Gästbloggare: Heidenhammer. Del 3.
Nu när hösten börjar göra intrång så kan det vara trevligt att krypa upp i soffan och blötstirra på någon skön rulle. Min norske kollega gjorde just det men fredagsmyset förvandlades snabbt till ett kallt människoförakt. Trots varningar valde han att beskåda det senaste spektaklet inom kategorin svartmetalldokumentärer vid namn ”Until the Light Takes Us”.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
I dag skall jag behandla något jag satte kaffet i vrångstrupen till i går. Dyngrullen ”Until the Light Takes Us”.
Jag har funderat över hur just detta inlägg skall kunna författas på ett sätt som faktiskt gör det något sånär underhållande att läsa, men jag kommer faktiskt inte på något. Så det här kanske får ses som ett ”allvarligt” inlägg.
Och black metal var inte tänkt som underhållning, det skall vi ha klart för oss.
Nåväl. Är det något jag blivit otroligt trött på under senare tid är det alla förbannade s.k. ”dokumentärer” om BM som poppat upp likt maskar ur ett illa balsamerat lik. Jag orkar inte ens nämna namnen på dem, kanske mest för att jag inte orkat lägga dem på minnet. Gemensamt för dem är i alla fall att INGEN av dem lyckas komma med någonting som helst nytt, tänkvärt eller ens i närheten av att vara intressant.
OK, för inläggets skull kanske jag bör ge några exempel. Ett par av dessa dokumentärer (egentligen en skymf mot seriösa journalister att klassificera dem så) heter ”True Norwegian Black Metal” och ”Black Metal Satanica”. Också värd att nämna i sammanhanget är, om än ingen filmare, men kanske ett av mina största irritationsobjekt – fotografen Peter Beste.
Den gemensamma och mest patetiska nämnaren för samtliga är att de låtsas som om norsk BM är ett helt oexploaterat ämne och att de själva agerar som någon slags pionjärer.
Nonsens.
Harmony Korine (ni vet, karln bakom ”Gummo”) använde sig av BM utöver de ordinarie gränserna och började exploatera fenomenet redan för över tio år sedan. (OK – lite heder skall ges till ”UtLTU”-makarna för att de faktiskt låter honom synas i några mikrosekunder.)
Ett mycket litet fåtal av BM-dokumentärer tillhör undantagen, så för rättvisans skull skall de kanske nämnas. Dessa producerades dock på 90-talet. ”Det Sorte Alvor” (för att den var först och på så vis kom fram med nytt, tidigare okänt material), ”Satan Rir Media” (då den trots några brister åtminstone försöker ge en annorlunda vinkling på temat) och den enda senare kandidaten ”Once Upon A Time In Norway” (då filmskaparna åtminstone gjort ett ärligt försök att ta kontakt med individer som var en del av den tidiga BM-scenen i Norge, men som fram till filmen gjordes inte uttalat sig om händelserna).
Resten är ren skit. ”Until the Light Takes Us” är inget undantag. Jag menar fullt allvar när jag hävdar att det enda som är värt att se i filmen är när Vikernes reciterar en dialog han haft med Fenriz i affären Helvete angående hur man bäst bör äta sina Corn Flakes. Nej, jag skämtar inte. Detta är det enda intressanta du förmodligen lär uppleva under 90 plågsamma minuter.
Det spelar ingen som helst roll vilken intention filmmakarna hade från första början, eller vad de ville uträtta. Slutresultatet är i alla fall ingenting annat än ett dåligt hopkok av poänglösa intervjuer, idiotiska klipp och en mängd uttalanden som kunnat läsas eller höras långt tidigare. De som inte varit insatta i Norges BM-scen sedan tidigare lär knappast bli klokare av eländet. De som nu är det hittar ingenting av värde då hela filmen stinker av gammal rutten skåpmat som lämnar en fadd eftersmak. (Jag ville faktiskt stänga av efter halva eländet, men då det ändå varit så mycket hype kring projektet kändes det nödvändigt att pina mig igenom skiten från pärm till pärm).
ALLA som ens nuddat vid norsk BM och dess historia kan den utan och innan och här görs det inte ens det minsta försök till att komplettera en historia som redan berättats och ältats in i det oändliga. Ingen av intervjuoffren blir ifrågasatt. Ingen dialog med de tilltalade. Ingen retrospektiv analys, förutom det vi redan hört en miljon gånger. Och detta skall alltså vara det vi väntat på?
Med risk för att låta som en sann kristdemokrat, kan jag mycket väl tänka mig att de som gjort filmen tycker de skapat ett utsökt stycke pseudo-avantgardistisk konst, där ”bilderna får tala för sig själva” och ”konsten och kommentarerna ligger i betraktarens ögon”. Jag har ingen aning. Vill egentligen inte uttala mig om att de är så de resonerar, men det är i varje fall precis den uppfattning jag får, precis som av Bestes fotografier.
För Guds skull – alla VET att Gylve Fenriz Lee Bress DJ Ebola Herr Nagell verkar vara en hyvens kille. Alla känner till Grevens utsagor sedan länge. Faust får vara med på ett hörn, om än i riktig ”Efterlyst”-skuggning och med förvrängd röst. Varför kan man undra, då han står ackrediterad i sluttexterna som medverkande och således inte särskilt anonym. Ja, Hellhammer får också vara med. In med några kommentarer av Abbath och Demonaz. Ingen blir ifrågasatt överhuvudtaget. Filmmakarna framstår inte som något annat än det som Vikernes kastar dynga över: sensationskåta journalister som letar efter extrema uttalanden och händelser. Inte ens bildmaterialet som används är något nytt, utan har kunnat beskådas på Youtube under lång tid.
Nåja. Skit samma. Antar att jag kan krama fram oceaner av skit ur den här gallstenen, men det är inte riktigt värt det. Vad som däremot är mer intressant, är väl snarare frågan varför så många som varit inne i BM-scenen under en längre tid fortfarande verkar tycka att sådan här dynga är spännande?
Är det för att BM fortfarande är ”vår” pryl? I så fall kan jag meddela att den tiden sedan länge är förbi, men å andra sidan är det väl inte någon som verkligen tror annat heller. Fenriz beklagar sig filmen igenom över hur BM blivit en trend och att DARKTHRONE sannerligen inte har någonting med det att göra. Det har de kanske inte heller. Är dock tämligen säker på att medverkan i sådana här skitproduktioner knappast gör saken bättre.
Tack för kaffet.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera