Hatpastorns likpredikan

”Att gråta blod” är något jag gör dagligen. Senast när jag kollade in layouten på Trolls platta ”Universal”. Satan vad fult. Och kasst. Mer om den skivan vid ett senare tillfälle. Det har ju pågått en evighetslång armbrytningskamp mellan den plattan och Carpe Tenebrums ”Mirrored hate painting” vilken som egentligen är mest skadlig för ögonen.

Spansk black metal då? Redan här gråter man. Lägg därtill att bandet faktiskt heter Crying Blood. Jag vet, ibland skriver de här inläggen sig själva.

Vi börjar med … ja, skrattar man inte nu är man blind. Kolla in karljäveln. Alltså titta. En korthårig spanjack med trasigt hårfäste, bedrövlig paint och kläder hämtade från Trail Of Tears ratlåda. Han ser ut som en arg fågel. Tänk att ha den jäveln häckande utanför fönstret. Ja, sitt där och värp du, sedan hämtar man hagelgeväret och jagar skatan på flykten. Mycket har man sett, men den här bilden har verkligen etsats fast på näthinnan. Kåpor är ett uttjatat svartmetallmode, men i det här fallet vore en klassisk Belial Center-kåpa att föredra. Eller en påse över huvudet. I papp.

Näst på tur då. En lengräddad spanjor med svag mustasch. Att kalla detta för corpse paint är väl att ta i, men det finns en regel som måste följas för allas trevnad. Le aldrig i corpse paint. Punkt. Det ser inte riktigt klokt ut. Det här gänget har ändå hållit på sedan 1998. Någon gång under resans gång borde de väl ha snappat upp ett och annat. Typ god smak. Utan att riktigt kunna förklara det tycker jag att han ser ut som en riktig jävla stockholmare. Det kan vara den självsäkra attityden och det välbalsamerade håret i kombination med total Blue Fox-kollaps som gör det.

Filur nummer tre. Spaniens Silenoz. I sammanhanget det vackraste jag sett. Den nivån liksom. Ja, jösses. Begrav mig i eld och välstruken vadmal.

Och sist. Om man undrat hur Fabio sett ut i corpse paint finns svaret här. Addera glansig T-shirt, chipstuttar och sängkammarblick. Det sneda leendet talar för att den här ultrahunken gått många ronder i Madrids uteliv. Och! Vilka väloljade lockar!

Herregud vad det finns. Tre fullängdare har det blivit. ”Rituales de sangre” (1999), ”Requiem” (2004) och ”Animae damnatae” (2009). Samtliga med de mest demoniska photoshopspyor man skådat. Syntblack, primärt. Inte helt uruselt, men inget man skulle lyssna på frivilligt.

Då det ändå är fredag bjuder jag på en till bild från samma session. Denna är om möjligt ännu värre.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 10 januari, 2020 at 1:53 e m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.