Hatpastorns likpredikan

Vi har väl alla stått vid skivbackarna och helt plötsligt sett en skiva reas ut för en spottstyver. Ibland kan man göra ett riktigt fynd, jag köpte exempelvis själv ABIGORs två första alster för en struntsumma under 90-talet, men som oftast finns det en god anledning till varför albumen är kraftigt rabatterade.

En god anledning.

Heidenhammer är redaktionens stora prisjägare. Under snart två decennier har han med ljus och lykta sökt i de mörkaste skrymslena efter den mest nihilistiska och Satansdyrkande musiken. Antalet nitlotter han dragit i skivsamlarlotteriet är skrämmande.

Som ren samhällsinformation kommer nu Heidenhammer börja med att nämna en handfull alster man bör undvika när de poppar upp likt en giftsvamp i REA-backen.

/Hatpastorn

LET ME DREAM – ”My dear succubus”.

Jag borde egentligen fått betalt av Adipocere Records, för ingen kunde väl vara så dum att man köpte ohörda verk från deras katalog? CRYPT OF KERBEROS. AKHENATON. Smaka på bandnamnen. LET ME DREAM var ett av de där banden jag aldrig köpte, men jag hade likaväl kunnat göra det. Kanske jag lärt av mina misstag, eller också var det bara med rena förskräckelsen jag duckade den här kulan. ”Omslagskonstnären” fick säkert motta rejäla ryggdunkningar av grabbarna i bandet. Vi andra tyckte mest att den porträtterade tösabiten på omslaget såg ut att lida av Downs syndrom.

NOVEMBRE – ”Wish I could dream it again”.

Skulle väl kunna ta texten jag nyss skrev för LET ME DREAM och kopiera in den här, för det är egentligen precis samma sak. Jag köpte inte denna heller, trots att den gäckat mig i backen otaliga gånger. Alltså, Adipocere records … det fanns två skivbolag som konkurrerade om tronen i pretentionernas palats, och det var förutom detta franska (självklart) bolag, landskamraterna Holy records. Doro Pest eller koleragrav? Vilken av dessa två bolags backkataloger skulle du välja att lyssna igenom om ditt liv hängde på det? Omslaget till ”Wish I could dream it again” bestod av en båt i en torrlagd sjö. Jag kan ju alltid titta på den och fantisera om att detta vore en temaskiva om den av konstbevattning förstörda Aralsjön, delad av Kazakstan och Uzbekistan. Kanske skulle det göra upplevelsen mer uthärdlig. Kanske.

UNMOORED – (Äh, vem fan orkar bry sig om titlarna …)

Egentligen borde jag väl inte ens ta upp det här, men … detta bands backkatalog har jag sett på rea otaliga gånger. Jag blir bara mer förbannad för varje tillfälle. Samtliga skivhandlare lider av samma åkomma. De vill bli av med skiten, men de kan inte slänga dem. De måste säljas, för att lura någon stackare på sin själ. Ondskefulla ting, som med hjälp av mediokratins helgon Antonio Salieri biter sig fast i skivhyllan. Du kanske tror att omslagen gömmer oupptäckta guldkorn. Kanske tycker att du ändå läst om bandet. Trots att du inte minns vad som stod i recensionerna, kan de väl ändå inte vara så tokiga? Två simpla tjugor, vad är väl det? Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl UNMOORED? Bevare mig.

GATES OF ISHTAR – ”The dawn of flames”.

Alltså, grejen med GATES OF ISHTAR är inte att de är dåliga. Faktum är att detta album är helt klart lyssningsbart. Saken är istället den att jag på fler skivrealisationer än jag kan minnas alltid stött på både ”The dawn of flames” och, några färre gånger, uppföljaren jag aldrig minns namnet på. Dess omslag lider av klassiskt Invasion-photoshoppande i alla fall. Men om man nu anser att omslaget till nämnda uppföljare är problematiskt, kanske man bör slänga ett getöga på ”The dawn of flames” och beskåda vad som aldrig borde fått lämna planeringsstadiet. En vulgärt gröntonad och bedrövligt tecknad bild vars motiv jag vid återkommande tillfällen sett på surt tillverkade t-shirts till salu på Härnösands årliga sommarmarknad, hängandes bredvid motiv som ”100% SVENSK” och ”Fuck GUNS N’ ROSES – here comes METALLICA”. Bilden som förmodligen refuserats av någon Conan-redaktör har så många gånger stirrat mig i ögonen, kallat på min plånbok och till sist fått sin vilja igenom. Den var som den där påträngande försäljaren med Göteborgsdialekt som aldrig släpper taget innan du i rent vredesmod slänger en hopskrynklad sedel på honom – likt en biff till en rabiessmittad rottweiler – i hopp om att han eller hon skall lämna dig i fred. Och mycket riktigt, det blev två GATES OF ISHTAR-skivor efter besöket hos Uppsala Skivbörs den där gången för tre år sedan.

NIGHTFALL – ”Eons aura”.

 ”Se på fan, NIGHTFALL! De har jag faktiskt aldrig hört, men jag vill minnas att det var ett jävla snack om både dem och alla de där grekiska banden. Äntligen kan man för en billig slant få höra hur de låter. Digipack, till och med!”.

Ja, så tänkte jag inombords. Och med skivan i hand traskade jag hemåt till mina föräldrar, slängde in den i spelaren och frös ända in i kropp och själ. Den kostade tjugo kronor, men det kändes som trettio silverpenningar jag just sålt mig själv för till den leende ockraren på Repeat Records i Lund.

Några individer försökte göra sig märkvärdiga genom att hävda att den grekiska scenen var en skarp konkurrent till den skandinaviska. Det var den aldrig. Med NECROMANTIA och ROTTING CHRISTs första demo undantagna, I fucking dare you to komma upp med ett enda bra släpp från de solbrända strandraggarnas rike. Smaka på en kompott med lika delar SEPTIC FLESH, VARATHRON och ZEMIAL. Ett av dessa band var känt som ”bandet som gjort en split med bandet som gjort en split med NECROMANTIA”. Den enda selling point i samma liga var väl ISVINDs proklamation att de delade replokal med ARCTURUS och MAYHEM. Grekland? Tacka vet jag Montenegro.

EVOL – ”Saga of the horned king”.

Jag växte upp i den lilla staden Härnösand, fem mil norr om Sundsvall. Där finns en domkyrka, ett videotek och en lokal ”galleria” kallad Prisma, omtalad för att med sin uppenbarelse estetiskt våldtagit stadskärnan i denna kommun. Annars finns där just ingenting. På det ljuva nittiotalet fanns där dock tre personer som på en något sånär regelbunden basis köpte så kallad hård musik. Av de tre var det bara en som uppskattade svart och vit ansiktsfärg, gallskrik och kyrkbränder. Det var jag. Av någon anledning hindrade inte detta den lokala skivleverantören, en kombinerad bok- och skivhandel belägen i redan omnämnda Prisma, att köpa in mängder med album distribuerade av House of Kicks. Fan vet varför, då ingen annan än undertecknad köpte dem. Då detta var en tid innan sådant trams som nedladdning fanns att tillgå, fick man ta till andra medel för att med så lite pengar som möjligt tillskansa sig så mycket musik det bara gick. Detta gjordes på två sätt.

1) Man köpte skivan, säg LORD BELIALs ”Kiss the Goat”, spelade av den på kassett och bytte den sedan. Av någon anledning hade denna skivhandel en policy som gick ut på att man fick byta en köpt skiva en gång. Jag förstod aldrig logiken, men anpassade mig efter den.

2) Taktiken jag kom på efter en stund – man kunde helt enkelt vänta tills platthögarna reades ut. Detta var en tämligen säker taktik, då ingen annan kom på idén att köpa FORGOTTEN WOODS ”Sjel av natten”. Undrar än i dag varför. Nåja, tålmodigt väntande gjorde att jag efter en stund hade kapat åt mig högar av fynd som nu säkert skulle göra mig ekonomiskt oberoende för resten av livet om jag kunnat sälja dem på E-bay. Självklart stals merparten under ett inbrott i mitt förrådsrum.

Hur som helst, var det i alla fall en platta jag trots min späda ålder, ringa kunskap och idoga törstande efter nya misantropiska orkestrar höll mig på behörigt avstånd från. Italienska EVOLs, ”Saga of the horned king”, vars omslag inte ens Invasion Records hade kunnat göra värre. Med medlemmar som Princess of Disease (Keeper of the Unholy Feelings, Succubus of the Sensual Realms) och Prince of Agony (Black Philosopher, Master of the Silver Key) var detta för magstarkt till och med för mig. Det där lilatonade, proto-photoshoppade omslaget kallar än i dag fram olustkänslor hos mig. Och jag har faktiskt för mig att skivan luktade illa, men det kan ha varit inbillning.

Vid ett tillfälle bestämde jag mig, tillsammans med Dr Panzram som fick hålla mig i handen, konfrontera min kombinerade barndomsskräck och tonårsångest och via Youtube lyssna igenom inte bara en, utan två EVOL-alster. Terrorn har inte lagt sig ännu. Hur det lät? Ingen aning. Ingen av oss kunde faktiskt urskilja vare sig riff eller låtar. Jag förnimmer en Casio-synt som löper fullständigt amok, ivrigt påhejad av stönande väsningar och desperat trumspel. Vad som hände med exemplaret där i Härnösand vet jag heller inte, men om inget annat hänt, står den väl där fortfarande under bokstaven ”E” och bara väntar på att bli adopterad av en intet ont anande själ. Förmodligen är den ganska billig.

Vågar du?

/Heidenhammer

Drakar. Svärd. Omdömeslöshet.

Det är power metal-torsdag på Hatpastorns Likpredikan.

Power metal är en genre jag alltid närmat mig med största försiktighet men efter att ha spisat OVERDETH har gamla sår rivits upp. Ett fasansfullt minne som ockuperat mitt sinne den senaste tiden var när jag spelade i Hamburg med mitt gamla dödsband för ett gäng år sedan. Jag var redan från start på ett starkt skapelsefientligt humör den dagen så när jag märkte att spelstället var knökfullt av fulla omdömeslösa tyskar som sjöng JUDAS PRIEST-låtar i baren flydde jag ner till backstageområdet i källaren. Efter att ha parkerat mig i en nedsutten soffa började spindelsinnet pingla och jag kollade runt på väggarna för att insupa en dos tysk inredningskultur.

Det visade sig att jag befann mig i monstrets håla.

På väggarna hängde enorma GAMMA RAY-backdrops föreställandes det ena vidriga motivet efter det andra. Jag befann mig nämligen utanför deras replokal. Innan jag hann fly hördes ljud från replokalen och jag kunde inte längre röra mig. Paralyserad av skräck fick jag i ett ex antal timmar lyssna på när någon tysk batterist övade dubbla kaggar till ett klassiskt stycke musik. Jag är ingen expert på klassisk musik men jag antar att det inte är inspelat efter metronom för när trummisen smattrade baskaggar till basfiol och flöjt lät det helt otroligt stört. Just när det inte kunde bli värre skramlade en gänglig figur in genom dörren. Med Napoleon Dynamite-kropp, Tin Tin-frisyr och dryg uppsyn satte han sig i soffan och började helt ogenerat dricka vår gratispilsner. Det visade sig att kretinen var skribent på blaskan Rock Hard och han gjorde i ett tidigt skede klart att han inte var där för att recensera spelningen utan han var där bara för att han tvingat in sig gratis. Då han fick veta att vi var svenskar ville han givetvis ha snus så jag slängde åt honom min utläggningsdosa som jag haft i skinnjackan under hela turnén. För er som inte är bekant med konceptet utläggningsdosa är det helt enkelt en dosa man lägger ut sina använda snusar i så man slipper kasta dem på golvet i turnébussen. Dessa dosor har en tendens att bli makalöst ofräscha men tysken var helt oblyg när han fyllde limpsaxen med den svarta sörjan.

– This is some strong shit, sade tysken och flinade med idisslat snus i hela ansiktet.

– Mmmm, mumlade jag och kände glädje för första gången den dagen.

Ett annat fasansfullt minne var när jag runt millennieskiftet gick lös i skivbackarna på stadens skivaffär Metalstore. Near Dark-Tobbe som stod bakom kassan började plötsligt fnissa och musik av värsta sort spred sig i lokalen. Det som spelades var ett nytt italienskt power metal-band vid namn WONDERLAND och det var det mest tandlösa jag hört i hela mitt liv. Om Johannes Brost hade varit en ljudbild hade den låtit exakt så här och sångaren gjorde mig genuint förbannad. Till råga på allt så naglade låten fast sig i skallen likt böldpest och trots att jag bara hört eländet en gång har jag till och från haft den på skallen i snart ett decennium.

I ett infall av total avsaknad av självbevarelsedrift sökte jag efter låten på Youtube.

Den var till och med sämre än vad jag mindes den. Trumspelet saknar all sorts form av pondus, gitarrerna har lika mycket kuk som ett ägg, Casiosynten är inställd på stjärt och bassisten har basen under hakan.

Sångaren är dock värst. På urusel engelska gnolar han ur sig den mest intetsägande lyriken jag läst sedan CEMETARYs ”Sundown”. Är det bara jag eller måste CEMETARY stavat fel på bandnamnet och sedan hittat på en rövarhistoria att de stavat fel med flit.

Skit samma.

Pelikanstrupen i WONDERLAND lyckas inte bara med att rimma ”eye” med ”desire”, det låter även som att någon nyper honom i lillstjärten när han klämmer i på andra vändan av refrängen.

Bandfotot orkar jag inte ens kommentera.

/Hatpastorn

Det bästa med lokaltidningar är givetvis insändarsidorna. Undertecknad hyser en nästan pervers fäbless för att gotta sig i andra människors högst triviala problem. Att slå upp Sundsvalls Tidning, Västerbottenskuriren eller varför inte den journalistiska dynamiten E-14 bladet gör mig varm i själen. När Ansgar, 89 år gammal, snubblat på en snökant och vill upplysa hela världen om det får man en stunds underbar läsning. Att jag bor i samma stad som UFO-dåren Sune Hjort har även det inneburit klassisk tidningshistoria. När den gode Sune hävde ur sig de mest vansinniga teorierna om utomjordingar i morgonpressen satte man kalaspuffarna i vrångstrupen. 

Hårdrockstidningar är inte ett dugg bättre.

Innan modeflugan Internet effektivt dödade folks förmåga att skriva fysiska brev tog Close-Up Magazine med flera sitt samhällsansvar och publicerade ett flertal insändare där chefredaktörerna efter bästa förmåga besvarade läsarnas gnäll. Ibland skapades stor humor. När jag får lite tid över tänkte jag scanna in några klassiska replikskiften från de insändarsidorna så att ni som antingen missade dem, var för unga eller om ni helt enkelt bara förträngt dem kan uppleva denna magiska era.

Stockholmsbandet ZAVORASH ondgjorde sig exempelvis i Close-Up över att deras första demokassett ”Za vorbashtar raz shapog” slaktades då de bland annat hade titlar på ”orchiska”, eller ”saganomringiska” som jag själv vill kalla det. Till ZAVORASHs försvar måste jag dock erkänna att undertecknad inte var ett dugg bättre. I den omdömeslösa ungdomen författades ett antal dubiösa lyriska stordåd på detta konsonantrika låtsasspråk. För att göra ont värre västes dessa textrader fram över taskigt programmerad dark ambient. Tack och lov hade man sinnesnärvaron att inte skicka iväg eländet till någon blaska för bedömning.

INGEN kommer någonsin att få höra detta.

En glad yngling som spelade i QUATULUM skrev även han ett långt brev till Close-Up där han informerade allmänheten att han efter en lång stunds betänketid bestämt sig för att använda corpse paint.  Är det någon ute i stugorna som har mer information om det bandet så tveka inte att höra av er. En QUATULUM-vecka vore en perfekt start på 2011.

Oftast behandlade dock insändarna tycke och smak. I evighetslånga textmassor radade man upp vilka band som sög och vilka som var bra. Själv tyckte jag alltid att man måste ha extremt mycket fritid om man orkade göra en sådan sak.

Stenar och glashus ist krieg.

Det fanns givetvis folk som ville ta sitt gnäll ett steg längre.

På det glada 90-talet var det inte alls ovanligt med anti-flyers. På dessa små flygblad spreds diverse påhopp mot musiker och band i scenen. 2000-talets version att slänga upp en anti-banner på sitt bands MySpace, eller ännu värre på sin Skunk-sida, räknas dock inte.

När man kände att det inte dög med insändare och anti-flyers bildade vissa individer något så obskyrt som anti-band. Både Sverige och Norge stoltserade exempelvis med varsitt FUCK BEHERIT. Med burdus och hatfylld musik hånade man finska BEHERIT som på den tiden var ökända för att starta bråk med allt och alla. Enligt en gammal intervju med Förintelseförsamlingens favorittroll Mortiis hälsade långnäsan på hemma hos Nuclear Holocausto efter att han mottagit ett trevligt litet dödshot från finländaren. Tydligen hände inget värre än att de pratade ut om saken och sedan var allting glömt.

Att starta ett anti-band är en riskfylld historia. Antingen blir det musikaliska slutresultatet så uselt att folk blir irriterade på anti-bandet istället som i fallet med norska och svenska FUCK BEHERIT. Skräckscenariot, som förvisso aldrig har skett hittills, är att utfallet blir otroligt bra. Tänk er att slå igenom med ett anti-band.

“Hello Wacken, we are FUCK EVERYTHING IHSAHN HAS RELEASED POST ANTHEMS TO THE WELKIN AT DUSK, ESPECIALLY THE FIRST PECCATUM ALBUM, from Sweden!”

Sedan står man där som en storidiot och spelar nidlåtar inför 30000 hopplösa tyskar som står och fistbangar och låtsas sjunga med i texterna. 

Förekomsten av anti-band har de senaste åren varit mer eller mindre lika med noll tills jag av misstag ramlade över gruppen FUCK XASTHUR.

Snacka om onödigt band.

Det kan vara jag som börjar bli gammal men känns inte XASTHUR lite väl betydelselösa för att man överhuvudtaget ska orka bemöda sig med en dylik aktion. Tänk er om man i början på 2000-talet bildade bandet FUCK NOCTES. Vem skulle bry sig liksom.

Nä, nu ska jag sätta mig och lyssna på OVERDETH-demon igen som jag så vänligt fick hemskickad till mig. Tusen tack för det. Den var sämre än jag någonsin kunde föreställa mig. Efter första lyssningen blev jag alldeles kall inombords.

FUCK OVERDETH.

/Hatpastorn

De extremt sällsynta redaktionsmötena vi har här på Hatpastorns Likpredikan brukar i nio fall av tio resultera i totalt vansinne. Heidenhammer och Dr Panzram fick exempelvis för sig att bestämma vilken av följande skivor som var mest medioker:

LIAR OF GOLGOTHA – “Dancing through the palace of the ungodly beauty”

MACTÄTUS – “The complex bewitchment”

CRADLE OF FILTH – “Godspeed on the Devil’s thunder”

Det var tre timmar av deras liv de aldrig kommer att få tillbaka.

Nu när det är ett nytt år tänkte jag bjuda på en liten inblick om hur givande dessa redaktionsmöten kan vara.

Mot bättre vetande tyckte jag att det vore en bra idé att lyssna igenom gamla plattor och demokassetter man inte direkt brydde sig om när det begav sig. Ibland kan man hitta gamla oslipade diamanter. Då Dr Panzram låg hemma och led helvetets alla kval på grund av sjukdom var det bara jag och Heidenhammer som gick igenom högen med musik. Heidenhammers tålamod tog slut redan efter ett par timmar och då jag avslutningsvis valde att plöja igenom norska FAUNs genomruttna demokassett ”Bethrothed unto death” från 1995 lät protesterna inte vänta på sig. Personligen tyckte jag att det var lite väl mycket gnäll från hans sida då vi faktiskt spisat guldkorn som norska NAGLFARs självbetitlade demo från 1994 samt en instrumental rehearsal med tyska FJELL. Att den första timmens lyssning dedikerades till att gå igenom hyfsat bedrövlig rysk DSBM på demostadiet kan kanske ha påverkat Heidenhammers goda humör.

Varje gång jag varit hemma hos dig så slutar det alltid med att jag aldrig mer vill lyssna på black metal. – Heidenhammer

Efter detta musikaliska trauma blev det inte så mycket vettigt gjort så vi körde ”skivsamlingsrazzian” istället. För er som inte känner igen denna fritidssysselsättning så innebär det att den som är på besök går igenom värdens skivsamling och letar efter suspekta skivsläpp. Värden får efteråt försöka motivera varför han eller hon köpte albumet. Risken att det blir dålig stämning är hundraprocentig. Då vi var hemma hos mig var det min samling som dissekerades. Observera hur jag skickligt undviker att försvara mina egna skivköp genom att kasta anklagelser mot min antagonist.

Här kommer en transkription av detta mer eller mindre utvecklingsstörda samtal.

HH: Vad tänkte du med när du köpte SHADOWSEEDs ”Dreams of Lilith”?

HP: Ett enkelt svar – Ginza, 10 kronor.

HH: Nice try. Men så lätt går det inte.

HP: Nej, på allvar. Jag visste inte ens hur skivan såg ut, utan jag gick bara på namnet. Skivan är helt fantastiskt usel. Det finns en slinga på första låten som jag än idag inte kan begripa hur någon kunde skriva utan att vara ironisk.

1:18 in i låten. Hur löd tankegången?

HH: Hur förklarar du ANCIENTs ”Mad grandiose Bloodfiends”?

HP: Alltså, jag betalade fullpris för den här skivan när den släpptes. 179 spänn. Jag köpte den för att jag hade alla skivor de gjort tidigare. Varför jag i sin tur gjorde det kan jag faktiskt inte svara på. Det tog mig säkert fem genomlyssningar innan jag gav upp – och den skivan är LÅNG, närmare 75 minuter inklusive en tveksam cover av MERCYFUL FATEs ”Black Funeral”. Bra är den inte och det var faktiskt den här skivan som bröt min förbannelse att köpa plattor bara för att få kompletta diskografier.

HH: THERIONs ”Secrets of the runes”?

HP: Den fick jag faktiskt, som en slags present.

HH: … och varför gick den inte åt i lågorna med en endaste gång?

HP: Ja, det är ju faktiskt en jävligt bra fråga.

HH: Ja, men nu vill jag ha ett svar.

HP: Alltså, den innehåller en ABBA-cover och är hyfsat svettig… jag är svarslös. Varför köpte du DARK FUNERALs ”Teach children to worship Satan”?

HH: Det har jag aldrig gjort!

HP: …

HH: Allvarligt talat, jag köpte inte ens ”Vobiscum Sathanas”.

HP: …

HH: Alltså, jag fick den av Dr Panzram. Eller, jag har den inte ens!

HP: …

HH: …

HP: Sist jag var hemma hos dig hittade jag MOURNING SIGNs ”Alienor” i din skivsamling. Kommentar?

HH: På kanonsamlingsskivan War Compilation 1, för övrigt den bästa samlingsskivan som någonsin släppts, fanns en hejig låt med MOURNING SIGN som hette ”En to pan”. Hur de lyckades hitta den godbiten vet jag inte för resten av MOURNING SIGNs låtar är bedrövliga.

HP: Hur ställer du dig till att MOURNING SIGN kan klassas som ett pre-AMARAN, studieförbundsmetal av värsta sort med kvinnosång?

HH: Hur ställer du dig till att du äger AMARANs debutplatta?

HP: …

HH: SACRAMENTUMs ”Far away from the sun”, den kan du väl ändå inte mena att du tyckte var bra.

HP: Nu ska vi reda ut begreppen. Jag tycker än idag att den skivan har sina poänger.

HH: TRELLDOMs ”Til minne”?

HP: Den fick jag gratis av Regain Records. Skivan är skitdålig. Överraskande usel faktiskt. Debuten köpte jag begagnad för 50 spänn någon gång i slutet på 90-talet. Den är inte heller speciellt kul men ljusår bättre än ”Til minne”. Skön titel för övrigt. ”Til minne”. Den som kan minnas ett riff från ”Til minne” förtjänar en medalj.

HH: NIGHT IN GALES – ”Thunderbeast”?

HP: Men det var då fan vilken razzia du gjorde i skivsamlingen. Jadu, vafan ska jag säga. Jag fick den på promo och sedan stal en polare till mig det riktiga skivomslaget som jag sedan fick.

HH: …

HP: Det är sant! Kolla CD-skivan då ditt as! Där står det att det är en promoversion.

HH: Det gör det inte alls…

HP: Hit med skivan.

Nu började ett infernaliskt letande där jag tvingades rota igenom sex miljarder promoskivor efter det tomma NIGHT IN GALES-fodralet medan Heidenhammer stod och skrattade i mjugg åt mig. Mycket riktigt hittade jag fodralet men Heidenhammer stod envist fast vid att det inte står att det är en promo på själva CD-skivan.

HP: Ibland blir jag bara så förbannat trött. NIGHT IN GALES i all ära men är det inte du som äger GATES OF ISHTARs – ”Dawn of flames” SAMT ”At dusk and forever”?

HH: Skivbörsen i Uppsala. Där fanns mycket konstigt. Där hittade jag DARKESTRAHs andra skiva och Jennie Teblers ”Silverwing” och för att få ihop erbjudandet fyra skivor för hundra spänn var jag tvungen att plocka med GATES OF ISHTAR-plattorna.

Heidenhammer bytte nu desperat samtalsämne och började yra om Belial Centers katalog där man kunde beställa ritualkåpor som enligt uppgift var duktigt lättantändliga.

HP: Om vi återgår till GATES OF ISHTAR…

HH: Ja, det är ju inte det sämsta jag hört. Det finns ett och annat riff… Nya BURZUM då?

HP: Vad var det du sa? Att du var mycket för den melodiska dödsen?

HH: Kommer du att skriva lögner om mig och melodisk döds nu?

HP: Ja. Jag tycker förresten inte vi har pratat klart om Jennie Teblers ”Silverwing”.

HH: Det är ju inte jag som äger en NIGHT IN GALES-skiva eller THOKKs ”Of rape and vampirism”.

HP: Haha, skitroligt.

HH: Med hits som ”Haunted by saturnian phantoms (abducted in the cosmic bog)” och bandbilder som saknar motstycke. Vänta lite nu. Är det Lord Kaiaphas från ANCIENT som spelar i THOKK!? Köpte du den här skivan för att det var ett sidoprojekt till ANCIENT?

HP: Moget.

HH: HAHAHA!

HP: Alltså, jag köpte skivan. Det gjorde jag. Det är rätt schysst virvelljud och ganska bra sång.

HH: …

HP: OK, jag erkänner. Jag vette fan vad jag tänkte med när jag köpte skivan. Den har något visst. Bra är den inte men inte helt usel heller. Det är inte melodisk döds iallafall. Eller Jennie Tebler.

HH: OK, så här är det. LAKE OF TEARS är ett av mina favoritband och på ”A crimson cosmos” så gästsjunger Jennie med bejublat resultat.

HP: Först melodisk döds och nu knullgoth från Borås. Berätta lite mer.

HH: ”Bejublad” är väl kanske inte vad jag skulle kalla ”Silverwing”. Hennes soloplatta ville jag verkligen höra men hittade inte den någonstans. Förrän i Uppsala då.

HP: Inte ens vår gemensamme bekant Holy Records-Danne nickar gillande åt fullängdaren hon släppte efteråt. Visst köpte du förresten CHORONZONs – ”Magog agog” en gång i forntiden?

HH: Hur fan kommer du ihåg det?

HP: Du betalade för den. Med pengar.

HH: Jag köpte den för max 50 spänn. Det finns en skitbra låt på skivan som heter ”Crimson awakening”. På grund av den låten inbillade jag mig i flera månader att detta var the shit. Jag lyssnade på skivan säkert 30 gånger. Efter 31:a genomlyssningen insåg jag att jag inte mindes en ton av de andra låtarna. Det var som att vakna upp ur en psykos men den är inte värre än AGATHODAIMONs ”Blacken the angel”.

HP: Ja, här är det bara att blotta strupen och krypa till korset. Eh … är det inte du som har den?

HH: Så här var det; jag ville byta bort mitt ex av KATATONIAs ”Discouraged ones”. Du svarade med ett SMS. ”Ja, för fan! Förslag på byte: AGATHODAIMONs ‘Blacken the Angel’?” Åh gud, vad jag önskar att jag hade sparat det där jävla skambudsmesset.

HP: As.

HH: Nu när jag tittar efter, står skivan mycket riktigt här i din hylla. Mellan någon samlingsvolym med AETERNUS och spanska AKERBELTZ.

HP: OK att jag köpte ”Blacken the angel”, för pengar. Men vad tänkte du med när du smällde en fjärdedel av studiebidraget på DIE VERBANNTEN KINDER EVAS självbetitlade debutalbum?

HH: (Tystnad) Nu står jag faktiskt helt mållös. Grejen är, att jag egentligen skaffade den i en skivrea ganska nyligen, men det KUNDE mycket väl ha varit en skiva jag köpte anno 1995. Ja vad ska man säga … om det finns en enda skiva som bevisar att BM-musiker skall hålla sig långt från ambient, är det nog den. Österrikes scen har aldrig imponerat på mig, men jag hade någon sjuk dragning till folk/black metal/ambient på 90-talet. Skyller på WONGRAVENs gamla dänga ”Fjelltronen”.

HP: NILE – ”Black seeds of vengeance”. En skitskiva.

HH: Den bluffen gick vi på allihop. Jag sätter en miljon på att ingen minns en ton förutom refrängen på titelspåret.

HP: Jag äger den skivan jag med, jag äger även den som kom före och den som kom efter. Vad fan tänkte jag med? Ormtjusardöds med en trummis som spelar fills genom hela skivan. Att ingen reagerat på bandnamnet är obegripligt. Jag ska starta ett surt dödsband vid namn SELÅNGERSÅN som protest mot NILE och deras trixdöds. ALLA gillade NILE när de kom. Snacka om masspsykos. På tal om psykos, visst köpte du MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”.

HH: Märkligt hur gamla sår kan rivas upp så enkelt. Den skiten är fullkomligt olyssningsbar. FULLKOMLIGT. Ärligt talat, det där jävla alstret kandiderar till att vara det största magplasket jag någonsin hört. Jag köpte den på grund av att den hade en fullsidesannons på baksidan av det första fanzinet jag köpte – Evisceration ‘Zine från Litauen. Holy Records slog på stora trumman, vilket inte var så konstigt med tanke på att det var skivbolagsbossens egna band. Märkligt nog fick skivan även hyfsade recensioner. Helt ärligt, den är obeskrivlig. Minns att den, likt ”Vinterskugge”, var uppdelad i tre delar, den ena sämre än den andra. Eländet blir mer och mer obegripligt för varje låt som går. Någon del av skivan saknar för övrigt bas, och trummisen insisterar på att spela fills på VARENDA vända. Omslagsbilden bestod av fyra statyer i en vild gruppsexorgie.

HP: Nog måste du väl, innerst inne, vetat att den här skivan sög innan du köpte den?

HH: Jag har inget försvar. Alls. Det är den sämsta skivan jag någonsin ägt.

Så här höll vi på i alltför många timmar tills stämningen blev mer än lovligt hätsk. Som avslutning på kvällen tittade vi på en duett mellan Doro och Udo Dirkschneider varpå stämningen höjdes en smula. När Udo gör sin värsta Marge Simpson-imitation måste jag ge all heder åt Doro att hon inte bara brast ut i gapskratt eller lämnade studion i vredesmod. Att ingen bara klev in och sade åt gubbjäveln att hålla käften är obegripligt. Det finns franska black metal-sångare som sjunger bättre än Udo och det är aldrig ett bra tecken. Seriöst, blunda och lyssna på hur Udo faktiskt låter.

Udo Dirkschneider.

Just. Wow.

Så, nu vet ni hur det går till när Förintelseförsamlingen har redaktionsmöte. Ni kanske förstår varför vi så sällan har dem. Nästa skivsamlingsrazzia kommer att ske hemma hos Dr Panzram då Heidenhammer ska flytta till Ryssland om en månad och bli vår tunge utrikeskorrespondent. Att tvinga ut honom till diverse kylslagna replokaler för att kolla in vad de ryska satanskrigarna sysslar med är något jag ser fram emot.

/Hatpastorn