Hatpastorns likpredikan

Grundtanken var att sända det andra avsnittet först, det tredje som tvåa och sedan avsluta denna trilogi av svavelosande personangrepp med det första.

Givetvis blev inte det tillräckligt omständigt.

Näst på tur kommer jag nämligen att lägga upp det första avsnittet så ordningen blir nu två, ett, tre. Tycker ni det här är rörigt så är det ingenting i jämförelse med låtlistan på BATHORYs ”Requiem” som någon pellejöns på Black Mark Productions valde att trycka i bokstavsordning på baksidan av albumet. Som tur är behöver man inte lyssna på just den plattan varje dag. Det jag själv minns var att den rätta låtordningen stod på själva CD-skivan. Tack vare detta intressanta grepp var man tvungen att ta ut möget ur spelaren varje gång man undrade vilken låt som spelades. Smart.

Då kvällens avsnitt av ”Förintelseförsamlingen pratar allvar” bitvis är minst lika obegripligt som mitt val av publiceringsordning ska jag försöka förklara vad som egentligen händer när vi sitter i Tyskland och orerar.

Det börjar med att vi diskuterar spelningen med kanadensiska MONARCH. Inga konstigheter där. När det väl är dags att diskutera BETLEHEMs bedrövliga liveframträdande så kan det hjälpa med en viss förklaring. På festivalen gick det ett rykte att sångaren i hyfsat överskattade KATHARSIS skulle agera frontman. Av någon outgrundlig anledning fick det mig att tro att detta skulle vara positivt. Utan att överdriva är det bara FORGOTTEN TOMB som tråkat ut mig mer när jag stått i publiken och kämpat mot impulsen att bara gå tillbaka till hotellrummet och göra något betydligt vettigare. Exempelvis lukta sig själv i handen eller koka ett ägg. Det visade sig förresten efteråt att det inte var KATHARSIS-mannen som sjöng utan någon annan supertalang med utstrålning och scenpersonlighet som stuvad spenat. Ska jag vara helt ärlig minns jag inte ens vem det var. Heidenhammer eller Dr Panzram kanske minns så de får berätta det i kommentarsfältet.

Det sista partiet av denna svartmetallversion av Gilmore Girls behöver dock den största förklaringen. Något som alltid roar mig på festivaler är att iaktta det senaste modet hos festivalpubliken. Feta grekcyprioter i jazzbyxor i all ära, men den senaste trenden att klä ut sig till SHINING-Niklas är nog ändå det konstigaste jag skådat. Jag vet inte hur många personer det var på Under The Black Sun som såg EXAKT ut som herr Kvarforth. En av dessa kloner gick runt, och jag skämtar inte nu, och bad fullständiga främlingar att gissa vem han liknade. När de stackars ovetande personerna svarade att han såg ut som Niklas nickade den sinnessjuka tysken nöjt och fortsatte genom natten iförd bandana, t-shirt med avklippta armar och cargopants. Det är det fenomenet Dr Panzram försöker beskriva, men uppenbart skärrad av situationen kommer han inte riktigt till någon poäng.

Ja, det var väl det. I det sista avsnittet som kommer att publiceras här framöver kommer vi bland annat få se när jag och Heidenhammer hamnar i handgemäng över tycke och smak gällande en viss skiva, samt hur jag utan större framgång försöker koppla samman BEHERIT med TV-serien Tre Kronor.

God natt.

/Hatpastorn

Någon gång kring 1995 stod jag och bläddrade i demolådan på Dolores records (r.i.p), det var på den tiden då man kunde köpa saker på ren chansning för att sedan tvinga sig själv till att försöka gilla det. Bland högen av illa utklippta och på morsans jobb kopierade omslag plockade jag ut två taper, det amerikanska dussindödsbandet WITCH-HUNTs ”Darkened Salvation” och norska COVENANTs ”From the storm of shadows” Jag köpte även GEHENNAs debutplatta ”First spell”, en titel som senare i livet skulle komma att inspirera mig på ett sätt som jag då som fjunig liten skit aldrig skulle kunnat drömma om.

Efter avslutad byteshandel åkte jag via det för mig som norrlänning totalt obegripliga spårvagnssystemet hem till en frikyrklig familj jag hyrt ett rum av och lade mig på tältsängen där jag först stoppade in WITCH-HUNT i min glappa freestyle. Efter bara en enda genomlyssning lade jag tillbaka den i fodralet, för att inte skänka smörjan en endaste tanke igen förrän jag sexton år senare under hot om oheligt våld och religiöst förtryck av en viss morgonstjärnesvingade Pastor var tvungen att sno ihop något till en fredagsspecial efter att ha skjutit upp mina deadlines på mina huvudprojekt långt bortom gränsen för den fördömande frälsarens tålamod.

Den andra demon var som sagt grannarna i COVENANT, som senare skulle komma att tvingas byta namn till KOVENANT och bli helt jävla avgrundslikt usla, våldtagna av Mr Manrape, samt få sin visuella karriär nagelfaren och bespottad av undertecknad i en bandfotokatastrof som finns att beskåda om ni klickar på den här länken.

Hur som haver (barnen kär), omslaget till detta förstlingsverk är Kittelsens ”Pesta i trappa”, en målning som även Greven använde sig av i bookleten till ”Hvis lyset tar oss”. Logon är naturligtvis skriven i old english och en aning skev.

Kassetten hade handskrivna etiketter och var dubbad på en standard C60 som man kunde köpa i tiopack på Domus och Åhléns.

Med andra ord så var den precis så som vi i Förintelseförsamlingen alltid vill ha våra demos.

Medan värdfamiljen kollade på TV eller hade det trevligt lät jag ”From the storm of shadows” mörker flöda genom mina puffiga hörlurar och rakt in i min själ där den omedelbart blev en av mina absoluta favoritdemos, något som fortfarande gäller i det Panzramianska residenset.

Från denna sönderspelade tape ger jag er titelspåret.

Dyrka Döden

/Dr Panzram

Med koppling till vad jag egentligen sysslar med om dagarna är det hög tid att jag sätter tänderna i Tjeckiens stoltheter MANIAC BUTCHER. De galna slaktarna var ett typiskt band vars album jag alltid slog ett getöra till utan att egentligen intressera mig alltför mycket i deras musikskapande. Det tog ända till deras avskedsgiv ”Epitaph” – The final onslaught of MANIAC BUTCHER” innan jag till fullo kunde uppskatta deras öststatsdränkta svartmetall. Att de nyligen återförenats i och med 2010 års ”Masakr” låter jag bli att uppmärksamma. I mitt tycke fick de sagt vad de ville ha sagt med just ”Epitaph”.

MANIAC BUTCHER tillhör kategorin band som så gärna ville men som inte riktigt hade kompetensen att gå hela vägen. Vi har väl exempelvis alla sett deras minst sagt ögonbrynshöjande musikvideo till slagdängan ” Co dobré pro mne, dobrým jest (What’s good for me, that is good)”. För er som inte sett den innehåller den hysteriska mängder liksmink och hjulbenthet. Lägg därtill luftgitarrer och dubiösa frisyrer. Om ni orkar uthärda den evighetslånga introsekvensen med eld och text vill säga.

Mina personliga kopplingar till bandet då? Jo, strax efter millennieskiftet befann jag mig på Open Hell Festival i Tjecken. En kanonfestival. Där träffade jag en överförfriskad filur som hade någon sorts form av koppling till bandet ifråga. Hans engelska var minst sagt bristfällig så jag förstod aldrig hur det hängde ihop. Vår konversation såg för övrigt mest ut så här:

Mystisk tjeck: Do you like new ROOT?
Jag: Yeah, I like their new stuff. “The book” is an amazing album.
Mystisk tjeck: Then I must kill you.

Följt av.

Mystisk tjeck: Do you like new BEHEMOTH?
Jag: Yes, I really liked their new album, “Satanica”.
Mystisk tjeck: Then I must kill you.

Följt av.

Mystisk tjeck: We must tour.
Jag: Eh, OK. Which band?
Mystisk tjeck: MANIAC BUTCHER.

Självklart svarade jag ja, men som så mycket annat som sägs i fyllan och villan rann det tyvärr ut i sanden. Något annat som rann ut i sanden var förresten vårt gage då gitarristen valde att blåsa våra pengar på bootlegkassetter med SENTENCED i vad man brukar kalla för ett infall av total hjärndödhet. Till saken hör att han inte ens gillade SENTENCED. Själv kom jag hem med en fin kassettutgåva av KRABATHORs ”Orthodox”. En helt OK platta även om texterna får mig att grina illa.

Om vi återgår till MANIAC BUTCHER är det en sak som de alltid lyckats med. Makalösa skivomslag. Tillåt mig guida er genom denna djungel av fulhet. För enkelhetens skull går vi bara igenom deras officiella album. Deras liveupptagningar är för många och illaljudande för att jag ska behöva gå igenom den sörjan.

Nu kör vi.

”Barbarians” från 1995 stoltserar med fyra glada ynglingar sittandes på hästryggen i ett tappert försök att likna apokalypsens fyra ryttare. Det var tack vare den här bilden jag insåg att det inte är någon slump att corpse paint förkortas ”CP”. Snubben längst till vänster har en skalle som ser helt utdragen ut, att han fötts med sugklocka förvånar mig föga. Det luktar förresten dvärgväxt om hans övriga lekamen, ju mer man tittar på honom desto mer förbannad blir man. Till höger om den mindre harmoniskt utformade rymddvärgen har vi Eparygon från SORHIN, eller i alla fall hans tjeckiska dubbelgångare. Ingen större skada skedd där men hela konceptet att sitta på en häst viftandes med en yxa känns lite väl magstarkt för min smak. Näst på tur har vi ett tvättäkta tjeckiskt lockmongo med ett misstänkt photoshoppat svärd i högsta hugg. En visuell katastrof som lämnar en bitter smak av uppstekt frigolit i munnen. Sist men inte minst har vi den obligatoriska vilden som vrålar över att hans trickfilmade yxa blivit helt sned och ser mest ut som en sådan där färgglad vindflöjel som barn får på nöjesfält för att de ska hålla käften. I sammanhanget ser faktiskt hästarna mer nekro ut. Undrar förresten vart de fick hästarna ifrån. Uppgifter mottages gärna. Nu fick jag förresten en ohelig flashback gällande Trifixions bedrövliga foto på första SUMMONING-plattan. Åh, den som kan glömma hans hopplösa uppsyn när han sitter på den beskedliga ponnyn iförd pälsväst är en lycklig människa. Själv ser jag den bilden varje gång jag sluter mina ögon

Skit samma.

”Lučan-Antikrist” som släpptes året därpå är inte ett dugg bättre. Som bakgrund har vi en extrem förstoring på någon som under fem års tid valt att tvätta ansiktet med talg och Billys panpizza. En ruggig affär. I förgrunden finner vi en svartvit stegrande häst som paniskt försöker kasta av den minst lika blyertsfärgade fåntratten med mastodonthår och lajvrollspelsyxa. Hur detta kunde godkännas kan jag för mitt liv inte begripa. Bildkompositionen måste vara skapad av snubben som var arkitekt åt det hemsökta huset i Ghostbusters. Demoner kan åkallas via detta skivomslag, var så säkra. Det kan vara jag som är totalt Internetskadad, men jag kan inte kolla på den här bilden utan att tänka ”jak er snel hest”.

Ingen vet hur ”Krvestřeb” uttalas men det spelar ingen roll. Titeln är det minsta problemet med den här plattan. De tre lurviga tjeckerna på omslaget är det största. Att ta bilder där folk har corpse paint är ingen svårighet, ändå misslyckas vissa band gång på gång på gång med detta. Obegripligt var ordet. Högst upp har vi i alla fall snubben med Tjeckiens tunnaste hår och sötaste lugg som väljer att lite sexigt sträcka ut tungan. Jag känner mig lika tänd som en kyrka av sten. Mannen utan haka till höger ser däremot påtänd ut. Det råder det inga som helst tvivel om. Med Tore Stjerna-frisyr och svärdkuk är det faktiskt denna stackare som klarar sig bäst på den här bilden. På huk har vi återigen den näslösa mannen med det stora håret. Jag har alltid imponerats av människor vars hår växer på bredden istället för på längden. Jag vet inte om det bara är jag men nog fan påminner grabbarna i MANIC BUTCHER en hel del om klåparna i amerikanska GOATTHROWER? Ett band som… ja, det är faktiskt en annan historia.

Plötsligt small vätebomben. ” Černá krev” från 1998 stoltserar inte bara med klassiska låttitlar som ”Věčnost i nesmrtelnost, způsobeny prolitím i následným požitím značného množství lidské krve”, ”Lůza okolní, chátra všeobecná, jakož i veškerá chamraď nepotřebná” och hyfsat intoleranta ”Přání nezvyklé až prapodivné, jehož naplněním následkůch neobvyklých lze docíliti”. Vi serveras även ett skivomslag som får mig att ifrågasätta verkligheten. Ibland säger en bild mer än tusen ord och det finns egentligen inget jag kan skriva som ni läsare inte redan kan se när det gäller den här fotokreationen. Det som personligen fängslar mig mest är mannen med det lockiga håret vars hår på denna skapelse ser ut som en portal in i en annan värld. Kanske en bättre värld. Vi kan bara hoppas.

”Invaze” från 1999 då? Ja, ärligt talat börjar jag ångra att jag ens påbörjade denna artikel. Ibland blir jag bara så förbannat trött. Surmulna tjecker med fantasifulla frisyrer och silverfärgade nitarmband är något jag alltid fruktat. Här upplever jag den totala antitesen till livsglädje.

Nu över till albumet som rent musikaliskt är det som imponerat mest på mig när det gäller MANIAC BUTCHERs diskografi, ”Epitaph”. Omslagsmässigt lämnar den självfallet en hel del att önska. På vänster sida ser vi återigen mannen som lyckats med konststycket att ha både långt och kort hår samtidigt.  Av minen att döma har han ätit något högst olämpligt, förslagsvis raklödder och batterisyra. Mjuka knän, nitar och riddarklädsel i kombination med att han håller i den photoshoppade symbolen resulterar i att undertecknad får ännu ett par gråa hår på hjässan. På tal om att äta något olämpligt har mannen med det esoteriska håret till höger fått något helt legendariskt oätligt i matstrupen. Genom att pressa tillbaka ansiktet till bristningsgränsen har han skapat en optisk illusion där det ser ut som att hans ansikte börjar redan på övre delen av torson. Genialiskt. Med kroppen i obalans, jag ser det som att han står på en osynlig surfingbräda, ser det onekligen ut som att han förtvivlat klamrar sig fast i den tidigare nämnda datasymbolen. I bakgrunden bjuds det på förstorade bilder på dessa hjältar. Bevare mig väl.

Är plågan över? Självklart inte. 2007 släppte grabbarna en EP vid namn ” Dva tisice let” och nu blir jag osäker om detta var deras comebackalster. Har faktiskt inte hört den så jag vet inte om det är nya låtar eller gammal skåpmat, att lägga tjeckernas låttitlar på hjärnan är det få som klarar. Vad jag däremot vet är att tecknade omslag bör användas sparsamt om den ritande lallaren beter sig såhär. Serietidningen Pyton lärde mig allt jag kan och denna blasfemiska version av ”Nakna brudar berättar gamla vitsar” får mig att uttrycka tvivel om min kunskapsbank. Tecknade fruntimmer med strutbröst som ligger och pillar sig själv på kebaben på en kyrkogård medan liksminkade tjeckiska muskelbarbarer tar för sig av smörgåsbordet är inte något man ser varje dag. Pluspoäng för originalitet. Minuspoäng för total smaklöshet. Ska vi börja diskutera petitesser såsom perspektiv och färgskalor blir vi här hela natten och det vill vi verkligen inte.

Istället avslutar vi denna mardröm med 2010 års ”Masakr”. Det som injagar fruktan hos mig är att detta är MANIAC BUTCHERs snyggaste skivomslag. Tecknade satanskrigare och snälla hästar i en ohelig allians.

Nä, nu ger jag upp. Detta var en fenomenalt dålig idé.

God natt.

/Hatpastorn

Mot bättre vetande presenterar vi i Förintelseförsamlingen den första delen i utbildningsprogrammet ”Förintelseförsamlingen pratar allvar”. Detta spelades in under något onyktra omständigheter på ett hotellrum i Tyskland tidigare i år. Anledningen till att vi var där stavas Under the black sun, en kanonfestival. Grundtanken var att vi skulle diskutera banden som spelade där och vår allmänna uppfattning om festivalen, men riktigt så blev det inte. Det är lätt att man glider in på annat när ämnet black metal kommer på tal. Det är alltså såhär våra redaktionsmöten ser ut och nu kanske ni förstår varför denna sida inte uppdateras dagligen.

Om ni undrar varför jag inte väljer att följa den logiska vägen och lägga upp del ett först beror det på att det är söndag och jag känner mig en smula esoterisk. Därför börjar vi med del två i denna serie. Del tre kommer härnäst och sist men inte minst avslutar vi med del ett.

Frågor på det?

Jag vill även passa på att lägga in lite frågesport i samband med detta avsnitt. Varför sitter vi med huvor på oss?

1. För att vi spelar i GHOST?

2. För att det spöregnade utomhus och för att spara tid tog vi ej av huvorna när vi kom in?

3. För att mobba Heidenhammer som inte hade någon huva, men däremot en tjusig Spetsnaz-jacka?

Stort tack till Förintelseförsamlingens officielle demonregissör Eldstål som gjorde hästjobbet att klippa ihop detta spritstinkande inferno av svartmetallrelaterade åsikter.

/Hatpastorn