Hatpastorns likpredikan

/Förintelseförsamlingen

Innan vi sätter vampyrtänderna i Ancients senaste album måste ta oss en funderare på vad bandet egentligen pysslade med mellan 2005 och 2016. Vad vi vet är att ”Night visit” är en kompetent och välproducerad black metal-skiva. Inte det bästa jag hört, men tillräckligt bra för att kunna konkurrera med sina genrekollegor när vi pratar om lättlyssnad svartmetall för den breda massan. Kom även ihåg att Metal Blade släppte plattan. Det fanns gott om muskler när det kom till marknadsföring. Varför blev det då inget surr om ”Night visit” medan exempelvis Old Man´s Child rönte relativt stora framgångar med ”In defiance of existance” och ”Vermin”? Skitskivor givetvis, men de sålde bra och det fanns gott om intervjuer med bandet ifråga. Visst, kopplingen till Dimmu Borgir lär ha hjälpt till men det som jag tror låg Ancient mest i fatet var Youtube. Youtube startade i februari 2005 och blev snabbt en sida där allsköns tok laddades upp.

Tok som Ancients gamla musikvideos.

”Lillith´s embrace” har man garvat åt sedan 1996, men det var via MTV och sönderkopierade VHS-kassetter man kom åt den. Med Youtubes intåg var dessa gamla artefakter helt plötsligt allmängods. På gott och ont. Lägg därtill allehanda forum som gjorde det enklare för folk jorden över att kommunicera och ett bands rykte kunde snabbt fullkomligt demoleras. Nu är detta rena spekulationer från min sida, men jag tror att Ancient var ett av de banden som drabbades absolut hårdast när Youtube kom till byn. Helt plötsligt kunde kreti och pleti som inte lyssnat in sig på det tidigaste materialet slå på datorn och utan några som helst förkunskaper garva sig harmynt åt Ancients musikvideoproduktioner. Givetvis finns det INGA ursäkter till varför deras videos är så värdelösa, men det väcks en ilska inom mig när någon random life metal-fjant sitter och ondgör sig över uselheten i gamla musikvideos. Irrationellt måhända, men man blir ju fan upprörd när oinsatta mestöntar i Opeth-mantel skrattar åt typ Ancient utan att förstå hur utsökt demomaterialet är. Gillar man demon får man skratta exakt hur mycket man vill. Glasklar logik.

En annan teori jag har gällande Ancients öde är att Metal Blade hade noll koll på svartmetall och kunde på så sätt inte styra det svårnavigerade skepp som är Ancient i rätt riktning. Kom ihåg att Ancient var Metal Blades första black metal-band om man räknar bort gudfäder såsom Slayer, Mercyful Fate och King Diamond. Kollar man igenom Metal Blades diskografi mellan 1990 och 2000 ser den ut såhär när det kommer till den black metal vi primärt berör på dessa sidor:

1990, ingen svartmetall.

1991, ingen svartmetall.

1992, ingen svartmetall.

1993, ingen svartmetall.

1994, ingen svartmetall.

1995 körde de någon licenshistoria på Lord Belials ”Kiss the goat” som ursprungligen släpptes via No Fashion Records.

1996 kom Ancients ”The Cainian chronicle”.

1997 kom någon licenstjofräs på Amsvartners “The trollish mirror”. (Av alla jävla skivor).

1997 kom Ancients ”Mad grandiose bloodfiends”.

1998, håll i er nu: Enthroneds ”Regie Sathanas”. Även det en licensdribblare.

1998 var det dags att licensiera Amduscias själbetitlade platta. Varför Metal Blade valde att samarbeta med Blackened är för mig oförståeligt.

1998 Dark Funeral, ”Vobiscum Satanas”. Licens. No Fashion records.

1999 kom Ancients ”The halls of eternity”.

1999 Cradle Of Filth ”From the cradle to enslave”.

2000 Lord Belial ”Unholy crusade”. Återigen en licens från No Fashion Records.

Såvida jag inte råkat missa något är detta allt Metal Blade hade att erbjuda sina svartmetalltörstande kunder under denna tidsrymd. Räknar vi bort alla licenser så blir listan väldigt kort. Listan på life metal-band på den etiketten är emellertid kilometerlång. Jag tittar på er, Armored Saint. Tvi tvi tvi.

Det är ingen hemlighet att Metal Blade var sena på pucken och hade dålig koll när det kom till svartmetall. Istället var det primärt Nuclear Blast och Century Media som vädrade morgonluft och delade ut skivkontrakt till höger och vänster. Metal Blade hade Ancient. Ett i grunden bra band som via omständigheter bortom allas kontroll ballade ut fullkomligt. När de till slut fick lite ordning igen via ”Night visit” var loppet redan kört.

Eller var det verkligen kört?

I Skandinavien var intresset för Ancient rekordlågt redan innan millennieskiftet kom. I Sydeuropa var det dock andra bullar. Jag minns att jag turnerade med ett schweiziskt gäng för en massa år sedan som skröt att de minsann kände Aphazel och att de delat medlemmar med Ancient. De blev skitsura när vi svenskar, helt oberoende från varandra, höjde på ögonbrynen och fnissade. Inte ett hånfullt fniss utan ett fniss som uppstår när man hör något genuint festligt. De där schweizarna var för övrigt världens sämsta band och sångaren hade man mer än gärna kastat av bussen. Då Aphazel flyttat till Italien var det många italienare och andra närliggande folkslag som var stolta över Ancient. Det var som deras band nu. Med tanke på hur genomvärdelös italiensk svartmetall i regel är så förstår jag varför de tog Ancient till sina hjärtan.

Vad vet vi mer?

Vi vet att Grom och Jesus Christ! hoppade av skutan inte långt efter att ”Night visit” släpptes. Vi vet att George Clooney dundrade in med sin motorcykel på Jesus Christ!s tomt i vad jag antar var en oAncient-relaterad historia. Mitt rättstavningsprogram gillade INTE den meningen.

http://www.nj.com/hudson/index.ssf/2007/09/weehawken_man_helps_george_clo.html

Vi vet att Morfeus från Limbonic Art hoppade in som gitarrist i Ancient 2008. Vi vet att Nick Barker blev Ancients nya trummis 2009. Vi vet att Aphazel blev kristen 2010 och kortade senare ner sitt artistnamn till Zel. Vi vet att Zel flyttade till Grekland. Vi vet att det turnerades en del, bland annat i Sydamerika. Det mest bisarra var när Ancient under denna era vid något tillfälle spelade live UTAN Aphazel! Ett Ancient utan Aphazel är som Udo utan Udo. Vi vet att Ancient jobbade på en ny platta redan runt 2010 men att den av ex antal anledningar inte släpptes förrän 2016.

Det är mycket man vet, men samtidigt så mycket som man inte vet. När det kommer till Ancient då. Livet i allmänhet har man blykoll på. Det är därför jag lagt overkligt många timmar på att skriva om Ancient.

Det finns bara sorg.

/Hatpastorn

Mellan 1993 och 2001 var Ancient hyfsat produktiva. Förutom ett litet glapp 1998 var det minst ett släpp per år som gällde. Efter ”Proxima centauri” blev det emellertid ett ganska stort glapp till nästa fullängdare. Vad Ancient pysslade med under den tiden vågar jag inte ens spekulera i, men när ”Night visit” släpptes under sommaren 2004 gick den mig helt förbi. Jag orkade inte ens kolla upp deras nya musikvideo. Hade jag gett upp fullkomligt? Svaret är ja.

 ”Night visit” är något så unikt som en Ancient-platta jag inte ens äger. Jag har naturligtvis hört några bitar under årens gång. Kommer jag ihåg dem? Nej. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg hur titelspåret som de gjorde en video till låter och då har jag sett/hört det spektaklet ett flertal gånger.

Därför tänkte jag göra något lite annorlunda idag. Som självutnämnd Ancient-profet ska jag förutspå hur låtarna låter. Till min hjälp har jag ledtrådar såsom låttitel, text och låtlängd. Sedan ska jag lyssna på hymnerna och se hur rätt jag hade.

 ”Envision the dead”

Hatpastorns profetia: Redan på låt ett blir jag fintad då skivan inte inleds med ett intro utan vad jag antar är en riktig låt då den har både text och en låtlängd på närmare sju minuter. Texten är på tok för lång. Orkar inte läsa hela men jag tippar på att den är en omskrivning av att bli dumpad. Det finns många ledtrådar som tyder på det. En av dem är att Aphazel och Deadly kristin de facto hade en romans, men hon är inte med på den här skivan. OK. Såhär måste det vara. Aphazel är övertaggad och eventuellt dumpad. Det vankas ett aggressivt öppningsspår men eftersom det är sentida Ancient vi snackar om kommer det vara ett hopplöst tröskande i mellantempo med riff som inte leder någonstans. Känner jag Aphazel rätt kommer det finnas ett akustiskt plink eller ett syntdribbel i slutet av låten. Viskande röster? Jag säger ja på den gissningen. I övrigt en fis i universum.

Verkligheten: Snärtigt trumintro, klassiskt Ancient-riffande och överraskande bra sång. Produktionen är dessutom bättre än jag minns den. Jag är faktiskt lite paff! Sedan kommer det jävligt dåligt kvinnomummel. Naturligtvis. Pang! Där kom det! Syntdribbel OCH akustiskt plink. Jag är bäst på Ancient! HA! VISKANDE RÖST! Överlag var låten bättre än jag förutspått, men i övrigt hade jag alla rätt.

”Rape the children of Abel”

Hatpastorns profetia: Världens längsta text och Lord Kaiaphas gör enligt uppgift ett vokalt gästspel. Det måste förresten vara Kaiaphas som skrivit lyriken då den refererar till ett ”Thokkian vortex” som även är namnet på bandet han startade efter sin sorti från Ancient. Vad ett ”Thokkian vortex” egentligen är låter jag vara osagt. Min teori är att det vankas ett desperat nostalgiskt flörtande. Frågan är bara om det flörtas med ”The Cainian chronicle” eller ”Mad grandiose bloodfiends”. Jag hoppas på det förstnämnda.

Verkligheten: Det här låter oroväckande kompetent. Inget flörtande med tidiga plattor vilket jag trodde. Det var ju då själva jävelkuken. Stundtals är det riktigt atmosfäriskt och Lord Kaiaphas kraxar på bra. Ancient har aldrig låtit tajtare och mer välproducerade. Undrar hur trött Metal Blade egentligen blev. Nu dög det liksom.

 ”Horroble”

Hatpastorns profetia: Jag vet att Jesus Christ! hade ett sidoprojekt kallat Horroble, därför borde detta vara en Jesus Christ!-låt. Min mer än kvalificerade gissning är att vi låtmässigt hamnar någonstans mellan ”Blackeyes” från ”Mad grandiose bloodfiends” och ”I, madman” från ”The halls of eternity”. Ett spex med några intressanta idéer. Låter det INTE så blir jag genuint paff.

Verkligheten: Vad fan är det som händer?! Såhär kompetent har Ancient ingen rätt att vara. Min gissning om hur den här biten skulle låta var galet fel. Här snackar vi en drivig dänga med illavarslande mycket attityd. När Aphazel skriker titeln en halv miljard gånger i rad fnissar jag lite lätt men i övrigt har jag satt skrattet i halsen.

 ”Night visit”

Hatpastorns profetia: ja, den här har jag ju faktiskt hört. Inte för att jag kommer ihåg något mer än att produktionen är bra, att det är välspelat och att man får tråkslag efter tolv sekunder.

Verkligheten: Nu tar vi det jävligt lugnt. Varför gjorde de en video till den här låten då den hittills är den klart sämsta? En trött halvballad av tråkigaste sort. Kompetent, men svintrist.

”Lycanthrophy”

 Hatpastorns profetia: ”Lycanthropy” stavas ”Lycanthropy”, inte ”Lycanthrophy”. Det borde Ancient veta. Är det någon sorts form av slarv är det OK, är det någon sorts form av ordlek mellan ”Lycanthropy” och ”Trophy” blir jag faktiskt lite rädd. Texten är urusel. Är det någon av italienarna som varit framme? Dhilorz och Grom är huvudmisstänkta. Detta måste vara en sentida olåt som mest gör en irriterad.

Verkligheten: Det är gott om ost i den här låten, det ska erkännas. I övrigt ljusår bättre än förväntat. Det här är ju en riktig låt. Nu har jag inte bookleten till skivan, lyssnar på Spotify, men jag börjar fan undra om Aphazel skrivit några låtar alls. Vart är oriffen? Vart är oarrangemangen?

 ”Night of the Stygian souls”

Hatpastorns profetia: Nu ska vi se. Om mina kalkyler stämmer så har vi ett ”ösigt” introspår signerat Aphazel, en nostalgisk spya med Lord Kaiaphas på sång, en Jesus Christ!-låt, en skitlåt de gjorde video till och en dynghög med misstänkt italiensk inblandning. Det borde rimligtvis tyda på att Aphazel har helt slut på idéer och att det vankas sex minuter utsiktslöst harvande. ”Night of the Stygian souls” kan vara låten som får mig på riktigt dåligt humör. En kul kuriosa om hela det här Ancient-projektet är att jag, och jag skämtar inte nu, under denna resa fått mitt första gråa hår i skägget.

Verkligheten: HUR FAN KAN ETT BAND BLI BÄTTRE NÄR DE TAR IN ETT GÄNG ITALIENARE?! Hur är det möjligt att i stort sett samma line-up spelade in ”Proxima centauri”? Det här är ju kompetent. Alltså på riktigt. Det är inte helt hundra min kopp, men jag förstår folk som helt oironiskt gillar ”Night visit”. Jag är i chock.

 ”Fuel the flames”

 Hatpastorns profetia: Går jag bara efter låttiteln hade jag gissat att detta är en fullkomligt genomvidrig black and roll-uppkastning av värsta sort. Tänk er Satyricons sämsta låt genom tiderna, ”Fuel for hatred”, i Ancient-skrud. Det som får mig att tvivla är lyriken som är kilometerlång och verkar återigen beröra någon som blivit dumpad. Det som gör detta än mer svårbedömt är att språket är alldeles för bra för att det ska ha varit Aphazel som författat eländet. Nu vet jag varken ut eller in, men eftersom jag uppenbarligen lider av ett brutalt självskadebeteende önskar jag att den låter som ”Fuel for hatred” i Ancient-skrud.

Verkligheten: Exakt när fick Ancient självförtroende och pondus? Varför har jag inte blivit underrättad? Återigen, inte riktigt min kopp svartmetall, men det är då ljusår bättre än vad många andra norska klassiska band fes ur sig vid samma tidpunkt. Tänk om den här skivan hade kommit efter ”The Cainian chronicle”. Då hade jag hållit käften. Allting känns oerhört surrealistiskt just nu.

 ”The truth unveiled”

Hatpastorns profetia: Vi närmar oss slutet av skivan och eftersom Ancient inte haft ett bra avslutningsspår sedan 1995 borde detta vara en monstruös uppvisning i att koka soppa på en spik. Texten handlar om en liten tjej som tramsar runt och hittar en blödande ängel på backen. Kan Clandestine Blaze tagit inspiration av denna till ”Church of atrocity”-plattan, närmare bestämt till låten ”Frozen angel”? Tveksamt. Fast vad fan vet man? ”Church of atrocity” släpptes 2006, bara två år efter ”Night visit”. Mikko Aspa kanske är ett riktigt Ancient-head.

Verkligheten: Mmmm, klassiskt Aphazel-plock på gitarren. Grymt trumarbete av Grom, bra stämning, bra sång. Det finns något mytologiskt i att det här är den enda Ancient-skivan jag inte äger. Eftersom den är bra.

 ”The arctic mirage”

Hatpastorns profetia: Av någon outgrundlig anledning är Ancient helt tokiga i outron. Så tokiga att de faktiskt brukar köra två outron efter varandra när det är dags att avrunda en skiva. Detta är det första och av titeln att döma tippar jag på att Aphazel hittat ett kallt blippbloppande syntljud som han sporadiskt använder för att skapa en suggestiv och esoteriskt sval ljudbild. Inte det sämsta man hört men har man hört det en gång får det räcka så.

Verkligheten: Helt fel igen hade jag. Här rör det sig om ett svepande ljudlandskap. Inget mirakel av kvalitet, men man har släppt igenom på den här nivån förr.

 ”Out in the haunted woods”

Hatpastorns profetia: Nu blir det rent önsketänkande från min sida, men jag hoppas att “Out in the haunted woods” är en tre minuter lång akustisk dröm i rakt nedåtstigande led från Carpathian Forests magiska ”The last sigh of nostalgia”. Jag vet att jag har fel. Så får det vara. Man kan ju i alla fall få drömma lite.

Verkligheten: Ralph Lundsten-doftande hysteri. Jag hade med andra ord fel. Igen. Jag gillar Ralph Lundsten, men det här kommer jag aldrig att lyssna på igen.

Jag är mållös. Jag var fullständigt övertygad om att ”Night visit” skulle vara i klass med lågvattenmärket ”Proxima centauri”. Hur gick det här till? ”Night visit”, om än inget mästerverk, är en bra skiva.

En bra skiva.

Aphazel …

DU GJORDE DET!

Jag … måste nog lägga mig ner en stund.

Hejdå.

/Hatpastorn

När jag i början av denna resa kallade Ancient för mitt Waterloo skämtade jag inte. Efter ”The halls of eternity” skickade Aphazel och hans hejdukar ner mig i ett avgrundslikt kreativt slukhål. Jag kan inte säga att det varit skrivkramp för det har jag aldrig haft, mer en själsdödande trötthet av sällan skådad kaliber. Detta är första gången jag slagit upp min laptop på snart två månader. Bara tanken att skriva något har gjort mig på riktigt illamående. Däremot har jag tänkt på Ancient. Varje dag. Bidat min tid. Samlat kraft.

Kollar man på det nyktert är inte Ancient så dåliga. Det tidiga materialet gillar jag ju skarpt! Vad är det då som fått mig att bara tömmas på energi? En teori är att Lord Kaiaphas kommit till mig om nätterna och sugit sig mätt på både mitt blod och min själ, konstigare saker har ju hänt. Eller så har jag bara bävat inför den koloss av oriff som är ”Proxima centauri”. Den första tjuvsmällen var EPn ”God loves the dead”  som släpptes i januari 2001. Den gav oss videon till, just det, ”God loves the dead”. En musikvideo som förvisso är jävligt rolig, men samtidigt ett imponerande olustigt monument av dåliga beslut och inkompetens. Sedan har vi själva låten. Jag vill helst inte prata om den. När man hämtat sig efter den vankas det en slakt av ”Trolltaar” och precis när man tror att det inte kan bli värre så blir det en Iron Maiden-cover. Jag älskar låten ”Powerslave” men varje gång jag lyssnar på Ancients tolkning blir originalet lite sämre. Om man ska envisas med att lyssna på en svartmetalltolkning av ”Powerslave” så slå på Ancient Wisdoms version istället. Resten av EPn utgörs av remixade varianter av ett par låtar från ”Mad grandiose bloodfiends” och två musikvideos. Jag tror inte riktigt ni förstår vilken nivå vi befinner oss på när vi snackar ”God loves the dead”-EPn.

Metal Blade var nu fullkomligt desperata. Jag ser framför mig hur Brian Slagel sitter och skruvar på sig under en affärslunch med Nuclear Blasts Markus Staiger.

– Kul att du kunde komma Brian, det var längesedan vi sågs!

– Mmmm.

– Jaha, hur går det då? Några nya spännande skivor på G?

– Ja, jo. Beyond The Embrace är ju typ klar med sin nya platta …

– Beyond The Embrace? Aldrig hört talas om.

– Tyskar. Melodöds. Jävligt fräscht.

– Du säger det. Några andra artister på G?

– Ja, det är Ancient då.

– Ska de släppa nytt?! Varför då? Jag trodde du sparkat dem från bolaget för evigheter sedan?

– Mmm …

– Brian, kom igen. Hur är det? Alltså, hur har du det? Egentligen.

– Jag vill inte prata om det.

– Det är jag, Markus, du kan berätta för mig. Du tröstade ju mig när jag lade en kvarts miljon på Evereve!

– Jag vet inte alltså … jag …

– Brian. Kom igen.

– VAD FAN SKA JAG GÖRA DÅ? Jag gav dem kontrakt på sex jävla skivor! SEX JÄVLA SKIVOR! Jag trodde det skulle bli bra bara de sparkade Lord Kaiaphas men nu har ju Aphazel den förbannade äggstrupen flyttat till Italien. ITALIEN!!!

– Lugn nu …

– Det blir värre. Medlemmar från Doomsword …

– Vilka fan är Doomsword?

– INTE FAN VET JAG! Jag var tvungen att ljuga i annonstexten att nya Ancientplattan är den bästa de gjort och att den inkluderar medlemmar från kultbandet Doomsword …

– Oj. Oj oj oj. Det var inte bra.

– MEN VAD SKULLE JAG GÖRA?

– Skivomslaget då? Kan du inte sälja några hundra exemplar bara där?

– Vänta ska du få se. Jag har ett exemplar här i ryggsäcken. Här. Titta.

– Men … hur kunde du godkänna det här?

– Jag vet inte.

– Det här inte bra. Inte bra alls. Jag hoppas att du har några tunga släpp framöver så du får in lite deg för det här kommer att bli en förlustaffär.

– Ja, det ska vara Beyond The Embrace då.

Som sagt. ”Proxima centauri” är en mardröm. Vi börjar med omslaget. Ett Invasion Records-rött fjanteri där teckningskunskaperna ligger på en så låg nivå att när ögonen till sist landar på den datakonstruerade rymdblixtbollen med medlemmarnas ansikten i har man mentalt bara kastat in handduken. Jag vet inte vem som gjort omslaget, antingen är det Air Brush-Perre eller trummisen Grom. Grom från Doomsword. Aphazel står iallafall ansvarig för layouten.  Jag skrek första gången jag fick se detta omslag. Skiten släpptes i oktober 2001. Nu går vi igenom alla låtar. Hur många? Tolv. Det är TOLV låtar med en speltid på strax under en timme.

Med en total avsaknad av livsglädje ger jag mig nu in i det här.

”A lurking threat”

Ljuvligt. Ett fullkomligt poänglöst intro som är slut innan det börjar.

”Proxima centauri”

Hur ska man kunna beskriva det här med ord. Det är ju riff, sång och puttrande trummor. Aphazel är guden av oriff, men här tar han det till en ny nivå. Ibland kan man luras att tro att det finns hopp, typ tre minuter in när det nästan låter bra. Det största problemet är hur tandlöst och anemiskt det är. Paralleller kan dras till Siebenbürgens ”Plagued be thy angel”. Fatta allvaret.

”The ancient horadrim”

Jag hatar refrängriffet på ”The song of Kaiaphas” från ”The Cainian chronicle”. Här är en variant på det riffet huvudtemat. När Grom får köra ett näbbigt litet trumsolo är jag nanosekunder ifrån att kasta datorn från balkongen och sedan hoppa efter. Återigen finns det en aura av Ancients tidiga bra material, men jag tycker inte om att jaga skuggor. Jag tar förresten tillbaka allt jag skrev om Erichte och hur överflödig hon var på ”Mad grandiose bloodfiends”. Deadly Kristins jamande och kraxande gör ingen glad.

”In the abyss of the cursed souls”

Nu blir det riktigt dåligt. Pumpande trummor och en tröstlös strävan efter ett intressant låtmaterial. Man hör att det finns en ambition att skapa något dramatiskt och spännande. Något lite kusligt och sinistert. Det misslyckas. Minns ni när King Diamonds ”House of God” släpptes? Man ville så gärna att den skulle vara bra. Det var den inte. Exakt så är Ancients ”Proxima centauri” med den stora skillnaden att jag hade noll förhoppningar på ”Proxima centauri”.

”The witch”

Man vet att ett band är ute på tunn is när de plockar fram orgelsynten. Det här är faktiskt ganska roligt. Tänk er en klassisk mellanlåt med Ancient med en galen positivhalare som vägrar att sluta spela. Ancient bestod vid denna tidpunkt av tre italienare, Jesus Christ! och Aphazel. Detta var garanterat italienarnas favoritlåt. Refrängen är exakt så dum som ni tror att den är. Skivans hittills bästa spår. eller ja, bäst och bäst. Man får sig ett gott skratt iallafall och det var längesedan jag skrattade.

”Apophis”

Ett försök till Bathorytyngd med orgel avbryts snabbt av ett sånt där dämpat fladderriff som jag hatar. Jösses alltså. Tänk er ett italienskt Hades Almighty med orgel som kryddas med ett sånt där fullkomligt retarderat Kataklysm-grind framfört av trummisen i Doomsword. Jag tror inte det var många som hängde med i svängarna där, men ni som förstår, ni förstår.

Det är uselt. Uruselt.

”Satan´s children”

Introt för tankarna till något bortglömd skräckspel till Super Nintendo. Sedan blir det bredbent knullhårdrock av töntigaste sort. Precis när man börjat kunna andas igen kommer refrängen:

Satan’s children looks like a goat Satan’s child fly like a dove Satan’s children run thru the woods Satan’s child all around me Satan’s children looks like a wolf Satan’s child swim in the sea Satan’s children crawl in their web Satan’s child is like me

Old Man´s Child må ha varit ett lökigt band, men i jämförelse med detta är de fan Zyklon-B i jämförelse. Detta måste bara höras.

”Beyond the realms of insanity”

Passande låttitel och bredbentheten fortskrider fast nu med Mayhem-minnande plockriff. Italienarna var helt tokiga i den här låten. Det hörs. Stor potential till tuffa poser live. Mycket basen på knät och stirra hotfullt ut i publiken. Mycket röra gitarren fram och tillbaka i takt till musiken och puta med läpparna. Mycket hårrusk bakom trumsetet och höjda armar. Deadly Kristin låter nu så lik Vivian Black att det inte ens är kul. Minns ni inte Vivian Black har jag skrivit kilometervis om henne i forntiden. Obligatorisk läsning om ni missat det.

”Audrina, my sweet”

Oh, en instrumental spya! Precis vad jag behövde just nu. Hur låter det då? Ja, som ett skådespelarodugligt skitbarn som pratar i telefon på knagglig engelska ackompanjerat av billiga stråkar och klockspel. Detta måste ha varit startskottet för sidoprojektet Dreamlike Horror. Den skivan kommer Heidenhammer att få redogöra för. Jag har tagit beslutet att hålla mig så långt borta från honom ända tills jag med egna ögon ser att han kastar bort den skivan. Jag vill inte bli inblandad.

”On blackest wings”

Den låttiteln känns bekant … Oriffen når nu sin absoluta kulmen. På hopplöshetsskalan hamnar vi strax över sentida God Dethroned. Som tur är så är låten kort. Det enda man minns är en svag förnimmelse av olust. Sånt här borde vara förbjudet.

”Eyes of the dead”

Men nu får det väl för i helvete vara nog! Granvik skrev för övrigt i Close-Up att den här låten var bäst på skivan och en av Ancients finare stunder. Han talade extra gott om refrängen. Jag är medveten om att smaken är som baken och att det inte är skitkul att recensera skivor alla gånger, men det här är INTE en av Ancients bästa stunder. Av någon anledning får jag alltid Asta Kasks gamla brakdänga ”Välkommen hem” på hjärnan efter att ha hört ”Eyes of the dead”. Tror det är något gitarrgnol från Ancients sida som påminner om den, eller så är det bara känslan av att ha upplevt ett smutsigt krig. Ett av mina roligaste extraknäck i ungdomen var förresten när jag jobbade som scenvakt åt just Asta Kask när de spelade i Sundsvall. Det var väldigt förlösande att leka kast med liten punkare till snärtig D-takt. Efterfesten var dessutom monumental. Just nu vill jag leka kast med liten Ancient-medlem. Undrar vem av dem man skulle komma längst med? Deadly Kristin var ju liten och nätt, men jag tror att både Grom och Jesus Christ! skulle kunna slungas riktigt långt. Dhilorz är så pass lång att ett bra kast blir svårt. Aphazel då? Där blir det inga kast, mest bara en värmande arm över axlarna och en seriöst menad fråga om hur fan han mår. Och kanske en liten lårkaka bara för att markera.

”Incarnating the malignant deity”

Aphazel, må Helvetet välsigna honom. Att ha mage att avsluta ett sådant här fiasko till skiva med en tiominuterslåt helt utan idéer tyder på en stark tro på det egna materialet. Eller en fullständig avsaknad av verklighetsuppfattning. ”Incarnating the malignant deity” är som ett derivat av alla låtar på ”Proxima centauri”. En worst of om man så vill. I tio minuter.

Tystnaden efter skivan är som en tröstande smekning på pannan när man har vinterkräksjukan.

Jag är tillbaka. Argare än någonsin. Nästa visit är ”Night visit”.

/Hatpastorn

Uppmärksamma läsare kanske minns att jag i min genomgång av ”Mad grandiose bloodfiends” påpekade att det var den sista skivan jag köpte som jag tvingade mig själv att gilla eftersom jag betalat pengar för den. Ancient var även bandet som fick mig att fullkomligt överge idén med fullständiga diskografier. Tidigare var tanken att hade jag köpt en skiva med ett band var jag tvungen att ha alla skivor med det bandet. Fy fan vilket vansinne. Jag vill faktiskt ta tillfället i akt och tacka Ancient att de fick mig på bättre tankar.

Som vi alla vet mottogs ”Mad grandiose bloodfiends” med en betydligt större svalhet av lyssnare och musikpress än deras tidigare verk. Goda råd var nu dyra och det vankades upprensning i leden. Enligt uppgift träffade Aphazel en italiensk fjälla vid namn Deadly Kristin så han tog återigen fram sin kappsäck, stoppade ner elgitarren och nithjälmen och flyttade helt sonika till Italien. Detta innebar i slutändan att Lord Kaiaphas och väggblomman Erichte lämnade Ancient. Kvar var Aphazel och Jesus Christ!. En ny line-up behövdes så Aphazel tog på sig rollen som gitarrspelande vokalist, Jesus Christ! fick vara kvar på de flesta stränginstrumenten, Deadly Kristin rekryterades på den suspekta rollen ”female vocals” och en ny batterist, tillika trädkramare, vid namn Krigse fick förtroendet att banka skinn.

Skivan spelades in tillsammans med italienaren Marco Negro i Flying Studio mellan februari och april år 1999 …

1999.

Skivan släpptes i november 1999 och det här minns jag så jävla väl. Det här året hade fullkomligt mosat min lust för svartmetall. Helt seriöst. Jag var beredd att ge upp. Band efter band efter band tävlade i att fullkomligt kuka ur. Året var snart slut och jag satt helt lakonisk hemma hos en snubbe jag för tillfället hade ett band tillsammans med. Först kollade vi på Hellraiser 3 eftersom jag inte hade sett den tidigare och sedan plockade han fram ett rykande färskt exemplar av ”The halls of eternity”. Först en cenobit som sprutar CD-skivor ur käften och nu detta. Det är ett under att jag lever. Både under och efter lyssning mindes vi ingenting av det vi lyssnade/lyssnat på. Bandet hade inte ballat ur, mest bara gett upp. Jag gick hem och surade. Jag surar faktiskt fortfarande.

Jag har gett ”The halls of eternity” en ny chans ungefär vart femte år. Samma sak händer varje gång. Jag minns ingenting samtidigt som jag får för mig att skivan låter helt annorlunda än jag minns den. När jag var liten var jag helt tokig i TV-versionen av Kalle och chokladfabriken där Ernst-Hugo Järegård gjorde alla röster. Willy Wonka hade många knasiga godissorter, bland annat en där det var en ny smak varje gång. ”The halls of eternity” är det snasket. Det är en ny upplevelse varje gång. En ny obehaglig upplevelse varje gång bör tilläggas. Aphazel hade i intervjuer lovat dyrt och heligt att den här skivan skulle vara en tillbakagång till stuket som var på ”Svartalvheim” och att det där vampyrtjafset dog i och med Lord Kaiaphas sorti ur bandet. Nu var allt som det skulle vara igen.

Pyttsan.

För bara några år sedan köpte jag till slut skivan. Jag menar, vad fan skulle jag göra då? Jag har lyssnat på den i ensamhet. Jag har lyssnat på den tillsammans med Heidenhammer. Ingenting hjälper. Det går inte att komma ihåg något mer än enstaka fragment, besvikelse och en molande olustkänsla. Som tur är gled Heidenhammer in som en räddande mordängel och tog på sig den omöjliga uppgiften att en gång för alla beskriva hur den här skivan faktiskt låter.

Jag lämnar härmed över ordet till Förintelseförsamlingens flagellant, Heidenhammer:

The halls of eternity

Så var det dags igen. Efter den här skivan återstår bara tre. Och om vi känner oss riktigt generösa blir det ett bonusinlägg i vilket vi dissekerar spinoffbandet Dreamlike Horror, ett ambientprojekt bestående av inga mindre än Deadly Kristin och Aphazel. Som jag njöt när jag lyckades knipa åt mig ett exemplar av ”Delightful suicides”, deras första och sannolikt sista album. Men mer om det senare.

För nu är det dags att sätta tänderna i över en timmes patenterade oriff, frammanade av Aphazel. Sicken demongitarrist. ”The halls of eternity” är, för att uttrycka mig kortfattat, en skiva jag inte har några som helst intryck av. Jag minns att jag tillsammans med Pastorn lyssnade igenom den för inte så värst länge sedan – ett år, kanske – men att det var fullkomligt omöjligt att minnas en enda ton av den efter att skivan var slut. Snopet. Roligast med skivan får nog sägas vara den minst sagt malplacerade teckning som återfinns på sista sidan i texthäftet. Uppenbarligen föreställer den en hård dag på kontoret för samma skrivbordsslav som återfinns även hos Obtained Enslavement och Autumn Verses. Om vi sätter dem i tur och ordning framträder ett mönster.

Heks lägger pannan i djupa veck och försöker tröstlöst med hjälp av skum belysning och krum rygg studera den senaste rapporten av förra kvartalets skivförsäljning. Trixande med siffror gällande detta fenomen var inget ovanligt från skivbolagens sida och det var allt som oftast upp till bandmedlemmarna själva att kontrollera att allt stod rätt till med exercisen. Som bilden visar går det inget vidare.

På bild nummer två ser vi att det inte bara gått åt fanders med belysning och dålig ergonomi. Taskigt nog har även en tornadovind så smått börjat svepa förbi i rummet och tar med sig dokumenten i en vild bossanova över hela rummet. Den redan trötte granskaren verkar inte ens bemöda sig att orka stöna åt eländet utan sitter bara apatisk och tyst. Snacka om eerily howling winds.

Resultatet ser vi på bild tre. Utbrändheten är ett faktum och en längre tids sjukskrivning väntar bakom hörnet. Inte ens en rejält muddförsedd collegetröja av amerikanskt snitt förmår värma den frusna själ som huserar i det bräckliga skal som fastnat på fotografiet. Han var inte den första att drabbas, sannolikt inte den sista. En längre tids vistelse på vilokliniken har än så länge inte förmått upphäva det katatoniska tillstånd som infann sig efter dokumentationen.

Men, ja … tillbaka till ”Halls of eternity”. Åh, vilket trött namn. Och vilken trött grön färg. Faktum är att ordet ”trött” kan sägas vara lite av ett nyckelord redan nu. Och då har jag inte ens satt igång skivan ännu. Nu kör vi.

”Cast into unfathomed deeps”

Ett intro vars toner för tankarna till Fångarna på Fortet och en titel som känns misstänkt inspirerad av introt på Dissections ”Storm of the light’s bane”, kombinerad med felstavningen av låt nummer två på DSP-utgåvan av Burzums debutalbum. Ni vet vad jag menar.

”Born in flames”

Åh, Aphazel! Säga vad man vill, men du sviker i alla fall aldrig. Du oriffens häxmästare, må du aldrig tappa din hatt då jag misstänker att det är den som frammanat dina krafter. Om pojken med guldbyxorna kunde dra fram skrynkliga hundralappar från solkiga manchesterbrallor, är det inget jämfört med de toner som kanaliseras fram från dina huvudbonader. Är det förresten bara jag som undrat över vilket antiklimax det skulle vara att ha de där guldbyxorna när det kontantlösa samhället är ett faktum?

Musiken? Ja, det är trött hårdrock med halvkraxig sång och försumbara keyboardaccentueringar av tristaste sort. Detta ackompanjeras av suggestiva, ”sexiga” viskningar. Ni vet vad jag menar.

”The battle of the ancient warrior”

Fniss. Tror ni också att Aphazel kände var de kusligt ylande vindarna blåste, fast sisådär ett par år för sent? Läs låttiteln. Men precis när man är beredd att ge upp helt kommer det vi längtat efter – ett sjudande osolo av bästa lingonplockarsort, som en smekning från forna tider. Åh, som jag njuter. Detta övergår sedan i en keyboardhantering med syntetiska blåsljud som inte ens The Soil Bleeds Black hade kunnat få att låta värre, eller bättre beroende på hur man ser det. Låten håller självklart på i flera extra minuter och slutar med nedtoning. Innan dess undrar man nästan om Grimm kommit tillbaka för att gästspela bakom trumsetet, då grindattacker utan virvel (fast med extra högljudd ridecymbal) ekar genom högtalarna. Ljuvligt.

”A woeful summoning”

Ta mig fan om inte de smäktande otonerna från ”Svartalvheim” så smått låter sig höras i introt, som givetvis inte har något som helst med resten av låten att göra. På den här skivan är det för övrigt Aphazel själv som står för de vokala insatserna, och låter oss få en försmak av vad som komma skulle då han i denna låt väser fram textraden ”back from the land of the dead”. Annars framstår lyriken mest som ett mindre lyckat försök att göra King Diamond-rockopera.

”Cosmic exile”

Kovenant exploderade av avundsjuka och inte ens den fånigaste sminkning kunde skyla den grönfärg deras ansikten börjat anta när Aphazel hann före med att knipa denna låttitel. Annars är det mest besynnerligt sammansatta riff och toner, med pålagd meningslös pratsång som inte ens är sång. Faktum är att det är börjar bli ganska svårt att kommentera själva musiken, då den är fasligt intetsägande. Det traskar på i midtempo och försöker vara någon slags hårdare hårdrock, men det vill liksom aldrig lossna riktigt.

”Spiritual supremacy”

Musiken övergick i nästa låt. Ingen märkte något. Men, ja … låttiteln igen. Är inte det en strof tagen från Therions ”To Mega Therion”? Det är i alla fall vad jag hört någon säga. Själv kan jag inte veta. Jag menar, Therions texter är sådana man på sin höjd skriver ut för att kunna bränna på bål. Här möter vi, musikaliskt sett, ett lite hejigare Ancient. Är det någon som kommer ihåg mögbandet Brimstone från Sverige? De spelade Running Wild-hårdrock med kraxande black metal-sång. Det lät skitdåligt. Likheterna är slående.

”The Heritage”

Texten behandlar en ritual av något slag. Det känns mest menlöst att gå in i detalj på den, men en sak fick mig att haja till. En rad lyder nämligen ”Don’t let my beauty die away … Like a dead dry teal”. Vad fan är teal? Inte ens Theatre of Tragedy har, mig veterligen, använt sig av ordet i fråga. Jag konsulterade Wikipedia och fick därigenom veta att ordet kan ha flera betydelser. I tur och ordning kan ‘teal’ vara en färg, en slags anka, ett skepp, ett flygplan, en häst som vann ett mästerskap i kapplöpning 1951, några platser i USA, en lärometod i lingvistik, en slags aluminium och en italiensk motorburen hängglidare. Jag vet fortfarande inte vad något av detta har med resten av texten att göra.

”I, Madman”

Låten inleds med ett riff som sannolikt ska påminna om Mercyful Fates ”Egypt”, men som mer för tankarna till The Kristet Utseendes ”Under den perverse maharadjans sol”. Det blir inte bättre av berättarrösten som faktisk är snarlik den som återfinns på Onkel Kånkels låt ”Hårdrock” från skivan ”Fantastiska äfventyr”. En skiva jag för övrigt köpte för bara femtio kronor på en second hand-affär i Umeå. Den var billig, tänkte jag och log. Alltså, ni måste bara höra det här. Vad jag än skriver om hur detta låter kan jag inte riktigt göra det rättvisa. Om jag inte minns fel, var det också Jesus Christ! som skrev det här lyriska mästerverket. Hmm. Jesus Christ!, Kristet Utseende … mysteriet tätnar.

”From behind comes the sword”

I, the Svartalv, Supreme Female
Feel shame for your pityful human form
May your soul be purified by my Deadly kiss of death!

Det här blir ännu roligare om man betänker att svartalver enligt vissa religionshistoriker och analytiker verkar vara synonymt med de dvärgar som enligt Eddan smög omkring i underjorden.

“The halls of eternity”

Titelspåret. Äh, vi tar ett citat till:

The adamant gate behind me, has now been closed. A crack that has pulverized my mind.

OK, kanske är det för att könsrocken gjorde sig påmind i låtarna dessförinnan. Men det går bara inte att tänka sig att ”sprickan” skulle vara något annat än mitten av en gigantisk stjärt. The Grand Canyon. Grand … iose bloodfiends. Mystiken tätnar. Glider jag från ämnet? Något måste man sysselsätta hjärnan med under tiden, för tro mig när jag säger att det inte är lätt att koncentrera sig längre. Låtjäveln är över nio minuter lång. Fan alltså, det här är dåligt. Det enda jag egentligen kan tänka på är hur bossen Brian Slagel på Ancients skivbolag Metal Blade måste ha börjat kallsvettas när de inser att kontraktet faktiskt kräver ytterligare tre fullängdare efter denna. Man kan givetvis bara spekulera, men någonstans tänker jag mig att insikten måste varit snarlik den Robert Oppenheimer upplevde när den första atombombsprovsprängningen ägde rum i Nevadaöknen. Jag har skapat ett monster.

”Arrival”

Kan skivan få vara slut? Å nej, för vilket fullängdsalbum anno 1999 är komplett utan ett fyra minuter långt outro? Inget. När Satyr knåpade ihop ”I en svart kiste” var han cirka tjugo år gammal. Aphazel var här närmare de trettio. Det finns inga ursäkter.

Och jag tycker vi håller där för idag.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer & Hatpastorn