Hatpastorns likpredikan

Maryland Deathfests festivalområde är en rätt udda historia. Den ligger typ mitt i staden, till hälften under en stor bro. Märkligt kan tyckas, men det fungerar riktigt bra. En stor fördel är att man när som helst kan lämna vansinnet för att ta sig en tripp någon helt annanstans. Personligen får jag panik av att vara bland för mycket folk under en tidsrymd längre än tjugo minuter, så för mig var det toppen att kunna dra upp till hotellrummet och ligga och läsa en stund istället när det behovet föll på.  Ja, jag sa hotellrum. Vill man campa kan man göra det i sin bil som man parkerar under bron. Have fun. Det finns två scener utomhus och en inomhus och är man hungrig eller i desperat behov av att inhandla allehanda merch finns det gott om platser för det. Själv inhandlade jag en apsnygg MERCILESS-tröja med ett tryck så svettigt att hela torson blir sjöblöt så fort det är mer än tolv grader utomhus. Vill man inte lyssna på musik, äta eller lägga julklappspengen på pins så kan man lika gärna bara stå och titta på folk. Det är minst lika kul. Festivaler brukar ju dra till sig de märkligaste av människor och är man i ett redan märkligt land blir kontentan att ens ögonbryn planterar sig högt på skalpen.  Det som främst skiljer den amerikanska festivalpubliken från den europeiska är shortskulturen. Nästan alla hade shorts och jag förstår dem. Trettio plusgrader och en luftfuktighet på en sisådär femhundra procent medförde att det kändes som man konstant hade en deciliter vätska mellan skinkorna. På tal om det är det synd och skam att ingen låtit Jerker från RÖVSVETT gästsjunga på något diaboliskt alster. Mannen har en röst som kan få ägg att koagulera av ren skräck.

Festivalens bästa territorium var emellertid VIP-området inomhus. Där var det nästan luftkonditionerat och man kunde i lugn och ro socialisera med diverse folk. Det som förvånade mig en smula var att det var så avslappnad stämning där. Alla var verkligen skittrevliga och det var väl egentligen bara en lirare som körde rockstjärnestilen fullt ut.

David Vincent.

Iförd cowboyhatt och en allmänt oavslappnad aura skred han omkring i lokalen med ett ivrigt följe av ja-sägare efter sig. Trey däremot, han såg man inte ens skymten av. Jag tippar på att han satt i någon buss och spelade TV-spel. Tor och Tim var emellertid som folk. Arrangörerna var även de grymt trevliga, om än totalt omöjliga att få tag i när man behövde dem som mest. Som svensk vill man gärna ha raka besked när och var man ska befinna sig, på Maryland Deathfest var det totalt tvärtom. All information om speltider, soundcheck, mat och så vidare fick man tjata sig till. Det kan vara bra att veta om någon av er i läsekretsen bestämmer sig för att spela där. På plussidan kan jag nämna att ljudteknikerna som höll till på inomhusscenen var kunniga och tillmötesgående. Utomhusscenerna däremot, där kan allt hända. En annan sak som hamnar på pluskontot var den allmänna hjälpsamheten hos volontärerna som jobbade med festivalen. Får man inte tag i någon av arrangörerna kan man surra med dem istället. Några som däremot inte var så hjälpsamma var vakterna. På Maryland Deathfest anställer man inte vilka vakter som helst utan man anställer bara gigantiska afroamerikaner som verkar hata varenda sekund de är där. Framförallt hatar de dig. Själv hamnade jag i klorna på en nitisk vakt redan vid insläppet då jag gjort det enorma misstaget att lämna mina identifikationshandlingar på hotellrummet. HELLACOPTERs släppte en gång en låt vid namn ”I’m in the band”. En låt de garanterat skrev efter en vistelse på Maryland Deathfest. Det slutade med att jag fick gå tillbaka till hotellet, hämta passet, för att sedan kunna tigga till mig alla armband och laminat man behövde för att kunna komma in överallt.  Maryland Deathfest är den enda festivalen hittills i mitt drygt trettioåriga liv där jag varit tvungen att visa legitimation för att kunna komma in. Land of the fucking free.

Väl inne på området var det dags att se lite band. Här kommer en redogörelse över de artister jag beskådade under min vistelse i USA. Då vi kom fram så pass sent missade jag självfallet BLACK WITHERY, ABSU, AUTOPSY och massa andra bra artister. Det enda jag i efterhand egentligen grämer mig över är att jag missade AUTOPSY. Förhoppningsvis trillar man över dem någon annanstans här i världen.

ANVIL.

Jag vill så gärna tycka om ANVIL, men ett av deras största problem är texterna. Det första som händer är att Lips skanderar ”Chips, chips chips … CHIPSCHIPSCHIPS!!!” varpå jag bryter ihop fullkomligt och tjuter av skratt. Folket runt omkring mig fattade inte alls det komiska. Han kan ha sjungit något annat, men i mina öron sjöng han ”chips” och inget annat. Textförfattarmagin fortsatte i hits som bland annat ”Juggernaut of justice” och hela spelningen genomsyrades av ett småputtrigt intryck. Det var absolut inte dåligt, mest bara väldigt snällt. I mellansnacket förklarade Lips glatt att detta var den mest publiktäta spelning de någonsin haft i USA. Mitt hjärta blödde en smula.

THE DEVILS BLOOD.

Mina förväntningar låg på bottennivå då TDB aldrig imponerat på mig på skiva. Visst, konceptet är ganska kul, men ockult hipster-metal är inte min kopp kaffe. Döm av min förvåning då deras gig var bland det bästa jag någonsin sett. Lägg därtill att jag var helt nykter så mitt omdöme var allt annat än fördunklat av alkoholhaltiga drycker. Det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen var så bra, men det svängde något så förbannat och de öste så svetten lackade. Minus sångerskan då som mest bara stod still och sporadiskt viftade lite med armarna. Hennes röst lät dock tusen gånger bättre live än på skiva. Ja, bättre än så kan jag nog inte beskriva det utan att låta som en fullkomlig idiot. Kommer jag att lyssna på TDB på skiva? Nej, jag vill nog bibehålla magin, däremot ser jag dem hemskt gärna igen om tillfälle ges. Årets skräll.

TSJUDER.

Precis som på skiva är TSJUDER kompetenta men rätt trista. Den månghövdade publiken var dock mer än nöjd. TSJUDER-grabbarna var för övrigt grymt trevliga, främst trummisen Christian som var topp ett världens gladaste norrman. En kul detalj var att höra alla amerikaner som kom fram till dem och undrade hur man uttalade deras bandnamn.

”How do you pronounce it? Schoudhurr?”

“Close enough”.

Ett tips apropå uttal. Stå aldrig nära en holländare när de uttalar SORHIN. Såvida inte du vill ha nederländskt slem i hela ansiktet förstås.

ARCHGOAT.

ARCHGOAT var ett glatt återseende. Sist jag träffade de snubbarna var i Portugal och då var jag döende i någon sorts form av helvetesinfluensa. Inför denna spelning var de en smula nervösa då de repat typ en gång det senaste året då deras laguppställning är utspridd över mer eller mindre hela världen. När de väl stod på scen var det inga oklarheter. Man fick exakt den mängd rens man ville ha och är det någon som verkligen låter som en ärkeget är det sångaren. Ett magiskt gig av ett underskattat band.

MORBID ANGEL.

Orådet började anas redan vid introt. Och med introt menar jag ALLA deras intron. Snubbarna som skötte deras soundcheck var några av de mest inkompetenta dårarna jag beskådat så innan de var klara med att få ordning på allt hade MORBID ANGELs medhavda intro-CD gått nästan två varv. Under tiden roade sig publiken med att ironiskt vråla efter låtar som ”Radikult”. Stor humor. När änglarna väl kom igång var det däremot slutskrattat. MORBID ANGEL är världens bästa dödsmetallband. Punkt. Visst, de har inte släppt en bra skiva på tusen år, men hitkavalkaden de bjöd på från sina klassiska alster blåste bort all konkurrens. Min polare Peter blev så till sig när de presenterade ”Chapel of ghouls” att han gav ifrån sig ett primalskri av sällan skådad kaliber. Detta vrål medförde att han mot sin vilja sögs in i en helt monumental mosh-pit. Då Peter är cirka en meter längre än alla amerikaner så såg han ut som en gigantisk svensk svartmetallslev som ivrigt rörde om i den amerikanska dödsmetallgrytan. En minst sagt udda syn. Plötsligt gick ett sus genom publiken och alla tittade upp mot bron som passerade ovanför scenen. Däruppe stod det fem polisbilar och blinkade hotfullt. Stämningen blev stressad och det var en och annan amerikan som paniskt fimpade sin medhavda jazztobak mot asfalten. Det visade sig dock att poliserna bara var däruppe för att köra bort folk som ville kolla på showen utan att betala för sig. Att poliserna sedan själva stod däruppe och kollade på spelningen samt filmade hungrigt med sina mobilkameror är en annan historia. Om inte annat är det ett tecken på hur stora MORBID ANGEL de facto är.

Till slut var det dags för extranumren och det var ungefär här som Trey tappade tålamodet. Efter att ha stått och gestikulerat vilt mot ljudteknikerna under i stort sett hela spelningen släppte han helt sonika sin gitarr mot scengolvet och gick iväg. Jag kan skryta med att vara en av få människor som sett ”God of emptiness” live med bara rytmgitarr.

MACABRE.

Sist jag såg MACABRE var på Obscene Extreme i Tjeckien för typ tio år sedan och det var ett fenomenalt gig. Förväntningarna var således skyhöga. Tyvärr valde ljudteknikern att vara sämst vilket innebar att den första halvan av spelningen var det bara, och jag upprepar BARA, kaggarna som hördes. Jag ville bara skrika. Till slut måste det ha varit någon som sagt till klåparen för resten av showen var ljudet hyfsat OK. Klassiska scenupptåg som en snubbe i Albert Fish-mask samt en annan filur i Zodiac-mundering går alltid hem i stugorna. Så även denna gång. Zodiac roade sig med att låtsas skjuta publiken med två pistoler, något som hade känts mer fränt om han inte haft leksakspistoler med varselfärgade pipor. Å andra sidan gillar ju jänkarna vapen och det hade garanterat funnits något blockmongo i publiken som trott att det var riktiga vapen och börjat skjuta i vild panik. Varje gång jag lyssnar på MACABRE undrar jag varför jag inte lyssnar oftare på MACABRE. I sina finaste stunder är de sagolikt bra.

NASUM.

Grindcore är inte min grej, men NASUM har varit bra de gånger jag sett dem. Så även denna gång. Det kändes lite skumt att se dem utan Mieszko Talarczyk, men i det stora hela var det ett vansinnigt stabilt gig. Imponerande att de pallade att lira i drygt nittio minuter. Har man låtar som klockar in på max två minuter måste det vara en veritabel mardröm att hålla reda på allt. Något jag alltid fascinerats över är att NASUM ständigt haft bra ljud när de spelat live. Hur kommer det sig då att typ alla andra band, främst svartmetallband, alltid har uselt ljud? Kan man få brötig grindcore att låta bra borde det väl inte vara så svårt att få annan extrem musik att låta bra. Återigen får jag hänvisa till mitt inlägg om ljudtekniker som finns att finna någon annanstans på denna Likpredikan.

CONFESSOR.

CONFESSOR är ett sådant där band jag läst om tusen gånger i olika sammanhang men aldrig hört. Kvällen innan de spelade hamnade min reskamrat Hellkvist i klorna på CONFESSORs sångare. Hellkvist råkade i ett svagt ögonblick nämna att han faktiskt ägde något vax med CONFESSOR och det medförde att den grisfulla sångaren öste ur sig hela sin livshistoria flera gånger om. Bland annat gnällde han över att ingen förstod sig på dem och att de borde varit ett betydligt större band. Dave Mustaine-larmet vrålade. För att få tyst på fyllkajan lovade Hellkvist att han skulle se dem dagen därpå. I sann solidarisk anda följde jag med för att se bandet och det var då följande konversation utspelade sig:

Hatpastorn: ”Alltså, hur låter CONFESSOR egentligen”?

Hellkvist: ”Jadu, tänk dig skitmeckig musik med en överdjävulsk trummis. Lägg till en King Diamond-doftande sångare som sjunger sångslingor som egentligen inte borde fungera”.

Hatpastorn: ”Typ som SADIST fast med Kingen på sång”?

Hellkvist: ”Ja … eller nej. Eller … Nä, du får nog avgöra det helt själv”.

Utan att överdriva kan jag säga att jag inte begrep mig på mycket av CONFESSORs spelning. Skitduktiga musiker och sångaren var ganska vass han med, men när det kom till låtar man faktiskt minns så var utbudet snålt. Jag arkiverar CONFESSOR i facket ”halvklassiska band ingen egentligen lyssnar på”. Ett fack jag inte öppnar i onödan. Att sångaren var en okarismatisk korthårig semigubbe i jeans och T-shirt gjorde inte saken bättre. Jag har sett söndersmulade maränger som haft större publikkontakt.

Ja, detta var väl de band jag såg. ARTILLERY, BRUJERIA och UNSANE såg jag för lite av för att kunna beskriva ordentligt. Ingen av de grupperna har någonsin imponerat på skiva, men det var i alla fall rätt festligt att se Jeff Walker kötta lös i BRUJERIA. HORNA sket jag fullständigt i.

I nästa inlägg tänkte jag redogöra för vad vi pysslade med när vi inte befann oss på festivalområdet. Allmänna sevärdheter och så. Jag tänkte även bjuda på vad som kan hända när fyra kritvita killar med händerna fulla med shoppingkassar råkar traska in i ett väldigt svart och väldigt tungt kriminellt belastat område.

/Hatpastorn

Målet var att försöka sig på ett resereportage med många bilder, ni vet sådant som Demonia är riktigt vass på. Sist jag försökte mig på något liknande var på Under the black sun förra året och det gick inte alls som planerat. Det enda jag lyckades ta bilder på var några tyskar i lustiga kläder, en oskarp bild när någon i LUGUBRE sprutade eld samt en bild på en duktigt vidrig snabelbagge som hade parkerat sig på dörren in till sovrummet. Förhoppningen var att lyckas något bättre med fotograferandet i år. Det gick sådär.

På tal om Under the black sun så kanske uppmärksamma läsare minns videosegmentet ”Förintelseförsamlingen pratar allvar”. Jag pangade upp två delar men glömde den tredje så när jag slutar jobbet på måndag tänkte jag slänga upp alla tre delarna på en gång. Ni kan plocka fram skämskuddarna redan nu. Under min resa till USA hade jag mentalt förberett mig på reseskildringar som ”Hatpastorn äter friterad Snickers”, ”Hatpastorn röjer sig fördärvad åt AUTOPSY” och ”Hatpastorn vomerar friterad Snickers”. Det gick även det sådär.

Istället för bilder på band och dylikt får ni hålla tillgodo med målande beskrivningar istället.

Det bästa med att bo i Sundsvall är att vi har solsystemets sämsta flygplats. För er som inte känner till den så heter den Midlanda, även känd som Mygglanda. Från den flygplatsen kan man inte åka någonstans. Jag har dock hört ryktas om att man ibland kan åka till Bromma. I övrigt står den mest där som ett monument över bortkastade skattepengar. Tack vare detta så måste man alltid åka till Arlanda i bästa fall och Skavsta i absolut sämsta fall varje gång man ska bege sig utomlands. En tripp på cirka en miljard mil. Denna gång var det Arlanda som gällde och jag viskade ett stilla tack till de mörka gudarna att man denna vända slapp uppleva den misär som stavas Skavsta. Jag och resten av grabbarna i mitt resesällskap satte oss i bilen 05:30 och påbörjade vår resa.

Tjugotre timmar senare var vi framme i Baltimore. USA ligger fantastiskt ocentralt till.

Själva resan gick bra även om man stundtals drabbades av det klassiska syndromet ”plånboksröv”. För er som inte är i staterna varje dag och undrar hur man löser småsaker som visum kan jag rekommendera att fylla i en ESTA-blankett på Internet. Det tar cirka två minuter och kostar fjorton dollar. Sedan är det fritt fram att dundra in i landet såvida man inte är fruktsmugglare, folkmördare eller var nazist under andra världskriget. Kontrollfrågorna i ESTA-formuläret är tidlös underhållning. När man väl anländer får man emellertid leka tusen frågor i tullen och undertecknad som är född med otur hamnade självfallet hos en nitisk tullhäxa som bombarderade en med alla möjliga underliga spörsmål. Då jag inte sovit på en smärre evighet stod man mest som en lallande fåne. Det fungerade uppenbarligen det med för in i landet kom jag.

Trötta som as parkerade vi vår lekamen utanför flygplatsen och väntade på vår skjuts. Under den timmen hann man stöta på en massa konstigt folk. Helvetet är andra människor. Jänkarna är dock jävligt trevliga på ett sådant där härligt ytligt vis. Extremt stressande för en Sundsvallsbo till en början, men att säga ”hej” till främmande människor dör man otroligt nog inte av även om själen vrålar av obehag.

I bilen på väg till hotellet spelades det brötdöds på högsta volym. Vissa saker är sig lika över hela jordklotet. Vi blev även tipsade om att inte vandra omkring hursomhelst i Baltimore då vissa områden var hyfsat bråkiga. Vi skulle exempelvis inte ta månskenspromenader i skumma gränder och köpa dödsknark av främlingar. Vi blev även tipsade att inte begå brott då stadens poliskår var hård som granit. Nog för att vi inte sovit på länge, men jag tyckte inte precis vi såg ut som vitryska människosmugglare. Väl framme vid hotellet tackade vi artigt för tipsen och invaderade vårt hotellrum. Eller rättare sagt, först fick vi stå och munhuggas med en mer eller mindre livsoduglig portier, men det är en annan historia.

Jag har vid tidigare tillfällen nämnt den tyska modellen på toalettskålar. Ni vet den där man skiter på ett uppläggningsfat och tvingas se på när vattnet i snigelfart puttar ner dyngan i hålet. Legendariskt smaklöst. Den amerikanska motsvarigheten är än mer bisarr. För det första är toaletten extremt låg så man sitter som barnbokskaraktären Långa Farbrorn när man gör sig värv. Lägg därtill att vattennivån är besinningslöst hög vilket innebär att både penis och pung kölhalas om man inte sköter sina kort rätt. Att torka ändalykten kan även det bli ett bekymmer då man med hundraprocentig sannolikhet planterar hela underarmen under vattenytan om man gör detta sittandes. Man lär sig något nytt varje dag och den dagen lärde jag mig att amerikanska toalettstolar är designade av neurosedynskadade dvärgar. Efter detta VVS-inferno var det dags att äntligen få sova.

08:00, amerikansk tid, vaknade vi och bestämde oss för att ”göra stan”. Då det redan då var sanslöst varmt och kvavt ute gjorde jag det rimliga valet att ikläda mig full svartmetallmundering med tillhörande skinnjacka. Givetvis var i stort sett alla affärer stängda vilket gjorde att man i lugn och ro kunde kika in staden utan att besväras av alltför mycket folk. Klockan 09:00 höll vi på att förgås av värme så vi dök in på ett flådigt lyxhotell och uppsökte hotellbaren. Amerikaner är tack och lov galet serviceinriktade så vi blev varmt välkomna trots att baren inte skulle öppna på ett bra tag. Det slutade med att fyra pers stod och fipplade med nycklar för att kunna öppna upp ölkylarna. Till sist kom någon sorts form av restaurangchef och styrde upp situationen så vi kunde få oss varsin pilsner. Det skulle ALDRIG hända i Sverige. Å andra sidan brukar mitt sug efter starköl vara hyfsat lågt 09:00.

Några timmar senare var det återigen dags att bege sig ut på stadens gator. Vårt första mål var Baltimores svar på World Trade Center. Är det jag som kan för många texter av PUISSANCE utantill eller lät den meningen som en terroristdagbok snarare än en turistskildring? Skit samma. För fem dollar fick man åka högst upp i denna skyskrapa där man hade en tjusig utsikt över hela staden samt kunde kika på en minnesutställning som handlade om elfte september. Ett tecken på att man är född i en småstad är att hissresan nästan var det roligaste. Förutom att glo på utsikten blev man även trakasserad av småbarn som undrade varför man hade knähöga kängor och skinnjacka när det var typ 30 grader varmt ute. Amerikanska glin har uppenbarligen inget som helst begrepp över konceptet dödsdyrkan.

Mätt på kultur men hungrig på mat bestämde vi oss för att äta en stadig lunch. Nere vid hamnen hittade vi en prunkande meny som lockade med diverse ohälsosam föda och trots att det såg ut som en barnrestaurang bestämde vi oss för att äta där. Att i lugn och ro inmundiga amerikansk husmanskost kändes helt rätt. Det visades sig snabbt att det inte alls var en barnrestaurang utan en kedja som specialiserat sig på ”service with sarcasm”. Att kedjan hette ”Dick´s” slog oss inte förrän den sjögröna servitrisen slagit klorna i oss. ”Service with sarcasm” innebar helt sonika att man som kund skulle få samma känslor i kroppen som när man i vuxen ålder tittar på en av Bullens tittarfilmer. Ångest, skam, stress, panik. Några snabba pilsner löste emellertid det problemet och maten var förstklassig. Faktum är att stället var rätt kul när man väl kom in i tänket. Som jetlaggad svensk finns det dock lugnare ställen man kan äta på.

Mätta och belåtna styrde vi vår kosa mot festivalområdet, nyfikna på vad Maryland Deathfest kunde erbjuda.

Fortsättning följer.

/Hatpastorn

Medan ni roat er med semester och lek och ras så har undertecknad idag stått i nio timmar och spolat rent ett stall med högtryckstvätten. Med stall menar jag självfallet inte vilket slentrianstall som helst utan stallet på slakteriet där jag jobbar. Vet ni hur stort det är? Det är det ingen som vet. Det jag däremot vet är att inte ens ONKEL KÅNKEL, serietidningen Pyton och bandet AEROSMITH tillsammans kunnat uppbåda den enorma mängd fekalier som jag haft att göra med idag. För att inte bli totalt sinnesrubbad var jag tvungen att filosofera över de viktiga sakerna här i livet.

Black metal.

Följande text är skriven av en genuint trött och avföringsmarinerad Hatpastor. Viewer discretion is advised.

Varför finns det inte någon samisk black metal? Euronymous var ju lapp och det gick ju inte helt dåligt om man säger som så. Rent musikaliskt alltså. Det finns verkligen alla sorter av svartmetall men samisk dito är något som underligt nog inte verkar existera. Börja inte tjafsa om TSJUDER nu bara för att deras bandnamn är samiskt. De räknas inte. Det kan inte bara vara jag som är sugen på att höra några rabiata fjällkineser vräka ur sig intoleranta Hadeshymner. Eller? Många av svartmetallens lyriska källor börjar ju bli hyfsat tömda så varför inte plocka lite från deras mytologi. Kolla, låttitlarna skriver sig mer eller mindre av sig själva.

“The rotten womb (Maderakka be thy name)”.

“The funeral storm of Stalo”.

“Eclipsing the false light of Beaivi áhčážan”.

“As moonlight shimmers over Lexicon Lapponicum”.

Ska sanningen fram är dessa bidrag, som för övrigt tog trettio sekunder att värka fram, inte dummare än mycket annat man sett och hört. Kommer ABSU undan med titlar som “In the name of Auebothiabathabaithobeuee” är allt tillåtet.

Samisk black metal. Nu tack.

Från fjällkineser är steget inte långt till VINTERLAND. Är det bara jag eller kom deras comeback av sig? Vill minnas att det med stor pompa och ståt utannonserades att dessa lirare skulle göra en återkomst till scenen. Sedan hände ingenting. Var det någon som lyssnade på VINTERLAND när det begav sig? Alltså lyssnade på riktigt. Själv minns jag dem bara som det där No Fashion-bandet som kom lite försent för att det skulle vara riktigt kul. Hyfsat kompetent, snygg logo, men inget man sprang till skivaffären för. Å andra sidan kom de ju från Kvicksund. En plats där antalet bra band är mer sällsynt än samiska svartmetallband.

Från Kvicksund är steget långt till det ryska bandet TCHORT. Ni som läste Marvel-serier som barn kanske minns att Colossus i tid och otid sade just ”Tchort”. Detta förbryllade mig som liten valp. Mysteriet blev inte mindre när jag som tonåring fick se att det fanns en Tchort som spelade bas i EMPEROR. Sedan kom modeflugan Internet till Sundsvall och berättade för mig att ”Tchort” var ryska och betydde typ Djävul. Allt föll på plats. Något som verkligen inte faller på plats är ryska TCHORT. Vi börjar med logotypen. Hakkors, inverterade kors, ett pentagram med både sexor och nior i samt en lönnfet koltrast som försöker tungkyssa krumeluren till vänster. Utan att förhäva mig vill jag påstå att jag inte fattar någonting. Denna duo beståendes av Depth´s Tyrant och Dr Feitnathoroth har sedan starten 1998 hävt ur sig enorma mängder risig industriell black metal. Och med industriell black metal menar jag självfallet att de spelar mer eller mindre ordinär svartmetall fast med trista intron och trummaskin. Ungefär såhär fast helt tvärtom. Skämskudde rekommenderas.

Ni som inte känner er manade att blint köpa deras alster ”Tango of death”, ”Vagina and Die” och klassikern ”Dark horse of black emperor” kan spana in deras skivomslag istället. 2001 släppte grabbarna en platta som de smakfullt döpte till ”Cumdrink pandemonium”. Här får vi se en storbröstad Luke Skywalker snaska rysk manslem så det står härliga till. Den liksminkade ryssen hade sådant spring i sina minigolfspelarben att den arma Luke helt sonika sögs med i farten och på tal om sögs så…

Ja, detta spårade ur rätt rejält. Däremot begriper jag mig inte på hur bilden har tagits. Jag tror knappast att Luke orkade hålla uppe ryssen i sann paråkningsanda, än mindre med ett dödsdyrkarollon gnuggandes mot gomseglet, så hur i hela Helvetet kom den här bilden till? Jag antar att de kikade på hur Zephyrous gjorde på omslaget till DARKTHRONES ”A blaze in the northern sky”, för att sedan missförstå hela konceptet. Vrider man på bilden så får man en viss klarhet i hur detta kan ha gått till, men det förklarar inte varför den långhåriga kretinen står bakåtböjd som en fullblodsidiot. Leviterar han? Har de photoshoppat bort diskbänken han lutar sig över? Vann han första priset i en galet dekadent limbotävling? Vi lämnar Ryssland innan jag måste döda något och kollar in vad lirarna i Singaporebaserade SAITAN pysslar med.

Nä, nu står jag fan inte ut längre.

Ja, såhär kan det bli när man lovat ett inlägg varje fredag trots att man egentligen borde ligga i fosterställning och bara skrika. Nästa gång tänkte jag under mer ordnade former berätta om min resa till USA och Maryland Deathfest.

På återseende.

/Hatpastorn

Sist vi körde den här filmen så blev det rättighetsstrul med Youtube varpå Dr Panzram var tvungen att lägga upp mästerverket på Vimeo. På den tiden kunde man inte lägga upp filmer från Vimeo på WordPress, vilket innebar att vi tvingades panga upp en länk så att ni i läsarkretsen skulle kunna komma åt den. Alla vet att det jobbigaste som finns är att trycka på en länk, så nu kör vi ett nytt försök då Youtube blivit snälla igen.

Ni som redan sett detta cineastiska underverk kan gott och väl se den igen då budskapet aldrig blir gammalt. Om detta må vi berätta, som det så fint kallas. Ni som inte sett filmen kan luta er tillbaka och ta in budskapet. Vissa skivor kan man aldrig sluta att diskutera.

/Hatpastorn

På vissa väl utvalda alster kan man ana sig till att det hänt något spektakulärt vid själva inspelningsprocessen. Man kan nästan se framför sig hur ljudsnubben reser sig upp från sin malätna kontorsstol, gnuggar sig i ögonen och lämnar lokalen för att ta sig en nypa frisk luft. Under tiden materialiserar sig Hin Håle och tar kontroll över mixerbordet för att göra några högst adekvata förbättringar. När ljudteknikern kommer tillbaka är bandmedlemmarna ivriga över att få höra hur deras nyinspelade musik låter så han slår igång maskineriet och ut strömmar något som inte är av denna värld. Bandet jublar, ljudteknikern tar åt sig äran trots att han innerst inne inte har en blekaste aning om hur detta kunde ske och Djävulen själv, ja han sitter bekvämt i favoritfåtöljen hemma i de evigt suckande svavelsjöarna och ler förnöjt.

I denna artikelserie tänkte jag gå igenom några av mina personliga favoriter där jag är fullt övertygad om att Hin Håle agerat ljudtekniker. Vi börjar med några sångljud som helt klart är renoverade av en högre makt.

DARKTHRONE –”Land of frost”.

Den som inte begriper sig på storheten i sångljudet på ”Land of frost”-demon fattar förmodligen ingenting. Många hävdar att Djävulens bästa trick var att övertyga allmänheten om hans icke-existens. Pyttsan! Hans största bedrift är otvivelaktigt rattandet av detta sångljud. Här är det total dyrkan som gäller. Det lustiga med DARKTHRONE är att de även kvalar in på listan över världens bästa sångljud med albumet ”Panzerfaust”. En skiva vars vokala insatser är den diametrala motsatsen till ”Land of frost”. Ni fattar poängen. Om man någonsin tvekar över hur mycket effekter man bör ha på sången kan man alltid rota fram den här gamla demokassetten för rimlig referens.

Att ”Land of frost” snart firar tjugofem år känns helt bisarrt.

EMPEROR – ”Moon over Kara-Shehr”.

Då själva ljudbilden på denna låt var i det närmaste perfekt, fanns det inte så mycket för vår mörka mästare att göra så han gjorde det enda rätta och vred reglagen på max när det gällde sången. Här daltas det verkligen inte med smaskigheterna. Slutresultatet: Topp ett världens bästa sångljud. Nu sitter det säkert någon förtappad/förvirrad/förtvivlad själ framför dataskärmen och fiser ur sig att ”IX Equilibrium” är en betydligt bättre giv och att låten ”Warriors of modern death” tillhör EMPERORs topp fem bästa verk genom tiderna.

Vi hörs.

Återinspelningen av ”Moon over Kara-Shehr”, som lättast finns att upptäcka på ”Nordic Compilation – A tribute to Euronymous”, är EMPEROR i sin absolut finaste stund. Om jag inte totalt missminner mig är det Hellhammer som bankar på trummorna. Det flamboyanta hi-hatrunkandet tyder i alla fall på det.

Jag vet inte hur många tusen gånger jag lyssnat på den här låten, men jag blir lika hänförd varje gång sången kommer in. Black metal blir inte mer magisk än så här. Om minnet inte sviker mig så var det för övrigt Robert E Howard som kläckte namnet ”Kara-Shehr”. Betydelse? Typ mörkrets/ondskans stad. ”Moon over Kramfors” hade fungerat exakt lika bra.

HAEMOTH – ”Slaying the blind”.

Diskant är magi. Däremot kan det bli lite väl mycket av det goda ibland. Tvivlare av det påståendet kan göra sig bekanta med tidigare nämnda SORT VOKTER och deras totalt olyssningsbara album ”Folkloric necro metal”. I HAEMOTHs fall faller dock bitarna på plats som en fallos i en falafel. Att ha detta i lurarna bränner nämligen dödsskönt i hörselgångarna. Just den här plattan fastnade jag för tack vare produktionen. Visst, låtmaterialet är vasst men om det rent musikaliska varit i samma klass som ljudet hade detta varit en klassiker. Att smyga på lite dist på sången brukar göra susen när sångaren är trött, spana in DARK FUNERALs ”Diabolus Interium” som exempel, men när man har en ung och rask vokalist som i HAEMOTHs fall tillför disten den där lilla extra kryddan.

Jag älskar album där man vid första lyssning inte fattar när sången kommer in utan man märker bara att allt blir lite högre. Liknande fenomen kan upplevas varje gång det är ett gitarrsolo på IMMORTALs ”Battles in the north”.

HAEMOTH är fransmän och de får en extra guldstjärna för att de inte rippar DEATHSPELL OMEGA rakt av som så många andra av deras landsmän gör.

LIMBONIC ART – “Beneath the burial surface”.

Jag minns än idag första gången jag lyssnade på detta mästerverk. Jag gick i skolan och roade mig med att på datalektionen ha denna på styv kuling i hörsnäckorna. Alla som hört ”Moon in the scorpio” vet att det tar en stund innan Daemon börjar sjunga varpå jag höjde och höjde för att kunna insupa musiken till fullo. Plötsligt kom sången och jag tror det var där och då som mina öron bestämde sig för att leka stenkross varje gång jag befinner mig i total tystnad. I efterhand var det faktiskt värt det. Det är inte bara det att Daemon sjunger fantastiskt bra, lyssna på ekot.

Genialiskt.

Att sången är mixad helt makalöst högt gör bara saker och ting ännu bättre. Det finns tre saker som kan väcka de döda. Det första är åskknallen på ”Kostogher” med ARCKANUM, det andra är baklängespratet och kyrkklockan i slutet på WONGRAVENs ”Fjelltronen” och det tredje är sångljudet på ”Moon in the scorpio”. Jag brukar föredra lågt mixad sång, men i det här fallet gjorde Djävulen helt rätt i att vrida rattarna på max medan ljudteknikern var ute och rökte.

Lite kuriosa gällande ”Moon inte scorpio” känns aktuellt. Under inspelningen av detta epos bodde LIMBONIC ART-grabbarna i MYSTICUMs replokal. Onödigt vetande säger ni, livsnödvändig kunskap säger jag.

SVARTSYN –”Tunnels of his Majesty”.

Jag gillar verkligen SVARTSYN. Det är ett genuint bra band med en genuint ond atmosfär. Faktum är att det enda vettiga som Folter Records NÅGONSIN gjorde var att släppa deras debutplatta ”The true legend” 1998. SVARTSYNs skivomslag däremot, det är en helt annan femma. Från vindögda blyertsormar (”Timeless reign”) till lurviga aggroindianer (”Wrath upon the earth”) till detta:

Vad är detta? OVERDETH möter misslyckad reklamkampanj för tacos? Något svar lär man knappast få på varför detta blev som det blev, men under tiden kan vi lyssna på ett makalöst bra sångljud istället. Från monumentala ”His Majesty” bjuder jag på låten ”Tunnels of his Majesty”. När man inte tror att en produktion kan bli mer fulländad dyker sången in och lägger sig likt ett par skivor västerbottensost på skinkmackan.

Mumma.

Att spela in sången på Djävulens telefonsvarare var ett briljant grepp. Förutom sånginsatserna rekommenderar jag er att dyrka Draugens nihilistiska trumspel. Snubben fattar allt. Aggressionen påminner en hel del om Heidenhammers trumteknik. Skillnaden är att Draugen orkar spela längre än femton sekunder.

BLACK WITCHERY – “Desecration of the holy kingdom”.

När jag var i Necromorbus runt 2004 och spelade in en skiva hade vi detta som ljudideal för sången. Jag minns än idag hur trött Widda såg ut när vi försökte förklara för honom att vi på de rätta ställena ville ha maximalt med pitch och att sången då skulle låta som en explosion. Min kära strängspelare försökte med Mora Träsk-rörelser förklara detta ljudideal genom att hytta hotfullt med armarna och allmänt vobbla runt i mixerrummet samtidigt som han utstötte gutturala ljud. Budskapet gick dock inte hela vägen fram. Den skivan blev för övrigt försenad i sju år på grund av allehanda skivbolagsstrul. Jag skyller allt på avsaknaden av en rejäl pitch.

BLACK WITCHERY, det är grabbar som fattar sig på pitch. Tvivlare kan höja stereon till max och invänta den soniska övervåldsattacken vid fyrtiosjusekundersstrecket.

Tjong i medaljongen. Så ska det låta.

Ja, det var lite olika sångljud som otvivelaktigt skapats under den fallnes influens. Nästa vända blir det något helt annat.

/Hatpastorn

Kära Församling.

Eftersom vi skyr sommarens livsbejakande ljus så kan vi inget annat än att i vår inverterade helgedoms orgiesalar/ritualrum stärka våra svarta själar med dödsbön, fallna ungdomar, samt demoniska invokationer och underjordisk vädjan. Detta för att stimulera våra perversa lustar inför hösten då nattens mörker och kyla kommer att föra en annan sorts terror med sig, den som det viskas om i höstens kala grenar och kalla vindar och i de fördömda själarnas ångestsång.

I början på augusti kommer Förintelseförsamlingen och deras Jehovabespottande Hatpastor att återkomma med sin tredje Likpredikan.

Amen.

Med andra ord, vi har semester. Däremot tänkte vi lägga upp ett nytt ”kortare” inlägg varje fredag fram till säsongsstarten för att stilla den värsta hungern.  Avslutningsvis tänkte jag, Hatpastorn, att bjuda på ett boktips. Boken hittades under ett besök på en loppmarknad i Brunflo. Hela universum exploderade.

Dyrka döden.

/Förintelseförsamlingen