Skivomslagssnack med Dr Panzram och Hatpastorn. Kvällens tema: Last Episode.
Shining Of Kliffoth – ”Suicide kings”
Hatpastorn:
Det var evigheter sedan jag och doktorn botaniserade i de vidriga skivomslagens stinkande ödemarker. En exkursion i smuts om man så vill. Jag hade faktiskt sett fram emot detta och när Panzram meddelade att han valt ut ett flertal omslag blev jag lite glad, hur sjukt det än må låta. Den gode doktorn gick emellertid direkt på strupen när han först kastade Shining Of Kliffoths EP rätt i ansiktet på mig och sedan kacklade på vansinnig jämtländska att nu jävlar blir det Last Episode tills vi blöder. Årtalet på denna giv? 1999 såklart. Skivbolaget? Tidigare nämnda Last Episode. Logotypen är inte så tokig, men stenfiguren med pensionärsmun som vilar sig i en hög med oskarpt gödsel är inte det snyggaste. Människospillran som skapat detta konstverk heter Tobi Kriesbach. Kastar man om bokstäverna i det namnet får man nästan ”choka Berits bil”. Slump? Nä, usch, detta föll mig inte i smaken.
Dr Panzram:
Bandnamnet låter som en viktoriansk allegori för antingen självbefläckelse eller toalettbesök. ”Excuse me sir, have you been shining your kliffoth in there?”
Aldrig tidigare har ett band från Österrike känts så här Italien-mediokert och då har jag och kommer (förhoppningsvis) aldrig behöva ta del av deras tonkonst. Omslaget då? Jo, här har vi en frodig Vinmeny-djävul som med flyende blick och lite halvambivalent inställning verkar gå samma öde till mötes som Arnold i Terminator 2. Hade jag spelat i ett lastgammalt death ´n roll/crossoverband på den lokala fritidsgården hade jag varit skitnöjd med det här verket.
Eisregen – ”Zerfall”
Hatpastorn:
Eisregen är det där tyska bandet som funnits jämt och som har släppt en miljard skivor. Alla är givetvis helt utsiktslösa. Lustigt nog har flera av deras skivor fått bannor i Tyskland och får således inte framföras live. Ungefär som Cannibal Corpse. Eisregen är inte Cannibal Corpse. Eisregen är en tysk frätande smet av goth, döds och black. Omslaget då. En kuslig bildlektionsskog där spök-Gollum sitter och skiter i ett träd samtidigt som han med munnen formad som ett ”O” skriker ut sitt parningsläte. ”Hooooo, hoooooo!”. I samma träd hänger liket efter Anders Glenmarks karriär. Idén med Gollum i trädet och den hängda gubben suger, men i övrigt gillar jag stämningen i bilden.
Dr Panzram:
Blutkehle bad ibland sin femåriga dotter att illustrera hans munspelskonserter.
Andras – ”Quest of deliverance”
Hatpastorn:
Fy fan vilket skitband det här är. Finns det ett band som symboliserar Last Episode är det Andras med låten ”Diabolical christening”. Vokalistens Kalle Anka-hyllning är … ja, vad kan man egentligen säga? Omslaget då? Ja, det fullkomligt osar av Invasion Records och ni som hängt med ett tag vet att det inte är något positivt. Möjligen HIV-positivt. Photoshopspyan är massiv. Precis när man stirrat sig mätt på logotypen som innehåller två liemän och ett mustigt rövhål ger man sig ner bland flammorna och ser en illa renderad version av tösabiten som yrar omkring i skogen på Naglfars ”Vittra”. Hon gick vilse i Umeå och hamnade i Helvetet. Imponerande. Jag vet inte vad det är med mig idag men jag ser bajskorvar och könsorgan exakt överallt. Är det för att det snart är pingst?
Dr Panzram:
Andras måste vara från någon ort ovanför Umeå (kan också vara från Bollnästrakten) som kom på kant med Invasion Records och gav mastern och layouten till Last Episode istället.
Hermh – ”Taran”
Hatpastorn:
Alla som trodde att den här skivan hette ”Tarzan” när den släpptes räcker upp en hand. Hermh var ett gäng polska syntvampyrer som på sin debut valde att ha en gråtande blyertsluffare på omslaget. Man har sett värre men då skivtiteln ”Tarzan” etsat sig fast i min skalle kan jag inte ta detta seriöst. Sedan är det något med skivomslaget som har samma aura som Let Me Dreams fiasko ”My dear succubus”. Vänta lite nu, en polsk Cradle Of Filth-klon. Kan man kalla dem för Hermh-apor? Heyoooo!
Dr Panzram:
Rent hantverksmässigt är faktiskt inte det här så tokigt. Bra svärta och fina skuggningar. Jag utgår dock ifrån att Pastorn redan dragit samtliga bukkake-liknelser vid det här laget, så det enda jag har att tillägga är att jag antar att snubben på omslaget fick frågan om han hade drabbats av ögoninflammation när han kom till jobbet dagen efter.
Pagan Winter – ”Inferos”
Hatpastorn:
Pagan Winter. Tyska rödögda lallare under en undermåligt inklippt fullmåne. Hade bilden varit svartvit och de inte snålat med effekten ”threshold” hade detta naturligtvis varit en succé. Nu blev det såhär. Snubben längst till höger ser ut att ha slickat sig mätt på sadotysken i mitten. Killen till vänster ser strykrädd ut. Krullet längst bak hade lika gärna kunnat spela i Enthroned. Sadotysken … ja, det är väl en helt vanlig tysk liksom. Inga konstigheter.
Dr Panzram:
Skivomslagssnack OCH bandfotokatastrof i ett, jo jag tackar jag.
Detta doftar internskämt som råkat få skivkontrakt av bara farten. Riktigt tysk jävla ”nu ska vi vara old-school”-logo i en rödton som inte matchar titelns. Jag undrar vems idé det var att köra med corpsepaint för ingen av dom verkar vilja ha den på sig. I centrum står en lönnfet Nattram från Silencer och håller i vad som ser ut som den övre delen av en enhjuling under armen.
Jag antar att den layoutansvarige inte riktigt lyckades maska den blå väggen i bakgrunden så hen gjorde istället ett halvhjärtat försök att förvandla den till ett spöklikt skimmer och smög in en tämligen obekväm måne för att fullända illusionen. Resultatet blev i vilket fall flawless.
Dawn Of Dreams – ”Garage days in Hell”
Hatpastorn:
Just den här skivan måste ha varit en riktig storsäljare. Gammal skåpmat med tyska Dawn Of Dreams. Man tar sig för pannan. Vem, och jag är helt allvarlig nu, i hela världen känner ett så enormt sug efter bandets demomaterial att de betalar för detta? Jag har för övrigt alltid avskytt bandnamnet. Det låter som life metal av värsta sort och är man inte övertygad kan man titta en extra gång på omslaget. Fy fan vad slött.
Dr Panzram:
Dawn Of Dreams har faktiskt två saker gemensamt med Metallica. Båda har släppt en EP som heter ”Garage Days” och båda har valt att pryda sina verk med de fulaste omslagen någonsin. Valet att köra med ett gorillaskelett med panikångest inte mindre än tre gånger skapar så många frågetecken att det ger MIG panikångest bara av att tänka på det.
Shining Of Kliffoth – ”Twilight of Sehemeah”
Hatpastorn:
Shining Of Kvarforth gör brutal comeback med deras sista giv ”Twilight of Sehemeah”. Neurosedyn-Gandalf står och visar upp sina nyinköpta extraljus och siktar extra noga mot Legolas då han vet att den lilla slanalven får hemsk migrän av skarpt ljus. Gandalf hatar egentligen alver, gnomer, halvlängdsmän och … ja, Gandalf hatar faktiskt alla raser. Det står med i De förlorade sagornas bok 2. Det är bara jag i hela universum som orkat läsa den, inklusive alla fotnötter. Där står det iallafall, svart på vitt, att Gandalf är en nazist som bara vill förgöra och en värld förstöra.
Dr Panzram:
De österrikiska självbesudlarna slår till igen, här med sitt mest talande verk hittills.
Jag får anta att det är meningen att herr Sehemeah skulle sitta i någon form av lotusställning, men eftersom verket saknar all känsla för djup eller talang så ser hans knän mer ut som fötter. Istället för en ond nekromantiker som reciterar hymner till nattens härskare får vi istället en skäggig halvapatisk dvärg som ser ut att använda en strålkastare för att lysa sin väg på kvällspromenaden.
Funebris – ”Triumph of the everlasting fire”
Hatpastorn:
Oj, Last Episode var alltså inne på Invasion Records kontor och stal en hink med den klassiska Invasion-röda färgen. Lurigt. Funebris är mest kända för att ha ett av de mest tröstlösa bandfotografierna någonsin. Idag är vi dock här för att diskutera skivomslagskonst. Vad kan man säga? Det är svårt att se så mycket annat än rött. Både bildligt och bokstavligt. Koncentrerar man sig till migränens spets kan man skymta en kyrka och en skog. Wow.
Dr Panzram:
Jag har nog aldrig i mitt liv sett ett omslag som varit så fulländat Photoshop som detta. Det är så perfekt i sin bedrövlighet att jag måste nagelfara det för att kunna finna en begynnande spricka i det för att därifrån rasera dess fasad. Detta är en sådan gruppvåldtäkt av stilar att jag i ärlighetens namn inte vet vart jag ska börja, än mindre avsluta.
Foto på byggnad som ser ut som en kyrka/slott: check
Alla effekter körda på +100: check
Obehagliga färgtoner: check
Vedervärdig morphning med mediokert artwork: check
Daterade effekter på logo och titel: dubbelcheck
Exquisite.
Suidakra – ”Auld lang syne”
Hatpastorn:
Jag måste se i syne. Auld lang syne. Snackar vi band som tröskat runt är Suidakra med i toppen. Tolv jävla fullängdare! TOLV! Få av dem är speciellt bra. Det värsta med det här omslaget är att allt bara är så tröstlöst. Inte ens gubbar som kör lastbil hade velat haft detta målat på fordonet. Inte ens kringresande nöjesfält hade haft detta på sina lyckohjul där man i teorin kan vinna kexchoklad men i praktiken är det bara ett ekonomiskt slukhål. Mustaschvikingen har iallafall pyntat fint på sin lilla tuva. Dödskallar på grenarna och en söt korp. Nu ska vi förresten reda ut en sak. Har ni testat att hänga ett människokranium på en tunn liten kvist? Det går inte. Sjukt overkligt omslag.
Dr Panzram:
Djingis Khan var den siste som föll och den förste som behövde tömma blåsan efter mongolernas legendariska mäskfest i kullarna utanför Kiev. På vingliga ben försöker han nå ett anständigt avstånd från sina utslagna kamrater. Han reagerar inte ens på de i busken upphängda vampyrskallarna, de var inte där när festen började, men Djingis har betydligt viktigare saker att tänka på, han har äntligen nått sitt mål, ett litet stup vid lägrets kant. Väl på plats ställs han inför nästa dilemma, vad göra först? Pissa, spy eller svimma?
Graveland – ”Carpathian wolves”
Hatpastorn:
Denna är diskutabel. Last Episode återsläppte den här skivan 1999 (!), men jag är högst tveksam till att det är ett officiellt släpp. Märkligt överhuvudtaget att Last Episode tog i denna ens med tång. Tyskar är ju lite känsliga när det kommer till armviftande polacker med lustiga hattar. Polackerna är väl i och för sig lite känsliga för armviftande tyskar vid närmare eftertanke. Jaja. Circle of life. Omslaget ser givetvis helt förjävligt ut och det blev inte bättre när No Colours Records ironiskt nog släppte den i ”färg”. Vi minns alla den där sinnessvaga blyertskrigaren på omslaget till Satyricons ”Dark medieval times”. Här har han klivit av hästen för att knäsittandes sjunga Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. När man inte tror det kan bli dummare lägger man märke till vargen. Bara titta på den.
Dr Panzram:
Den hårda sanningen är att med undantag för ”In the glare of burning churches” så gillar jag INGET Rob Darken har gjort.
Jag får klara ”Night on the bare mountain”-vibbar av det här. Man ställer sig frågan, om någon utanför den här scenen skulle se det här omslaget, hade man kunnat klandra dem för att tro att detta var ett skämt? Det ser ut som något en trettonårig tjej med stark trea i bild rafsat ihop under en mattelektion.
Amortis – ”Gift of tongues”
Hatpastorn:
Amortis. Bandet som bara hade karriär därför att folk såg fel och trodde de köpte en skiva med Amorphis. Tänk att komma hem med en skiva, stoppa den i spelaren och förvänta sig att lättlyssnat finskt jommel ska ljuda ur högtalarna och så PANG, menlös österrikisk svartdöds. Rättelse. Menlös österrikisk svartdöds som drabbats av Matrixviruset. Smaka på låttitlarna ”Fear F/X – The pleasure mechanism” och ”Hyperthalamic prey” om ni tvivlar. Sedan har vi omslaget. Ett klassiskt Photoshopinferno signerat Niklas från Dark Tranquillity. Ibland fick han till det, ibland inte. Denna var väl ingen aha-upplevelse precis. En apa med vingar och problemtunga. Huvudet är tre gånger större än vingarna så jag betvivlar att varelsen flyger speciellt bra. Sedan har vi några gubbar, en spritflaska, en såg och en olustig krok. Jag är bombsäker på att Niklas fick ett brev som såg ut såhär:
Hey, wir genannt Amortis und herkunft aus Österreich. Wir wollen mit einem affen ein album-cover zu haben , eine säge , eine zunge , ein haken , ein paar alte männer und eine flasche schnaps . Werfen sie in eine geister mond und ein paar gräber , wenn du bist. Sie erhalten 50 Euro . Schönen abend!
Vad göra liksom? Ett jobb är ett jobb.
Dr Panzram:
Jag sparade det värsta till sist. Av kvalitén att döma får jag gissa att Amortis antingen var en storsäljare eller helt enkelt betalade för det här omslaget själva, för rent hantverksmässigt så är detta milsvida bättre än de övriga på den här listan. Men det är ändå det värsta. Maken till dryg jävla uppsyn får man fan leta efter. Jag kan gissa att det sneglades på en och annan Regain/Century Media-release när det här rövhålet skulle komponeras ihop.
I ett infall av ren masochism gjorde jag lite efterforskningar och upptäckte att den här plattan är släppt på klåparbolaget Blackend, vilket egentligen borde diskvalificera det här bidraget, men så slog det mig att absolut ingen bryr sig. Allra minst jag.
Hatpastorns likpredikan 
5 september, 2022 den 5:24 e m
Jag vill även hävda att Pagan winter inte har särat på orden utan heter Paganwinter.