Hatpastorns promofrossa. Del två. Rathögen.

Posted in Uncategorized on 10 mars, 2021 by hatpastorn

Man har genomlidit många sittningar i sina dagar, men dagens djupdykning i möghögen tog hårt på krafterna. Vill ni höra mig prata om skivor man önskar inte fanns i en och en halv timme? Välkommen! Vi snackar Scarlet Records. Sleaszy Rider. Century Media. CRUZ DEL SUR! Det ena värre än det andra. Allt i en tagning. Själv. Räkna med djupa suckar och återanvändning av ord och termer som ”fruktansvärd”, ”Olyssningsbar”, ”fulaste man sett” och ”värsta tänkbara”. Redan första skivan, Gandalfs ”Rock hell” beskrivs som ett övergrepp. Kanske att ta i, men det var fan Gandalf som började.

/Hatpastorn

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”Brave new world”.

Posted in Uncategorized on 8 mars, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Ja, nu när Bruce och Adrian är tillbaka i sättningen ska det väl äntligen bli lite ordning på torpet. Vissa ville ju få det att låta som att de halvt snodde vår gamla publik  med den där ”Accident of birth” …

– ”Accident of …” nej, det vet jag ingenting om.

– ”Chemical wedding”, då?

– Nej, den känner jag inte till. Nu, Smallwood, är det liksom Iron fucking Maiden vi pratar om, okej?

– Naturligtvis. Så berätta om nya plattan!

– Den blir jävligt maffig, alltså. Bombastisk. Vi kör nästan live i studion den här gången!

– Alive in studio A … alltså. *host*.

– Va?

– Ingenting. Men! Det blev ny producent, va? Hörde att du hade kontaktat han Kevin Shirley.

– Exakt. Fatta att han har Aerosmith och Silverchair på sitt CV – det smäller liksom högre än allt annat. Inte för att det egentligen behövs, man fixar ju det där på egen hand, men för sakens skull kan han ju få sitta med i studion och spana in farsan, liksom.

– Givetvis. Men jag tycker ändå det blir skönt med en producent bakom spakarna. Och det blir tuffa tag förstår jag – när Bruce skulle sätta skriket i början på ‘The number of the beast’ tog det väl över hundratjugo tagningar? Snacka om perfektionism!

– Precis. Nu blir det dock inte alls så, utan vi nöjde oss med en tre-fyra provsjungningar, så var det klart.

– Va?

– Javisst! Vi körde på i studion och Bruce skrek i högan sky rakt in i micken. Han trodde det bara var ett vanligt rep, men döm om hans förvåning när han kom tillbaka till studion två veckor senare för att lägga riktig sång och Shirley sade åt honom att knalla hem. Bruce hade redan gjort sitt. Mäktigt!

– Jaha … ja, jag lägger mig som bekant inte i musiken, det får ni sköta på egen hand. Men det blir väl några riktiga rökare till riffmackor, va? Jag tänkte om vi kan prångla ut en singel med någon dundermelodi, typ introriffet i ‘Run to the hills’ eller ‘Clairvoyant’, eller nåt ditåt. Vi har ju tre gitarrister med i sättningen nu.

– Nej, den här gången tänkte jag att vi skiter fullkomligt i sådana riff. Det blir ackordmackor för hela slanten. Mäktiga powerchords liksom. Jag har en ny ackordföljd som du nog kommer att gilla – A, F och G.

– Är inte det typ samma som …

– Jag vet inte vad du pratar om.

– Okej. Men! Derek Riggs är ju med på tåget igen. Kan tänka mig att det blir ett fett omslag? Vi har ju lite merchandiseförsäljning att ta hand om, som du vet …

– Derek, ja … *host*

– Säg inte att det skurit sig igen?

– Alltså, han har ju fått klart halva omslaget, så det är lugnt. Resten sköter sig själv. Blir en fet booklet – inga fjantiga datatypsnitt, vi kör i typ helvetica eller nåt på enfärgad botten. Enkelt, coolt, lite avskalat sådär.

– Okej. Jaja, nu med alla man på plats blir det nog bra, trots allt. Då säger vi som så, att vi fokuserar på nya skivan och låter best of-samlingar och liveplattor dröja ordentligt i fortsättningen.

– Ja, apropå det …

Bewildered – Moaning at the gates of Ishtar

Posted in Uncategorized on 22 februari, 2021 by hatpastorn

Skogen-Jocke, detta lilla geni, är ingen nykomling på dessa sidor. Sist bjöd han på det påhittade bandet Solar Plexus. Uppmärksamma läsare kanske undrar varför 50 % av layouten i det inlägget försvann under mystiska omständigheter? Utan att säga för mycket fanns det ett bandfoto där som inte föll i god jord hos … ja. Fnissigt tyckte jag, men vi var tvungna att korrigera inlägget lite. Imponerande ändå att den gode Jocke lyckades få sitt första inlägg censurerat.

Skogen-Jocke, ja. I slutet av förra året plingade det till i min mobil. Två nya bilder från Växjös finest. Jag öppnade och skrattade mig till ett brock. Påhittade band är fan det bästa som finns. Särskilt om de är så trovärdiga att de nästan finns i verkligheten. Håll i er nu. Här kommer det glömda No Fashion-bandet Bewildered. Ett band som kämpade i motvind.

Omslag, titlar, TACKLISTAN. Det här bandet finns ju. I någon parallell verklighet finns Bewildered på riktigt. Koncentrerar jag mig hör jag riffen. En avlägsen ”Life demise”-minnande melodi från en annan plats, en annan tid. Jag visade Heidenhammer dessa bilder och han blev imponerad. Och då är Heidenhammer kungen när det kommer till imaginära orkestrar.

Runt jul var jag hemma och fikade hos Hammaren och var rätt mör efter att han propsade på en sittning bestående av TVÅ dubbel-CDs med högst dubiösa Lake Of Tears-covers och HELA ”Recipe ferrum” av Tormentor från pärm till pärm. Jag satt som ett glas utspilld mjölk i hans fåtölj när han plötsligt föreslog att vi skrev en intervju. Med vilka då, undrade jag matt.

Med Bewildered.

Sedan var vi igång. Ett påhittat band. Då kan man lika gärna hitta på en intervju och ett fanzine när man ändå är igång. Flitens lampa lyste. Vi iklädde oss rollen som Mackan, envåldshärskare på Ereshkigal Zine. Alla gamla risiga fanzines vi läst, reducerat till ett. Hammarens sambo kom in efter en stund eftersom vi blev mystiskt tysta. Följande replikskifte tog sin början:

– Vad gör ni för något?
– Vi skriver en påhittad intervju för ett påhittat band.
– Såklart ni gör.

Sedan gick hon.

Här kommer då intervjun ni alla väntat på utan att ens veta om det.

Intervju, Kristoffer ”Soulmirror” Nylin från Bewildered. Ereshkigal Zine nummer 2. 1997.

Tjena Soulmirror! Hur är läget uppe i norr? Blire något supa till helgen?

Ave Mackan! Läget är kanon, fredagsbärsen är precis inhandlad och det ligger en stock med Grov snus i kylen och bara väntar. Röj för fan! (Grov snus, Ettan för faaaan – red)

Vad har ni fått för respons på debutplattan, ”Moaning at the gates of Ishtar”? En snabb bio över bandet också tack!!!!!!!!

Förhandsupplagan ligger på 1000 ex, och No Fashion verkar jävligt nöjda. Har i och för sig inte hört av dem på ett halvår, men de har mycket att stå i, ny CD med Stockholmarna Noctes och så. Bandet idag består av:

 Jag, Kristoffer ”Soulmirror” Nylin på sång,

Jens ”Dreamvoid” Hulth på gittarr/lead,

Andreas ”Lord Erebos” Granquist på andra gittarr,

Goran ”Noragh” Jovanovic på bas

Niklas ”Bulten” Fältryd på trummor

Som gäst, eller kanske permanent, får se hur det blir, har vi Linda ”Angel Eyes” Nilsson på keyboards och tjejsång. Hon är jävligt bra. Lirade en sväng med Fimbulfrost innan det skar sig med Steffe.

Jag har hört ryktas om en turné tillsammans med Allegiance, vad händer på den fronten?

Det var ju snubben från Wild Rags som skulle ta hand om den amerikanska biten, men han verkar ha gått under jorden det jävla aset … inte så kul, skickade en DAT-tape till honom och 200 dollar i kuvert. Vi blev också lovade en plats på hans samling tillsammans med Equitant, från Absus, soloprojekt. Vi får väl se vad som händer.

Era texter verkar ju jävligt välskrivna. Berätta lite mer om dom!

Nä, jag vägrar! (Ååååååååh arg jag blir – red) Skämtar bara! Texterna är jävligt feta om jag får säga det själv. Och det får jag. Ha! Men det är Adde som skrivit de flesta. han är bra med ord. Läser många böcker om det ockulta. Dean Koontz och så (Koontz rules! – red). Texterna har mycket symbolik i sig, men det ska inte vara så uttalat. Lyssnaren får bilda sin egen uppfattning om vad texterna handlar om.

Vad tycker ni om kristna och framför allt ALF SVENSSON…? Hur är det, är du satanist/ond/ockult? På era (tidiga) bandbilder har ni ju en hel del ”mörka” symboler, t ex.

Kristna fanatiker är jävla as, som bara är inne på att gräva i folks plånböcker. Nu är jag inte inne på satanism själv, jag är mer en ”anti-kristen ateist”, men är helt klart inne på det ockulta, om än inte lika fanatisk som Adde. Det ockulta är mer en känsla, kanske inte religion …. äh, du vet vad jag menar! (Japp! – red.)

Spelar ni black metal eller death metal? Det är ju lite otydligt.

Ja, alltså vi hade ju corpse paint på demon. Men vi skippade det inför skivan. Blivit så jävla trendigt. Plus att jag inte pallar att tvätta bort det efter spelningar. Vi kör med nitar, patronbälten och läder istället. Jag skulle säga att vi spelar atmosfärisk blackened north metal med betoning på METAL!!!

Det är ganska bra ljud på skivan. vart spelade ni in den?

MEN LÄS TEXTHÄFTET DIN GLASÖGONORM! Det står ju där. (Hata – red). Skämtar bara. Vi spelade in den här i stan. Ljudpalatset heter studion, men vi döpte den till Hellcrimson Studios. Vi är ju inga bögar. Roffe som har studion är grym, men han har inte spelat in så mycket metal. Det är väl vi, Slowgate och Fimbulfrost som spelat in där typ. Nästa skiva blir nog Abyss med Tägto. Han vet hur man rattar ett fett ljud! (Nya Hypocrisy rular fett!!! – Red.) Vi var inte så nöjda med ljudet på spliten med Quatulum, men va faan, man måste ju börja nånstans!

Era inspirationer? Musikaliskt alltså? Är det bara black och death som gäller, eller har ni ett gäng popplattor i garderoben om åker på så fort tillfälle ges????

Haha, ja nog faan är vi inne på pop alltid. Di Leva forever! (Hahaaa!!!!!!!!!!! – Red.) Närå, men det kommer ingen bra ny döds eller black, det är som att allt är inspelat i Sunlight du vet, allt låter likadant. Vi är mer influerade av gammal hårdrock, typ Maiden, Priest och Saxon du vet. (Det hörs på riffen – Red.) Running Wild är för jävla bra, det är ju den musiken man växte upp med liksom.

Det är ju jävligt mycket slingor på skivan. Har ni lyssnat mycket på Dissection och At The Gates?

Har aldrig hört Dissection. (Jamen tjena – Red) Dreamvoid är jävligt inne på ATG, men jag tycker inte det hörs … och vad faan, ska man va originell i varje låt man gör blir det fan inte många låtar gjorda! Det som är viktigt är ju att det är bra låtar, bra röj, bra riff.

Har du/ni några feta tatuerringar eller är ni inga RIKTIGA vikingar?

Håller på att spara till en riktigt fet tattuerring som ska vara över hela ryggen. En bergskedja där Tor och Oden står i en sjö där det flyter avhuggna huvuden från alla kristna. Kommer bli dyrt men jag har precis kanske fått vikariat på lilla Videoteket. Lord Erebos har en Tors Hammare (Mjönlir! – Red) på armen. Den är ganska snygg. Narogh och Bulten har inga tattuerringar än men de är lite yngre. Vilka tatturerringar har du då? New kids on the block eller!???? (ARG! – red)

OK, för att avsluta, vad tycker du/ni om:
1) Ulf Ekman 2)Kebab 3)Pamela Anderson 4) knark 5) nya Mayhem? Tack som faan …

OK, Ulf måste DÖÖÖÖ … kebab: jävligt schysst på fyllan, kanske bästa fyllekäket men pizza går ju inte av för hackor heller! Pamela är såklart as-snygg, hyrde Barb Wire förra helgen och man gick ju fan och hade bånge i en vecka efteråt (instämmer … Red.) … ska fan dra till beachen på LA och bli upplockad … knark: upp till var och en, i rituella sammanhang är det klart att föredra även om jag inte är så inne på det själv. (Ont om fetingar uppe i Norrland? – red.) Nya Mayhem: total ondska, kanske nåt av det jävligaste, men det är ändå inte ”riktigt” Mayhem, det dog liksom med Pelle och Eurynoumos, man vart ju helt knäckt. Men ”Wolfs lair abyss” är bra, inget snack om saken. Tack som fan för inten!

/Hatpastorn, Heidenhammer, Skogen-Jocke

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”Virtual XI”.

Posted in Uncategorized on 5 februari, 2021 by hatpastorn

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Suveränt! Nu har ju Blaze äntligen fått bli lite varm i kläderna och kan på allvar ta platsen som Maidens frontman och riktiga sångare.

– Exakt. Och just därför tänkte jag att vi lagom till efter skivsläppet ska remastra och ge ut samtliga Iron Maiden-album i nya förpackningar i modern tappning.

– Jaha, men ”X factor” släpptes ju bara för ett par år sedan?

– Nej alltså, den struntar vi i. Vi kör samtliga skivor från debuten till och med ”Live Donington”.

– ”Live Donington”? Från 1993? Den minns jag knappt.

– Nej, det var ju knappt någon som köpte den när vi prånglade ut den så jag tänkte att vi ger den extra chans. Det blev ju tre liveskivor det året.

– Okej, men kommer det inte att bli lite märkligt att ge ut inte mindre än tolv Iron Maiden-skivor på en gång, utan Blaze bakom micken?

– Nu är det såhär, Rod, att det är jag som är kapten och ancient mariner på skutan. Inte direkt någon maiden voyage, det här. Lämna det till mig.

– Ja, det är ju ditt band … men berätta om nya skivan!

– Om du trodde att vi nådde en försäljningspeak med ”Somewhere in time”, så håll i dig – den här kommer att slå alla kassarekord.

 – Verkligen?

– Utan tvekan! Jag tänkte en ny, fräsch, grej. Har du hört talas om det här med internet?

– Ja alltså, jag var rätt snabb med att få upp en hemsida och prata om CD-rom på skivorna och …

Glöm internet. Det nya svarta stavas virtual reality, och det kommer att framgå både på omslaget och i första videon.

– Första videon, blir det den där låten du spelade upp, ‘Futureal’? Det skulle ju iofs passa bra med VR-tema på den.

– Nej, nej, nej. Vi snackar ‘The angel and the gambler’ – nästan nio minuter högoktanig heavy metal när den är som allra bäst. Släng in lite datagrafik, snabba upp ljudet och dundra in några explosioner så har vi ett tidlöst mästerverk.

– Men Steve, det här med datagrafik och sådant är ju fortfarande ganska mycket i sin linda. Det finns ingen risk att det inte åldras så väl som man tänker sig?

– Är du en jävla bakåtsträvare? Du såg väl också filmatiseringen av ”Langoljärerna”? Där har du monster som står sig med tiden. Och apropå det, håll i dig – precis efter nya skivan släpper vi ett dataspel med Iron Maiden-tema! Fatta, kidsen kommer att kissa på sig!

– Dataspel?

– Javisst! Varenda tonåring kommer att springa benen av sig ner till dataaffären för att tjacka ett exemplar. Det får bli ett shoot-em-up, eller vad det heter. Coolt som fan.

– Okej, ja det blir ju en del att marknadsföra, det här. Finns det ingen risk för att den nya skivan kanske hamnar lite vid sidan av? Remastringar, dataspel, virtual reality …

– Jag glömde att vi ska dra igång en heavy metal-cup i fotboll också.

– … Heavy metal-cup i fotboll. Jaja, Steve, det är ju ditt band. Jag bara säger att med allt det här, finns det ju en chans att vissa kommer att tolka det som att ni kanske slätar över Blazes prestationer med ovidkommande promotionmaterial, särskilt som det gick lite sådär med röstinsatserna på senaste turnén …

– Det är ju helt befängt! Blazes plats är säkrad i Iron Maiden – nu och för all framtid. Up the irons, som man säger!

Pitch meeting, mellan Rod Smallwood och Steve Harris inför ”X Factor”.

Posted in Uncategorized on 28 januari, 2021 by hatpastorn

Heidenhammer presenterar en ny serie i form av pitch meetings. Milt influerade av Youtube-succén med samma namn.

– Tjena Steve! Så det är dags för en ny Iron Maiden-skiva?

– Javisst! Här har det kokats ihop nya, fräscha idéer som säkrar skivförsäljningen i många år framöver.

– Men nu när Bruce lämnat skutan, hur ska det gå till?

– Inga problem! Vi har hittat en genial efterträdare. Du minns Wolfsbane, va?

– Eh, nej …

– Jodå, de var förband till oss för några år sedan. Sångaren därifrån kommer att passa perfekt.

– Verkligen?

– Javisst! Och han kommer inte att bli en tafflig Dickinson-kopia, den saken är säker.

– Nej, det är såklart viktigt, att vi tar in någon som står på egna ben och har personlig röst, och …

Precis. Och då tänkte jag lite såhär jag, att vad kan då bli bättre än någon som inte bara inte låter som Bruce, utan som inte ens kan sjunga Bruces gamla låtar?

– Va?

– Det är ju briljant! På provsjungningarna satte han varenda Di’Anno-låt utan problem, men sade själv att det där med ”Run to the hills” och ”Aces High” var mycket knepigare.

– Jaha, ja okej. Så vi kommer förutom att bara köra nytt material på nya turnén helt att fokusera på de riktigt gamla låtarna från debuten och ”Killers”?

– Nej, nej, inte alls. Det blir bara material från Dickinson-eran, så att fansen stannar kvar, och så slänger vi kanske in någon ny kioskvältare från nya plattan. Typ ”2 A.M.”. inte en själ i salongen kommer att kunna låta bli att sjunga med i den.

– Jaha …

– Ja, och så lagom till precis efter skivsläppet så skramlar vi ihop en fet best of-skiva som samlar det absolut bästa från vår demo och framåt, så att vi verkligen ser till att etablera Maidens nya ansikte utåt. Den får ges ut i två versioner, så vi kan kamma hem lite extra deg.

– Ja, det är inga som helst problem. Det där med att kränga samlingsskivor i framtiden säger du … hmm, där kläckte du allt en idé. Men hur gör vi med nya skivan? Vi har ju halvt om halvt kickat Derek Riggs och han är visst sur, så vem ska teckna Eddie den här gången?

– En tecknad Eddie? Nej, vet du vad, det är nya tider nu, som tarvar nya grepp. Jag tänkte att vi kör på ett lite mer allvarsamt konvolut och lämnar den där fåniga estetiken bakom oss. Tro mig, det blir asballt.

– Det låter fantastiskt. Hur kommer det att låta då? Det är ju inte bara Dickinson och Riggs som hoppat av, även vår gamle producenträv Martin Birch har ju tackat för sig. Och inte ens han kunde ro ihop ”No prayer …” eller ”Fear of the dark” till höjdarproduktioner i din studio hemma på godset.

– Inga problem, den här gången gör vi allt hemma i min hemstudio på godset i Essex och ingen annan än jag lägger ett finger på rattarna på mixerbordet. Du hörde ju succéljudet jag fick till på ”A real dead one”. Det här kan inte gå fel, och som bevis på det har jag redan lagt ned över sju månader på skruvandet.

 – Ja, nej säger du det … förresten Steve, det där med att kränga ut gamla liveskivor i nypaketering … jag tror minsann du knäckt ännu en dunderidé som kan komma väl till pass i fortsättningen.

Historien om Sveriges Big Four

Posted in Uncategorized on 11 januari, 2021 by hatpastorn

En dag efter att jag publicerat historien om norska Big Four tog jag mig en tur ner till macken för att köpa senaste numret av 91:an och en dubbeldaim. Såhär i en rasande pandemi gäller det att prioritera sina inköp. Precis när jag skulle korsa motorvägen som går rätt genom Sundsvall var det en svart Van som tvärbromsade framför mig. Ut flög fyra maskerade män och innan jag hann säga Fabian Bengtsson var jag hopbuntad, försedd med handfängsel och inkastad i bilen. Allt var som ni förstår både konstigt och obehagligt. Kul att åka bil dock. Det gör jag inte så ofta.

Jag försökte kommunicera med mina kidnappare, men det var lönlöst. De ignorerade mig så gott de kunde och en av dem gav mig dessutom några sparkar över låret med sina militärkängor när jag frågade efter en nackkudde. Jag lade mig således tillrätta och var tyst. Detta var exakt som att vara på turné, fast utan att behöva spela musik. Sämre situationer har man varit i.

Resan måste tagit några timmar då jag var sjösjuk av nikotinbrist när bilen väl stannade. Skjutdörren öppnades och jag fördes bryskt ut. Av lukten att döma var jag i Stockholm. Stanken av avgaser, uteliggarurin och bottenlös sorg var aningens mildare än hemma så det var lätt att förstå vart jag var. Skyskraporna tornade upp sig. Inte helt olikt omslaget till ”Stormblåst” faktiskt. Fast inga träd såklart. En av mina kidnappare såg att jag tittade mig omkring så han tryckte en svart tygpåse över mitt huvud så att jag inte skulle kunna se något. Hade ändå glasögonen hemma så jag vet faktiskt inte om detta gjorde någon större skillnad. Påsen luktade bekant. Nytt tyg av dubiös asiatisk kvalitet och en svag doft av vit tryckfärg. En sådan där tygkasse från Sound Pollution? Mysteriet tätnade.

En knuff i ryggen signalerade att jag skulle gå framåt och framåt jag gick. Lukten av människor. Ett lågt sorl. Var det tonerna av Insania Stockholm jag hörde eller var det bara min tinnitus som spelade mig ett spratt? Svårt att säga. Pling. En hiss minsann. Roligt. Jag åker nästan aldrig hiss privat. De knuffade in mig i hissen. Dörrarna stängdes och upp vi for. Huset måste ha varit högt. Dr Panzram bor på sjätte våningen i sitt hyreshus och det är med Sundsvallsmått mätt skyhögt. Detta var högre. Det svindlade i magen.

Pling. Hissdörrar som öppnades. Obligatorisk knuff i ryggen. Kom igen liksom. Jag är inte helt slut i roten. Vi fortsatte till fots en bit. Heltäckningsmatta. En svag arom av rengöringsmedel och automatkaffe. Den elektriska laddningen av datorer som stått på lite väl länge. Någon som hamrar med handflatan på en kopiator. Välbekanta intryck för alla som jobbat på kontor. En hand på axeln gjorde att jag stannade.

”Han är här nu.”

En dörr öppnades och jag fördes in i ett rum. De frigjorde mig från mina bojor och tog av mig tygpåsen. Prio ett, snus.

”Välkommen.”

Jag tittade upp från snusdosan och mina ögon mötte en man jag inte kunde koppla vart jag sett honom förr. Glasögon, skägg, rakad skalle. Äldre. Välklädd. Det här störde mig, vart hade jag sett honom? Jag drog till med en chansning.

”Ja, hej. Vem fan är du?”

”Inget du behöver bry dig om för tillfället. Du är här av en anledning.”

”Och den är?”

”Det var du som skrev om norska Big Four, va?”

Nu blev det faktiskt lite svettigt.

”Jo, det stämmer, men skyll inte allt på mig. Heidenhammer …”

”Tyst.”

”… var faktiskt med också. Det var han som kläckte Harald Helgesons Eld bland annat. DET var roligt.”

”Tyst.”

”Var tvungen att kapa en hel del. Nagash bland annat. Tänk dig denna, Troll, Covenant och Carpe Tenebrum som kör Mirrored hate painting och Universal från pärm till pärm. Hahaha!”

”Du har svårt att vara tyst, va?”

”Egentligen inte, normalt säger jag aldrig någonting, men när det väl kommer igång är det svårt att sluta.”

”Sätt dig ner.”

Lika bra att sätta sig ner. Jag passade på att kika på väggarna. Välbekanta skivomslag. Mycket No Fashion. Ett namn dök upp i skallen. Calle Von Schewen. Var det han som hade en vals eller var det han som höll i Sound Pollution? Det måste vara han.

”Calle Von Schewen?”

Han såg på riktigt chockad ut.

”Hur fan?”

”Måste sett en bild på dig i en gammal Close-Up. Har fotografiskt minne, men bara när det kommer till saker som inte spelar någon roll.”

”Kaffe?”

”Nä, jag blir så stissig.”

Ska ärligt erkänna att jag kände mig som James Bond. Det gör man inte varje dag. Fick aldrig den där agentväskan i julklapp som barn. Inte konstigt att man blev som man blev.

”Okej, jag ska berätta varför du är här.”

”Är det för att jag ska få träffa mina idoler i Wolf?”

”Nä, du ska hjälpa mig att sätta ihop ett svenskt Big Four.”

För min inre syn såg jag hur universum exploderade.

”Nu skämtar du, det måste väl ändå finnas hundratals bättre lämpade.”

”Man kan tro det.”

”Men jag är ju som Lars Ohly! Skitduktig på att klaga, men har noll lösningar på problemen.”

”Vi får väl se.”

”Då ska jag fan ha Vinterland-skivan som tack för besväret.”

”Tycker inte du den är citat sjukt överskattad?”

”Jo, men jag har den inte och det stör mig.”

”Vi kan nog komma överens om något.”

”Bra.”

Carl reste sig upp och drog fram en whiteboardtavla.

”Bara så du vet kommer det under inga omständigheter ritas några kukar på den här.”

”Jag lovar.”

Jag ljög.

”Okej. Såhär är det. Lyssna noga nu. Norrmännen håller i detta nu på att mobilisera flera Big Four-turnéer tack var dig. Det här kan vi såklart inte tolerera. Jag är så satans trött på att de får all jävla uppmärksamhet hela tiden. Vi svenskar var precis lika betydelsefulla när det kommer till black metal. Vi ska släppa lös minst en svensk Big Four och vi ska göra det före Norge. Är detta uppfattat?”

”Ja … jo. Vi har ett ganska stort problem dock.”

”Jaha, vad är det nu då?”

”Ärligt talat har vi inte så mycket att sätta upp när det kommer till gamla klassiska black metal-band.”

”Jo, jag tackar jag. En svenskhatare. Det kunde man väl ge sig fan på! Jag säger såhär jag, Bathory!”

”Död.”

”Alla ITs band då?”

”Död och ärligt talat var de inte speciellt bra.”

”Dissection!”

”Tyvärr alltså, du vet vad jag kommer att svara och ska sanningen fram var det dödsmetall.”

”Faaaaaan!”

Carl drämde en penna i tavlan så det bokstavligen sjöng om det. Venerna i hans panna pulserade. Han fortsatte.

”Men hur gör vi då? Kan vi inte köra Bathory som ett hologram? Funkade för Dio.”

”Nu är jag ingen hologramexpert, men jag tror det är svindyrt och eftersom det finns så lite filmat material med Quorthon kan du lika gärna köra med kasperdockor. Dessutom, vilka andra medlemmar ska vara med?”

”Ja, säg du, det är du som så stort är experten!”

”Åkerlund kan knappast spela trummor. Driller Killer-Cliff repade i alla fall med Bathory, men jag vette fan om man kan släppa lös han hursomhelst. Det skulle vara om du kör en helt galen slamkrypare.”

”Jag lyssnar.”

”Ex antal personer var Vvornth och Kothaar. Vilka det var är inte helt glasklart. I teorin skulle man kunna stoppa in vem som helst bara de kan spela låtarna.”

”Taget.”

”Va?”

”Ja, nu blir det så. Jag har några grabbar från Thyrfing som löser det där.”

”Men Quorthon då? Säg inte att du tänker blanda in Jennie Tebler?”

”Fungerade för Windir. Där klev brorsan in på farvälspelningen.”

”Det är inte samma sak.”

”Inte?”

Carl var slipad. Det märktes.

”Jennie Tebler minsann. Kan hon skriksjunga? Carl, du kan inte mena allvar.”

”Det tror jag inte. Att hon kan skriksjunga alltså. Vem som får vråla löser jag senare.”

”Jaha, då var Bathory klara. Jag kan skriva på tavlan om du vill.”

Carl räckte över pennan. Inte samma som han kastade, utan en röd.

””””””””””””””””””””””””””””BATHORY”””””””””””””””””””””””””””””

”Verkligen moget och konstruktivt.”

”Fick tyvärr inte plats med fler citattecken på tavlan. Det är i alla fall inte en kuk. Ska jag skriva Mefisto på samma gång? De har i alla fall återförenats och har säkert minst en gammal originalmedlem.”

”Skriv.”

”Jag var inte seriös. Du kan väl ändå inte … ”

”SKRIV!”

”Mefisto. Ja, det är ju ett gammalt band. Vet inte hur de står sig ute på kontinenten om jag ska vara helt ärlig.”

”Men stryk då!”

”Då har vi Bathory kvar. Mot alla juridiska odds.”

”Kom igen nu, du var så jävla märkvärdig när du räknade upp norska band.”

”Marduk och Dark Funeral. De platsar. Jag skriver upp dem här under Bathory.”

”Ja, skriv du. Ett band till, sedan kikar vi på paket nummer två.”

”Mmm, det är nu det inte blir jättelätt.”

”Vet du hur många black metal-band som finns i Sverige?”

”Inte exakt, men ett bra hum. Kruxet är att det finns många bra band, men jag kan inte tänka mig att sätta så många av dem i ett sådant här sammanhang. I stort sett alla har dött eller lagt ner. Sedan får vi nog även fokusera på band som släppte skivor på 2000-talet och framåt. Där finns det ett helt gäng band som det gått bra för. Funeral Mist, Watain, Shining …”

”Nej, 90-tal ska det vara. Är du trög? Klassiska band, grabben. KLASSISKA!”

”Mörk Gryning kanske? Tusen år har gått är bra. Men hur stora de är ute i resten av världen … ”

”Fortsätt.”

”Throne Of Ahaz vore lite coolt. Nifelheim-skivan från pärm till pärm. Tjugofem år sedan de sist släppte något dock. På tal om Nifelheim har vi ju faktiskt Nifelheim.”

”Mmm mmm, fortsätt.”

”Lord Belial? Kiss the goat och Enter the moonlight gate. De håller nog fortfarande på. Tror det står i grundlagen.”

”Tvek där. Blev lite dålig stämning efter Purify Sweden.”

”Jahapp. Men seriöst, man kan väl ändå inte jämföra Mörk Gryning och Mayhem?”

”Kan man inte?”

”Och det ska vara black metal? Man får inte skruva lite på konceptet? Finns gott om Unanimated, Naglfar, Dawn, Merciless, Necrophobic, Sacramentum och band i den skolan. Svartdöds. Miljontals faktiskt.”

”Nej, nej, nej. Black metal ska det vara. Inga gränsryttare.”

”Alltså … Arckanum skulle jag personligen tycka varit mäktigt. Men han är upptagen med att spela in dark ambient. Trumma och reverb du vet. Svartsyn och Sorhin likaså, bra band, men är det Big Four-tyngd? Thornium live? Triumphator känns svåraktiverade. För att inte tala om The Black.”

”Säg du.”

”Nu är vi på Napalm Records-nivå. Siebenbürgen, Unpure, halva Sundsvall.”

”Något du är lite för fin för?”

”Inte ett dugg. Bara vi inte landar på Invasion Records-nivå är jag nöjd.”

”För då blir du lite för fin i kanten. Har jag förstått dig rätt då?”

”För all del, jag kan sätta Non Serviam eller Hellspell här bredvid Bathory, Dark Funeral och Marduk och det här med att jag överhuvudtaget skrivit Bathory på tavlan strider mot allt som är fint här i världen. Vargavinter, ska jag skriva Vargavinter?”

”Skriv du.”

I ren protest ritade jag en kuk så den saken var ur världen. Carl såg det ändå inte. Han stirrade ut genom fönstret på sitt kontor och svettades ymnigt trots att det var ganska kallt i rummet.

”Carl, jag kanske har ett första paket nu. Lyssnar du?”

Han nickade till svar.

”Dark Funeral, Marduk, Lord Belial och Mörk Gryning. Det är paket ett. Det är band och medlemmar som finns i verkligheten. Samtliga har släppt minst en populär skiva var på No Fashion på 90-talet. Dark Funeral och Marduk har även fortsatt sina respektive karriärer med framgång. Detta är inte helt orimligt.”

”Skippa Bathory? Du kan inte mena allvar? FAN!”

”Nu är vi där igen. Det blir inget Bathory.”

”Ett Bathory-coverband då?

”Är det ett avsnitt av Sikta Mot Stjärnorna det här? Småstjärnorna kanske?”

Det blev helt tyst i rummet.

”Calle, ska vi kanske fokusera på paket nummer två?”

”Mmm.”

”Okej, jag tänker lite högt här så kan du stoppa mig om du hör något som kan passa.”

”Mmm.”

”Ja, vi får kliva rätt in i B-ligan. Så är det bara. Thy Primordial, där får vi in lite Mjölby. Men då sätter jag hellre in Setherial som jag direkt stryker från listan. Vi körde Nord på Baroeg. Vet du vad som hände då, Calle? Ska jag berätta vad som hände då?”

”Mmm.”

”Det kom fram en full holländare efter giget och klagade över att vi inte körde något från Nord.”

Carl stod som fastfrusen vid fönstret. Reagerade knappt när jag nervöst hostade till. Jag fortsatte.

”Sorhin, Nåstrond och Blot Mine live, det blir inget med det surt nog. Thornium tror jag är för smala om jag ska vara helt ärlig. Siebenbürgen har väl … ”

”Sätt Siebenbürgen på listan.”

”Du är bossen. Har inte de lagt ner förresten?”

”Oroa dig inte för det, inga lägger ner.”

Siebenbürgen hamnade på tavlan. Jag passade på att med hjälp av handryggen sudda ut könsorganet jag ritat i affekt.

”Battlelust från Luleå hade Baron Samedi på trummor. Om du visste hur kul det är om man tänker efter. Baron Samedi. En voodooande. I Luleå. Han borde tagit den svenska översättningen när han ändå höll på, Baron Lördag!”

”Det finns i nuläget väldigt lite jag tycker är roligt. Fortsätt bara.”

”Necromicon, Ishtar, Scheitan. Jag får ingen live-feeling här. Noll av de banden har väl varit aktiva på hundra år heller. Ancient Wisdom, The Abyss, Algaion, Vergelmer, Unpure. Känns osannolikt att de skulle bemöda sig. Parnassus och Octinomos likaså.”

”Mmm.”

”Jag skriver Nifelheim här ovanför Siebenbürgen.”

”Gör du så.”

”Katatonia är bortom all gränsritt, Diabolical Masquerade vore å andra sidan kul att se. Calle för fan, nu rullar det. Jag sätter Diabolical Masquerade på tavlan!”

”Mmmm.”

”Ett band till. Midvinter och Melek Taus kan vi räkna bort. Allegiance har jag också svårt att tro att det skulle kunna bli något live med. The Darksend. Över min döda kropp. Skivor släppta före år 2000. Fullängdare alltså? Nu blir det inte lätt. Nä, nu orkar jag inte mer. Calle, häng med här. Jag har paket två klart nu.”

Carl vände faktiskt sig mot mig. Han var blek. Glansig blick.

”Spana in. Som huvudakt, Nifelheim. Det är ett bra band som hållit på länge. Svinbra live med. Det kan nog bli så att de hamnar i grupp A vid närmare eftertanke. Vi har kvar dem här så länge.”

”Jag lyssnar och ser.”

”Före Nifelheim kliver Diabolical Masquerade upp scenen. Har ingen aning om hur det ska gå till med medlemmar och liknande. Eller om Blackheim ens har tid. Katatonia har liksom en karriär.”

”Lämna alla sådana detaljer åt mig.”

”Okej. Före Diabolical Masquerade. Siebenbürgen.”

“Det ser ut som du skrivit Siebenbürgen där på tavlan, ja.”

”Kvällen startar med Vargavinter.”

”Nifelheim, Diabolical Masquerade, Siebenbürgen och Vargavinter.”

”Fan vilket konstigt turnépaket nu när du säger det sådär. Tre av banden är dessutom totalt nedlagda. Och Vargavinter var mest på listan för att det är lite kul. Gästspel av Svanvit och Månstråle. Kom igen, DET är roligt.”

”Svanvit och Månstråle finns det något humoristiskt med. Tror du folk skulle betala för det här?”

”Konstigare saker har väl hänt, men jag skulle inte tömma sparkontot direkt.”

”Bathory-coverband?”

”Broder, jag tror du tänker för smått. Jag tänker lite såhär jag. FYRA Bathory-coverband och flytta Nifelheim till A-gruppen. Du får singla slant mellan Mörk Gryning och Lord Belial vilka som får vara kvar.”

”Tack, du kan gå nu.”

”En fråga bara. Var det verkligen nödvändigt att kidnappa mig? Du kunde ha ringt eller mailat.”

”Håller med, men det var inte min idé.”

”Nähä, vems idé var det då?”

”Vet du hur många svenska band du hackat på? Vill du ha en lista?”

”Jag tror jag förstår poängen, vi hörs Calle. Sköt om dig!”

Det var inte läge att fråga om den där Vinterland-skivan så jag letade upp närmaste tunnelbana som tog mig till Centralen. Sedan åkte jag hem.

Fortfarande sugen på den där Vinterland-skivan dock.

/Hatpastorn

Historien om Norges Big Four

Posted in Uncategorized on 10 januari, 2021 by hatpastorn

Man kan kalla följande textmassa för vansinnig fan fiction. Man kan också kalla följande text för en självuppfyllande profetia. Bara tiden kommer ge oss det rätta svaret. Idag tänkte jag bjuda på historien om vad som hände när Norge fick för sig att göra en Big Four-turné. Detta fullkomligt trafikskadade koncept föddes när jag och Hammaren satt och lyssnade på gamla skivor i sedvanlig ordning och började fantisera om hur konstigt det här skulle bli. Att få ihop stoff till en total dystopi var inte svårt.

Och för er som redan nu kliar er i skallen. Big Four kallades turnén när Metallica, Slayer, Megadeth och vidriga Anthrax tröskade runt och drog in storkovan på gamla meriter. Tyskarna var inte sämre, eller jo, det var de fan. Sodom, Kreator, Destruction och Tankard av alla jävla band körde också en Big Four. Inte lika framgångsrik som amerikanernas såklart.

Vi lever i en era där äldre män far land och rike runt och spelar gamla klassiska låtar med energin hos ett löskokt ägg. Det är vad det är. Hur många poänglösa jubileumsspelningar kan man egentligen genomlida innan måttet är rågat? Nostalgi är kul, men tomheten den efterlämnar kan aldrig beskrivas i ord.

Och innan hela Norge vill ge mig stryk. Nej, jag har inte släppt lika bra skivor. Ja, jag har också framfört gamla album i jubilemsformat live. På Baroeg till och med. Nej, jag har inte för mycket fritid. Ja, jag är en idiot. Nej, jag tänker inte åka till Oslo för att få en lårkaka, ni skulle passat på när jag bodde i Trondheim i två år. Ja, ibland tycker jag faktiskt att jag är jävligt rolig. Ja, detta var kanske det dummaste ni läst, men till mitt försvar säger jag bara en sak: erotisk fan fiction med gamla Dimmu Borgir- medlemmar. Läs de historierna först innan ni börjar hacka på mig.

Är vi klara nu?

Nu kommer historien om när Norge bestämde sig för att göra en Big Four-turné.

Det var en kulen dag i Notodden. Ihsahn och Samoth satt och åt mazariner på det lokala fiket.

”Det var gott det här, Samoth. Mazariner är mitt älsklingsfika.”

Samoth drack ur den sista slurken kaffe och flinade.

”Jadu Sverre. Det här kan vi gott unna oss. Den senaste jubileumsturnén för Prometheus-plattan blev en riktig succé.”

”Jag älskar succéer.” Ihsahn myste. Med all rätt. Både Europa och Japan hade varit lukrativa marknader. ”Så mycket röj och jag behövde inte ens ta av mig glasögonen eller släppa ut håret!”

Samoth skrattade. Något som gladde Ihsahn. Samoth hade haft några tunga år. The Wretched End. Det ville inte riktigt lossna. Ihsahns solokarriär hade rullat på rätt hyfsat dock. Idén att ta in lågavlönade ex-studenter som kompband, genialisk.

”Hur gör vi nu då?”

Ihsahn skruvade på sig. Han visste att frågan skulle komma förr eller senare.

”Ja, nu har vi som inga fler skivor kvar.”

”Vi kanske ska spela in en ny?”

De tittade på varandra ett par sekunder innan de brast ut i ett rungande gapskratt.

”Du är så jävla rolig du!” Ihsahn torkade en tår ur ögonvrån. ”Förra skivan spelade du väl mest PlayStation vill jag minnas?”

”Additional guitars, ja”, muttrade Samoth surt. “Vad fan skulle jag göra då? Orkade aldrig lära mig dina riff. De var inte speciellt bra heller. På tal om riff, vill du höra lite nytt The Wretched End-material?”

Ihsahn gjorde en grimas. ”Tyvärr. Har så himla ont i huvudet just nu. Måste vara sockret.”

”Det blir ju så.”

Det blev tyst runt bordet. Samoth rev lite i en servett och Ihsahn kattbläddrade förstrött på Instagram. Det var Samoth som bröt tystnaden.

”Tror du vi kan göra fler jubileumsturnéer? Börja om igen liksom. Kanske köra demon?”

”Jag vette fan”, Ihsahn såg besvärad ut. ”Var och vartannat band kör det här konceptet nu. Det börjar bli gammalt.”

”Ja, jag hörde att Bloodthorn och And Oceans skulle ut på en jubileumsturné för deras versus-skiva.”

”Aj aj aj. Ja, du hör ju själv. Men du … jag tror jag har det!”

Samoths ögon spärrades upp till bristningsgränsen. ”Berätta! Berätta!”

”Minns du Big Four-turnén?”

”Den med Metallica och subbet?”

”Exakt den ja.”

”Sverre Vegard Tveitan! Du är fan ett geni! En norsk Big Four-turné! JÄVLAR vad deg!”

Ihsahn lutade sig tillbaka på stolen och lade händerna bakom huvudet.

”Jag älskar att vara ett geni.”

Utanför kaféet ven vinden. En vind av sorg kanske? Vem vet. Vi spolar fram en vecka. Våra hjältar sitter hemma hos Ihsahn. Ihriel och ungarna är på IKEA.

”Okej, vilka band ska vi fråga?”

Samoth satt med en tuggad blyertspenna i mungipan och klurade. ”Ja, Burzum blir svårt.”

”Ja, Varg är ju Varg liksom.”

”Louis menar du?”

”Ursäkta?”

”Ja, han heter det numera. Louis. Louis Cachet.”

Ihsahn såg genuint förvånad ut.

”Varför då?”

”Jag har fan ingen aning. Men Burzum kan vi stryka från listan innan vi ens har skrivit det.”

”Bra där. Du är duktig på att stryka, Samoth.”

Samoth drog några streck i kollegieblocket medan Ihsahn visslade på Modern Talkings ”Brother Louie” med långsamt gubbvibrato.

”Enslaved ska med i alla fall. Det är bra folk. Jag messar Grutle på en gång.” Samoth knappade vant på telefonen och tryckte på Skicka-knappen. Efter ett par sekunder plingade det till.

”De är på!” Samoth och Ihsahn knöt nävarna i triumf.

”Ja, då har vi två band. Vi och Enslaved. Två kvar då. Har du några förslag?”

Nu var det Ihsahns tur att klura.

”Ja, nu blir det lite knivigare. Darkthrone liksom. Fan vad fett det vore, men Fenriz lär tvärvägra som vanligt.”

”Ja, den mannen hatar verkligen kontanter.”

”Nocturno Culto är ju garanterat på liksom.”

”Jo tack, äh, vi sätter Darkthrone som bubblare ändå.”

Samoth plitade vidare i blocket.

”Mysticum!”

”Har du sett deras ljusshow? Den kan vi aldrig konkurrera med. Stryk innan du skrivit.”

”Mayhem såklart. Tänk att jag nästan glömde bort dem. Jag messar på en gång.”

Ett jakande pling i telefonen. Mayhem var på, men Ihsahn fick återigen den där förbryllade minen i ansiktet.

”Vadå Mayhem? Finns de kvar?”

”OM de finns! De släppte en ny skiva för inte så längesedan.”

”Jaha, men … hur då? Vilka är med?”

”Men du vet. Hellhammer, Necrobutcher, Attila … ”

”Ja, det är ju nästan alla faktiskt. Är Snorre med?”

”Man kan tro det eftersom det låter extremt mycket Thorns, men jag tror att han är upptagen med att mata Satyr med riff.”

”Satyricon då?”

Samoth grimaserade. ”Ja, alltså. Satyricon är säkert på, men jag har på känn att det kan bli strul med vilka som ska spela först och så vidare.”

”Mmm, Satyr älskar att vara huvudakt. Minns du affischen han gjorde för giget med Dissection och Darkthrone?”

”Vem kan glömma? Satyricon-logon hade storlek en miljard medan Darkthrone och Dissections namn knappt syntes. Och så en gigantisk idolbild på Satyr såklart.”

”Sätt Satyricon som bubblare.”

Samoth antecknade flitigt.

”Dimmu Borgir, jag messar Shaggie på en gång!”

Nu var det Ihsahns tur att skicka SMS. Det tog lite längre tid. Ny mobiltelefon. Blir alltid lite krångligt då. Efter en obehagligt lång stund kom svaret. Ihsahn frustade av ilska.

”Vilka jävla nördar! Lyssna på det här! Hej Sverris, vore kul att spela ihop men vi har faktiskt en symfoniorkestersväng att tänka på. Vi snackar miljonklassen. Puss.”

”Ja, där fick vi för att vi vägrade låta dem vara förband i Lübeck 1997. Långsinta jävlar.”

”Har vi spelat i Lübeck?”

”Jamen inte fan vet jag. Vi var säkert lite dryga mot grabbarna.”

”Fan också!” Ihsahn slog näven i soffan.

”Ildjarn håller mest på med cykling numera, Limbonic Art verkar bara vara en jävla röra. Gorgoroth?”

”Blir inte det bara ett massa stök med eld och corpse paint? Jag pallar INTE att ta på mig paint bara för att tävla med de gubbarna.”

”Hades?”

”Kul.”

”Aeternus?”

”Aldrig hört talas om.”

”Immortal?”

”Rörigt det där. Deras fjärde trummis eller vad det är stämde väl Demonaz över bandnamnet och Abbath är inte med längre.”

”Arcturus?”

”Bara massa jävla snablar och lustiga hattar. Har inte de lagt ner förresten?”

Samoth gäspade. ”Nej, inget band lägger ner längre. Det borde väl du veta. Dessutom har de startat Mortem igen.”

Ihsahn begravde ansiktet i sina händer och stönade högt. Samoth fortsatte med full styrka. Ivrig att få ihop fyra band.

”Kampfar?”

”Nej.”

”Malignant Eternal?”

”Samoth, nu hittar du bara på band. Var seriös nu.”

”Gehenna!”

Ihsahn tittade upp, en strimma av hopp tändes i hans ögon. Innan den slocknade igen.

”Nä, de började spela döds sist jag hörde något.”

”De har börjat spela black metal igen. Typ.”

”Och bryr sig någon?”

”Nej.”

”Kuken. Ja, det blir Satyricon då. Jag messar Satyr på momangen”.

Ihsahn tog återigen upp sin mobiltelefon.

”Fan vad knepigt.”

”Vadå?”

”Jag fick precis ett SMS från Satyr. Han säger att han är på.”

”Hur fan kunde han veta det innan vi ens frågat honom?” Samoth såg skräckslagen ut.

”Emperor, Enslaved, Mayhem, Satyricon. Det är ett bra paket.”

Samoth nickade. ”Bra paket och jag tror faktiskt att Satyr lugnat ner sig. Han kan säkert agera förband några gånger på turnén.

Samtidigt som Samoth yttrade de sista orden började åskan att dundra.

Det dröjde inte länge innan ryktet om en norsk Big Four började florera. Ryktet blev snabbt sanning när alla större hårdrockssidor utannonserade detta event. För att få maximalt med klick tävlade de mot varandra. På bara en dag hade Blabbermouth lagt ut 17 artiklar. Fem av dem rörde Slipknot-Coreys åsikter om turnépaketet. Två av dem hade något med Ratts gamla trummis Bobby Blotzer att göra. Han hade inte hört talas om ett enda av de norska gängen. Inte Corey heller egentligen, men det hindrade honom inte från att ha en åsikt. Metalsucks gick all in för att desperat tävla med Blabbermouth om läsarnas uppmärksamhet. Sju inlägg om själva turnén. Likadana allihop, bara nya bilder. Tretton inlägg som var ren smutskastning. Enligt uppgift hade Ihsahn sagt något problematiskt när han fick parkeringsböter 2001. ”Cancel him now!”, var den allmänna konsensus som rådde i kommentarsfältet. De amerikanska veganerna i Uada-shorts var rasande. Eller ja, det var bara en snubbe, men han hade sju olika konton. Privat kallade han sig Seattles Legion, eftersom han var många, men han hade inga kompisar att säga det till. LoudWire pangade ut otaliga Youtube-videos där de uttalade samtligas bandnamn fel. Kommentarsfälten var ren humor så i pur desperation lade de ut en repris när de intervjuade Ivar från Enslaved. En djuplodande historia där tittaren fick veta allt från vilken fiskgratäng som var godast samt vilka riff Ivar gillade att spela på fritiden. Black metal-kontona på Instagram bokstavligen exploderade. Nu fanns det all anledning att återigen rapa upp samma gamla bilder som alla redan sett en miljard gånger. Givetvis kunde de aldrig koppla bild med rätt artist så kommentarsfältskrigarna fick gå in och rätta som vanligt.

TruePaganGuy1997 ”Hey, Bruderdeslichtsblog, that is not Satyr! That is Caller of the storms!”

AngantyrIsMyFavoriteBand1998 “Hey pelle_dead_fan, Pelle will not be playing live with Mayhem. I think. He is busy with Morbid. Check your facts!”

TotalGotland88 “Hey, Fenrizara, Fenriz will be playing live! Hail northern repaganizingification! Please check DM. I send cock picture. Very hard. Like Stonehenge and Easter Island-statues.”

Världen var redan galen, men blev ännu galnare.

Mest galen, men av ilska, var Hades-Jørn. Hans lägenhet i Bergen var nedsläckt. Hatet kokade. Han reste sig upp från soffan, gick bort till fönstret. Vred på persiennerna och tittade ut. Mulet. Som vanligt.

”Fy fan, här står man. Känd norsk kulturpersonlighet. Vad möts man av? Förakt!”

Han vred på persiennerna igen och slog lite väl hårt med handen på fönstrets spanjolett. Fönstret darrade till. Monologen fortskred.

”Jag fattar det inte! Har jag spelat med Amputation? JA! Har jag spelat med Old Funeral? JA! Har jag spelat med Immortal? JA! Var jag tidigt ute med Hades? JA! Satt jag på kåken med Greven? JA! JA! JA!”

Han skakade av vrede.

”Varför får inte jag vara med?”

Plötsligt tändes en tanke och han började skratta. Först ett tyst skrockande, men allt eftersom växte skrattet i styrka tills han till slut skrek av skratt. Han var ett snille. Nu gällde det att agera snabbt. Han sprang till sin dator och började jobba. Tiden blev ett töcken. Efter ett par dagar var han klar. Han skulle göra en egen Big Four-turné.

Detta hade inte varit en enkel uppgift. De flesta han frågat hade nekat, några hade tackat ja och sedan backat ur. Han misstänkte att något var i görningen där. Infernus var ju normalt sett en bra snubbe. Till slut hade han följande paket.

Jørns Hades Experience. Hans gamla medlemmar orkade inte turnera, men eftersom själv är bäste dräng fick han sköta den biten själv. Det var inte helt klart vilka sessionmedlemmarna skulle vara, men eftersom hela Sydamerika skulle ställa upp som kompslavar var detta inget problem. I teorin.

Dismal Euphony AD. Forlorn och Perished hade vägrat, men de tipsade, lustigt nog oberoende av varandra, om att kanske Dismal Euphony var intresserade. De hade rätt. Eller nästan rätt. Frode och Sven-Aksel var på. Resten ville inte vara med. För att lösa eventuella legala komplikationer fick de lägga in ett ”AD” i bandnamnet. Namnet Frodes Soria Moria Slotts Musical Castle Resurgence var på tapeten. ”Lite väl långt”, tyckte Jørn. Resterande medlemmar fylldes snabbt upp av ivriga killar från Thy Grief och Kråke. Bara eliten var gott nog.

Harald Helgesons Eld. Till och med Jørn tyckte att detta var en slamkrypare. Att ta in Enslaveds gamla trummis Harald som i ensamt majestät skulle framföra låtarna från ”Eld” från pärm till pärm var kanske ingen solklar succé. Trumvideos på Youtube var emellertid extremt populära. Det konceptet i liveformat. En dark horse. Det kunde bli bra, det kunde bli mindre bra, men för att vinna måste man chansa. Harald själv bedyrade i alla fall att konceptet var fullkomligt briljant.

Frost. Om Harald Helgesons Eld var en slamkrypare var detta i det närmaste ett rent bedrägeri. Det hade inte varit lätt att hitta ett turnébolag som ville sjösätta detta Big Four-koncept när det redan fanns ett befintligt med betydligt starkare akter. Av en ren slump lyckades Jørn få tag i Folter Records-Jörg när Jörg höll på att ta det tyska rekordet i bakfylla. Jörg var skeptisk, Jørn fick panik och sa i all hast att Frost skulle vara med. ”Satyricons trummis alltså? Ja, då snackar vi.” Jørn höll tyst om att detta rörde sig om Frost från Trondheim. Bandet som inte ens spelade black metal, men de hade tackat ja till inbjudan såklart. Om detta skulle uppdagas fanns en plan B. Jørn hade köpt en svart peruk och hade en robust rökmaskin sedan tidigare. Exakt vad han skulle göra om han tvingades klä ut sig till Frost var ännu oklart. Han var ingen fena på trummor och den riktiga Frost spelade inga andra instrument vad han kände till. Det fick lösa sig helt enkelt. Mest var han lättad över att Jörg inte tog upp den uppenbara paradoxen i att Frost körde med Satyricon i det första Big Four-paketet och som soloartist i det andra.

”De andra banden är i alla fall ren utfyllnad. This is my turn to shine.”

I en annan del av Bergen satt Infernus med en rejält tilltagen mind map för att kunna hålla reda på vad som var vad i hans Big Four. Att han inte ens blivit tillfrågad gjorde honom både arg och besviken. Gorgoroth var ändå typ det enda gamla norska bandet som aldrig slutat spela black metal. De andra hade ju splittrats och/eller mesat till sig. Orättvist var bara gatuadressen. Han rättade till glasögonen och drog några streck till med en neongul märkpenna.

”Nu tror jag fan det är klart.”

Gorgoroth. Detta var huvudakten. Infernus på gitarr, Atterigner eller Hoest på sång, Vyl på trummor och Guh.Lu på bas. Planen var att som vanligt framföra de största hitsen från den långa karriären. Ett väloljat maskineri.

Gorgoroth featuring Pest. Samma line-up, men med publikfavoriten Pest på sång. Genialiskt. Här skulle det bjudas på gamla evergreens som Pest sjungit på. Låt ett, fyra och fem från ”Antichrist”. Ett par nyckellåtar från ”Under the sign of hell”. ”Profetens åpenbaring”, undrade Pest. ”Har grodor vattentäta arslen”, svarade Infernus.  Låt två och fem från ”Destroyer”-plattan och som avslutning ett rungande ”Quantos possunt ad Satanitatem trahunt”-medley.

Gorgoroth featuring Hat. Samma line-up, men med publikfavoriten Hat på sång. Genialiskt. Här skulle det bjudas på gamla evergreens som Hat sjungit på. ”Pentagram” från pärm till pärm. Låt två, tre och sex från ”Antichrist”. Kanske demon beroende på humör och form.

King Ov Hell and Gaahl performs Gorgoroth. Här var det många stridsyxor som var tvungna att begravas innan vägarna skulle nötas och arenorna fyllas. De hade bokat en tid med familjejuristerna Luttinen & Luttinen och allas inställning var initialt mer positiv än väntat. Gick detta i lås skulle Infernus spela gitarr, King Ov Hell lira bas, Gaahl sjunga och Vyl fick fan ställa upp och spela trummor igen vare sig han ville eller inte. Här låg tonvikten såklart på de klassiska albumen ”Twilight of the idols” och ”Ad majorem Sathanas gloriam”.

Sjt. Erichsen on ”Incipit Satan”. Introakten. Sjt. Erichsen kör spoken word och reciterar lyriken från ”Incipit Satan” till tonerna av lågfrekvent muller. Stämningsfullt.

Infernus var nöjd. Gick allt detta i lås var det sannerligen en kväll för fansen. Det skulle bli slitigt att spela fyra set per kväll och att hålla alla sams skulle bli en utmaning. Det visste han. Men jävlar vad de skulle visa de andra Big Four-nördarna vilket Big Four som var mest Big Four. Hans Big Four var ju för fan ett Big Five!

I andra delar av Norge pyrde det i stugorna, men elden slocknade snabbt. Ragnarok, Taake och Carpathian Forest fick tekniskt strul när de skulle ha ett Google Teams-möte och lade ner projektet. Mortiis var för upptagen med att buda hem Venom-bootlegs på Ebay så han missade allt. Annars hade han varit den solklara introakten. Dödheimsgard, Ved Buens Ende och Aura Noir funderade på att kolla med Manes, Strid och Inflabitan om de ville köra, men då det var samma medlemmar i alla sex band gick alla fyra på bio istället. Tenet. Strulig film, var det allmänna omdömet. Aldrahn tyckte emellertid att den var skitbra, även om han somnade halvvägs. Galder nämnde i förbifarten på ett Dimmu Borgir-rep att han var sugen att köra med Old Mans Child. Blicken han fick från Shagrath var så kall att detta aldrig togs upp igen. Borknagar och Ulver var skrämmande nära att göra något tillsammans. Där föll det på två saker. För de första var det minst sjutton sångare för mycket och att vara på turné med en sångare var fan illa nog. För det andra var det svårt att hitta andra akter. De ville ha Windir men eftersom Windir inte fanns längre var de tvungna att fråga Vreid och … ja, varför man ens skulle göra det var ju fullkomligt befängt. Enligt rykten var det någon som nämnde Morgul och Wallachia i en konversation på nätet. Det var felaktigt. Det visade sig vara en tråd på Familjeliv som handlade om gul lacknafta.

Det blev således bara tre Big Four-turnéer med norska band och vad som hände där kanske ni kommer att få läsa om i ett framtida inlägg.

På återseende.

/Hatpastorn

Dr Panzrams årsbästalista 2020.

Posted in Uncategorized on 8 januari, 2021 by hatpastorn


MINENWERFER – Alpenpässe


Jag vill hävda att vi nu officiellt börjar få slut på bra bandnamn. Om det inte är en handfull bokstäver som ser ut som att någon försökt stava ett sådant där skumt ljud som magen kan ge ifrån sig, så ska det vara något som ser ut som om katten gått över tangentbordet. Minenwerfer (Mintvåfflorna) tillhör det sistnämnda.
Men namnet till trots är detta faktiskt en ganska mysig platta med väldigt bra produktion med snygga solon, riff och arrangemang. Största chocken är inte bara att duon är amerikaner utan också att detta inte är ett ”sidoprojekt” till något jävla skitband som man aldrig hört talas om.
Skall dock erkännas att skivan blir lite seg  att ta sig igenom i en sittning och även om man nu skulle orka sig igenom denna prövning, så gör tvivlet en brysk entré när näst sista låten i form av den akustiska ”Tiroler Edelweiss” drar igång och tvingar fram skämskudden så brutalt att den faktiskt får en att inte bara ifrågasätta hela skivan, utan även själva livet.  

INQUISITION – Black Mass for a Mass Grave

Den här plattan hade kommit högre på listan om den inte var (och kändes) så djävulskt lååång.
Har inget större problem med melodiösa slingor men stundtals går Dagon lite väl mycket bananas på den fronten. Detta är för övrigt första släppet sedan Nefarious Dismal Orations som har en produktion man inte måste hatvänja sig vid. 

MACABRE – Carnival of Killers

2020 avslutades med att Macabre gjorde sitt första riktigt underhållande släpp på 27 år. Om ni inte tror mig så kolla upp den fantastiska videon till skivans stora hit ”The Wheels on the Bug”.
Stundtals blir det kanske lite väl lattjo, men just nu är kanske det vad vi behöver och förtjänar.  


BLACK MAGICK SS – Rainbow Nights

Black Magick SS låter som The Devils Blood, om The Devils Blood varit bra. Riktigt vad dom vill ha sagt och vart de vill komma med sin ögonbrynshöjande estetik blir aldrig riktigt klarlagt, men jag insåg snabbt att man måste ta allt med ett visst mått av fuck you för att riktigt uppskatta dessa australiensare och deras ockulta pop-rock-metal. 
All killers no fillers. 

MANOWAR – The Day The Earth Shook – The Absolute Power

En DVD så tung att den behövde TVÅ titlar.

År: 2005
Plats: Tyskland, Earthshaker Fest 
Publik: ett par hundratusen.

Detta är ett av det mest påkostade gig jag någonsin tagit del av. En skoningslös hitkavalkad framförd av ett band i absolut toppform, kryddad av symfoniorkestrar, körer och skinnbeklädda skrev. 
Stundtals avbryts mässan av att Joey får scenen för sig själv för att säga ett par sanningens ord (och torka sig i röven med ett brev från Wagners efterlevande). Samtliga medlemmar från bandets då 35 år långa karriär dyker upp och framför ett gäng låtar från respektive plattor. Något som aldrig kommer att kunna göras igen efter att trummisen Scott Columbus tog sitt liv 2011 och gitarristen Karl Logan… ja ni vet.  

Betyg: 11/10. 

Dark Regards

Panzram (Dr) 

Bure Bödels årsbästalista 2020

Posted in Uncategorized on 7 januari, 2021 by hatpastorn

2020 a.y.p.s. har varit ett trött år när det kommer till extrem musik. Om det är jag eller scenen som är trött är kanske subjektivt, även om jag personligen lutar mer åt det förstnämnda alternativet. 

Det kom några album som är bra på riktigt och jag kommer även kortfattat lista några släpp som är i häraden: ‘Detta-hade-man-fnyst-åt-för-25-år-sedan-men-det-funkar-idag-då-man-får-vara-glad-över-att-det-inte-låter-som-Wormwood’ till “Detta-låter-rätt-bra-fast-jag-har-inte-orkat-lyssna-tillräckligt-för-att-göra-en-rättvis-bedömning”.

Den förstnämnda klassningen är just en känsla som, för mig, kännetecknar detta år. Antingen så har det kommit släpp med band som gjort mycket bättre grejer tidigare i karriären, eller så är det debutanter som inte är direkt spännande, men som man släpper igenom för att allt annat nytt är så bedövande fantasilöst. 

Black metal 2020 tär på både krafterna och det psykiska välmåendet om man, likt undertecknad, är ett gammalt troll som varit med ett tag och har starka åsikter om sakers tillstånd och varande. Eller vad säger ni om detta: Ett danskt band, vars enda medlem spelar i ett annat band som aktivt jobbar med att dra in pengar till en kyrka, hyllas på bred front! Twilight Zone, nästa?

Jag vet inte ens vart man ska börja kommentera en sådan sak.
Sådant får i alla fall mig att känna en total hopplöshet inför genrens framtid vilket i och för sig är en mer eller mindre konstant känsla sedan 1998. DSBM borde vara en diagnos och inte subgenre, Deprimerad över Skrutten “Black metal”.

Kom nu inte och tro att mitt missnöje beror på den pandemi som håller världen hårt i sitt grepp, det är väl ett av få positiva inslag i mitt liv. Nu slipper jag gå på lokal för att se trötta band framföra sina ännu tröttare låtar och mellan banden förfasas över Sabaton-tröjor, flottiga och stripiga frisyrer, glasögon inomhus, goth-tjejer som ser ut som överkörda skator snarare än Dita von Teese och det på, andra sätt, allmänna förfallet hos mina “medmänniskor”. 

Nåväl, vad är en Gaahl på Slottet?!

Lifvsleda – Det Besegrade Lifvet 

Förra året släpptes bandets debut-EP som toppade det årets lista. I år kom det första albumet och det hamnar på samma position. Lifvsleda ÄR det JAG behöver av svensk black metal. Musik och produktion rotad i tidigt 90-tal och lyrik på modersmålet. Lägg till en tillräcklig dos originalitet så det inte låter som en tradig pastisch. Jag tror att tillräckligt många av er läsare har lyssnat på detta album att jag inte behöver orda mer om det. 

Ulver – Flowers of Evil 

Jag har lyssnat på Ulver sedan debutalbumet och deras diskografi har en väldig bredd men trots detta väldigt få dalar. Åsikterna om Ulvers musikaliska val genom åren är väl lika många som de genres de utforskat dock. “Flowers of Evil” är det andra albumet där de utforskar ett mer popdrivet 80-talssound och i vanlig ordning lyckas de med bravur. Det svänger i det mörker de målar upp över åtta spår. Wolves Evolve!

Underground Fire – Ashes of Life 

Robban känd från bland annat Timothy Griffiths’ Psychedelic Sunrise & Nezgaroth drog igång ett nytt band för några år sedan med ett fokus på, ja enklast beskrivet, rock. Jag ska villigt erkänna att jag hade åsikter om vart han borde lägga sitt musikaliska fokus (typ på sin mer hästjazzdoftande karriär) när det projektet utannonserades, men såhär i efterhand har de faktiskt lyckats väldigt bra med låtarna och jag är ett fan. Melodisk rock blandat med herr Fjällbys mörka röst resulterade i ett av årets bättre släpp. En annan av årets höjdpunkter innefattar även frontfiguren vilket var en “trädgårdsspelning” i höstas i Sörberge av alla ställen.

Ages – Uncrown

Det lilla jag lyssnade på debuten när den kom gav ingen mersmak just där och då, jag var väl helt enkelt inte mottaglig för melodisk metal utan gissningsvis så hade jag låtit min lekamen helt sjunka ner i något Ildjarn eller Von-doftande träsk och ansåg med brinnande övertygelse att allt som hade någorlunda ren produktion var life metal. 

TK, som bland annat har en historia i Obriotanya, postade den första singeln från detta album i en Facebook-grupp när den släpptes. Jag klickade på Spotify-länken och började mentalt slipa på bilan som jag i vanlig ordning skulle börja veva med i kommentarsfältet. Något som är en stor del av den dynamik som finns oss emellan. Döm om min förvåning när jag faktiskt varken blev arg eller provocerad av de tongångar som ljöd ur mina högtalare. När albumet kom så lyssnade jag igenom det och det har sedan dess upprepat sig tämligen många gånger sedan dess. Jag gissar nog att detta är det metalalbum som snurrat näst flest gånger i år.

Mer eller mindre bra släpp under 2020 levererades av följande band/artister:

Serpents

Cult of Fire

Revenge

Armagedda

Voodus

Svartsyn

Grafvitnir

Garmarna

Isengard

Begrafven

/Bure  Bödel

Heidenhammers årsbästalista 2020

Posted in Uncategorized on 6 januari, 2021 by hatpastorn

1. AC/DC, ‘Realize’. Från “Power up”.

Jo, men det här är en bra öppningslåt. Första gången jag hörde den var jag inte helt imponerad, men efter ett par lyssningar lossnade det. Kan bara hälsa gubbarna välkomna tillbaka.

2. AC/DC, ‘Rejection’. Från “Power up”.

Som alla vet behövs det inte många sekunder för att höra vilket band det rör sig om. Med det sagt, är det inte per definition så att samtliga av AC/DCs låtar verkligen är bra. Något som de senare albumen lider av är att soundet är hugget i sten, medan ackordföljder och sångslingor inte alltid är minnesvärda. Den här låten placerar sig ovanför genomsnittet. Likt med ‘Realize’ tog det ett gäng lyssningar innan den började sätta sig på riktigt. Bra låt, men tiden får utvisa om den kommer att bestå som ett av de bättre mellanspåren bandet kläckt ur sig.

3. AC/DC, ‘Shot in the dark’. Från “Power up”.

Första singeln och därmed den första låten från skivan jag hörde. Videon var inte så mycket att hoppa jämfota över, men AC/DCs promoklipp är sällan cineastiska mästerverk. Sannolikt är detta en av de mest popinfluerade bitarna på skivan … eller, egentligen rör det sig kanske mest om Rolling Stones. Ett band jag aldrig förstått storheten med, om jag ska vara ärlig. Tja, vad ska man säga? Visst svänger det, men nog finns det bättre spår på det här albumet.

4. AC/DC, ‘Through the mists of time’. Från “Power up”.

För att vara det här bandet: ovanlig titel på en därtill ganska ovanlig låt. Börjar med ett i sammanhanget udda trumkomp (även om det kanske inte behövs mycket för att vara just ett sådant när det gäller AC/DC) … och en udda text. Formeln ändras och det fungerar ganska bra. Flera av gruppens riktigt bra låtar gör just det – som t ex ‘What’s next to the moon’, ‘The razors edge’ och  ‘Thunderstruck’. Det här är melodiöst och med stark refräng. Hade kanske gjort sig ännu bättre med en riktig Bruce Fairbairn-produktion från 1991.

5. AC/DC, ‘Kick you when you’re down’. Från “Power up”.

Enkel text till en enkel låt, som ändå lyckas få med det där lilla extra. Ettrigt riff som sitter i likt en könssjukdom. Det slår mig att just sådana här småriff dessvärre saknats i alltför stor utsträckning på merparten av AC/DCs senare skivor. Och för att vara en gubbe med grava mentala – och andra – problem ger Phil Rudd trumskinnen här en omgång de sent kommer att glömma. Likt Knoll och Tott efter ett kok stryk signerat en argsint Kapten Bölja.

6. AC/DC, ‘Witch’s spell’. Från “Power up”.

Det här hade kunnat vara ett överblivet spår från antingen ”Blow up your video” eller ”Ballbreaker”, om än med bättre ljudbild. Konceptmässigt undrar jag lite vad detta är tänkt att handla om. AC/DC med Brian Johnson bakom mikrofonen brukar inte innebära några viktigare textmässiga budskap, vilket är synd. Bon Scotts lyrik var nämligen på sina håll fantastisk. Här kan man ana ett aningens mer underfundigt ordtrixande, men det går dessvärre lite förlorat … för mig, i alla fall. Bra låt dock.

7. AC/DC, ‘Demon Fire’. Från “Power up”.

‘Mists of time’, ‘Witch’s spell’, ‘Demon fire’ … det hade kunnat vara titlar från en skiva med Venom. Nåja. AC/DC brukar ju vara ett minst sagt konsekvent band. Här låter det dock som om tämligen disparata delar satts ihop till en mindre koherent historia, för refrängen har väldigt lite att göra med resten. Pop och hårdboogie. Det funkar sådär. Och att rimma ”desire” med ”higher” … inte ens Australiens finest kommer undan med det längre.

8. AC/DC, ‘Wild reputation’. Från “Power up”.

Stampar på i ett lite snabbare midtempo och låter mer senare AC/DC än något annat. Givetvis är det inte dåligt, men kanske inte värst fantasifullt heller. Bäst är Johnsons pratsång i djupare tonläge, som fungerar förvånansvärt väl.

9. AC/DC, ‘No man’s land’. Från “Power up”.

Det glittrar till. En udda gitarreffekt ledsagar en in i ett stabilt komp. Tempot sänks lite, vilket faktiskt bara är en fördel. Udda det där. Ibland är det lätt att glömma bort att bandet fick sjukligt mycket av sitt sväng och sin dynamik tack vare att låtarna går betydligt långsammare än man tror. På något sätt låter ändå liveversionerna – som går i ett avsevärt högre tempo – svinbra.  Men men. Det här är bra skit.

10. AC/DC, ‘Systems down’. Från “Power up”.

På tal om det här med rim … ”Feed” och ”feet”. Magiskt. Lite som textraden ”Some like it hot/Some like it quite not so hot”, från ‘Playing with girls’ på skivan ”Fly on the wall”. Märker att även den här låten kommer till sin rätt först efter ett par genomkörare. Lite kontraintuitivt: man tänker sig att man antingen gillar AC/DCs verk omedelbart eller inte alls, men vid flera tillfällen krävs det ändå en del tålamod för att hitta nyanserna i spåren.

11. AC/DC, ‘Money shot’. Från “Power up”.

Även om titeln halvt antyder det, är det inte någon uppföljare till ‘Moneytalks’. Vilket kanske är lite synd, för skivan hade mått bra av en riktig kanonrefräng av det slaget. Vi befinner oss på näst sista låten, och även om helheten är fullt adekvat vill den där låten inte riktigt infinna sig. Man minns refrängen mer på grund av att titeln upprepas än på grund av melodin. Synd.

12. AC/DC. ‘Code red’. Från “Power up”.

En bra, om än inte en fantastisk, avslutning. Ett bra riff mot dunkande komp. Hybrid mellan sjuttio- och åttiotal. Lite mer tryck i ljudet hade gjort det hela ännu bättre, men vad fan. Återigen, välkomna tillbaka.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Tjena. Hatpastorn här. För er som glömt eller missat: