Hatpastorns likpredikan

Det har under årens gång kommit in en del brev till Församlingen i vilka författarna ställt sig frågande över några av de teologiska begrepp vi använder oss av under våra avgrundstjänster. Eftersom vi bedriver missionerande verksamhet vill vi givetvis inte att våra följeslagare skall stå fumlandes i oljuset, varav vi känt oss manade att till sist sammanställa ett lexikon för de förtappade själar som ännu fullgjort sin konvertering i vår inverterade synagoga. Så utan vidare dröjsmål presenterar vi härmed del ett av en oumbärlig ordlista för de fördömdas legion. Håll till ondo.

Van Helsing, verb. Som i ”att göra en Van Helsing”. Myntades ursprungligen en kväll i Sundsvall under mitten av 2007, då Dr Panzram och Wrathyr höll på att spela in sångpålägg inför en kommande skiva. Efter att dagens vedermödor var förbi var de båda i starkt behov av en paus, vilken spenderades med att börja titta på filmen ‘Van Helsing’. Sagt och gjort. De båda satte sig ned i TV-soffan, filmen tog sin början, pågick och plötsligt … befann de två tittarna sig i köket, utan att ha reagerat på att de båda lämnat vardagsrummet. Förvånad utbrister Dr Panzram då frågan: ”höll inte vi på att titta på Van Helsing”? Detta berodde på att filmen varit så mördande tråkig att deras uttorkade sinnen befallt deras respektive zombiefierade lekamen att gå på autopilot och röra sig därifrån. I dagligt tal används frasen ”att göra en Van Helsing” för att beskriva hur man börjat göra en sak, till exempel att lyssna på Necrophobics ‘the Third Antichrist’, för att plötsligt märka att man gör något helt annat istället då man fullkomligt tappat både koncentration och intresse för den ursprungliga aktiviteten.

diabetes-black metal, substantiv. Vidareutveckling av ”söt black metal”. Inte så mycket en skillnad i art som av grad. Vi pratar här om självutnämnd svartmetall som genom extremt trallvänliga melodier, sockervaddsinbäddade syntslingor och riff som låter misstänkt skrivna i dur säkrat sig en egen kategori i klassificeringen. Smaskens i små doser, direkt livsfarligt vid högre konsumtion. Största försiktighet bör således vidtagas vid eventuell avnjutning. Ge ”the Crystal Palace” av norska Forlorn ett smakprov örongodis för vidare studier.

skärgårds-black metal, substantiv. Med utgångspunkt i det svenska humorgängets Grotescos porträttering av den svenska Skärgården kan vi sammanfatta det hela med att detta är black metal i vilken det händer verkligen ingenting. OBS! Det skall dock sägas att detta är en neutral kategorisering utan dömande. Vi vet alla hur fantastisk monoton svartmetall kan vara när det fungerar. Vi vet också alla hur fruktansvärd monoton svartmetall kan vara när det inte fungerar.

söt black metal, adjektiv. (Se även: näpen black metal) Det må låta som en oxymoron, men när Thyrfings självbetitlade debutalbum smäller i högtalarmembranen får man samma barndomskänsla som av att mumsa på en slickepinne med numera förbjudna färgämnen från åttiotalet. Sött och gott, men som med alla sötsaker bör det inmundigas i lagom mängd. Kan också vara en idé att återinföra den gamla lördagsgodisprincipen.

anemisk black metal, adjektiv. Vi citerar Close-Ups recension av Catamenias ‘Halls of Frozen North’ från 1998: ”enligt mitt engelskalexikon betyder katameni ‘sällsynt riklig menstruation’. Mer passande bandnamn kan jag inte tänka mig, då jag aldrig hört maken till blodfattig black metal”. Med risk för att bli anklagade för plagiat får vi vackert medge att det berömda huvudet på spiken hamrats in likt i en hand på en korsfäst snickare. Vi snackar om blaskig, utspädd musik som enbart av de mest hopplösa Dimmu Borgir-frälsta skulle kunna kategoriseras som svartmetall. Utan att ens vara död ännu vänder sig Cronos redan i graven.

intolerant trumspel, adjektiv. Om du någon gång lyssnat igenom Odiums ‘the Sad realm of the Stars’ vet du vad vi pratar om. Att själva Funerals trummis, som normalt spelar i ett tempo som får Skepticism att framstå som hetsig speed metal, på rent hat kunde banka hål på skinnen i ljusets hastighet förvånade. Vi snackar om ett konsekvent hamrande som trots att blodplasman ersatts av ren mjölksyra envetet vägrar avvika från såväl tempo som styrka oavsett vad de andra i orkestern eventuellt sysslar med vid sidan om. Bör uppvisas med en skitsur min och allmänt aggressiv uppsyn huggen ur granit för optimal effekt.

nihilistiskt trumspel, adjektiv. Även denna sorts hamrande karaktäriseras av att trummisen förhåller sig passiv till de toner som övriga medlemmar i studion eller replokalen gnider fram ur sina respektive instrument, fast av en annan anledning än den nihilistiske motparten. Här är det oftare en fråga om antingen okunskap eller direkt ovilja att följa gängse takter, för att istället kompensera förlusten av detta med diverse egenuppfunna synkoperingar, spöknoter och extraslag. Kortfattat kan man säga att trummisen spelar i sin egen takt. Nyfikna lyssnare kan i utbildningssyfte stifta bekantskap med Kriegs magiska ‘Rise of the imperial hordes’.

wobblande ljudbild, adjektiv. Fan vet varför, men av någon anledning existerar de där skivorna man aldrig får riktigt grepp om – inte på grund av att man inte vet om musiken är bra eller inte, utan för att produktionen bara är konstig. Riffen finns där, instrumenten hörs, sången är hyfsat framträdande och nästintill tydlig. Ändå är det något som gör en smått åksjuk under resans gång. Om du får chansen, lyssna en stund på antingen Excretions ‘Voice of Harmony’ eller Choronzons ‘Agog Magog’. Effekten är lite som att försöka stirra sig klok på en datorgenererad 3D-bild som aldrig kommer i fokus. Likt dessa har de skivor som lider av fenomenet en förmåga att få lyssnare att återkomma till dem vid upprepade tillfällen då man bara inte riktigt vill släppa taget. En sysofytisk uppgift.

Shadowthronegolvpuka, substantiv. Ingen vet hur det egentligen gick till, men av någon anledning är golvpukan i det trumset Frost spelar på under hela ‘the Shadowthrone’ högre mixad än åskknallen i Ulvers ”Graablick Blev Hun Vaer”. Om du någonsin nickat till under en genomlyssning av ‘Bergtatt’ vet du hur det är att också vakna till den på grund av nämnda ljudeffekt. När Satyricons slagverkare tar i från tårna och för kung och fosterland, liksom för att kompensera för den uteblivna hastigheten han senare skulle arbeta sig till, och drämmer stockarna i den största puka som sannolikt existerat vet man att det är på allvar. Om någon vet var denna kan finnas idag, hör av er. Vi har ett par trumspår kvar att sätta som behöver rätt attityd.

oriff, substantiv. På den ena sidan har vi Iron Maiden-riff från mitten av åttiotalet. På den andra sidan har vi genom datorprogram slumpgenererade tonföljder som fogats ihop under ett kontrollerat experiment för högre studier i kvantfysik och kaosteori. Någonstans där i mitten hittar vi oriffen. Märk väl att vi inte pratar om dåliga riff – det är en helt annan kategori – utan om sådana där ackord- eller tonföljder som motsäger all hittills accepterad logik om hur musik egentligen är uppbyggd. De är sannerligen inte lättnynnade och heller inte direkt utfyllnadsriff. Den i nithjälm krönte oriffens konung är givetvis ingen mindre än Aphazel i Ancient.

Brötlers, generiskt namn. Band vars musik man normalt bara hör i mexikanska turnébussar. Med ljud som en rapning och med riff som knappt existerar, inspelat på frekvenser normalt anpassade för hundar, kan de heta antingen Brötlers eller Festering Clitpeel. Märkvärdiga kunnare hävdar sannolikt att de ”egentligen inte spelar vare sig grindcore eller death metal, utan gorecore”.

julkalendersyntar, substantiv, plural. Fenomen som började dyka upp först i Norge under den senare delen av nittiotalet strax efter att studiobudgetar började tillåta ett par rediga keyboards av märket Korg. Ursprungligen framtagna för att skapa en underkategori till söt black metal började glada melodier framavlade från halvflinka klaviaturspelares fingrar leva sina egna liv, främst på Ragnaroks skiva ‘Arising Realm’ på vilken låten ”En Verden av Stein” är det mest prominenta exemplet. En given stämningshöjare under regniga vårdagar när julafton känns alltför långt borta.

tivoli-black metal (se även Tales From the Crypt-flipperspelssvartmetall, Harry Potter-black metal och Scooby Doom), substantiv. Vissa keyboardister nöjde sig inte med att återgestalta barndomens julkalendrar utan valde att likt Nigel Tufnel i Spinal Tap vrida upp effekten till elva istället för tio. Om vinjetten till ‘Tales From the Crypt’ skulle spelas på fyrtiofem varv istället för trettiotre, ackompanjerat med blastbeats, återfinner vi en säregen kategori musik. Resultatet ligger någonstans mittemellan fullkomligt vansinnigt och helt fantastiskt. Vi snackar norska Tartaros andra fullängdare ‘the Red Jewel’. En av få skivor som faktiskt låter bättre om man slår på den i vardagsrummet och sedan sätter sig och lyssnar igenom den i köket.  Annars låter den genomsnittliga skivan i den här genren lite som om man blandar Tom Waits ‘the Black Rider’ med Mysticums ‘Streams of Inferno’. Magiskt.

nafsande black metal, adjektiv. Svårfunnen genre som karaktäriseras av låtar och riff som kanske inte får dig att känna att självaste Satan uppenbarar sig på natthimlen krönt i åska och blod, men möjligen någon småvilsen demon som rycker dig i byxbenet och kallar på uppmärksamheten. Det lyckas ibland.

Invasion Records-röd, adjektiv. Likt den hemliga ingrediensen i Coca-Cola kommer den sista komponenten i den rödfärg som användes av det tyska skivbolaget Invasion Records – må det vila i frid – aldrig att nå allmänhetens ögon. Tur är väl det, då det är ett recept som skulle vara mer effektivt i strid för att förblinda motståndaren än senapsgas. Förbjöds ursprungligen likt det sistnämnda enligt Genèvekonventionen, men en viss direktör valde likt Josef Stalin att påminna oss om att ett kontrakt egentligen inte är mycket annat än en papperslapp. Obekräftade rykten gör gällande att Invasion Records tystades ned av globala krafter då bolaget var nära att använda upp all rödfärg i hela världen för att framställa ett koncentrat av samma kaliber som vätebomben. Vi kan varken bekräfta eller dementera.

Bal-Sagothlånga låttitlar, adjektiv. Med hits som ”Starfire Burning Upon the Ice-Veiled Throne of Ultima Thule”, ”And Lo, When the Imperium Marches Against Gul-Kothoth, Then Dark Sorceries Shall Enshroud the Citadel of the Obsidian Crown” och sommarplågan ”The Dark Liege of Chaos Is Unleashed at the Ensorcelled Shrine of A’zura Kai (The Splendour of a Thousand Swords Gleaming Beneath the Blazon of the Hyperborean Empire: Part II)” säkrade sig de här britterna en särskild plats i våra hjärtan. Många har försökt, inga har kommit i närheten av att kombinera poesi och socialt ansvar i titlar av den här magnituden. Utom möjligen Abruptum då, men de räknas liksom inte.

Trollhättanthrash, substantiv. Obehaglig genre. Kortärmade, fräscha skjortor med flames. Snabba pilotsolglasögon. Kedja till plånboken hängandes över de smått utsvängda jeansen. Gillar bilar och brudar. Ett fräscht sound för ett fräscht nytt årtusende. Fräscht. Stubbade frisyer. Hårgelé. Döh-döh-döööh-döh-döh-döh-döööh-döh-döh. Mer ‘Slaughter of the Soul’ än ‘Pleasure to Kill’. Basister som byter karriär för att bli dokusåpadeltagare och sedermera tröjförsäljare åt Markoolio. Fräscht.

kontinental knullgoth, adjektiv + substantiv. Vissa musiker, oftast bosatta i Åtvidaberg, gjorde sig märkvärdiga i diverse intervjuer och påstod att den grekiska svartmetallscenen var ”vida överlägsen alla andra”. En svart stinkande lögn. Synden straffade dock sig själv när samtliga band nere på Balkans sydligaste hörn kollektivt valde att byta in sina ”hårda” tongångar mot smäktande goth metal inspirerade av heta grekiska sommarnätter. (Det sistnämnda är för övrigt direkt taget från en annons författad av det bolag som rymde alla de avskyvärda band genren bjöd på – Holy Records.) Likt Eurokrisen spred sig även denna farsot från Grekland till Finland, fast med betydligt värre resultat.

Göteborgspose, substantiv. Tidlös modellställning som populariserades av Sacramentum på skivan ‘Far Away From the Sun’ och Dissections ‘Storm of the Light’s Bane’. Nervositeten för kameran försvann som genom ett trollslag när det var dags att knäppa individuella bandmedlemsbilder om man lite nonchalant placerade vänstra handen halvvägs upp på den högra, som i sin tur pekade rakt nedåt. Effekten blev att bilden av armarna påminde om siffran fyra. Därför går också nämnda pose under det mer inofficiella namnet ”fantastiska fyran”.

rövkliargrind, substantiv. Värst av alla kontinentala knullgothband var On Thorns I Lay. Det var också de som påstod sig vara inspirerade av ”those hot Greek summer nights”. Förutom detta uppfann deras slagverkare också ett säreget trumspel, sannolikt genom att vara så orkeslös att stockarna knappt nuddade virveln under inspelningen av deras debutalbum. Grekiska nätter tar på krafterna. På grund av den uteblivna armstyrkan blandas jazzvispande med blastbeats. Resultatet blir att det låter som ett uppmickat kliande i röven. True story.

Lord Ahriman-lönnfetma, substantiv. Du kanske satte kakan i halsen och spillde kaffet i knät av rena förvåningen när Dark Funeral för något år sedan lanserade sin egen workoutmerchandise? Det borde du inte gjort. En som visste var vägen lutade på ett tidigt stadium var Lord Ahriman, som redan under en spelning på Pipeline i Sundsvall 2001 desperat placerat sin gitarr precis över magregionen så att ingen skulle märka den begynnande utbuktningen. Man kan inte sitta och titta på sitt eget förfall hur länge som helst. Låt orden bli handling och ondskans princip bli kött. Gymmet kallade och när du tänker efter önskar du att du också gjort samma sak för länge sedan. Sitta här och scrolla med flottiga chipsfingrar. Marsch pannkaka – det är dags att köpa det där Friskis & Svettis-kortet du desperat ignorerat under alldeles för lång tid.

life metal av VÄRSTA sort, substantiv + adjektiv. Egentligen är ju detta en tautologi. ALL life metal är givetvis av värsta sort. Tittar man dock riktigt, riktigt noga kan man ana sig till gradskillnader i det inverterade helvetet. Svenska Godgory är ett gott exempel, för att inte tala om holländska Gorefest. Det verkar vila någon slags förbannelse över band som har ordet ”gore” i någon form i namnet. Annars kan man alltid läsa texterna till Samaels ‘Lux Mundi’ och dö en smula inombords för att sedan rodna i kinderna över precis hur snett det kan gå. Ja, från lyriken på ‘Worship Him’ och till den senaste skivan är steget onekligen rätt långt.

luftslott, substantiv. Nile. Vi gick alla i fällan. Gud vet hur det gick till, men vi var där och vadade i grumliga vatten. Dunkade oss själva i ryggen och försökte övertala såväl oss  själva som vår omgivning att vi hade hittat det hårdaste. Och ingen vet riktigt när illusionen brast, men plötsligt stod Kejsaren där, naken och ensam. Tro inte att jag inte försökt lyssna igenom ‘Black Seeds of Vengeance’ ett flertal gånger efter det. För det har jag. Och du. Och ingen av oss tycker egentligen om det. Nile. De, och många med dem, är helt enkelt band som av någon obegriplig anledning haussades upp till förbannelse för att sedan sjunka som en Enronaktie.

krispig / frasig black metal, adjektiv. Du kanske trodde att Thyrfing var tidiga med att ta upp stafettpinnen efter att Bathory tappat sin vikingametal och snöat in på bedrövlig thrash metal? Det var de också, men de uppfann faktiskt två andra genrer medan de höll på. Den första har vi redan nämnt – söt black metal – men lyckades med hjälp av en felmastrad version av låten “Hednaland” på samlingsskivan ‘Voices of Death vol. 1’ också uppfinna (eller åtminstone cementera) den krispiga svartmetallen. Med ett gitarrljud frasigare än ett veckotorrt wienerbröd skär hitlåten skoningslöst genom märg, ben och trumhinnor. Ljuvligt. Dessvärre “ordnar” ljudet upp sig ungefär halvvägs, och bandet går över till att spela söt vikingametall istället. Inget egentligt fel i det, men när man väl fått smak för riktigt salmonelladrabbad råhet vill man gärna fortsätta smörja kråset med samma delikatess.

desperat black metal, adjektiv. In med skivan i spelaren. Luta dig tillbaka. Det obligatoriska introt rullar igång. Du suckar tungt, men vet att det tillhör spelets regler. Någon röst mumlar något om ett stundande armageddon/inferno/kaos. Sekunderna tickar. Och sedan … blir du paff, för det låter faktiskt som om den inledande monologen för en gångs skull hade rätt. Universum exploderar och en kakofoni utan dess like har släppts lös likt Tindalos hundar i ditt vardagsrum. Det låter överallt, genom allt. Du försöker sänka volymen, men det går inte. Trumspelet svajar likt Nintendoroboten Rob på dåliga batterier, sångaren ylar likt en förkyld och förstoppad örn, basisten (i den mån hen hörs) försöker med hela handen skaka fram en slags distad puls med arytmi samtidigt som de susande gitarrerna spelar precis alla toner som existerar samtidigt. Syntarna ska vi inte ens tala om. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga, du har stött på ännu ett desperat band bland många och kan mest konstatera att … ja, det är ju bra att de har något att göra istället för att ränna omkring nere på stan.

Så, se nu till att plugga in den här omgångens glosor så tar vi resten nästa gang vi ses.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

This entry was posted on 11 januari, 2017 at 11:13 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.