Arkiv för januari, 2020

När Bure Bödel ringer

Posted in Uncategorized on 23 januari, 2020 by hatpastorn

*Ring ring*

– Ja, hallå?

– Tjena, det är Bure här. Har du hört Drown In Solitude?

– Ringer ingen klocka …

– Mexikansk depressive suicidal black metal.

– Och där tappade du mig.

– Du måste lyssna.

– Alltså, jag passar fan. Jag tror jag har ett bra hum om hur detta låter.

– Du förstår inte. Du måste lyssna.

– OK, jag lyssnar på lunchen.

Haltande mexikansk DSBM med en skenande elefant på sång. What a time to be alive.

Hatpastorn spanar in nya band

Posted in Uncategorized on 13 januari, 2020 by hatpastorn

På Metal Archives finns det en liten ruta som heter ”Latest additions”. Där visas de tio senaste banden som lagts till på sidan. Oftast rör det sig om helt nya konstellationer, men ibland dyker det in något gammalt obskyrt gäng som släppte en demo för typ 30 år sedan för att sedan lägga instrumenten på hyllan och göra något helt annat. I 99 fall av 100 är ”Latest additions” en gruvlig nähä-upplevelse. En källa till missmod och cynism. Och märkliga bandfoton. Men rätt var det är fyndar man.

Idag tänkte jag att vi går igenom de tio senaste banden som sidan lockar med. Vem vet, kanske vi hittar något riktigt bra!

Der Führer Des Schattens

Skön start. Spansk funeral doom med titlar och bandnamn på tyska, men texter på ”Valencian/Catalan”. Vi har Daakflame på bas och sång. Nej, han stavar så. Inte Darkflame som kanske vore rimligt, utan Daakflame. Gelfortet spelar trummor. Man skulle kunna säga att han håller fortet bakom skinnen! Brokenbones kör synt och gitarr. Jag hoppas att han spelar dem med brutna ben. Doomificat Mogol-On spelar även han gitarr samt ”programming”. Jojo, vi vet alla vad det innebär. Datatrummor och på sin höjd en kass sampling. Förutom Der Führer Des Schattens spelar de i ett tiotal andra orkestrar också. Jag har inte hört talas om ett enda av dem, vilket såklart borgar för kvalitet. Återigen. Vilken jävla start. SPANSK funeral doom.

”Die bruderschaft der folter” från 2019 är bandets första giv. En EP som klockar in på imponerande 28 minuter. Enligt mina efterforskningar har den inte släppts i fysiskt format utan finns bara att avnjuta på bandets SoundCloud-sida.

https://soundcloud.com/der_fuhrer_des_schattens

Det här är ju inte min favoritgenre, men det låter väl som det ska. Segt, tungt och monotont. Spanjackerna kryddar dock med bubbliga Cultus Sanguine-leadgitarrer och urusel gruffgruffsång.

Detta var faktiskt bättre än vad jag trodde det skulle vara. Dock kommer jag aldrig någonsin mer lyssna på detta.

Mr Monster

Mexikansk groove/death metal hotar Mr Monster med. Jag känner livsglädjen sippra ut genom porerna. En snabb blick på bandfotot och låttitlarna på deras debut-EP ”Dr Malo & his terror chronicles” ger mig god insikt i vilken pärs det här kommer att bli. Skivan inleds med låten ”The biginning”. De stavar så.

När låt två, ”Millenial”, kör igång har jag samma ansiktsuttryck som ett spädbarn som blir tvångsmatad något riktigt surt. Jävlar vad det här var kasst. Lattjolajban-metal med gapig sång och riff på så låg nivå att jag får gåshud av helt fel orsaker. Addera lingonplockarsolon och en stöddig attityd. Mr Monster kan således fara åt helvete.

Channel The Animal

Okej. Amerikansk progressiv thrash/death metal. Tre EPs och en fullängdare sedan starten 2014 har det blivit. Då bandet lades till på Metal Archives den tolfte januari 2020 talar det för att världen skitit totalt i de här nördarna de senaste sex åren. Eller nörden kanske jag ska säga. Todd Seibert är envåldshärskare i det här projektet. Varför det är tre personer på bandfotot kan ingen svara på.

https://channeltheanimal.bandcamp.com/album/death-of-the-dream

Vi kör senaste plattan, ”Death of the dream”.

Nu kanske ni tror att jag skämtar och överdriver, men jag var tvungen att slå av efter tio sekunder. Inledande ”Contradictory condenscension” gjorde mig på så uselt humör att jag inte ens orkar kolla om jag stavade rätt på titeln.

Ni får gärna lyssna på detta om ni vill. Jag signalerar vit flagg och går vidare.

Putrescine

Lite tysk döds då? Putrescine från Berlin. En demo betitlad ”Putrescent utterance” har de värpt fram. Jag vet inte vad det betyder och jag bryr mig inte. Omslag med dödskallar på. Fräscht. Låttiteln ”Honor & blood” kunde de filat lite mer på när de ändå var i farten. Den ger lite andra tyska associationer.

https://putrescine666.bandcamp.com/

Man vet att man lever i en förstörd existens när tyska Putrescine hittills är det överlägset bästa bandet. Nytänket är noll, men man får sig en dos gammal dödsmetall av det ondare slaget. Helt rätt tänkt med produktionen. Inget jag kommer lyssna på igen, men för stunden helt klart njutbart.

Waldhexen

Amerikansk black/death metal med ett bandnamn som jag antar betyder ”skogshäxa” på tyska. Metal Archives informerar myndigt:

Features members of Kalibas, Goemagot, Infernal Thorn, The Crimson Edge, Blurring, and Rickles.

Sex band jag aldrig hört talas om.

Här kände jag att jag började bli lite väl grinig så jag kokade en kopp kaffe och lade in en snus stor som en knytnäve under läppen. Okej. Fräscha öron, öppet sinne. ”Ego canus lunam cano” heter bandets debut-EP. Jag hatar latinska titlar, men skivomslaget var överraskande snyggt. Man kanske inte ska titta för länge på konstverket dock. Titlarna då.  ”The oblation of one for many”. Rätt true måste jag medge. ”The keys to Allocer’s mysteries”. Den fick fantasin att flöda. Bra esoterisk känsla. Tummen upp! ”Quasi-dimensional phantoms of undistinguished chromacity”. Och där sket de på sig.

https://waldhexen.bandcamp.com/releases

Helt obegåvat var det inte, men de hade gärna fått skippa alla dödstendenser. Både gruffsången och dödsriffen gifter sig inte med den susande svartmetallen som stundtals glimmar till. Vill jag ha feta breakdowns och grissång i min svartmetall lovar jag att säga till. Låten med den sämsta titeln, gissa vilken jag åsyftar, är lustigt nog den bästa. Småkaotisk med ett par stänk Portal-aura. Bitvis får jag faktiskt lite feeling.

Kommer jag lyssna på Waldhexen igen? Nä, det känns osannolikt. Jag kanske spanar in deras andra band istället. Typ Rickles. Obs, ironi.

Diabolvs

Samma sekund som ditt band ersätter ett fullt fungerande ”U” med ett efterblivet ”V” är du död för mig. Diabolvs från Chile startar således i uppförsbacke. Enligt bandfotot älskar de att festa. Jag älskar att jag aldrig satt min fot i Sydamerika. ”Rite of consecration” heter deras förstlingsvärk. Ursäkta, förstlingsverk. Nu kör vi.

Vi börjar med ”Perpetual sorrow”.  Akustiskt intro som föga förvånande leder in i grynig omelodisk slingdöds med oheligt mycket doff doff doff-trummor och gruffsång. Inte obegåvat, men så uttjatat vid det här laget att klockorna stannar.

Ja, det är väl kul att de håller på med musik istället för att ränna på stan liksom.

Sawticide

Nästa band på min resa heter på fullaste allvar Sawticide och kommer från England. Varför jag inte bara kastar det här projektet i papperskorgen och lyssnar på Deicide istället är det stora frågan.

Jag tog en till paus. Det är ju faktiskt meningen att musik ska vara roligt. Fan vad jag ljög nu. Men! Sawticide var det. Vi har deras rykande färska ”The 11th plague” att lyssna på. Vad kul det ska bli. Vi börjar med skivomslaget …

Vi börjar med musiken menade jag.

https://sawticide.bandcamp.com/releases

På deras Bandcamp-sida får vi lära oss följande:

Sawt (Arabic – ‘sound’) / -icide (Latin – ‘the act of killing’) Formed from the remnants of a previous project in late 2018, Sawticide are a thrash band hailing from London, UK.

Modern kraftlös standardthrash med otajt sång. Tack, men nej tack.

Ancient Flame

Black metal från Ukraina som inte är nationalsocialistisk? Ja, mycket ska man vara med om. De startade 2011, har släppt två demos, en fullängdare och två EPs. Den trettonde januari 2020, alltså idag, blev de tillagda på Metal Archives. Mina ögonbryn kittlar hårfästet just nu. Vi kör en låt från fullängdaren ”Проклятие” från 2013.

Bedövande tråkig sling-black med en trummis som grindar helt fel. När de kör midtempo är kortisolkrypningarna i kroppen outhärdliga. När de dessutom adderar ett näbbigt tappingsolo stänger jag bara av. Alla har vi vår gräns. Hur många har jag kört nu? Åtta band? Min grundtanke var absolut inte att vara så här negativ. Att leta ny musik brukar vara kul, men ni ser ju vilken nivå vi befinner oss på. När tyska Putrescine är bäst i ligan vet man att slutet är nära.

Skald

Inte att förväxlas med de sju andra banden som heter något med skald. Eller de tre som väljer att stava det ”Scald”. Detta Skald kommer från Nizhny Novgorod, Nizhny Novgorod Oblast i Ryssland. Glöm aldrig det! Jag tycker vi börjar med bandfotot.

Halsduk och blåjeans, Tv-spelströja och starköl, långklänning och små fötter, ryssgym och shorts, samt en Rob Darken-lookalike. Folk metal/rock står på menyn och alla är välkomna.

Det lät som förväntat. Nu går vi vidare.

Du, det gör vi inte alls det. Näst på tur var ett metalcoregäng från Moskva som vann distriktsmästerskapet i flanellskjorta. Ni som vågar kan ju lyssna på Damienthorn. Blanda inte in mig i det hela bara.

Jahaja. Typ tio nya fräscha akter. Tio stolpe ut. Bättre lycka nästa gång.

På återseende.

/Hatpastorn

När Dr Panzram ringer …

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2020 by hatpastorn

*Ring ring*

– Öh, ja hallå?

– Tjenare, det är Panzram. Du, har du hört Summonings demos?

– Ja jo, jag har ju en ganska bra bootleg …

– Då tycker jag att du lyssnar på låten ”Jesus” igen.

* klick*

Bandfotokatastrofer. Crying Blood.

Posted in Bandfotokatastrofer. on 10 januari, 2020 by hatpastorn

”Att gråta blod” är något jag gör dagligen. Senast när jag kollade in layouten på Trolls platta ”Universal”. Satan vad fult. Och kasst. Mer om den skivan vid ett senare tillfälle. Det har ju pågått en evighetslång armbrytningskamp mellan den plattan och Carpe Tenebrums ”Mirrored hate painting” vilken som egentligen är mest skadlig för ögonen.

Spansk black metal då? Redan här gråter man. Lägg därtill att bandet faktiskt heter Crying Blood. Jag vet, ibland skriver de här inläggen sig själva.

Vi börjar med … ja, skrattar man inte nu är man blind. Kolla in karljäveln. Alltså titta. En korthårig spanjack med trasigt hårfäste, bedrövlig paint och kläder hämtade från Trail Of Tears ratlåda. Han ser ut som en arg fågel. Tänk att ha den jäveln häckande utanför fönstret. Ja, sitt där och värp du, sedan hämtar man hagelgeväret och jagar skatan på flykten. Mycket har man sett, men den här bilden har verkligen etsats fast på näthinnan. Kåpor är ett uttjatat svartmetallmode, men i det här fallet vore en klassisk Belial Center-kåpa att föredra. Eller en påse över huvudet. I papp.

Näst på tur då. En lengräddad spanjor med svag mustasch. Att kalla detta för corpse paint är väl att ta i, men det finns en regel som måste följas för allas trevnad. Le aldrig i corpse paint. Punkt. Det ser inte riktigt klokt ut. Det här gänget har ändå hållit på sedan 1998. Någon gång under resans gång borde de väl ha snappat upp ett och annat. Typ god smak. Utan att riktigt kunna förklara det tycker jag att han ser ut som en riktig jävla stockholmare. Det kan vara den självsäkra attityden och det välbalsamerade håret i kombination med total Blue Fox-kollaps som gör det.

Filur nummer tre. Spaniens Silenoz. I sammanhanget det vackraste jag sett. Den nivån liksom. Ja, jösses. Begrav mig i eld och välstruken vadmal.

Och sist. Om man undrat hur Fabio sett ut i corpse paint finns svaret här. Addera glansig T-shirt, chipstuttar och sängkammarblick. Det sneda leendet talar för att den här ultrahunken gått många ronder i Madrids uteliv. Och! Vilka väloljade lockar!

Herregud vad det finns. Tre fullängdare har det blivit. ”Rituales de sangre” (1999), ”Requiem” (2004) och ”Animae damnatae” (2009). Samtliga med de mest demoniska photoshopspyor man skådat. Syntblack, primärt. Inte helt uruselt, men inget man skulle lyssna på frivilligt.

Då det ändå är fredag bjuder jag på en till bild från samma session. Denna är om möjligt ännu värre.

På återseende.

/Hatpastorn

Dr Panzrams årsbästalista 2019

Posted in Uncategorized on 7 januari, 2020 by hatpastorn

I vanlig ordning består min årsbästalista av en halvkokt, något flottig, röra av någorlunda nya släpp och ”upptäckter” jag råkat stöta på under året som gått. På fjärdeplats hade jag tänkt att placera (The true) Batushkas finfina hämndsläpp ”Панихида”.

Men då en topp 4-lista känns lika poetiskt angenämt som att få en spark i skrevet, så får den nöja sig med en plats som bubblare.

Candlemass – “The door to doom” (2019)

De senaste 15 åren har Candlemass verkligen tagit fasta på konceptet med otroligt skickliga men tråkiga sångare, samtidigt som musiken hållit förvånansvärt hög kvalité för en orkester som hållit på så länge. Det krävs en viss pondus och känsla för dramatik för att kunna förmedla Leif Edlings stundtals charmigt ostiga lyrik med rätt övertygelse.

Av alla sångare de förverkat har många kommit nära, men ingen har kunnat klå Johan Längquist som på den mästerliga debutplattan ”Epicus doomicus metallicus” genuint begråter både sin och världens existens.

Det faktum att han nu åter tagit sin rättmätiga plats som frontman, ledde till att det var med ytterst stora förväntningar jag slog på ”The door to doom”. Johan gör ingen besviken, men det gör däremot resten av skivan. Den öppnar starkt med att gå från klarhet till klarhet, men ebbar sedan raskt ut i den ena tråklåten efter den andra. Stundtals glimrar det till när den där härligt episka Candlemass-depressionen knackar på. Den lyckan varar dock alldeles för kort.

Skivans sämsta låt är bonusspåret ”Fortuneteller”. En låt som är så pinsam att den faktiskt gör fysiskt ont att behöva lyssna på. Med det sagt är de tre låtarna som inleder plattan riktigt jävla bra och det berättigar dess plats på årsbästalistan.

The Foreshadowing – “Oionos” (2010)

För det första: BEDRÖVLIG jävla skivtitel. Jag vet inte vad ”Oionos” betyder, men det låter bokstavligt talat lökigt. För det andra: Jag och Hatpastorn la ner en av de mest grundliga researcher som den här bloggen någonsin tagit sig an för att få klarhet i om bandets sångare Marco Benevento verkligen är fullblodsitalienare. Inte för att han har en proffsig och snygg (om än något monoton) stämma, utan för att han stundtals låter så svensk att Jimmie Åkesson skulle fälla en hembygdsgårdsformad tår om han fick höra det.

Musikmässigt låter det här som en korsning mellan Paradise Lost, Katatonia, My Dying Bride och 95% av Napalm Records stall vid millennieskiftet. Med lite Bathory smakfullt sprinklat lite här och där för dekoration. Om jag har något klagomål så är det kanske att låtarna tenderar att låta lite för lika varandra. Gillar man inte det så kan man ju såklart uteslutande lyssna på deras monumentala cover av Stings bedrövliga låt ”Russians”.

Summoning – “With doom we come” (2018)

Nu kanske ni undrar hur jag i hela (himmelska) friden kunde missa förra årets bästa platta?

Jo, det kan jag berätta för er. Det är för att öppningsspåret på den här given är något av det vekaste Summoning någonsin gjort. På pappret låter ju kombinationen Summoning + samplingar lika vackert som Mila och Zoe i biblioteket. Men av någon anledning väljer de alltid de sämsta och mest obekväma ljudklipp man kan tänka sig. Men efter den inledande sju minuter långa pärsen så börjar skivan på riktigt med hitlåten ”Silvertine”. Rent generellt låter det som det alltid brukar göra när Protector och Silenius kanaliserar, den här gången har de dock varierat sig med att dra upp de underliggande arabiska bordelljazzvibbarna något jämfört med tidigare släpp.

Ett mästerverk.

/Dr Panzram

Bure Bödels nyårskarameller

Posted in Uncategorized on 6 januari, 2020 by hatpastorn

Lifvsleda – ”Manifest MMXIX”

Det enda släppet i listan som jag faktiskt plöjt igenom gång på gång. Det är så här black metal ska låta, alla andra kan gå och lägga sig. Jag förstår mig verkligen inte på en stor del av dagens band som hyllas och ser jag ytterligare ett band från fjollträsk vars namn börjar på ”Av-” så kommer jag gå bärsärk alternativt flippa ur och börja lukta på blommor likt Frost i ”Roadkill Extravaganza”. Jag har ett av-ord ord till alla ni av-band, AVGÅ!

Tillbaka till Lifvsleda. Bandet gör alla rätt som när på att det är på tok för kort speltid, men jag hoppas att vi får se mer material från bandet i framtiden. Jag önskar även att fler band författade sina texter på svenska och då menar jag svenska band, inte några vitryska dårar eller band från baltländerna.

Born for Burning – ”The ritual”

Micke gillar Bathory, alla som är något gillar Bathory. Gillar ni inte detta så gillar ni inte black metal!

Dreadful Fate – ”Bringer of damnation”

I ärlighetens namn är väl thrash inget jag lyssnar på så där jättemycket nu för tiden, även om jag kan uppleva en viss nostalgi när man råkar höra Sodom, Destruction eller liknande. Med detta i åtanke så blir jag glad över att höra Dreadful Fate. Det var snack ett tag om att bandet lagt ner, men det verkar dock bara som det ligger på is. Fler band borde ta sig i kragen och lägga ner!

Havohej – “Table of uncreation” & Profanatica – “Rotting Incarnation of God”

Jag vet inte om mitt hat mot USBM har visat sitt rätta ansikte här på bloggen ännu, om inte annat så vill jag göra det väldigt klart nu. Dock finns det kanske en handfull undantag och Paul Ledney är nog den som främst bevisar detta! Jag har inte lyssnat på något annat från Havohej än debuten så jag har ingen aning hur det låtit fram tills nu. Nu låter det som Abruptum lät 1991 fast med lite mer oljud, hur kan man inte älska det?

Profanatica är också ett band där jag bara lyssnat på de tidigare grejerna, men jag tvingade mig själv att lyssna på detta album och det är verkligen inte att tilltag jag ångrar. Bra mix på kaggarna!

Mephorash – ”Shem ha Mephorash”

Föregångaren var fin, speciellt första spåret, detta album känns mer jämt, men kanske saknar den där hiten som lyfter albumet till det gudomliga. Bra utveckling, bra koncept, bra live, rediga människor!

Батюшка – “Панихида” & Mgła – “Age of excuse”

Polacker hit och polacker dit. Ingen har missat dramat kring Batushka och eftersom jag alltid väljer sida i sådana här dispyter har jag inte ens tagit mig för att lyssna på Barts försöks till att föra namnet vidare. ”Панихида” är dock en redig platta och en värdig uppföljare till debuten, det vore olyckligt om grundaren förlorade kampen om bandnamnet.

Mgła har släppt sitt bästa album med denna fjärde giv. Jag förstod aldrig riktigt hypen fram tills nu. Jag gillar de tidigare grejerna, men tycker nog inte att de är så bra som folk vill få det till. Nu har alla bitar fallit på plats dock.

Bubblare:

Galme och Tyskerøs, två industriella akter från Sundsvall som släppt sina debutkassetter 2019, kolla in!

/Bure Bödel

FÖRINTELSEFÖRSAMLINGENS SKIVRAZZIA. DEL VI. HELLSEEKER (THE CATACLASM)

Posted in Podcasts on 1 januari, 2020 by hatpastorn

Fjättrad i bakfyllans stilla melankoli? Rid ut demonerna med pizza och podcast. Förintelseförsamlingen bjuder nämligen på sista delen i serien ”Skivrazzia på Panzrams paviljong”.

Vad händer i övrigt såhär det nya året? Ja, först kommer Bure Bödels och Dr Panzrams årsbästalistor. Sedan puttrar det på som vanligt. Väntar på ett lass kassetter från Tjeckien. Mycket gott i den högen. Snubben jag köpte dem av gav vrakpris på frakten så utöver de alster jag faktiskt ville ha kunde jag lägga till en hel del jag aldrig hört talas om i hela mitt liv. De lär vara … bra.

Innan vi drar igång det nya året ställer jag återigen frågan om det är någon i läsekretsen som har Du Fumlar I Ljuset-demon? Den totalsågades i Close-Up och hade enligt uppgift en idolbild på Greven i bookleten. Sedan jag läste den recensionen har habegäret var nästan sjukligt. Stryk nästan. Det är sjukligt. Sist jag gjorde en desperat sökning på Discogs fick jag EN träff på bandnamnet. En samlingsvolym med Ulf Lundell.

Exploring Du fumlar i ljuset
We couldn’t find anything from your original search. Showing search results for du faglar i ljuset instead.
Ulf Lundell ‎– Under Vulkanen 1972-2007

Vilken märklig värld vi ändå lever i.

På återseende.

/Hatpastorn