Hatpastorns likpredikan

Något jag fullkomligt älskar är att svara på bisarra intervjuer från fjärran länder. Intervjuer där petitesser såsom språkkunskap och rimlighet får ge vika för de riktigt tunga spörsmålen. Det är där man hittar sanningen. På väg hem från jobbet igår plingade det till i min mobiltelefon. Herr Stille hade skickat en bild. Jag klickade på meddelandet och mina ögon möttes av magi. Genom pur ockultism hade herr Stille tillskansat sig intervjufrågor från det malaysiska fanzinet Memory In Darkness. Vilket band som ursprungligen fick de här frågorna är oklart, men för att hylla den här typen av journalistik tänkte jag svara på den. Mestönten Proust hade sina tjugo frågor. Här är mina.

What is your opinion if this underground musics are known by society as a fucking musics?

Skönt att köra fast redan på första frågan. Ja, alltså. Samhället och black metal mår som allra bäst när de är så åtskilda som möjligt.

If one of your important person in your band has a controversy with you, what is your reaction?

Nu måste jag tänka efter om jag ens varit med om det. Ja, om man inte räknar gångerna jag och Heidenhammer försökt spela in musik tillsammans. Då blir det lätt ”Some kind of monster”. Eller så pajar vi ett parkettgolv hos någon bekants syrra då Heidenhammer blivit besatt av avgrundsanden och slitit ut kontakten till frysen för att kunna driva sin Casiosynt. True story. Jag tyckte det var hur roligt som helst. Heidenhammer var inte lika road. Hans polare var ännu mera mindre road. Argast var systern. Hon blev verkligen skitsur. Jag tänker lite såhär jag, vem fan lägger parkettgolv i köket?

How did you make your songs? Did you obtained the ideas from a music creater or they were your own ideas?

När jag lärde mig spela gitarr hoppade jag över många steg. Dels har jag inte en susning om vad ackorden heter och sedan höll jag aldrig på med att ta ut låtar. Det var betydligt roligare att försöka göra egna låtar på en gång. Sedan är jag superkass på att ta ut låtar på gitarr. Synt går bra, man kan inte misslyckas, men gitarr är det värre med. Jag vet att jag vid ett tillfälle satt på pojkrummet och försökte stjäla ett riff från Morannon. Helt omöjligt. För bara ett par veckor sedan satt jag med snubben bakom det bandet och han visade mig hur riffet gick. Två gitarrer. Man var tvungen att spela det på två gitarrer. Inte konstigt att det inte lät som det skulle när man satt och slamrade. Såhär i efterhand skulle det säkert varit smartare att faktiskt lära sig typ teori och nöta in andra bands låtar, men jag får tråkslag av bara tanken. ”Spela ett C Maj sju”. Glöm det, man är väl ingen fjant eller. Jag säger såhär när jag möts av teorinördar: Lyssna för fan, total Ildjarn-worship! För att sedan veva hejvilt. Faktum är att jag lärde mig att såga innan jag hade full koll på normala komp och får således mer kramp av att spela Lake Of Tears-låtar än något från ”Transilvanian hunger”. På tal om musikskapande. Är det bara jag som finner det helt bisarrt att det finns musiker som inte skriver egen musik? Sådana som bara spelar i band och lär sig andras låtar. Jag har aldrig förstått mig på det. Man behöver såklart inte tillföra något till bandet man spelar i, men att inte ens sitta och skriva på kammaren … jag förstår det bara inte. Jag menar det inte som något negativt, mest bara förbryllad över fenomenet. Som att måla utan att ha färg på penseln.

What is your opinion if a sex symbol is printed on your album´s cover? Is that your symbol which is played by your band or is it just a strategy to make people feel interested in your album?

Jag hatar det. Om man måste ha en lättklädd fjälla på omslaget för att locka köpare borgar det för musik av absolut lägsta kvalitet. Är man en sådan som går igång på alla cylindrar åt typ omslaget till Mactätus ”The complex bewitchment” bör man ställa sig framför en spegel och där titta en lång stund på en person som helt saknar skam. Skärpning. Black metal är som absolut bäst när alla spår av mänsklig närvaro är bortblåst. Oskarpa bilder på skepnader i fjärran, allra helst inga bilder alls. Artistnamn som osar mystik, helst inga namn alls. Inga tacklistor. Ingen kontaktinformation. Ingenting. Bara ett rått omslag som väcker fantasin och låttitlar som får det att vattnas i munnen. Ska det vara så svårt? Folk som föredrar blyertspattar framför ett oskarpt svartvitt foto på skogen förstår ingenting. Sedan, Luis Royo, fatta allvaret. När band började ha hans hötorgskonst som omslag dog jag en smula. Samma personer som dyrkar Luis Royo dyrkar per automatik även tavlor på gråtande barn, drömfångare och vargtröjor. Det är exakt samma sak. Jag älskar fantasy, inte ens jag gillar Luis Royo. Elvira Madigan släppte väl i runda slängar tvåtusen album med Royo-omslag. Och Graveworm. Ja, då slutar det med att plattorna säljs för tio spänn styck i Ginzakatalogen och PANG har jag fulla jävla skivsamlingen med skrot då jag är som en korp och måste ha allt!

Do you know the origin of this black/death/doom metal, how they developed who pioneered them and where did they come from?

All musik börjar och slutar med Vithattens ”Dont burn the witch”. På tal om det. Venom anses ju vara bandet som kläckte genren black metal genom sin skiva ”Black Metal” från 1982. Varför pratas det aldrig om Holy Moses demo ”Black metal masters” som släpptes 1980?

There are a few musics players who feel conceited after a show. Can you explaine why?

Folk som beter sig som dryga arslen före, under och efter en spelning är för mig en gåta. Det delas ut för lite sparktårtor i band rent generellt av just den anledningen. Jag vet inte hur många orkestrar man sett/stött på där det funnits medlemmar som bogserat ner bandet i smutsen genom att bete sig som fullkomliga arselbang. Nu pratar jag inte om folk som exempelvis bara vill bli lämnade i fred, där är det bara pluspoäng som gäller, utan … ja, ni vet exakt vad jag menar. Av någon anledning brukar turnéledare/arrangörer lida av denna fullkomliga hybris. Kom ner på jorden tyskjävel, du skjutsar runt black metal-band i minibuss och har dåligt hår. Nu jävlar kokar det! Värst är dock personlighetstypen som är svintrevlig ända tills det kommer in någon coolare i lokalen. Jag kommer aldrig förstå mig på det. Man sitter och har en supertrevlig avslappnad diskussion om typ Eminenz uselhet och vips blir man osynlig när det ska sugas kuk på någon B-kändis. Nä, folk kan generellt dra åt helvete faktiskt.

Are you proud when you are called a satan, because, there are some bands feel very proud when people called them `Satan`.

Längesedan jag blev kallad Satan. ”Jävla idiot” är väl vanligare. I gymnasiet var jag med om en märklig grej när jag skulle på en lektion. I min väg stod ett gäng tuffa invandrargrabbar som med orden ”shit, akta, en satanist” delade på sig likt Moses delade havet och jag fick passera. Jag kan inte påstå att jag kände mig stolt. Mest förbryllad. De kanske hade fobi för en fem storlekar för stor Enslaved-tischa och oknäppta gladiatorboots.

Many black metal bands choose a cross, pentagram, skull or ghost as their symbol. Can you explaine why?

Man ska aldrig underskatta styrkan i symboliken. Själv får jag rännskita bara jag ser McDonalds gula ”M”. Det är som Pavlos hundar, fast dålig tarmflora. Astaroths sigill är dock en symbol som har sådan estetisk sprängkraft att jag blir knäsvag varje gång jag ser det. Perfektion. Särskilt i jämförelse med Belials dito som mest påminner om en treårings tappra försök att rita en U-båt.

Men.

Kan vi inte bara enas om några saker? Ormar, trianglar och bägare, skitsnyggt första gångerna man såg det på ett omslag. Nu vägrar jag lyssna på en ny skiva som innehåller något eller några av de komponenterna. Och kom igen, ser jag en jävla nordisk vägvisare till kommer jag begå våldsbrott. Och! Alla som tävlar i att stava det så spexigt som möjligt, lägg av. VWhæáégüWhïsÿRð. Så, jag vann. Nu kan vi gå vidare. Vägvisaren är i grund och botten en trivsam och estetiskt tilltalande symbol. Synd bara att den kommer förvandlas till 2010-talets nya Matrixvirustribal om folk inte hejdar sig. Dödskallar kan vi lugna oss med också några år. Det är bra nu. Spöken däremot. Mer spöken tack. En sista sak innan vi går vidare bara. Det inverterade korset. Alla som ska hålla på och vara märkvärdiga och bara ”Bla bla bla, Petruskorset, bla bla bla, inte alls Djävulen, bla bla bla”. Håll bara käften. Det finns latin och det finns black metal-latin. Det är två helt separata språk, med vissa gemensamma beröringspunkter. Håll inte på och tjafsa om grammatik, då fattar man verkligen inte grejen. Samma sak med ett hederligt inverterat kors. Det är Djävulen man dyrkar. Punkt. Du kan ta ditt Petruskorssnack och göra en avbild av omslaget till ”Fuck me Jesus”. Man tar ju knappast upp Unanimateds ”Ancient God of evil” och börjar rya om Petruskors liksom. Då är man helt sopslut. Man tar upp den plattan, nickar gillande och tänker ”fan, det här är mina killar”.

Can you tell me your favorite black/death/doom metal bands and give your opinion about the bands.

Black metal. Fan vad jag älskar black metal. Mayhem, Burzum, Gehenna, Enslaved, Manes, Limbonic Art, Darkthrone, Isengard, Dödheimsgard, Emperor, Summoning, Ulver, Abigor, Sorhin, Arckanum, Tulus. Listan är oändlig.

Death metal. En genre jag älskar nästan lika mycket som black metal. Deicide, Morbid Angel, Death, Immolation, Grotesque, Autopsy. Ni fattar poängen.

Doom metal. Problemet med doom är att Warnings ”Watching from a distance” är så bra att det är omöjligt att ta sig förbi den. Första Candlemass är såklart råbra. Och den röda med Jex Thoth. Men Warning alltså. Wow. Vilken skiva. Den är så bra att jag, no joke, inte vågat lyssna på 40 Watt Sun. Jag är inte redo.

”Give your opinions about the bands”. Ja, alltså vill man läsa mina åsikter om de bra banden som helt plötsligt en dag steg upp ur sängen och bestämde sig för att vara superdåliga finns det gott om läsning här på Hatpastorns Likpredikan.

Don´t you want to make a gigs in Sabah, Malaysia (My country).

Jag vill inget hellre än att spela i Malaysia. Jag är genuint nyfiken på att veta varför demo och fanzinescenen som blomstrade på 90-talet försvann som genom ett trollslag. Blev black metal förbjudet? Vad hände liksom. Det är ett otroligt märkligt fenomen.

What is your reaction when some people a trying to abolish this underground scene?

Matrixviruset och death n roll-pesten var fan inte kul alltså, men likt efter en skogsbrand så blir det bra återväxt efteråt. Utan Matrixviruset hade vi garanterat inte haft ett sådant uppsving med exempelvis ortodox svartmetall. Utan death n roll-pesten hade det inte funnits samma sug efter old school-döds. Man få ta det onda med det goda som Lars Von Trier en gång förkunnade.

If a black metal bands interested in staining their faces, another death/doom metal bands did not, follow this style, what is your opinion if this `Staining Faces` is thought as satan.

Jag tar bara för givet att vi pratar om corpse paint nu. Används det på rätt sätt är det helt ultimat. Vi snackar återigen om att ta bort den mänskliga faktorn. Jag vill ha så lite människa som möjligt när jag lyssnar, beskådar eller utövar någon sorts form av liveverksamhet. Samtidigt vill jag inte ha något spex, som typ GWAR och Lordi. Portal-spex går bra. Hur jag kan rättfärdiga det har jag ingen aning om, men hellre ett gökur på huvudet än lustiga strutar och band med kåpor. Återigen, kåpor är i grund och botten helt suveränt, men alla kan väl för fan inte ha kåpor. Mgła gjorde helt rätt när de började köra på sitt stuk med täckta ansikten. Ett strålande sätt att koppla bort människoaspekten och egot. Trist bara att så många andra började med samma sak. Uada liksom. Att de inte skäms.

Many underground musics players are using a music to worship satan. If your band choose a music to worship satan, did you really concentrate your mind to it till you felt absorbed in?

Intervjun med M från Mgła på Bardo Methodology fick mig att inse att jag har exakt samma åsikter som honom när det gäller i stort sett allt. Särskilt när han självdiagnostiserar sig själv som ”spiritually challenged”. Ockult litteratur skriven i något radhus i en håla ger mig lika mycket som Aleister Crowleys självbiografi: tråkslag och brutala kortisolkrypningar i kroppen. Folk får tjoa hur mycket de vill och åkalla allsköns andar, full support där, jag har själv skaldat om Djävulen och hans kohorter minst en miljon gånger. Men. Om man busringer ner i avgrunden så finns det en risk att något faktiskt svarar. Lycka till att försvara sig med hoprullad Belial Center-katalog som enda vapen.

What is your opinion where there is a fighting between the underground members when the gigs still in progress.

Slagsmål i publiken. Helt OK så länge de håller sig borta från scenen. Om du vill upp på scenen och snabbt kasta dig ut i publiken, kör i vind. Jag kommer aldrig förstå mig på ditt beteende, men vi kan säkert komma överens ändå. Men. Folk som klättrar upp på scenen och får för sig att de spelar i bandet. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Det ska klängas, det ska viftas, det ska spexas. Och sedan blir de sura när man sparkar tillbaka dem ut i publiken igen. Vad är upp med det som kidsen säger. Seriöst, vad är grejen? För ett gäng år sedan blev det ett herrans liv när Mortuus nacksvingade ut ett klängigt fan i publiken. Vad skulle han göra? Det är inte alltid det finns scenvakter och finns det vakter så är de inte de mest uppmärksamma alla gånger. Ibland måste man sätta gränser och jag tror inte det var några fler i publiken som fick för sig att äntra scenen den kvällen. Om han inte gjort något då? Bara gudarna vet hur länge den där tjommen hade stannat kvar. Jag hade tappat fokus direkt. I värsta fall hade kanske fler fått för sig att kila upp på scenen och vips har vi Obscene Extreme i Tjeckien. Eller Helvetet på Jorden som jag kallar den festivalen. Står jag i publiken och kanaliserar till en kanonspelning vill inte jag ha några störande moment på scenen. Det dödar magin direkt. Samma sak när jag står på scen själv. Jag har fullt upp med att vråla lungorna ur mig och skapa en atmosfär. Då vill jag inte oroa mig för någon fyllskalle som man i ögonvrån ser kliva upp på scenen, vilt trampades på kablar, hängandes på ens medmusikanter som ett jävla drunkningsoffer.

Jaha, var frågorna slut nu? Vad tomt det känns.

På återseende.

/Hatpastorn

Sataros var med och grundade Arckanum en gång i tiden, när Shamaatae fortsatte bandet som ett soloprojekt så grundade Sataros projektet Sataros Grief. 90-talet var kantat av en hel del brokigheter, men även en hel del black metal. Direkt från Mora svarade Sataros på mina frågor.

/Bure Bödel

Hallå där Sataros, du har varit rätt duktig på hålla dig från rampljuset trots att du tidigt var en del av den svenska death/black metal-scenen. Din första demo var med bandet Absorption 1990, sedan rullade det på med Arckanum och du var även medlem i Sorhin under ett tag. Vad kan du berätta om den första halvan av 90-talet?

Första gången som jag och Shamaatae möttes var på Strandens högstadieskola i Mora. Han hade precis flyttat hit från Göteborg och skulle börja 8F och jag 7F. Den dagen så skulle alla i klass 7F, 8F och 9F umgås och göra saker tillsammans. Vi hittade varandra direkt via musik och en gemensam känsla av att inte passa in. Vi bestämde rätt omgående att vi skulle starta ett band då han redan var en kompetent trummis och jag en usel gitarrist. Precis som du nämner så blir första bandet Absorption. Ett band som kanske hade mer rötter i thrash metal än något annat, det var väl bara det att thrash metal inte hade sina guldår under den tiden. Jag var frälst i Testament, Kreator, Tankard men även band som W.A.S.P., Iron Maiden, Saxon och Venom som fyllde min vardag. Det var musik dygnet runt under den tiden och när black metal sparkade in dörren blev det en hel livsstil. Efter Absorption blev det dock mycket death metal och det var nog Deicide som fick mig att älska den musiken till att börja med. Det var så många band som kom på en gång och jag älskade Florida-soundet, men mina husgudar kommer alltid vara At The Gates. Innan så var det band som Napalm Death, Benediction, Bolt Thrower, Pungent Stench och Carcass som slaktade högtalarna. Efter ett par år så startade vi dödsmetallbandet Disenterment tillsammans med Basse och under en kortare period så var även Tommy Erixon med, han kom då ifrån Umeå-bandet Nocturnal Rites. Vi gjorde några spelningar, bland annat en i Bergsjön där publiken till slut stod och skrek ”hem och repa” i kör. Det var helt sjukt men vi fick black out på samma ställe i en låt och vi började om tre gånger utan att lyckas spela klart låten. Vi spelade även in en femlåtarsdemo som faktiskt är helt ok. Hur jag sedan kom att börja spela med Sorhin var nog genom att Shamaatae började spela trummor med dem och någon tyckte att jag kunde vara med och testa. Jag var med på en spelning som finns någonstans, den är inspelad på VHS. Jag skrev en del låtmaterial, men om det är något som är med på någon inspelning har jag ingen aning om.

Kommer du ihåg vilken din första kontakt med death respektive black metal var?

Min första kontakt med vad vi idag kallar black metal var den ”andra vågen”. Jag räknar inte med de tidigaste banden som Venom och liknande. Jag minns det väldigt tydligt, jag och Shamaatae var och hälsade på någon släkting till honom i Göteborg och vi skulle gå till Dolores och köpa varsin LP-skiva. Jag fastnade direkt för ett omslag som var både rått och på sin tid unikt. Shamaatae köpte för övrigt en skiva med bandet Disastrous Murmur som var sjukt bra. Jag köpte i alla fall skivan och vi åkte hem till hans släkting och la på den på vinylspelaren och vi bara tittade på varandra och tänkte ”va fan är det här?” Ska det låta så här? Ingen bas? Vi lyssnade om och om igen och känslan av att ”jaha, så här kan man också göra” var så mäktig och överväldigande. Från den dagen var black metal våra liv. Skivan var “A Blaze in the Northen Sky” med Darkthrone. Vi blev snabbt besatta av livsstilen och klädde oss bara i extrema metalkläder. Det blev på allvar och vi fick snart kontakt med likasinnade runt om i Sverige. På den tiden så brändes kyrkor, folk tog livet av sig på olika extrema sätt och andra blev mördade i svartmetallens namn. Vi blev svurna Satanister och fördjupade oss i böcker och läror efter bästa förmåga. Vi kom i kontakt med olika satanistiska ordrar och nätverk. Vårt magiska arbete växte i samband med att vi lärde oss att sortera bort musikfolk som inte hade för avsikt att gå den vänstra vägen och genom att lyssna på dem som hade vandrat längre på den stigen. Våra texter och vår musik blev en förlängning av det magiska arbetet. Vi levde black metal och köpte till en början allt trams kring life metal och kriget mellan den svarta cirkeln och Stockholmsbanden. Det var så mycket trams på den tiden samtidigt som det var på blodigt allvar, men det är väl så det är när man är ung. I dag älskar jag att slänga på en gammal Entombed eller Dismember-platta, på den tiden var det uteslutet.

Vilka influenser hade du under denna tid och vilka var artisterna/albumen du lyssnade på?

Darkthrone, Bolt Thrower, Deicide, At The Gates, Kreator, Edge Of Sanity, Marduk, Grave, Slayer, Unanimated, Emperor, Black Sabbath, Motörhead, Immolation. Fan det var så många band och jag kommer glömma det bästa så det känns lönlöst att försöka fortsätta med listan… Det var ju så många demoband på den tiden som var asbra men mitt minne sviker mig just nu.

Du hade även ett soloprojekt under namnet Sataros Grief. Jag tyckte man stötte på det namnet både här och där under 90-talet men det verkade aldrig finnas något material tillgängligt. 2008 släppte du en split med ditt tidigare band Arckanum där du presenterade låten ’Älska min Död’. Har det funnits några andra låtar tillgängliga innan dess och vad kan du berätta om detta projekt?

När det kommer till Sataros Grief var det ett projekt som fanns i bakgrunden hela tiden, men som kanske inte betydde lika mycket för mig som vad Arckanum gjorde för Shamaatae. Jag hade mycket texter, idéer och en del musik som är klar. Ett tag så var det väldigt stora planer men det liv som jag kom att leva med kriminalitet, gäng och fängelse gjorde att jag hade mycket fokus på annat. Visst hade det varit kul att göra något av det, men det tar sådan tid att styra upp ett sånt projekt igen så det är nog inte troligt. Jag är otroligt tacksam över att jag fick följa med Shamaatae till Kalifornien och spela in spliten med Arckanum/Sataros Grief. Det var en grym resa som vi kommer ha gemensamt resten av våra liv.

Hur kommer det sig att Arckanum gick från att vara en trio till att bli Shamaataes soloprojekt?

Arckanum var alltid Shamaataes projekt och han ville ha det så, inga konstigheter alls och det blev ju jävligt bra kan man ju säga så här i efterhand.

Jag minns att jag läste en intervju med Shamaatae för många, många år sedan (det måste ha varit 97-98 kanske) där han nämnde ett band som du och han skulle starta/hade startat som skulle gå under namnet Tassemarkers Vaeurld. Detta band ska, om jag minns rätt, inte ha varit ett metal-band utan något mer ”mörkt”. Jag minns att jag verkligen var spänd på att höra detta band men det verkar ha runnit ut i sanden. Kan du skina lite ljus på detta?

Tassemarkers Vaeruld var ett projekt som vi lekte fram i studion, det är en atmosfärisk musik som blandar akustiskt med elektroniska delar. Det är ganska unikt och den inspelningen finns kvar på ett rullband i Mora, kan till och med vara så att Shamaatae har koll på det bandet. Det är ett projekt som skulle vara väldigt kul att leka vidare med. Vi får se vad som händer framöver.

Efter att du hoppade av Sorhin 1995 så var det tyst från dig tills du och Shamaatae slog era påsar ihop igen i bandet The Hearsemen. Vad hände mellan dessa år? La du gitarren på hyllan eller fortsatte du skriva musik?

Ja, det hände väldigt mycket. Musikmässigt så hade vi ett black metal-band som hette Demonizer där jag sjöng och spelade gitarr. Shamaatae på trummor och vår broder Mattias på gitarr. Det var aggressiv musik med grymma stämmor och melodier. Vi spelade live en gång som jag minns. Vi var några som drev ett spelställe i Mora. Det var en förening som hade ett stort hus där det var fest jämt med en massa liveband och en massa öl i baren. Inferno hette det, grymt som fan. Under den här perioden så levde jag med ena foten i musikvärlden och den andra foten i kriminaliteten och vi var ett gäng som begick väldigt många brott under ett antal år. Jag hade varit häktad i perioder och fått flera domar på de senaste åren och 1999 blev jag dömd till fängelse i 2 år och hamnade på Norrtäljeanstalten där jag träffade gamla och nya vänner. Utan att gå djupare in på det så blev jag medlem i både M.L.O. och Werewolf Legion och tiden efter fängelset blev inte lugnare. Det finns mycket att tala kring denna tid men efter Jons död och allt som varit kring M.L.O.så väljer jag att inte gå in djupare i den delen. För att göra en lång historia kort så kom jag tillbaka till Mora 2005 efter att ha varit på ett behandlingshem efter att gått ner mig helt i droger med allt vad det innebär. Jag träffade Shamaatae och Krille på Red Hot Tattoo i Mora och de frågade om jag var intresserad av att lira med dem. Vi satte igång och repade samma dag. Hur det sedan gick med The Hearsemen är historia. Ett grymt band och en spännande tid.

Hur såg musikscenen ut i Mora när du började spela i band? Hade ni några gelikar eller höll ni er mest för er själva?

Det första bandet som jag såg upp till var ett thrash metal-band från Mora som hette Hasty Death där Thomas från Unleashed spelade från början. Jag kommer ihåg när snacket började om att Thomas skulle börja spela med Unleashed. Wow! Det var stort och det blev som ett bevis på att man kunde komma ut i den stora världen och spela med de stora pojkarna. Sedan fanns det ett band som hette Skegg som lirade mer dödsmetall. Vi var ett gäng som umgicks på en ungdomsgård som inriktade sig på musik. Det var punkare, rockers, metalfolk och rappare i en salig blandning och vi spelade med varandra i olika band. Incardine var ett dödsband från Rättvik som vi hängde med en del. Fredrik ifrån Incardine hamnade också i Unleashed och hur det gick till har jag ingen aning om, men de gillar väl dalmasar antar jag. Senare ploppade det upp andra black metal-band i Mora där det största och bästa utan jämförelse är Craft som numera dominerar den scenen.

Detta var de spörsmål jag hade denna gång, jag får tacka för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Är det något du skulle vilja tillägga innan vi avrundar?

Tack själv, det finns hur mycket som helst att skriva om denna tid men det här får räcka för denna gång. Kul att du hörde av dig och visade intresse och hoppas att detta kan ge glädje till någon.

Hell Satan och lev väl mina vänner…

Sataros

I den här overkliga hettan finns det bara en sak som kan bringa svalka till själen och det är Mortiis. Här filmat av Dr Panzram på anrika Baroeg.

1998 var som ett enda djupt andetag innan det totala magplask som var den norska musikscenens fullkomliga systemkollaps. En av skivorna från det året som fick mitt spindelsinne att pingla var Desekrators ”Metal for demons”. Jag lyssnade som hastigast på den på Skivbutiken i Sundsvall och jag gillade inte vad jag hörde. Lattjolajbanthrash av splittrad sort. Sedan kom recensionerna och de var minst sagt svala. Sedan dess har ”Metal for demons” lurat i mitt sinne i tjugo år. Av en slump låg den ute i en köp och sälj-grupp på Facebook för en tid sedan så jag slog till. Med tanke på vilka medlemmar som var med i Desekrator så kunde den väl inte vara så dålig?

Skivan kom fram och min första förvåning var att denna utgåva var släppt via Pavement Music. Jag vill minnas att det var holländska Hammerheart som släppte den. Det var iallafall Hammerheart som annonserade plattan. Suget efter Desekrator var väl för stort för ett skivbolag att hantera. Min andra förvåning uppstod när jag kollade igenom bookleten. Maken till feltryckning får man leta efter. En av tjommarnas kilometerlånga tacklista är tryckt två gånger. Jag har aldrig sett något liknande. Nu kanske ni tycker att det inte låter så konstigt. Då kan jag berätta för er att den upprepade tacklistan tar upp exakt hela bookleten förutom ett mindre lyckat bandfoto och en bild på deras logotyp. Då jag inte äger Hammerheart-utgåvan vågar jag inte svara på om den bookleten också är feltryckt. Dock finns det inga ursäkter om så är fallet.

Vilka var då Desekrator? Håll i er nu. Roy, Ivar och Grutle från Enslaved, Infernus och Tormentor från Gorgoroth, Tore från Old Funeral, Øystein från Borknagar, samt ett par tjommar till. Vilka som gjorde exakt vad är lite grumligt. Mycket tack vare en booklet som inte lämnade mycket information trots den kilometerlånga tacklistan som upprepades två gånger. Vi kan ju lugnt påstå att det inte saknades talang. Black/thrash stod på menyn och folket var hungriga. Herregud, Aura Noirs magiska ”Black thrash attack” släpptes bara något år innan och ”Deep tracts of hell” kom samma år, 1998. Tyvärr valde Desekrator att vandra lattjolajbanstigen istället för att faktiskt göra något genuint bra. Plojband är sällan roliga för någon annan än de inblandade och närmast sörjande.

Så, nu fick ni lite bakgrundsinformation. Nu lyssnar vi på plattan och ser hur den känns tjugo år senare.

”Metal for demons”

Oroväckande lattjoriff inleder innan det faktiskt drar iväg med ett rivigt thrash-riff. Relativt cool sång, mindre cool text. Det ska villigt erkännas att detta låter betydligt bättre än jag minns det. Tyvärr lider låten av Carpathian Forest-syndromet, det vill säga stopp efter EXAKT VARJE RIFF! Sedan är arrangemanget helt efterblivet. Med sådan talang bakom instrumenten kan jag inte för mitt liv begripa varför de inte kunde skriva något så enkelt som en effektiv thrash-dänga.

”Aphice”

Det börjar lite Storm-doftande med ivrig hi-hat innan det blir ett hetsigt mangel. Helt annorlunda sång på den här låten och överlag har detta väldigt lite med thrash att göra. Stoppen mellan riffen ligger kvar. Extremt irriterande. En olåt som tar slut innan den ens börjar. Med denna olåt börjar jag ana oråd.

”Overdose”

Nu blev det plötsligt Bathory av alltihop. Ny sångstil igen. Ska jag vara helt ärlig börjar detta låta mer och mer som en samlingsskiva. Inte en helt superkass låt, men när ska man egentligen ha tid att lyssna på en femte gradens Bathory-pastisch? Låten är knappt två minuter lång. Ett rimligt låtlängdsbeslut för jag börjar tappa tålamodet.

”Texas Joe”

Oroväckande låttitel och när sången drar igång är jag nära att ge upp. Någon av de inblandade försöker här låta som en amerikansk cowboy-pajas när han sjunger. Resultatet är lika fräscht som Jeff Walkers jävla countryskiva som fan är det sämsta som någonsin spelats in. Det här är ett slöseri med allas tid. Riffmaterialet är på absolut bottennivå. Svårt att kalla det här för en låt och då är det den längsta ”låten” på skivan med sina fyra minuter och åtta sekunder. Ren tortyr och då inte bra tortyr utan kass tortyr.

”Revenge of the hellhammer”

Kom igen nu för fan. Här är det lite riv igen. Det finns ju talang, varför inte utnyttja den? Slutbetyget för den här biten hamnar dessvärre på samma låga nivå som Satyricons ”Night of the triumphator”. Ja, det är faktiskt så dåligt. Om man ska spela in något för skojs skull bör man väl ändå se till att det är iallafall lite kul?

”Trommenaskinhelvete”

Jaha, en irriterande trummaskin puttrar på medan någon slår ett par ackord på gitarren och skriker. ”Trommenaskinhelvete” är den här skivans svar på Bathorys ”Sudden death”. Japp, så kasst är det. Återigen, vad ska det här vara bra för? Det är inte kul, det är inte rått, det är verkligen inte bra. Det är ingenting. Av någon anledning kommer jag att tänka på Enslaved låt ”Perkulator” som, just det, är en inspelning av en puttrande perkulator. Vad fan är det för fel på folk?!

”Take us to the pub”

Jag ger upp. Jag har försökt hålla god ton i min bedömning av ”Metal for demons”, men nu jävlar är det slutlekt. Det här förbannade missfostret till skiva är inspelad i Grieghallen. Ett slöseri med resurser. Det kan omöjligt varit kul att spela in den här smörjan. Exakt när under den här inspelningen gick det upp för grabbarna att det här var en skitdålig idé? En normalt funtad homo sapien hade tagit skivan och lagt den i en låda för att plocka fram den på någon fest max vart femte år. Nej nej, detta skulle minsann släppas. PÅ TVÅ SKIVBOLAG! Och annonseras i alla tidningar. Slå på stora trumman. Fy fan. Det finns inget värde i det här.

”Hot in the city”

Varmt är det. Jag sitter med bar torso och skriver detta och jag vet inte längre om jag svettas på grund av värmen eller den här plattans uselhet. Elva förbannade låtar som får Infernös sämsta stunder att framstå som den bästa thrashen som någonsin spelats in. Jag överdriver inte. De mörka gudarna ska veta att jag inte brukar få slut på ord när det vankas sågningar, men här är jag helt tom.

”Execution”

En av skivans bättre låtar och med bättre menar jag att jag inte vill skjuta mig själv i huvudet. Däremot studsar cyanidkapseln som en flipperkula i munhålan.

”Bergen-Belzen svinepelsen”

Jag fullkomligt hatar såna här riff. Lägg därtill världens sämsta sång. Kan det här vara den sämsta skivan som spelats in i Norge? Att den skulle vara ”recorded just for laughs” köper jag inte. Varför? Ja, därför att exakt ingen skrattar. Dålig/humoristisk musik kan vara oändligt underhållande, men när det är dåligt på den här nivån slutar allt att vara roligt. Det här är hundra procent talanglöst. Min värld har inga färger längre.

”Tormentor”

Självklart ska de avsluta med en slakt av Kreators ”Tormentor”. Snickerboa.

Herregud vilken klåparskiva det här är. Jag mindes den som usel, men det var mycket värre än jag kunde ana. Hur är det ens möjligt att så begåvade musiker och låtskrivare kunde släppa en sådan stinkande avskrädeshög till platta? Återigen, ”recorded just for laughs”. Vem skrattar? Möjligtvis Hammerheart och Pavement Music när de gick till banken för detta var en skiva som köptes blint på grund av vilka medlemmarna var. En skam. En förbannad skam är det. Det skulle inte förvåna mig om medlemmarna i efterhand försvarade sig med att de inte ville släppa skivan utan de blev tvingade av bolaget. Kom igen, visa lite ryggrad för fan. Jag tror knappast att Hammerheart och Pavement Music stod med bazookas utanför medlemmarnas hem och tvingade dem att släppa ifrån sig plattan. När man sedan läser tacklistan, två gånger bör tilläggas, finns det inte en tillstymmelse till ånger. Snarare tvärtom. Här är det party och fest och grymma riff och tuffa musiker.

1998 släpptes Enslaveds ”Blodhemn”. En skiva jag avgudar. Ja, minus låten ”Perkulator” såklart.

1998 släpptes Gorgoroths ”Destroyer”. Absolut ingen favoritskiva, men den innehåller låten ”The virginborn” som förmodligen är deras bästa låt efter ”Måneskyggens slave”.

1998 släpptes Borknagars ”The archaic course”. En skiva där däcken började vobbla, men man kan inte förneka storheten i låtar som ”Oceans rise” och ”Ad noctum”.

1998 släpptes Desekrators ”Metal for demons”. Ett skämt ingen skrattar åt.

På återseende.

/Hatpastorn

Eftersom jag har semester tänkte jag unna mig att göra något helt annorlunda, nämligen att spana in vad andra musikgenrer förutom black metal har att erbjuda. Testa något nytt, vidga sina vyer och sådan skit. Det finns otroligt mycket musik så rent teoretiskt borde jag kunna hitta några riktiga guldkorn. Musiken vi ska utforska idag är väl vad normala människor anser vara normalt. Ingen goregrind eller vegetarisk postgaze med andra ord. Och innan ni börjar pusta och frusta, nej. Detta är bara ett raskt sidosprång. Efter detta blir det primärt svartmetall för hela slanten fram tills döden oss alla tar.

Vi börjar med soul. Jag kan ingenting om soul. Förmodligen för att jag saknar själ. Den sålde jag för att få He Man-borgen i julklapp när jag var liten. Jag fick en bävernylonsoverall istället. Skönt haveri. Nåväl, lite sexig soul på sommaren. Vad kan gå fel? Nu ska vi se. Steve Wilson. Verkar vara en glad snubbe.

Oj.

Detta förändrade mitt liv. Fantastiskt gubbsjuk lyrik och toner jag inte visste fanns. Stundtals lite Oxiplegatz-doftande. Detta måste avnjutas till sista sekund då det inte finns något på denna jord som är roligare. Ska sanningen fram var det Lustre-Henke som tipsade mig om detta. En bekant till honom sökte någon låt med tjommen från Porcupine Tree som heter något likartat. Han fann detta istället. Rättelse: Nirvana. Han fann nirvana. När nyss nämnde Henrik var på besök sist gick den här låten varm. Faktum är att jag kan texten till ”Get your groove back” utantill. Det kan jag inte ens med mina egna band.

Vi kör musikvideon med.

Det här är klass. Ett nonchalant upphängt lakan och en snubbe som dryper av svett orsakat av vad jag antar är brinnande sinnessjukdom. Eller någon sorts form av blandmissbruk. Jag som faktiskt hört HELA hans platta väljer dock att tro att han svettas rent testosteron. Grabben är kåt. Och desperat. Om all soul är såhär gudomlig är jag ett fan.

Soulen avklarad. Lite av en succé. Något som verkar vara populärt är danspop med exotisk touch. Gärna med en pikant sångerska bakom mikrofonen. Jag ger mig ut på Youtube och skriver ”dance pop exotic female vocals”. Bingo. Detta måste vara bra. SEX MILJONER VISNINGAR?! Ja, majoriteten har talat. Detta måste vara det hetaste just nu.

Åh söte Jesus. Det här var surt. Miscreants cover av ”Fade to black”-surt. Det, mina damer och herrar, är surt. Om sanningen återigen ska fram blev jag presenterad den här låten av kantor Aronsson när jag torpederade en grillfest genom att spela ”Get your groove back”. Sedan var kriget i full gång. Värdinnan för festen, en kvinna som har en ängels tålamod bör tilläggas, valde att ”gå in och sminka sig” när vi hamnade på riktigt djupt vatten. Nu när jag tänker efter torpederade jag faktiskt en annan grillfest för bara någon dag sedan med Gnesas musik. Betyget från en av deltagarna löd: ”Det kryper så mycket under huden att jag vill slita av mig skinnet och kasta det till måsarna.” Needless to say drunknar jag inte i festinbjudningar.

Jag vill ändå inte räkna ut etnopopen, herregud, jag gillar ju Drudkh. Vi satsar på en manlig artist istället. Femton miljoner visningar på Youtube. Jisses.

Jag blev alldeles kall. Mot slutet när han rimmar inte helt utan rim men med stora avsaknader av reson …  mind blown. Jag vet inte vad som känns mest olustigt, att han försöker rimma ”anger” och ”danger” eller att han kallar sig ”child lover”. Indien alltså. Tanken på västerlänningar som ska hitta sig själva genom att vara påtänd på någon jävla technostrand samtidigt som det lever barn i ett Mount Everest av sopor ett stenkast bort får det fan att koka av ilska. Sedan när de kommer hem himlar de drömskt med ögonen och skanderar om hur trist och tråkigt det är att vara hemma och att man bara kan känna sann frihet i Indien. Håll gärna käften och åk tillbaka och protestera mot kastsystemet istället.

Hip Hop då. Ja, det kan väl omöjligt bli sämre än när Maniac rappade på ”Grand declaration of war”.

Det kunde det. Många anser att DSBM är rent strunt. Jag vill här gå till försvar för den genren genom att säga att ”Why must I cry” ligger betydligt högre på strunt-listan. Nu när jag tänker efter, vad fan är det med folk och att vara deprimerad i våtutrymmen? Jag har tidigare redogjort för badkarskulturen inom svartmetallen, men det verkar vara en gränsöverskridande företeelse. När den här tjommen löddrar in sig och tjuter ”Why must I cry” undrar jag varför jag måste gråta och stänger av skiten. Vilken jävla idiot.

Jag ger den här genren en chans till. TLC fanns det väl ett populärt band som hette?

Jag har nu lärt mig att chasing waterfalls inte är något jag bör syssla med. 2018, året då Hatpastorn drog tunga TLC-referenser. What a time to be alive. För att gottgöra tycker jag vi pratar om Lividitys låt ”TLC”. I deras värld stod det för ”tight little cunts”. Givetvis ett av världens sämsta band. Vad fan är det med folk egentligen? Jag åkallar mitt kraftdjur Bertil Enstöring från Skrot-Nisse för att finna inre frid och lyssnar på Ildjarn en stund.

Nu känns det lite bättre.

Vi avrundar med lite klassisk amerikansk rockmusik. Jag hatar såklart rock, men jag ska försöka hålla ett öppet sinne.

Det här gör mig så förvirrad. När jag lyssnar på det utan att kolla på videon gillar jag det. Det låter som någon bortglömd 70-talslåt från ett gammalt band som uppkallat sig efter en stad eller ett land. När jag tittar på videon ser jag bara en seriemördare med grava balansproblem framför en hysterisk greenscreen. Mark Gormley. Man blir glad. På den där grillfesten där jag blev introducerad för bland annat Gnesa blev jag även tipsad om den här Youtube-kanalen, The Uncharted Zone. Om man är som jag och älskar bisarr musik och lika bisarra musikvideos är detta en guldgruva av sällan skådad kaliber. Om inte bör man hålla sig så långt borta som möjligt.

Sammanfattningsvis kan vi väl enas om att jag aldrig mer ska bjuda på vanlig musik.

På återseende.

/Hatpastorn