Egentligen är det någonting som skriker inombords efter att jag bestämt mig för att skriva de här inläggen. Det kommer att bli en hel trilogi. Men jag ska inte gå händelserna i förväg.
Men det känns fel, därför att det känns som om jag sviker inte bara mig själv, utan även ett av mina absoluta favoritband. Oavsett om de blivit allt sämre med åren, är det inte utan moraliska tvivel som jag ger mig på det. Vi pratar trots allt om Iron fucking Maiden. Prata illa om Maiden? Det _gör_ man ju bara inte. Vill jag säga. Men samtidigt har det blivit alltmer omöjligt att försöka hålla skenet uppe. Inte för att jag egentligen försökt på många år, men ändå.
Betänk detta. Det är mycket man inte hade kunnat tänka sig när man var yngre. Man hade inte kunnat tro att Satyr skulle delta i ett dejtingprogram på NRK. Eller att Nicholas Barker skulle börja spela trummor i Ancient. Och man hade definitivt inte kunnat tänka sig att tre av ens absoluta favoritband – större än Satan – gemensamt under kort tid skulle ge ut var sitt album man inte ens orkat kolla upp flera månader eller år efter att de faktiskt släppts.
Föga förvånande var mina tre idolband, vid tolv års ålder och innan jag upptäckt black metal, ett triumvirat av AC/DC, Iron Maiden och Judas Priest. I den ordningen. Samtliga av dessa har under mitten av 2010-talet gett ut skivor … och jag har inte bemödat mig att provlyssna på dem. Inte bara har jag undvikt att köpa dem. Jag har inte ens lyssnat på dem. Vad skulle Heidenhammer, 12 år, säga om det? Vågar knappt tänka på det. Ändå är det sant. Jag ska inte fastna vid AC/DC eller Judas Priest här, även om det säkerligen kommer att finnas tillfälle att återkomma till dem. Vi ska istället prata om Iron Maiden och den ”utveckling” som följt dem i över tjugo års tid nu.
Betänk detta. Åsikterna må gå isär om precis när Maidens karriär började dala, men jag räknar i alla fall ‘Fear of the Dark’ som en av deras klassiska plattor. Kanske är det enbart för att det faktiskt var den skiva med dem jag först fastnade för och köpte. Den hade ganska nyligen släppts och bomben hade precis briserat: Bruce Dickinson skulle lämna skutan. Det var alltså redan i rejäl uppförsbacke man hade hittat nya favoriter. Samma sak med Judas Priest, även om Rob Halfords avhopp hade skett något år tidigare.
Likväl: i rask takt lade jag alla pengar jag hade på att köpa skivor och Maidens samlade backkatalog blev snart min. Det dröjde inte länge förrän jag kunde nästan samtliga låtar utantill. Sedan, efter ett par års väntan, stod det plötsligt klart att ett nytt album var i antågande. Och med det, en ny sångare. Vem? Någon från ett hyfsat okänt band vid namn Wolfsbane. Jag minns att jag hörde dem någon gång på MTV, sannolikt i samband med att vokalisten i bandet, Blaze Bayley, skulle axla Bruce Dickinsons tidigare roll. Ett par ostadiga skor att försöka fylla och hålla balansen i.
En längre redogörelse för denna skiva, som kom att heta ‘the X Factor’, kommer här nedan. Den sätts i kontrast med det album som kom att dyka upp ännu ett par år senare och med samma sångare bakom mikrofonen – ‘Virtual XI’. Sedan var det slut på det roliga för Blaze Bayleys del, då han förpassades till hårdrockens mer tvivelaktiga historia.
Alla vet hur det gick sedan. Dickinson gick tillbaka till Maiden, Halford tillbaka till Priest. AC/DC … jag vill helst inte kommentera det. Ändå, ju fler år som gick, blev det tydligt att allt inte var som förut. Men mer om det senare. Låt oss istället återgå till den första delen av en genomgång av Iron Maiden efter 1993.
Tidigare har jag, under hatmatcherna, valt att mäta kombattanternas krafter mot varandra genom att gå igenom deras respektive verk låt för låt. Så kommer jag icke att göra denna gång, då ‘X Factor’ har hela elva låtar, medan ‘Virtual XI’ enbart har åtta. Därtill följer att den förstnämnda klockar in på över sjuttio minuter, samtidigt som uppföljaren är blygsammare med ”bara” femtiotre. Därför tänker jag lyssna igenom skivorna var för sig och sammanfatta intrycken, för att sedan jämföra dessa och på det viset kora en vinnare.
Då kör vi.
The X Factor.
Tionde studioalbumet, vilket skulle uppmärksammas lite x-tra genom albumtiteln. Tyvärr var det inte bara den som led av ett dåligt val. Det går nämligen inte att närma sig den här skivan utan att kommentera omslaget. Och egentligen går det väl inte att säga något om det som inte redan sagts. Det ser för djävligt ut. En del hade mage att klaga på omslaget till ‘Fear of the Dark’, skivan innan, och då mycket på grund av att det inte längre var Derek Riggs som var upphovsman till verket. Jag undrar då vad samma personer sade om det som mötte ens ögon när man plockade upp det här släppet.
Nåväl. Första låten, vilken baseras på boken ‘Rosens Namn’ av Umberto Eco, ger i sin första minut intryck av att vara en slags sentida uppföljare till ”Alexander the Great”, den avslutande låten från en av Maidens absolut bästa skivor. Den som inte vet vilken jag menar förtjänar inte att få veta det här heller. Men men. Första gången Bayleys röst når mina öron känns det i alla fall inte som en ren katastrof. Kanske är det på grund av att det hela ligger så långt tillbaka i tiden. Vågar inte riktigt tänka tillbaka på hur det kändes år 1995. Mina minnen från den perioden var mest att det hela kändes så … sorgligt. Liksom, var det såhär det skulle vara från och med nu? Tillbaka i nuet slår det mig dock att hela bandet på något vis måste ha vetat att det här inte var vidare hållbart. Varför annars inleda med en låt som till absolut största delen faktiskt är instrumental? Låtjäveln klockar in på över elva minuter. Och även om Bayley inte är direkt avskyvärd är det mest en förvånansvärt anonym insats. Ett fegt kort att börja spela med.
Det glider över i något som riffmässigt känns som något överblivet krafs från ‘No Prayer for the Dying’. Det skulle vara lite mörkare, lite allvarligare. Och i och med det också stelare och mer forcerat. Säga vad man vill om några av låtarna på ‘Fear of the Dark’ – kanske de skulle skippats, då de låg lite väl långt utanför Maidens ramar … med de försökte i alla fall variera sig på ett sätt som ändå hade lite jävlar anamma i sig. Dickinson må ha svikit under de sista liveframträdandena innan avhoppet, men i studion sjöng han fanimig med tryck bakom rösten. Bayley låter mer som om han egentligen alls inte kan sjunga utan snarare håller på att lära sig. Som om han stod i en lokal med en sångpedagog och försiktigt ”tar i” medan han ängsligt tittar på instruktörens minspel för att bli klok på om han är på rätt väg. Och fastnar någonstans i mitten.
Dags för tredje låten och tillika den första singeln från skivan, ”Man on the Edge”. Baserad på filmen ‘Falling Down’ med Michael Douglas i huvudrollen är det en ganska snabb rökare med en refräng som man åtminstone minns. Tyvärr beror det mer på att det bara är två ord som upprepas gång på gång och inte på grund av en slagkraftig melodi. Det låter inte som Maiden. Det låter inte som ett Maidencoverband. På sin höjd som ett dussinband i slutet av åttiotalet som inspirerats av dem, fått släppa ett album och sedan glömts bort. Och om man tycker att refrängen i ”The Evil that Men do” är långrandig … ja, då kan man lyssna på den här och sedan ställa sig i skamvrån. Något Steve Harris borde gjort på den här tiden.
Jag vill här återigen inflika att det inte känns riktigt klokt att hacka på självaste Iron Maiden. Det var ju det här med öppet sinne. Och att saker och ting inte kan vara så illa som man mindes dem. Såren borde ju vara läkta, liksom. Men ändå är det riktigt svårt att begripa att det här är samma band som på nio skivor dessförinnan – och på två av dessa också med en annan sångare än Dickinson – inte fisit ur sig en dålig låt. (OK, ”Losfer Words” kommer bra nära. Klagar du däremot på “the Apparition” åker du på stryk.) Hur fan kunde det bli såhär intetsägande? Låt nummer fyra, ”Fortunes of War” har nu tröskat på i mina högtalare i fem minuter och känns lika irriterande som ett myggbett man inte kan klia. Man försöker desperat tänka på något annat bara för att tiden skall gå, men det hjälper inte. Här låter Bayley dessutom som allra värst hittills. Att han heller inte får backas upp av vare sig dubbningar eller stämmor gör inte saken roligare. Överlag är det helt makalöst hur dåligt producerad den här skivan faktiskt är. Återigen blir man bara förbannad på de som hade mage att yppa skit om ‘No Prayer …’. Ja, om de bara hade vetat.
Halva skivan återstår. Måste ta en paus.
”Look for the Truth”. tro det eller ej, men här ger Bayley faktiskt lite av ett performance. Kanske är det för att låten äntligen i skriven i rätt tonart, kanske för att han för en gångs skull får lite utrymme. Han håller inte bara tonen, utan får för första gången på skivan chansen att ta lite plats. Synd bara att låten inte är värst bra … eller är det återigen produktionen som spökar? Det slår mig nu att det hela mest av allt låter som om det vore en demovariant av en Martin Birch-produktion, utan pålägg, effekter eller dubbningar. Samtidigt som om man mastrat bort alla eventuella skavanker som skulle kunnat göra det hela lite levande.
Låt nummer sex, ”the Aftermath” (tänker mer på outrot på King Diamonds ‘Voodoo’) drar igång efteråt, men någon större variation mellan låtarna hörs inte. Vad fan, Maidens tidigare skivor var fulla av hits rakt igenom. Och även om låtarna kunde påminna om varandra vid ett flertal tillfällen och till och med innehålla riff som använts tidigare i karriären var de likväl distinkta. Märker för övrigt också att mixen är ganska udda, då Harris bas fullkomligt dominerar ljudbilden samtidigt som gitarrerna förpassats till bakgrunden till det är dags för lite oinspirerat solande.
”Judgement of Heaven”, då? Även om tempot dras upp lite tillfälligt en bit in i låten känns det likt förbannat som om en ensam löpare springer i ultrarapid genom ett landskap mer monotont än det man ser i Mad Max 2. Vid det här laget har skivhelvetet prövat mitt tålamod lite för lång tid och jag vill mest skrika åt spelaren att hålla käften.
Låt nummer åtta har dock lite känsla i sig. Ett onödigt basintro inleder något som faktiskt skulle kunna vara en helt okej låt, då den faktiskt låter hyfsat egen och har en rätt catchy refräng. Problemet är att de återigen suger ut den karamellen långt efter att smaken försvunnit och ersatts av en gummiliknande substans som normalt såldes i samma paket som Garbage Pail Kids-klistermärken. ”Blood on the World’s Hands”, skrålas det. Om, och om, och om igen. Men det ska sägas, att genom en nyinspelning och med Bruce bakom micken hade det hela kunnat lyfta.
Tre låtar kvar. Fan alltså. Tänk om man kunde råka på en oupptäckt juvel? Att man skulle få svälja alla de okvädesord man tänkt och hävt ur sig under tjugoett års tid? Ja, tänk så man kan längta efter att få ta tillbaka allt. Slingan i ”the Edge of Darkness” låter åtminstone lite halvklassisk, men den räcker inte för att rädda hela projektet. Samtidigt blir man faktiskt ganska glad över att höra något som i alla fall påminner om tidigare storheter. Som när man vid spädare ålder fick det tvivelaktiga nöjet att efter mycket tjat lägga vantarna på en eftertraktad uppföljare till ens favoritspel till Nintendo, bara för att upptäcka att de flesta likheterna stannade vid namnet på spelet ifråga. Behöver jag förresten ens tillägga att över hälften av låtarna på skivan nu haft en helt identisk uppbyggnad och att den inte var adekvat ens från början?
Näst sista låten. ”2 AM”. OK, jag vet inte varför, men den här minns jag i alla fall. Det ska sägas att det här alls inte är första gången jag lyssnar igenom skivan, men det spelar ingen roll då det vid varje tillfälle känns som just det på grund av låtarnas oförmåga att borra in sig i huvudet. ”2 AM” låter inte som Maiden direkt … men för första gången är det en positiv sak i sammanhanget, så det faktiskt skapar lite originalitet. Jag vet inte, de flesta verkar anse att det här är en utfyllnadslåt. Jag menar precis tvärtom, då det känns som om det är en av få på skivan som inte är det. Lustigt.
Dags för den stora avslutningen. ”The Unbeliever”. Titeln känns nästan ironisk. Det hela är så tandlöst att man undrar om de åldrades trettio år istället för tre mellan det förra skivsläppet och detta, och drabbades av akut munröta under tiden. Inte bara låter Blazes röst rent illa, den spricker dessutom vid fler än ett tillfälle. Jisses. Det var alltså detta som skulle vara deras stora comeback och övertyga tvivlarna om att det sista ordet inte var sagt?
Sammanfattning:
Det största problemet, eller elefanten i rummet, är att man som lyssnare bara … liksom inte bryr sig. Hela grejen är mest bara oengagerande. Som en historia som aldrig kommer till poängen. Idén kanske var att det skulle vara mörkare och mer tidsanpassat, men som fallet nästan alltid blir när sådana knep tas till för att bättra på skivförsäljningen kvarstår det faktum att det inte gläder vare sig gamla eller nya lyssnare. Om den växer med lyssningarna? Inte hittills, sånär som på ett par enstaka spår. Klen tröst.
Virtual XI.
Detta blir andra gången på lika många dagar som jag lyssnar igenom det här albumet. Tro mig: jag menar vad jag säger när jag påstår att jag faktiskt vill kunna uppskatta de här skivorna. Mycket kan hända på nästan tjugo års tid. Man kan se saker med nya ögon. Höra saker med andra öron. Nya vinklar, nya erfarenheter, nya perspektiv. Allt sådant. Filmer man såg som tonåring har kanske vuxit med tiden. Böcker man läste har visat sig rymma mer än vad man förmådde uppfatta innan man fyllt tjugo. Och så vidare. Det borde inte kunna vara omöjligt även med musik man avfärdade med yttersta förakt.
Med det sagt. Vi kör.
Första intrycket: omslaget är förvisso tematiskt väldigt tidstypiskt, men betydligt bättre än föregångarens motsvarighet. Samma konstnär som målade omslaget till ‘Fear of the Dark’, Melvyn Grant, står som upphovsman. Titeln och även delar av omslaget anspelar såklart på den virtual reality vi fortfarande väntar på. Är det någon som kommer ihåg guldrullen ‘Brainscan’ med Edward Furlong i huvudrollen? Den handlade också om virtuell verklighet. Vi ska se om Iron Maidens platta från 1998 åldrats med lika stort behag som den.
Håhåjaja … det är inte lätt. Första spåret, “Futureal” smaskar igång och suger tag i ens kropp med samma effekt som ett kraftigare njurslag. I brist på mer originella och bättre ord kan jag bara konstatera att det här återigen låter rent för jävligt. Om du tänker dig att South Park bestämt sig för att göra en parodi på trött Iron Maiden-inspirerad hårdrock med en fjant bakom mikrofonen kommer du ganska nära. Och vad vi i Församlingen anser om “fyndiga” ordvitsar bestående av två ihopfösta separata ord behöver jag nog inte upprepa.
Njurslaget följs upp med en Ben Bolt-smocka rakt över näsroten med “the Angel and the Gambler”, vilken bäst kan beskrivas som ett försök till att göra Scorpionsdoftande cock rock med progressiva inslag. Om du kan tänka dig något så tamt. Samtidigt blir det paradoxalt lite uppiggande i sammanhanget, av samma anledning som “2 AM” på ‘X Factor’ – då det inte ens låter som Iron Maiden, behöver man inte bli besviken över att det är ett sämre Iron Maiden. Hänger ni med i den logiken? Egentligen inte jag heller, men det är ett desperat sätt att försöka se det positiva. Om än med galghumor.
Återigen undrar man bara vad i Guds namn Herr Bayley egentligen gör här. Var Steve Harris skyldig honom pengar? Hade han samma hållhake på Sanctuary Music som Keanu Reeves har på hela Hollywood? Saken är, att av närmare tusen personer valde Harris och grabbarna ut den här karln. Ett val lika logiskt som att plocka in Meat Loaf i Slayer. Hur i hela helvetet lät det i replokalen när de testade gamla hits som “Aces High”? Knappast en slump att det inte prånglades ut drivor av livealbum med bandet under den här tiden. En policy som kom att ändras så fort Bruce var tillbaka på skutan.
Ja, “Angel and the Gambler” håller fortfarande på här, nu inne på sin åttonde minut. Givetvis klockar den in på närmare tio. Bayley upprepar en slags pseudorefräng i säkert nio av dem. “Don’t you think I can save you!”, säger han. Nä, det har han faktiskt alldeles rätt i. Om jag minns rätt salufördes den här låten som en slags singel med flera konvolut. Begreppet “utsugning” får en ny dimension. Där var den slut. Tack.
“Lightning Strikes Twice”. Titeln skulle kanske passat bättre på ett AC/DC-album. Jag hade hellre lyssnat på ett AC/DC-album. Tio, tjugo AC/DC-album till och med. På den här låten närmar sig Maiden samma mark som de trampade upp på föregångaren och det känns så erbarmligt segt. Hur är det egentligen möjligt att alla de riff, slingor och melodier som utgjorde deras tidigare verk bara försvunnit för att ersättas av bleka karikatyrer av tidigare storverk? Bayley må vara en jobbig punkt i den här tillvaron, men skulden kan omöjligt enbart vara hans då han inte varit huvudkompositör. Och på tal om honom … sångpåläggen här låter så desperata och i efterhand tillfixade att det nästan är parodiskt. Alltså, lyssna på refrängen. Inte ens sångaren i Angel Witch hade gjort det sämre.
Titeln på följande låt förefaller som ett skämt. Som vi under något poddtillfälle plötsligt insåg ger “the Clansman” helt andra associationer än vad som förmodligen var tänkta. Det är dock inte den amerikanska södern vi beger oss till med hjälp av de smäktande tonerna, utan de vindpinade skotska högländerna. Kanske borde jag stänga av skivan och titta på ‘Highlander 2’ i stället. Den filmen liknar fortfarande ingenting annat. Tänk att få höra en beskrivning av handlingen berättad av självaste Sean Connery under tiden den höll på att filmas. Jag tror den var ca 100 minuter lång. “the Clansman” är cirka nio. Ändå känns den dubbelt så lång som både ‘Highlander 2’ och ‘3’ tillsammans.
Märkligt nog är det inte direkt uselt. Det är inte “Futureal” vi pratar om. Det finns liksom antydningar till tidigare kompositionsexercis … men det är liksom som att något bara fattas. Är det verkligen bara Blaze som sänker allt på eget bevåg med sitt ylande? Ärligt talat vet jag varken ut eller in längre. En skillnad mot tidigare längre epos är att arrangemangen här bara inte leder någonstans, utan känns pålagda för sakens skull. Låtjäveln ska vara lång för att den ska vara lång. Det gör den inte per automatik “episk”.
Halva skivan kvar. Måste ta en paus.
Låt fem, “When Two Worlds Collide”. Det ska i rättvisans namn sägas att jag faktiskt gillar titlarna här ibland. Men alltså … här är inte låten själva problemet. Det är återigen att ni-vet-vem är så malplacerad i helheten att det inte är riktigt klokt. Faktum är att jag börjat gå från att tycka illa om honom till att mer, ja, tycka synd om honom. Någonstans måste han vetat på det här planet att det bara inte fungerar. Vem vet, kanske det här är tagning 127 … som ändå inte sitter. Man får liksom intrycket av att sånginsatserna är ett lapptäcke av en miljard olika tagningar som sedan klippts ihop efter “det här låter minst dåligt”-kriteriet. Ett recept på framgång om man kan dölja de värsta misslyckandena med ett par välplacerade åskknallar i slutmixen, men några sådana räddningar står inte att finna här. Plötsligt slår det mig dock: när låten närmar sig sin femte minut dubbas Bayleys röst för första gången. Alltid något. Fråga: finns några av de här låtarna inspelade med Dickinson på sång? Den enda jag på rak arm kommer på är “Man on the Edge”, men är osäker. Jaja.
“The Educated Fool”, även det en i mina ögon ganska bra titel. Arrangemanget på låten känns igen från någon låt på ‘X Factor’, men jag minns inte vilken. Det kan kanske göra detsamma. Tror man hör några syntetiska stråkar i bakgrunden som accentuerar melodin. Ja … det är liksom sådana saker jag fäster mig vid nu, för att det här slutade vara roligt för länge sedan. Varför kan vissa idéer till inlägg framstå som så roliga i teorin och så jobbiga när det väl är dags att sätta dem på pränt?
Men det är ju för fan inte Misantropical Painforest vi pratar om. Det är IRON MAIDEN. IRON MAIDEN. IRON MAIDEN. Vi tar det en gång till. IRON MAIDEN. Ändå lockar det mer med … ja, Misantropical Painforest. På sin höjd kan man i och för sig på de här två skivorna i efterhand höra tendenser som skulle komma att bli alltmer framträdande på senare verk. Evighetslånga låtar med repetitiva arrangemang, företrädelsevis utan riktiga melodier till förmån för “progressiva” riff. Puster.
Trodde ni att de långa låtarna var över? Inte då. Albumets sjunde och näst sista låt, “Don’t Look to the Eyes of a Stranger”, klockar även den in på åtta minuter och ska likt en låtjävel på en samlingsskiva med demoband ha med precis allt. Långsamt, “suggestivt” intro, viskande sång, halvpumpande brygga, mainriff i halvfart. Suck. Några hyfsade slingor kryper dock fram och lyser upp det annars rätt kompakta mörkret. Alltid något. Halvpolkatakt i den senare delen. Plötsligt låter det som svensk trallpunk med Iron Maiden-slingor. Puuuuster.
Jag tror knappt det är sant vid det här laget, men det är dags för den sista låten. “Como Estais Amigos” handlar om Falklandskriget. Ett ämne som inte berördes av grabbarna medan det faktiskt pågick, om man inte räknar Margaret Thatchers lik på omslaget till “Sanctuary”, då. Vad vet jag, kanske var detta tänkt som ett känslosamt ode till stupade och sårade på båda sidor. Säkert är i alla fall att det sannolikt inte blev ett inofficiellt soundtrack till minnesstunder för de berörda. Ändå är det inte genomdåligt, då det ännu en gång skiner igenom lite klassiska slingor här och var som inte hade skämts för sig i ett annat sammanhang. Där var det över. Jojo.
Sammanfattning:
Det var i alla fall en god idé att begränsa antalet låtar till åtta, jämfört med föregångarens elva. Om man vill vara elak kan man säga att det är bättre enkom för att det är mindre skval att ta sig igenom, men det låter faktiskt betydligt bättre med åtta något sånär stabila stycken än ett flertal smått identiska.
Jämförelse:
En del lugubra individer har påstått att det inte är Blaze Bayley som är det största problemet med de här skivorna. Givetvis har de fel. Valet av sångare framstår lika obegripligt nu som då. Hela grejen framstår som så konstig att jag inte ens kan fantisera ihop en teori som skulle kunna besvara någonting. Har han en egen röst? Ja, kanske … men det har nästan alla. Om den däremot fungerar i sammanhanget? Tillåt mig hånle. De som hade oturen att bevittna hans liveframträdanden med Maiden hävdar unisont att det lät falskare än vallöften i augusti.
Nåväl. Rent spontant skulle man kunna tänka sig att det är speltiden som tar död på ‘X Factor’. Det hade det inte behövt vara – skivan är faktiskt bara tio minuter längre än ‘Fear of the Dark’. Och ‘Somewhere in Time’ klockar in på över femtio minuter. Hade inte haft något emot ytterligare tjugo minuter av den varan. ‘Virtual XI’ är alltså inte värst mycket längre än genomsnittet, även om den kan ge det intrycket.
Produktionsmässigt är det helt uppenbart att ‘Virtual XI’ åtminstone är en trevligare upplevelse, även om materialet till stor del är bedrövligt. Man kan såklart fråga sig hur låtarna på ‘X Factor’ hade blivit med samma ljudbild, men det är nog högst tveksamt om operationen hade räddat ett redan kritiskt tillstånd. ‘Virtual XI’ låter dock betydligt piggare. Vad det beror på vet jag inte, men kanske är det till skivans fördel att den är tre låtar kortare och betydligt bättre gjuten. ‘X Factor’ känns som en monoton mardröm (och då inte i positiv bemärkelse) med oändliga upprepningar utan slut, samtidigt som det är hartnär omöjligt att skilja låtarna från varandra. Efter ett par genomlyssningar av ‘Virtual XI’ får jag åtminstone erkänna att jag minns låtarna, även om det knappast är några som ens hade fått utgöra utrymme på ett blandband under mina tonår.
Kan man hävda att de här två albumen åtminstone utgör en i kuriosasyfte lustig epok i Maidens karriär? Personligen brukar jag ha ett intresse för kända bands mer okända sådana. Venom, Black Sabbath och Kreator har haft sina stunder då de tagit ut svängarna rejält och ibland mixtrat med line-ups till få lyssnares förtjusning. Ibland blir det resultatet trots det kanske inte helt lyckat, men ändå kul att höra. Hur är det för Maidens del? Svaret blir i alla fall ett nej. Problemet här är mest att det egentligen inte tas ut särskilt många svängar alls – snarare är skivornas innehåll inte mycket mer än taffliga halvmesyrer som i sina bästa stunder kan påminna om tidigare och bättre låtar.
För att sammanfatta och kora en vinnare: klart är, att ‘Virtual XI’ kanske låter mindre som ett album av Maiden än ‘X Factor’, men det är i alla fall en piggare upplevelse. Kanske tog de i alla fall någon slags vett till fånga och insåg att det är i det lägret som Bayleys röst funkar bättre, även om slutresultatet långt ifrån är någon höjdare ändå. Sedan har också låtarna något slags tryck i sig, till skillnad från de stapplande vaggsånger som framförs på ‘X Factor’. Jag vet inte, men ju mer jag tänker på det framstår den senare skivan av de tu som vinnare på de flesta plan. Önskar dock att det var ett betydligt roligare konstaterande än så.
Så. Ja. ‘Virtual XI’ är en bättre skiva än ‘the X Factor’.
Definiera pyrrhusseger.
Tack för kaffet.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 