Hatpastorns likpredikan

Något jag ibland saknar när man lyssnar på nyare skivor är de där mystiska ögonblicken när någon i bandet slängt in ett parti på vinst eller förlust. Ni vet de där partierna som gör att ens ögonbryn hamnar uppe vid hårfästet och alla som passerat den ädla åldern av trettio vet att det är en bra bit upp. Dessa stunder av stilla förundran behöver absolut inte vara något negativt, men ibland kan någons snilleblixt vara lite väl bisarr för allas bästa. Idag tänkte jag bjuda på fyra sådana ögonblick.

1. Dan Swanö tar ton på DIABOLICAL MASQUERADEs låt ”Under the banner of the sentinel”.

I ett nummer av franska Peardrop 1996 fick jag lära mig att Blackheim inte bara gned strängar i KATATONIA utan även spelade i ett renodlat black metal-band vid namn DIABOLICAL MASQUERADE. Jag höll på att göra i byxan av upphetsning. Debutskivan det snackades om var ”Ravendusk in my heart” och av recensionerna att döma så var detta rena guldet. Skivan fanns ej att få tag i här i Sundsvall, men turligt nog skulle en polare till mig fara ner till människobyn så jag bad han köpa ett exemplar om han hittade det. När han väl kom hem från Stockholm var jag eld och lågor och jag frågade direkt om han hade köpt/hört plattan. Han svarade ja och tyckte att den var skitbra, även om det fanns två orosmoment. Det första var trummaskinen som ärligt talat hade kunnat vara bättre programmerad och det andra var Dan Swanös sång. Jag tyckte att detta med sången lät en smula suspekt då jag visste att Dan inte sjöng på skivan så jag tog mitt pick och pack och for hem till pojkrummet och matade in skivan i spelaren. Ur högtalarna ljöd en mix av EMPERORs ”In the nightside eclipse” och TV-spelet Zelda och även om trummaskinen mycket riktigt var lite irriterande njöt jag i fulla drag. Plötsligt började Blackheim, stavningen Blakkheim är bara hitte-på och det vet vi allihop, att riva av ett fullfjädrat hårdrocksriff och jag satte mig upp ur soffan och blinkade förvånat. Då hände det. Från ingenstans dök Dan Swanö upp och började kvittra likt en hysterisk blandning av Kai Hansen och John Cleese som imiterar en brittisk överklasskärring. Det liknade inget jag hört tidigare och det kom så oväntat att jag inte visste vad jag skulle tycka. Det vet jag inte än idag. Det låter ju inget vidare, men jag skulle sakna det djupt om det inte fanns där. Mycket märkligt.

Ni som har tålamod lyssnar igenom stycket från pärm till pärm och ni med koncentrationssvårigheter hoppar fram till 1:16.

2. TAAKE förväxlar en mungiga med ett ljud som bara kan förekomma i tecknad film.

När TAAKE släppte ”Nattestid…” 1999 grät jag en smula för mig själv. Vid den här tidpunkten hade i stort sett alla norska band spårat ur fullkomligt så när jag fick höra TAAKEs helnorska svartmetall blev jag så sjukt glad. Det fanns i alla fall ett band som fortfarande inte tappat konceptet. När det tre år senare var dags för uppföljaren var intresset på topp. Albumet var bra, riktigt bra emellanåt och jag kände en känsla av triumf. Allt var inte förlorat. Jag slöt ögonen för att uppnå maximal effekt när det plötsligt dök upp ett ljud som bäst kan beskrivas på följande vis: ”BOIIIIING!”. Jag trodde jag hallucinerade eller att ljudet kom ute från gården eller från någon av grannarna. Då kom ljudet igen och det var då jag insåg att det kom från skivan. Det som skulle vara en mungiga lät som en högt mixad hoppstylta i en tecknad film. Detta markerade starten för udda infall i TAAKES diskografi som nu senast bestod av en ettrig banjo. Jag vet att många tycker att banjoinslaget på ”Noregs vapen” är en tokrolig grej. Personligen tyckte jag det var en monumental stämningsdödare på ett album som i grund och botten var bra.

Spola fram till 03:00. Håll sedan i hatten.

3. Jörgen från THE KRISTET UTSEENDE luftar strupen i MIDVINTER.

MIDVINTERs ”At the sight of the apocalypse dragon” är en riktigt trivsam historia. Förutom den avgrundslika layouten då. Första gången jag avnjöt detta verk satte jag emellertid kaffebrödet i vrångstrupen. Det vankades nämligen en hel del rensång och jag kunde inte för mitt liv komma på vart jag kände igen sångaren ifrån. Att det inte var Near Dark-Tobbe som sjöng dessa ljuva toner räknade jag ut kvickt, men vem var då denna mystiska vokalist? I bookleten fanns det ej någon information och enligt annonserna skulle bland annat OXIPLEGATZ-Alf medverka på skivan. Såvitt jag visste blev det aldrig någon insats av Alf på plattan så vart i hela helvetet hade jag hört näktergalen tidigare?

Då vände sig hela universum ut och in.

Jag antar att de flesta hört THE KRISTET UTSEENDE. Vi Sundsvallsbor har dock ett extra starkt band till dessa musikanter. Jörgen har en väldigt speciell röst och när jag kläckte gåtan att det var just han som sjöng så tjusigt på ”At the sight of the apocalypse dragon” kändes allting mest bara bisarrt. Han sjunger bra, inget snack om den saken, men att höra någon som är så starkt förknippad med en sak i ett helt annat sammanhang blir väldigt skumt. Tänk att ni lyssnar på exempelvis ”Secrets of the black arts” och helt plötsligt dyker den gamla sångerskan Ardis in och klöser av en refräng. Exemplet må ha varit uselt, men ni begriper poängen.

Då Youtube suger otvättat krabbkön fanns inte hela skivan som enskilda spår. Hoppa fram till 54:15 så vankas det ljuva toner.

4. CANDLEMASS sjunger Sigge Fürst.

Nä, ska sanningen fram så är jag inte redo att berätta om det här.

På återseende.

/Hatpastorn

Alla som någonsin stått på en scen vet att förr eller senare kommer det där giget som kommer att hemsöka en under resten av ens liv. En del musikanter är jättekänsliga, det kan räcka med en sur ton för att hela kvällen ska vara förstörd. Andra är mer realistiska och kan ändå uppskatta en spelning trots en del missar bara kontakten med publiken och den allmänna atmosfären var bra.

Sedan har vi de här grabbarna från Rumänien. Nog för att man i sin ungdom avverkat en och annan sur spelning, men detta är bland det mest överdjävliga jag skådat. Att grisungarna faktiskt genomför hela låten istället för att bara svälja cyanidkapseln och lämna detta jordeliv ska de ha all cred för. Jag råder er att kolla igenom hela videoklippet. Detta innehåller nämligen så mycket ögongodis att man blir alldeles rörd.

På återseende.

/Hatpastorn

För ett par år sedan skrev vi här i Församlingen ett inlägg om vilken av KING DIAMONDs historier som egentligen är bäst. Varför inte göra samma sak även med andra lyriska mästerverk i genren? Sagt och gjort.

En för mig totalt avgörande faktor som avgör om jag kommer att ta en låt till mig eller inte består av att jag, på något vis, måste tro på det sångaren förmedlar. Givetvis måste detta ackompanjeras av övertygande musik. Jag vill inte känna att det är en röstskådespelare som befinner sig bakom mikrofonen, av samma anledning som jag inte vill se att vad som utspelar sig på en filmduk är trickfilmat. Jag vill helt kunna ta det som förmedlas på allvar.

Jag minns en intervju med ROCKBITCH, av alla band, där en medlem skanderade att om man sjunger om Djävulen, måste man också tro på densamme. Tänk att det bandet skulle vara mer true än merparten av black metal-scenen idag.

VENOM ”Sacrifice”

I år fyller jag trettiotre år. De flesta läsare av den här bloggen vet att DEICIDEs Glen Benton dyrt och heligt lovade att han skulle gå hädan vid denna ålder, på ett eller annat sätt. Mindre känt är kanske att David Tibet från CURRENT 93 i låten ”They return to their earth” proklamerade att ”time stops when he’s thirtythree”. Förmodligen var det dock Guds son som åsyftades i denna juvel i bandets låtkrona.

Förutom detta är det då också exakt tjugo år sedan jag införskaffade min första black metal-skiva, VENOMs ”At war with Satan”. Jodå, den fjortonde oktober 1993. Då jag planerar att skriva ett tio sidors långt hyllningstal till nämnda album lagom till bemärkelsedagen spar jag merparten av mina tankar om det tills dess och konstaterar här enkom att inköpet förändrade mitt liv. VENOM är fortfarande mitt absoluta favoritband. Att därför välja en specifik text är därför närapå omöjligt. Likväl väljer jag lyriken från en låt från deras album ”Black Metal”.

Varför? Jo, vid tretton års ålder var detta det råaste. Det är det fan också tjugo år senare. ”Sacrifice” gör utan omsvep klart för lyssnaren vad gammal god djävulsdyrkan skall handla om. Fånigt? Kanske. Raffinerat? Inte det minsta. Skit samma, säger jag. VENOM lyckades med att få mig att känna det som enklast kan beskrivas som skräckblandad förtjusning. Det är barbariskt, rakt på strupen och utan tjafs. Tillsammans med musiken skapar detta ett ondskefullt mörker som griper tag, förför och får en att vilja ansluta sig till Satans legioner, kosta vad det kosta vill. Cronos levererar förkunnelsen som om innehållet vore självklart och öppnar dörren till en värld man tidigare inte anat fanns inom räckhåll.

Welcome to Hell.

Favoritrad: “Goat of Mendes lifts his head, summons up the living dead. Virgin flesh held tight now: Hail Satanas.”

DARKTHRONE “Skald av Satans sol”

På något sätt vore det rent kriminellt att inte låta Satans egen poet få inta en rättmätig plats på den här listan.

Jag behöver väl knappast nämna att vad herr Nagell sysslat med på senare tid helt sonika ignorerats från mitt håll, såväl text- om musikmässigt. När vi i Församlingen skrev vårt gemensamma avskedsbrev till Fenriz, nu sommarpratare på norsk radio, klottrade jag faktiskt ned min del med en genuin klump i halsen. Jag säger det igen; det inte var låtar som ”Sjakk Matt, Jesu Krist” som en gång fick mig att dyrka döden.

Det gjorde däremot den här lilla biten poesi, som återfinns på ”Transilvanian hunger”. Egentligen kan anledningen sammanfattas med en enda textrad från nämnda bit – ”når Helvete en gang kaller er det ingen vei tilbake”. Fattar du inte varför, fattar du inte något.

Favoritrad: Det vet du redan.

SAMAEL ”Exodus”

Mig veterligen får det här konceptet fortfarande anses som unikt i sin genre, då det förmodligen är den enda text som intar en uttalat positiv inställning till den gammaltestamentliga profetia självaste Jehova ger sitt utvalda folk.

På fullt allvar var detta en text som seriöst fick mig att överväga att konvertera till judendom. Anledningen är enklare än vad man kanske först tänker sig.

Som tidigare konstaterats, är inte genren black metal enbart förbehållen musikaliska inslag. Skall man vara pretentiös kan man räkna svartmetallens texter som en slags inverterade gospel – de ska frammana en religiös känsla. Finns inte mörkret där, i ett teologiskt skimmer, räknar i alla fall inte jag det som black metal. Vad har då detta med judiska texter att göra?

Mer än vad du anar. Först och främst, råder jag den tveksamme att läsa inte bara det Gamla Testamentet utan även andra judiska skrifter, som Tanakh och för den delen Talmud. Jag är den förste att erkänna att jag inte tagit mig igenom dessa från pärm till pärm, utan i brottsstycken då jag läste religionsvetenskap. Kontentan är i alla fall att den gud som framträder däri är, i brist å bättre ord, en rätt gemen en. Som själv hävdar att han är en nitälskande gud och som inte drar sig för att dränka hela mänskligheten då han är missnöjd med hur hans skapelser beter sig, låter svavel och aska regna över syndiga städer och som i allmänhet intar en rätt hård hållning gentemot varat i övrigt. Hur kan man inte tycka om en sådan kille?

Bortsett från det, kan man se det hela ur en mer satanisk-teologisk vinkel. Om Hin Håle nu existerar, vem skapade honom? Vem planterade Ormen i paradiset? Om man nu behagar ta satansmyten på allvar, ser i alla fall jag det som att urkällan kan spåras till Skaparen själv – den allsmäktige. Och råare än han finns inte.

Allt detta tycker jag SAMAELs främsta verk lyckas förmedla under några få minuter. Mystik, dramatik och förmåga att få lyssnaren (och läsaren!) att se på myter från olika perspektiv. Sällan har jag hört text och musik sammanfalla så väl som här.

Amen.

Favoritrad:”Do not forget the plague you came from”.

GEHENNA “Ad arma, ad arma”

Hela det här albumet är en sådan jävla fullträff. En anledning till det är att bandet hade som vision att allt på skivan skulle stämma överens – musik, texter och koncept. Och på något sätt lyckades de förvånansvärt väl. Från min högst subjektiva vinkel kändes det som om det här var den sista riktigt genuina skivan från Norge jag haft vett att verkligen uppskatta.

Jag vet inte om jag helt kan beskriva varför ”Malice” känns äkta på ett sätt deras senare alster inte gör. Kanske för att de i intervjuer berättade om konceptet och meningen bakom låtarna på skivan på ett sätt som kändes befriat från image och åsikter som klistrats in i uttalanden bara för sakens skull. Därför känns det också lite udda att välja ut en av de här texterna, då de tillsammans bildar en enhet som egentligen inte borde plockas isär. Lite som att dissekera lyriken till KING DIAMONDs ”Abigail”.

Nåväl. Både gällande text och musik kanske inte riffen eller ordvalen var sådär fantastiskt originella alla gånger, men det paketerades och arrangerades på ett sätt som tidigare inte gjorts. Åtminstone inte vad jag känner till. När andra band wimpade ur och gick från satanism till något annat, valde GEHENNA att utveckla det hela och plockade in nya dimensioner i författandet. I vissa fall relativt kryptiskt, i andra mer rakt på sak. Själv anser jag att mycket av storheten ligger i att använda ett kraftfullt och enkelt språk – lätt att begripa, men ibland knepigare att tolka. Detta ger på så vis lite MORBID ANGEL-känsla, från åren 1993-1995.

Jaja. ”Ad arma, ad arma” behandlar kärnvapenkrig sett från olika perspektiv. Refrängen är av ett sådant slag att en låtskrivare till Eurovision skulle kunnat döda för den. I församlingen läser vi den som morgonbön.

”Thousands die by the second. Millions die by the minute. Nations die by the hour. All hail the rise of nuclear power.”

MAYHEM ”Life Eternal”

Jag skall villigt erkänna att det tog en stund för mig att bekanta mig med MAYHEMs texter – i alla fall ett par år efter att jag hade upptäckt black metal som begrepp. Texterna till ”De mysteriis dom Sathanas” läste jag inte förrän långt efter jag hört musiken, då de inte följde med i den utgåva av skivan jag hade till förfogande . För att vara helt ärlig hade det också gått så pass lång tid att mycket av det ursprungliga intresset för genren överlag så smått hade börjat blekna.

Även om jag tyckte att skivan i sig var bra, ansåg jag att den tenderade att bli väl monoton på sina ställen. Det gör jag än idag. ”Buried by time and dust”, ”From the dark past” och ”Cursed in eternity “ bleknar helt enkelt i jämförelse med resten av låtarna. Utan att gå vidare in på den diskussionen, ansåg jag att myterna om bandet var betydligt intressantare än själva tonkonsten.

Det kom faktiskt att förändras när jag till sist fick ta del av texterna. Visst gick det att tyda delar av Attilas kväkanden, men inte till den grad att det gick att verkligen få grepp om helheten. När jag väl fick texthäftet i handen hamnade saker och ting däremot i ett nytt ljus.

Nåväl. Enligt mig är helt enkelt texten till ”Life eternal” smärtsam i sitt sammanhang. Författarens självvalda och tragiska bortgång gör att detta blir obehagligt på ett sällsynt realistiskt vis, något jag fram till dess inte sett behandlas på allvar i black metal. Jag ser den här texten, helt subjektivt från min sida, som del två i en trilogi vilken inleds med ”Freezing moon” och avslutas med BURZUMs ”A lost forgotten sad spirit”.

Favoritrad:”What you found was eternal death – no one will ever miss you.”

Den känns.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Varje gång jag har gått förbi min skivsamling de senaste femton åren har jag sett något orange/lila-färgat elände i ögonvrån. Näven har knutits i fickan och omdömet har ifrågasatts. Vilken skiva kan det handla om? Det ska jag tala om. Idag ska vi gått till botten med återsläppet av DIMMU BORGIRS ”For all tid”.

Rent musikaliskt behöver vi inte orda så mycket om skivan. ”For all tid” är norsk svartmetall av den sötare och mer valhänta sorten. Den har sin charm, men den saknar inte direkt problem. Idag ska vi helt och hållet fokusera på hur hårt Nuclear Blast misslyckades med att göra ett tjusigt återsläpp på norrmännens dubiösa debutalster.

När skivan ursprungligen släpptes 1994 av No Colours gick hela layouten i svart och vitt. No Colours helt enkelt. Omslaget, ett av Dorés sämre verk, var acceptabelt och i bookleten fann vi en drös hyfsat råa foton på ynglingarna. Det är klart att folk köpte blint. När Nuclear Blast fiskade upp bandet runt 1997 hade mycket hänt i DIMMU BORGIR. Att de spenderat oheliga mängder tid i replokalen kunde ingen ifrågasätta och ”Enthrone darkness triumphant”, första given hos den tyska skivbolagsjätten, blev en braksuccé. Resten är historia. Man kan säga en hel del om DIMMU BORGIR, men det har uppenbarligen gått bra för dem. Det var nog ingen som trodde att de skulle bli så pass stora efter att ha hört ”For all tid”.

Efter succén med ”Enthrone darkness triumphant” bestämde sig Nuclear Blast för att släppa norrbaggarnas förstlingsverk igen. Piffa upp den gamla layouten och slaska ut den på marknaden så att köpsugna ungdomar kunde ge tyskarna ännu mera pengar. Jag minns att jag hittade albumet på Skivboden i Sundsvall, skrattade högt åt layouten, för att sedan finna mig själv hemma i lägenheten med skivan i handen. Hundra spänn fattigare. Jag förstår inte vad som hände.

Nu, femton år senare, är det dags att göra upp.

Vi börjar med omslaget. Originalmålningen är kvar, men någon på Nuclear Blast tyckte att det vore en kanonidé att färga möget sommarstugeorange och violpastillslila. En färgkombination som är lika tight som finländare och det engelska språket. Vänder vi på plattan finner vi samma beklagliga färgnyans och en hel hög låttitlar skriva i det där horribla typsnittet som självdog i slutet på 90-talet. Låttitlarna är förresten lika hysteriska idag som för nitton år sedan.

Med darrande händer tar jag fram bookleten för detta är i sanning mörkrets hjärta. Har ni ej kikat i denna tingest tidigare råder jag er att korka upp blankspriten. Vi har en demonisk resa framför oss.

På baksidan av bookleten finner vi ett dekret/försvarstal som förkunnar att detta absolut inte är någon ny skiva med DIMMU BORGIR utan endast ett återsläpp av deras debutgiv. Genom att skriva ”Attention” och lägga till inte mindre än NIO utropstecken anar jag att ”For all tid” inte var norrmännens stoltaste stund vid denna tidpunkt. Efter varningen finner vi ett långt försvarstal. Håll i er nu.

ATTENTION!!!!!!!!!

Greetings to all of our fans and friends. First of all we must inform you that this is not a new DIMMU BORGIR album, but a re-released version of our debut album “For all tid”, which was originally released on a small underground label in 1994. We decided to release this new digipack version on the superb label Nuclear Blast, so that the album would be available to a larger group of people.

Stopp och belägg. Är det bara jag som tycker det är lite kul att de inte fick skriva No Colours utan hänvisade till det bolaget som “a small underground label”. Nuclear Blast i allmänhet och tyskar i synnerhet är ju lite känsliga när det gamla högerspöket hoar i tamburen och No Colours är ju kända för att ha vissa bruna sympatier. Sedan har vi ju DIMMU BORGIRs uttalanden i gamla fanzines. Jösses alltså, till och med Greven rodnade.

We have redesigned the cover with new pictures, artwork, etc, and included a bonus track formerly released on the limited 7” EP “Inn I evighetens morke”. This album was recorded in a 16 track studio, august and december 1994. And neither the music nor the sound is representative for the music we make today. There has also been drastic line-up changes since the birth of the band. We decided not to include the lyrics because they originally are written and performed in Norwegian. First of all it would be wrong to try to translate something that is done in our “mother-tongue”, because it would take both meaning and the beauty out of the words. And second we have used names and places and it is impossible to translate them into English. But inspite of these negative sides, we hope you can hear and enjoy the essence of the true NORWEGIAN black metal that lies within our music.

Shagrath – 97.

Visst känns det lite trist att Shagrath har så lite förtroende för sitt förstlingsverk med DIMMU BORGIR? Jag vet att band kan hysa ett visst avståndstagande från sitt egna material, men detta är ett rent försvarstal. Det hade varit bättre om han skrivit något positivt, exempelvis att detta är deras debut och att det är intressant att höra hur de utvecklats så snabbt. Kom ihåg att ”Enthrone darkness triumphant” släpptes blott tre år efter denna. Det hade räckt. Sedan skulle han aldrig ha yppat ett ord om texterna som inte inkluderats. Alla vet att enda anledningen till att de inte fick vara med var för att de sög. Norska språket i all ära, men lyriken på ”For all tid” var aldrig någon rökare i krysset. Bleppe Blebbe Blåbärsfjäll.

Så nu var det avklarat. Nu öppnar vi upp denna tingest och kollar vad som finns inuti.

Herre Satan.

Först ut är Tjodalv och nu ska vi gå till botten med något. Vad ÄR en Tjodalv? En alv är ju en alv, men vad i helvetets alla smådemoner är en ”tjod”? Tjodalv. Ja, jävlar. Fotografiet har uppenbarligen tagits i samband med ”Enthrone darkness triumphant”-sessionen. En fotosession som inte lämnade någon svartmetallare anno 1997 utan ett leende på läpparna. I grund och botten är själva fotografiet ingen katastrof, vi har ju sett värre. Problemet är ansiktsuttrycket som visar hur någon ser ut när man försöker peta ut hjortronkärnor från tänderna med tungan iförd corpse paint. Ingen vacker syn. I bakgrunden finner vi en lila Photoshopspya som doftar mer än lovligt av Invasion records.

Stian Aarstad. I folkmun känd som hattmannen. En begåvad klaviaturkonstnär, men lika fotogenisk som en bakfull Nick Nolte under tolvhundra lysrör. Här ser vi honom, Stian alltså, vid sin Korgsynt. Vilt stirrandes och fullkomligt proppmätt efter att ha ätit ostbågar hela spelningen.  Kunde de inte valt en bättre bild? Typ en som inte är oskarp? Typ en där Stian inte ser ut som en … ja, det var väl kanske för mycket begärt.

Erkekjetter Silenoz. Hade fotografiet varit lite mindre oskarpt vore detta inte alls så tokigt. Mer black metal än såhär blir det knappast. Synd bara på det erbarmliga typsnittet som de färgat lila/rosa. Det förstör lite av helheten och med lite menar jag allt.

Brynjard Tristan. Återigen, inte ett så tokigt fotografi men kvalitén är under all kritik. Jag undrar vad Brynjard gör idag. Vad är en Brynjard? Det låter som ett norskt smörgåspålägg.

Sist ut. Shagrath. Som ni ser saknar fotografierna all rim och reson. Några är tagna live, andra i studio. Shagrath har inte ens corpse paint på sig. Däremot stoltserar han med en fet finne i pannan samt en elegant skjortliknande tingest i krossad sammet. Ett material som bara är bra till en sak och en sak endast. Att dra åt sig katthår. Här verkar Shagrath emellertid vara grymt nyrollad. Inte ett katthår i sikte. Håret, Shagraths inte kattens, är som en tidsmaskin. Jag vet inte hur många i mina tonårs bekantskapskrets som valde att färga håret svart för att sedan inte riktigt orka färga det igen så att utväxten såg ut på detta vis. Själv färgade jag aldrig håret svart. Det tackar jag Helvetet för, annars hade jag sett ut EXAKT såhär under min ungdom. Ja, minus kläderna, ringarna, nagellacket och lakritsremmarna runt handlederna då. Shagrath brukar vara noggrann med hur han ser ut, hur kunde han godkänna att detta släpptes? Dylika bilder brukar man ju oftast finna på Helgon.se. Ja, ni förstår ju själva allvaret.

Detta är ett typexempel på ett hopplöst återsläpp. Färgskalan skär i ögonen, bilderna ser inte kloka ut och allt kröns av ett försvarstal. Hade det inte bara varit enklare att köra exakt samma layout som det var på originalskivan, fast med lite information och kanske någon extra bild från den eran. Stilrent, snyggt och elegant. Tre ord som inte finns att finna på återsläppet.

Det var Nuclear Blast-versionen av ”For all tid” det. Sagolikt skönt att få den ur systemet.

På återseende.

/Hatpastorn

Mörkret har fallit. Död och förruttnelse står för dörren. Då är det dags för oss i Förintelseförsamlingen att glänta på portarna och bjuda in till helvetesdans i svavelkapellet.

Det är med andra ord säsongsstart på denna Likpredikan.

Jag tänkte börja med att berätta om min senaste resa till Österrike där jag fick möjlighet att se bland annat MOSFET och NOCTURNAL DEPRESSION i liveformat. Bilder hade ju kanske varit trevligt men då jag inte orkar hämta sladden till min mobiltelefon får ni nöja er med mängder av text istället. Man kan kanske länka till Instagram där jag pangat upp några fotografier, men jag orkar inte hålla på med massa tricks.

Jag älskar Österrike. Ta allt som är bra med Tyskland, addera berg och människor som inte är helt efterblivna. Pang, Österrike. Lägg därtill några av mina absoluta favoritband som ABIGOR och SUMMONING och saken är biff. Wien är emellertid en lagom överskattad stad.

Denna vända hamnade jag och mitt resesällskap strax utanför Salzburg. Då denna festival låg belägen högt uppe på ett berg var det som att befinna sig i ett gammalt SUMMONING-omslag. Man blev helt knäsvag. Det första jag var tvungen att göra var att bege mig till merchstånden för att botanisera bland godsakerna. Där möttes jag av något jag aldrig varit med om tidigare. På ett bord låg det cirka trettio plattor och jag kände inte igen ett enda band. Jag tycker att jag brukar ha hyfsat bra koll på svartmetall, men i det här fallet hade jag inte ens hört bandnamnen tidigare. Mycket märkligt. Jag blev faktiskt så paff att jag inte ens orkade köpa blint. FLAGELLANT-Erik hade garanterat känt igen samtliga artister. Det är mycket möjligt att han redan äger samtliga alster med dessa minst sagt obskyra orkestrar. Som sagt, mycket märkligt.

Efter detta brakfiasko tog man sig en pilsner och valde att glo på några band istället.

Först ut var MOSFET. Jag har tidigare skämtat på detta gängs bekostnad då bandnamnet är mycket festligt på svenska. STRIPSTJOCK var som sagt uppenbarligen upptaget när de valde namn. Hur låter då MOSFET? Österrikisk lattjolajbandöds med spridda rockskurar var vad som bjöds. Sångaren stod i bar överkropp, något som inte var till någons fördel bör tilläggas och mellansnacket var evighetslånga monologer på tyska. Jag valde att istället sätta mig på en hård bänk i backstageområdet och spela Jetpack Joyride på min mobiltelefon och blänga hotfullt på alla i min omgivning.

Efter MOSFET blev det italienskt på menyn. WHISKEY RITUAL. Jag hade hört namnet tidigare men aldrig orkat bemöda mig att kolla upp dem på grund av två anledningar. Den första anledningen är att pentagrammet i deras logotyp är så skev att man får symmetrisk härdsmälta och den andra är att de spelar black metal med rockinfluenser. En kombination jag naturligtvis avskyr. Smaka på detta, italiensk svartmetallrock med skitful logo. Skulle ni orkat bemöda er? Trodde inte det. Chockerande nog var de skitbra live och jag fick raskt äta upp mina fördomar. Ljudet var briljant, framförandet klanderfritt, scennärvaron helt magisk. Däremot gjorde italienarna ett stort kardinalfel. De valde att spela en GG Allin-cover och bjöd upp större delen av publiken på scen. Visst, det var kul. Problemet var bara att publiken inte fattade att de skulle kliva av scenen när WHISKEY RITUAL rev av sin sista bit. De avslutade alltså inte sin show med en GG Allin-cover. Det resulterade i att det stod ett knippe osunt överförfriskade patchmongos och skrek allt de kunde i varje mikrofon de kunde hitta medan italienarna försökte ta sig igenom sista låten. Något förvirrande att både se och lyssna på kan jag säga. Hur starkspritsritualen låter på skiva har jag ingen aning om, men live var de i alla fall riktigt bra. Kommendör Hellkvist köpte faktiskt plattan ”Narconomicon”, men då jag ej fått någon recension antar jag att de var bättre live. Texterna till det albumet var för övrigt av mystisk karaktär. Vissa texter var riktigt välskrivna, men det var precis som att sångaren skrev alla texter på samma kväll samtidigt som han söp för ju längre man kom desto mer urspårad blev lyriken. En rätt festlig iakttagelse.

Efter detta blev det då dags för GOD HATE CODE. Då mina kunskaper gällande onaturligt snabb brötdöds är ytterst bristfälliga kan jag inte riktigt bedöma detta på ett adekvat sätt. Grabbarna var galet duktiga på att spela, men det fanns inget i musiken som jag kunde relatera till. Kan det verkligen vara kul att spela brötdöds? Man repar och övar i tusen år för att sedan skriva låtar som låter som en sönderstressad parningsritual mellan bålgetingar och en Nokia 5110 som skriker ut sin lusta via ringsignalen Robo N1X. Band som hellre diskuterar arpeggioövningar och sexsträngade basars förträfflighet framför storheten i Euronymous riffskapande begriper ingenting.

Sist ut var då NOCTURNAL DEPRESSION. Jösses alltså. Under hela färden från Sundsvall till Österrike hade jag leverat monolog på monolog gällande dessa fransosers legendariska uselhet. När det äntligen var dags att se spektaklet live ställde jag mig med armarna i kors och bara kanaliserade för jag visste att detta skulle bli bra stoff att skriva om.

Då small vätebomben.

NOCTURNAL DEPRESSION var inte alls så tokiga live. Faktum var att de var ljusår bättre live än på skiva. Nej, jag var inte full. Jag hade druckit två öl och var i det närmaste spiknykter. Ljudet var kanon. Instrumenthanteringen fick med beröm godkänd. Sångaren hade en riktigt vass pipa. Jag kände bara ett svart bottenlöst hat. Här hade jag peppat och så har fransmännen mage att vara bra. Visst, DSBM är kanske inte min kopp kaffe men jag förstår varför folk tyckte att de var bra denna underliga afton. Låten ”Nostalgia” är dock fortfarande groteskt lökig och naturligtvis stod halva publiken och gastade efter den. Å andra sidan så är ju METALLICAs gamla örhänge ”My friend of misery” inte så dum och eftersom ”Nostalgia” i stort sett är den låten fast med kacklande fransk sång kan jag förstå att folk luras att tro att den är bra.

Resan avslutades med ännu en mystisk företeelse. Vår chaufför hade, håll i er nu för detta kan vara svårt att ta in, bra musiksmak. Under den tre timmar långa resan till flygplatsen spelade han bara bra musik. Har det någonsin hänt tidigare? När vi kom fram var jag faktiskt tvungen att berömma honom för hans goda smak. Tänk att sitta i en bil på väg till en flygplats i ett främmande land utan att behöva genomlida ”Breaking the law” på repeat i tolv timmar, WHITESNAKE eller någon förbannad ormtjusardöds i stil med NILE. Jag är på fullaste allvar helt ställd än idag.

Nu ska jag dra fram min scanner för att kunna bjuda på några riktiga godbitar i mitt nästa dekret. Målet är att skicka upp två till tre inlägg i veckan. Då vi haft en längre paus än beräknat finns det gott om uppdämd förstörelselusta.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Detta gäng har just släppt en ny video och som väntat var den helt fruktansvärd.

DS.

Då vi i Förintelseförsamlingen är födda a) långt före Internet och b) i obygden har vi en helt annan syn på hur man roar sig än den yngre åldershandikappade generationen. Om man dessutom som i Heidenhammers fall är född och uppvuxen i helveteshålan Härnösand betyder det att hela hans uppväxt ägnades åt att hitta på upptåg för att inte bli fullkomligt galen. Heidenhammer är med andra ord lekledarnas häxmästare. Sist denna lekfarbror var besök i mitt residens kläcktes spelet bandnamnsbingon. Vad är då detta kanske ni undrar? Jo, bandnamnsbingon innebär att man hittar på det hopplösaste bandnamnet man kan tänka sig och ser om det faktiskt finns ett band på riktigt med det namnet. Den som prickar in flest vinner.

I bruksanvisningen till spelet plockepinn finns en klausul som lyder: ”Plockepinn är ett väldigt roligt spel. Om reglerna följs”. Bandnamnsbingon bygger på samma princip. Dock ska man vara en riktigt tragisk filur om man väljer att fuska i bandnamnsbingon.

Utan någon större förhoppning skrev vi ner ett antal bandnamn på en lapp. Här är resultatet.

INFERNAL STORM

Både jag och Heidenhammer var rörande överens om att det måste finnas minst ett tjog INFERNAL STORM. Ett så uppenbart namn måste ju ha använts flitigt genom åren och jag kan ge mig fan på att ett och annat lokalt förband man stött på genom åren har burit det namnet. Jag flög baklänges när vi bara hittade ett ynka gäng med det namnet. På Youtube av alla ställen. INFERNAL STORM lät dock som väntat.

Hopplöst.

Om man vill dra till med en gränsryttare fanns det ju faktiskt ett norskt band som hette INFERNAL STORMS. De släppte en demo 1997 och sedan inget mer. Med tanke på hur demokassetten ser ut var det nog lika bra. Dock blir jag olustigt nyfiken på att få höra skiten och om någon i läsekretsen nu mot all rimlig förmodan äger denna får ni hemskt gärna hojta till i kommentarsfältet. Det lite VITHATTEN-minnande omslaget väcker något djuriskt inom mig.

MAJESTIC FROST

Vi minns ju alla hur rådåliga spanska MAJESTIC MIDNIGHT var och åtminstone jag skrattar fortfarande i mjugg åt MYSTICAL FROSTs ömkliga ”Redemption of tears”-kassett.  Enligt den logiken borde det ju finnas minst ett gäng med namnet MAJESTIC FROST.

Det gjorde det inte. Både jag och Heidehammer blev genuint förvånade över detta, men det spelar ingen roll. Jag vet nämligen EXAKT hur MAJESTIC FROST låter. Casiosynten inställd på max, svepande gitarrer, obefintlig bas, en trummis som borde blivit ihjälslagen redan innan första repet och en sångare som sjunger som en kacklande storidiot. Som MAJESTIC MIDNIGHT med andra ord.  Behöver ni ett bandnamn kan ni ju ta MAJESTIC FROST. Det är uppenbarligen ledigt. Vem vet, ni kanske kan dra igång ett MAJESTIC MIDNIGHT-coverband. Det vore hyfsat obskyrt. Ni kan börja med att repa in följande bit:

Eller så gör ni något helt annat istället.

NOCTURNAL GRAVES

Luften gick ur mig när Heidenhammer kläckte det bandnamnet. Ett tröttare namn än NOCTURNAL GRAVES kan man omöjligen hitta. Enligt lagen om alltings djävlighet visade det sig att det fanns ett gäng med det namnet och det lustiga i kråksången var att de var skitbra. Det slutade med att vi spisade utsökta ” Satan’s cross” från pärm till pärm och den gode Heidenhammer undrade helt seriöst om inte bandnamnsbingon var det bästa sättet att hitta ny bra musik på.  Ljudet: briljant. Låtmaterialet ondskefullt medryckande. Lyrik av yttersta toppklass. Till och med omslaget ville man tapetsera skinnjackan med.

I vanliga fall är jag ingen större entusiast av black/thrash, men NOCTURNAL GRAVES fattar allt. Jag tror att det har att göra med att bandet härstammar från Australien. En plats på jorden där artister inte är skygga inför konceptet sataniskt kross. Om man skulle lyssna på ”Satan’s cross” i bilen finns det en hundraprocentig chans att man utrotar inte bara sig själv utan även alla mottrafikanter. Sicket rens. Vi tar en dänga till.

IMPURE MOUNTAIN

Här har vi ett till namn som är ledigt och ska sanningen fram finns det dummare saker man kan döpa sin orkester till. MYSTIC CIRCLE, DEW SCENTED och INTO THE SUNLESS MERIDIAN är tre snabba exempel på det. IMPURE MOUNTAIN ligger ganska bra i munnen och jag vet att logotypen kan bli maffig. Musikstilen som skulle passa bäst till namnet är nog sirapsseg dödsdoom i rakt nedåtstigande led från WINTER. Kör hårt! För att ge er en knuff på vägen rafsar jag ihop några titlar så är det bara att plocka upp instrumenten och börja repa.

IMPURE MOUNTAIN – ”In the abyss of the storm of Kur Avul Thaa”.

1. “I will cripple your will to live”
2. “Of tentacles impaled”
3.  “The dead chamber of golden relinquishment”
4. “By the blaze of Atlantean spires”
5. “Impure mountain”
6. “As the canopy crumbles”

Kan DIABOLICAL MASQUERADE kan alla.

Här har ni ett skivomslag på köpet. Smäll in en spretig logotyp på denna och saken är biff.

Äh, det är väl lika bra jag gör det själv.

MOONLIGHT CARESS

Jag trodde faktiskt att det skulle finnas i alla fall ett band med det namnet. Det gjorde det inte. Hoppet var att finna det där anemiska vampyrbandet som inte ens Cacophonous Records ville ta i med tång och det var ett bolag som pysslade med en hel del suspekt vampyrsmuts. Vad sägs om 13 CANDLES, EBONYLAKE och legendariskt lökiga ANCIENT CEREMONY. Till och med Sundsvall fanns representerade på det bolaget med ABYSSOS. En orkester som inte var helt oblyga med att bära löständer och sammetsmantel samt låna riff från EMPEROR, DISSECTION och DARK FUNERAL. Mer om dem vid ett annat tillfälle.

MOONLIGHT CARESS födde dock en tanke på en artikel som vi konstigt nog inte fått för oss att skriva än. Nämligen listan över vilka band i den fasansfulla gothmetal-trenden i slutet på 90-talet som egentligen var mest stötande. Heidenhammer mumlade något surt om ”MACBETH” och ”kontinental knullmetall” så jag antar att han redan fattat pennan. Det märkligaste med den musiktrenden var att Sörling på Close-Up tyckte att ALLA band var det bästa han hört. Mycket märkligt.

CRIMSON ABYSS

Det var ungefär nu som vi började ge upp och det ganska rejält.

FORLORN OBSCURITY

Som sagt.

Ja, det var bandnamnsbingon det. Vem vann? Vi kom som av oss efter NOCTURNAL GRAVES och tappade bort både poäng och vem av oss som kläckt bandnamnen. Så kan det gå. Däremot var det muntert att faktiskt hitta en grupp som var bra på riktigt för en gångs skull. Nu när sommaren är död kan ni ynglingar gott logga ut från datorerna och göra något vettigt istället. Skriv ett riff, bränn en kyrka, spela lite bandnamnsbingo. Dyrka döden.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammers första val:

GEHENNA ”Made to suffer”

Dr P: Folkigt. Man hör att det är Heidenhammer som är i farten. Eller … i början i alla fall … är det DIMMU BORGIR?

HH: Nej.

Dr P: Är det norskt? Eller vad fan, det hörs ju … OLD MAN’S CHILD?

HH: Det här kommer du att få äta upp …

Dr P: Är det GEHENNA? Det måste vara från ”Malice”, den skivan jag hört minst. Vet inte varför, älskade ”Seen through the veils of darkness” och gillade ”Adimiron black”, men den här föll mellan två stolar.

HH: En lustig detalj är att, oberoende av varandra, fastnade sjukt många i Sundsvalls BM-scen för just den här skivan. Undrar förresten om GEHENNA själva skulle bli glada över att få veta att om man spelar den här låten via Youtube får man hela ABYSSOS album ”Together we summon the dark” som relaterat förslag.

Panzrams första val:

GRAVE ”Into the Grave”, demoversionen

HH: De första tankarna leder till en blandning mellan KING DIAMOND och NON. Men vad hände sen?

Dr P: Vart tror du det här är på väg?

HH: Det här kan bli vad som helst … vänta nu. Är hela låtjäveln instrumental?

Dr P: Nej. Kan dock ge dig en ledtråd: taget från en demo.

HH: Men kuken … är det typ MORBID?

Dr P: Knappast. OK, vi kör albumversionen.

HH: …

Dr P: det är för fan GRAVE! Jörgen var en av världens bästa dödssångare. HAN skulle börjat i MORBID ANGEL i stället.

HH: Men kuknacke. Av någon anledning funderade jag att gissa på någon osläppt låt med MONSTROSITY. Alltid gillat titeln ”Imperial doom”, även om jag inte minns mycket av själva skivan.

Heidenhammers andra val:

DARKTHRONE ”Ravishing grimness”

Dr P: är det DARKTHRONE?

HH: Hur kunde du ta det så snabbt? OK, vilken skiva är det?

Dr P: Sången och trummorna. Men vad är det för skiva … är det den med ”Whiskey funeral”?

HH: Jag och Pastorn hade skoningslöst dömt ut den här skivan, tills vi av en slump lyssnade på den här låten och undrade om vi missbedömt fullkomligt. Men det var nog bara det här stycket som höll måttet. ”Ravishing grimness” är det i alla fall.

Dr P: Inte tokigt alls. Den har sina stunder. Det stora felet med den är att de tror att den blir bättre av att krama in några utstående riff i gröten … och de riffen är oftast skitdåliga, så resultatet blir att låtarna hakar upp sig. Riffet här (fem minuter in i låten) har dock faktiskt lite ISENGARD-känsla över sig.

HH: Plattan borde ha spelats in i Necrohell. Med den produktionen tror jag att man hade haft lättare att uppskatta ”Ravishing grimness”.

Panzrams andra val:

INQUISITION ”The Initiation”

HH: Heller inget jag känner igen … vild gissning då, är det sentida ABSURD eller något?

Dr P: Det här är betydligt mer kompetent än ABSURD. Jag förväntar mig inte att du ska ta vilken låt det är, men fan vilket band åtminstone.

HH: Hade det bara varit för rösten hade jag trott det var INQUISITION.

Dr P: Det är INQUISITION. Den här låten framför det jag och Pastorn kallar för Dagons getbrölläte.

HH: Men för i … jag har aldrig hört dem låta så här. Visste inte ens att de gjorde långsamma låtar.

Dr P: ”Nefarious dismal orations” är vår tids ”De mysteriis dom Sathanas”. Denna kanonlåt är dock tagen från ”Into the infernal regions of the ancient cult”.

Heidenhammers tredje val:

TYPE O NEGATIVE ”Der Untermensch”

Dr P: Är det A PALE HORSE NAMED DEATH? Det kan inte vara TYPE O NEGATIVE …

HH: Jodå. Med tanke på att du precis varit i Holland, tyckte jag det här var ett bra val. Det blev ett fruktansvärt liv om den här låten i mitten av 90-talet.

Dr P: De blev ju onekligen bra mycket sämre.

HH: Den sista skivan pratar vi inte om. Det här albumet, ”Slow, deep and hard”, har jag däremot dyrkat till döden. Blev sjukt nöjd när jag fick tag på ett vinylexemplar med en sticker som proklamerar att bandet består av en tidigare CARNIVORE-medlem.

Panzrams tredje val:

THE ANCIENT’S REBIRTH ”Oceans of blood over paradise”

Dr P: Det här är ett wild card, det kan jag säga.

HH: Ge mig en ledtråd.

Dr P: det är svenskt.

HH: Jag skulle ju kunna börja gissa hejvilt … om det här vore sänka skepp, skulle jag ge en salva med DAWN, SACRAMENTUM och OPTHALAMIA.

Dr P: Black metal-sänka skepp. Efter påhittade band-bingon då. Men miss, miss och miss. Det här är ett betydligt mindre känt band.

HH: Det är inte det sämsta jag hört … men alltså, det här kan vara lite allt möjligt. Svensk 90-tals döds/black … är det typ DECAMERON?

Dr P: Nej. På fyra poäng, då … eller nej, jag ger upp. Du kommer aldrig att kunna ta det här. Det är THE ANCIENT’S REBIRTH. De var för den svenska scenen vad TIDFALL var för den norska och vad alla holländska band är för den globala.

Heidenhammers fjärde val:

PRIMIGENIUM ”Satanic truth”

HH: Tar du det här blir jag imponerad. Jag skulle inte göra det, så det här är lite mer av en botanisering. Vid något tillfälle har vi desperat försökt komma på ett enda band från det här landet och ja, detta är det enda jag kommer på. Läste en intervju med dem i Dark Oath någon gång 1996.

Dr P: Är det KRIEG? Det värsta är att det på något sätt känns bekant. Vilket land?

HH: Spanien.

Dr P: Lät BARON ROJO så här? Spaniens enda hårdrockband. Deras skiva hette ”Earthshaker” för att de inte visste hur man stavade till ”earthquake”. Nä, vi har redan gjort en Van Helsing till den här låten så vi skiter i det.

HH: Det är PRIMIGENIUM. Ingen brydde sig.

Panzrams fjärde val:

GEHENNA ”In mother’s tomb”

HH: Svenskt var det i alla fall. Samtidigt inte alls så generiskt som jag först trodde att det skulle vara … hmm. Säg inte att det här nu är PAGAN RITES bara för att vi pratade om dem förut.

Dr P: Absolut inte.

HH: Vad i hela helvetet … det här var några av de mest ologiska partier jag hört, tror jag. Alltså, du måste ge en ledtråd.

Dr P: Norskt.

HH: MOLESTED? CADAVER? Säg inte att det är någon sentida ANCIENT-platta …

Dr P: Absolut inte.

HH: Jag ger upp!

Dr P: Det är GEHENNA.

HH: Kuken!

Dr P: En singel som aldrig kom med på ”Adimiron black”. Fan vet varför, då det är en grymt bra låt.

Heidenhammers femte val:

SAMAEL ”Under one flag”

Dr P: Låter lite bekant. Kan det vara THORNS?

HH: Ingen dum gissning, men nej. Det här kan verkligen vara en ”från 10 till två poäng”-låt och band. Ledtråd på tio pinnar: låten heter samma sak som VENOMs skivbolag gjorde 1989.

Dr P: Låg de på Combat då? Nej, fan … borde ju kunna det, men det är ändå så pass sent.

HH: På åtta poäng: Från ett land med väldigt få kända band, men de som ändå blivit något därifrån är enormt etablerade.

Dr P: DARKESTRAH.

HH: Nice try. På sex poäng: när trummisen äntligen lärt sig spela trummor – och det rejält – valde de att bara köra med programmerade sådana istället.

Dr P: Men för helvete … jag känner ju igen det här. Gå tillbaka till det där trumpartiet (0:56 in i låten) då … just det påminner om en grej från DIABOLOS RISING, men det är det ju knappast.

HH: På fyra poäng: med den här skivan skulle de ”gå tillbaka till rötterna”.

Dr P: Från Tyskland?

HH: Nej du. På två poäng: ett av ytterst få band som lyckats med en ALICE COOPER-cover.

Dr P: Då vet jag ju att det i alla fall inte är SHINING. Men annars är det helt blankt.

HH: Fy fan vad sur du kommer att bli när du tar det här. Vi har lyssnat på dem så många gånger att det är rent kusligt. Jämte CELTIC FROST är det Schweiz mest kända band.

Dr P: Det är alltså SAMAELs platta från 2009. En god kandidat till en av de fegaste plattor som spelats in, men låten växte faktiskt efter ett par genomlyssningar.

HH: Man vet att det börjar gå utför med band och artister när de bestämmer sig för att ”spela in en skiva för fansen”. Lite som med Alice Cooper själv.

Dr Panzrams femte val:

DEICIDE ”Bible basher”

HH: Är det PUNGENT STENCH? Nej, det är DEICIDE. Aldrig hört låten, men kände igen titeln i refrängen.

Dr P: ovanligt bra riff för att vara senare DEICIDE. Från ”Insineratehymn”.

HH: Att de trodde sig kunna klara av att släppa två skitskivor för att bli lösta från kontraktet utan att köra karriären i botten är rätt makalöst.

Dr P: Man bör kanske ge ”Insineratehymn” en chans. Hade den bara haft fetare produktion, så …

HH: Som sagt, det borde varit Necrohell den spelats in i.

Heidenhammers sjätte val:

MAYHEM ”Whore”

Dr P: Bra pisk ändå. Faktiskt.

HH: Det låter åtminstone 100 gånger bättre än vad jag mindes det. Å andra sidan minns INGEN hur den här skivan egentligen låter.

Dr P: LORD BELIAL? Nej, trummorna är för bra … de har lagt ned tid på det här. Även på riffen.

HH: Ledtråd: när man pratar om det här bandets katalog minns ingen den här skivan. Det är inte så att folk medvetet ignorerar den, det är bara som att den inte finns. Det är ett VÄLDIGT känt band.

Dr P: 1349? Men det är lite för bra för det. Låter mer svenskt än norskt.

HH: Du känner inte igen sången?

Dr P: Inte KVIST …

HH: Ett av de mest legendariska band som existerar.

Dr P: Det är alltså MAYHEM. ”Chimera” … den har jag aldrig hört. Tror jag.

HH: Hade de släppt den istället för ”Grand declaration …’”tror jag att man hade varit lite mer förlåtande.

Dr Panzrams sjätte val:

S.D.I ”I wanna fuck you”

HH: Det är alltså den här nivån vi hamnat på. Alltså … jag har ingen aning. Det låter som om ANVIL gjorde gemensam sak med ett Oi!-band och gav sig på att lira TANKARD-covers.

Dr P: Och därmed säger vi godnatt.

/Heidenhammer & Dr Panzram

Många ställer sig tvivlande till sidoprojekt, band som exempelvis BOLT THROWER räknar det som otrohet, men personligen har jag inget emot dem alls. Såvida de är bra vill säga. En del sidoprojekt får även onödigt mycket uppmärksamhet tack vare dess medlemmar snarare än hur pass bra de är. Vi tar Steve Harris som ett prima exempel. När han släppte ”British lion” tjöt folk av lycka. Hade de ylat lika högt om bandet bestått av medlemmar från MYSTIC CIRCLE? Jag tvivlar. Nu har jag faktiskt inte hört ”British lion” så skivan kan mycket väl vara rena guldet, men när det kommer till IRON MAIDEN-relaterade band som inte är IRON MAIDEN håller jag mig på behörigt avstånd.

När vi snackar black eller death metal finns det oändligt med sidoprojekt och antalet poänglösa eller helt enkelt bara urusla sidokör är för många för att nämnas i skrift. Idag tänkte jag dock vara positiv för en gångs skull och lista fem sidoprojekt som trots hög potential tyvärr aldrig riktigt tog fart.

Nu kör vi.

EIBON

EIBON var ett projekt beståendes av Fenriz, Satyr, Killjoy och PANTERAs starke man Phil Anselmo. Det är möjligt att Maniac var med på något hörn, men vem brydde sig om det egentligen? Vokalister som låter som en blandning av en laserkanon och en seriefigur hamnar lågt på min topplista över det bästa jag någonsin hört. Då herr Anselmo var inblandad var mitt intresse för detta ”superband” sagolikt obefintligt. Har man kämpat sig igenom VIKING CROWNs fulla diskografi vet man hur kasst det kan blir när gamla hårdrocksamerikaner ska försöka sig på svartmetall. EIBON släppte såvitt jag vet bara en låt som på nåder fick vara med på en Moonfogsamling av tvivelaktig karaktär. Jag hörde aldrig den låten. Ni hörde aldrig den låten. Det spelar ingen roll. Utan att ha hört en ton vet jag EXAKT hur EIBON låter och jag gillar inte det jag hör. Det bästa med EIBON var att i sitt stilla sinne fantisera hur hårt Satyr ska ha tjatat på Fenriz att han skulle vara med. Det lär ha varit legendariskt. Förutom slagdängan på samlingsskivan tror jag inte att EIBON släppte något mer och det var väl kanske lika bra. Satyr hade just släppt spyan ”Rebel extravaganza”, Fenriz fes på med ”Ravishing grimness”, Killjoy, ja han hade ju inte släppt något vettigt sedan 1987 och Anselmos svartmetallutflykter var ju ingen höjdare. Maniac då? Ja, var hans ens inblandad i EIBON? Bra bandnamn dock.

Lustigt nog fanns låten på Youtube och det lät ju som väntat. Låttiteln var exakt så skitnödigt ”Rebel extravaganza”-tramsig som jag mindes den. ”Mirror soul Jesus”. Kom igen. Jag tycker att vi inför en lag som kräver att nittiotalsversionen av Karl NE från NÅSTROND är den enda som får kläcka låttitlar. Där snackar vi studs. Begriper man inte storheten i titlar som ”En sång från en pestbesmittad grav” och ”Hanged in an old gallow tree” kan man lika gärna bara ge upp och sluta andas.

RAUGZ AUGA

Nu kan mitt minne svika mig angående bandnamnet, men jag har för mig att projektet hette RAUGZ AUGA. Vad var då RAUGZ AUGA? Jo, ett Tolkieninspirerat svartmetallprojekt av atmosfärisk karaktär med Morgan från MARDUK vid svavelrodret. Det enda jag känner till gällande detta soloprojekt var en intervju jag läste för evigheter sedan i ett fanzine jag inte ens minns namnet på. Jag brukar ha hyfsat bra minne, men i det här fallet står det bara still. Någon i läsekretsen kanske kan upplysa mig. Kombinationen MARDUK och Tolkien gjorde att jag sket på mig av entusiasm. Kruxet var bara att det aldrig släpptes någon skiva. Min misstanke är att mycket av materialet hamnade på ”Those of the unlight” och gällande den skivan har jag en mycket viktig sak att säga: originalsläppet med de rosa ögonen på ringvålnaderna är den enda som räknas. Trots att MARDUK är kända för att spela snabbare än snabbast är det i regel de långsamma bitarna som är mina personliga favoriter. RAUGZ AUGA är då i teorin det bästa jag hört. Om Morgan har någon gammal kassett med material liggandes kräver jag att låtarna sprids till allmänheten. Istället för att tjorva på med ABRUPTUM kan han gott och väl återuppliva RAUGZ AUGA. Allt jag begär är en trummaskin, en Casiosynt, några esoteriska riff, låtar på minst tio minuter och låttitlar man omöjligt kan lägga på minnet. Jag köper blint.

VÅLNAD UR RYMD

Detta Sundsvallsband bestod av allsköns folk från bland annat SORHIN och BLOT MINE. Alla som hört deras skapelsefientliga replokalskassett vet ju att det fanns potential och bandnamnet gillade jag skarpt. Tyvärr blev det som inget av det här projektet och det var synd och skam. En EP med hyfsat ljud hade ju räckt. Ska det vara så mycket begärt? Däremot är jag än idag lite paff över att det gnälldes så mycket över ljudet, främst i fanzines. Så risigt är det ju inte. Man behöver inte höra riffen så länge det är rätt atmosfär. Virveln hörs ju exempelvis klart och tydligt och det hör ju inte till vanligheterna inom denna genre.

Låttiteln är ju så rå att man knappt får luft. Karl NE hade varit stolt.

WELTMACHT

I en gammal Shadow Records-annons kunde man om man hade bra syn läsa att en CD med WELTMACHT var på G. I samma annons kunde man för övrigt läsa att OFERMOD var på språng med en fullängdare med en skivtitel på latin jag naturligtvis inte kommer ihåg, men det är en annan historia. Intresset var på topp då WELTMACHT bestod av folk från ALGAION och SORHIN. Jag väntade och väntade och sedan hände …

Ingenting.

Nä, nu ljög jag. Det hände faktiskt någonting. Jag ramlade över WELTMACHTs ”The call to battle”, satte volymen på max och spetsade öronen.

Oj, vilken fälla jag klev i.

Bandnamnet var ju rätt, kruxet var bara att detta var amerikanska WELTMACHT beståendes av Akhenaten från bland annat JUDAS ISCARIOT. Jag exploderade av hat. Nu bör emellertid tilläggas att skivan inte var så genomusel. Mest bara trött. Besvikelsen över att det inte var the true WELTMACHT jag lyssnade på överskuggade dock allt.

Tydligen ska det finnas en WELTMACHT-skiva och det vore ju kul att få höra den innan man dör. På papperet lär det vara en rökare i krysset.

THE THRILL

TARTAROS var ju en riktig höjdare och när jag fick veta att Charmand Grimloch skulle landsätta ett sidoprojekt vid namn THE THRILL stod man på barrikaderna och tjoade högljutt. Blev det någon skiva? Givetvis inte. Ett par låtar släppta på samlingsplattor och TARTAROS-återsläpp släckte knappast törsten. Sedan spårade Grimloch ur fullständigt och började skriva musik till TV-serier. Säkert kul för honom och ur en ekonomisk synvinkel tjänar man nog mer deg på att skriva musik till Big Brother än att släppa Harry Potter-doftande dark ambient, men nog fan har man gjort sig förtjänt av en THE THRILL-platta. Ge mig fyrtio minuter Scooby Doo-syntar med sporadiska krigstrummor och mumlande mansröster och jag lovar att sluta tjata om THE THRILL.

Makalös låttitel.

Imaginära skivor är alltid de bästa skivorna, så det kanske var lika bra att det inte blev något mer med dessa band. Ja, förutom EIBON då som var ett dödsdömt projekt redan från start.  Frågan är om jag inte ska lyssna igenom Phil Anselmos missdåd med VIKING CROWN och CHRIST INVERSION för att en gång för alla kröna vilket av projekten som var sämst. Nä, det jobbet ger jag hellre bort till Heidenhammer.

Nu ska jag lyssna på VÅLNAD UR RYMD och kanalisera.

På återseende.

/Hatpastorn