FÖRINTELSEFÖRSAMLINGENS SKIVRAZZIA. DEL VI. HELLSEEKER (THE CATACLASM)

Posted in Podcasts on 1 januari, 2020 by hatpastorn

Fjättrad i bakfyllans stilla melankoli? Rid ut demonerna med pizza och podcast. Förintelseförsamlingen bjuder nämligen på sista delen i serien ”Skivrazzia på Panzrams paviljong”.

Vad händer i övrigt såhär det nya året? Ja, först kommer Bure Bödels och Dr Panzrams årsbästalistor. Sedan puttrar det på som vanligt. Väntar på ett lass kassetter från Tjeckien. Mycket gott i den högen. Snubben jag köpte dem av gav vrakpris på frakten så utöver de alster jag faktiskt ville ha kunde jag lägga till en hel del jag aldrig hört talas om i hela mitt liv. De lär vara … bra.

Innan vi drar igång det nya året ställer jag återigen frågan om det är någon i läsekretsen som har Du Fumlar I Ljuset-demon? Den totalsågades i Close-Up och hade enligt uppgift en idolbild på Greven i bookleten. Sedan jag läste den recensionen har habegäret var nästan sjukligt. Stryk nästan. Det är sjukligt. Sist jag gjorde en desperat sökning på Discogs fick jag EN träff på bandnamnet. En samlingsvolym med Ulf Lundell.

Exploring Du fumlar i ljuset
We couldn’t find anything from your original search. Showing search results for du faglar i ljuset instead.
Ulf Lundell ‎– Under Vulkanen 1972-2007

Vilken märklig värld vi ändå lever i.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammers decenniebästalista. ‘Til ten years.

Posted in Uncategorized on 30 december, 2019 by hatpastorn

När det återigen började bli dags att skrapa ihop en årsbästalista insåg jag att det bara blir svårare för varje gång. Så fort jag försöker mig på att minnas upptäckter och händelser som på något sätt förtjänar en placering på en årssummering börjar jag våndas. Det känns alltid som att året passerat snabbare än Snows karriär, och jag blir fullkomligt oförmögen att minnas höjdpunkterna. Detta trots en ohelig mängd skivinköp och botaniserade. Fan vet varför.

Men i och med detta tänker jag också tillbaka på hur fort tiden passerat, rent allmänt. Det känns rätt bisarrt att det gått tio år sedan den här bloggen manifesterade sig för första gången. Ett decennium. Decade. Decayed. Ett dåligt portugisiskt band. Har vi skrivit om dem? Det måste ha hänt.

I alla fall. Istället för att göra ytterligare ett desperat försök att sno ihop upphittade guldkorn från det senaste året, tänkte jag bjuda på en lista över tio favoritinlägg som postats här på bloggen under det senaste årtiondet. Ett inlägg per år. Det var inte lätt att välja, och listan är verkligen inte definitiv. Därför nämner jag också några bubblare eller alternativa kandidater.

Håll till godo.

2010

Vad säger man? Vårt första år. Pastorn hade börjat skriva en mängd essäer om black metal som cirkulerade i bekantskapskretsen, till dess att han bestämde sig för att lägga upp dem till allmän beskådan via en blogg. Ett koncept som för oss teknofober var nästintill okänt. Vid tillfället bodde jag i Oslo. Jag debuterade som gästbloggare efter någon månad. Egentligen var det inte tänkt att jag skulle bidra med något inlägg mer än någon enstaka gång, men plötsligt var jag fast. En liten hemlis är att det heller inte var tänkt att jag skulle anta namnet Heidenhammer, men det är en helt annan historia. Nåja, efter några månader hade vi samlat oss och i gemensam trupp börjat producera kollektiva bidrag. Några av de bästa i den skörden resulterade bland annat i en lista över världens sämsta bandnamn, och i turkhitsklippen. De senare fick tydligen Fredrik Strage att lägga märke till bloggen, vilket fick våra gemensamma ögonbryn att försvinna upp i Cronoshårfästehöjd. Ett annat favoritinlägg var Pastorns genomgång av ljudteknikers bisarra egenheter när det vankas konsert.

Men: på något sätt vore det ett slags tjänstefel att inte låta vår genomgång av Vithattens demo ”Dont burn the witch” inta förstaplatsen. Efter åratal av spekulationer, diskussioner och frustrationer hittades äntligen den faktiskt rent legendariska demokassetten. Skapad och framförd av en i Skellefteå bosatt herre som gick under samma namn som det enligt berättelsen hemsökta berget söder om Glommersträsk. Det gick inte att tro det var sant. Det hela resulterade i en kollektiv ansträngning om fem inlägg, som avslutades med att Vithatten själv hörde av sig för att berätta om sin skapelse. Tydligen hade även han fått nys om bloggen och visade sig vara en följeslagare, och lät sig storsint och professionellt intervjuas för att avslöja de Mysteriis dom Vithatten, en gång för alla. (Vit)hatten av.

https://hatpastorn.wordpress.com/2010/10/07/de-samsta-bandnamnen/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/black-metal-turkhits/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/vithatten/

2011

Ett år hade passerat, och vi hade börjat bli varma i kläderna. Språk, struktur och innehåll hade allt eftersom börjat bli bättre och det var dags för rond två.

Jag märker att det inte är lätt att välja bland de här första åren. Mycket av det som producerades hade sin bakgrund i åratal av hätska meningsutbyten angående vad som var bäst och sämst i den besynnerliga värld som kallas black metal. Ju mer som kom ut på bloggen, och ju fortare, desto bättre. Kvintessensen av alla dessa samtal kan sägas ha sammanfattats i inläggen betitlade ”Trivia Dolorosa”, i vilka vi sammanställde essentiella svartmetallkunskaper ingen borde vara utan. Som vilken skostorlek Shyaitan i Impiety faktiskt klampar omkring med hemma i Singapore. Ett annat av mina favoritinlägg har alltid varit den skivrazzia som gjordes hemma hos Pastorn, och som blev startskottet för andra inkvisitioner av liknande karaktär. Därtill tillkommer Pastorns och Panzrams genomgång av Invasions Records samtliga skivomslag. En mycket besynnerlig resa som inte lämnade någon oberörd. Och på tal om besynnerligheter, bör man nog i sammanhanget också nämna inlägget ”Brev från leprakolonin”. Herre Satan, vad mycket roligare och bättre världen ändå var innan skit som internet och sociala medier ersatte ställningstaganden ristade i blyerts på kollegieblock.

För egen del blir det dock svårt att inte välja ”På lokal i Leningrad” som favorit, av rent nostalgiska skäl. När det skrevs befann jag mig i Ryssland för att försöka lära mig språket på universitetet i St. Petersburg. På en konsert med Diabolical och ett gäng inhemska band blev jag bekant med ett gäng black metal-ryssar. Den vänskapen består än idag. Tidigare hade jag trott att jag aldrig skulle kunna trivas i någon större stad. Jag har till exempel aldrig kommit överens med Stockholm. Men i Petersburg, som ändå rymmer fem miljoner invånare, kände jag mig märkligt nog som hemma. Dessvärre insisterar den ryska administrationen på att göra det här med turistvisum till ett elände, vilket gjort att återbesök uteblivit. Det har blivit resor på andra håll istället. Lite udda att det faktiskt är betydligt enklare att besöka Kazakstan än Ryssland. Men vad är väl en Baal på slottet …

https://hatpastorn.wordpress.com/category/trivia-dolorosa/
https://hatpastorn.wordpress.com/2011/04/26/brev-fran-leprakolonin-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2011/03/31/heidenhammer-gar-pa-lokal-i-leningrad/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/skivomslagssnack/

2012

Detta år hamnade lite i skymundan för min del. Diverse omständigheter i slutet på det föregående året gjorde att jag återigen fick flytta – först tillbaka till Oslo, sedan till Sundsvall och vidare till Östersund för att där påbörja en ny anställning. Med andra ord blev det plötsligt betydligt mindre tid att sitta och knåpa ihop inlägg. Ett av de bättre inläggen stod Pastorn mol allena för när han gick igenom hur det måste gått till när Satan själv haft ett finger med i musikproduktioner och därmed frambringat de yttersta av hysteriska yl i de helveteshymner han nickat gillande till. Jag märker att när jag kollar igenom 2012 års samlade inlägg att det tydligen var då jag kom på idén att börja med de så kallade hatmatcherna. Ett koncept som gick ut på att lyssna igenom två bespottade skivor för att sedan bedöma dem och avgöra vilken av dem som egentligen är ”bäst”. I en av de mer krävande matcherna nagelfor jag Celtic Frosts ”Cold Lake” och Bathorys ”Octagon”. En prövning jag minns med blandade känslor, men ändå. Pastorns genomgång av ett besök i USA, i Baltimore närmare bestämt, bjuder på en hel del fniss. Kanske ett smått bortglömt inlägg i två delar som är väl värt att läsa igen.

Likväl: i mitt tycke ryms det årets mest välsmakande påskgodis i de tre inläggen om mardrömslik merchandise. Herregud, vad mycket konstigt som ändå har producerats genom åren. Något som dessutom bara blev allt mer uppenbart ju mer tid som gick. Men det är klart, cashen skall ju in, liksom. De få gånger jag bevistar spelningar med större band nu för tiden slås jag alltid av hur bisarrt dyr officiell merchandise numera är. En vanlig t-shirt med Iron Maiden, med ett tryck så strykfult att det får omslaget till ”Dance of death” att framstå som ett van Gogh-original? Femhundra pix. En jävla hoodie med Slayer, bestående av ett riktigt blaffigt magtryck av Härnösands marknad anno 1993-karaktär? Sjuhundra. Minst. En keps med Rammstein? Ett mindre lands BNP. Ja, ni fattar. Och med det i åtanke, kanske en burk Behemothhundmat för tvåhundra kronor känns som ett rimligt köp.

https://hatpastorn.wordpress.com/2012/07/10/nar-hin-hale-far-agera-ljudtekniker-sangljud/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/10/10/heidenhammer-presenterar-hatmatchen-cold-lake-mot-octagon/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/07/27/hatpastorn-och-den-amerikanska-dodsfesten-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2012/10/27/mardromslik-merchandise-del-1/

2013

Bloggen var nu inne på sitt fjärde år. Jag har ibland undrat hur läsarskaran egentligen uppfattade de olika perioder som vi gick igenom, och om några framstod som bättre än andra. Jag tycker ofta att det är rätt lätt att bli hemmablind. Nåväl, 2013 inleddes med ett par inlägg som fortsatte traditionen att särskåda bandnamn. Jisses, vad många lustiga konstellationer som verkade existera där ute i den stora världen utanför Norrland. (Och i sanningens namn även där.) Då vi inte riktigt kunde få nog av att finkamma Metal Archives i jakten på underhållande orkesternamn bestämde vi oss för att skapa en lek i form av bandnamnsbingo. Den går ut på att man hittar på bandnamn, det ena tröttare och mer generiskt än det andra, för att sedan se om det faktiskt existerar band som antagit dessa på riktigt. Resultatet var kusligt.

Annars är det lite tajt mellan två favoritinlägg från den här perioden. När vi äntligen kom till skott med att få klart vårt göra slut-brev till Fenriz kändes det som en lättnad. Som att ta av en mask och bli … sig själv igen. Helt klart en av våra starkare kollaborationer i vilken alla delaktiga fick lätta sina respektive hjärtan, samtidigt som vi talade med en enda röst. Som kuriosa kan nämnas att en tjej från Polen, tidigare bosatt i Oslo och kunnig i norska och svenska, läste det men på grund av vissa språkförbistringar trodde att brevet faktiskt var helt äkta och skrivet av en av Fenriz tidigare kärestor. Hon kommenterade det med att det inkräktade på herr Nagells integritet och inte kändes rätt att läsa.

Den andra favoriten, och som får koras till det mitt tycke bästa inlägget för året, blir dock vår radioteaterversion av Erich Erlandsens ”Nasjonalsatanisten”. Då vi bestämde oss för att göra julkalender av bokens resterande delar läste jag om den, för att fräscha upp kunskaperna. Än idag är det här en berättelse som får mig att vilja gömma mig bakom en skämskudde. Jag skulle kunna skriva fler sidor om historien än vad boken själv har, men jag bör nog låta bli. Jag nöjer mig med att säga att det är något otroligt roligt med att Gorgoroths trummis på ”Incipit satan”, det vill säga Erichsen själv, i en fiktiv roman beskriver en konsert med sitt eget band på samma sätt som en sjuåring skulle beskriva ett möte med Skeletor i verkliga livet.

https://hatpastorn.wordpress.com/2013/08/10/bandnamnsbingon/
https://hatpastorn.wordpress.com/2013/01/31/forintelseforsamlingen-gor-slut-med-fenriz/

2014

På plats igen i Sundsvall. You can check out any time you want, but you can never leave. Den avhandling som Pastorn skrev ned och publicerade under namnet ”Korten på bordet: Mayhem” är en av höjdpunkterna från bloggens femte år. Åh, så många gånger vi diskuterat det bandet. Vi lär inte sluta heller, för den delen. Jag vidhåller fortfarande att den korrektas stavningen för dagens Mayhem är ”Mayhem”. Med citattecken. Ett Mayhem utan Euronymous är som ett Burzum utan Greven. Tycker det är lite synd att Vikernes senast utannonserade nedläggning av sitt enmansband inte förde med sig att Samoth och Aiwarikiar startade upp ett eget Burzum. Helst under samma namn, men även Burzum A.D. hade varit fullt godtagbart.

Förutom det, blir jag alltid extremt nostalgisk när jag läser igenom de genomgångar vi gjorde av ”Voices of death”-samlingsskivorna från 90-talets slut. Just sådana demosamlingsskivor var fantastiska brytpunkter i bands karriärer som ibland avgjorde om de medverkande skulle norpa till sig ett skivkontrakt och få fortsätta, eller om sagan var all på ett tidigt stadium. Det var roligare förr. Undergrounden var så mycket mer överblickbar när man enbart hade ett mindre antal fysiska skivor att ta sig igenom för att bedöma innehållet.

Icke desto mindre är det inte mycket som får mig på lika gott humör som våra lusläsningar av skivbolagsannonser från samma årtionde. Än idag baxnar man över de adjektiv och beskrivningar som annonsförfattarna lyckades kräma ur sig och på fullt allvar skulle locka potentiella skivköpare att inhandla deras produkter. Vem kan glömma hur On Thorns I Lay etiketterades som ”voluptuos forward metal”? Eller The Soil Bleeds Black, som enligt bolaget släppt ett mästerverk med ”dark folk-inspired music achieved through synthetics, six fold bows, voices, spells, samples, axes, swords and flails!”.

https://hatpastorn.wordpress.com/2014/03/22/korten-pa-bordet-mayhem/
https://hatpastorn.wordpress.com/2014/02/01/voices-of-death-2/
https://hatpastorn.wordpress.com/2014/10/22/hatpastorn-och-heidenhammer-moter-90-talets-annonser/

2015

Efter fem år var det dags att sjösätta vår första podcast. Och ska man vara petig, vet jag inte om man egentligen kan kalla det för podcast, då klippen legat ute som filer på Youtube snarare än som regelrätta podcasts. Jaja. Givetvis borde jag räkna åtminstone några av dessa avsnitt till mina favoritinlägg, men det får bli en senare historia. Jag har dålig koll på vilket avsnitt som egentligen är vilket, och jag hinner inte med att gå igenom samtliga av dem. En favorit bland dem är i alla fall ett där vi tar upp märkliga förehavanden gällande svenska ockulta företag och deras olika produkter. Jämte historier om människor i vår närhet som bestämde sig för att tillverka cylinderhattar i gips på slöjden efter att ha blivit hänförda av Dimmu Borgir-Stians hattmode. Om jag minns rätt berördes dessa ämnen i en tidig podcast, så då kan åtminstone det få kvala in som en årsfavorit. Tydligen hann vi krysta ur oss inte mindre än åtta avsnitt på ett år. Trodde det var färre.

Detta år gjorde jag vad Pastorn gjort året innan: en serie inlägg i form av en resa från A till Ö, där varje bokstav fick representera ett band. Jag började med The Abyss i Sverige och slutade med Ölum i Turkiet. Jag vet inte om det hela resulterade i några riktiga favoritinlägg, men det var i alla fall kul som ett experiment. Och om inget annat gav det mig en anledning att botanisera i skivsamlingen på ett sätt jag normalt inte gör. En annan favorit är Panzrams hopklippning av en svartvit Musse Pigg-film med det välljudande bandet Lusts vackra tonkonst. Dessvärre har det gått rejäla troll i länkarna för videoklippen, vilket gör det svårt att hitta igen dem via bloggen. Om jag minns rätt, skall det jag nämnde dock ha lagts upp någon gång under 2015.

Annars rankar jag en av våra första Jorden runt-resor högt, och frågan är om inte det, i mitt tycke, kan vara 2015 års bästa inlägg. Sju resmål och lika många band, från Mexico med Hacavitz till Kirgizistan med Darkestrah. Exotisering gör världen till en mycket roligare plats än vad den egentligen förtjänar att vara.

https://hatpastorn.wordpress.com/category/podcasts/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/fran-a-till-o/

2016

Smaken är ju olika. Vissa föredrar våra reguljära, skriftliga inlägg. Andra gillar poddar. Vissa har en fäbless för videoklipp. Om jag tvingas välja faller nog min röst på den första kategorin. Då har jag dock inte nämnt ytterligare en; våra fotoreportage. Dessa har varit väldigt få, än så länge. På vårkanten anno 2016 sjösatte vi dock ett robust modereportage i vilken jag agerade modell och mannekäng, ute i en sonderad terräng som i stora drag påminde om något nedlagt kärnkraftverk i ett öststatsland av Tintinmodell. Egentligen togs fotona, på riktigt, cirka hundra meter från var jag bodde vid tillfället. Det var vackert. Det som visades upp var min t-shirtkollektion. Herregud vad många suspekta tröjor man samlat på sig genom åren. Eller pökarbrynjor, för att citera Ronny och Ragge. Inlägget heter ”(S)vårmodet 2016”.

En annan liten godbit var den textanalys som gjordes av de ”poem” som utgör låttexter på Theatre of Tragedys debutalbum från 1995. En gammal favoritskiva, men maken till ordbajseri har inte skådats sedan Dark Tranquillitys glansdagar. Sicket jävla strunt. Det som gjorde det lite extra kul var att vi hade grunnat på idén i flera års tid utan att komma till skott, då det inte riktigt ville sig. Till sist skrevs det i alla fall.

Annars är det alltid roligt att få tillfälle att glänsa lite med autistiska musikkunskaper. Jisses, vad mallig jag blev över att sätta varenda låt som Pastorn försökte sätta dit mig på i ”Iron Maiden- kampen” och ”AC/DC-kampen”. Vi har funderat på att göra något liknande med andra grupper, men det har ännu inte blivit av. Att exempelvis försöka pricka rätt på femtio olåtar med Horna med en betänketid på max två sekunder … tja, vi hörs. Problemet med de flesta mer klassiska svartmetallband är ju att kvaliteten på låtmaterialet tenderar att fallera genom åren. Inte riktigt samma kaliber som Iron Maidens samlade verk från åttiotalet. Om några hugade känner sig manade att anta utmaningen och ställa upp som tävlande, så hör av er. Vinnare får ett finfint pris i form av sjuhundra Sleaszy RIder-promoskivor.

Och sedan … ja. Detta var ödesåret som faktiskt var nära att knäcka bloggen. Om Vithattenveckan var alfa och genesis, hade vårt Ancientkvartal mycket väl kunna vara omega och nemesis. Samtidigt vore det tjänstefel att inte kora de samlade Ancientinläggen till 2016 års vinnare. Fy fan. Det kanske blev bra till slut, men ibland undrar jag om folk faktiskt förstår vilka jävla golgator som några av de här inläggen var att författa. Och hur mycket vi än vred den disktrasa som var Ancient, blev den aldrig riktigt torr. Det fanns liksom alltid ytterligare några droppar blod, svett och tårar kvar att pressa fram. Om sanningen ska fram, är vi inte klara med det här bandet ännu. På långa vägar. Lite putslustigt kan man säga att det är en evig vandring.

https://hatpastorn.wordpress.com/2016/05/07/svarmodet-2016/
https://hatpastorn.wordpress.com/2016/04/11/heidenhammers-textanalys-theatre-of-tragedy/
https://hatpastorn.wordpress.com/category/ancientmanaden/

2017

De här senare åren börjar verkligen flyta ihop alltmer i takt med att man blir äldre. Det framstår som rätt bisarrt att tre år nuförtiden snarare känns som tre månader. Första gången en sådan insikt infann sig på riktigt var när jag bodde i Uppsala. Jag hade spenderat tre år i den lokala krav maga-klubben (eller för att vara petnoga var den en del av Stockholmsklubben), och vår träningslokal bestod av en hyrd gymnastiksal som tillhörde en grundskola i stadsdelen Kvarngärdet. När vårterminen närmade sig sina sista pass slog det mig att tre år förflutit utan att jag knappt hade reflekterat över det. Tre år. De barn som gick på samma skola som vi höll till vid hade alltså under samma period tagit sig igenom sina låg- eller mellanstadium. Epoker som kändes fullkomligt oöverskådliga när man själv genomled dem. Själv hade jag knappt blinkat. Jag antar att jag hade blivit gammal på allvar. Vuxenlivet fick dock vänta ett tag till.

Nåja. 2017. Året innan hade varit ett riktigt skitår. Plötsligt kändes det fullkomligt omöjligt att försöka sig på någon samhällssatir när Donald Trump hade vunnit det amerikanska presidentvalet. Några månader dessförinnan hade Brexitomröstningen genomförts, och dagen efter att resultatet klargjorts var jag på besök i England. Det var en mycket märklig stämning i landet. Vår församling valde dock att inleda det nya året med att ge en kurs i kompetensutveckling i form av en ordlista. Detta kom att bli ett av mina absoluta favoritinlägg, och på sätt och vis kanske ett av de mest behövliga om man vill kunna orientera sig i vår sekts interna terminologi och liturgi. Begrepp som “att göra en Van Helsing” och “anemisk black metal” reds i detta inlägg ut och förklaras. Vid närmare eftertanke börjar det nog bli dags för en uppdatering.

En annan godbit, i all sin enkelhet, var när jag och Panzram bestämde oss för att lyssna igenom och kommentera Bathorys “Destroyer of worlds”. En skiva som av någon anledning glömts bort när herr Forsbergs samlade produktion kommer upp till diskussion. Jag vidhåller än idag att “Destroyer of worlds” faktiskt är en värre skiva än “Octagon”. Och DEN är dålig. I samma anda gillade jag också min och Pastorns genomgång av samlingsskivan “Cutting edge metal” från Head Not Found. Hur i hela världen en sådan självutnämnd finsmakare som Metalion kunde få för sig att kontraktera och faktiskt ge ut den makalösa hög med dyngband som hans promoskiva ger smakprov på är fullkomligt obegripligt. Och att nämnda sampler inte innehåller några av de bra band som återfanns på bolaget … ja, vem vill höra trams som Ulver, Emperor eller Gehenna, när man istället kan knapra på storheter som Carpe Tenebrum och Fig Leaf. Herregud.

https://hatpastorn.wordpress.com/2017/01/11/kompetensutveckling-med-heidenhammer-del-1/
https://hatpastorn.wordpress.com/2017/03/31/heidenhammer-och-dr-panzram-lyssnar-pa-bathorys-destroyer-of-worlds/
https://hatpastorn.wordpress.com/2017/09/15/hatpastorn-heidenhammar-granskar-cutting-edge-metal/

2018

Jag minns framför allt tre mastodontinlägg från det här året. Det första är genomgången av Iron Maidens två plattor “Dance of death” och “A matter of life and death”. Vår fäbless för det här brittiska bandet är sannolikt ganska känd bland flitiga läsare, och likaså vår bekymring över orkesterns senare prestationer. Eller senare, förresten …  från och med 1996 års “The X factor” har det blivit inte bara ett par tunga år utan decennier. Med undantag för “Brave new world” från år 2000 har skivorna i allt högre utsträckning mer framkallat gäspningar och stönanden än glädjerop. De två plattor som jag tog mig igenom och behandlade i inlägget är ett par lysande exempel på det. De är såklart inte helt kassa, för det är ändå Maiden. Men just för att det är Maiden, är de ändå katastrofala. Några har frågat om jag inte skall sätta tänderna även i “The final frontier” och “Book of souls”. Svaret är att jag faktiskt gjorde det, men på grund av en havererad jävla hårddisk existerar bara brottstycken av texten. Och jag orkar bara inte genomlida samma process en gång till. Även om jag såhär på senare tid faktiskt kommit att uppskatta åtminstone delar av “Book of souls”, kvarstår faktum att “The final frontier” är … hemsk. Men men. Någon gång när stjärnorna står rätt, eller alldeles fel beroende på hur man ser på det, kanske jag tar mod till mig och slutför uppgiften.

Vår andra resa jorden runt var även det en liten höjdare i mitt tycke, inte minst för att vi hade planerat ett sådant inlägg under väldigt lång tid på var sitt håll.  Musik från mer eller mindre totalt okända områden får det alltid att kittla till lite. Särskilt den afrikanska scenen känns faktiskt spännande på riktigt, då flera band där seriöst strävar efter att uppfinna något väldigt eget.

Det vore ju också snudd på tjänstefel att inte nämna vår allt närmare bekantskap med Sleaszy Rider Records. 2018 var det år då vi köpte inte mindre än över sexhundra skivor, utgivna på det nu närmast mytologiska grekiska bolaget och dess tillhörande kranskommuner. Uppenbarligen gav det oss en anledning att återstifta vänskapen med alla de skivbolagsannonser vi villigt och motvilligt inmundigat under årens lopp, för att regurgitera dem i form av fiktiva pressutskick ämnade för Sleaszy Rider-produkter. Mums. Årets favorit, med en eftersmak som ligger kvar både länge och väl i läckergommen.

https://hatpastorn.wordpress.com/2018/03/10/heidenhammers-hatmatch-dance-of-death-vs-a-matter-of-life-and-death/
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/05/18/jorden-runt-med-hatpastorn-och-heidenhammer/
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/10/02/hatpastorn-heidenhammer-agerar-annonsforfattare-sleaszy-rider-special/

2019

Och här är vi nu. Ytterligare ett år som passerat revy, dock utan Eva Rydberg i huvudrollen. En artist som kommit att prägla en del av inläggen detta år för min egen del är vår favorit King Diamond. Det började med vilda spekulationer om vad exildanskens kommande album egentligen skulle behandla rent tematiskt. Vad vi kom fram till var en obehaglig insikt om att när alla idéer till sist tagit slut, då beger vi oss ut i rymden. Leprechaun in space, Jason Voorhees in space, Iron Maidens “The final frontier” … ja, ni fattar. Uff. Och varför skulle Kim Bendix vara sämre? Eftersom hans utlovade dubbelmacka ännu inte sett dagens ljus trots att året går till ända, antar vi att han läste vårt inlägg, stoppade pressarna och begav sig tillbaka till ritbordet för att prångla ut “Abigail 3: Abigalien”. Räkna med att våra advokater kommer att ha något att säga om saken så fort som skivan är upptryckt och glänser i en skivaffär nära dig.

Förutom detta så bestämde jag mig för att göra en rejäl genomgång av King Diamonds samtliga verk, både under eget namn och i Mercyful Fate. Ibland är det kul att få en anledning att beta sig igenom en diskografi för att se om man blåhåller vid gamla uppfattningar eller om man får lov att ändra sig. Jag kunde mest konstatera att mina gamla åsikter verkar stämma överens med mina nuvarande.

Det sista inlägg jag tar upp kan mycket väl vara ett av våra dummaste. Men det gör inget. “So you think you can dance?” tog upp fenomenet dans i black metal. Och vad det egentligen gör där. Och precis hur ofrivilligt roligt det faktiskt blir.

https://hatpastorn.wordpress.com/2019/02/01/hatpastorn-heidenhammer-spekulerar-vilt-kring-kommande-king-diamond-alster/
https://hatpastorn.wordpress.com/2019/09/02/heidenhammers-mercyful-fate-vecka-del-1-av-3/
https://hatpastorn.wordpress.com/2019/09/18/so-you-think-you-can-dance/

Herresatan. Ja, det var tio års produktioner, det. När December Wolves gav ut sin näpna fullängdsdebut “’Til ten years” någon gång under nittiotalets mitt kändes den titeln så passande, för som tonåring var ett decennium en lång tid. Nästan oöverskådlig. Det gör den, som tidigare påpekats, inte längre.

Vi får väl se om vi orkar gnälla över den norska scenens förfall i slutet av samma decennium i ytterligare en tioårsperiod. Det tror jag nog.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Hatpastorns årsbästalista 2019

Posted in Uncategorized on 28 december, 2019 by hatpastorn

Jävlar vad åren går. 2019 alltså. Mycket musik har det blivit. Mina värsta farhågor om att 1999 skulle komma tillbaka i total nostalgiskrud visade sig vara överdrivna. Tack onde gud för det. Satyricon dräggade förvisso runt med ”Rebel extravaganza”, men överlag var det nog rätt lugnt.

Mycket har släppts i år och det är i sedvanlig ordning massor man missat. Ván Records, Terratur Possessions, Northern Silence Productions och Ancient Records med kranskommuner har släppt tonvis med musik. Önskar att det fanns mer tid att lyssna då mycket av det jag hört har varit jävligt grymt. Största besvikelsen stod nog Blut Aus Nord för. Inte en dålig skiva, men jag hade förväntat mig något mer än det där. Nya Mayhem då? Haha, kul. Tänk om folk kunde lägga samma energi på att hitta nya bra band istället för att envisas med att försöka hitta ljusglimtar i något så nattsvart som Mayhem efter ”De mysteriis dom Sathanas”. Även om ”Daemon” tillhör det bättre de släppt.

Jaja, nu kör vi. Ingen ordning, bara kaos. En massa skivor som jag kanaliserat till i år.

Possessed – ”Revelations of oblivion”

Mina förväntningar var nere i gruset när jag såg att Possessed av alla jävla band släppt nytt. Jag slog på ”No more room in hell” och plötsligt befann jag mig i spagat av ren lycka. Något så helvetiskt bra. Det är så här man gör thrash metal. Ett jävla driv, extremt true texter och bra låtar med guldriff i långa banor. Att gubbjävlarna, varav sångaren sitter i RULLSTOL, kunde ta alla nördar till skolan var jag inte beredd på. Jag hatar 99 % av all ny thrash för den är så satans mesig och trött. Ser jag ett till grönskimrande tecknat omslag med radioaktivt avfall på spyr jag. ”Revelations of oblivion” har ett skriksnyggt omslag och ett tydligt sataniskt budskap. Jag håller med om exakt allt som skanderas.

When the churches burn to dust
And the demons rise to kill
When the words all turn to rust
Then hell on Earth is real

En riktigt saftig produktion har de fått till med. Pluspoäng för pukljudet. Ja, vem kunde tro att Possessed skulle göra en storstilad comeback? Hoppas alla tramsthrashband dör i gas.

Deathspell Omega – ”The furnaces of Palingenesia”

Betydlig mera sansad än “Fas – Ite, maledicti, in ignem aeternum” och ”Paracletus”. Skivor som det tagit mig typ tio år att förstå storheten med. Det är väl att ta i att säga att de tar det säkra före det osäkra på den här plattan, men de uppfinner inga nya hjul på sin kärra. Gillar man Deathspell Omega och den förtryckande atmosfär de kan uppbringa dyrkar man denna med. Var dock beredd på att tempot är betydligt lägre än normalt. Snyggt omslag med och kanske den bästa produktionen de fått till hittills. Pluspoäng för orkesterinslagen. Mer sådant! Bra musikvideo med. Något som får anses vara en total anomali när det kommer till black metal.

Mgła – ”Age of excuse”

Den här är skivan som jag trodde jag ville ha. Den låter exakt som resten av bandets katalog. Ja, den ser likadan ut med. Svartvitt ni vet. Det är ju jävligt bra, men jag hade önskat att skivan lyfte mer. Att den … blommade ut. Nu är det mest jämnbra på en riktigt hög nivå. Paralleller kan såklart dras till Bolt Thrower. Man vet vad man får, skiva ut och skiva in. Bra drag live. Trevliga snubbar. Ändå kan jag inte släppa känslan när skivan tagit slut att det fattas något. Mgła befinner sig i en halvmärklig sits, de är ruskigt framgångsrika och de hittade formeln redan på första EPn, ”Presence”. Jag undrar hur nästa giv kommer att låta. Jag vill absolut inte att de ändrar sitt stuk, men samtidigt känner jag att de redan fått sagt det de vill ha sagt. Det bör dock sägas att jag hade samma känsla när de släppte ”Groza” och sedan blev jag totalt knockad av ”With hearts toward none”.

Djevel – ”Ormer til armer, maane til hode”

I sedvanlig ordning är Djevel helt fenomenala. Tvättäkta norsk svartmetall av ädlaste valör. Dock får de fan lugna ner sig på skivsläppsfronten. Jag är inte alls klar med ”Blant svarte graner”! Och då var jag knappt klar med ”Norske ritualer” före den. Ge mig ett par år nu så jag får smälta det här guldet i lugn och ro. Jag har nästan vant mig vid att Dirge Rep inte spelar trummor. Faust gör såklart ett bra jobb, men jag saknar Dirge Reps nihilism. Rent överlag faktiskt. Djevel verkar dock vara i en enorm kreativ fas så det är väl dumt att klaga att de släpper så mycket som möjligt medan skaparlusten finns. Hellre det än band som Ragnarok som ger mig sådana kortisolkrypningar att jag vill slita av mig huden och piska mig själv till sömns med den.

Och ja, Djevels texter är fortfarande extremt true. Imponerande faktiskt.

Bhleg – ”Äril”

Här har vi ett till gäng som inte bhlegat på latsidan! Ibland får man till en sådan jävla ordvits att man bara sträcker händerna i skyn och jublar. Men ja, ”Äril” är ohotat det bästa de här grabbarna har släppt, förutom spliten med Nechochwen som även den kom i år. Här är det Nordvis-svartmetall så det bara stänker om det. Perfekt längd även. En knapp halvtimme så man kan spisa den flera gånger på raken. Detta kan jämföras med ”Solarmegin” som är HUNDRA minuter lång. Det enda jag kan lyssna på i hundra minuter är ljudet av Steven Tyler från Aerosmith när han ramlar och gör sig riktigt illa.

Murg – ”Strävan”

Mer Nordvis! Murgs ”Gudatall” var bra, men den nådde inte upp till storheten i debuten ”Varg & Björn”. ”Strävan” bjuder på sådana jävla guldslingor att man nästan inte saknar att Panphage lagt ner verksamheten. Märkligt att det inte blivit mer snack om denna. Den är faktiskt råbra. Murg lyckas som oftast måla upp en djävulsk atmosfär. Jag tror det är de klassiska barréackorden i kombinationen med de mer melodiska inslagen som gör att de sticker ut på bolaget. Bhleg och Nechochwen är mer vänlig black metal, medan Murg är betydligt mer ogästvänliga. Fan vad jag sitter och yrar nu, men ni fattar vad jag menar.

Lifvsleda – ”Manifest MMXIX”

Jag kan stava till Azhubham Haani och Tsatthoggua i sömnen, men jag kan inte för mitt liv bli klok på vart bokstaven ”F” ska placeras i Lifvsleda. I tio fall av tio skriver jag fel. För att vara ett hemligt band är de rätt ohemliga. Har man hört en halv sekund Sorhin känner man igen Nattfurtshs stämma, dödsfanatism och fullkomliga förakt för normala sångslingor. ”Manifest MMXIX” är djävulskt bra. I en kvart. Sedan tar den slut och man skriker efter mer. Jag hoppas verkligen att de gör en hel fullängdare för det här är fan rena guldet. Stora pluspoäng för … ja, egentligen allt, men kyrkbrännarbasen måste nämnas i sammanhanget. Att som konsument knorra att band släpper för ofta samtidigt som man i nästa andetag klagar över att andra gäng släpper för oofta är givetvis helt logiskt. Och ja, oofta är ett ord. För mig.

Born For Burning – ”The ritual”

Jag tror inte att Micke förstår själv vilken jävla begåvning han är. Born For Burning är total Bathory-dyrkan såklart, men låtarna står på helt egna ben. Att det inte pratas mer om denna är fan obegripligt. Visst, hyllningskörerna finns, men kom igen. Det här måste spridas mer. Ibland behöver det inte vara svårare än såhär. Raka, tydliga låtar, helt rätt mörker och traditionstyngd satanslyrik. Full pott. Det enda jag kan sakna är att inte Zathanel spelar trummor. Sundsvalls absolut bästa trumslagare genom tiderna som var med i Born For Burning under en kort period. Det är inget fel på trummorna på ”The ritual”, men vetskapen om att det hade kunnat vara Zathanel räcker för att frammana inre visioner om stordåd. Det här, det är black metal. Givet köp såklart.

The Deathtrip – ”Demon solar totem”

Jag har lyssnat oheligt mycket på ”Deep drone master” som släpptes 2014. Nu snackar vi oheligt mycket. Glädjeskuttet när jag fick veta att bandet släppt ny platta fick det att brännas i mina välutvecklade vader. Så högt var det. När jag landade fick jag veta att Aldrahn inte längre sjöng utan var utbytt mot kollegan Kvohst. Först surnade jag till såklart. Aldrahn är kanske min absoluta favoritvokalist, men efter att ”Demon solar totem” gått några varv insåg jag att Kvohst var ett fullgott substitut. Vad har hänt sedan sist då? Ja, de måste ha lyssnat en jävla massa på Burzum då det stundtals rör sig om rena stölder. Både gamla Burzum och nyare Burzum från ”Belus” och framåt. Jag klagar inte. Man gillar ju Burzum. Coolt skivomslag, låtar som ständigt överraskar och bra varierad sång. Det här är fan jävligt bra.

Ultra Silvam – ”The spearwound salvation”

Första gången Ultra Silvam spelade i Sundsvall blev jag helt golvad. Vilket jävla stök och vilken energi. Samma kväll spelade Dark Funeral och dra mig baklänges mot stupet vad gubbigt och stelt det var i jämförelse. Jag har ingen aning om hur gamla medlemmarna i Ultra Silvam är, men jag tar för givet att de är under 25 och således grisungar. Bra så. ”The spearwound salvation” blandar Sorhin-dribblande gitarrmelodier med fanatismen hos första Watain. Skivan är knappt en halvtimme lång vilket jag applåderar. Energin hålls intakt hela vägen.

Midnight Odyssey – ”Biolume Part 1 – In Tartarean chains”

Efter rens kommer solsken. Midnight Odyssey är bandet man lyssnar på när man vill ha lite mer meditativ svartmetall. Detta är det australiensiska enmansbandets tredje fullängdare på tio år. Helt rätt tänkt med skivsläppartakten. Jävlar vilket bra band. Här går det inte undan. Det daltas heller inte med reverb på sången och rymdsyntarna ligger som ett täcke över den luftiga ljudbilden. I den här skivan vill man bo. Att sitta på halvfyllan i skogen på natten och lyssna på Midnight Odyssey är något jag varmt rekommenderar. Inte bandets bästa giv, men snudd på.

Stellar Master Elite – ”Hologram temple”

Den här har gått varm i år. Tyska Stellar Master Elite hymlar inte med influenserna med det bandnamnet, även om det låter mer som en korsning av Thorns och Blut Aus Nord. Välproducerad snygg tysk svartmetall som låter som omslaget ser ut. En gång i forntiden spelade jag i Trier i Tyskland. Ett av förbanden var några lokala förmågor som spelade i bandet Crucifixion. Urusel tysk black metal, ni vet exakt hur det låter. Sångaren skröt att deras trummis var snabb. Sedan klev Matte Modin upp på scenen med Defleshed och sedan var det slutdiskuterat om den saken. Blev genuint paff när jag såg att gitarristen i den bandet gick vidare till det här. Snacka om musikalisk mognad åt rätt håll. ”Hologram temple” är perfekt att ha puttrande i bakgrunden när man sitter och gör något kreativt.

Bergraven – ”Det framlidna minnet”

Detta får väl ändå anses vara en comeback-platta då förra albumet kom 2009. En mycket välkommen sådan då herr Stilles ljudlandskap är något man gärna mentalt semestrar i. Nackdelen med att det släpps så in i helvete med skivor varje år är att många inte har tid att sätta sig in i en ny skiva som inte smeker en medhårs från första stund. Bergraven tar tid att lyssna in sig på då det är mycket att smälta. Jag har haft turen att få höra låtarna under resans gång och hade ett visst försprång när skivan väl släpptes. Och jävlar vad bra den blev. Har man aldrig hört Bergraven tidigare så … ja, hur fan kan man enklast beskriva detta? Är du som normalt folk och gillar Stilla? Bra. Herr Stille skrev musiken där. Lägg därtill auran från de mer tonalt obskyra norska gängen som Ved Buens Ende, Manes, Fleurety och Inflabitan, fast bättre framfört och betydligt bättre ljud. Då har ni Bergraven. Deppigt, skevt och vackert. Som att titta på Twin Peaks efter man blivit dumpad. Ett stalltips, spana in låten ”Den dödes stigar” som är en perfekt inkörsport då den är skivans mest lättillgängliga stycke. Sedan är det bara att jobba sig vidare. Och ja, lättillgängligt för mig är en niominutersdänga.

Bölzer – Lese majesty

Jag var extremt sen på Bölzer-bollen. ”Hero” var nog det första jag hörde med dem. Eller om det var ”Soma”? Skit samma. Råbra naturligtvis. ”Lese majesty” puttrar på i samma stil och jag gillar det som fan. Det låter verkligen som material som repats fram istället för att ha klippts direkt i datorn. Sådant uppskattas verkligen. Återigen har vi ett album som knappar in på knappa halvtimmen. Lustigt hur vissa band kallar det för en mini-CD och andra för fullängdare. Rent ekonomiskt är det obra att släppa en mini-CD då den kostar lika mycket att trycka som en vanlig skiva, men priset är inte lika högt. Annars är formatet perfekt. En halvtimme liksom, bara dräpare. Eller ja, gud vet hur många mini-CDs jag äger som bara är rent strunt. ”Teach children to worship Satan” liksom. Har två exemplar av den. Oumbärlig.

Malakhim – ”II”

Ja, men vi fortsätter väl på temat mini-CDs. Umeås Malakhim imponerade med ”II”. Black metal som låter extremt mycket Umeå. Utsökt avgudadyrkan. Perfekt längd, tjugo minuter. Inga krusiduller. Snyggt omslag. Jag hoppas att de fortsätter att bara släppa EPs då formatet passar utmärkt. Bara därför blir väl nästa släpp en femhundra minuter lång rockopera på temat Åmselemorden. Det hade i och för sig inte varit så tokigt. Fan det är svårt att skriva om positiva saker utan att man upprepar sig. Men det kan inte hjälpas, skivan är råbra liksom. Om jag hade skrivit för Close-Up, hur hade recensionen sett ut då? Vi gör ett experiment.

Malakhim Källström dribblar verkligen inte bort sig utan sätter lätt en musikalisk svartmetallstrut i motståndarnas mål …

Nä, ni får helt enkelt stå ut med det jag skriver.

Waerteras – ”Under the guide of Capricornus”

Skotsk black metal av det lite melodiösare slaget. Vissa skivor fastnar bara trots att det kanske finns fler i samma genre som egentligen är bättre. Svårt att förklara, men Waerteras dök upp från ingenstans och fastnade i mitt medvetande. Skivtiteln har tyvärr inget med en viss polsk trummis att göra. Här är det tight så det förslår. Och ruskigt snabbt när de släpper lös ursinnet. Jag vet faktiskt inte om skivan ens släppts i fysiskt format. Ramlade över den på internet och har lyssnat mycket på den här på slutet av året. Riktigt jävla hyfsat!

Marras – ”When light comes to die”

Gissa vad som kommer härnäst? Jo, black metal som är en halvtimme lång. Det verkar vara årets tema. Marras är snubben som även kör Vargrav tillsammans med ett gäng andra finnar som även de spelar i en miljard band. ”When light comes to die” tillför verkligen ingenting, man har hört det förut. Men jävlar vilken stämning det är. Det här låter som en riktigt grym demo från 90-talet med ett band som släppte en bra första kassett och sedan inget mer. Hänger ni med? Den här skivan har som allt. Och! Vilket jävla bra foto detta är. Helt rätt på alla sätt.

Asagraum – ”Dawn of infinite fire”

VM i jäv, men det kan inte hjälpas. ”Dawn of infinite fire” är skitbra. Grym sång, bra låtar. Helhetsintrycket är starkare än debuten ”Potestas magicum diaboli”. Ska erkänna att jag saknar syntarna, men nya grepp som rensången i ”Waar ik ben, komt de dood” får materialet att lyfta. Mer sånt! Ett djävulskt snyggt skivomslag dessutom. Tänk att vi lever i en värld där det kommer skitbra skivor från Holland. What a time to be alive!

Turia – ”Degen van licht”

Lustre-Henke tipsade mig om Turia då han hade på känn att jag skulle falla pladask. Helt korrekt. Nu har ju skivan inte släppts, den kommer i början på 2020, men singeln med samma namn, ”Degen van licht,” som släpptes i år räcker för att jag ska bli övertygad. Jag älskar sådant här. Deras tidigare material kan även det varmt rekommenderas om man vill ha långsam meditativ svartmetall med helt rätt stämning. Tänk er Marblebog/Hunok-spliten, fast bra på riktigt istället för bara oerhört charmig. Så låter Turia. Observera att detta är det ANDRA holländska bandet med kvinnlig sång på raken. Onekligen what a time to be alive.

På tal om Lustre-Henke fick jag höra nya Lustre-skivan. Dra åt helvete vad bra den blev. Något att se fram emot när den väl släpps.

Nä, nu får jag nog ge mig. Vet att jag missat ett gäng. Senaste Mephorash måste såklart nämnas. Den var vass. Nya Teitanblood måste jag spana in. Om man som jag även gillar blipp blopp kan man inte missa Max Coopers magiska ”Yearning for the infinite”. Låten tillsammans med videon ”Repetition” är total extas. Locust Toybox senaste giv ”The eyelid recording” måste nämnas med. David Firth är en husgud vad det gäller typ allt.

Vad blev det totalt? Typ 20 skivor? Plus de jag missat. Herregud.

Nu ska jag lägga mig ner en stund.

Hej då.

/Hatpastorn

FÖRINTELSEFÖRSAMLINGENS SKIVRAZZIA. DEL V. INFERNO

Posted in Podcasts on 23 december, 2019 by hatpastorn

Översittarkväll med Förintelseförsamlingen? Det vet ni. Såhär dagen före jul bjuder vi på en 70 minuter lång podcast.

Mycket nöje.

/Förintelseförsamlingen

Förintelseförsamlingens Julkalender. Del 8 (Sista delen).

Posted in Uncategorized on 19 december, 2019 by hatpastorn

Det som började som en stillsam uppläsning urartade i en 30 minuter lång recension av boken i fråga. Det blir ju så.

Nu blir det julledigt några dagar innan det blir mer promofrossa samt de traditionsenliga årsbästalistorna.

/Förintelseförsamlingen

Förintelseförsamlingens Julkalender. Del 7.

Posted in Uncategorized on 14 december, 2019 by hatpastorn

Det är stjärndatum 8454.130 och kapten Kirk, som har semester, står inför två utmaningar: att klättra uppför El Capitan i Yosemite och att lära Spock att sjunga sånger vid lägerelden. Men semestern får ett abrupt slut när Enterprise kapas av en avhoppad vulcanier som styr skeppet på en resa för att avslöja universums djupaste hemligheter. Star Trek-stjärnorna är tillbaka och gör en av sina märkligaste resor någonsin, med all den komik och spänning som fantasterna kommit att älska. Så spänn fast säkerhetsbältena och följ med på detta hisnande äventyr i det okända som är ”lika mycket en spirituell odyssé som rymdäventyr, vilket bara gör den ännu bättre” (Kevin Thomas, Los Angeles Times).

Send help.

/Förintelseförsamlingen

Förintelseförsamlingens Julkalender. Del 6.

Posted in Uncategorized on 13 december, 2019 by hatpastorn

Herregud. Sex avsnitt in och förfallet är nära. Heidenhammer krigar vidare under vilda protester. Detta börjar mer och mer likna när jag, Hatpastorn, bestämde mig för att lyssna på alla band som hette något med ”Goat” i bandnamnet för att utröna vilket ”Goat”-band som var mest ”Goat”. Efter morgondagens avsnitt kan det bli så att vi bryter av med lite promos ett tag för att rädda förståndet.

Great times?

/Förintelseförsamlingen