Hatpastorns likpredikan

Ond jul önskar Hatpastorn, Dr Panzram och Heidenhammer.

MGLA ”With hearts toward none” 2012
När man jobbar i Oslo slås man av hur mycket av arbetskraften i byggsektorn som numera är polsk. De hade så gärna fått göra samma sak med black metal-scenen, för tydligen krävs det polacker även här för att det norska soundet ska få låta som det en gång var tänkt. Tänk vad fantastiskt märklig världen ändå har blivit. Den som hade tippat den utvecklingen 1994-95 hade blivit till evigt åtlöje.

LORD OF PAGATHORN ”The chaos spirit amongst us” Demo 1994

Det här bandet läste jag om i det litauiska zinet Evisceration redan 1995. Minns att de också var omnämnda i franska Peardrop samma år. Anledningen var denna demo, som spelades in när de båda helvetesapostlarna i bandet var blott sexton år gamla. Först i år fick jag höra den, och likt en Carlsberg var det värt att vänta på. Bonus för att bandet härstammar från Rovaniemi, samma stad i Finland som Jultomen sägs härbärgera i. Lite hemkärt, då jag under en tid hade praktik som lärare i nämnda kommun. Och ja, sådär småmysig halvtajt black metal man blir varm ända in i själen av är det som ges. Ger samma känsla som att se en TV3-film på juldagen och vandra längs Jingle Bell Lane i Tomtelandet i bandets hemort.

RAGNARÖK ”Arising Realm” 1997

OK, det är inte helt utan att rodna som jag erkänner detta. Satt i godan ro och lyssnade igenom de där gamla Blackened-samlingarna, varpå ett näpet stycke plötsligt poppade upp i mina hörlurar. Jag gick rakt i fällan, och kapitulerade omedelbart. Låten kom från detta band, som bör ses som en av Norges bäst bevarade hemligheter. Förmodligen på grund av bandets val av skivomslag, som tidigare behandlats i denna blogg.

HOLY MOSES ”Finished With the Dogs” 1987

Och på tal om att skämmas … nej, det känns inte helt OK att frivilligt påstå att man vill åka på idolträff med ett band som heter HOLY MOSES, hur klassisk ensemblen än må vara. Skit samma. På grund av namnet har jag varit ytterst försiktig med att närma mig dessa tyskar, vilka nu måste vara äldre än döden. Denna platta, från 1987, är dock svår att värja sig mot och till och med självaste Pastorn fick krypa till det inverterade korset och erkänna renset när jag spelade upp ”Current of Death” (eller ”Currennn å Desssss” om man får tro uttalet i själva låten).

THE CHASM ”The spell of retribution” 2004

Ju mer jag tänker på det, ser detta band på papperet ut att vara en fasansfull sammanslutning. Mexikansk döds brukar normalt spelas av band som heter FESTERING CLITPEEL och ha ljud som inte påminner om något annat än just … mexikansk döds. Om man då konstaterar att det inte är BRÖTLERS även denna gång, utan ett gäng som blandar heavy metal med döds, ryggar man instinktivt tillbaka och tänker på kusligheter som NIGHT IN GALES. Även detta är fel. THE CHASM är onekligen en udda fågel, för på något vis lyckas de få allt rätt. Melodiskt, men inte mjäkigt. Rått, men utan att kompromissa med riktiga riff och melodier. Märkligt. Mycket märkligt.

FETISH 69 ”Atomized” 2003
En av de vidrigaste städer jag besökt är Wien. Ändå är det därifrån både PUNGENT STENCH och FETISH 69 smugit runt och skapat dålig stämning i över två decennier. FETISH 69 hörde jag för första gången på samlingsplattan ”Death is just the Beginning II”, släppt på Nuclear Blast, där de brakade lös med sin hit ”Stomach Turner”. Jag sökte efter skivan den var hämtad från, ”Antibody” med ljus och lykta och hittade den först flera år senare när Kraath från SETHERIAL var beredd att sälja sitt exemplar. Trots att jag var mer uppspelt än Don King på tjack var upplevelsen ett antiklimax när jag väl lyssnade igenom hela verket. Tydligen hade de valt en annan produktion än den som återfanns på ”Death …” och istället kvarstod ett oerhört mjäkigt sound. Att det var Colin Richardson som agerat producent var omöjligt att begripa. Enda behållningen var att omslaget bjöd på några smakfulla verk av konstnären Hermann Nitsch.

Skit samma, på grund av besvikelsen brydde jag mig inte om dem längre, tills jag bestämde mig för att kolla in vad de gjort de senaste femton åren. Hittade den här, och det är jag glad för. Obehaglig, skum blandning mellan metal, industri och PORTISHEAD. Låter det osmakligt? Det är det också, men likväl inte utan en aptitlig bismak i såväl själ som munhåla. Rekommenderas, men glöm inte att borsta tänderna efteråt.

LAIBACH

Kommentarer överflödiga. Spelningen i St Petersburg i mars förra året är fortfarande det bästa jag någonsin bevittnat. Tänk inte på LAIBACH som enbart ett band, när det är så mycket mer.

SIMPLY DEAD ”Structure of Mind” 2000

Och på tal om att söka efter skivor med ljus och lykta … efter evighetslånga sökningar på diverse sajter hittar jag givetvis denna platta i fysiskt format på Tradera, där säljaren verkar sitta på ett helt lager. Kall ambient. Någon påstod att de låter exakt som BOARDS OF CANADA, men det har jag inte orkat kolla upp. Hörde även detta band första gången på en samlingsskiva utgiven på Fluttering Dragon Productions, kallad ”Temple of Kilowatts”. Kolla upp den om du kan, då den även innefattar spår från band som TRIPWIRE, NORTHAUNT och ONTARIO BLUE.

BLOOD REVOLT ”Indoctrine” 2010

Får väl säga att BLOOD REVOLT är lite av en bubblare, men det är svårt att förneka att den här plattan lever om av bara helvete samtidigt som det vilar en genuint obehaglig stämning över såväl låtar och texter som produktion. Alan må ha skämt ut sig med DESTRÖYER 666, men återvinner förlorad heder med det här bandet. Skulle nästan önska att de inte gör något mer, då det bara inte kan bli lika bra.

2012 har inte alls varit så tokigt när det kommer till ny musik. Inte tokigt alls. Främst är det de lite större artisterna som lyckats. Snackar vi den totala underjorden har jag inte ramlat över något som verkligen fångat mitt intresse. Det kan ha varit jag som inte orkat gräva tillräckligt djupt i gödselstacken, fast å andra sidan har vi alla en gräns. Har man hört sjutusen DSBM-band med trummaskin och högtravande titlar på svenska typ ”Konformitetens slukande mörker gav ljus till mitt tempel av apati” orkar man fan inte lyssna på ett gäng till i hopp om att nästa släpp kommer att vara helt monumentalt. Den titeln blev för övrigt lite väl bra för att inte användas. Tja, jag får väl ta mitt samhällsansvar och spela in en DSBM-demo bara för att visa kidsen vart skåpet ska stå. Tutorials är ju vansinnigt populärt så varför inte göra en själv. Då har jag något att sysselsätta mig med nu när vädret inte visar sig från sin bästa sida.

Innan vi drar igång med årsbästalistan vill jag bara lite snabbt nämna några besvikelser. ALCEST hade jag höga förväntningar på, men senaste albumet var lite väl såsigt för min smak. Kollegorna i LANTLOS likaså. Ja, jag orkar inte rota fram krumelurversionen av bokstaven ”o”. Band som envisas med att hålla på med bokstäver som kräver mer än en enkel knapptryckning på mitt tangentbord måste bekämpas. ENSLAVEDs senaste har jag inte ens orkat kolla upp. Ett oroväckande tecken då det är ett av mina favoritband, även om inget knäcker ”Frost”. Mina åsikter om VONs senaste giv då? Ja, fanns det något material som INTE behövde spelas in igen är det deras gamla prylar. Senaste given är med andra ord fullständigt poänglös. Ni minns kanske GORGOROTHs nyinspelning av ”Under the sign of hell”, i meningslöshet krossar VON det magplasket. I övrigt kan jag inte komma på några större besvikelser såhär på rak arm. Riktigt genomusla skivor har jag dock hört i överflöd men det kan vi ta vid ett annat tillfälle.

Att sätta ihop tio album är alltid lite av en mardröm eftersom det varierar efter humör. Skulle jag göra en ny lista om låt oss säga en månad skulle den se annorlunda ut.

Skit samma.

Nytt år. Ny lista. Ingen rangordning, bara tio album som gått varma detta år. Ni kan upplägget. Nu kör vi.

MGLA – ”With hearts toward none”.

Föga överraskande hamnar denna högt på listan. Föga överraskande orkar jag inte rota fram krumelurbokstaven som ska vara där istället för ett vanligt ”L”. ”Presence”, ”Mdłości” och Further down the nest” var tre monumentala släpp som gjorde mig fantastiskt sugen på en fullängdare. ”Groza” var emellertid inte alls av samma kaliber, kanske tack vare att det just var en fullängdare och inte en EP. Det höll inte hela vägen. ”With hearts toward none” håller dock hela vägen och är ett strålande exempel på att man inte behöver hålla på och krångla till det i onödan. Enkla starka låtar. Låtar man faktiskt minns. Nittiotals-black metal i sin mest okorrumperade form. Genialiskt. MGLA tillhör det bästa jag hört från Polen sedan FULLMOON släppte sin inte helt politiskt korrekta demokassett 1995. Bara det säger egentligen allt.

BURZUM – ”Umskiptar”.

En fin tradition är att låta Greven vara med på listan. Denna gång med ett minst sagt udda album. ”Umskiptar” saknar många av de element som man vanligtvis brukar förknippa med BURZUM. Det finns exempelvis inga ”snabba” partier eller dubbla baskaggar. Den raka rockskolefyrtakten används dock till fullo och det är sång i stort sett hela tiden. Vid min första genomlyssning var jag en smula skeptisk, men när låt nummer nio, ”Surtur sunnan”, spred sig i mina hörlurar fattade jag allt. Hade albumet börjat med den så tror jag faktiskt inte att jag hade kommit förbi den låten. Så bra är den. I övrigt är detta en grym humörskiva. Antingen ligger man i soffan och verkligen lyssnar från pärm till pärm på mästerverket eller så lyssnar man inte alls. Lite mera rens och lite mindre sång och jag hade jublat ännu högre. BURZUM är alltid BURZUM.

MARDUK – ”Serpent sermon”.

Detta var lite av en överraskning. MARDUK har alltid hållit hög klass, fatta att detta är deras tolfte fullängdare, men jag var övertygad om att det skulle vara svårt att toppa ”Rom: 5-12”. Kul att ha fel för en gångs skull. ”Serpent sermon” innehåller allt jag vill ha när jag lyssnar på MARDUK. Lägg därtill överdjävulskt bra sång och fantastisk lyrik. Digipakutgåvan är en smaskig historia, även om jag önskat att grabbarna lugnat ner sig med de totalt svarta sidorna. Någon fräsig bild eller symbol hade varit skönt att vila ögonen på. I övrigt finns det inte så mycket att säga. MARDUK är alltid MARDUK. Jo, en sak kan jag tillägga. Första gången jag hörde brottarrefrängen på titelspåret kunde jag för min inre syn se grabbarna i NAGLFAR lyssna på samma stycke och unisont vråla ett upprört ”KUKEN!”. Refrängen låter nämligen som något Umeåsönerna kunnat skriva i sin allra finaste stund. Den här gången hann MARDUK först.

MASTER´S HAMMER – ”Vracejte konve na místo”.

Finns det ett band som kan göra mig på gott humör är det MASTER´S HAMMER. Så fort man slår på ett album med dessa tjecker vet man att man har en jävla resa framför sig. I positiv bemärkelse bör tilläggas. OK, ”Šlágry” från 1995 var väl ingen höjdare men i övrigt så får man sitt lystmäte när det kommer till bisarr öststatsblack så fort man spisar lite mästarens hammare. Jag tänker inte ens försöka beskriva hur ”Vracejte konve na místo” låter, det enda jag kan säga är att antingen fattar man grejen eller så gör man inte det. Jag har digipakutgåvan, köp den du med. Köp en T-shirt i samma veva. Logon är som vi alla vet det snyggaste någonsin. Kul med gamla rävar som fortfarande levererar godset.

WODENSTHRONE – ”Curse”.

Förra året talade jag varmt om SKOGEN. Jag vet att grabbarna släppt ett nytt alster i år vid namn ”Eld”, men jag har tyvärr inte haft tid att lyssna in mig på den. Det lilla jag hört har dock låtit lovande. WODENSTHRONE lirar i samma liga, fast lite ruffigare och med rörigare arrangemang. Rena guldet med andra ord. Som ni kanske märkt hyser jag en förkärlek för halvrörig svartmetall i medeltempo som ibland överraskar med helt otroliga guldriff. Detta är alltså INTE något man lyssnar på i trettio sekunder på Youtube för att sedan skaffa sig en uppfattning. Detta kräver ett flertal genomlyssningar. I slutändan är det värt det när du inser att du lyssnar på ren och skär fjällmagi. ”Curse” är ett strålande exempel på ett album som många kommer att missa bara för att de inte orkar lyssna. Trist, men sant.

BEHEXEN – ”Nightside emanations”.

Efter att BEHEXEN mosat omtalat usla SATANIC WARMASTER på split-skivan de släppte 2008 visste jag att de hade något stort på gång. ”Nightside emanations” är mycket riktigt en dräpare. Ibland vill man bara bli serverad rent djävulsdyrkarvåld och på den fronten briljerar finländarna detta år. Allt från ljudbild till låtmaterial sitter som en sportkeps. ”Nightside emanations” är en giv som passar perfekt om man vill gå omkring bredbent i lägenheten och hytta hotfullt samtidigt som man utbrister i spontana grymtattacker. Uuurgh! Aaargh! Ni fattar poängen. Skivomslaget hamnar i kategorin ”fulsnyggt” och passar musiken exemplariskt då även den är fulsnygg.

BLUT AUS NORD – ”777 – Cosmosophy”.

Konstigt att det inte varit mer snack om denna då det är bland det bästa jag hört på väldigt länge. Faktum är att jag tror att detta är en giv som folk som i vanliga fall inte riktigt fattar grejen med svartmetall kan uppskatta. Som en inkörsport till lite tyngre prylar om man så vill. De två första delarna i albumtrilogin var bra, bitvis riktigt bra, men i jämförelse med del tre bleknar de. ”777 – Cosmosophy” är smått magisk. Detta är även det en skiva som låter som skivomslaget ser ut. Vrålsnyggt. Jag har förvisso inte den blekaste aning om vad det egentligen föreställer, men jag håller med om allt. Vad handlar då den här trilogin om kanske några därute i stugorna undrar. Ja, inte fan vet jag. Jag har läst samtliga texter, välskrivet men stundtals totalt obegripligt. ”Esoteriskt” brukar det kallas i annonser. Rent musikaliskt är det i alla fall inga oklarheter. Köp blint.

HORNS – “Im schein trüben kerzenlichts”.

Enligt Internet släpptes “Im schein trüben kerzenlichts” 2011, men jag fick min skiva detta år så antingen har plattan blivit försenad eller så är det jag som är ute och yrar. Hursomhelst är detta fantastiskt. Vid en första anblick kan man emellertid bli rejält fintad. Snubben bakom projektet kallar sig, utan en uns ironi i kroppen bör tilläggas, Aerzengellus von Dunkelnacht och kommer från Chile. Enligt texthäftet ska majoriteten av hitsen varit skriva på det glada nittiotalet och i tacklistan tackas bland annat gamla kompositörer som Mozart och fan vet allt. Varningsklockorna de ringa. När man väl petar in CD-skivan i spelaren uppför allt tvivel. Jösses, vilket rens. Ljudbilden: helt perfekt. Låtarna, ja det är knappast något jag minns när skivan är slut men extasen som uppstår vid lyssning går inte att ta miste på. Heidenhammer beskrev skivan på följande vis när jag spelade upp den för honom:

Men… Det här var ju rått!

För att komma från honom så är det full pott. HORNS. Köp blint.

WALLACHIA – ”Shunya”.

Ännu en glad överraskning. WALLACHIA var det där norska bandet som var bra men likt förbannat orkade jag inte kolla upp dem närmare när det begav sig. Det var ju dumt. Här snackar vi välproducerad och hyfsat melodisk norsk svartmetall i medeltempo med röriga arrangemang och arg sång och återigen har vi ett album som låter som skivomslaget ser ut. Soligt sött men samtidigt episkt smygdeppigt. Det där uttalandet saknade både rim och reson men det är faktiskt så det låter. Sitter man i soffan och käkar lussebullar och dricker kaffe passar skivan helt perfekt. Det finns en tid och plats för allt. HORNS och lussebullar fungerar inte alls. Tro mig, jag har testat. Tillfredsställ din inre rollspelsnörd och riv på lite WALLACHIA på stereon. När man passerat trettio behöver man inte vara så jävla ond jämt.

LUSTRE – ”Spirit”.

På tal om att unna sin inre rollspelsnörd något riktigt smaskigt rundar vi av med LUSTRE. Jag vet att Nachtzeit släppt en ny skiva i år vid namn ”They awoke to the scent of spring” och den är givetvis bra, men låten ”Spirit” som han släppte på Youtube i sin totala form klår allt. Varför i hela helvetet han inte släppt låten på skiva är bortom mitt förstånd. Har ni inte hört LUSTRE än låter det ungefär som en hypnotiskt repetitiv variant av SUMMONING fast med dammsugarsång. ”Spirit” är en perfekt inkörsport. Tolv minuter stämningsfull magi. Samma melodislinga i stort sett hela tiden. Har man koncentrationssvårigheter och anser att CEPHALIC CARNAGE är världens bästa band ska man med andra ord sluta läsa nu.

Ja, det var tio av de alster som släppts i år som jag uppskattar mest just nu. Plita gärna ner några av era favoriter i kommentarsfältet. Med lite tur kanske man upptäcker något bra som man missat.

På återseende.

/Hatpastorn

För varje inlägg som jag skriver klart och lägger upp på denna Likpredikan är det minst ett par manifest som arkiveras. Detta har att göra med en mängd faktorer, men oftast är det för att jag a) inte orkar skriva klart dem som i fallet med mitt öppna brev till TROLLECH b) de blir inte tillräckligt bra som i fallet med min totala biografi av bandet ANCIENT. Idag tänkte jag bjuda på några av de inlägg och idéer som jag av olika anledningar aldrig skrev klart eller blev nöjd med. I det här formatet där man samlar ihop dem tror jag att de kommer att uppskattas mer. Årsbästalistorna är för övrigt på G. Jag ogillar att skriva dylika listor, mest på grund av att man alltid glömmer något helt uppenbart och att den varierar efter humör. Vissa dagar är exempelvis HORNS från Chile det bästa man hört på evigheter och andra inte. Ni fattar poängen. Nästa år släpper i alla fall SUMMONING och INQUISITION nytt. Då vet man vilka som kommer att dela på förstaplatsen.

Från nytt till gammalt. Här kommer del 1 av Hatpastorapokryferna. Först ut är en gammal bandfotokatastrof som skrotades av två anledningar. Först tyckte jag inte den blev tillräckligt bra och sedan upptäckte jag att två av herrarna på bilden inte spelar i bandet utan bara är glada fans som poserar med bandet. Gissa vilka. Hur kunde jag då göra denna fadäs? Tja, hittar man ett bandfoto som de slaskat dit logotypen på är det lätt hänt att man tar för givet att det är bandet som faktiskt är på fotot.

STEEL WARRIOR.

Idag ska vi få stifta bekantskap med ett brasilianskt gäng vid namn STEEL WARRIOR och innan ni bläddrar ner och ser fotografiet så kom ihåg att bandet är ifrån Brasilien och de borde således se hyfsat brasilianska ut. Ungefär så här:

Valpfett och dålig corpsepaint. Se det som en ögonmassage. Nu ser dessvärre STEEL WARRIOR ut så här istället:

Längst till vänster har vi Brasiliens näst bästa Boromir-imitatör som tröstlöst försöker hålla värmen iförd shorts och BLACK FROST-linne. Om jag skulle gissa vilket land han kom ifrån skulle jag tippa på England, men det är uppenbarligen fel.  Undrar hur BLACK FROST låter? Mitt professionella antagande är att BLACK FROST borde låta som en trött blandning av CATAMENIA och STORMLORD. Syntigt och lite sådär.

En liten yvig kines med panna och solglasögon är alltid det första jag tänker på när jag hör talas om Brasilien så nästa filur passar perfekt in i sammanhanget. Jag sätter en femhundring på att snubben är helt absurt bra på att lira gitarr. Som alla vet så är asiater bäst på allt. Hittar man en film på nätet där en amerikan spelar ledmotivet till Super Mario Bros på munspel vet man att det finns minst sjutton asiater som gör det tusen gånger bättre och mer avancerat. Exempelvis genom att stoppa upp munspelet i röven samtidigt som personen jonglerar med övermogen frukt och reciterar Nietzsches ”Also sprach Zarathustra” baklänges. Det märkliga i allt detta är dock att antalet bra asiatiska band kan räknas på ena handens fingrar. Mystiskt.

En äldre gentleman med rejält tilltagen mittbena, olustiga solglasögon och igelkottsröv på hakan står näst på tur. Även han ser galet ickebrasiliansk ut. Rättelse, han ser galen OCH ickebrasiliansk ut. Faktum är att han inte passar in alls. Vad spelar han för instrument måntro? Saxofon? Basfiol? Köttflöjt? Ingen vet. Det jag vet är att han garanterat har en imponerande samling erotisk konst i källaren alldeles bredvid frysboxen med styckade kvinnolik i.

I mitten står Brasiliens bästa och gladaste Gandalf-imitatör och håller låda, fast egentligen håller han i en gigantisk midjeväska i turkos bävernylon. Samtidigt som han gör en monumental Göteborgs-pose som skulle fått självaste SACRAMENTUM att baxna. Jag saknar ord. Finns det något som ser metal ut är det just ljusa chinos som man dragit upp beyond thunderdome. Ser han då ut att komma från Brasilien? Nja, jag tvivlar på att han tillhör någon sorts form av ursprungsbefolkning. Om man inte räknar druiderna då. Allt jag kan om druider har jag lärt mig av SPINAL TAP. Ny yrar jag, men jag tror att någonting i mig brast när jag fick se magväskan.

Jag tänkte först skriva att MORBID ANGELS nya trummis står och migränkisar tack vare det starka solskenet innan jag insåg att det skulle låtit lagom rasistiskt. I övrigt finns det inte så mycket att säga förutom att han inte ser ett dugg brasiliansk ut. STEEL WARRIOR är ett band jag inte blir klok på.

Sist och kallast av alla är en skäggig lirare som även han bär magväska, denna accessoar som inte ens Torquemada hade kunnat tortera tillräckligt för att göra mig nöjd. Tja, Brasilien kanske är kallt såhär års. Utseendemässigt ser han ut att spela bas i ett irländskt thrashband typ GAMA BOMB. En grupp jag självfallet avskyr.

STEEL WARRIOR. Brasiliansk power metal. Jag vet varken ut eller in längre.

Nu över till något helt annat.

För en tid sedan fick jag ett hett tips från ingen mindre än Terrorgoat Dreamchild. Han tyckte jag skulle göra en analys av det ryska svartmetallbandet BRÅKIN BRÅK. I samma meddelande skickade han med en bild på skivomslaget till deras självbetitlade album. Jag flög baklänges. Att som svartmetallorkester norpa en bild av Norges främsta konstnär genom tiderna, Theodor Kittelsen, är alltid smart. Däremot finns det väl ett par motiv man kunnat undvika. Detta är ett av dem.

Dansande björnar, fiolspelade rävar, sjögröna ekorrar och desperata harar. Ja, är inte detta det sötaste jag någonsin sett vet inte jag. Tyvärr sket sig allt då jag inte lyckades få tag i skivan. Tydligen ska det vara instrumental och repetitiv black metal av den lite mer nonchalanta skolan. Finns det någon i läsekretsen som de facto äger albumet och kan tänka sig att dela med sig är jag evigt tacksam. Detta måste man ju bara höra. Bandnamnet BRÅKIN BRÅK öppnar för övrigt så många portar in i den helvetiska sfär som kallas Göteborgsvitsar att hjärnan vibrerar.

Kanadensiska LUST, vars bandnamn är en total oxymoron, är en konstellation som det finns en hel del att berätta om. Dessvärre så orsakade det klassiska omslaget till 2003 års ultrakalkon ”Annihilation…Resurrection” den värsta skrivkrampen jag någonsin upplevt. Ta en titt på detta skivkonvolut och säg mig sedan vart man börjar. Jag vet inte hur många nätter som började med att jag slog på datorn, startade ordbehandlingsprogrammet, klickade fram detta skivomslag och sedan bara satt och blötstirrade ut i den fjärde dimensionen. Till slut gav jag bara upp. Bilden är emellertid så pass udda att jag måste dela med mig och i det här formatet kan jag äntligen göra det.

Exakt samma fenomen inträffade när jag satt och samlade ihop material till en österrikisk svartmetallspecial som av olika anledningar aldrig blev klar. VOBISCUM hade jag hört ett par låtar med tidigare men aldrig orkat kolla upp närmare, mest bara för att de inte var speciellt bra. Plötsligt snavade jag över omslaget till deras andra fullängdare ”Christenblut” och hela universum exploderade. Flinet, torson, hopplösheten. Vart börjar man? Trummisen i VOBISCUM kallar sig Count Grimthorn (Dunkelfürst) och skrattar man inte högt när man läser det namnet är man antingen yngre än trettio eller totalt likgiltig inför konceptet humor. Som ni förstår finns det en hel del att förtälja om dessa österrikare, men det tog tvärstopp tack vare detta skivomslag.

Det får räcka för den här gången. Näst på tur är som sagt våra årsbästalistor samt vår obligatoriska julfilm.

På återseende.

/Hatpastorn

Mina första musikaliska möten med ABRUPTUMs primus motor IT skedde på Nordic Metal Compilation där ABRUPTUM bidrog med en stämningsfull bit vid namn ”De profundis mors vas consumet” och OPHTHALAMIA med en riktig bra cover på MAYHEMs gamla örhänge ”Deathcrush”. När jag senare fick möjlighet att lyssna mer på dessa band insåg jag ganska kvickt att det inte var något för mig. Själva konceptet bakom ABRUPTUM var helt genialiskt, men det rent musikaliska var inte tillräckligt tilltalande för att jag skulle köpa det. I fallet OPHTHALAMIA ansåg jag att plattorna var så pass ojämna att de inte lockade till köp. Dessutom var de hyfsat krångliga att få tag i, i alla fall här i Sundsvall. Visst, man hade kunnat beställa dem, men vid den här tidpunkten släpptes det så pass mycket bra att man var tvungen att prioritera och än idag ekar skivsamlingen tom på dessa alster.

VONDUR sket jag högaktningsfullt i. ”Striðsyfirlýsing” må ha ett skivomslag som skriker ”köp mig” men rent musikaliskt höll det inte samma klass. När deras svanesång ”The galactic rock’n’roll empire” släpptes 1998 gav nog de flesta upp. Skivan var säkert underhållande att spela in, det tvivlar jag inte en sekund på. Dessvärre är livet för kort för att lyssna på avgrundslika covers på Elvis och JUDAS PRIEST. Faktum är att jag blev hyfsat paff när skivan släpptes. Runt 1998 var det inte speciellt vanligt med ploj och lattjolajban inom svartmetallen. Särskilt inte när det gällde medlemmar som hade en viss tyngd i scenen. Varningsklockan ringde förvisso redan på debuten, men att ha Darth Vader på omslaget är smått genialiskt i all sin märklighet och överskuggade de värsta tvivlen.

WAR … ja, jag äger förvisso ”We are war” men antalet gånger jag lyssnat på den från pärm till pärm kan räknas på ena handens fingrar. Om jag inte minns helt fel så är Dr Panzram ett riktigt WAR-head, personligen är det inte min kopp kaffe. När det kommer till IT tyckte jag alltid att hans insatser som gästvokalist och textförfattare i DISSECTION och MARDUK var bäst.

När IT till slut lämnade hela svartmetallscenen bakom sig blev det ett tomrum och även om jag själv inte var något die hard-fan av något av hans projekt kändes det ändå trist.

2004 var det dags för en återkomst och projektet 8TH SIN släppte sin debutskiva ”Sinners Inc”. Jag vill minnas att flera i min bekantskapskrets var sjukt peppade på vad detta kunde vara för något. De lyssnade och sedan blev det bara …

Tyst.

Faktum är att jag inte ens såg skymten av albumet när det kom och sedan glömde jag helt enkelt bort att den ens fanns. Jag antar att skivbolaget Black Lodge inte prioriterade Sundsvall när det kom till marknadsföring. 2005 släpptes given ”Angelseed & Demonmilk”, även det ett släpp jag aldrig lyssnade på, eller ens hittade i fysiskt format. Jag hittade faktiskt inte ens en enda recension så jag hade inte den blekaste aning om var det var för slags musik. Några år senare satt jag på mitt gamla jobb och pysslade med ”administrativt arbete”, det vill säga slösurfa på Internet och bestämde mig för att navigera mig in på metal-archives för att just kolla upp 8TH SIN och lösa gåtan varför allt blev så tyst. 8TH SIN finns inte på metal-archives, såvida man inte hungrar efter holländska 8TH SIN. Ett bedrövligt band för övrigt. Efter detta sökfiasko kom väl chefen eller något annat störande moment vilket innebar att jag var tvungen att stänga ner sidan och återigen glömde jag bort the true 8TH SIN. Att projektet inte fanns på metal-archives var emellertid riktigt underligt. MORTIIS får ju vara med, DE INFERNALI likaså. AGHAST har funnits med, men blivit bortplockad. Som sagt, när det kommer till vilka artister som får vara med och inte är den sidan grymt inkonsekvent. Med tanke på vilka orkestrar IT varit inblandad i tidigare borde han fått frikort.

Hursomhelst, för inte alls längesedan öppnade jag pestkollekten, läs min brevlåda, och där låg ett mystiskt paket. Likt ett barn sockerhög på julmust slet jag upp paketet och ut ramlade 8TH SINs två första släpp. Spänningen var olidlig.

Idag är det dags att lösa mysteriet. Jag ska äntligen få höra 8TH SIN. Innan vi börjar tänkte jag först kommentera texthäftet. Det är ju ändå den man börjar med när man fått tag i en ny skiva.

På omslaget finner vi en rakad och lätt skelögd IT som leende masserar tinningarna. I bakgrunden har de placerat en massa streck, två rektangelliknande objekt och en sol. Jag antar att det ska se modernt ut. Texthäftet i övrigt är utformat i samma stil. Däremot kunde det lugnat ner sig på bandbildsfronten. Räknar man med omslaget är det inte mindre än åtta olika bilder på IT och för enkelhetens skull kan vi väl säga att alla inte blev skitbra. All musik är skriven, inspelad och producerad av en gammal räv vid namn Michael Bohlin, känd från bland annat STEEL ATTACK och BREJN DEDD. All lyrik är författad av IT. Just texter var ju alltid lite av ITs grej, därför är det lite märkligt att texterna inte står med i häftet. Om man inte räknar med några korta strofer som är placerade lite här och där förstås. De kunde ha fimpat minst fyra av bilderna och inkluderat lyriken. Att Michael, som de facto gjort i stort sett allt, inte fick vara med på bild är även det gåtfullt.

Det var bookleten, nu är det dags att höra hur det här egentligen låter. Kom ihåg att detta är första gången jag hör skivan så jag tänkte lite kort kommentera varje låt. Jag vet att detta inte kommer att låta som något av hans tidigare band, men jag går ändå in med ett öppet sinne.

1. ”Karaoke life”.

Jag hinner inte ens reflektera inför låttiteln innan jag kastas in i ett inferno av tuggande nedstämda gitarrer och pumpande datatrummor. IT sjunger på det där sättet som alla band i den här genren sjunger. Högt, tydligt och lite bajsnödigt. Vi snackar industrimetall typ ROB ZOMBIE och närbesläktade musikaliska kollegor, fast inte lika kompetent. Oj, ja detta är ju inte min genre, men jag hade förväntat mig något betydligt värre, typ DE INFERNALI.

2. ”Hello Japan”.

Nu blev det lite syntigare. IT sjunger om ”a new smell” och ”nukeman”, men jag kan höra helt fel. En trånande kvinnoröst rimmar på ”dust” och ”lust”. Gitarrerna tuggar vidare och databasen stånkar på ett genretroget vis. Ja, gillar man sådan här musik låter det i alla fall ungefär som det ska. Dessvärre rodnar jag så kinderna värker när det kommer till lyriken. Minns ni Tommy Nilssons gamla hit ”Vill du ha sex med mig?”? Tänk er den fast i ett taktfast industridoftande framtidsformat med diaboliska undertoner. Låttiteln då? Ja, det är ju inte ”Turannum bellux eventus alci exeo-sivium vitae carthaginis integra” precis.

3. ”Sometimes & Othertimes”.

Jag tror att jag räknat ut hur resten av den skivan kommer att låta. En stor nackdel är att det är för många stopp i slagdängorna. Drivet försvinner snabbt när det är syntblopp-vers-syntbloppstopp-riff-stopp-refräng och så vidare. Inte ens MARDUK hade så här många stopp i låtarna på ”Dark endless”. Fatta allvaret. Refrängerna hade även kunnat vara tydligare och fläskigare.

4. ”Trip trap”.

RAMMSTEIN-light med science fiction-syntar. Nu börjar jag irritera mig rejält på alla dessa stopp. Kan vi få en rak takt som håller i sig längre än fem sekunder? Det verkar tveksamt. Ska inte dylik musik fungera på tyska dansgolv? Årets sommarplåga ”Dansa pausa” får en helt ny innebörd. Nä, detta var det svagaste örhänget hittills. Vågar jag säga att detta var en dålig ”trip”?

Tack Göteborg!

5. ”Eastern empress”.

Det asiatiska låttiteltemat går vidare. Svepande onda syntar, suggestiv sång, gitarrerna kommer in under refrängen. Allt enligt industrimetallens ABC. Väldigt mycket sång, en del gånger fungerar det, andra inte. Bäst blir det när IT får semivråla, då låter han stundtals som en blandning av Rob Zombie och en desperat Quorthon. Låten avslutas med strofen ”You are my dark eclipse, eastern empress”. Esoteriskt.

6. ”Dreamqueen”.

De flesta låtarna verkar handla om demoniska fruntimmer och någon sorts form av sexuell aktivitet. I övrigt finns det inte så mycket att tillägga. Minns ni DOMINION CALIGULA? Tänk er det bandets mer erotiska stunder och addera industrielement. Det finns vissa grupper som helt enkelt låter Stockholm. 8TH SIN låter extremt mycket Stockholm. Kryptiskt kan tyckas, men jag kan nog inte förklara det på något annat sätt. Alla som inte kommer från den kungliga huvudstaden kommer att första EXAKT vad jag menar.

7. ”Sex FX”.

Jösses, ännu en låt som handlar om köttets lustar. Samplade piskor och samplade kvinnostön. Nu börjar jag bli jävligt mätt.

8. ”Sister”.

Åska, fågelkvitter, rymdsynt. Addera ROB ZOMBIE-riff och oceaner av sång. Repetera.

9. ”Money”.

Blippblippblippblippblipp. Tuggtuggtuggtuggtugg. Bzzzzroooooiiiiing. Bom-pang-bom-pang-bom-pang. Utz-utz-utz-utz. Sång hela tiden.

10. ”Sinners”.

Ja, jag har nog redan sagt allt som kan sägas för att beskriva detta. Lite lägre tempo på denna bit och inte lika framträdande gitarrer. I övrigt är det samma stuk som tidigare.

11. ”The eight sins, part 1”.

Tjo, sista låten! Domedagsdoftande och med ett mycket lägre tempo än tidigare. Inte helt oävet men samtidigt inget jag slår på i onödan.

Plötsligt är skivan slut och hur ska jag egentligen sammanfatta detta? Problemet med dylik musik är att min referensram är rätt snedvriden. Jag har bara hört giganterna typ NINE INCH NAILS, ROB ZOMBIE, MINISTRY, LAIBACH, RAMMSTEIN om de nu räknas och så vidare. Jämför man 8TH SIN med dessa grupper så är klasskillnaden enorm. Detta kan vara ett tydligt fall när någonting hamnar mellan två stolar. Folk som verkligen gillar industrimetall lär inte bli överdrivet imponerade och folk som gillar black och döds kommer inte att fatta grejen. För att ge er ett klipp på hur detta egentligen låter begav jag mig ut på Youtube. Problemet är att det inte var speciellt lätt att hitta något alls med dem. Brasilianska 8TH SIN, holländska 8TH SIN, en drös technoband samt NOCTURNAL RITES av alla jävla grupper dök upp. Dock inte the true 8TH SIN. Märkligt. Söker jag på ”8TH SIN Sinners Inc” blir sökresultatet ännu märkligare. Inte ens när jag testar bandnamnet och en av deras låttitlar hittar jag något. Topp ett Sveriges hemligaste band.

I brist på annat pangar jag upp ett klipp med legendariskt obskyra BREJN DEDD. Ett urgammalt band som bland annat Dan Swanö, IT och Michael Bohlin spelade i. De fanns minsann på Youtube. Jag fattar ingenting.

Tänk er den här låten fast helt tvärtom. Så låter 8TH SIN.

På återseende.

/Hatpastorn

EDIT: Stort tack till herr TK som donerade skivorna, det glömde jag förtydliga i texten.