Hatpastorns likpredikan

En av mina absoluta favoritsysselsättningar, förutom att tråka Heidenhammer för att han dyrkar EMINENZ, är att läsa fanzines. Nu när jag äntligen fått tummen ur röven och införskaffat mig en ny fungerande scanner tänkte jag dela med mig av dessa gamla skrifter till er. Finns det intresse så kan jag ordna så ni kan tanka ner publikationerna i PDF-format. Hojta till i kommentarsfältet om så är fallet. I nuläget får ni högerklicka på miniatyrbilderna och skicka ut möget i ett nytt fönster. Omständigt? Inte hälften så omständigt som det var att scanna in ett legendariskt sladdrigt fanzine utan att få ett mentalt framfall.

Först ut är Pure Fucking Hell Magazine nummer fyra som släpptes 1996. Denna införskaffades på Skivboden i Sundsvall samma år. Priset? Tjugo spänn. På ytan kan detta se ut som ett ganska anspråkslöst zine, och ska jag vara ärlig så är det inte precis Slayer Mag vi snackar om här. PFH-Mag har emellertid en viss je ne sais quoi och innehåller en hel del guldkorn. Då detta var ett finskt projekt kan det ses en smula underligt att inga finska band var intervjuade, men då vi istället serveras mycket norskt och svenskt har man lätt överseende med detta. Lägg därtill att engelskan är ganska skaplig. Finländare och det engelska språket brukar annars vara en lika god kombination som köttfärssås och nytvättade jeans.

Nu kör vi.

Man ska inte döma boken efter omslaget heter det, det talesättet uppfanns när omslaget till detta nummer såg dagens ljud. Helvete vad fult. Här finner vi en deprimerad gråsten bland massa stamkvistade träd. Udda var ordet. Notera den totala skevheten mellan den uselt inklippta teckningen och texten. Genialiskt.

Ledaren, en hyfsat kortfattat historia, kan man snabbt skippa. Det som är intressant på sida ett är annonsen för Northern Lights Design. Jag undrar än idag hur många det var som anlitade dessa lirare.

 

Näst på tur är en magisk annons från Malicious Records, bolaget man kunde köpa blint ifrån. Jag blir än idag alldeles varm i själen så fort jag ser Malicious-logotypen. Kul kuriosa är att GORGOROTH skulle ha släppt en platta vid namn ”Död”. Så blev det inte. Att Malicous Records gick i graven är synd och skam.

Två sidor MARDUK finner vi härnäst. Inga krusiduller. Bandfotot är rent guld.

 

THORNS bjuder även de på två sidor hyfsat matnyttig information. Det jag alltid undrat över är hur repningarna i fängelset faktiskt gick till. Faust berättar här att repmöjligheterna på kåken inte var bra men acceptabla. Jag orkar däremot inte klämma in ett jail house rock-skämt. Att frågorna är längre än svaren tyder på att Faust säkert var skitpeppad på ännu en intervju från ett zine ingen människa hört talas om.

 

På tal om snubbar som inte orkar svara på frågor är GORGOROTH näst på tur. Här får vi dock veta att tredje och fjärde plattan skulle hetat ”Gorgoroth” och ”Krig”, varpå den femte skulle hetat ”Antichrist”. Med tanke på att en av skivorna enligt bolaget skulle hetat ”Död” spädde detta på den totala albumförvirring som tog fart i min hjärna vid denna tidpunkt. Då det ej fanns nymodigheter som Internet var det ett detektivarbete av rang som krävdes för att reda ut begreppen. Till GORGOROTHs försvar måste jag emellertid säga att bandfotot är helt monumentalt. På tal om förvirring så ser vi här att Grim kallades Storm en sväng. Är det bara jag som bryr mig om sådant här förresten? Man känner sig en smula mentalt ostabil ibland.

 

ZEMIAL, det grekiska bandet INGEN brydde sig om. Däremot är det en informativ intervju och logotypen mördande snygg. Min favoritdel är dock annonsen för GRAND BELIALS KEY där Lord Vlad Luciferian, mer känd som ANCIENTs gamla frontman Lord Kaiaphas, poserar så svetten lackar. Schismen som blev mellan honom och resten av grabbarna i GRAND BELIALS KEY är tidlös underhållning. Mer om det vid ett annat tillfälle.

 

Att läsa recensioner var alltid en av höjdpunkterna när man slukade fanzines. Pure Fucking Hell Magazine hade tyvärr en sparsmakad attityd till detta varpå dessa sidor kvickt kan ignoreras. Annonsen från Merciless Records kan ni även den skita i, de släppte nästan bara dynga.

 

Närapå tre sidor ABSCESS bryter av svartmetalldominansen. Personligen har jag alltid föredragit AUTOPSY, men ingen som är vid sina sinnens fulla bruk tackar nej till en intervju där Chris Reifert medverkar. På nyhetsavdelningen som avslutar ABSCESS-intervjun får vi bland annat lära oss att NEPTUNE TOWERS tredje platta ”Space lab” är inspelad och klar. Som vi alla vet såg den aldrig dagens ljus. Det kanske var lika bra det, sist Fenriz släppte gamla godbitar gick plattan under namnet ”Engangsgrill” plus att Nattefrost tramsade runt på B-sidan. Under all jävla kritik.

 

En fet annons med STORM kanske är något att skriva ut och sätta upp på väggen. Eller inte.

Sista band till rakning är ABRUPTUM, ett gäng jag aldrig begrep mig på, däremot är intervjun riktigt läsvärd. Synd att IT aldrig släppte sin bok. Den hade jag hemskt gärna satt tänderna i. På tal om böcker måste jag påminna Kamijo att han fortfarande inte gjort något vettigt med sin Mortiis-bok. Om vi återfår till detta fanzine så har jag länge funderat på att tatuera in ZYKLON-Bs annons över hela ryggen. Råare än så kan det knappast bli.

 

Vi rundar av detta vansinnesprojekt med en fet annons för DARKTHRONEs magiska ”Panzerfaust” och drömmer oss tillbaka till en tid då det inte fanns en tanke på att döpa ett album till ”Engangsgrill”.

/Hatpastorn

Då var det då äntligen dags för mig att hämnas på Heidenhammer. Jag funderade först på att sätta ihop en lista över de mest hopplösa låtar jag kunde tänka mig, men det hade varit för lätt. Istället använde jag mig av Hammerheart Records samlingsvolym ”Music for generation armageddon” från 2002. Här finner vi arton låtar av minst sagt varierande karaktär. En del bra, en del dåligt och en enorm del mediokert själsdödande trams. Det som är intressant med att göra ett låtsnack som bara består av låtar från ett visst årtal och ett visst bolag är att man får en inblick i vad som var populärt just då. Som ni kommer att märka så var 2002 inte direkt ett musikaliskt kanonår. Just Hammerheart Records kommer jag granska lite noggrannare framöver då det var ett skivbolag som det finns en hel del att säga om. Jag känner oroväckande många som släppt plattor hos dessa holländare och gemensamt för dem är att INGEN har något positivt att säga.

Nu kör vi.

MERCENARY – “Seize the night”.
MERCENARY var det där bandet som fick rätt bra recensioner då det begav sig. Trots det känner jag ingen som någonsin ägt en skiva med gruppen ifråga eller ens funderat på att införskaffa en. Ett av MERCENARYs största problem var att de var ifrån Danmark. Dansk metal bör som vi alla vet närmas med största försiktighet. Att det musikaliska var en ganska fet och såsig historia gjorde inte saken bättre. Bearnaisesås är schysst att ha på maten, inte på stereon.

L H– AMON AMARTH!
HH – CEPHALIC CARNAGE! Eller demodödsthrash från Övik.
L H– Jag tippar på Kanada. Argentina?
HH – Meningslöst land typ Belgien.
L H– Äh, det här kan vara vad som helst.
HH – Det måste bara vara en siffra med i bandnamnet.
LH – 13? Eller 2 som i KILL 2 THIS.
HH – DYSMORPHIC 13?
HP/LH – HAHAHAHA!

Det är danskt.

HH – Plötsligt föll alla bitarna på plats. Är det HATESPHERE eller någon annan skit?

Ledtråd: BOLT THROWER har en skiva som heter så.

HH – Det är alltså det här som är MERCENARY? Ibland är det bättre för bandets skull att man inte har hört dem. Åh, jag blir riktigt jävla irriterad när jag hör det här.
LH – Hade inte Danmark med det här i schlagerfestivalen?
HH – Jag tror det. Grymt mycket vind i håret under gitarrsolot. Mycket puta med munnen och gå ner på knä. Som en avdankad godispåse av absolut sämsta tyska sort.

SATARIEL – “Coffin gateways”.
SATARIEL har en av världens snyggaste logotyper. Punkt. Synd bara att den inte användes på detta album. Det märkliga i detta låtval är att om Hammerheart varit smarta hade de tagit med ”Holy trinity” istället. Dels är den skivans starkaste kort och i ett rent marknadsföringsmässigt syfte hade det väl varit hyfsat fiffigt att pusha extra hårt på att Messiah Marcolin gästsjunger.

HH – DARKANE?
LH – Umeå?
HH – Trollhättan?
LH – Luleå? Rätt tekniskt det här.

Typ rätt. Bandet är en soppa av norrländska musiker. Vi säger att Boden, Umeå och Luleå är rätt.

HH – Inte helt uselt. Och DÄR kom rensången. Jag blir så matt.
LH – De har en alldeles för bra trummis. Lite väl cleant ljud för min smak, men i övrigt var detta inte alls dumt.
HH – Sååååå tvåtusentvåproduktion.

Ledtråd: Bandnamnet är ett demonnamn.

LH – BAAL!

Det är SATARIEL.

HH – ÄR DET HÄR SATARIEL!?  Dem såg jag live i Umeå en gång. ”Hellfuck”-demon var inte alls så pjåkig vill jag minnas.

MORIFADE –”Lost within a shade”.
Ständigt aktuella MORIFADE. Ja, vad ska man egentligen säga? Ur ett rent musikaliskt perspektiv är grabbarnas power metal varken sämre eller bättre än alla andra grupper i genren som släppte album vid denna tidpunkt, men för att uttrycka sig milt är detta inte direkt min kopp sprit. Däremot är det tidlös underhållning att tråka ALGAION-Kamijo att han lirar med dem. Då jag varit så elak med honom på senaste ska jag vara så trevlig att påstå att MORIFADE aldrig var lika värdelösa som det tidlöst genomruttna skitbandet SONATA ARCTICA. Det kan vara det finaste omdömet dessa grabbar någonsin fått.

LH – Finskt. Eller tyskt.
HH – Åh, herregud.
LH – Jag får farliga The decline of western civilization part 2-vibbar. “He´s a foxy guy”!
HH – Italienskt? Det är smaklöst och det är hurtigt och de borde skämmas.
LH – Texten känns inte speciellt tysk. Men likväl sådär härligt smaklös.
HH – Det låter nordgermanskt med en fadd portugisisk eftersmak.

Det är svenskt.

HH – Är det MORIFADE!?
LH/HH – Haha! Ständigt detta MORIFADE.

NECROPHOBIC – “Dreams shall flesh”.
Finns det ett band som haft oflyt i sina val av skivbolag måste det väl ändå vara NECROPHOBIC. Black Mark Productions, Hammerheart Records och nu det sjunkande skeppet Regain Records. Nu vet jag inte hur hårt grabbarna drabbats av dessa bolags aktiva val, men jag anar att de hade varit ett betydligt större band om de haft ett skivbolag som satsat lite hårdare. Rent musikaliskt finns det inte så mycket att orda om. Klassisk Stockholmsdöds av ädlaste valör.

HH – Det här måste vara NECROPHOBIC. Jag såg dem i Umeå typ 2003.
LH – Usch för gitarrsolot.

Det är alltid lika kul att skriva en smärre uppsats om bandet ifråga när deltagarna gissar rätt efter två sekunder.

DEMONS OF DIRT – “In dreams”.
Dessa grabbar kom från Sveg och jag tror att jag varit på fest med en av snubbarna när jag gick i gymnasiet. Mer finns inte att säga då deras musik var lika minnesförlustsframkallande som det kalaset. Det sista jag minns är att Near Dark-Tobbe försökte steka en varmkorv i en kaffebryggare. Observera att jag skrev steka. Heidenhammer spydde dessutom svart slem under festens slutskede.

HH – Trött ATG-thrash.

De kom från Sveg. Tre ord i bandnamnet.

HH – TBV?
LH – Ingen aning men det lär vara något extremt skitnödigt.
HH – Det låter som det saknas något i produktionen.
LH – Ja, det tunga.

DEMONS OF DIRT.

HH/LH – ???

SINISTER – “Bleeding towards the vendigo”.
Av alla band jag skitit fullständigt i måste SINISTER tillhöra den absoluta toppen. Trött holländsk döds som inte blev ett dugg mer spännande bara för att de tog in en tjej på sång.

LH – Jag vet vilka de lyssnat på iallafall. Sanslöst CANNIBAL CORPSE-doftande.

Ledtråd: Tjej på sång.

HH – Det här är allt som blev fel med dödsmetallen.
LH – De saknar det där psykstörda. Jag tror inte på att de är kapabla att mörda någon.
HH – Det här är life metal.

SINISTER.

HH – Är det här SINISTER? Fan också. Har de legat på Hammerheart? Ja, någon storsäljare hos Nuclear Blast blev de nog aldrig.

DIVERCIA – “Modus operandi”.
Detta var en konstellation som bara existerade i en kall meningslös tomhet. Jag kan sätta en hundring på att ingen av er i läsekretsen någonsin hört talas om DIVERCIA tidigare.

LH – Usch! Garanterat franskt.
HH – Jag skulle också gissat på det. Sångaren heter Laurent och bär plagg i krossad sammet. Fy fan vad dåligt.
LH – Samt har en svart utväxt som är väldigt långt ner. Han var gothare tidigare, mognade men har kvar samma lidelse. Och samma synt som när han var fjorton.
HH – För att inte tala om hans läderbrallor med snörning på sidorna. Borde inte det här ligga på Holy Records?
LH – Det är inte tillräckligt pretentiöst och finskt.

Det är DIVERCIA och de kom faktiskt från Finland.

HH – Vilka?
LH – Divorceia.

INTERNECINE – “The elder gods”.
Arbetsnarkomanen Jared Anderson nöjde sig inte med att spela i både HATE ETERNAL och MORBID ANGEL utan var tvungen att dra igång detta sidoprojekt som lät som en mer urvattnad version av nyss nämnda konstellationer. Få brydde sig. Några år senare dog han.

HH – Väldigt framträdande hi-hat.
LH – De här kan vara vad som helst. BLAZING ANAL STICHES?
HH – Är det såhär GODHATE låter?

INTERNECINE.

HH – Omöjligt att gissa. Sjukt intetsägande.

PRIMORDIAL – “The heretics age”.
På tal om udda låtval att ta med på en samlingsskiva är detta ett gyllene exempel. PRIMORDIAL är ett fantastiskt band och ”Storm before calm” är ett monumentalt album. Synd bara att de inte valde att ta med brottarhiten ”Cast to the pyre” istället. ”The heretics age” är nämligen inte alls speciellt representativ för det övriga materialet, även om det är en minst sagt hejig bit.

HH – Det här lät schysst. Är det norskt? Det låter som ODIUM. Fy fan vad jag kommer att få äta upp det här men detta var jävligt bra. Det här är väl fan inte VINTERSORG?

HAHA!

HH – Ja, man blir ju döv efter all dålig musik. Ät ett berg avföring och försök sedan äta en kexchoklad.

PRIMORDIAL.

HH – Kuken.
LH – Hyfsat osannolikt arrangemang.

BLOOD RED THRONE – “Souls of damnation”.
Dessa norrmän fick någon sorts form av hype, av största sannolikhet tack vare medlemmarnas tidigare eskapader. Jag förstod dock ingenting. Ett hopplöst försök att spela amerikansk death metal med dåligt ljud var vad det var. Bandbilderna var emellertid rätt käcka.

HH – Jag hatar trumljudet.
LH – Ganska bra sång. Ganska. Bandet heter garanterat något med “Rotten”.

Bandnamnet består av tre ord. Ett norskt band.

HH – BLOOD RED THRONE. Ja, det var aldrig något att hänga i julgranen. Det här gör mig nästan förbannad. Om deras bandbilder var på riktigt skulle jag vara glad. Där sköt de sig.

DANSE MACABRE – “Danse macabre”.
Minns ni när Jan från ANCIENT RITES fick fnatt och startade legendariskt ruttna DANSE MACABRE? Inte? Jag minns det i alla fall. Med fasa.

Jag visste ärligt talat inte att de gjort en musikvideo så se detta som en ren ”bonus”.

LH – Är det den holländska vampyren Odin på sång?
HH – Är det AND OCEANS?

Titeln är vad bandet heter.

HH – Skit? Det här måste vara Hammerhearts svar på MISANTHROPE.

Belgiskt.

HH – Ja, det var ju inte ”Towards the skullthrone of Satan” i alla fall.

Det var DANCE MACABRE.

LH – Ja, makabert var det i alla fall. Fantastiskt dåligt. Är det bara jag eller lät oroväckande många band såhär?
HH- Det stämmer. När folk i märkvärdighetens namn skulle sluta i sina ordinarie band för att utforska genrer som goth gick allt åt helvete. Detta är ett typexempel.

SEVERE TORTURE – “Butchery of the soul”.
SEVERE TORTUREs debutalbum “Feasting on blood” har gått någotsånär varm i min stereo genom åren. I vanliga fall har jag inte mycket till övers för dylik musik men dessa holländare har något speciellt. Det kan vara den rassliga produktionen och den orimliga sången som tilltalar mig. Lägg därtill att detta är relativt okomplicerat. Vi slipper onödiga trix och labyrintartade arrangemang. Hatten av!

Snygg stavning av snubben som lagt upp videon.

LH – DEVOURMENT?
HH – BRÖTLERS?
LH – FESTERING…
HH – Ja, definitivt något med FESTERING. FESTERING CLITPEEL?
LH – Det låter som ett framfall. Bättre än DEVOURMENT.

SEVERE TORTURE.

LH – Ja, men det var ju typ det jag sa.
HH – Close enough. Jag ska maila dem och be dem ändra namn till FESTERING CLITPEEL.

THYRFING – “The giant´s laughter”.
Ännu ett bisarrt låtval av Hammerheart. Jag har hört min beskärda del av THYRFING genom åren men skulle någon spela upp den här låten för mig skulle jag aldrig kunna gissa att det var just THYRFING. Jag anar att grabbarna överdoserade på ENSLAVEDs ”Monumension” innan de skrev detta.

LH – Man vad i Satan? De här heter säkert något i stil med BENEATH THE SILENT LUNAR ECLIPSE.
HH – Sångaren sjöng ju i sitt eget band.
LH – Omslaget är garanterat lila.

Det är svenskt.

HH – Är det HAVAYOTH?
LH – Är det förvirrade ungdomar? Brände de ner ett tält och fick spela in en demo?

Var snälla nu, det här kommer jag få fan för.

HH – Sångaren har garanterat kickat minst femtio personer som ifrågasatt hans konstnärliga vision.

Där stoppar vi! Det här är THYRFING och jag kommer få fan av Väänänen för det här.

LH/HH – Hahahahaha!
LH – Rensången luktar tung lugg som måste kastas för varje stavelse.
HH – Thomas, förlåt.

CARPE  TENEBRUM – “To see your name”.
CARPE TENEBRUM var det där projektet som inte riktigt visste vad det ville. Ena sekunden var det söt black metal och nästa sekund amerikansk dödsmetall. Vidrigt fula omslag hade de också. När den rödhåriga titanen Astennu lyckades bli kickad ifrån samtliga norska band samtidigt drog han igång detta projekt igen och när det kommer till grupper ingen brydde sig om tillhör CARPE TENEBRUM eliten. Denna låt är tagen ifrån projektets svanesång.

LH – Det var visst fler band som brände ner tält. Och hade trummaskin.
HH – Jag blir så trött.
LH – It´s a deep gory pit att hitta all den här skiten. Här har vi en snubbe som hittat ett bra riff och spelat in det på datorn så snabbt han bara kan.
HH – Det låter verkligen som en förproduktion som något spelat in på datorn. Jösses.

Soloprojekt från gammal DIMMU BORGIR-gitarrist. På första plattan hade de en tecknad jättespindel som knullmördade en brud på omslaget.

HH- Nej! Den där jävla skitskivan som du alltid plockat fram tidigare. Det är CARPE TENEBRUM. Jag har garanterat hört det här bandet tjugo gånger i sådana här tävlingar.
LH – Och du mindes inte vilka de var?
HH – Du, det kan ingen.

CRUACHAN – “The children of Lir”.
CRUACHANS debutalbum “Tuatha na gael” är en imponerande uppvisning av black metal och irländsk folkmusik. Sedan dess har de spelat hemsk folkmusik. Med avgrundslik produktion. Simon Ulfsbäcker som skrev för Close-Up en gång i tiden beskrev detta som ett ”könskvoterat lattjolajbanprojekt”. Jag kunde inte sagt det bättre. Till irländarnas försvar måste jag säga att deras senaste vax är en klar uppryckning. Denna låt är emellertid tagen från deras absoluta bottenperiod.

HH – Är det här på riktigt?
LH – Jag gillar det redan. Eller vänta lite nu. Nähä, jag ville så gärna att det skulle vara bra.
HH – Cru.. Crua.. Kruk… CRUACHAN! HA!
LH – Hade det varit på svenska hade det kallats vit makt-musik.
HH – Vit maktkamp på Falcon Crest. Hur fan kunde det här släppas.
LH – Man ska inte ha med flickvänner på sång.
HH – Jo, bättre det här än att kidsen ränner på stan.
LH – Tar låten aldrig slut?
HH – Nej. Versen är för övrigt stulen av FALKENBACH. Kan inte jag få dricka sprit nu?

REBAELLIUN – “Rebellious vengeance”.
När det kommer till brasiliansk djungelpunk har jag alltid föredragit sorgligt underskattade ABHORRENCE framför KRISIUN och REBAELLIUN. Vill ni ha rens så köper ni ”Evoking the abomination”. Se det som ett tips från coachen. Snackar vi REBAELLIUN istället så var de rätt schyssta de med, men lånen från KRISIUN blev ibland lite väl påtagliga.

HH – Då var BRÖTLERS tillbaka.
LH – Ja, det här var ju allt samtidigt.
HH – Varför tjafsa? Det är såhär demokratiska band måste fungera i praktiken.
LH – MORBID ANGEL på speed.

Brasilianskt.

HH – KRISIUN? Jag erkänner att det var ett bra tryck iallafall.
LH – Det här var den mest malplacerade sologitarren jag hört.
HH – Bedrövligt.

REBAELLIUN

HH – Jaha, där ser man.
LH – Samplar man en myggsvärm så låter det såhär. Grundtanken var god. Men så mätt man blir.

IMPIOUS – “Dead eyes open”.
En gång i tiden fanns det ett fantastiskt bra band från Trollhättan som hette CROWN OF THORNS. De släppte bland annat en fullängdare vid namn ”Eternal death” som än idag är ett av mina absoluta favoritalbum. Efter det bytte de namn till THE CROWN och blev betydligt sämre. Nu kanske ni undrar varför jag yrar om CROWN OF THORNS istället för IMPIOUS? Ja, lyssna och bedöm själva. När det kommer till att ogenerat stjäla ett annat bands musik rakt av vinner IMPIOUS guldmedalj.

HH – Kom igen Trollhättan. Det här låter som om TRIBAL INK-Uffe skulle försöka komma tillbaka till usla IMPIOUS genom att skriva ett gäng trötta låtar.

Det är IMPIOUS.

HH – HAHAHA!!!
LH – Jag hatar band där man hör att gitarristerna lyssnade på BLIND GUARDIAN i tonåren.

HAGALAZ RUNEDANCE – “Frigga´s web”.
Jag hade skyhöga förväntningar på detta då jag i min vildaste fantasi trodde att det skulle vara en fortsättning på dark ambient-projektet AGHAST. Det visade sig vara helt felaktigt. Vad man fick var en trist neofolk-historia där antalet minnesvärda partier var lika med noll. Att kvinnan bakom projektet, Andrea, släpade med sig sin dåvarande make Samoth till skivinspelningarna gjorde ont värre. Vi vet alla hur illa det gick när Ihsahn skapade musik tillsammans med sin fru i PECCATUM. Detta är inte lika hemskt, men under ytan lurar en Lovecraft-doftande skräck.

LH – SÄCKPIPERS?
HH – Är det LORD WEIRD SLOGH FEG?
LH – Det här kan vara bra. Synd bara att man alltid blir besviken. Eller vänta, det var inte så tokigt. Förutom att det inte händer någonting.
HH – CEPHALIC CARNAGE?
LH – Jag tror det här bandet har åtta medlemmar.
HH – Jag tror att en lajvare spelat in det här för att impa på sin flickvän. Är det HAGALAZ RUNEDANCE? Att hon inte fortsatte med AGHAST istället gör mig riktigt jävla förbannad.
LH – Hissmusik.
HH – Pissmusik.

/Hatpastorn

Alla hjärtans dag är inte direkt den mest dödsdyrkande högtiden, men det hindrar inte oss från att klämma fram en liten specialare. Rent spontant ville jag att Dr Panzram skulle bjuda på mer filmmaterial där han visar upp sin osunda kärlek till Frost. Den karamellen suger vi på ett tag till.

Alla som har någon sorts form av smak vet att PUISSANCE är ett av Sveriges bästa band. Eller band och band, Söderlund verkar regera skutan med järnhand. Jag skämtar inte när jag säger att jag lyssnat på ”Grace of God” över tusen gånger. Det är ett fantastiskt album. Däremot orkade jag aldrig rodda med den där hemmasnickrade musikspelaren som Söderlund petat ihop då jag helt enkelt alltid lyssnar på skivan på min stenåldersstereo.

Det var ju ett stort misstag.

Dr Panzram trumfade nämligen fram en alternativ version av brottarhiten ”In death”. Elegant framförd på svenska. En version som man självfallet bara kunde trolla fram om man lyssnade på skivan via det obskyra tillägget.

Som ren samhällstjänst bjuder vi nu på den alternativa versionen av ”In death”, på svenska listigt översatt till ”I döden”. En bättre alla hjärtans dag-gåva kan ingen få.

Avslutningsvis vill jag bara spy galla på den där jävla metall-pinen som följde med LP-utgåvan av ”Mother of disease”. INGEN som ägt den äger den längre, allt tack vare den klenaste fästanordningen i universums historia. Ena sekunden flanerar man på stadens gator med en tjusig pin på skinnjackan och en sekund senare är den borta med helvetesvinden. För att aldrig, någonsin, hittas igen.

Tack, nu har jag det ur systemet.

/Hatpastorn

Ett av favoritavsnitten i gamla fanzines var ju låtsnacken, där halvobskyra ”kändisar” fick öppna truten och bräka ur sig putslistigheter om olika talanger i scenen. Var och en skickades ett kassettband med diverse musikstycken och fick plita ned kommentarer om dessa, utan att de på förhand fick veta vilka band och låtar det handlade om. Vi vill inte vara sämre.

Hatpastorn och Hatpastorinnan, här under pseudonymen Lilith H Hekateson, ger svar på tal.

 

122 STAB WOUNDS ”Reign alive”

Bandnamnet var rätt hårt för att vara mitten av 90-talet, och man ville ju minnas att det var relativt kompetenta musiker det handlade om … men trots att detta var ett av de där norska banden förväntningarna hade trissats upp inför tog jag mig aldrig tid eller ork att kolla upp dem. Tydligen måste majoriteten av folket ha resonerat på samma sätt, för jag känner faktiskt ingen som haft skivan. Och efter att ha lyssnat igenom eländet minst fem gånger såhär på senare tid, minns jag likväl inte en ton av hur det faktiskt låter efter att sista låten klingat ut.

HP: BEDRÖVLERS? Härligt otajta kaggar. Är det tyska NIGHT IN GALES? Är det USA:s svar på SACRAMENTUM? Här finns det en stor risk att jag gör bort mig rejält … nej, jag ger upp. Det har gått en halv låt och jag har redan gett upp allt hopp.

LH: (Stirrar lakoniskt.) Det här är allt. Samtidigt. Den där ballerinaboxen som öppnats halvvägs in i låten kunde de gott ha låtit vara stängd.

Låttitel och bandnamn avslöjas och HP konkluderar att det likväl är Norges svar på SACRAMENTUM.

LEGENDA ”Wolves, honey, wolves”

Det här är faktiskt lite av en guilty pleasure från min sida, något jag kanske inte borde säga högt. I en härligt pixlad digibook vars omslagsbild mest likande ett experiment i Photoshop för barn kom skivan som salufördes som ”the earthshaking”, och det är inte ens Invasion Records vi pratar om. Syntar, kräksång och ballader i en märklig röra, men helt oävet är det inte. Efter att den där andra Luttinen fått sparken från IMPALED NAZARENE startade han alltså upp det här, medans hans mer kända bror Mika slet sitt hår i diverse intervjuer över hur avgrundslikt uselt han menade att LEGENDA var. Jag undrar fortfarande hur stämningen kring familjejulbordet var hos dem där borta i Finland på den här tiden.

OBS: Inte ens Youtube orkar bry sig om LEGENDA, detta är dock en låt från samma platta.

HP: Fy fan. NATTVINDENS GRÅT? De här var nog de otajtaste trumfill jag någonsin hört … Är trummisen CP-skadad? Life metal är vad det är. Kan det vara CATAMENIA?

LH: Finskt. Pretentiöst. Smäktande. Det här kan väl inte ha blivit något? Någonting med ”ever” måste de heta … FOREVER ALONE? 

HP och LH: Ja, det här är finska FOREVER ALONE.

Titeln avslöjas och Hatpastorn rodnar över att ha gått i fällan, då han vid ett tidigare tillfälle prisat LEGENDAs storhet. Han harklar sig och ett evighetslångt försvarstal jag vägrar skriva ner tar sin början. Fröken Hekateson nöjer sig med att skratta sig fördärvad över låttiteln.

ANGIZIA ”Kapitel IV”

Ja, jisses. Är det någon som minns hur Napalm Records till sist förlorade det sista omdöme som fanns kvar i smaklökarna och bestämde sig för att satsa alla pengarna på den av mul-och-klövsjuka hårdast drabbade hästen i stallet? ANGIZIA var ett fruktansvärt ”band” som skulle förena opera, goth och ”black” metal i en fasansfull kryddmix för att sedan steka det i härsket smör. Österrike … Hitler, Schwarzenegger, Josef Fritzl, Jörg Heider och ANGIZIA.

Självklart hatar Youtube ANGIZIA. Den här låten är emellertid exakt lika usel som deras andra hits.

LH: Herregud. Det här är något av det sjukaste … vad fan … alltså … vad?

HP: DIE VERBANNTEN KINDER EVAS? GOLDEN DAWN? Barockt var det … Mycket läderskjorta och kråsbyxor.

LH: Inte tvärtom?

HP: Nä, ett par stadiga kråsbyxor är något som alla i bandet bär. Helt sanslöst uselt.

Ledtråd: Napalm Records.

LH: Alltså, det låter som en fruktansvärd musikal som handlar om … ja, absolut ingenting. Snacka om musik man inte trodde fanns. KEYDRAGON är ett bättre band i jämförelse.

HP: Ett barns dödsrosslingar är en större musikalisk njutning. Det här måste bara vara Österrikes svar på PECCATUM.

Det är ANGIZIA.

HP: Ingen har någonsin hört en hel låt med det här bandet. Inte ens de själva. Inte ens jag köpte något med ANGIZIA. Fatta allvaret.

COUNTESS ”Give me your soul”

Jag kan inte säga att jag vet mycket om det här bandet, annat att de kom från Holland och att jag alltid haft för avsikt att låna dem ett hundöra. Lätt att vara efterklok, men det här är sannerligen inte bra. Antar att jag dock alltid gillat bandnamnet, efter att som 17-åring haft en internetflirt med en tjej (tror jag, i alla fall) med samma nick i det hårdaste av chatrum – blackmetal.com.

HP: Det här måste vara det råaste. Jag tror faktiskt jag vet vilka de här är!

LH: Det dog av en smula vid det första trumpetsyntljudet. Det är nog Pingvinen från Batmans band.

HP: Bara för att man lyssnar på KING DIAMOND är man inte KING DIAMOND. Jag ger upp. Är plågan över snart?

FESTER ”Frustration”

Med korten på bordet: det här bandet brydde sig INGEN om, hur mycket man än ville hävda att man gjorde det. Ett av No Fashions första släpp tillsammans med DIABOLICAL SUMMONING, men vad hjälpte det. Släpig, trött, intetsägande flåsmetal med förstoppning.

Inte helt otippat fanns inte detta på Youtube. Däremot en låt från samma album som låter exakt likadant.

HP: Ett riktigt jävla Heidenhammer-band. Jag gillar att han viskar högre än han sjunger.

LH: Ingen aning.

Norskt.

LH: Har de fått släppa en skiva?

HP: ALLA har fått släppa en skiva.

Namnet avslöjas.

HP: Livet är en FESTER.

LH: Det var inget som FESTE sig.

Göteborgspåbrå ist krieg.

NECROMANTIA ”Devilskin”

En special vi länge dragit oss för att göra här i Församlingen är den om den grekiska BM-scenen som påstods kunna mäta sig med den norska och svenska. Jojo. Greklands scen var en försmak på den ekonomiska kollaps som skulle komma. Valutan var oduglig redan från början, och det hjälpte inte att måla allt i ett europeiskt skimmer av sockrade solsemestrar. De enda undantagen som bekräftade regeln var ROTTING CHRISTs demo ”Satanas tedeum” och det här bandet. Någon som minns bandet ZEMIAL? Det var bandet som var känt för att de gjort en split tillsammans med ett band som gjort en split med NECROMANTIA.

HP: Originellt intro. Sjörapporten? Ah, vänta … det här är ju NECROMANTIA. En riktig kanonlåt för övrigt. Det är bara i black metal man kommer undan med att spela ”Old Lang Syne” på speldosa. Kul att en black metal-låt gjorde entré i denna låtgissartävling.

LH: Det här var det SÄMSTA jag hört!

HP och HH: VAD ÄR DET DU SÄGER!?

WONGRAVEN vs. PÄRONSODA ”Walking away from the end of the world”

Vill minnas att jag redan kommenterat detta i listan over uppföljare vi väntar på. Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig. Så här går det när musiker växer upp och ska bli märkvärdiga, och av någon anledning är norrmännen absolut värst på det området. ULVER, DHG och nu MYRKGRAV. Et tu, Brute?

LH: Alicia Keys. Japansk porrmusik. Eller, porr med japaner i. Jag känner mig lite våldtagen i alla fall …

HP: Börjar någon rappa på svenska nu åker stereon ut genom fönstret. Är det här ett känt band? Är det ingen sång?

Vet ej.

LH: Ingen har nog någonsin kommit så långt i låten för att orka höra hur det ligger till.

HP: Ett ostigt hip hop-beat … men ändå inte. Den gamla guldrullen ”Det får bara inte vara sant” som visades på Femman mitt i natten för hundra år sedan är det som poppar upp i skallen. Av någon anledning känns det tryggare att tänka på eldsprutande skalbaggar än att lyssna på detta.

LH: Försöker komma in under kläderna på en.

Det är WONGRAVEN. Ni kanske borde tänka över den där vinsamlingen ni har med honom i barskåpet …

HP: Hoppsan … ja, det här har man alltså stödköpt.

LH: Obehagligt. Lätt illamående, men ändå fyllekåt.

ASTARTE ”Voyage to eternal life”

Åh, som jag har väntat på detta. Det här bandet har jag hånats för att jag smyggillat i evigheter. Det slår mig förresten just som jag skriver detta att de faktiskt också är från Grekland.

LH: De lyssnar inte på KENT i alla fall.

HP: Rätt schysst.

Det var kul att du säger det, för det här bandet har du sågat i tio års tid. Sydeuropeiskt, är det.

HP: Då är det ASTAARTH.

Så nära att det nästan är kusligt… ASTARTE.

HP: Usch då … från ”Doomed dark years”, eller hur? Tja, inte så dåligt som jag minns det, men inte direkt ett wow-band heller. En polare till mig köpte den här skivan då han trodde att det var ett nytt släpp med ARCTURUS. Deras logotyper var hyfsat snarlika och han var väl desperat. Han blev minst sagt paff när han kom hem och lyssnade igenom möget.

Försök inte rädda situationen nu.

LH: Det är den där satans synten som är det största problemet. Varför skulle alla envisas med att peta in skitdåliga syntljud? Förklara för mig!

HP: The way it was supposed to be.

EMINENZ ”Praise the death”

Här trodde jag att jag skulle få min ultimata hämnd. Hade någon gått i den här fällan hade jag aldrig slutat tjata om det. Men, den gubben gick inte. Nåja, jag vet inte vad som tog åt mig. Men jag erkänner: för tolv år sedan drabbades jag av någon märklig psykos inne på Skivboden i Sundsvall och krävde att mannen bakom kassan skulle dra på EMINENZ på styv kuling. Jag tyckte faktiskt att skivan inte var så tokig – plus att de hade självaste Dark Man på bas, med tysk frisyr och ännu tyskare jeans. Sedan blev jag EMINENZ-Heidenhammer för all framtid.

LH: BAAL!

HP: Det här är ett sådant där klassiskt band som jag bara därför inte kommer på.

(Synten kickar in.)

HP: Vad i helvete…? Det här måste vara engelskt. Eller är det KRYPT OF KERBEROS?

LH: Inte tillräckligt poppigt. Det har lyssnat mycket på CARCASS i alla fall.

(Sologitarren kickar in.)

LH: Åh herregud … jag trodde det var en fiol. Den där nödsynten går som vanligt fetbort. En söt CARCASS-kopia med synt. Kunde varit värre.

HP: Ta bort! Jag orkar inte mer … är det något osläppt med NOCTURNUS?

Det är för fan EMINENZ.

HP: Ja, självklart. Heidenhammers favoritband.

CANCER ”Cancer fucking cancer”

Ett klassiskt döds/thrashband. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga, förutom att det var en sanslöst positiv överraskning när jag väl hörde det första gången. En mytoman jag känner ville också göra gällande att tre av medlemmarna i bandet vid olika tillfällen drabbats av just cancer, men det visade sig vara rent hittepå. Nåja, som 87:an Axelsson, eller 88:an Axelmaktsson, skulle sagt: bättre en rejäl lögn än en dålig sanning.

HP: Det här måste vara typ något hemligt med SLAYER, fast med bra sång.

LH: Uff. Måste vara jättegammalt. Härligt skitdåligt ljud. Det låter som om man tittar på något svartvitt.

HP: Du är för ung. Ljudet är typ topp ett världens bästa ljud.

Refrängen kommer in och avslöjar såväl bandnamn som titel.

EDGE OF SANITY ”Twilight”

Ytterligare en av de där skivorna jag hoppade över men som ändå funnits där i bakhuvudet. Skivan låten är hämtad från, ”Purgatory afterglow”, ger ett aningen schizofrent intryck, men suger likväl bitvis tag i en som en könssjukdom. Få band lyckades ha en sådan här maffig produktion vid denna tidpunkt … men herr Swanös skönsång i början av låten hade vi kunnat vara utan.

Introt går i gång.

HP: Nu tror jag väl … är Dan Swanö involverad?

Självklart.

LH: Det här var det bögigaste introt jag hört … men en ganska rå gitarr. Schizofrent.

HP: Är det så lätt så att det är EDGE OF SANITY?

LH: Det låter som AMON AMARTH blandat med FALCONER.

HP: TVI!

AGHAST ”Totentanz”

Detta kan vara det enda BM-relaterade dark ambient-släpp som är värt att offra en sekund av ens dyrbara liv på. Vet fortfarande inte om det är ren inbillning, men jag har alltid tyckt att den här plattan likt OLW har någonting som andra saknar.

HP: Absolut Kroumata. Låter som ett par häxor som spelat in en cover på SEPULTURAs ”Roots”.

Lustigt att du sade det…

HP: Är det AGHAST? Ha! Vill minnas att jag tyckte det här var grymt bra. Plattan blir sådär skönt obehaglig i längden. Inspelad med Deads mikrofon. DET är kunskap om något!

LH: Vet inte hur man ska kommentera det här. Som någonting ur Blair Witch Project … om man gjorde musik av filmen skulle det låta ungefär så här. Konstskoleprojekt av Blair Witch. Mycket bastkjol och svart kajal.

INQUISITOR ”Damnation for the holy”

I Close-Up beskrevs detta 1996 som ”den mest extrema thrash som går att uppbringa”, blandad med dödsskriken från en stucken gris. Tror också recensenten tyckte att sången lät precis som Tom Arayas yl i början på ”Angel of death”, fast att det sedan varade hela skivan igenom. Och det är faktiskt sant. Hårdare än så här blir det knappast, men det hjälper inte då det till sist krävs tandpetare instuckna i ögonen för att hålla öronen intresserade. Kortfattat var detta ett band jag ville tycka om.

LH: Det här var inte så tokigt, förutom sången då. Jag vill ha riktig grisdödssång på detta, inte en grisunge. Piglet.

HP: Det här är riktig Heidenhammer-musik. Du lyssnar bara på artister INGEN brydde sig om.

Ledtråd: holländskt. En skiva. Blev senare ett mycket större band.

HP: Ah, det är det där pre-CENTURIAN-köret! USURPATOR? Nej, SOMETHING-SOMETHING-ATOR?

INQUISITOR.

HP: Det var ju det jag sa!

EH: Nästan lite komiskt. Stumfilmssnabbt, som när man ser de där ryckiga rörelserna man inte riktigt hänger med i.

VENOM ”Crucified”

Kommentarer överflödiga. Du väljer: VENOM eller ANTHRAX. Är du life metal? En lustig anekdot om just den här låten, tagen från den mer obskyra ”The waste lands”, är att jag träffade på ett Youtube-klipp med scener från ”Passion of the Christ” av vår favoritantisemit Mel Gibson ackompanjerad av just detta örongodis.

HP: Säkert ett klassiskt band jag inte har vett att uppskatta. Antingen något med VENOM eller Cronos soloprojekt. Heavy metal med tuffare sång.

LH: Säkert från Litauen. Inte dåligt, men lite kvart-över-två-på-dagen på Sweden Rock.

VENOM var rätt. Vi kan för enkelhetens skull kalla det för det bästa.

HP: Därom tvista de lärde.

LAKE OF TEARS ”Floating in Darkness”

Jodå, fetare antiklimax har jag aldrig varit med om. I inte mindre än sexton år hade jag väntat på att få se LAKE OF TEARS live igen, då de i fisförnämt sinnelag i stort sett vägrat spela på svensk mark under hela perioden. När jag väl kollade in dem i St Petersburg förra året förstod jag varför. Daniel Brennare och Company suger kuk live och jag riktigt skämdes över det taffliga framförandet. Till och med spelningen i Sundsvall 1995 var bättre, vilket jag även i efterhand kan konstatera då det finns dokumenterat på en dammig VHS-kassett. Nåja, detta är från den senaste skivan och givetvis låter den helt annorlunda än tidigare. Den senaste helgjutna given kom 2004. Det börjar bli en stund sedan nu …

LH: HELLACOPTERS på crack? Äh, jag ger upp! Svenskt, i alla fall. Bredbent, spelat kaxig attityd. Man blir så trött.

HP: Är det här smuts med usla CEMETERY? Eller SUNDOWN? UNLEASHED?

Det där med CEMETARY hoppas jag nästan att bandet själva läser och tar åt sig av. Vill minnas att det faktiskt fanns någon slags konkurrens mellan de båda banden.

Efter en stund avslöjas bandnamn och titel.

HP: Okej, ja det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro. LAKE OF TEARS med mangel och tvåtakt? Mycket ska man onekligen höra, innan de berömda öronen trillar av. Jag är genuint glad över att jag knappt lyckats plocka en enda låt i detta life metal-quiz! Jag ska sätta ihop ett låtsnack som kommer att göra dig gråhårig!

THEATRE OF TRAGEDY ”Dying – I only feel apathy”

Undrar hur många som kommer ihåg att THEATRE OF TRAGEDY lät på det här viset. Det känns så avlägset, men när de dök upp var de faktiskt fullkomligt unika med att låta som de gjorde. Jag har alltid haft ett gott öra till just den första skivan, sina barnsjukdomar till trots. Efter debuten skulle dock hjärnan bakom bandet, Raymond, självklart också växa upp, utveckla storhetsvansinne och bli märkvärdig. I intervjuer började han orera om hur barnsligt metal var, då han själv minsann upptäckt sådan där häftig och nymodig tysk industripop. Och en sak var klar – inget skulle hindra honom och hans käraste, tillika sångerskan i bandet, Liv Kristine från att nå toppen. Stor humor blev det därför när han ironiskt nog blev brädad av Alex Krull från det bedrövliga tyska industripopmetalbandet ATROCITY som under en gemensam turné fattade tycke för Liv Kristine som i sin tur dumpade Raymond och flyttade till Tyskland med syntaren i stället. Så kan det gå.

Intervjuerna blev dock betydligt roligare, särskilt när Raymond kved om vilket as nämnde Alex Krull var och hur han bönade och bad om att fröken Espenes skulle hitta hem till Norge i stället.

HP: Oh, sådan här musik görs inte längre. Väldigt KATATONIA-doftande när väl gitarrerna och gruffet kom in.

LH: Tänker på bergatroll som stampar och härjar ned träd. Snart kommer garanterat tjejrösten in … vill inte.

… och det gör den.

LH: ARGH! Jag sa ju att det …

HP: Det här måste vara någon hemlig låt med KATATONIA jag inte hört … vänta nu, det är ju THEATRE OF TRAGEDY! Kuk. Liv Kristine, hon uppfann ordet och betydelsen chipspanna. Tacka vet jag TOTAL TRAGEDY från Indonesien. Brudklänning och corpse paint. De släppte en liveplatta som spelades in på deras skola. Fatta allvaret.

/Heidenhammer

 

Dr Panzram bjuder på filosofiskt ögongodis.

/Förintelseförsamlingen

Då var årets influensa typ avklarad. Jag har haft flera tusen graders feber och har allmänt frotterat med både liemannen samt diverse Infernovarelser. Tjejer snackar om att föda barn. De har aldrig varit med när Hatpastorn är kraftigt förkyld.

För att driva ut det sista slemmet ur lungorna ska vi idag snacka om KEYDRAGON. Ett band jag i likhet med tidigare nämnda ENOCHIAN dragit mig för att skriva om.

Artister som hittar på sina egna genrer har som vi alla vet sällan rent mjöl i påsen. Vi har ISVIND som lirade ”frost metal”, vi har GEHENNA som körde på ”ghost metal” och vi har TROLLECH som säger sig framföra något så suspekt som ”forest metal”.

Listan kan egentligen göras oändlig.

Den amerikanska gruppen KEYDRAGON kallar sin tonkonst för ”dragon metal”. En genre som inte låter som något man hört tidigare. Vi ska dock börja med ett par bandfoton innan vi attackerar det rent musikaliska.

Längst till vänster har vi en oskarp filur som ser misstänkt finsk ut. Enligt uppgift var man tvungen att utrota fem arter för att få ihop till skinnet till hans maffiga Steven Seagal-rock. Självfallet har han gymnastikskor på sig. Kombinationen skinnrock och gymnastikskor är som de flesta vet modevärldens svar på en sur uppstötning. Vad är det han håller så ömt i famnen? Ja, visste jag inte bättre är det symbolen för det klassiska slagsmålsspelet Mortal Kombat.

Bredvid Mortal Kombat-finnen finner vi… ja, det var en bra fråga. En medelålders kobent skinnrocksplebej med mystiska fötter och en fullkomligt vidrig skjorta med drakmotiv är vad som serveras. Lägg därtill en total samhällskunskapsläraraura och fiaskot blir komplett. Märk väl att detta inte är några ungdomar som spökat ut sig utan människor som är närmare åttio än dagen de föddes.

Kvinnan i mitten. Oj. Hade jag haft en själ skulle jag nästan tyckt synd om henne. Om vi börjar med den uppenbara landstingsfrisyren som fröken prytt med ett enradigt nitarmband från Punktshop samt en misstänkt dataanimerad blomma så är vi en bra bit på väg för att reda ut denna sörja. Leendet på hennes läppar skulle kunna betyda att hon är trevlig och snäll, men det lurar något psykotiskt under ytan. Titta en gång extra och ni kommer förstå exakt vad jag menar. Om vi går vidare med klädseln kan vi konstatera att hon är psykotisk. Varför hon var tvungen att skära upp magen på Barbaskön för att sedan trä på sig hans ruttnande kadaver kommer jag aldrig att få reda på. Det jag vet är att hennes illdåd gör mig illamående, Barbaskön var nämligen min favorit i Barbafamiljen. Att hon dessutom rakat honom för att få plagget mer slätt gör ont värre. Observera hennes kroppshållning. Man riktigt ser hur det spritter i hennes fingrar efter att få döda igen. Att hennes ben är smalare än hennes handleder är bara pestgrädde på nekromoset.

Bandets batterist valde att samla ihop Barbasköns hår och bygga årtiondets hockeyfrisyr. Ordet grifteskymfning får i denna akt en helt ny innebörd. I övrigt sitter han mest och visar upp adamsäpplet. Det kunde varit värre.

Bandmedlem nummer fem har en klädsel som utstrålar totalt mörker. Jag svär på att om man skulle ta på honom skulle man försvinna in i en annan dimension. Ungefär som superskurken Spot i Spindelmannen. Blev den referensen för obskyr? Som Cloaks kappa i Spindelmannen då? Fortfarande inte nöjda? Ja, då är ni födda på 90-talet och saknar således all kunskap som är nödvändig. Herr Mörker verkar i alla fall toppnöjd över sin klädsel. Jag förstår honom. Behöver jag ens nämna hur usel idén var att klippa in medlemmarna i en solig skog utan en tanke på struntsaker som perspektiv, skuggor och allmänt folkvett?

Nu är det här fotot ganska gammalt och jag antar att de flesta av er redan sett det. Låt oss då kolla in ett lite nyare fotografi.

Det har blivit några hamburgare sedan sist för herr Mörker och kläderna verkar ha gått ett par varv i tvättmaskinen. Man kan tydligt se att han inte kunde bry sig mindre. Genom att nonchalant luta sig mot en mur samtidigt som han plirar ut genom ett par röda EMPEROR-solglasögon har han tagit sin image in i 2000-talet. Är det bara jag eller skulle han lika gärna kunnat lira i en nyare upplaga av DARK TRANQUILLITY?

Vår kära samhällskunskapslärare har även han ätit gott. Det lustiga är att trots att han har på sig en gigantisk T-shirt, ett par lika monstruösa runkisar samt en misstänkt gipsad arm ser han hundra gånger tuffare ut än han gjorde sist. Vi tackar Jesus för att han vuxit ur den gröna draktröjan. Hans genomborrande blick är däremot genuint olustig. Det doftar pederast lång väg.

Mortal Kombat-finnen har nu förvandlats till en amerikansk Lord Ahriman-klon. Det är faktiskt sjukt likt. Han är faktiskt så lik Lord Ahriman att jag inte kommer på något fyndigt att skriva om honom.

Tydligen har KEYDRAGON skaffat sig en till tjej till sin armé av socialt utstötta människor. Hon verkar sådär lagom nöjd och ser mest ut att leta efter potentiella flyktvägar. En av hennes briljanta planer är att bryta av sin egen tumme så hon kan åka till sjukhuset för att sedan mystiskt aldrig mera höra av sig till bandet. I övrigt ser hon ut som hårdrockstjejer med dålig hållning som passerat trettio gör mest.

Någon som passerat trettio för längesedan men likt förbannat klamrar sig fast vid ungdomen är allas vår psykotiska barnboksfigursmördare. Hon är så nöjd att hon fick slakta Mortal Kombat-Ahrimans gamla skinnrock att hon kramar om sig själv. Benen är fortfarande lika smala.

Ja, nu har ni sett hur de ser ut på bild. Visst vore det intressant att se hur de ser ut när de rör på sig? Sätta denna galenskap i rörelse om man så vill. Erkänn att ni även är galet nyfikna på hur deras musik låter. Som den hedersknyffel jag är kan jag ge er den gåvan. KEYDRAGON har nämligen inte bara gjort en musikvideo, utan tre. Se, lyssna och njut.

Hur många gånger är det fysiskt möjligt att sjunga ordet ”Dragon” egentligen?

Det här är ännu ett typexempel på ett band man inte trodde fanns. Vissa kanske tror att KEYDRAGON är ett plojband. Tro mig när jag säger att detta är på fullaste allvar. KEYDRAGON har levt rövare sedan 1998 och har släppt åtta fullängdare och tre samlingsvolymer. Skivor vars omslag jag skulle kunna dissekera men någonstans måste även jag dra gränsen. Har ni psyket att utforska detta musikaliska fenomen ytterligare rekommenderar jag att ni surfar in på bandets tjusiga hemsida. www.keydragon.com

Där finns det mycket smaskens att förkovra sig i.

Nä, nu ska jag fortsätta med att hosta upp slem i regnbågens alla färger samt njuta av det chilenska guldbandet HORNS. KEYDRAGON har en tendens att göra en väldigt mätt. Och matt.

/Hatpastorn

Då var det dags att presentera vinnarna i första upplagan av The Thornspawn Challenge. Trots att tävlingen var sådär härligt omständig var det ändå extremt många som tagit sig tid att svara på frågorna. Lägg därtill att merparten av dessa kombattanter bedrev total svarsalternativsanarki.

Det bäddar inför framtida tävlingar.

Låt oss nu bara gå igenom tävlingen en gång till.

På frågorna 1-7 var svaren ganska självskrivna. Det hindrade dock inte er i läsekretsen från att skriva helt egna svarsalternativ. Något som var mycket uppskattat från min sida. I dessa svar fick jag bland annat lära mig ordspråket ”Blod är tjockare än WATAIN” samt raggningsrepliken ”Vill du följa med MAYHEM”.

Fråga nummer 8, den där ni skulle nämna ett bra band från Spanien, har de flesta svarat rätt på. Det finns inget. Någon av er svarade AVULSED och där blev det grova poängavdrag. Jag har sett dem live och… ja, det är faktiskt en annan historia. Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.

Fråga nummer 9. Vad skulle ni döpa debutplattan med EMO I LÖNNEBERGA till? Här haglade det in svar. Här kommer ett axplock:

”Grisé Knoen”. (Uttalas på franska).
”Hujeda mig sånt liv det var”.
”Skärkalas i Katthult”.
”Låt oss ta allt från varandra, Alfred”.
”Du ska inte tro vi somnar in (ifall inte nån sätter fart)”.
”Snickerboa hoppfallehej då!”
”Idas rakbladsvisa”.
”Tabber-aset i cut-hulth”.
”Att med bysse göra sig illa”.
”När kniven slinter från trägubben”.
”Snörök (Alfreds sista suck)”.
”Cuthult”.
”Naken och skändad hos Krösa-Maja”.
”Den monumentala sorgens svarta tårar under isoleringen i snickerboa där jag täljer mig till själv till döds.”
”Bråk på Lottmakaregatan”.

På fråga nummer 10 undrade jag helt sonika varför SORHIN sjunger ”Stockholm, Stockholm, Stockholm”. Även här kom det in ett stort antal insiktsfulla och informativa svar. Här kommer några av mina personliga favoriter:

”De längtar tillbaka till storartade institutioner som Växtverket och Apromus där bland annat ett band vid namn VINTERKRIG någon gång i mitten av det glada 90-talet på det första stället deklarerat att ”Det här är en spelning mot Jehova!” och sedan skurit sig i armarna med smörknivar.”

”Därför att, som jänkarna säger, ”all bets are off” när man en gång på allvar har använt ordet ”fanders” i en black metal-text.”

”De var väldigt fascinerade av tunnelbanesystemet under denna period, det var ju underground”

”Denna inspelning gjordes på vokalistens födelsedag och precis när sången lades på detta parti visade de övriga medlemmarna upp biljetten till Gröna Lund som de skramlat till.”

”Micke jobbade som målare i Stockholm ett tag innan han försvann, detta var troligen för att annonsera att han skulle dit.”

”Den ”onda anden” som ”spelade” ”trummor” på deras promo kanske var tillverkad i Stockholm?”

”Black metal handlar om hat, och vad gör en människa mer hatfylld än att i stilla ro försöka manövrera till DISSECTIONs första spelning efter utsläppet i ett myller av stressade yuppies, och det utan att ha den blekaste aning om vart fan man ska och alla man frågar stirrar på en som om man vore en förrymd renjägare i… Just det. Stockholm.”

”Man anar den muntra desperationen inför en förestående vinylraid på söder där obskyra titlar hägrar likt en mantelklädd giraff på ett förintelseläger. Givetvis är det vad sångaren har i tankarna och brister ut i sitt skivköparmaniska Stockholm, Stockholm, snoppholm.”

Fråga nummer 11 handlade om att beskriva vad som händer på skivomslaget. Återigen var antalet godkända svar högt:

”Då alla former av användande av muskler och fysisk ansträngning bara är att spela med i den förljugna komedi som kallas livet finns det egentligen inget mer skapelseföraktande än att bara sitta still och låta någon undermänniska köra runt en dit man ska. Den enda fysiska ansträngning som egentligen är godkänd är att på scen förkunna dödens ord.”

”Jag kan bara inbilla mig att bilden är tagen efter den SYNNERLIGEN BASTANTA HATATTACK som utgjorde inspelningssessionen av låten ”Magical shadows of a tragic past” från MÜTIILATIONS enda bra platta. Mey’nach måste helt enkelt ha uppslukats av sådant purt, helomvälvande skapelseförakt att hans fysiska gestalt helt sonika gav vika och tvingades spendera några kommande år i rullstol.

”Meyhna’chs slädhund och trogne följeslagare Allan Ladd har tagit ett break från att dra runt honom i hans åkdon, vilket har gjort herr M något butter då han vill fortsätta turen, så han försöker locka med ett ben få igång ekipaget igen. Det går sådär.

”Detta är uppenbarligen en lat yngling med ett svårdolt intresse för mat som trots att han bara har en hand ivrigt försökt ta sig till Sibylla för att få i sig en 200 grams fettpuck. Som ett resultat av att bara ge fart med vänster hand har han åkt i cirklar tills han blivit sned i kroppen. Men skam den som ger sig. Listigt har han satt dit ett köttben på rullstolen och hoppas nu på att en hund ska komma och dra honom till majonnäsfesten.

”Meyhnach är på lufthålspermission. Hunden på bilden är inte, som man kan tro, hans egen utan hör till vaktstyrkan där han vårdas. Av det lama ansiktsuttrycket att döma kan de ha gått lite hårt på metadonet just den här dagen.”

”Han har helt enkelt drabbats av black metal”.

De tre vinnarna är då… Äh, jag slänger med en extra skiva i potten så det blir fyra vinnare.

Robin Banks
Åsa H
Micke från Nordmaling
Níðhöggr

Grattis! Skivorna kommer med posten och nya tävlingar är på gång så ni som gick lottlös denna vända kan glädja er över att det kommer nya chanser.

Nu över till något helt annat. I förra inlägget gjorde jag lite reklam för Pålles Fanzine. Nu när jag skickat in mitt eget bidrag till hans publikation kan jag fortsätta med reklamarbetet. Räcker det inte med en intervju med självaste MALIGN samt mycket annat smått och gott kan ni läsa om när undertecknad en gång i tiden spelade i Sundsvalls största black metal-band. När jag säger störst menar jag självfallet störst som i flest antal medlemmar. Som läsare kastas man mellan förtvivlan och förtvivlan när man läser denna skräckhistoria från verkliga livet.

Nu ska jag sätta mig och skriva klart mitt öppna brev till TROLLECH.

/Hatpastorn

Efter en avklarad arbetsdag som överhuvud i Förintelseförsamlingen kan jag ibland känna att jag vill ge tillbaka något till samhället. Dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter och ge dagens ungdom en knuff i rätt riktning. I nio fall av tio vill jag att knuffen ska leda den förtappade ungdomen rätt ner i de evigt suckande svavelsjöarna då de envisas med att dyrka strunt som NOKTURNAL MORTUM och TROLLECH, men då som då kan även jag känna förståelse för denna hopplösa generation.

Idag tänkte jag agera SYO-konsulent och ge lite allmänna tips på hur man får ut så mycket som möjligt av sitt dödsdyrkande när man lämnar grundskolans trygga hamn.

1. Arbetslös.

Egentligen skulle min lista på jobbmöjligheter kunna sluta här då arbetslöshet är den optimala katalysatorn för obskyr kreativitet. I stort sett all bra musik, oavsett genre, har skrivits av ungdomar som går på socialbidrag, A-kassa eller något annat underhållsstöd. Sveriges DSBM-scen hade exempelvis ej existerat om vi inte haft ett socialt skyddsnät av den kalibern som vi faktiskt har. Vid närmare eftertanke önskar jag nästan att vi skulle titta lite mer på hur Nord-Korea gör. Hör jag ett band till som spelar gnälligt Indiepopinfluerad svartmetall med texter på svenska som får en att rodna vet jag inte om jag orkar fortsätta att andas.

Som arbetslös har man tiden att göra vad man vill samtidigt som man känner den där härliga ångesten som vi alla strävar efter då man är kroniskt pank. Mortiis, han skrev exempelvis en bok då han gick på socialbidrag. Andra startar ockulta samfund, pillar med Fanzines eller startar en distro. The sky is the limit.

2. Student.

Att fortsätta plugga är ungefär som att vara arbetslös, fast med den väsentliga skillnaden att man tvingas betala tillbaka sitt socialbidrag i resten av sitt liv. CSN ist krieg. Enligt rykten kan man faktiskt lära sig något av att studera, men jag betvivlar starkt att dina otaliga högskolepoäng i ämnet Blashyrkh-mytologi kommer att rendera i något vettigt jobb i framtiden. Det lustiga med att plugga är att man på något obegripligt sätt likt förbannat har lika mycket fritid som en person som är arbetslös. Denna tid bör ägnas åt att lyssna på andra bands kassetter och en allmän dyrkan av de mörka makterna. Själv spelade jag i ett absurt antal band på den tiden jag studerade och jag undrar än idag hur fan jag hade tid.

En tumregel för att se sig som en lyckad student är att du ska blåsa minst en kvarts miljon på studier för att sedan ALDRIG jobba med något som har med det du studerat att göra. Gör man på något annat sätt gör man helt enkelt fel.

3. Brevbärare.

När det i forntiden blev allmänt känt att Fenriz från DARKTHRONE knegade som postanställd har yrket klätts i ett magiskt skimmer. Jag har själv jobbat som brevbärare, men jag kan inte påstå att det levde upp till förväntningarna. Jag var sexton år och var tvungen att sluta skolan två veckor tidigare för att sommarjobbet skulle bli mitt. Undertecknad kände sig som en uzbekistansk bomullsplockare, men pengarna var minst sagt lockande. Sommaren jag arbetade som brevbärare visade sig vara den regnigaste sommaren i Sverige på åttio år och jag blev dagligen trakasserad av en senil kärring som kallade mig ”post-flickan” då mitt skägglösa anlete i kombination med mitt långa hår uppenbarligen resulterade i ett feminint utseende. Jag fick dock sista skrattet då jag dumpade hennes pensionspengar i fel brevinkast. Den fysiska ansträngningen av att dagligen cykla och springa i trappor gav mig emellertid den optimala svartmetallkroppen. Konkav bröstkorg, håglös min och pinnsmala ben. För pengarna köpte jag tvivelaktiga skivor och ett Playstation. Morsan blev alldeles matt.

Att jobba inom Posten är ett klassiskt kneg i den gamla skolan. Mer svartmetall kan det egentligen inte bli.

4. Plantsättare.

På papperet är det extremt black metal att jobba i skogen. Synd bara att verkligheten har en helt annan tolkning av vad black metal är. Då min släkt äger både skog och mark uppe i Norrland var skogsarbete inget som var obekant för mig. Den mentala härdsmältan som måste drabbat mig när jag som nittonåring frivilligt valde att ta jobbet som plantsättare i skogarna runt Torpshammar måste ha varit legendarisk. Nu kanske ni undrar vart Torpshammar ligger? Jo, det ligger i närheten av Missnöjet.

Jag skämtar inte. Platsen heter Missnöjet.

På ett kalhygge blir det väldigt varmt på sommaren och plantorna väger en del så det är inga som helst svårigheter att uppbringa både misantropi och skapelseförakt. När man ont anande pangar ner plantsättningsröret i ett jordgetingbo får man även lite motion.

Ett guldjobb med andra ord.

Lägg därtill att man jobbar ensam så man har sina egna tankar som sällskap hela dagarna. Då föds en hel del vansinne och ett och annat lyriskt mästerverk.

5. Mejeri.

Egentligen skulle rubriken kunna lyda ”Industrijobb” men jag tar mejeri som exempel då jag själv jobbat under Milkos svarta fana. Industrijobb är black metal men Milko i Sundsvall kan mycket väl vara den märkligaste platsen jag arbetat på. Hårdrockarratiot var skrämmande högt. Varje dag knegade man med medlemmar och ex-medlemmar från bland annat SETHERIAL, MIDVINTER, SORHIN, BLOT MINE, IN AETERNUM, IN BATTLE, EGREGORI, BLACKWINDS, ODHINN, DIABOLICAL, SORGHEGARD, CONQUEST och tusen och åter tusen andra konstellationer.

Bandinaveln i Sundsvall är legendarisk.

Nu kanske ni tror att det var tack vare ett gäng suspekta hårdrockare som stämningen i fikarummet var udda? Fel, fel, fel. Alla som knegat inom dylika yrken vet att det är gott om original bland personalen. En snubbe kunde inte titta och prata samtidigt så han blundade så att ansiktet blev helt skrynkligt så fort han skulle säga något. Lägg därtill att INGEN förstod vad han sade och att hans salivutsöndring var av det mer maffiga slaget. Om ni någon gång bestämmer er för att besöka Sundsvall och ser en svettstinkande titan till man som blundandes spottar ner hela sin omgivning när han ger ifrån sig mystiska läten så har jag jobbat med honom.

Vi har även dåren som under fikarasterna ritade pratbubblor i de obligatoriska knulltidningarna. I dessa bubblor skrev han de mest osannolika historierna om hur de nakna damerna dyrkade hans lekamen.

Det blev jättekonstig stämning när vi upptäckte det.

Vidare har vi gubbarna som jobbade vid gräddmaskinen. Tydligen ger grädde ifrån sig hälsovådliga ångor då de pratade som sångaren i NATTVINDENS GRÅT sjunger.

Listan kan göras längre men jag tror ni förstått poängen. Ett industrijobb är hyfsat välbetalt men ens mentala hälsa är i farozonen. Gör det bästa av situationen, omfamna galenskapen och bilda ett band som låter mer utflippat än en korsbefruktning mellan FURZE, ONKEL KÅNKEL och DIAPSIQUIR.

6. Dagis.

Fråga mig inte varför, men av någon konstig anledning blir vi hårdrockare väldigt ofta förskolelärare eller fritidsledare. Jag antar att det är lika roligt att sitta och rita, bygga LEGO och plinka på en gitarr i vuxen ålder som det är när man är barn.

2002 jobbade jag själv som förskolelärare. Jag trivdes ganska bra men var tvungen att sluta då jag skulle åka ut på en månadslång turné med mitt band som förband åt bland annat AMON AMARTH. Såhär i efterhand vet jag inte om det var mitt livs mest lyckade karriärval.

Gillar man att vara konstant förkyld och att ha riskorn under strumporna är förskolelärare jobbet för dig.

7. Kontorsjobb.

I drygt fyra år satt jag framför en datorskärm och ruttnade innan jag tog mitt pick och pack och drog till Norge. Att jobba på kontor är själva definitionen av själsdöd, men det finns möjligheter att plugga på sina kunskaper om black metal när man sitter och önskar att tiden kunde sluta gå baklänges. Då chefen inte ser kan man lite smidigt glida in på nätets skuggsidor och förkovra sig i musikens förtrollande värld. Mycket av det tidiga materialet på Hatpastorns Likpredikan skrevs faktiskt under arbetstid. Rent tekniskt har jag aldrig tjänat så mycket pengar på musiken som jag gjorde då. Lägg därtill den totala känslan av eufori man känner då man sitter och skiter under arbetstid och att man faktiskt får betalt för det. En av mina kollegor drog detta till sin spets genom att sätta sig på dass den sista halvtimmen varje dag. Självfallet utförde han inga kroppsliga behov, han satt på den nedfällda sitsen och spelade spel på sin mobiltelefon.

Chefen blev jätteglad när han fick reda på det.

På tal om själsdöd startade jag bandet SJÄLSDÖDEN tillsammans med mina kamrater Kantor Aronsson och Günther Satan Göring under denna period. Kantorn knegade inom psykiatrin på ett boende där dårarna inte bara var allmänt utvecklingsstörda, de hade även andra grava psykiska åkommor. Tänk er att ta hand om en person med grav cerebral pares som även är spritt språngande schizofren. Göring jobbade som fritidsledare. Typ samma sak.

Vi skrev tonvis med texter och skrev en hel del musik. Däremot repade vi aldrig då vi var för trötta efter jobbet och projektet lades i malpåsen. Ödets ironi om något.

8. Kriminell.

Väljer du brottets bana säljer du per automatik några extra exemplar av din senaste CD. Det är löjligt lätt att göra reklam för ditt band om du har några tunga domar i bagaget. Då min personliga erfarenhet av den undre världen sträcker sig till att jag som barn stal en påse pantflaskor är jag kanske inte rätt person att tala om detta. Däremot kan du göra såhär:

Förutsatt att du lyssnar på black metal. Ställ dig vid din skivsamling, titta på dina plattor och välj ut de alster där du vet att någon av medlemmarna gjort något olagligt. Lägg dessa på soffan och kolla vilka skivor du har kvar i bokhyllan.

DIA PSALMAs ”Gryningstid”. Den äger alla, kolla vidare!

SONIC SYNDICATEs ”Love and other disasters”. Tja, den kan du nog lägga i soffan. Brott mot mänskligheten lyder rubriceringen. Kul att du har SONIC SYNDICATE i samlingen bredvid SORHIN och SORGELDOM. Att du inte skäms. Kolla vidare.

Jaså, det finns inga fler alster i din samling kvar.

Poängen är glasklar, brott lönar sig.

9. Norge.

Jag har jobbat på slakteri. I Trondheim. Samma stad där de Mysteriis dom Sathanas-kyrkan står. Ett av de absolut bästa kneg jag någonsin haft och chansen är stor att jag återvänder även nästa säsong. När jag och Hatpastorinnan letade bostad här i Norge hittade vi först en lägenhet i den lilla staden Hell.

Det hade nästan blivit för bra för att vara sant. En MANIAC BUTCHER i Hell. Ja, ni hör ju själva.

Trist nog låg det lite väl långt borta så det blev boende i centrala Trondheim istället. Att arbeta i Norge, om än bara för en begränsad period, är något jag varmt rekommenderar. Däremot blir det något surrealistiskt när man kommer tillbaka till Sverige. Nu under jul stannade vi till på en bensinmack i Örnsköldsvik och handlade tonvis med snask, läsk och mackor för den långa resan norrut. På väg in i bilen utbrast vi simultant:

Helvete vad billigt det var!

10. Obskyra svartjobb.

Egentligen är Heidenhammer guden av obskyra svartjobb, en yrkeskategori som efterlämnar minst lika många anekdoter som en turné, så det borde vara han som berättar om sina dagar som ung diversearbetare. I samma veva kan han hemskt gärna få berätta lite mer om sin tid som TV-personlighet i SVTs kultursatsning ”Röda rummet”.

Det här kommer jag få fan för.

Själv har jag jobbat, och jag skämtar inte nu, som kombinerad roddare och logevakt åt Thåström. Det var via min polare Holy Records-Danne som jag fick detta toppjobb och tillsammans stod vi och vaktade Thåströms loge med bistra miner och korslagda armar. Då det var knökat med folk såg vi inte vilka som var förband så vi agerade utan pardon när det plötsligt kommer en underlig filur rusande emot oss. Med diverse stridstekniker stoppade vi kretinen och vi kände väl oss ganska nöjda tills vi insåg att det var estradpoeten Bob Hansson vi hindrat. Det var han som var förbandet och det blev skitjobbig stämning. Efter detta nederlag började Thåström lira och vi blev en smula hungriga. Tursamt nog låg det ett stort fat mackor i närheten som vi inmundigande medan musiken fick gubbarna och tanterna i lokalen att vicka på lillstjärten. Givetvis var detta Thåströms jävla mackor och det blev skitjobbig stämning igen då han och hans band lirat klart och var vrålhungriga.

Så, nu har ni ungdomar fått lite råd och rön. Nu kan jag med gott samvete fortsätta att skriva mitt bidrag till Pålles Fanzine. Kolla in Situation Skitstörd, länk till höger för mer information gällande den publikationen.

/Hatpastorn

1. KHASHM – ”Portals of Inferno”.

Tjornij Metall.

2. SEPTORY – ”Seductive art profane”.

Metall Smerta.

3. PRIMORDIAL -”Redemption at the Puritan’s Hand”.

Inte för att den kan mäta sig med ”To the nameless dead”, men vad är väl en bal på slottet.

4. LAKE OF TEARS -”Illwill”.

Hade väntat på att se dem live igen. Sexton år tog det. Och värre antiklimax har jag nog aldrig varit med om. Trots det, finns det i alla fall ett par hyggliga låtar på skivan … vill jag intala mig, i alla fall.

Efter det har jag ingen aning om vad som dykt upp det här året. BURZUMs ”Fallen” har jag ett så kluvet förhållande till att jag väljer att låta den bero.

5. Svein Strömmen – ”Mayhem i Hamam”.
För en gångs skull en någorlunda originell artikel om bandet ifråga.

6. Kling & Johanneson – ”Blod, Eld, Död”.

Förväntningarna var på bottennivå, men den var ju bra på riktigt. Ibland.

7. KHASHM – ”Dark path to his throne”.

Rysk dödsdyrkan av bästa sort.

8. PARAGON BELIAL – ”Hordes of the darklands”.

Vill minnas att det fanns något riff värt att lyssna på.

9. IMPALED NAZARENE – ”Under the Black Sun Festival 2011”.

Mest för att Mika var snäll nog att ge mig alla sina ölbiljetter. Men visst, de röjde bra och körde igenom alla hits man ville höra.

10. AGALLOCH.

Relativt kompetenta musiker.
Hatpastorn inflikar: Drag under AGALLOCHERNA. Förlåt, var bara tvungen att ta mitt samhällsansvar då Heidenhammer missade denna Göteborgsdoftande ordvits. Tack för mig.

11. SLAYER – ”War ensemble”.

Varje dag nu i nio månader.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

I väntan på Heidenhammers årsbästalista bjuder vi på lite julmys.

/Förintelseförsamlingen