ungerns stoltheter TORMENTOR vars nationalepos ”Elisabeth Bathory” är en odödlig klassiker.

MY LIFE FOR YOU

WE TRAVELLED FAR

ON THIS PATH OF WAR

WHERE BRAVE WARRIORS

FROM TOWN TO TOWN

FROM LAND TO LAND

JOINED TO FIGHT

(MY LIFE FOR YOU)

YOU HEARD THE CALL

AND MARCHED TO WAR

BRAVE WARRIORS

YOU STOOD SO STRONG

RIGHT BY OUR SIDE

THROUGH STORM AND RAIN

(MY LIFE FOR YOU)

YOU STAYED ALL TRUE

THROUGH THE WINDS OF CHANGE

BRAVE WARRIORS

DEATH METAL PRIDE

DON’T WASH AWAY

LEGIONS OF HATE –

(MY LIFE FOR YOU)

”My Life-Metal For You” vore en mer adekvat titel på den här låten för när jag läser sådant här trams vill jag bränna hela min CD-samling och klippa mig i en ironisk Tom Cruise-frisyr. Det är få saker jag tycker är så genuint töntigt som ”Brothers of Metal”-texter. Den här verkar handla om deras fans som i vått och torrt stått vid deras sida och utkämpat ”THE BATTLE OF METAL”. Jag tippar på att det blev hyfsat glest i leden efter den här kalkonskivan. ”Death Metal Pride”. Jo, jag tackar jag. Trey Azagthoth hade nog haft ett och annat att säga om detta bands lyrik på den gamla onda tiden innan han fick för sig att dataspelet ”Quake” och gräsrökning var livets ambrosia.

DEATH METAL VICTORY

…DEATH METAL VICTORY

ALL OF THOSE WHO TRIED TO MAKE US STOP

THEY MUST ALL BE MADE OF CLAY

TRIED SO MANY TIMES WITH NO RESULT

YET WE GET STRONGER EVERY DAY

LIE TO MEDIA BEHIND OUR BACKS

ANY GAME YOU LIKE TO PLAY

ANY CHALLENGE YOU HAVE, WE ACCEPT

DEATH METAL IS HERE TO STAY

MY WARRIORS SCREAM FOR ME –

DEATH METAL VICTORY

BORN OF HATRED TO SOCIETY

WE HAVE RISEN UP TO FIGHT

LIKE A NEVER ENDING WARMACHINE

WITH HEARTS OF FIRE & METAL MIGHT

WE DON’T NEED TO FIT INTO YOUR WORLD

AND WE DON’T NEED YOUR ADVICE

LISTEN BUDDY DON’T YOU PUSH YOUR LUCK

IF YOU WANT TO STAY ALIVE

MY WARRIORS SCREAM FOR ME –

DEATH METAL VICTORY

Återigen, det här är bandets 5:e fullängdare och maken till naiv och plump lyrik har jag inte skådat sedan VITHATTEN släppte monumentala demokassetten ”Dont Burn The Witch”. Att använda ordet ”Society” oftare än vad man använder ordet ”Decapitation” i dödsmetall är för övrigt ett oförlåtligt kardinalmisstag. Jag undrar hur många socialbidragshårdrockare som stått och sjungit den här låten för fulla halsar när deras handläggare förtvivlat försökt få dem att förstå att det inte är OK att blåsa bidraget på härsken metal och pins.

– Men snälla Jonte, du måste ju förstå att det inte kan fortsätta såhär. Arbetsförmedlingen ordnade ju 3 jobbintervjuer men du struntade i att gå på dem. Jag vet inte om jag kan godkänna ditt bidrag den här månaden.

– Listen buddy, don’t push your luck if you want to stay alive!

HERO OF THE LAND

LONG AGO WHEN THE CENTURY WAS YOUNG

LIVED A MAN WHO PASSED HIS LAND ON TO HIS SON

LONG AGO WHEN THE MORAL OF MAN WAS HIGH

LIFE WAS A BATTLE JUST TO SURVIVE

EVERY DAY A STRUGGLE AND A TOIL

TO HARVEST THE LAND AND TO SEED THE SOIL

HE WORKED IN THE FOREST AND HE WORKED IN THE FIELDS

WORKED DAY AND NIGHT TO FEED HIS FAMILY

BEHOLD THE OLD MAN – STRIVING ALL HE CAN

BEHOLD THE OLD MAN – FOR HE IS THE HERO OF THE LAND

HE NEVER CARED MUCH FOR FORTUNE AND FAME

HE NEVER CRIED AND HE NEVER COMPLAINED

HE BUILT HIS DREAM WITH HIS BARE HANDS & MIND

A SIMPLE MAN BUT AN ARTIST OF LIFE

AND STILL TODAY AS I BEHOLD THE OLD MAN

I SEE HIM STRIVING ALL THAT HE CAN

ONE OF THESE DAYS HE’LL PASS HIS LAND ON TO HIS SON

LET HIS SPIRIT GUIDE US WHEN THIS CENTURY IS GONE…

BEHOLD THE OLD MAN – STRIVING ALL HE CAN

BEHOLD THE OLD MAN – FOR HE IS THE HERO OF THE LAND

ONE OF THESE DAYS… I’LL BE THE OLD MAN

AND I’LL WILL FIGHT FOR MY FAMILY AND LAND

BEHOLD THE OLD MAN – STRIVING ALL HE CAN

BEHOLD THE OLD MAN – THE HERO OF THE LAND

BEHOLD THE OLD MAN – STRIVING ALL HE CAN

BEHOLD THE OLD MAN – FOR HE IS THE HERO OF THE LAND

Den här verkar handla om socialdemokraten Roffe, 53 bast, som sliter ont på en gudsförgäten arbetsplats. Hemma väntar frugan Hjördis och sonen Tommy. Trots att Roffe sliter ont hela veckorna är ekonomin skral och framtidsutsikterna ser lika ljusa ut som den hos en 2 månader gammal leverpastej. Jag tycker vi tar ett par minuter och skänker en tanke åt Roffe med familj för han är i sanning en sann hjälte. Hell arbetarklassen! Krossa kapitalet!

”Death Metal Pride”, gott folk.

BORN DERANGED

BOMBS GO OFF AND SHAKE THE GROUND

RADIATION ALL AROUND

IT DOESN’T SMELL, IT DOESN’T SOUND

ALL SURVIVED OR SO IT SEEMS

ANOTHER NUCLEAR LIFE BEGINS

A CHILD IS BORN WITH TWISTED LIMBS

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN A MUTANT SO DERANGED

CANNOT SEE ITS PARENTS FACE

CANCER INSIDE GROWING PAIN

COUGHING BLOOD, THE DAYS GO BY

ORGANS SLOWLY BURN INSIDE

ALIVE DECAYING, HOPE TO DIE

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN DERANGED OUR PRICE TO PAY

FOR THE EUROPEAN UNION’S AIM –

TO LEAD THE MARKET’S ”HALL OF SHAME”

FACE THE FACT: IT’S JUST A PART

OF UNITED STATES OF EUROPE’S START –

THIS LITTLE ”GIFT” FROM JACQUES CHIRAC

BORN DERANGED

BORN DERANGED

BORN DERANGED

Titeln till den här låten är ganska tung. ”Born Deranged” ligger bra i munnen och osar lite gammalt hederligt livsförakt. Texten är skivans enda vettiga bidrag ända fram till sista versen då de givetvis var tvungna att blanda in Jacques Chirac i sörjan. ”Start” och ”Chirac” rimmar för övrigt inte hur gärna man än vill det. Lyssnar jag på brutal musik med vacker poesi som handlar om exempelvis zombiepräster som knullmördar sin församling vill jag verkligen inte höra en politisk kommentar gällande blandekonomins påstådda uselhet i sista versen.  Sedan börjar man bli mer än lovligt trött på att varje refräng i stort sett bara består utav låttiteln. Heter låten ”Kill” ylar sångaren ”Kill”, heter låten ”Murder” ylar sångaren ”Murder” och heter låten ”Trombocytaggregation” ylar sångaren ”Trombocytaggregation”. Ni fattar poängen.

I HAVE RETURNED

I HAVE RETURNED

9 HUNDRED YEARS I HAVE WAITED

I HAVE RETURNED

THE TIME IS NOW TO RISE ANEW

HEAR MY CALL

MY WARRIORS COME WITH ME NOW

HEAR MY CALL

MJOLLNIR SHALL GUIDE US THROUGH THE BATTLE

…I HAVE RETURNED

I HAVE THE POWER

TO CRUSH THE FORCES OF DECADENCE

I HAVE THE POWER

TO TAKE BACK WHAT’S RIGHTFULLY MINE

I AM THE NEW AGE

WHERE NATURE REGAINS ITS STRENGTH

I AM THE NEW AGE

WHERE MAN IS ABOVE ALL GODS

…I HAVE RETURNED

Vi fortsätter denna odyssé genom lyrikens mörka bakgator och nu sjungs det om åskguden Thor helt plötsligt. Kombinationen anti-droger, Jacques Chirac och nordisk mytologi känns ungefär lika självklar som kombinationen 21-växlad mountainbike och bläckfiskaladåb. Sista versen finner jag en smula kryptisk. Om jag vore en skäggig gud som härjade runt i ett gigantiskt träd skulle jag knappast se till att människan stod över alla gudar. Men vad vet jag egentligen? Ivar ifrån monumentala ENSLAVED skrev oändligt mycket bättre vikingalyrik när han var 12 år gammal. På riktigt. Om Thor skulle få för sig att dyka upp likt gubben i lådan skulle det första han gav sig på med sin hammare vara texthäftet till den här skivan. Sedan skulle han hemskt gärna få hälsa på i AMON AMARTHS replokal för att sätta P för deras tonkonst.

RAGNARÖK

15000 YEARS

THE EXCEPTION OF MANKIND

THE TIME TO LIVE, THE TIME TO DIE

…AGAIN

THE END OF ALL… SOON TO BEGIN

THE COMING OF THE ETERNAL ICE:

RAGNARÖK… RAGNARÖK

YEARS OF WARS

MAN AGAINST MAN

LAKES OF BLOOD… FLOW

BURNING HORIZONS

THE SUN IS BLACK…

RAGNARÖK… RAGNARÖK

15000 YEARS

THE EXCEPTION OF MANKIND

THE TIME TO LIVE, THE TIME TO DIE…

…AGAIN

Låten ”Ragnarök” är med på min topp-5 lista över de sämsta låtarna som någonsin spelats in. Självklart har den ett ordbajseri som passar musiken helt perfekt. Textförfattare som använder ”…” in absurdum har aldrig rent mjöl i påsen och här når det fenomenet sin kulmen. Jag minns första gången jag hörde ”Ragnarök”, tror bestämt det var på en skiva som följde med tidningen Close-Up någon gång 1997. Jag blev så paff att jag var tvungen att lyssna igenom den flera gånger i rad för att undersöka om jag verkligen hörde rätt. På Youtube kan man hitta hur obskyra låtar som helst men ”Ragnarök” har jag aldrig lyckats finna hur jag än sökt och det är ingen slump att det är så. Det är trist att ett band som i starten lirade kompetent klassisk death metal surnade till såhär hårt.

YOUR PAIN MY GAIN

YOUR PAIN – MY GAIN

SO MUCH HATRED

TOWARDS MAN

A TRUE PSYCHO

YES I AM

I WILL FEED YOU

WITH FAKE TRUST

BUT YOU’LL MEET MY

MORBID LUST

YOUR PAIN – MY GAIN

NOW I’VE GOT YOU

ON YOUR KNEES

AND I’LL USE YOU

AS I PLEASE

WHEN I KILL YOU

PEACE OF MIND

A LIFE TAKEN

I FEEL FINE

Som sagt gott folk, 5:e plattan. Spana in nödrimmen i denna mardröm. Satte de sig ner när den här texten var klar, dunkade varandra i ryggen och tyckte att detta var bra nog att platsa på en skiva? Jag blir genuint upprörd när jag läser sådant här trams. Om de varit 12 år gamla och inte visste bättre hade jag haft överseende med detta men inte när det gäller folk som är en bit över 20-årsåldern. ”Warrior” släpptes 1997, bandet bildades 1989. Om de var 15 bast när de startade så skulle det betyda att de var 23 år gamla när denna skiva släpptes.

Jösses.

Nu har jag ingen aning om hur gamla de faktiskt var. De kan ju ha bildats på dagis men det betvivlar jag. Hursomhelst är detta en usel text och ska sanningen fram så skulle jag tycka att den var usel även om det vore ett spädbarn som skrivit den. Låten är å andra sidan så vederstygglig att jag inte ens skulle bli imponerad om så en spermie spelat in den.

THE END

THE WORLD IS OLD AND TIRED

IN MY DREAMS I SEE THE END

NOW I SEE THINGS CLEARER

I WILL NOT BE CONDEMNED

MY MIND REQUIRES

THE VOICES DEMAND

MY MIND REQUIRES

THE VOICES DEMAND

…THE END

THE SUN HAS SOON BURNED OUT

THE SIGNS ARE THERE TO BE SEEN

THE STARS ARE FALLING DOWN

THE ONLY GOD IS ME

MY MIND REQUIRES

THE VOICES DEMAND

MY MIND REQUIRES

THE VOICES DEMAND

…THE END

THE SOULLESS CHILD IS BORN

IN MY DREAMS I SEE THE END

THEY WHISPER IN MY HEAD

THE WORLD WILL BE CONDEMNED

MY MIND REQUIRES

THE VOICES DEMAND

MY MIND REQUIRES

THE VOICES DEMAND

…THE END

…THE END

…THE END

Sista låten på skivan. Tack och lov för det! I jämförelse med förra bidraget så är det här ljusår bättre men det säger egentligen ingenting. Kan man inte rimma så ska man inte rimma. Det är en bra tumregel gott folk.

Ja, detta var alltså vad UNLEASHED hade att bjuda på i textväg på den här skivan. Bandet har faktiskt skrivit ännu sämre lyrik i sin karriär men eftersom ”Warrior” är en så pass klassisk skiva så tog jag bara upp de bidragen. Det har ju inte hört till ovanligheterna att folk klagat på plutonens ordtrollerier genom åren och jag kan inte förstå varför de inte bett någon om hjälp med textförfattandet.

”Death Metal Pride”.

Jojo.

/Hatpastorn

3 Comments »

Bandfotokatastrofer. Del 1.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 31 januari, 2010 by hatpastorn

Bandfoton som ser allt annat än enhetliga ut stör mig. Alla har vi väl tagit ruttna bandbilder, det hör som till allmänbildningen, men ibland poppar det upp fotografier som gör att man bara känner sig så förbannat trött. LA SOMBRE INQUISITION, givetvis fransmän, har lyckats med konststycket att både släppa en smygrutten skiva vid namn ”Herakosiojhexekontahexaphobie” samt ha en gruppbild som dödar all stämning.

Snubben längst upp till vänster har slips, basker och patronbälte. Redan här drar jag gränsen. Hade han haft en baguette under armen och en randig tröja hade magplasket varit fullbordat. Hans nonchalanta pose och trötta blick ger mig en känsla utav att personen precis kommit hem ifrån lumpen och blivit tvingad ut i skogen utav sina bandpolare för att ta denna bild. Fiasko.

Den äldre herren bredvid honom är misstänkt lik Hervé, bossen på Osmose Productions. Kan det vara så att det säljs så lite skivor numera att han tvingats börja spela själv för brödfödan? Lycka till Hervé! En dåligt sittande t-shirt som ser misstänkt svettig ut fullbordar iallafall hans bidrag i denna visuella kataklysm.

Nästa filur spelar garanterat trummor, jag känner det bara på mig. Hans ”Devil may care”-uttryck gör bara att han ser ut som Willow i fantasyfilmen med samma namn. Dålig hållning och en allmänt hopplös aura, givetvis legio. Jag uppskattar dock den optiska illusionen då man inte vet om han har långt eller kort hår. Innovativt! Det skulle för övrigt inte förvåna mig ett dugg om den här killen även spelar i ett fantastiskt surt dödsmetallband vid namn MOLESTED ORGANS som släppt sanslöst usla rehearsalkassetten ”Bowels In The Toaster”.

Fantastiska fyran är för det första rätt så lik en polare till mig, gissa vem. Det som är ganska otroligt är att efter alla de miljarder bandbilder man sett så har undertecknad aldrig sett en människa le och ha ett nitarmband ovanför skjortärmen på en och samma gång. En spännande lösning kan man tycka. Vad jag verkligen uppskattar är att det ser ut som att han är på väg att gå därifrån. Han kanske insåg vad som höll på att hända, drog på sig ett ursäktande leende och var precis på väg att ta ett bautakliv därifrån då fotoblixten slog till likt demoner sprunga ur getsatans pestskugga.

Snubben som står hukad i sann målvaktspose är den som ser mest malplacerad ut. Vid första anblick kan man tro att detta är ett fotografi tagit i samband med att fyra kavata fransmän fått syn på en skådis ur någon lökig amerikansk TV-serie typ ”Felicity” och tjatat sig till ett fotografi tillsammans med honom. Blåjeans, grön pikétröja samt en enorm Steven Seagal-doftande oljerock känns inte svartmetall för fem öre.

 

Eftersom Hatpastorn är Vice VD i företaget DCP, Digital Corpsepaint Productions, så sträcker jag ut en hjälpande hand åt dessa fransoser och visar hur det hade kunnat se ut om de gjort rätt ifrån start.

/Hatpastorn

5 Comments »

Vad tänkte de egentligen? Del 1.

Posted in Vad tänkte de egentligen? on 30 januari, 2010 by hatpastorn

 

I begynnelsen hade undertecknad tänkt göra en lista över de 10 fulaste skivomslagen genom tiderna. Detta projekt blev dock ganska poänglöst eftersom bandet som nöp förstaplatsen vann med sådan marginal att det inte ens blir roligt. Alla andra omslag bleknar i jämförelse med denna monstrositet som är så bedrövligt stygg att synnerven utvecklar ett självskadebeteende..

Detta skivkonvolut gör mig genuint förbannad, kränkt och illa till mods. Att beskåda denna visuella mardröm är ungefär som att bevittna en bilolycka, man kan inte titta bort hur vämjeligt det än är. Återigen ställer man sig frågan: ”Vad fan tänkte de egentligen”?

Att Mortiis stod i ringbrynja, hjälm och med en näsa gjord utav plastic padding på sitt debutalster har man skrockat gott åt genom årens lopp. Det omslaget vill jag tatuera in över hela torson bara jag slipper bevittna Eminenz omslag till ”Exorial” igen. Eminenz. Vilket jävla band. ”One could not imagine the scene without Eminenz” som det stod i ett gammalt pressmeddelande. Ja, ibland vaknar jag upp kallsvettig mitt i natten och tänker på hur scenen sett ut om Eminenz inte funnits. Obs, ironi.

En mycket god kamrat till mig hävdade i ett infall utav  tillfällig sinnesförvirring att plutonens magnum opus ”Anti-Genesis” var en dunderplatta. Med stor skepsis spisades skivan och han fick givetvis äta upp sina ord likt en bytta fylld utav skendöd Tartexpastej.

Eminenz har varit förband åt Mayhem vid 2 tillfällen. Snacka om att vara vid rätt plats vid rätt tidpunkt. Om de inte agerat förband åt dessa norska giganter i Leipzig i början på 90-talet betvivlar jag att man brytt sig speciellt mycket om dem. Sen att de vägrar kalla sin tonkonst för black metal utan envisas med nödepitetet dark metal gör mig bara trött. Om dark metal innebär blaskig tysk svartmetall med synth och hejiga artistnamn såsom ”Dark Man” är det en genre man uppenbarligen ska passa sig för.

Titta er mätta på detta skivomslag då det kommer att förfölja er i era drömmar likt en mara på fultjack.

 

 

Leave a comment »

Katatonia – Kvantfysikens sista mysterium?

Posted in Vad tänkte de egentligen? on 29 januari, 2010 by hatpastorn

Jag har alltid varit en stor anhängare utav KATATONIAS musik. Från deras makalösa demo till deras senare mer kommersiella skivor. Med stor anhängare menar jag givetvis fanatiker. Jag har försvarat Jonas Renkses trumspel på monumentala debutplattan ”Dance Of December Souls” till döden och jag har stått i ensamt majestät när alla spytt galla över bandets påstådda fjollighet. Som alla bra konstellationer har det gått många rykten om KATATONIA. Det har talats om att trummorna på vissa plattor är triggade möbler, det har talats om gamla bassistens gråtattacker vid tullar och det har talats om att Renkses tillfälliga avhopp berodde på att Blackheim helt sonika satte på någon brud Renkse var i lag med. Om någonting utav detta stämmer vet jag inte men det är lustigt att de fick sådana naturliga rykten att florera istället för de vanliga ryktena om att de åt fladdermöss, bodde i sataniska grottor eller knullade lik. Att de på den gamla onda tiden hade en fet konflikt med DARK FUNERAL gör inte saken sämre. Att förkovra sig i gamla fanzines och läsa om deras smutskastningar är perfekt läsning när man sitter på skithuset.

Men säg den kärlek som är perfekt. Även bra akter vräker ur sig dynga ibland som är så stötande att man tar det som en ren och skär förolämpning. Än värre är när akten ifråga släpper en skiva som man tror är jävligt grym men som döljer de mest idiotiska partier man hört. Jag talar om KATATONIAS ”For Funerals To Come”. En skiva som innehåller så mycket märkligheter att inte ens Stephen Hawkins skulle kunna förklara dem. Som idiot extraordinarie tänkte jag gå igenom den här skivan steg för steg. Det hade varit hundra gånger enklare att göra ett kommentatorspår till plattan men eftersom jag har för mycket fritid så gör jag det här så omständigt som möjligt.

Vi börjar med det uppenbara. Den här vederstyggelsen släpptes i ett extremt smalt plastigt singeletui istället för det normala jewelcase-formatet. Detta gör att skivan är omöjlig att hitta när man ögnar igenom sin skivsamling. Detta kan ses som en fördel men oftast leder det bara till frustration och ett avgrundsdjupt skapelseförakt. Layouten är helt OK, omslaget lagom snyggt och skivtiteln lovar för en depp-fest utan dess like. Tyvärr så blir det en depp-fest utav en helt annan karaktär som ni snart kommer att bli varse.

Skivan innehåller 3 låtar plus outro och är 18 minuter och 7 sekunder lång. Tro mig, den känns längre. I logikens namn börjar vi från start:

Låt 1. Funeral Wedding.

För det första. Jag hatar titeln på den här låten. Missfostret startar med ett obegripligt ljud som låter som att en trummaskin fått Parkinsons. Jag antar att det ska vara någon sorts form utav inräkning men inte ens tidigare nämnda Stephen Hawkins skulle kunna räkna ut hur man ska komma in låten utan en otajthet bortom all vett och sans. Givetvis kommer alla instrument igång på olika ställen så magplasket är ett faktum. Bra inledning på en skiva. Verkligen. Att inte Dan Svanö sade stopp och belägg eller bara klippte bort trumkaoset i början är en gåta.
Det första riffet är trots allt ett förbannat bra riff och varje gång jag lyssnar på det undrar jag varför jag inte lyssnar oftare på den här plattan. Bland det första jag märker när låten väl kommer igång är att det är någonting suspekt med trummorna, särskilt kaggarna och pukorna. I bookleten kan man läsa att trummorna är producerade utav Renkse själv. Börjar ana oråd. Det som är klassiskt KATATONIA-otajt är virveln och alla cymbaler så jag antar att kaggarna och pukorna är programmerade och resten spelat på riktigt. Hursomhelst låter trummorna inte riktigt klokt.

1 minut och 16 sekunder in i låten händer någonting. Ett fult stopp och ett idiotiskt MILLENCOLIN-doftande elände drar igång och förstör all stämning riffen innan skapat. 30 sekunder senare är det stopp igen och den akustiska gitarren plockas fram och ett riktigt svettigt brudraggarsolo gnisslas fram på elgitarren. Omkring 2 minuter och 40 sekunder övergår det akustiska partiet till ett helt omotiverat baslir där basen galopperar fram likt en vettvilling, fullkomligt ologiska markeringar utförs bakom trummorna och när det väl brakar igång med trummor och sång så är det med en sådan total avsaknad utav finkänslighet att man bara baxnar. Renkse som tidigare i låten sjungit riktigt bra spårar ur fullkomligt och sjunger med de mest töntiga fraseringar jag hört. Inte helt oväntat blir det ett till stopp i låten och renset som följer är tack och lov riktigt bra. Klassiska KATATONIA-melodier och bra sång. Här tror man att allt kanske går att rädda.

 Då händer det.

4 minuter och 40 sekunder in tar det tvärstopp (igen) och ett utav de mest störda ljud jag hört stönar ut ur högtalarna. Om introt lät som en Parkinsonepisod låter detta som en MOOG-synt som lider utav cerebral pares. Exakt hur tänkte de här egentligen? En galopperande odistad gitarr börjar spela, klart programmerade baskaggar börjar knattra och när det drar igång förstår jag ingenting. Det är en ganska bra melodi men det låter så malplacerat att det är omöjligt att beskriva mardrömmen i ord. Ett till stopp i låten kommer efter en stunds hurtigt galopperande och det är väl ungefär här jag brukar ge upp. Ett rockosande pissriff startar och låten fortsätter som om ingenting hänt. En skön DISSECTION-stöld vävs för övrigt in i fanstyget. Nu blir det ett stopp till och ett gammalt bra riff tar vid. Jag tror att det är första gången i låten som ett parti kommer tillbaka, det här arrangemanget ger mig utslag. Behöver jag ens säga att det blir ännu ett stopp och basgaloppen återkommer likt könsherpes i gryningen? Den här gången spetsad med ännu sämre sånginsatser eller skrik ska man kanske säga då fåntratten inte sjunger något utan bara tjuter likt en brunstig älgko. Tack och lov är plågan slut efter detta.

Den här biten inleder de alltså skivan med. I 2 år fick man vänta på att KATATONIA skulle spela in nytt efter deras makalösa debutalster och det här är vad man får. En fullkomligt ologisk låt där arrangemanget är under all kritik, stopp efter i stort sett varje parti, malplacerade prylar och rent inspelningstekniskt trams. Dan Svanö måste ha varit full eller hög när han släppte igenom det här.

Låt 2. Shades Of Emerald Fields.

Texten till den här biten har bassisten skrivit. Varför vet jag inte då Renkse är en textförfattare utav rang men det är väl ännu en i raden utav bisarra konstigheter med den här EP:n. Låten rockar igång med ett mustigt ”hey” och ett relativt kompetent gitarrlir. Helt OK sånginsatser fortskrider och när slingan kommer in nickar man gillande. Precis när man tycker att det börjar låta riktigt bra och att KATATONIA återupptagit sin heder blir det ett stopp i låten och det börjar galopperas på gitarren. Helt uselt blir det dock inte, dubbla baskaggar börjar knattra och nu har man svalt betet med hull och hår. Precis när man svalt kroken börjar Blackheim utföra det mest missljudande gitarronanerandet skivan har att erbjuda. Ett riktigt unket sololir som han inte sätter ett enda varv. Ett gammalt riff återkommer och det gör även soloeskapaden. Varför!? Hade de lök fulla öronen!? Hörde ingen att det här låter förjävligt!? Åh, herresatanminskapare.

Exakt en sekund innan jag ska hoppa ut genom fönstret och göra slut på mitt lidande blir det ett till stopp och Blackheim börjar hejvilt gnussa fram hysteriskt catchy ensträngsmelodier. Stämmor läggs på och Renkes trumspel eller vad man ska kalla det flyter på bra. Återigen sitter man och dumflinar och nickar gillande. Uttrycket att kastats mellan hopp och förtvivlan har nog aldrig passat så bra in som på den här skivan för det blir ett till osannolikt och bisarrt stopp i låten och nu bestämmer sig grabbarna för att dödsa till det med det suraste tuggandet sedan räven åt rönnbär. Ännu ett stopp och ett science-fiction ljud senare ska det spelas akustiskt igen. När trummorna kommer in överaskas man utav en finstämd sångmelodi som de borde haft mer utav. Allting avslutas med att Blackheim slår ut ett odistat ackord men någon, och jag skyller ALLT på Dan Svanö, bestämmer sig för att trixa till det. Istället för att ackordet bara ska klinga ut så läggs det på en effekt som gör att den går upp och ner i pitch likt ljudet på en sönderspelad knullfilm på VHS. Idioter.

I jämförelse med Funeral Wedding är den här slagdängan ett litet mästerverk men det säger egentligen ingenting. Det finns potential men grabbarna är så förbannat inkonsekventa att det blir olyssningsbart. Schizofrenare skapelser får man leta efter och då är jag ändå ett stort fan utav norska SOLEFALD vars tonkonst ibland får ARCTURUS att framstå som AC/DC.

Låt 3. For Funerals To Come.

Akustiskt svårmod och suggestiva syntar utgör denna symfoni. Allt är frid och fröjd tills det dramatiska talet sveper in i ljudlandskapet. Om Renkse bara talat med sin vanliga röst och att de lagt på ett snyggt delay som effekt hade det här fungerat finfint. Nu är det eko och pitch som gäller vilket gör att dysterkvisten låter utvecklingsstörd. Jag menar det, han låter utvecklingsstörd. Efter 2 minuter och 50 sekunder är allting över och här borde skivan vara slut. Trots det missljudande talet är For Funerals To Come ett perfekt avslutningsspår.

Låt 4. Epistel.

Givetvis är inte skivan slut i och med ovanstående spår. Avslutningen på denna bedrövliga EP stavas Epistel och det är helt sonika 1 minut och 13 sekunder oljud. Wow. Ett lika grymt avslut som skivans början. Här knöt killarna verkligen ihop säcken. Det är för övrigt ett baklängesmeddelande på Epistel som jag inte orkat kolla upp vad det är de säger. Jag antar att de säger följande:

”Tack för att du väntade i en smärre evighet på att vi skulle släppa nytt material. Som tack för din hängivenhet ger vi dig en förbannad skitskiva som vi rafsade ihop i samband med en fylla hemma hos Danne. Nästa skiva kommer inte alls låta som ”Dance Of December Souls”. Fuck you. Med vänlig hälsning KATATONIA.”

/Hatpastorn

8 Comments »

Nyare poster »