Hatpastorns likpredikan

Många ställer sig tvivlande till sidoprojekt, band som exempelvis BOLT THROWER räknar det som otrohet, men personligen har jag inget emot dem alls. Såvida de är bra vill säga. En del sidoprojekt får även onödigt mycket uppmärksamhet tack vare dess medlemmar snarare än hur pass bra de är. Vi tar Steve Harris som ett prima exempel. När han släppte ”British lion” tjöt folk av lycka. Hade de ylat lika högt om bandet bestått av medlemmar från MYSTIC CIRCLE? Jag tvivlar. Nu har jag faktiskt inte hört ”British lion” så skivan kan mycket väl vara rena guldet, men när det kommer till IRON MAIDEN-relaterade band som inte är IRON MAIDEN håller jag mig på behörigt avstånd.

När vi snackar black eller death metal finns det oändligt med sidoprojekt och antalet poänglösa eller helt enkelt bara urusla sidokör är för många för att nämnas i skrift. Idag tänkte jag dock vara positiv för en gångs skull och lista fem sidoprojekt som trots hög potential tyvärr aldrig riktigt tog fart.

Nu kör vi.

EIBON

EIBON var ett projekt beståendes av Fenriz, Satyr, Killjoy och PANTERAs starke man Phil Anselmo. Det är möjligt att Maniac var med på något hörn, men vem brydde sig om det egentligen? Vokalister som låter som en blandning av en laserkanon och en seriefigur hamnar lågt på min topplista över det bästa jag någonsin hört. Då herr Anselmo var inblandad var mitt intresse för detta ”superband” sagolikt obefintligt. Har man kämpat sig igenom VIKING CROWNs fulla diskografi vet man hur kasst det kan blir när gamla hårdrocksamerikaner ska försöka sig på svartmetall. EIBON släppte såvitt jag vet bara en låt som på nåder fick vara med på en Moonfogsamling av tvivelaktig karaktär. Jag hörde aldrig den låten. Ni hörde aldrig den låten. Det spelar ingen roll. Utan att ha hört en ton vet jag EXAKT hur EIBON låter och jag gillar inte det jag hör. Det bästa med EIBON var att i sitt stilla sinne fantisera hur hårt Satyr ska ha tjatat på Fenriz att han skulle vara med. Det lär ha varit legendariskt. Förutom slagdängan på samlingsskivan tror jag inte att EIBON släppte något mer och det var väl kanske lika bra. Satyr hade just släppt spyan ”Rebel extravaganza”, Fenriz fes på med ”Ravishing grimness”, Killjoy, ja han hade ju inte släppt något vettigt sedan 1987 och Anselmos svartmetallutflykter var ju ingen höjdare. Maniac då? Ja, var hans ens inblandad i EIBON? Bra bandnamn dock.

Lustigt nog fanns låten på Youtube och det lät ju som väntat. Låttiteln var exakt så skitnödigt ”Rebel extravaganza”-tramsig som jag mindes den. ”Mirror soul Jesus”. Kom igen. Jag tycker att vi inför en lag som kräver att nittiotalsversionen av Karl NE från NÅSTROND är den enda som får kläcka låttitlar. Där snackar vi studs. Begriper man inte storheten i titlar som ”En sång från en pestbesmittad grav” och ”Hanged in an old gallow tree” kan man lika gärna bara ge upp och sluta andas.

RAUGZ AUGA

Nu kan mitt minne svika mig angående bandnamnet, men jag har för mig att projektet hette RAUGZ AUGA. Vad var då RAUGZ AUGA? Jo, ett Tolkieninspirerat svartmetallprojekt av atmosfärisk karaktär med Morgan från MARDUK vid svavelrodret. Det enda jag känner till gällande detta soloprojekt var en intervju jag läste för evigheter sedan i ett fanzine jag inte ens minns namnet på. Jag brukar ha hyfsat bra minne, men i det här fallet står det bara still. Någon i läsekretsen kanske kan upplysa mig. Kombinationen MARDUK och Tolkien gjorde att jag sket på mig av entusiasm. Kruxet var bara att det aldrig släpptes någon skiva. Min misstanke är att mycket av materialet hamnade på ”Those of the unlight” och gällande den skivan har jag en mycket viktig sak att säga: originalsläppet med de rosa ögonen på ringvålnaderna är den enda som räknas. Trots att MARDUK är kända för att spela snabbare än snabbast är det i regel de långsamma bitarna som är mina personliga favoriter. RAUGZ AUGA är då i teorin det bästa jag hört. Om Morgan har någon gammal kassett med material liggandes kräver jag att låtarna sprids till allmänheten. Istället för att tjorva på med ABRUPTUM kan han gott och väl återuppliva RAUGZ AUGA. Allt jag begär är en trummaskin, en Casiosynt, några esoteriska riff, låtar på minst tio minuter och låttitlar man omöjligt kan lägga på minnet. Jag köper blint.

VÅLNAD UR RYMD

Detta Sundsvallsband bestod av allsköns folk från bland annat SORHIN och BLOT MINE. Alla som hört deras skapelsefientliga replokalskassett vet ju att det fanns potential och bandnamnet gillade jag skarpt. Tyvärr blev det som inget av det här projektet och det var synd och skam. En EP med hyfsat ljud hade ju räckt. Ska det vara så mycket begärt? Däremot är jag än idag lite paff över att det gnälldes så mycket över ljudet, främst i fanzines. Så risigt är det ju inte. Man behöver inte höra riffen så länge det är rätt atmosfär. Virveln hörs ju exempelvis klart och tydligt och det hör ju inte till vanligheterna inom denna genre.

Låttiteln är ju så rå att man knappt får luft. Karl NE hade varit stolt.

WELTMACHT

I en gammal Shadow Records-annons kunde man om man hade bra syn läsa att en CD med WELTMACHT var på G. I samma annons kunde man för övrigt läsa att OFERMOD var på språng med en fullängdare med en skivtitel på latin jag naturligtvis inte kommer ihåg, men det är en annan historia. Intresset var på topp då WELTMACHT bestod av folk från ALGAION och SORHIN. Jag väntade och väntade och sedan hände …

Ingenting.

Nä, nu ljög jag. Det hände faktiskt någonting. Jag ramlade över WELTMACHTs ”The call to battle”, satte volymen på max och spetsade öronen.

Oj, vilken fälla jag klev i.

Bandnamnet var ju rätt, kruxet var bara att detta var amerikanska WELTMACHT beståendes av Akhenaten från bland annat JUDAS ISCARIOT. Jag exploderade av hat. Nu bör emellertid tilläggas att skivan inte var så genomusel. Mest bara trött. Besvikelsen över att det inte var the true WELTMACHT jag lyssnade på överskuggade dock allt.

Tydligen ska det finnas en WELTMACHT-skiva och det vore ju kul att få höra den innan man dör. På papperet lär det vara en rökare i krysset.

THE THRILL

TARTAROS var ju en riktig höjdare och när jag fick veta att Charmand Grimloch skulle landsätta ett sidoprojekt vid namn THE THRILL stod man på barrikaderna och tjoade högljutt. Blev det någon skiva? Givetvis inte. Ett par låtar släppta på samlingsplattor och TARTAROS-återsläpp släckte knappast törsten. Sedan spårade Grimloch ur fullständigt och började skriva musik till TV-serier. Säkert kul för honom och ur en ekonomisk synvinkel tjänar man nog mer deg på att skriva musik till Big Brother än att släppa Harry Potter-doftande dark ambient, men nog fan har man gjort sig förtjänt av en THE THRILL-platta. Ge mig fyrtio minuter Scooby Doo-syntar med sporadiska krigstrummor och mumlande mansröster och jag lovar att sluta tjata om THE THRILL.

Makalös låttitel.

Imaginära skivor är alltid de bästa skivorna, så det kanske var lika bra att det inte blev något mer med dessa band. Ja, förutom EIBON då som var ett dödsdömt projekt redan från start.  Frågan är om jag inte ska lyssna igenom Phil Anselmos missdåd med VIKING CROWN och CHRIST INVERSION för att en gång för alla kröna vilket av projekten som var sämst. Nä, det jobbet ger jag hellre bort till Heidenhammer.

Nu ska jag lyssna på VÅLNAD UR RYMD och kanalisera.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 31 juli, 2013 at 8:58 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.