Dr Panzrams årsbästalista 2019
I vanlig ordning består min årsbästalista av en halvkokt, något flottig, röra av någorlunda nya släpp och ”upptäckter” jag råkat stöta på under året som gått. På fjärdeplats hade jag tänkt att placera (The true) Batushkas finfina hämndsläpp ”Панихида”.
Men då en topp 4-lista känns lika poetiskt angenämt som att få en spark i skrevet, så får den nöja sig med en plats som bubblare.
Candlemass – “The door to doom” (2019)
De senaste 15 åren har Candlemass verkligen tagit fasta på konceptet med otroligt skickliga men tråkiga sångare, samtidigt som musiken hållit förvånansvärt hög kvalité för en orkester som hållit på så länge. Det krävs en viss pondus och känsla för dramatik för att kunna förmedla Leif Edlings stundtals charmigt ostiga lyrik med rätt övertygelse.
Av alla sångare de förverkat har många kommit nära, men ingen har kunnat klå Johan Längquist som på den mästerliga debutplattan ”Epicus doomicus metallicus” genuint begråter både sin och världens existens.
Det faktum att han nu åter tagit sin rättmätiga plats som frontman, ledde till att det var med ytterst stora förväntningar jag slog på ”The door to doom”. Johan gör ingen besviken, men det gör däremot resten av skivan. Den öppnar starkt med att gå från klarhet till klarhet, men ebbar sedan raskt ut i den ena tråklåten efter den andra. Stundtals glimrar det till när den där härligt episka Candlemass-depressionen knackar på. Den lyckan varar dock alldeles för kort.
Skivans sämsta låt är bonusspåret ”Fortuneteller”. En låt som är så pinsam att den faktiskt gör fysiskt ont att behöva lyssna på. Med det sagt är de tre låtarna som inleder plattan riktigt jävla bra och det berättigar dess plats på årsbästalistan.
The Foreshadowing – “Oionos” (2010)
För det första: BEDRÖVLIG jävla skivtitel. Jag vet inte vad ”Oionos” betyder, men det låter bokstavligt talat lökigt. För det andra: Jag och Hatpastorn la ner en av de mest grundliga researcher som den här bloggen någonsin tagit sig an för att få klarhet i om bandets sångare Marco Benevento verkligen är fullblodsitalienare. Inte för att han har en proffsig och snygg (om än något monoton) stämma, utan för att han stundtals låter så svensk att Jimmie Åkesson skulle fälla en hembygdsgårdsformad tår om han fick höra det.
Musikmässigt låter det här som en korsning mellan Paradise Lost, Katatonia, My Dying Bride och 95% av Napalm Records stall vid millennieskiftet. Med lite Bathory smakfullt sprinklat lite här och där för dekoration. Om jag har något klagomål så är det kanske att låtarna tenderar att låta lite för lika varandra. Gillar man inte det så kan man ju såklart uteslutande lyssna på deras monumentala cover av Stings bedrövliga låt ”Russians”.
Summoning – “With doom we come” (2018)
Nu kanske ni undrar hur jag i hela (himmelska) friden kunde missa förra årets bästa platta?
Jo, det kan jag berätta för er. Det är för att öppningsspåret på den här given är något av det vekaste Summoning någonsin gjort. På pappret låter ju kombinationen Summoning + samplingar lika vackert som Mila och Zoe i biblioteket. Men av någon anledning väljer de alltid de sämsta och mest obekväma ljudklipp man kan tänka sig. Men efter den inledande sju minuter långa pärsen så börjar skivan på riktigt med hitlåten ”Silvertine”. Rent generellt låter det som det alltid brukar göra när Protector och Silenius kanaliserar, den här gången har de dock varierat sig med att dra upp de underliggande arabiska bordelljazzvibbarna något jämfört med tidigare släpp.
Ett mästerverk.
/Dr Panzram
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera