Hatpastorns likpredikan

I grund och botten var det tänkt att Dr Panzram skulle presentera en film där han radade upp de tio sämsta introsnuttarna som någonsin hamnat på en inspelning. Då den deadlinen passerades för cirka sex månader sedan kölhalar jag nu det projektet och presenterar härmed dessa intron under fanan ”Avgrundslika introduktioner”. För att suga på karamellen så bjuder vi på ett intro åt gången, på så sätt finns det möjlighet att ösa på med lite sköna anekdoter om banden som ställs mot väggen.

Att en platta börjar med ett intro är långtifrån ovanligt. Att ett album startar med ett bra intro är däremot mera sällsynt. Oftast brukar man lyssna på det första gången man hör skivan för att sedan i all evighet instinktivt hoppa till låt två. Inom extremmetallen har det länge varit praxis med fantasilösa ljudkollage där allehanda oljud blandas med någon i bandet som vrålar demonnamn. Ett koncept som snabbt blir tröttsamt. Vi har även gott om akustiska gitarrer och vindsyntar. Åskknallar och ugglor. Trumpeter och myskoxar.

Ni fattar poängen.

Då som då bjuds vi emellertid på artister som anser att en liten teaterföreställning är det bästa sättet att öppna en skiva med, och det är här den ofrivilliga humorn står som spön i backen.

Det första introt som ska dissekeras är ett verk signerat det gamla Kalmarbandet DAWN OF THE OBSCENE. Dessa lirare var kända för tre saker. Ett, de hade mystiska kopplingar till SPAWN OF POSSESSION. Två, de uppfann ”perkulator-grindet”. Denna trumstil går ut på att man stämmer upp virveln till max och har en trummis som inte orkar spela så snabbt som de andra i bandet vill. På så sätt uppstår ett ljud som låter exakt som en gammal puttrande kaffekokare. Denna teknik utnyttjades till fullo på deras tredje släpp ”Repentagram”, en produkt som är så obskyr att den inte ens finns nämnd på metal-archives. Tre, deras intro på EP:n ”Inversion”.

Introt…

Herre Satan giv mig styrka. Låt intigheten komma och utplåna hoppets tyranni.

Enligt uppgift ska alla i bandet, utom sångaren som var upphovsman bakom detta elände, ställt sig tvivlande till att ha med detta på plattan. Uppenbarligen var näktergalen större och starkare än de andra för introt kom med och vilket intro sedan. Att ingen satte ner foten och riskerade stryk är för mig totalt obegripligt. ”Inversion” är i övrigt en helt OK death metal-giv där tidiga DEICIDE stått som mall. Tyvärr tappar alstret all form av värdighet efter man tvingats genomlida en introduktion så avgrundslik att man vill piska sig själv med färgglada schalar tills man slutar att andas.

Det vi snart kommer att få avnjuta är ett skådespeleri av yttersta toppklass där sångaren och hans flickvän/syrra/morsa/tremänning/gud vet vad verkligen ger järnet. Vokalisten har rollen som satanisk übermensch medan den arma tösen har rollen som kristet offer. Medan ni håller tillbaka skrattattackerna kan ni lokalisera vilka klassiska skräckfilmer som de fullständigt ogenerat stulit repliker från. Deras engelska uttal måste även det kommenteras. Minns ni det där svenska fruntimret som pratade tyska på outrot på SORHINs makalösa album ”Apokalypsens ängel”? Tänk er den inlevelsen och språkkunskapen fast på svengelska.

God jul önskar livet.

Här kommer den. DAWN OF THE OBSCENEs klassiska intro som de listigt och uppfinningsrikt döpt till ”Intro”.

Vad grodan Boll gör på skivomslaget vet ingen.

/Hatpastorn

Att det tagit mig sådan här lång tid att redogöra för det amerikanska bandet GOATTHROWER tyder på att jag helt enkelt inte varit redo. Jag kom i kontakt med denna bisarra konstellation via den gamla kvalitetsblaskan Metal Wire där recensionsmaestron Granvik sågade deras platta ”Cult of the germanic horde” på ett så begåvat sätt att jag än idag står mållös. Självklart var jag tvungen att skaffa detta alster omgående.

Drygt tio år senare är albumet äntligen mitt. Det visade sig att det var hyfsat omöjligt att lägga rabarber på denna guldklimp, men tack vare Internet kan jag nu avnjuta dessa amerikaners stordåd. Varför känner jag mig då helt död inombords? Jo, vissa saker gör sig bättre i fantasin. När sanningen uppdagades och mina illusioner om detta alster fullständigt infriades sitter jag nu hålögd och önskar att jag tagit Granviks varnande ord på allvar.

Det här är sannerligen en mystisk skiva.

Vi börjar med att bena ut vilka GOATTHROWER egentligen var. Denna duo ifrån Massachusetts drog igång verksamheten 1995, vilket innebar att de var rätt tidigt ute med att spela black metal ur ett rent amerikanskt perspektiv. 1997 släpptes deras förstlingsverk, en split med LISA THE WOLF. Jag har inte hört den men om vi kollar på skivomslaget så vet vi exakt hur den låter. Året därpå, 1998, var det då dags för trummisen The Mad Arab och multiinstrumentalisten och sångaren Sabbatic Goat att erövra världen med sin fullängdsdebut ”Cult of the germanic horde”.

Herre Satan.

Vi startar med att spana in konvolutet. Jag har sett betydligt fulare omslag i mina dagar men jag lämnas med en känsla av smuts och fördärv då jag beskådar detta tecknade fantasimissfoster. Att svartmetallmusikanter tecknar sig själva på vis som är helt verklighetsfrånvarande är tyvärr inget ovanligt. Med svällande muskler och bister min står de ofta i situationer som bara existerar i sjuka människors sinnen. GOATTHROWER är inget undantag. Grabbarna står här på huk på ett sataniskt slagfält med Hin Håle själv svävandes i bakgrunden. Om vi kollar med verkligheten och jämför med hur grabbarna ser ut på ett riktigt fotografi kan till och med en pärlhöna förstå att världen är ur led.

Titta på The Mad Arab. Titta på honom. Tydligen är det inte bara DEF LEPPARD som föredrar enarmade batterister. Har han en brudslöja på huvudet eller är det bara ett spöke som kör ett velodromrace över den galne arabens fontanell? Inget vet. Några svällande muskler ser vi inte skymten av, däremot en härligt insugen mage och en tillhörande ansträngd min. Vi fyller på med boots, patronbälte, skinnväst och knäskydd för att accentuera att den här snubben menar allvar.

Från det ena till det andra. Sabbatic Goat. Finns ordet ”Sabbatic” i verkligheten förresten? Den sabbatiska geten.

Genialiskt.

En näslös jänkare med svartfärgad landstingsfrisyr, jazzbyxor och knölpåk är det inte varje dag man ser så ta tillfället i akt att bränna in detta på näthinnan.

Ja, det var det rent visuella. Vi har en lång resa kvar innan vi är färdiga så fyll på med Sobril och grillchips så beger vi oss djupare in i träsket.

”Cult of the germanic horde” börjar med att slå på den stora trumman med ett intro lånat från guldrullen Conan Barbaren. Efter introt med det originella namnet ”Intro” glider vi raskt över till deras stora epos, ”Germanic-satanic-barbaric”. Här invaggas man i en falsk säkerhet med ett inte alls illaljudande akustiskt intro. När allting väl drar igång så doftar det faktiskt en hel del GRAVELAND, sunkigt men inte helt oävet.

Sedan kommer sången.

Tänk er om ett gäng uppretade ankor skulle bilda en kör tillsammans med odrägliga barn som skriker rätt ut då de ej fått något svindyrt i namnsdagspresent.

EXAKT så låter det.

När The Mad Arab sedan börjar slå på trummorna så snabbt han bara kan utan en tanke på morgondagen når låten sitt crescendo. Efter denna urladdning går grabbarna listigt tillbaka till GRAVELAND-sunket för att sedan börja grinda igen. Här river den sabbatiska geten för övrigt av ett gitarrsolo som… ja, jag vet inte riktigt vad jag säga. Låten når här sitt första stopp och geten släpper nu alla hämningar med ett svävande riff som doftar lite ”Don´t fear the reaper”. Majestätiska pukor kommer in, vindsynten används till fullo och en pilgrimsfalk samt en deprimerad uggla hörs tjutande i fjärran. Sedan blir det bara tyst.

Låt nummer tre, ”Thunderbolt from the north”, river igång med ett hyfsat thrashriff och ettriga trummor.

Sedan kommer sången.

När man inte tror att det kan bli märkligare börjar araben att spela så snabbt han kan igen, geten river av ett panikartat solo samt kacklar osammanhängande med sin ankröst. Innan man fattat vad som hänt är vi tillbaka på ruta ett med det nu i sammanhanget helt briljanta thrashriffet. Succéreceptet upprepas två gånger till innan allt äntligen tystnar och en skrattande röst börjar eka. Mardrömmen är emellertid långt ifrån över för nu börjar pukorna ljuda igen och den sabbatiska geten levererar inte bara allehanda utslag på gitarren utan även ett brandtal där han förklarar att åskbollen från nord äter din nöd. Mina ögonbryn befinner sig numera permanent planterade i nacken.

”Battle scars” bjuder på ännu en thrashattack, men i detta epos så kommer sången igång redan från start. Det tackar vi inte för. Nu börjar jag skönja ett mönster för jag blir inte längre paff när den galne araben dundrar igång med ännu ett krampartat rens. Det är i princip den tredje låten i rad med exakt samma låtuppbyggnad. Som efterrätt serveras vi esoteriska körsyntar och ett märkligt ploppande ljud.

Här har vi lite tid att andas ut för nu kommer det ett instrumentalt parti fyndigt betitlad ”Instrumental”. Här finner vi rymdsyntar, knarrande gungstolar, en stillstudie i hur någon med lungsot och KOL låter när de andas samt ett plingande ljud som är stulet rakt av ifrån skräckfilmen Halloween. Att det inte är någon sång på spåret känns som att vinna storvinsten på Keno.

Låt nummer sex, ”King of the north umberland”, förvandlar snabbt Keno-vinsten till en hånskrattande nitlott i livets lotteri. I likhet med ”Germanic-satanic-barbaric” startar eländet med ett akustiskt parti som övergår i en vit makt-stinkande marschtaktsspya. Som grädde på moset låter det som geten sjunger ”Hurra” när trummorna väl övergår i en mystisk ompa-ompa.  När det börjar grindas ger jag bara upp och begraver ansiktet i mina kallsvettiga händer. Ja, det är samma låtuppbyggnad som vi hört tidigare så vi behöver inte analysera detta närmare.

Istället kastar vi oss handlöst över till ”Pure hate”, en låt som startar ursinnigt med ett rasande otight rens och ett riff som bäst kan beskrivas som ledmotivet ur Knight Rider framfört på elgitarr av någon med svårartad Parkinson. När den akustiska gitarren plockas fram i mitten av låten förstår jag verkligen ingenting. Vad vilda västern har med black metal att göra vet ingen men tydligen skulle geten prompt ha med detta saloon-plink till varje pris.

Plötsligt exploderar hela universum.

Efter avslutat Bonanza-lir börjar geten bräka fram ett MANOWAR-dekret där han förklarar att hans yxa minsann inte är fy skam och att rent hat är det bästa som uppfunnits sedan jordnötssmöret. Innan jag hunnit hämta mig från detta så hamnar vi en underjordisk tortyrkammare där de stönande rösterna, främst den kvinnliga, får DAWN OF THE OBSCENEs gamla intro att likna ett mästerverk. I bakgrunden hör man även hur någon sågar i ett stycke obehandlat virke.

Innan jag ens fått tid att smälta alla dessa intryck pruttar ”Hymn to Pan” igång med vindsyntar, släpande fyrtakt och hopplösa riff. Sången når nu sin absoluta botten och nu råder det ingen tvekan om att det verkligen är ankor och barn som tillsammans gått ihop och bildat världens mest skapelsefientliga kör. Olidliga solon dyker med jämna mellanrum upp i ljudbilden likt en kär gammal dödsfiende. Det finns en positiv sak jag kan komma på med ”Hymn to Pan” och det är att från och med nu kan det inte bli sämre.

Men det blev det. På ”Praise be thy goat” har duon bjudit in Lady Firethorn som på detta spår sköter synten och de kvinnliga sånginsatserna. Borde inte låten rimligtvis hetat ”Praised be thy goat”? Ja, det rent grammatiska är väl egentligen det minsta problemet. Lyssna själva på denna radioteater och försök hålla er för skratt.

Ja, det var GOATTHROWER det. Ännu ett band man kan bocka av på listan över artister som fan borde skämmas. Tydligen var detta det sista Sabbatic Goat var inblandad i och det tycker jag vi reser oss upp och avfyrar ett fyrfaldigt ”Hurra” för. The Mad Arab däremot har fortsatt att sprida terror i band som BONE RITUAL och GONKULATOR. Två band som… ja, det får väl bli en annan historia.

Jag tycker vi avslutar dagen med att helt enkelt stämma in i GOATTHROWERs hyllningskör till sig själva för att sedan aldrig någonsin mera nämna dem igen.

Goatthrower, I kneel in your honour
Goatthrower, I sacrifice my soul
Goatthrower, I carry my weapons
Goatthrower, I fight to the death

Nä, nu ska jag slicka mina sår och lyssna på SKOGEN en stund. Refrängen till ”Dighra dödh” kan hela de allvarligaste av skador.

/Hatpastorn

Ett syndrom som brukar drabba mig och många andra med jämna mellanrum är den så kallade ”skivkrampen”. Man äger en miljard album på alla möjliga och omöjliga format och likt förbannat så kommer man inte på något man vill lyssna på. Har man en polare på besök är det inte direkt sällsynt att följande konversation utspelas:

– Vad fan ska vi lyssna på?
– Inte vet jag, slå på det råaste.

Vad är då det råaste? Jo, det ska jag tala om för er. Dagens helvetestips är Portugals stoltheter SUMMUM MALUM.

Året var 2001 då jag och Heidenhammer stod och hatiskt bläddrade i skivbacken på Metalstore i Sundsvall. Plötsligt fiskade vi upp en tiotumsvinyl som såg så rå ut att vi fick galopperande salmonella där och då. Vi förstod inte vad bandet hette eller vad albumet var döpt till, men plattan var släppt på anrika End All Life Productions. Ett skivbolag man faktiskt kan köpa blint ifrån. Vi öppnade försiktigt konvolutet och fann där en flyer som var dränkt i inverterade kors. Efter en stunds räknande så landade siffran på imponerande nittiofyra stycken. Instinktivt förstod vi att detta måste vara det råaste. På prislappen stod det åttio kronor, en summa som ingen av oss ägde vid den tidpunkten. Däremot hade vi fyrtio kronor var i skrynkliga turkpizzeriatjugor så vi bestämde oss för att köpa den tillsammans.

Efter detta uppenbara kap begav vi oss i samlad tropp till Heidenhammers ”lägenhet” som på den tiden bestod av en säng, en soffa och en bokhylla i IN BATTLE-Johns tvättstuga. Kylskåp fanns det inte så man fick placera väl valda matvaror mellan glasrutorna i fönstret. Dusch och toalett? Svar nej. Vi föste undan den fuktiga tvätten som hängde över hela lyan och satte på det nyinköpta alstret på stereon.

Jösses Amalia.

Självfallet var denna skapelse något av det mest nihilistiska vi hört. Ljudbilden var ute efter att skada alla inblandade, riffen kanske man inte kunde höra alla gånger men det behövs inte så länge det är rätt stämning, sånginsatserna var minst sagt av desperat karaktär och trumspelet imponerande intolerant.

Ibland är det precis sådana här album man behöver för att rensa ur systemet.

Efter lite detektivarbete luskade vi ut att bandet hette SUMMUM MALUM och att skivan kort och gott var döpt till ”666”. Låttitlarna på baksidan förklarade krasst att detta minsann inte var något ljusdyrkande tjafs. Smaka på följande dekret:

”To Satan, for Satan, forever…”.
”Suicide for Satan”.
”Ave Sathanas!!!”.
“Worship Satan”.
“Satanic wrath”.
“Satan was crowned once again”.

Magiskt.

Albumet var limiterat till tvåhundra exemplar och när vi såg att skivan minsann var “recorded in Hell” fanns det inget tvivel att så verkligen var fallet.

Efter ytterligare undersökningar fann vi att SUMMUM MALUM bestod av två ondsinta portugiser vid namn L G Amduscias och Murmurio. Den sistnämnda hamnade för övrigt på kåken då han på något vis hjälpt sin kamrat i oheligt usla AGONIZING TERROR att mörda sina föräldrar. Efter avtjänad tid i fängelset lade bandet tyvärr ner verksamheten.

”666” tillhör kategorin skivor som kanske inte direkt är det bästa man hört i hela sitt liv, men är man på rätt humör är detta sannerligen rent sataniskt guld. När folk ringer och frågar vad man håller på med och man svarar att man lyssnar på SUMMUM MALUM möts man med respekt. Möts man av något annat umgås man helt sonika med helt fel människor. Förmodligen individer med THE UNGUIDED-frisyrer och avgrundslika Affliction-tröjor med tryck så enorma att man måste våldtäktsduscha ögonen med lök och Svennes kaviar för att överhuvudtaget kunna gå vidare i livet.

Nu kanske ni undrar hur det gick att köpa en skiva tillsammans? Jo, det gick åt helvete. Jag har hållit i detta album TVÅ gånger i hela mitt liv. Den första gången var på Metalstore och den andra gången var den där dagen i tvättstugan. Resten av tiden har detta guldkorn befunnit sig nedpackat på de konstigaste ställena på detta jordklot. Visst hade det varit kul om jag kunnat lägga upp en bild på flyern? Visst hade det varit festligt att se hur hela albumet ser ut? Ja, det tycker jag med. Heidenhammer tycker däremot att ”666” gör sig bäst på en undangömd plats där jag aldrig kommer att kunna komma åt den.

Skamligt.

/Hatpastorn