Hatpastorns likpredikan

Om ni undrar varför det inte kommit upp ett rykande färskt inlägg denna vecka så beror det bland annat på att jag suttit strandsatt i Östersund på grund av en hängig Audi. Tysk ingenjörskonst, jo jag tackar jag. Som tur var kunde jag och Hatpastorinnan bo hemma hos herr och fru Heidenhammer. I samband med detta besök fick jag även tillfälle att göra en rejäl skivsamlingsrazzia hemma hos den gode herr Hammer.

Herre Satan.

Då Heidenhammer är guden på att gå lös i REA-backarna visste jag att det skulle finnas mycket skrot, men inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle vara så pass illa. Till hans försvar bör dock tilläggas att han en gång i tiden fick en hel kasse med plattor från en skivbutik i Uppsala då de var totalt omöjliga att sälja.

Jag förstår dem.

Vi lyssnade på så mycket dålig musik att vi till slut inte längre visste vad som var bra och vad som var dåligt. En olustig känsla. Då vi gick igenom så pass många plattor kommer arbetet att bli omfattande. Därför tänkte jag höra med er i läsekretsen hur ni vill få det serverat.

Då de flesta inläggen i denna Likpredikan är hyfsat långa har Heidenhammer länge propsat på att dela upp dem. Personligen hyser jag en viss aversion gentemot ”fortsättning följer”-konceptet då hela min barndom bestod av att läsa Kalle Anka-tidningar där den sista delen i varje maffig skattjakt ALLTID saknades. Nu tänkte jag kolla med er hur ni vill ha det. Vill ni ha mastodontinlägg eller kortare avsnitt ni kan snaska på hela veckan? Gör er röst hörd i kommentarsfältet.

Nu tänkte jag sätta mig och tänka antiklerikala tankar samt scanna in några fler fanzines.

På återseende.

/Hatpastorn

Idag tänkte jag att vi skulle spexa till det lite och spana in vad motståndarlaget pysslar med. Dagens tema är nämligen life metal och ROYAL ANGUISH är bandet ni kommer att få stifta närmare bekantskap med. För er som inte känner till dessa ljusdyrkare sedan tidigare härstammar gruppen från USA och de har spridit den falska herrens ord sedan 1991. Detta gör faktiskt konstellationen dubbelt så gammal som den genomsnittliga HYPOTHERMIA-lyssnaren. Tolka det som ni vill. Med bedrövliga släpp som exempelvis ”Shocking the priest” och ”Tales of sullen eyes” i bagaget är ROYAL ANGUISH ett gäng som inte drar sig för något. Vill ni bryta fastan med en osmaklig soppa av kristen svartgothdöds paketerat av skivbolaget Fear Dark Records är detta något för er. Vi andra kan under tiden inventera i tjära och fjäder- förrådet alternativt trycka upp intoleranta anti-flyers.

Varför just ROYAL ANGUISH? Jo, för att jag har haft en av deras låtar på hjärnan exakt hela veckan. Om ni visste hur surrealistiskt det är att ha en låt med en Kristusorkester malandes i skallen medan man leder djur till slakt skulle ni … ja, inte vet jag. Märkligt är det i alla fall. Anledningen till att detta musikstycke klamrat sig fast i mitt medvetande är att jag råkade ramla över en av deras musikvideor på Youtube. Givetvis var jag tvungen att kolla på den ett par gånger för mycket varpå eländet hamrades in i skallen på mig. Detta inlägg kan ses som ren exorcism. Innan vi kastar oss in i hetluften tänkte jag i långa drag redogöra för innehållet så ni i alla fall har ett val om ni vill kolla på smörjan eller inte.

Som den pedagog jag är börjar jag med att beskriva medlemmarna. På gruffsång och gitarr finner vi en halvfigur med ett försök till ett grekortodoxt skägg som varken kan sova, springa eller se tuff ut framför en kamera. Att snubbla är dock något han behärskar till fullo. Främst när han planterar sitt tryne i gyttjan framför en lakansbeprydd gestalt. Hans ansikte kommer ni att få se en hel del av. På sologitarr har vi en eyelinerbeprydd Jean-Luc Picard från Star Trek. Han ser man inte så mycket av, förutom när han spelar sina fantastiskt sura och ljusdyrkande solon. På tal om sol, bakom pianot hittar vi solsystemets grinigaste snubbe som tar varje tillfälle i akt att blänga surt in i kameran medan bockskägget fladdrar hotfullt ovanför tangenterna. Den som kan hålla sig för skratt varje gång han visas i bild med mungiporna nere vid fotknölarna saknar all sorts form av humor. Trummisen består mest av hår så han/hon/den/det kan vi skita fullständigt i. Någon som däremot syns hela tiden är fruntimret som sjunger. Självfallet står hon och headbangar sådär hopplöst som bara tjejer i könskvoterade gothband kan göra. Ni vet, slänga med huvudet lite nonchalant från sida till sida medan man vickar på lillstjärten. Ungefär som AMON AMARTH gör. I övrigt är hon mest bara brunhårig samt använder munnen på ett egendomligt vis. Det kan vara jag som jobbat med djur för länge, men det ser faktiskt ut som att hon idisslar när hon sjunger.

Basisten …

Ja, är det någon som gör mig genuint förbannad i ROYAL ANGUISH så är det fåntratten som sköter instrumentet med de fyra strängarna. Ni vet det där instrumentet man egentligen bara använder två strängar på. Om ens det. Innan ni trycker på ”play”, föreställ er detta: tänk er utseendet på ett valfritt krokantansikte från COAL CHAMBER efter en ofrivillig helkväll med Mr Manrape, ett storpack lättsaltade krabbkön och en helbutelj handsprit. EXAKT så ser han ut. Karln har ett förargelseväckande utseende och förtjänar obestridligen att slås i kallt stål. Ibland kan jag komma på mig själv med att slå på videon bara för att kunna reta upp mig på hans uppenbarelse. Han är smuts.

Vi lämnar medlemmarna och går över till själva videon. Ja, någon direkt handling tror jag inte att den har. Om man inte räknar med skäggläckrot som ömsom sover, ömsom springer och ömsom krälar i stoftet. Det kanske finns en handling men då dilettanten som gjorde videon tyckte att det var betydligt roligare att klippa likt en frisör på lettiskt fultjack än att faktiskt skapa något vettigt lämnar jag den frågan därhän.

Själva låten då? Den är fruktansvärt dålig och är ett typexempel på hur kasst det blir när ett band är demokratiskt. Allt är med. På en gång. Samtidigt. Ljudbilden stinker studiecirkel lång väg. Vill ni veta hur sticket i låten går? Doff doff doff doff, doddelidoddelidoddelidoddeli. Att undertecknad ens lyckats få detta på hjärnan är imponerande. Jag har inte luskat ut vilka som skrivit vad, men en sak vet jag. Allt som är dåligt är basisten ansvarig för. Han är smuts.

God natt.

/Hatpastorn

 

 

 

 

När det kommer till det musikaliska träsk som kallas NSBM är det svårt att veta vart man ska börja. För enkelhetens skull så blir NOKTURNAL MORTUM första band till rakning. Inte för att de var först, de hoppade på bandvagnen relativt sent, utan för att det är en konstellation jag avskyr av hela mitt väsen. Nu kanske ni undrar varför? Det finns ju betydligt sämre band att hacka på. Ja, ni har helt rätt. Det finns sämre grupper, men finns det ett band som för mig representerar svartmetallens totala död i slutet på 90-talet är det just NOKTURNAL MORTUM. Tillåt mig utveckla detta lite närmare.

Svartmetallscenen i slutet på 90-talet var som vi alla vet ingen höjdare. Om black metal mellan 1992 och 1995 är filmen Highlander 1 så är black metal mellan 1998 och en bra bit framåt Highlander 5: The source.

Ni fattar allvaret.

1998 var jag helt matt. Det släpptes knappt något vettigt alls och alla de gamla banden som varit bra hade antingen lagt ner verksamheten eller blivit så satans märkvärdiga att deras nya musik var totalt olyssningsbar. En dag damp Nuclear Blast-katalogen ner i min brevlåda och jag fick veta att det nya svarta var ett gäng från Ukraina som hette NOKTURNAL MORTUM. I en enorm annons salufördes de som ”a mix between DIMMU BORGIR and CRADLE OF FILTH”. Nuclear Blast gjorde även en stor sak av att de var från just Ukraina samt att de hade inte bara en, utan två keyboardister. Jo, jag tackar jag.

Självfallet skrattade jag hånfullt och bestämde mig för att den här fällan skulle jag ALDRIG falla i. Några dagar senare damp ett paket från Ginza ner på hallmattan och där fanns NOKTURNAL MORTUMs debutplatta ”Goat horns”. Jag vet faktiskt inte varför jag beställde den, men jag antar att det fanns en brinnande desperation att kanske, bara kanske, skulle den här skivan i alla fall vara helt OK. Om inte annat är det ett solklart tecken på en grav hjärnskada.

Jag slungade in skivan i stereon och det lät exakt som jag anade att det skulle göra. Blöt medioker svartmetall med svaga sånginsatser, mystisk produktion och tonvis med tidstypiska syntmattor av det mer obehagliga slaget. Jag visste nu att svartmetallen var död. Inte för all framtid, men för en lång tid framöver. När jag fick höra det här partiet var måttet definitivt rågat.

Jag stängde av smörjan och arkiverade CD-skivan i samlingen under bokstaven ”N”. ”N” som i ”Nej tack”. Där fick den stanna. Jag plågade inte ens min bekantskapskrets med den och DET är ett tecken på att en platta är riktigt sunkig.

Efter det sket jag fullständigt i allt bandet hade för sig.

Ända tills 2002 då jag gjorde det enorma misstaget att skapa en användare på Helgon.net, som det hette på den tiden. Allt var frid och fröjd tills jag fick veta att det fanns ett black metal-forum på denna sida. Lyckligt ovetande navigerade jag mig fram, klickade på länken till det specifika forumet och…

Plötsligt exploderade hela universum.

Den nivå av hjärndödhet jag fick se folk spy ur sig gör mig än idag helt mörkrädd. En glad yngling frågade vad det var för skillnad mellan LP och vinyl. En annan undrade hur det kom sig att så många inom black metal-genren var adliga. Stackaren trodde alltså att alla som kallade sig ”Lord” och ”Count” gjorde det på riktigt. Jag fick även veta att allt jag kallat black metal inte alls var black metal. Det var norsecore, en benämning dummare än något annat jag hört. Det värsta var dock Wikipedia-satanisterna samt ynglingarna som överdoserat på anus.com. Dessa genomruttna as, som mer eller mindre var födda på 90-talet bör tilläggas, hade åsikter om black metal, genren jag dyrkar över allt annat, som fick mig att allvarligt fundera på att bränna hela min skivsamling. Givetvis spydde de på DIMMU BORGIR med motiveringen att de blivit så melodiska och att deras tidiga alster minsann var så mycket råare.

Lyssna på ”For all tid”. Den som påstår att det alstret är en rå och omelodisk historia har samma existensberättigande som en illaluktande flytning. För att tydligöra detta så bifogar jag slagdängan ”Stien”. I slutet finner vi för övrigt ett parti som kommer att analyseras närmare under nästa black metal-turkhits.

Det fanns dock något som alla i detta vederstyggliga forum hyllade till skyarna. NOKTURNAL MORTUM. Jag höll seriöst på att få en hjärnblödning. Hur man kunde gilla detta och samtidigt spy galla över DIMMU BORGIR var för mig totalt obegripligt. Till slut fann jag svaret. NOKTURNAL MORTUM var visst ett NSBM-band, den senaste trenden som kidsen svalde utan en tanke på tarmsystemet. Det lustiga är att när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster på Nuclear Blasts underkatalog Radiation så var det ingen som ens knystade om att detta skulle vara just NSBM. Tyskar är som vi alla vet hyfsat känsliga när det gäller dylika saker och hade Nuclear Blast ens anat att ukrainarna var nationalsocialister är jag övertygad om att de aldrig släppt deras två första album. Jag kan dock ha fel. Nä, det har jag fan inte. Nuclear Blast skulle aldrig ha vågat. Å andra sidan så blev DIMMU BORGIR upplockade på Nuclear Blast trots att de släppt en skiva på No Colours SAMT uttryckt sig hyfsat osmidigt i diverse intervjuer. Jag låter detta vara osagt men när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster hörde jag som sagt inte så mycket som ett pip från något håll att de delade Rob Darkens livsåskådning.

Som ni kanske förstår så var NSBM-trenden enorm efter millennieskiftet. Inte helt oförståligt. Folk jagar hela tiden det mest extrema och då svartmetallen kändes hyfsat ofarlig så blev den genast lite mer spännande då det flörtades med extrema politiska åsikter. Detta kommer jag återkomma till lite närmare i framtida manifest. Tro inte att NSBM är en genre man betar av i en ynka artikel. Nä, det finns stoff för flera år framöver. Om ni visste hur många timmar jag och Dr Panzram diskuterat exempelvis Capricornus trumspel samt introt till GRAVELANDs ”In the glare of burning churches” skulle ni springa skrikande.

Skit samma.

Det dröjde tack och lov ända tills 2008 innan jag kom i kontakt med NOKTURNAL MORTUM igen. Jag surrade med Dark Forces-Lars om just black metal och ämnet gled in på dessa satans ukrainare. Han lovade emellertid dyrt och heligt att de ryckte upp sig rejält efter debutplattan och att jag borde kolla in ”NeChrist”, deras tredje album som släpptes 1999. Med viss skepsis införskaffade jag den och …

Ja, exploderade inte universum så exploderade i alla fall jag i en skrattattack av kataklysmisk karaktär. Den första låten, ”The funeral wind born in Oriana”, stoltserar nämligen med ett avgrundslikt intro. Om man satte en blind man i ett rum och slog på brasiliansk fjärtporr för att sedan smyga på denna platta skulle han omöjligen kunna höra skillnaden. ”Funeral wind”. Jojo. Hur resten av skivan låter har jag seriöst inte den blekaste aning om. Jag stängde av i samma ögonblick som de fisit klart.

Sammanfattningsvis är NOKTURNAL MORTUM gruppen som startade som en medioker DIMMU BORGIR-klon, blev NSBM som genom ett trollslag och släppte en platta som bokstavligen skiter dig rätt i örat. Numera verkar de distanserat sig från hela NSBM-prylen, de är inte ens stämplade som det på metal-archives längre utan för närvarande kallas deras tonkonst ”folk symphonic black metal”. Folk fortsätter att höja skiten till skyarna. Jag vill bara skrika. Oavsett deras politiska tro så spelar de utstuderad svartmetall med synt. Varken mer eller mindre. Ingen brydde sig förrän dagen då de helt plötsligt var ett uttalat NS-band. Tro mig. Få sprang till skivbutiken när ”Goat horns” släpptes. Låt er inte luras av att albumet har ett snittbetyg på 90 % av 100 % möjliga på metal-archives. Allt är bara svarta stinkande lögner skrivna från 2004 och framåt.

Jag är fan alldeles svettig och då har jag inte ens börjat med att redogöra för mina åsikter gällande deras otaliga sidoprojekt.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Tyckte ni att introt på ”NeChrist” lät bekant?

/Förintelseförsamlingen

Dr Panzram skickade mig denna hemmasnickrade juvel och bad mig skriva några rader om det behövdes. En bild säger mer än tusen ord. Imorgon blir det ett vansinnesinlägg där ni bland annat kommer att få läsa om en colombiansk Dio utan överläpp, glada frisyrtyskar som gnager på en gitarr samt aggressiva svenskar som djuphavsfiskar i grumliga vatten. Vad denna oheliga treenighet kan ha gemensamt kan ni börja fundera på redan nu.

På återseende.

/Hatpastorn

En av mina absoluta favoritsysselsättningar, förutom att tråka Heidenhammer för att han dyrkar EMINENZ, är att läsa fanzines. Nu när jag äntligen fått tummen ur röven och införskaffat mig en ny fungerande scanner tänkte jag dela med mig av dessa gamla skrifter till er. Finns det intresse så kan jag ordna så ni kan tanka ner publikationerna i PDF-format. Hojta till i kommentarsfältet om så är fallet. I nuläget får ni högerklicka på miniatyrbilderna och skicka ut möget i ett nytt fönster. Omständigt? Inte hälften så omständigt som det var att scanna in ett legendariskt sladdrigt fanzine utan att få ett mentalt framfall.

Först ut är Pure Fucking Hell Magazine nummer fyra som släpptes 1996. Denna införskaffades på Skivboden i Sundsvall samma år. Priset? Tjugo spänn. På ytan kan detta se ut som ett ganska anspråkslöst zine, och ska jag vara ärlig så är det inte precis Slayer Mag vi snackar om här. PFH-Mag har emellertid en viss je ne sais quoi och innehåller en hel del guldkorn. Då detta var ett finskt projekt kan det ses en smula underligt att inga finska band var intervjuade, men då vi istället serveras mycket norskt och svenskt har man lätt överseende med detta. Lägg därtill att engelskan är ganska skaplig. Finländare och det engelska språket brukar annars vara en lika god kombination som köttfärssås och nytvättade jeans.

Nu kör vi.

Man ska inte döma boken efter omslaget heter det, det talesättet uppfanns när omslaget till detta nummer såg dagens ljud. Helvete vad fult. Här finner vi en deprimerad gråsten bland massa stamkvistade träd. Udda var ordet. Notera den totala skevheten mellan den uselt inklippta teckningen och texten. Genialiskt.

Ledaren, en hyfsat kortfattat historia, kan man snabbt skippa. Det som är intressant på sida ett är annonsen för Northern Lights Design. Jag undrar än idag hur många det var som anlitade dessa lirare.

 

Näst på tur är en magisk annons från Malicious Records, bolaget man kunde köpa blint ifrån. Jag blir än idag alldeles varm i själen så fort jag ser Malicious-logotypen. Kul kuriosa är att GORGOROTH skulle ha släppt en platta vid namn ”Död”. Så blev det inte. Att Malicous Records gick i graven är synd och skam.

Två sidor MARDUK finner vi härnäst. Inga krusiduller. Bandfotot är rent guld.

 

THORNS bjuder även de på två sidor hyfsat matnyttig information. Det jag alltid undrat över är hur repningarna i fängelset faktiskt gick till. Faust berättar här att repmöjligheterna på kåken inte var bra men acceptabla. Jag orkar däremot inte klämma in ett jail house rock-skämt. Att frågorna är längre än svaren tyder på att Faust säkert var skitpeppad på ännu en intervju från ett zine ingen människa hört talas om.

 

På tal om snubbar som inte orkar svara på frågor är GORGOROTH näst på tur. Här får vi dock veta att tredje och fjärde plattan skulle hetat ”Gorgoroth” och ”Krig”, varpå den femte skulle hetat ”Antichrist”. Med tanke på att en av skivorna enligt bolaget skulle hetat ”Död” spädde detta på den totala albumförvirring som tog fart i min hjärna vid denna tidpunkt. Då det ej fanns nymodigheter som Internet var det ett detektivarbete av rang som krävdes för att reda ut begreppen. Till GORGOROTHs försvar måste jag emellertid säga att bandfotot är helt monumentalt. På tal om förvirring så ser vi här att Grim kallades Storm en sväng. Är det bara jag som bryr mig om sådant här förresten? Man känner sig en smula mentalt ostabil ibland.

 

ZEMIAL, det grekiska bandet INGEN brydde sig om. Däremot är det en informativ intervju och logotypen mördande snygg. Min favoritdel är dock annonsen för GRAND BELIALS KEY där Lord Vlad Luciferian, mer känd som ANCIENTs gamla frontman Lord Kaiaphas, poserar så svetten lackar. Schismen som blev mellan honom och resten av grabbarna i GRAND BELIALS KEY är tidlös underhållning. Mer om det vid ett annat tillfälle.

 

Att läsa recensioner var alltid en av höjdpunkterna när man slukade fanzines. Pure Fucking Hell Magazine hade tyvärr en sparsmakad attityd till detta varpå dessa sidor kvickt kan ignoreras. Annonsen från Merciless Records kan ni även den skita i, de släppte nästan bara dynga.

 

Närapå tre sidor ABSCESS bryter av svartmetalldominansen. Personligen har jag alltid föredragit AUTOPSY, men ingen som är vid sina sinnens fulla bruk tackar nej till en intervju där Chris Reifert medverkar. På nyhetsavdelningen som avslutar ABSCESS-intervjun får vi bland annat lära oss att NEPTUNE TOWERS tredje platta ”Space lab” är inspelad och klar. Som vi alla vet såg den aldrig dagens ljus. Det kanske var lika bra det, sist Fenriz släppte gamla godbitar gick plattan under namnet ”Engangsgrill” plus att Nattefrost tramsade runt på B-sidan. Under all jävla kritik.

 

En fet annons med STORM kanske är något att skriva ut och sätta upp på väggen. Eller inte.

Sista band till rakning är ABRUPTUM, ett gäng jag aldrig begrep mig på, däremot är intervjun riktigt läsvärd. Synd att IT aldrig släppte sin bok. Den hade jag hemskt gärna satt tänderna i. På tal om böcker måste jag påminna Kamijo att han fortfarande inte gjort något vettigt med sin Mortiis-bok. Om vi återfår till detta fanzine så har jag länge funderat på att tatuera in ZYKLON-Bs annons över hela ryggen. Råare än så kan det knappast bli.

 

Vi rundar av detta vansinnesprojekt med en fet annons för DARKTHRONEs magiska ”Panzerfaust” och drömmer oss tillbaka till en tid då det inte fanns en tanke på att döpa ett album till ”Engangsgrill”.

/Hatpastorn

Då var det då äntligen dags för mig att hämnas på Heidenhammer. Jag funderade först på att sätta ihop en lista över de mest hopplösa låtar jag kunde tänka mig, men det hade varit för lätt. Istället använde jag mig av Hammerheart Records samlingsvolym ”Music for generation armageddon” från 2002. Här finner vi arton låtar av minst sagt varierande karaktär. En del bra, en del dåligt och en enorm del mediokert själsdödande trams. Det som är intressant med att göra ett låtsnack som bara består av låtar från ett visst årtal och ett visst bolag är att man får en inblick i vad som var populärt just då. Som ni kommer att märka så var 2002 inte direkt ett musikaliskt kanonår. Just Hammerheart Records kommer jag granska lite noggrannare framöver då det var ett skivbolag som det finns en hel del att säga om. Jag känner oroväckande många som släppt plattor hos dessa holländare och gemensamt för dem är att INGEN har något positivt att säga.

Nu kör vi.

MERCENARY – “Seize the night”.
MERCENARY var det där bandet som fick rätt bra recensioner då det begav sig. Trots det känner jag ingen som någonsin ägt en skiva med gruppen ifråga eller ens funderat på att införskaffa en. Ett av MERCENARYs största problem var att de var ifrån Danmark. Dansk metal bör som vi alla vet närmas med största försiktighet. Att det musikaliska var en ganska fet och såsig historia gjorde inte saken bättre. Bearnaisesås är schysst att ha på maten, inte på stereon.

L H– AMON AMARTH!
HH – CEPHALIC CARNAGE! Eller demodödsthrash från Övik.
L H– Jag tippar på Kanada. Argentina?
HH – Meningslöst land typ Belgien.
L H– Äh, det här kan vara vad som helst.
HH – Det måste bara vara en siffra med i bandnamnet.
LH – 13? Eller 2 som i KILL 2 THIS.
HH – DYSMORPHIC 13?
HP/LH – HAHAHAHA!

Det är danskt.

HH – Plötsligt föll alla bitarna på plats. Är det HATESPHERE eller någon annan skit?

Ledtråd: BOLT THROWER har en skiva som heter så.

HH – Det är alltså det här som är MERCENARY? Ibland är det bättre för bandets skull att man inte har hört dem. Åh, jag blir riktigt jävla irriterad när jag hör det här.
LH – Hade inte Danmark med det här i schlagerfestivalen?
HH – Jag tror det. Grymt mycket vind i håret under gitarrsolot. Mycket puta med munnen och gå ner på knä. Som en avdankad godispåse av absolut sämsta tyska sort.

SATARIEL – “Coffin gateways”.
SATARIEL har en av världens snyggaste logotyper. Punkt. Synd bara att den inte användes på detta album. Det märkliga i detta låtval är att om Hammerheart varit smarta hade de tagit med ”Holy trinity” istället. Dels är den skivans starkaste kort och i ett rent marknadsföringsmässigt syfte hade det väl varit hyfsat fiffigt att pusha extra hårt på att Messiah Marcolin gästsjunger.

HH – DARKANE?
LH – Umeå?
HH – Trollhättan?
LH – Luleå? Rätt tekniskt det här.

Typ rätt. Bandet är en soppa av norrländska musiker. Vi säger att Boden, Umeå och Luleå är rätt.

HH – Inte helt uselt. Och DÄR kom rensången. Jag blir så matt.
LH – De har en alldeles för bra trummis. Lite väl cleant ljud för min smak, men i övrigt var detta inte alls dumt.
HH – Sååååå tvåtusentvåproduktion.

Ledtråd: Bandnamnet är ett demonnamn.

LH – BAAL!

Det är SATARIEL.

HH – ÄR DET HÄR SATARIEL!?  Dem såg jag live i Umeå en gång. ”Hellfuck”-demon var inte alls så pjåkig vill jag minnas.

MORIFADE –”Lost within a shade”.
Ständigt aktuella MORIFADE. Ja, vad ska man egentligen säga? Ur ett rent musikaliskt perspektiv är grabbarnas power metal varken sämre eller bättre än alla andra grupper i genren som släppte album vid denna tidpunkt, men för att uttrycka sig milt är detta inte direkt min kopp sprit. Däremot är det tidlös underhållning att tråka ALGAION-Kamijo att han lirar med dem. Då jag varit så elak med honom på senaste ska jag vara så trevlig att påstå att MORIFADE aldrig var lika värdelösa som det tidlöst genomruttna skitbandet SONATA ARCTICA. Det kan vara det finaste omdömet dessa grabbar någonsin fått.

LH – Finskt. Eller tyskt.
HH – Åh, herregud.
LH – Jag får farliga The decline of western civilization part 2-vibbar. “He´s a foxy guy”!
HH – Italienskt? Det är smaklöst och det är hurtigt och de borde skämmas.
LH – Texten känns inte speciellt tysk. Men likväl sådär härligt smaklös.
HH – Det låter nordgermanskt med en fadd portugisisk eftersmak.

Det är svenskt.

HH – Är det MORIFADE!?
LH/HH – Haha! Ständigt detta MORIFADE.

NECROPHOBIC – “Dreams shall flesh”.
Finns det ett band som haft oflyt i sina val av skivbolag måste det väl ändå vara NECROPHOBIC. Black Mark Productions, Hammerheart Records och nu det sjunkande skeppet Regain Records. Nu vet jag inte hur hårt grabbarna drabbats av dessa bolags aktiva val, men jag anar att de hade varit ett betydligt större band om de haft ett skivbolag som satsat lite hårdare. Rent musikaliskt finns det inte så mycket att orda om. Klassisk Stockholmsdöds av ädlaste valör.

HH – Det här måste vara NECROPHOBIC. Jag såg dem i Umeå typ 2003.
LH – Usch för gitarrsolot.

Det är alltid lika kul att skriva en smärre uppsats om bandet ifråga när deltagarna gissar rätt efter två sekunder.

DEMONS OF DIRT – “In dreams”.
Dessa grabbar kom från Sveg och jag tror att jag varit på fest med en av snubbarna när jag gick i gymnasiet. Mer finns inte att säga då deras musik var lika minnesförlustsframkallande som det kalaset. Det sista jag minns är att Near Dark-Tobbe försökte steka en varmkorv i en kaffebryggare. Observera att jag skrev steka. Heidenhammer spydde dessutom svart slem under festens slutskede.

HH – Trött ATG-thrash.

De kom från Sveg. Tre ord i bandnamnet.

HH – TBV?
LH – Ingen aning men det lär vara något extremt skitnödigt.
HH – Det låter som det saknas något i produktionen.
LH – Ja, det tunga.

DEMONS OF DIRT.

HH/LH – ???

SINISTER – “Bleeding towards the vendigo”.
Av alla band jag skitit fullständigt i måste SINISTER tillhöra den absoluta toppen. Trött holländsk döds som inte blev ett dugg mer spännande bara för att de tog in en tjej på sång.

LH – Jag vet vilka de lyssnat på iallafall. Sanslöst CANNIBAL CORPSE-doftande.

Ledtråd: Tjej på sång.

HH – Det här är allt som blev fel med dödsmetallen.
LH – De saknar det där psykstörda. Jag tror inte på att de är kapabla att mörda någon.
HH – Det här är life metal.

SINISTER.

HH – Är det här SINISTER? Fan också. Har de legat på Hammerheart? Ja, någon storsäljare hos Nuclear Blast blev de nog aldrig.

DIVERCIA – “Modus operandi”.
Detta var en konstellation som bara existerade i en kall meningslös tomhet. Jag kan sätta en hundring på att ingen av er i läsekretsen någonsin hört talas om DIVERCIA tidigare.

LH – Usch! Garanterat franskt.
HH – Jag skulle också gissat på det. Sångaren heter Laurent och bär plagg i krossad sammet. Fy fan vad dåligt.
LH – Samt har en svart utväxt som är väldigt långt ner. Han var gothare tidigare, mognade men har kvar samma lidelse. Och samma synt som när han var fjorton.
HH – För att inte tala om hans läderbrallor med snörning på sidorna. Borde inte det här ligga på Holy Records?
LH – Det är inte tillräckligt pretentiöst och finskt.

Det är DIVERCIA och de kom faktiskt från Finland.

HH – Vilka?
LH – Divorceia.

INTERNECINE – “The elder gods”.
Arbetsnarkomanen Jared Anderson nöjde sig inte med att spela i både HATE ETERNAL och MORBID ANGEL utan var tvungen att dra igång detta sidoprojekt som lät som en mer urvattnad version av nyss nämnda konstellationer. Få brydde sig. Några år senare dog han.

HH – Väldigt framträdande hi-hat.
LH – De här kan vara vad som helst. BLAZING ANAL STICHES?
HH – Är det såhär GODHATE låter?

INTERNECINE.

HH – Omöjligt att gissa. Sjukt intetsägande.

PRIMORDIAL – “The heretics age”.
På tal om udda låtval att ta med på en samlingsskiva är detta ett gyllene exempel. PRIMORDIAL är ett fantastiskt band och ”Storm before calm” är ett monumentalt album. Synd bara att de inte valde att ta med brottarhiten ”Cast to the pyre” istället. ”The heretics age” är nämligen inte alls speciellt representativ för det övriga materialet, även om det är en minst sagt hejig bit.

HH – Det här lät schysst. Är det norskt? Det låter som ODIUM. Fy fan vad jag kommer att få äta upp det här men detta var jävligt bra. Det här är väl fan inte VINTERSORG?

HAHA!

HH – Ja, man blir ju döv efter all dålig musik. Ät ett berg avföring och försök sedan äta en kexchoklad.

PRIMORDIAL.

HH – Kuken.
LH – Hyfsat osannolikt arrangemang.

BLOOD RED THRONE – “Souls of damnation”.
Dessa norrmän fick någon sorts form av hype, av största sannolikhet tack vare medlemmarnas tidigare eskapader. Jag förstod dock ingenting. Ett hopplöst försök att spela amerikansk death metal med dåligt ljud var vad det var. Bandbilderna var emellertid rätt käcka.

HH – Jag hatar trumljudet.
LH – Ganska bra sång. Ganska. Bandet heter garanterat något med “Rotten”.

Bandnamnet består av tre ord. Ett norskt band.

HH – BLOOD RED THRONE. Ja, det var aldrig något att hänga i julgranen. Det här gör mig nästan förbannad. Om deras bandbilder var på riktigt skulle jag vara glad. Där sköt de sig.

DANSE MACABRE – “Danse macabre”.
Minns ni när Jan från ANCIENT RITES fick fnatt och startade legendariskt ruttna DANSE MACABRE? Inte? Jag minns det i alla fall. Med fasa.

Jag visste ärligt talat inte att de gjort en musikvideo så se detta som en ren ”bonus”.

LH – Är det den holländska vampyren Odin på sång?
HH – Är det AND OCEANS?

Titeln är vad bandet heter.

HH – Skit? Det här måste vara Hammerhearts svar på MISANTHROPE.

Belgiskt.

HH – Ja, det var ju inte ”Towards the skullthrone of Satan” i alla fall.

Det var DANCE MACABRE.

LH – Ja, makabert var det i alla fall. Fantastiskt dåligt. Är det bara jag eller lät oroväckande många band såhär?
HH- Det stämmer. När folk i märkvärdighetens namn skulle sluta i sina ordinarie band för att utforska genrer som goth gick allt åt helvete. Detta är ett typexempel.

SEVERE TORTURE – “Butchery of the soul”.
SEVERE TORTUREs debutalbum “Feasting on blood” har gått någotsånär varm i min stereo genom åren. I vanliga fall har jag inte mycket till övers för dylik musik men dessa holländare har något speciellt. Det kan vara den rassliga produktionen och den orimliga sången som tilltalar mig. Lägg därtill att detta är relativt okomplicerat. Vi slipper onödiga trix och labyrintartade arrangemang. Hatten av!

Snygg stavning av snubben som lagt upp videon.

LH – DEVOURMENT?
HH – BRÖTLERS?
LH – FESTERING…
HH – Ja, definitivt något med FESTERING. FESTERING CLITPEEL?
LH – Det låter som ett framfall. Bättre än DEVOURMENT.

SEVERE TORTURE.

LH – Ja, men det var ju typ det jag sa.
HH – Close enough. Jag ska maila dem och be dem ändra namn till FESTERING CLITPEEL.

THYRFING – “The giant´s laughter”.
Ännu ett bisarrt låtval av Hammerheart. Jag har hört min beskärda del av THYRFING genom åren men skulle någon spela upp den här låten för mig skulle jag aldrig kunna gissa att det var just THYRFING. Jag anar att grabbarna överdoserade på ENSLAVEDs ”Monumension” innan de skrev detta.

LH – Man vad i Satan? De här heter säkert något i stil med BENEATH THE SILENT LUNAR ECLIPSE.
HH – Sångaren sjöng ju i sitt eget band.
LH – Omslaget är garanterat lila.

Det är svenskt.

HH – Är det HAVAYOTH?
LH – Är det förvirrade ungdomar? Brände de ner ett tält och fick spela in en demo?

Var snälla nu, det här kommer jag få fan för.

HH – Sångaren har garanterat kickat minst femtio personer som ifrågasatt hans konstnärliga vision.

Där stoppar vi! Det här är THYRFING och jag kommer få fan av Väänänen för det här.

LH/HH – Hahahahaha!
LH – Rensången luktar tung lugg som måste kastas för varje stavelse.
HH – Thomas, förlåt.

CARPE  TENEBRUM – “To see your name”.
CARPE TENEBRUM var det där projektet som inte riktigt visste vad det ville. Ena sekunden var det söt black metal och nästa sekund amerikansk dödsmetall. Vidrigt fula omslag hade de också. När den rödhåriga titanen Astennu lyckades bli kickad ifrån samtliga norska band samtidigt drog han igång detta projekt igen och när det kommer till grupper ingen brydde sig om tillhör CARPE TENEBRUM eliten. Denna låt är tagen ifrån projektets svanesång.

LH – Det var visst fler band som brände ner tält. Och hade trummaskin.
HH – Jag blir så trött.
LH – It´s a deep gory pit att hitta all den här skiten. Här har vi en snubbe som hittat ett bra riff och spelat in det på datorn så snabbt han bara kan.
HH – Det låter verkligen som en förproduktion som något spelat in på datorn. Jösses.

Soloprojekt från gammal DIMMU BORGIR-gitarrist. På första plattan hade de en tecknad jättespindel som knullmördade en brud på omslaget.

HH- Nej! Den där jävla skitskivan som du alltid plockat fram tidigare. Det är CARPE TENEBRUM. Jag har garanterat hört det här bandet tjugo gånger i sådana här tävlingar.
LH – Och du mindes inte vilka de var?
HH – Du, det kan ingen.

CRUACHAN – “The children of Lir”.
CRUACHANS debutalbum “Tuatha na gael” är en imponerande uppvisning av black metal och irländsk folkmusik. Sedan dess har de spelat hemsk folkmusik. Med avgrundslik produktion. Simon Ulfsbäcker som skrev för Close-Up en gång i tiden beskrev detta som ett ”könskvoterat lattjolajbanprojekt”. Jag kunde inte sagt det bättre. Till irländarnas försvar måste jag säga att deras senaste vax är en klar uppryckning. Denna låt är emellertid tagen från deras absoluta bottenperiod.

HH – Är det här på riktigt?
LH – Jag gillar det redan. Eller vänta lite nu. Nähä, jag ville så gärna att det skulle vara bra.
HH – Cru.. Crua.. Kruk… CRUACHAN! HA!
LH – Hade det varit på svenska hade det kallats vit makt-musik.
HH – Vit maktkamp på Falcon Crest. Hur fan kunde det här släppas.
LH – Man ska inte ha med flickvänner på sång.
HH – Jo, bättre det här än att kidsen ränner på stan.
LH – Tar låten aldrig slut?
HH – Nej. Versen är för övrigt stulen av FALKENBACH. Kan inte jag få dricka sprit nu?

REBAELLIUN – “Rebellious vengeance”.
När det kommer till brasiliansk djungelpunk har jag alltid föredragit sorgligt underskattade ABHORRENCE framför KRISIUN och REBAELLIUN. Vill ni ha rens så köper ni ”Evoking the abomination”. Se det som ett tips från coachen. Snackar vi REBAELLIUN istället så var de rätt schyssta de med, men lånen från KRISIUN blev ibland lite väl påtagliga.

HH – Då var BRÖTLERS tillbaka.
LH – Ja, det här var ju allt samtidigt.
HH – Varför tjafsa? Det är såhär demokratiska band måste fungera i praktiken.
LH – MORBID ANGEL på speed.

Brasilianskt.

HH – KRISIUN? Jag erkänner att det var ett bra tryck iallafall.
LH – Det här var den mest malplacerade sologitarren jag hört.
HH – Bedrövligt.

REBAELLIUN

HH – Jaha, där ser man.
LH – Samplar man en myggsvärm så låter det såhär. Grundtanken var god. Men så mätt man blir.

IMPIOUS – “Dead eyes open”.
En gång i tiden fanns det ett fantastiskt bra band från Trollhättan som hette CROWN OF THORNS. De släppte bland annat en fullängdare vid namn ”Eternal death” som än idag är ett av mina absoluta favoritalbum. Efter det bytte de namn till THE CROWN och blev betydligt sämre. Nu kanske ni undrar varför jag yrar om CROWN OF THORNS istället för IMPIOUS? Ja, lyssna och bedöm själva. När det kommer till att ogenerat stjäla ett annat bands musik rakt av vinner IMPIOUS guldmedalj.

HH – Kom igen Trollhättan. Det här låter som om TRIBAL INK-Uffe skulle försöka komma tillbaka till usla IMPIOUS genom att skriva ett gäng trötta låtar.

Det är IMPIOUS.

HH – HAHAHA!!!
LH – Jag hatar band där man hör att gitarristerna lyssnade på BLIND GUARDIAN i tonåren.

HAGALAZ RUNEDANCE – “Frigga´s web”.
Jag hade skyhöga förväntningar på detta då jag i min vildaste fantasi trodde att det skulle vara en fortsättning på dark ambient-projektet AGHAST. Det visade sig vara helt felaktigt. Vad man fick var en trist neofolk-historia där antalet minnesvärda partier var lika med noll. Att kvinnan bakom projektet, Andrea, släpade med sig sin dåvarande make Samoth till skivinspelningarna gjorde ont värre. Vi vet alla hur illa det gick när Ihsahn skapade musik tillsammans med sin fru i PECCATUM. Detta är inte lika hemskt, men under ytan lurar en Lovecraft-doftande skräck.

LH – SÄCKPIPERS?
HH – Är det LORD WEIRD SLOGH FEG?
LH – Det här kan vara bra. Synd bara att man alltid blir besviken. Eller vänta, det var inte så tokigt. Förutom att det inte händer någonting.
HH – CEPHALIC CARNAGE?
LH – Jag tror det här bandet har åtta medlemmar.
HH – Jag tror att en lajvare spelat in det här för att impa på sin flickvän. Är det HAGALAZ RUNEDANCE? Att hon inte fortsatte med AGHAST istället gör mig riktigt jävla förbannad.
LH – Hissmusik.
HH – Pissmusik.

/Hatpastorn