Hatpastorns likpredikan

Som Hatpastor måste man ibland ta sitt samhällsansvar och guida den lite yngre generationen så de inte begår samma misstag som man själv gjorde när man var ung. Idag tänkte jag rada upp några förhållningsregler som bör gälla i alla replokaler. Att spela i band är inte alltid friktionsfritt, men dessa regler gör så att ni slipper hamna i handgemäng redan under repetitionsstadiet. Jag har tidigare nämnt några turnétips så se detta som en tilläggskurs. Majoriteten av nedanstående fenomen har jag upplevt själv vid ett eller flera tillfällen de senaste sexton åren, de övriga har jag hört från andra musikanter. Ska sanningen fram är jag övertygad om att alla som någonsin stått i en replokal mer än en gång upplevt de flesta av dessa situationer. Tio punkter, ha papper och penna redo. Frågor på det?

Nu kör vi.

1. Att spela trummor är det överlägset roligaste instrumentet och samtidigt det mest fysiskt krävande. Därför tycker jag det är lustigt att trummisar alltid får oanade krafter MELLAN låtarna. Ponera att ni just framfört ett mangelepos av rang där trummisen slitit så att venerna i pannan ser ut som Yggdrasils rötter och svettstanken sakta spridit sig i lokalen. Just när ni övriga medlemmar ska diskutera något viktigt som exempelvis ändringar i låtstrukturer brakar helvetet löst. Ni hinner inte säga mer än ett par ord innan batteristen helt sonika bestämmer sig för dra av ett helvetiskt grind eller börjar mata pukvandringar så att marken skakar. Självfallet har samtliga, utom trumslagaren, tagit ur sina öronproppar för att bättre kunna höra varandra under diskussionen. Nu tror ni kanske att det räcker med att höja armen och hojta något för att hamrandet ska sluta. Icke. Plötsligt har alla i lokalen blivit osynliga och slamrandet upphör inte förrän samtliga musiker dundrat igång det mest djävulska missljudet för att få trummisens uppmärksamhet. När allt tystnat gör ni ett nytt försök med diskussionen. Då är det dags för ett cymbalmaraton. Detta repeteras tills ni helt enkelt bara gett upp och fortsätter med nästa låt. Hur ni löser detta är upp till er. Mord och trummaskin är ett alternativ.

2. Jag har tack och lov haft turen att spela med många begåvade trummisar och ovanstående händelse har varit hyfsat sällsynt. Däremot har jag spelat med desto fler gitarrister, särskilt förr i tiden, vars gitarrer varit besatta av helvetets alla demoner. Efter varje låt är det dags att stämma eländet och nu ska jag slå näven i bordet och berätta om något som kan förvandla den mest tålmodige till en rasande furie. Personer som stämmer gitarren i repan med ljudet på. Det ljudet kan driva vem som helst till vansinne. Det första som ni ska investera i är en stämapparat som håller käften. Problemet löst. En ännu bättre lösning är att investera i en bra gitarr som inte låter som en indisk ormtjusarafton så fort man spelat längre än fem minuter. Här är ett råd till unga musikanter. Den där sjusträngade Squiregitarren för sextonhundra spänn kan du avvakta med. Satsa på kvalité istället.

3. Att sväva ut mellan låtarna är helt OK till en viss gräns men när gitarristen, för det är alltid gitarristen, börjar spela introt till IRON MAIDENs ”Run to the hills” vet du att det här kommer att sluta i gråt och tandagnisslan. Det finns ETT band på den här planeten som kan spela introt till ”Run to the hills” och det är IRON MAIDEN. Alla andra spelar den fel, särskilt ynglingar med ostämda Squiregitarrer, vilket resulterar i att man får avnjuta ett tonanarkistiskt inferno som driver en till galenskapens rand. För att göra ont värre dröjer det kanske två sekunder innan trummisen hakar på och felaktigt börjar spela trumintrot till nyss nämnda låt. Vilket band är det enda i världen som kan spela det trumintrot på ett korrekt sätt? Rätt gissat, IRON MAIDEN. Plötsligt ansluter sig basisten i denna mardröm. Kvar står vokalisten som besvärat skruvar på sig. Här finns det två val. Antingen sätter man sig ner och läser en tidning eller så accepterar man hela situationen och peppar inför att sjunga den första versen. Vet ni vad problemet är? INGEN kan spela versen, det enda som upprepas i all evighet är introt. Detta fenomen gäller även för CARCASS gamla brakhit ”Corporal jigsore quandary” och till viss del MAYHEMs ”Freezing moon”. Det finns fler exempel men dessa är de tydligaste. För att lösa problemet svär ni en blodsed redan innan första repet att ni inte ska spela dessa bitar och om ni likt förbannat envisas så ska ni lära er hela låten. Förutom ”Run to the hills” då, den ska ni skita fullständigt i.

4. Att ha en soffa eller relaxavdelning i replokalen har sina fördelar och nackdelar. Det är lätt hänt att man fastnar i denna del då det ibland är betydligt roligare att dricka kaffe och snacka skit än att traggla låtar man egentligen kan. En gång i världen spelade jag i ett band som av geografiska anledningar nästan aldrig repade. Jag minns inte om det var inför en turné eller skivinspelning men vi var i alla fall tvungna att öva hårt för att hela situationen skulle gå ihop. Problemet var att utanför replokalen fanns det ett fullt fungerade biljardbord. I sådana förhållanden gäller det att ha disciplin. Själv blev man rätt slipad på biljard. Jag blev senare även galet rutinerad på att löda kablar på nätterna. Sådant man måste göra för att betala av ägaren till studion då man överskridit tidsschemat och alla i bandet är luspanka och skivbolaget är ett gäng oförstående italienare. Det är förresten en episod jag kanske kommer att gå in närmare på när jag släpper min kurs i hur man enklast överlever en studiovistelse.

5. Dr Panzram berättade en gång för mig en magisk anekdot om ett hårdrocksband som hade en giftorm i ett terrarium i replokalen. Det slutade med att den rymde och bet en av medlemmarna så personen blev totalförlamad. Inga ormar i replokalen alltså. En mindre regel, men likväl en viktig regel.

6. När man är ung så har man konstigt nog tid att repa jämt. Med åldern kommer förpliktelser såsom jobb och familj. Här gäller det återigen att vara disciplinerad och verkligen boka in fasta tider för annars är det lätt hänt att det aldrig blir av. För egen del har jag alltid spelat i orkestrar där det varit hyfsad ordning och reda, men jag vet inte hur många andra band som aldrig repar tack vare just usel planering. Det låter kanske självklart, men tro mig, fasta tider är att föredra. Ett annat tips på samma tema är att medlemmar som av diverse skäl inte kan dyka upp hör av sig i god tid innan. Detta tror jag främst gäller för grupper som huserar i större städer, typ Stockholm, där det kan vara grymt invecklat att ta sig till replokalen. Att åka pendeltåg, tunnelbana eller annat futuristiskt påhitt i en timme för nå slutdestination replokalen tappar snabbt sin charm när man inser att man är ensam där.

7. Basister som ska envisas med att hålla på med trix som slapping och annan funkrelaterad smörja mellan låtarna. Har man överlevt spontana trumsolon och introt till ”Run to the hills” så kan man bara be till de mörka gudarna att även basisten håller sig passiv. Spelar man black eller death metal vill man bibehålla en viss atmosfär och energi i replokalen. Ett perfekt sätt att döda den atmosfären är att klösa av något som i bästa fall låter som intromusiken till Seinfeld och i sämsta fall som en porrfilm från 70-talet. Här skulle jag för övrigt kunna hålla en lång monolog gällande den bandlösa basens totala värdelöshet, men jag sparar den till en annan gång.

Nä, korten ska fan ut på bordet och det idag. Bandlös bas i extrem metal kan studsa åt helvete. Hör jag någon som i positiva ordalag nämner Steve DiGiorgios baslir på DEATHs fantastiska ”Individual thought patterns” har jag bara en sak att säga. Blev låtarna bättre av att han tramsade runt i bakgrunden med ett ljud som låter som en sinnessvag säl? Nä, just det. När Chuck dominerar med guldriff efter guldriff blir alla som inte är totalt tondöva eller fullständigt duperade gällande den bandlösa basens förträfflighet förbannade. Att framkalla ett ljud på basen som låter som att någon åker upp eller ned i en hiss i en tecknad film är kul att höra max en gång i replokalen. På en skiva som är bra gör detta påhitt en mest bara folkmordisk.

I worship and support the war against the fretless bass.

Den enda gången i musikhistorien som den bandlösa basen gjort något av värde var när Pytten gästade ENSLAVED på låten ”Yggdrasil”. Varför funkade det kanske ni undrar? Jo, man hör inte att han spelar bandlös bas. Faktum är att man inte hör så mycket bas överhuvudtaget på ”Frost”-skivan. Smart. Min tumregel är att om basisten dyker upp med en bandlös bas i replokalen så är det inte bara basen som blir bandlös.

8. En fråga som dryftats i eoner är flickvänners vara eller inte vara i replokalen. Personligen anser jag att det är som att släppa ner Modesty Blaise i Smurfbyn. Det blir panik. Visst, det kan fungera, men det är svårt att få till en avslappnad stämning. Skräckscenariot är att alla i blind hysteri spelar introt till ”Run to the hills”, förutom basisten då som funkar järnet samtidigt som sångaren förtvivlat försöker få rätsida på allting genom att kraxa fram råa låttitlar. Ni hör ju själva.

9. Raka rör. Är det något som inte låter bra, det kan vara allt från trumkomp, riff, sångslingor och fan vet allt. Säg det. Det är bättre att spela med öppna kort från dag ett än att stå och lida i replokalen. Här gäller det självfallet att vara diplomatisk. Att till exempel säga åt trummisen att han spelar som en säck potatis när han just kämpat sig igenom en smärre rockopera är lagom kontraproduktivt. Få saker låter perfekt första gången man spelar något, men man bör ändå sätta ribban på en rimligt hög nivå. Har man skapat en miljö där alla kan dryfta sina åsikter utan att någon sätter sig på tvären likt en femåring har man lyckats. Detta är inte speciellt lätt, men i det långa loppet tjänar alla på det.

10. Obehöriga bakom trumsetet. Då trummor är det nöjsammaste instrumentet är det lätt hänt att alla vill spela på det. Låt bli. Vill ni spela trummor, kolla med trummisen först om det är OK att öva lite och gör det sedan efter avslutat rep. Är man en ung trummis med ansträngd ekonomi är det noll procent kul att se de svindyra cymbalerna bli pulveriserade av glada amatörer. Dessutom brukar de övriga i lokalen vara lagom roade av att höra någon kämpa sig igenom en rak fyrtakt med tröstlösa kaggar när ni borde göra betydligt viktigare saker. Ett enkelt råd. Låt bli trumsetet.

Tio punkter får räcka, jag tror jag behandlat de flesta av de större fasorna man bör undvika. Nu tänkte jag sätta mig och lyssna igenom ett gäng alster som jag fått skickat till mig. Vi börjar med 8TH SIN och ser vad det kan vara för spännande.

På återseende.

/Hatpastorn

Här i församlingen har vi gjort oss vana vid vissa prefix. EMINENZ-Heidenhammer, THOKK-Pastorn, EQUINOX OV THE GODS-Panzram … och så vidare. Som läsaren anar, har detta delvis att göra med vuxenmobbing och personangrepp, men också att var och en av oss lyckats med att fastna för något specifikt band ingen annan lyssnar på. Därför signerar jag detta inlägg under namnet MORNINGSTAR-Heidenhammer.

Jag hade vid denna tidpunkt, någon gång runt 90-talets slut, aldrig hört talas om det här bandet. Omslaget var bedrövligt, men likväl iögonfallande. Långt senare skulle jag förstå att även ABIGOR använt sig av samma bild, fast med bättre upplösning. Power to the pixels. Det lustiga är att både ABIGOR och MORNINGSTAR släppte sina respektive album 1995. Jag antar att den stora trenden det året var att stjäla bilder ur Tolkiens Bestiarium. Förutom det, hade det smått legendariska rip-offbolaget Wild Rags släppt albumet.

Jag blev förälskad när jag först såg skivan glänsa i backen på den obskyra affär som var så liten att den knappt existerade – Skivboden i Sundsvall – men innan jag hann lägga rabarber på guldklimpen hann samma klåpare som hävdat att ”DEINONYCHUS lät som BURZUM, fast bättre” före. På min inrådan, dessutom. Ilska och hat följde, men efter lite övertalning lyckades jag få honom att sälja den vidare till mig, för 2.5 gånger inköpspriset. Jävla svin. Nog för att den bara kostat honom 40 spänn, men ändå. I alla fall var den värd de 100 kr jag pungade ut, inte minst för att släppet skulle visa sig vara smått omöjligt att få tag i senare.

Ska sanningen fram är detta ett album som aldrig kommer upp i sitt rätta värde. Om keyboarden som använts till introt kostat mer än en sockerdricka blir jag förvånad, men efter denna inledande fanfar väntar något av den råaste hårdrock/thrash/BM du aldrig hört. Min gissning är att de ville spela thrash, men egentligen inte kunde. Och det gör det hela så mycket bättre. Trams som sångdubbningar och flera kanaler behövs inte – när sångaren Ari Honkonen vill skapa effekter gör han det utan flashiga studiotrick. Fan, egentligen är det svårt att i ord förklara vad som gör detta så bra, men grejen är att låtmaterialet faktiskt är fantastiskt. Ljudbilden är minst sagt primitiv, men likväl så pass robust att det inte gör något. Gitarr och bas är ibland mer än lovligt otajta, men trummorna håller allt på plats och sminkar över det värsta.

Hade MORNINGSTAR bara blivit större, hade det här prisats likt SODOMS ”In the sign of evil” eller KREATORS ”Pleasure to kill”. Men jag lyssnar då hellre hundra gånger hellre på dessa hjältar. Finlands sak är vår.

Tack för kaffet.

/MORNINGSTAR-Heidenhammer

Nu är det ganska precis en vecka sedan jag återvände till Sundsvall, städernas stad. Borta bra, hemma bäst. Det känns faktiskt grymt skönt att vara hemma igen. Vad har jag då haft för mig under denna vecka då jag uppenbarligen inte orkat peta upp nya inlägg på denna Likpredikan? Ja, att vandra runt och avrätta mutanter i den radioaktiva vildmarken tar sin lilla tid. Lägg därtill sysselsättningar såsom rep med band och allmänt fixande med lägenheten. Den mesta tiden har emellertid spenderats framför skivsamlingen. Detta monument som fyller både hat, ilska, glädje och förundran. För att inte tala om förvåning. Eftersom jag knappt varit hemma de senaste två åren så insåg jag ganska snabbt att jag bara skrapat på ytan när det kommer till redogörelser för ologiska band och deras förehavanden. Det kommer med andra ord att bli ett och annat inlägg på det temat framöver. I väntan på detta tänkte jag dock börja med att ta er med på en helt annan resa.

Tack vare ett monumentalt läsarbidrag tänkte jag mjukstarta min hemkomst med ännu ett avsnitt av mardrömslik merchandise. Tidigare har vi fått se hur festligt det kan bli när det kommer till kläder, patchar och pins. Idag blir det helt andra bullar. Ett stort tack och (Vit)hatten av till Jenny Walroth, framtida Ebay-miljardär, som gjorde hästjobbet att fota av alla dessa ting.

Koka en kanna kaffe och gör er redo. Detta inlägg är av den längre modellen.

Vi börjar med en påse HELLOWEEN-pumpafrön. Jag ska erkänna att detta är hyfsat fyndigt. Trist bara att de kom i samband med ”Rabbit don´t come easy”-plattan. Ett album som … ja, vi kan väl säga att det inte precis var någon höjdare. Omslaget: tyskt skitfult. Inte ens CENTINEX under ”Reflections”-eran hade ett så bedrövligt dataanimerat skivomslag. Allvaret. Fatta det. I övrigt är detta en produkt som har ett existensberättigande. HELLOWEEN. Pumpafrön. Logiskt och bra.

Tyvärr spårar det ut på en gång med en jävla ANTHRAX-frisbee. En orkester jag alltid avskytt. Det enda positiva med denna plastleksak är att man kan kasta den. Rätt åt helvete. Som tur är har jag noll procent saliv kvar i min lekamen att spotta ut i rent förakt. Varför är jag då torrlagd på denna vara? Jo, jag fick av misstag se de nya promobilderna på AEROSMITH och ägnade en hel helg åt att likt en satanisk lama spotta förbannelser mot denna grupp som jag hatar över allt annat i detta universum.

Muntorrhet kan tack och lov botas med halstabletter så näst på tur har vi en påse OLD MAN´S CHILD-pastiller. En produkt som för övrigt lämnar en med många frågor. Undrar vad som skulle hända om Fishermans Friend, eller Fis-Hermans vänner som jag väljer att kalla dem, skulle lägga rabarber på detta uppenbara plagiat. ”Lawsuit up the ass” heter det på engelskt fackspråk. På svenska kallas det ”lagdräkt upp i åsnan”.

Korten på bordet. Vem lyssnade egentligen på GLUECIFER? Jag har alltid sett dem som rockens svar på LOBOTOMY. Band som alltid har funnits, men som ingen någonsin lyssnat på. ”Hard rock gets you laid” står det på förpackningen. Tjena. Vill man vara en sexuell tyrannosaurus lyssnar man på SUMMUM MALUM och inget annat. SUMMUM MALUM-kådisen, DÄR har vi en genialisk produkt.

GRAVE DIGGER, teutoniska tyranner eller trötta tyskar? Det beror på vem du frågar. Frågar du mig vad jag anser om GRAVE DIGGER så säger jag bara att det var smart att de släppte en burk med minttabletter. Finns det något man får dålig andedräkt av är det GRAVE DIGGER.  Hårdrockspuristerna i kommentarsfältet lär bajsa på sig av ilska. Släpp sargen och lyssna på CIRITH UNGOL istället. DET är ett bra band.

Följande pryl är inte så dum. En stilren MOONSPELL-mugg. Fyller man den med trögflytande nyponsoppa kan man få till samma slembubbla i halsen som bandets sångare byggt hela sin karriär på. Tvivlare kan ju lyssna på deras låt ”Opium” för referens. Som ni kanske förstår har jag aldrig varit något MOONSPELL-head, men skulle den portugisiska näktergalen Fernando sluta låta som en vansinnig människa hade jag jublat.

Det är en tunn linje mellan fyndigt och långsökt. THE GATHERINGs måttbandsgrunka från ”How to measure a planet?”-eran är ett kanonexempel. THE GATHERING är förresten ännu ett band i den långa raden av artister som jag sket högaktningsfullt i. Håller de på fortfarande?

Tacka vet jag TIAMAT, de brukar glimma till med jämna mellanrum. Vad de tänkte när det tryckte Post It-lappar som man inte kan använda eftersom de placerat logotypen över i stort sett hela arket är däremot bortom mitt förstånd. En polare till mig köpte ”Skeleton skeletron” när den släpptes och när vi var och tränade på stadens lokala gym så skickade han in albumet i stereon. Detta resulterade i att det blev fantastiskt dålig stämning då horden av gymturkar inte kunde relatera till att träna till något annat än hurtig dansmusik. Detta får mig osökt att tänka på annan nära döden-episod som utspelade sig när jag skulle kötta bänkpress medan BINNIKE BENGT OCH ROY RÖVMUNS ORKESTERs eminenta kassett ”Vanskapt” rullade i stereon. Att hålla något tungt ovanför strupen medan man gubbskrattar är inte att rekommendera.

CANNIBAL CORPSE-doftgranen då? Ja, enligt uppgift ska den lukta billig herrparfym så jag anar att den luktar exakt likadant som DARK FUNERALs doft-CD som jag nämnt tidigare i dessa skrifter. Inget man vill ha i sin bil med andra ord. Rätt kul grej dock.

CANNIBAL CORPSE-läppstiftet slår dock alla rekord i dumhet. Finns det en konstellation jag inte förknippar med läppstift är det just CANNIBAL CORPSE. Kan ni tänka er en flinande Corpsegrinder med Invasion Records-rött läppstift i plytet? Jag kan det och tanken skrämmer mig på ett HP Lovecraft-liknande sätt. Kosmisk terror.

MANOWAR valde att skicka ut stämplar som man … tja, kan stämpla saker med antar jag. Jag ser framför mig ett gäng överviktiga bönder som i storfyllan springer omkring och stämplar varandra i ansiktet och vrålar ”metal”. Allt medan SONATA ARCTICAs senaste musikaliska våldtäkt vrålar ut ur stereon. Kosmisk terror i kubik.

Det är dags att tröstäta och vad passar bättre än en stor påse DIMMU BORGIR-snask. Jag har inte den blekaste aning om vad de smakar, men idén är lite småkul. Betydligt rimligare än CANNIBAL CORPSE-läppstiftet i alla fall. Jag hoppas att det är skivans utgivningsdatum och inte godisets bäst före-datum som står tryckt på påsen. Annars är det nog hög tid att investera i GRAVELAND-laxermedlet. Det är alltid bättre att rensa ur systemet än att gå omkring likt en havande groda i skitande ställning.

Tända ljus, mys med partnern. Vad passar då bättre än att slå på ett album där en hysterisk gnom tjuter som ett brandlarm till tonerna av brittisk black metal av det lite mera suspekta slaget. Vi snackar CRADLE OF FILTH och vi snackar ”Midian”, ett album där grabbarna bara gav upp. Söt idé med ett ljus dock.

TOTALT JÄVLA MÖRKER-isskrapan. Jag erkänner, detta är smått genialiskt. Inte helt otippat är jag inget större fan av TJM, men denna skulle jag faktiskt vilja äga själv. Tummen upp!

STRATOVARIUS … ja, vad i hela helvetet är egentligen det här? Enligt informationen jag fick så är detta inte bara en kombinerad musmatta, linjal och anteckningsblock utan även ett turnéschema. Tysk effektivitet i kombination med finsk power metal. Jösses. En rätt elegant pryl, även om det blir lite väl mycket av det goda. Vad har jag för åsikter om STRATOVARIUS då? De är rådåliga.

Tändare är en populär och smart produkt att placera sin logotyp på. Galet billig att trycka upp och man har faktiskt alltid användning av en tändare. I detta sammanhang vinner HOLY MOSES, Heidenhammers nya favoritband för övrigt, då de kombinerar tändaren med en ölöppnare. Fiffigt. MISTELTEIN, det var en grupp man inte hörde igår precis. Vill minnas att skivomslaget till deras andra giv var en fruktansvärd historia och att det i annonsen stod något i stil med ”MORBID ANGEL korsfäster DIMMU BORGIR”. Jag äger bägge deras skivor, tio spänn styck hos Ginza, och kan ärligt säga att den annonsen var en svart stinkande lögn.

Ett KREATOR-pussel från ”Outcast”-tiden är något jag kanske inte direkt önskat mig i julklapp, men jag måste säga att idén är helt OK. Ska sanningen fram tycker jag att albumet fått oförtjänt mycket skit. Lyssna på inledande ”Leave this world behind”, en brakhit. Visst, det låter inte som KREATOR men när det kommer till gamla thrashband som spårade ur finns det betydligt värre öden.

Nyckelringar är ungefär som tändare, de funkar i alla väder. Här har vi en udda trio bestående av THE GATHERING, CARPATHIAN FOREST och CLAWFINGER. Shit, CLAWFINGER. Det var inte igår. En av mina favoritsysselsättningar när man är på festivaler är att kora vinnaren av den ocreddigaste T-shirten. Att på exempelvis Under The Black Sun strosa omkring i en 2 TON PREDATOR eller POWERMAN 5000-tröja tyder på stor självdistans och humor. Kombinera någon av dessa med en fet CLAWFINGER-nyckelring och du har min eviga respekt.

Efter fiaskot med halstabletterna gör ständigt aktuella OLD MAN´S CHILD storstilad återkomst med denna paranta fällkniv. Varför inte liksom? Som barn lyckades jag med konststycket att fälla igen en splitterny schweizisk armékniv över fingrarna. Det var ett vardagsäventyr som hette duga kan jag säga. Att försöka få upp bladet när blodet sprutade var topp ett det krångligaste jag varit med om. Ett gäng år senare satt man och lyssnade på KATATONIA-demon och skar sig frivilligt då det ansågs vara tufft. ”Dömm i hövvet nå djääävulskt” som det heter på Sundsvallsmål.

Följande produkt stödjer jag till fullo. Jag vill till och med gå så långt att det borde följa med en obligatorisk kemisk kastrering till varje PULKAS-skiva. Ett riktigt uselt band och ett monument över bolaget Earaches totala kollaps. PULK-AS.

HAMMERFALL-kondomen. Min hjärna kokar snart över av elaka kommentarer, men för att hålla karman på en hyfsat rimlig nivå räcker det väl med att säga att en valfri HAMMERFALL-skiva i grund och botten är ett kanonbra preventivmedel. ”Let the hammer stand”. Jag hoppas av hela mitt väsen att det är frasen Heidenhammer hojtar varje gång det vankas könslambada.

”Let the hammer stand”.

Jag är mållös.

Vi avslutar med TURBONEGROs kokainspegel.

Vill ni veta något olustigt? Detta var långt ifrån alla bidrag jag fick skickat till mig, men efter kokainspegeln måste till och med jag erkänna mig besegrad. Resten av bidragen och mycket annat kommer i nästa del i denna serie. Först är det dock hög tid att botanisera i skivsamlingen. Scannern står redo.

På återseende.

/Hatpastorn

Ibland vill man bara skicka in en platta i spelaren, slänga sin sargade lekamen i soffan och utbrista ”fan, den här skivan är riktig hyfsad”. Varför vill man då lyssna på något hyfsat istället för något som är bra på riktigt? Av samma anledning som man spisar KING DIAMONDs ”House of God”. Det är inte det bästa han gjort, men till onsdagskaffet duger den utmärkt. Faktum är att när undertecknad står framför samlingen och upplever den totala skivkrampen så är det lätt hänt att man slår på något hyfsat istället för exempelvis EMPERORs ”In the nightside eclipse”. Varför vet jag inte, men jag tror att det beror på att man helt enkelt bara vill ha något som känns lite lagom. Plus att det är extra trevligt att slå på ett album man kanske inte lyssnat på ett par tusen gånger.

Idag ska vi snacka om tyska GRAVENs ”Perished and forgotten”. Är den bra eller dålig kanske ni undrar? Den är hyfsad. Observera att det finns en skillnad, om än en tunn sådan, mellan hyfsad och medioker. När jag säger hyfsad menar jag att den är klart värd en lyssning, men förvänta er inte att ni ska slå volter av lycka. Tänk er istället att ni nickar gillande och kallt konstaterar att det ni just hört kanske inte var så jävla tokigt och att i sällskap med en kopp kaffe och en Plopp kan det bli en riktig toppenkväll.

”Perished and forgotten” köpte jag 2002, ganska precis just efter den släppts. Jag var på turné i Tyskland och i diverse Fanzines man slukat längs vägen hade albumet fått fina omdömen. Skivbolaget Undercover Records som släppte härligheten var jag bekant med sedan innan och med tanke på vad de gett ut före ”Perished and forgotten” visste jag att det inte kunde vara en total katastrof. Eller nu ljög jag, Undercover Records är typ som Folter Records när det kommer till kvalitetsbedömning. Fast ibland är det ju skrotet man är ute efter. Är det bara jag som tänker så? Är det därför jag går under smeknamnet Invasion Records-Pastorn här i församlingen?

Skit samma.

Omslaget skrek inte precis ”köp mig”, fast å andra sidan har jag betalat fullpris för plattor som är så fula att de skrämmer barn och stöter frukt. Återigen, Invasion Records-Pastorn. Bookleten var ett enkelt uppvik utan något tjafs. Minimalistiskt. Svartvitt. Det behöver inte vara så märkvärdigt alla gånger. När musiken väl började ljuda i min ”bärbara” CD-spelare så insåg jag raskt att det var riktigt hyfsat. Vid första genomlyssningen kunde jag spela alla låtarna på gitarr, utan att ens ha plockat upp det sexsträngade helvetet bör tilläggas. Det här var ju riff man skrivit själv och kastat. Kul initiativ att släppa ett album som faktiskt består av de där riffen man själv blir lite tveksam över om man ofrivilligt råkat stjäla från andra band eller inte. Ljudbilden: krispigt frasig, men ändå tydlig. Chinacymbalen låter fantastiskt. Något som trummisen Vronth uppenbarligen också tyckte då han hamrar på den i tid och otid. Jag älskar för övrigt artistnamn som låter som att någon får ett par telefonkataloger kastade på magen medan de sover. Den andra liraren i GRAVEN är ingen mindre än Vargsang. Kom igen, nog fan vet ni vem han är? Vargsang från VARGSANG, NORDISCHES BLUT samt klassiskt tyskusla NOCTI VAGUS. Inte? Kulturskymning. Han spelar i alla fall alla andra instrument samt sjunger. Kolla gärna upp NORDISCHES BLUT och VARGSANG för ytterligare exempel på hyfsad black metal om ni inte redan hört dem. Själv har jag sett VARGSANG live. Det var en jävla resa.

Som exempel på hur bra det kan bli när något är riktigt tokhyfsat ger jag er ”Of darkness, sorrow and hate” från nyss nämnda fullängdare. Ni kommer inte att skrika er hesa av upphetsning, men ibland räcker det gott med musik som man kan stampa takten till medan man väntar på att äggen ska bli färdigkokta.

GRAVENS andra skiva, ”The shadows eternal call”, kan ni skita fullständigt i. Den är mest bara tysk, trött och tråkig. Som en bal på slottet fast helt tvärtom. Och tysk.

Nu ger jag upp.

BAAL på slottet.

NU ger jag upp.

/Hatpastorn

I väntan på nästa black metal-turkhits bjuder jag på denna fullständigt fenomenala skapelse. Nu är det inte vi i Församlingen som snickrat ihop mästerverket, men det spelar ingen roll. Snubben som gjort videon är uppenbarligen ett geni. Jag anar att många av er redan sett denna då jag i tid och otid lagt upp den på hammer smashed Facebook, det spelar inte heller någon roll. Är det någon som förtjänar att bli Youtube-miljonär är det upphovsmannen bakom ”Jag ringer en tolk (som var kassör)”.

Jag har faktiskt inte den blekaste aning om vad bandet heter, men det jag vet är att grabbarna sparkar röv. Det var längesedan jag såg ett band som öste så hårt i en video. Här har black och dödsscenen en hel del att lära.

En hel del.

Att dessa ungrare, jag tror de sjunger på ungerska i alla fall, dessutom har fattat allt när det kommer till mode är bara ett plus. Vita gymnastikskor med hysterisk plös, rimliga skinnjackor och pungbråckstajta jeans är det enda rätta. Inga kråsskjortor, inga lackshorts, inga damasker, inga Affliction-tröjor, inget tjafs.

Tack.

/Hatpastorn

Att blogga om mode är ju populärt så jag passar på att hoppa på bandvagnen med ännu ett avsnitt av ”Mardrömslik merchandise”…

… och mardrömslik merchandise finns det gott om. (Vit)hatten av till alla som tagit sig tid att skicka in bidrag, jag ömsom skrek och ömsom skrattade.  Mest skrek jag. Fortsätt att skicka in bidrag, er Hatpastor dyrkar självplågeri mer än alla DSBM-band tillsammans. Och då räknar jag även in HÖSTKÄNSLOR från Peru. Fatta allvaret. Mer om HÖSTKÄNSLOR vid ett annat tillfälle.

Vi börjar lite lätt med den ökända 1349-skateboarden. Observera att brädan även är ett ouijabräde.

Brädception.

Jag vill dra mig till minnes att svartmetall och skateboardåkning aldrig riktigt var en acceptabel kombination när det begav sig. Det är lustigt hur tiderna förändras. En gång i tiden spelade jag i ett band där vi hade stora planer på att skaffa vobblers med bandlogon på. Det var inte ens speciellt dyrt att trycka upp bör tilläggas. Även om det hade varit en egendomlig pryl att sätta sin måsskitslogo på så måste jag säga att svartmetall och sportfiske är en betydligt bättre kombo än svartmetall och brädåkning. Jag ser framför mig ett tonårigt slan med illafärgad prins Valiant-frisyr som rullar omkring och stör allmänheten. Anstränger jag mig lite till kan jag för mitt inre öga se att samma kretin bär världens färggladaste AMON AMARTH-hood, LORDI-mantel och som kronan på verket ett par nystrukna SONIC SYNDICATE-shorts med suspekta revärer. Ur hans Skull Candy-hörlurar dånar det musik som gör att jag känner mig extremt gammal. Den personen äger en 1349-skateboard.

Det är under all kritik att som norsk svartmetallorkester trycka upp något så genremässigt avvikande, fast å andra sidan tillhör jag skaran som aldrig fattade grejen med 1349. Visst, det fräser och går fort men det gör det även när man åker stjärtlapp nedför branta vägen i Sundsvall. Hade 1349 tryckt upp en stjärtlapp istället så hade jag köpt blint.

Rättelse, personen som åker på 1349-rullbrädan hade ingen AMON AMARTH-hood. Han bar denna istället. Ibland blir jag bara så förbannat trött.

Något jag inte såg i min inre vision var den här patchen som ynglingen felaktigt sytt fast på sin magväska. Det finns mycket tok här i världen. Mexikanska benrangel med lustiga hattar och rosa gitarrer är ett fint exempel på just tok.

På tal om patchar så gnäggade jag gott åt denna. Jag har inte lyssnat överdrivet mycket på BLACK SABBATH i mina dagar, men är det en skiva som jag verkligen inte hört så är det ”Mob rule”. För er som inte hängde med i svängarna så tar jag skämtet till obducenten och förklarar härmed att plattan heter ”Mob rules”. Ni som inte begrep detta på en gång får ta en sväng i snöslasket på er 1349-bräda och skämmas en stund. Skeletthanden som gör hornen orkar jag inte ens kommentera.

Vi bläddrar vidare bland tygmärkena och finner några finnar vid namn DARKWOODS MY BETROTHED, en konstellation som det finns mycket att berätta om. Idag nöjer jag mig med att bara kommentera deras patch som är ett allmänt hopplöst elände där vi får se hur en kedjerökande livstrött slentrianviking ser ut. Logotypen då? Ja, den är ju legendariskt skitful. Det här har jag nämnt tidigare i dessa skrifter, men visst är det lite kul att finnar som inte direkt går i bräschen gällande det engelska språket väljer att döpa sig till något så tungvrickande som DARKWOODS MY BETROTHED? NIGHTWISH-Tarja kunde inte ens sjunga ordet ”sword” utan att skämma ut sig. Synd att hon inte var frontfigur i DARKWOODS MY BETROTHED.

Jag tvivlar starkt på att detta är en officiell ULVER-produkt, fast å andra sidan vet man varken ut eller in längre när det kommer till musicerande norrbaggar. Här har vi i alla fall en tecknad tribalvarg som är i full färd med att sätta på en varghake.

Vargception.

Är jag inte helt ute och cyklar, eller åker 1349-skateboard om man så vill, har jag för mig att varghaken även kan kallas dubbelhaken. Testa att gå fram till en vilt främmande, gärna överviktig, våldsnazist och säg ”fan vilken grym dubbelhake” och peka mot hans generella riktning och ni ska få se varför i stort sett alla säger ”varghake” istället. Rucolasallad hette förövrigt senapskål förr i världen, gissa varför den sålde rådåligt innan namnbytet.

Skit samma.

Förra gången vi fick stifta bekantskap med avgrundslik merchandise nämnde jag att DIMMU BORGIR inte haft det så lätt alla gånger. Vi tar ett par exempel till. Allt enligt pedagogikens ABC.

Vi startar med denna godbit. Här finner vi DIMMU BORGIR i ohelig allians med den klassiska vargtröjan. Slutresultatet både roar och oroar mig. Tröjor som har tryck över exakt hela härligheten är som vi alla vet en skymf mot allt som stavas hyfs och god ton.

Exempel nummer två är inte ett dugg bättre. Att ha mittbena är industristandard inom svartmetallen, detta är emellertid bara för mycket. Om din frisyr ser ut som att någon med berått mod utfört vad man i folkmun brukar kalla för ett ”karateslag” och helt sonika plöjt bort halva fontanellen har du antingen en märklig syn på vad som är rimligt alternativt blivit utsatt av en sydamerikansk bootleg-klant. Hursomhelst så är tröjan riktigt strykful. Ruter ess-skägget … nä, jag orkar inte.

Hur har vi det med BATHORY då? En mycket bra fråga. Vi tar två snabba exempel på hur erbarmligt det kan bli när folk bestämmer sig för att designa kläder på eget bevåg.

Gula geten-shortsen. Jag vet att det just nu sitter både en och två personer och kåtfrustar över hur fenomenala dessa kortbyxor är. Släpp sargen.

Inte riktigt gula geten, men då denna T-shirt är gräddvit antar jag att vi får döpa den till gräddgeten. Jag fullkomligt avgudar hur de inte ens försökt få till logotypen utan bara öst på med ett klassiskt glesbygdspizzeriatypsnitt i rött. Geten har hängpattar och håriga underarmar. Topp ett det mest eggande jag sett i hela mitt liv. Det här är ett riktigt bra exempel på när något blir så ironiskt att det går hela vägen runt så man inte vet vad man tycker längre. Det enda jag vet just nu är att jag måste äga den här tröjan om det så är det sista jag gör.

Och med det rundar vi av för dagen.

/Hatpastorn

I väntan på nästa mastodontinlägg serverar vi denna klassiker.

/Förintelseförsamlingen