Arkiv för 13 november, 2020

Heidenhammer: Fredagen den 13:e – från pärm till pärm.

Posted in Uncategorized on 13 november, 2020 by hatpastorn

Detta är ett specialinlägg. Vi brukar aldrig skriva om film. Det kanske vi inte borde heller. Men vad gör man inte när man får feeling, och månaden dessutom låter dess trettonde dag infalla på en fredag. Hatpastorn själv blev förstås rasande över initiativet, men lät det dyka upp på nåder med kravet att varje film som avhandlas ska förses med åtminstone en skohornad black metal-referens. Hur långsökt den än må vara. Så blir det när producenter lägger sig i den kreativa processen. Bara att bita ihop. Det finns tretton filmer att gå igenom. Vi kör.

När jag var åtta år gammal förundrades jag över ett filmomslag som fanns att tillgå på det lokala videoteket. Det visade en bild på en blodig kudde som någon perforerat med en yxa. Det gjorde intryck. Mina kunskaper om ”Fredagen den 13:e”-serien var annars i stort sett minimal, men jag hade fått ett hum om att den handlade om en mördare i hockeymask. Min första introduktion till konceptet var genom Commodore 64-spelet med samma namn som filmserien. Ett rätt bisarrt spel, som gick ut på att man gick omkring och attackerade oskyldiga för att se efter om de möjligen var den antagonist man jagade, förklädd till en vanliga människa. Grafiken var dock så pixlad att det knappt gick att urskilja vad som försiggick på skärmen. Spelet avbröts från och till av plötsliga detaljerade bilder med skräckmotiv, samtidigt som det hördes en skrikig ljudeffekt av det mer störande slaget. Man hoppade ganska högt av dem. Spelet i sig hade dock relativt lite med filmkonceptet att göra, men tack vare det fick jag veta att huvudkaraktären, mannen med masken, hette Jason Voorhees. Ett namn att lägga på minnet.

Fredagen den 13:e. 1980.

Som för många andra, var detta långt ifrån den första filmen i serien som jag såg. Jag har ingen riktig nostalgi inför den, även om jag av någon anledning skulle önska att så vore fallet. Det är ju alltid kul att kunna säga att den första filmen är bäst. Faktum är, att detta sannolikt är en av ytterst få originaltitlar som någon föredrar framför uppföljarna. Chanserna för att någon hellre skulle trycka igång Halloween 5 istället för Carpenters original från 1978 är nog ganska små.

Jag minns att jag hyrde den i Norge samma år som jag såg de flesta andra delarna, men att den inte riktigt berörde mig. Det kan såklart haft att göra med att Jason saknas, men det är inte hela sanningen. Den ursprungliga filmen är inte dålig, men dessvärre heller inte särskilt engagerande. Filmen har ibland beskrivits som en slags ”Who dunnit”-historia, men jag tycker inte det stämmer. Mördaren dyker upp först i slutet, från ingenstans. Eventuella andra kandidater lyser med sin frånvaro. Varje gång jag ser den tycker jag att dess första trettio minuter är engagerande, men att den bisarrt nog stannar av när den egentligen drar igång.

Som alla redan vet, så är det inte Jason som är mördaren utan hans ömma moder Pamela Voorhees. Efter att ha förlorat sin enda son genom en drunkningsolycka på ett sommarkollo någon gång på femtiotalet, hämnas hon honom genom att ta kål på två lägervakter som hon anser ha försummat sina plikter och därmed förorsakat pojkens död. När lägret sedan öppnar två och ett halvt decennium senare löper hon amok ännu. Hon stöter dock på motstånd och dekapiteras i filmens slutsekvenser. I resterande uppföljare förefaller det dock som om hennes gulleplutt överlevt den initiala drunkningsolyckan, och spenderar resten av sin existens med att hugga sig igenom ungdomar som råkar befinner sig i närheten av området. Det har i serien aldrig klargjorts hur eller varför Jason initialt överlevde. Faktum är, att det här med kontinuitet, logik och konsekvens får ses som rejält sekundära i sammanhanget. Saker och ting bara händer. Apropå Jason, så heter faktiskt Dagon i Inquisition egentligen Jason. Det finns dock inget som tyder på att även hans mamma hjälpt sonen med olagliga dumheter.

Favoritscen: sekvensen med kanoten i slutet är nog rätt svårslagen.

Fredagen den 13:e del 2. 1981.

Passande nog var detta det andra ”Fredagen den 13:e”-spektakel jag fick bevittna, och det tack vare TV4 som 1992 tog sitt samhällsansvar och sände inte färre än tre av filmerna samma år. Faktum är att det var lite som julafton när man som förväntansfull elvaåring (skulle fylla tolv ett halvår senare) fick veta att en riktig Jasonfilm skulle gå på TV. Självklart laddades videobandspelaren med tomkassett och filmen spelades in, vilket resulterade i att jag utan överdrift säkert såg den närmare 25 gånger på kort tid. Innan dess hade jag enbart sett del sju, tack vare en kamrats tillgång till betalkanaler. Besvikelsen var ganska stor över att Jason i del två inte hade på sig en hockeymask, utan smög omkring med ett örngott över skallen istället. I övrigt kändes den kanske inte sådär vansinnigt spännande, då jag tror att jag hade förväntat mig mer. Kanske den kändes aningens gammal, då den redan hade elva år på nacken. Vid denna tid hade jag också hunnit med att se ett antal andra filmer i skräckgenren, vilket gjorde att Jason inte kändes vidare skrämmande. Icke desto mindre blev han snabbt en favorit i alla fall.

Hur som helst, är detta faktiskt den del jag tycker har åldrats allra bäst. Jag kom över ett DVD-exemplar mest av en slump för ett par år sedan och såg om den, varpå det slog mig att produktionen är betydligt bättre än vad jag kunde tro. I all sin sjaskighet märks det ändå att filmmakarna faktiskt ansträngde sig för att få till en hyfsad slutprodukt. Story, skådespeleri, hantverk … ja, allt är faktiskt mycket bättre än vad det borde vara. Sedan må det vara en del besynnerligheter i kontinuiteten – som att Jason tydligen nu är fullvuxen, trots att han snarare var ett slags barn månaderna dessförinnan – och att han i filmens början på något vis lyckats spåra upp överlevaren från den föregående filmen för att bryta sig in i hennes hem. Som sagt, logik och raka tidslinjer har aldrig varit de här filmernas starkare sidor, så det blir bäst om vi bara lägger dem åt sidan.

Favoritscen: macheten och rullstolen. Apropå rullstolar spelar en sådan en framträdande roll i King Diamonds historia om ”Them”. Varför får inte King Diamond skriva ett manus till en Jasonfilm?

Fredagen den 13:e del 3. 1982.

På vissa sätt kan detta sägas vara den ultimata delen i serien. Story? Vem bryr sig. Karaktärer? Pfft. Gore? Jajamän. Och Jason får dessutom äntligen sin mask. Till skillnad från de två första filmerna spelades denna in i Kalifornien, vilket jag tycker märks. Den är lite ljusare i tonen än föregångarna, och kanske inbillar jag mig, men jag tycker också att vegetationen ser rätt annorlunda ut. Crystal Lake har fått en uppfräschning. Crystal Lake, förresten. Ett svenskt band från Göteborg med Oskar Dronjak och Hans Karlsson hette Crystal Age. De släppte till och med en skiva, som jag inte har.

Det märks att ambitionen är en annan än tidigare, för där åtminstone nummer två kändes relativt seriös i sin framtoning är detta mer av en komedi. Med tillhörande discosoundtrack. Samtidigt är gorefaktorn betydligt högre och mer utstuderad. Det gäller att prioritera. Richard Brooker har tagit över rollen som Jason, och han gör det bra. Stor, bulkig och en bra blandning mellan människa och … tja, kanske inte en zombie, men något ditåt. I mina ögon är det nog han som gestaltar Voorhees allra bäst, även om alla inte håller med om den saken.

När jag först såg del tre kände jag inte till att den spelats in som 3D-film, och att det tydligen lades ned rätt feta resurser på just den biten. Med det i åtanke blir kameraföringen betydligt mer begriplig. De tilltänkta effekterna blir dock tröttsamma bra fort utan specialglasögon. Om de ens fungerade från första början har jag ingen aning om. Själv gjorde jag misstaget att hyra en svensk VHS-utgåva, utgiven på tiden då den svenska censuren härjade som allra värst. Man kan kallt konstatera att det inte blev värst mycket till film kvar efter att saxarna gjort sitt jobb. Detta ledde till en märklig känsla när den bara några månader senare visades oklippt på TV4. Den framstod då som ett helt nytt verk. Jag tror det var första gången det gick upp för mig vad censuren faktiskt ställde till med.

Favoritscen: När Jason tar hand om den där irriterande drummeln som går på händer.

Fredagen den 13:e del 4. The Final Chapter. 1984.

En film som delar (under)titel med en skiva av Hypocrisy. Båda har gemensamt att det definitivt inte innebar slutet på sagan för någon av dem. Nåväl. På något slags objektivt plan får nog del nummer fyra sägas vara den bästa i serien. Här introduceras karaktären Tommy Jarvis, spelad av Corey Feldman. Med på ett hörn finns även Crispin Glover i rollen som sexuellt frustrerad yngre man. Stuntmannen Ted White gör en bra Jason, även om han kanske inte riktigt kommer upp i samma klass som Richard Brooker. Om någon skulle fråga mig – vilket i ärlighetens namn aldrig händer – om vilken den mest sevärda av filmerna är, skulle detta vara mitt val. Men med det sagt, är det inte nödvändigtvis min egen favorit.

Jämte del ett och två, är nog fyran den sista i serien som på något sätt kan klassas som en seriöst menad film. Det finns en story, karaktärer som tillika får vara med om någon slags utveckling, en början och ett slut. Samtidigt vore det såklart inte en Jasonfilm om det inte fanns några besynnerligt insprängda humoristiska element. Bäst är läkaren i början som sitter och ser på mjukporraerobics. Och Crispin Glovers parningsdans, givetvis. Corey Feldmans barnkaraktär var förresten sannolikt tänkt att vara någon som yngre tittare skulle identifiera sig med i vuxenvärlden. Lite som när Kronblom adopterade en frän son i ishockeyfrisyr vid namn Boris, för att bli lite mer nere med kidsen och således få med yngre läsare på tåget. Det funkade sådär.

Hmm, besynnerligt nog kommer jag inte på så värst mycket mer att säga om den som åtminstone ett tag var tänkt att vara den avslutande delen. Jag gillar den skarpt, men får ändå inte får någon riktig känsla inför den. Även denna visades på TV4, och strax därförinnan såg jag den i tokcensurerad version på hyr-VHS. Vill minnas att den dock inte var lika hårt åtgången som föregångaren, men jag kan ha fel. Nåväl. Hade filmen verkligen visat sig bli det sista kapitlet i sagan, hade det varit ett värdigt sådant.

Favoritscen: liftaren med bananen och fuck you-skylten.

Fredagen den 13:e del 5. A New Beginning. 1985.

Tja, antingen hatar man den eller också älskar man den. Nu skiter jag i eventuella spoilers, då de flesta som läser den här genomgången sannolikt redan vet att det likt i ursprungsfilmen inte är Jason som är den riktiga mördaren i filmen. Masken axlas (oklart varför, egentligen) av en sjukvårdare som löper amok efter att ha bevittnat sin son bli yxmördad av en svettig tok i linne och nitarmband. På tal om det, detta sker på en anstalt för problemungdomar. Vems idé var det egentligen att låta den mest våldsamma och temperamentsfulla av dessa stå och hugga ved med en skarpslipad yxa? Jaja. Till denna anstalt anländer Tommy Jarvis, nu spelad av John Shepherd istället för Corey Feldman, fullvuxen och plågad efter traumat i slutet av den förra filmen. Man tänker sig att det borde innebära att huvudfokus borde vara på honom då inte ens Jason är med, men … han faller liksom bort. Enligt uppgift ska skådespelaren Shepherd blivit skitsur över att i efterhand fått veta att produktionen rörde sig om en ”Fredagen den 13:e”-film, då han förberett sig på en seriös roll som mentalt plågad yngling. Otacksamma spoling, säger jag. På tal om Tommy är ju det också namnet på Peter Tägtgrens bror, som även han proddat skivor i Abyss studio.

Detta var den klassiska del av serien jag såg allra sist. Det dröjde åtminstone ett halvår innan jag fick tag i ett köpeexemplar på VHS. Jag skulle senare på året fylla tretton, men det kändes redan som en tidig födelsedagspresent att med tindrande ögon hålla i omslaget redan ett halvår i förväg. Trots att jag nu hade sett en hel del skräck av olika de slag lämnade den här delen rätt obehagliga intryck efter att jag hade sett den. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men den kändes … konstig. Och betydligt mer brutal och surrealistisk än de andra, trots de uppenbart komiska inslagen. Jag tror också att jag vid första titten inte riktigt förstod storyns upplägg och den riktige Jasons frånvaro.

Såhär i efterhand framstår nog del fem som ett av de dummare kapitlen, inte minns då det tydligt märks att en tidigare mjukporregissör fick ta på sig uppgiften att ro ihop eländet. Jisses, vad mycket naket det är. Jag tror också att detta är den film med högst body count – mellan tjugo och tjugofem mord. Man kan se det som ett framsteg i filmskapandet, men problemet är att det blir ganska svårt att hinna investera i någon av de snabbt avverkade karaktärerna. Nåja, inget problem som inte en sådär trettio genomsittningar kan lösa.

Favoritscen: trädet och läderremmen. Eller häcksaxen.

Fredagen den 13:e del 6. Jason Lives. 1986.

Filmen innan proklamerade i sin titel att det nu rörde sig om en ny början. En sanning med modifikation, om man frågar mig. Bortsett från den mer besynnerliga idén att låta mördaren vara någon annan än Jason Voorhees – om än i dennes mask – var del fem inte direkt annorlunda från de två föregående kapitlen. Nummer sex i serien däremot … ja. På samma sätt som man i ”Terror på Elm Street”-serien alltmer började inkorporera humor i konceptet och göra Freddy Kruger till ett skämt i och med film nummer fyra, märks samma sak även här. Trots dunderhits på soundtracket signerade Alice Cooper har jag alltid haft svårt för tonen i den här filmen. Om skaparna till en filmserie redan är medvetna om att de börjat göra parodier på tidigare verk, tycker jag inte det finns någon anledning att berätta detta för publiken genom att skriva den på näsan. Påklistrad självmedvetenhet ser jag bara som ett billigt knep.

Sedan blir det hellre inte bättre av att den amerikanska filmcensuren (eller vad man nu skall kalla den) MPAA bestämde sig för att låta saxarna löpa amok på hantverket och därmed dra ned goresekvenserna till noll och ingenting. Förutom detta, kan man i del sex också skönja ett par andra förändringar i konceptet: de förra filmerna utspelar sig under sommaren, men i och med kapitel sex får de en mer höstlig ton. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det blir en lite annorlunda atmosfär. Har också för mig att filmen är inspelad i Georgia, eller något. Förändring nummer två är att Jason nu tar skepnaden av en mer uttalad zombieliknande gestalt. Även det på gott och ont.

Om jag minns rätt fick jag se del sex till åtta via FilmNet, eller någon annan filmkanal, under det tidiga nittiotalet. En tidsera som frammanade den bästa norska svartmetallen. Trots att jag visste att filmer brukade sändas oklippta föreföll de här så oblodiga att jag ändå fick för mig att den svenska censuren haft ett finger med i spelet. Vad mer kan jag säga? Jag vet att vissa håller denna som en av de bästa filmerna i serien. Jag antar att det helt enkelt är en smaksak om man uppskattar de mer komiska inslagen. Det brukar ibland också framhållas att det i denna del dryper av referenser till gammal svartvit skräckfilm. Det var inget jag tänkte på när jag såg den som ung, men visst stämmer det. Personligen tycker jag inte att det tillför så värst mycket.

För att sammanfatta det hela har jag nog mest svårt för att den känns mer barnslig … eller i alla fall barnanpassad än övriga delar. Det har jag aldrig tyckt om, ens som barn. En anledning till att jag ofta inte gillade tecknad film som barn var att röstskådespelarna envisades med att lägga sig till med fåniga röster i stället för att bara låta som folk. För mig förstörde det stämningen. Jag älskade Tintin redan vid fem-sex års ålder för att det kändes vuxet. Det behövdes inte spexas till mer än vad de ursprungliga komiska inslagen redan tillförde. Precis så känner jag inför överdriven komik i skräck. En anledning till att jag (nästan) aldrig förmår uppskatta skräckkomedier.

Favoritscen: ansiktsavtrycket i husbilen.

Fredagen den 13:e del 7. The New Blood. 1988.

Detta var den första filmen i serien jag såg. Jag önskar att jag hade några fler konkreta minnesbilder av upplevelsen, men jag får inse att de bleknat bort. Hur som helst var jag elva år gammal. Mina erfarenheter av skräckfilm var vid tidpunkten relativt begränsade. Med säkerhet vet jag att jag hade sett ”Alien” del ett och två, ”Poltergeist”, ”Det” (den gjorde däremot intryck, särskilt då jag såg den inte mindre än fyra gånger på två dygn), och sannolikt ett gäng till. Med det sagt var ”Fredagen den 13:e” inte särskilt skrämmande i jämförelse, och särskilt inte del sju. Detta kapitel verkar inte vara en favorit hos de flesta, men själv gillar jag den. Det må vara av nostalgiska skäl, men samtidigt såg jag nästan samtliga delar samma år så jag vet inte om så verkligen är fallet.

Men okej. Upplägget är rätt simpelt. Jason möter Carrie. Eller egentligen tjejen Tina som lider av ångestproblematik och innehar psykokinetiska förmågor. Som dessutom får dubiös mental vägledning av en läkare spelad av samma skådis som var liket Bernie i ”Länge leve Bernie”, del ett och två. Fantastiska filmer, förresten. Särskilt del två. Bernie är fortfarande död, men tar sig upp på benen med hjälp av en voodooritual och dansar calypso genom hela historien. Och på tal om voodoo, är ju det också en ganska hyfsad skiva av King Diamond från 1998.

Detta nya grepp, med karaktären Tina, ger serien ännu ett övernaturligt drag utöver zombieelementet i den föregående filmen. Då jag inte hade sett de tidigare filmerna i serien var det inget jag reagerade på. Jag har dock förståelse för att det hela kan ha framstått som ganska krystat, eller ett smått desperat försök att förnya det hela. Frågan är såklart om det var av godo. Vill man verkligen att Bolt Thrower ska ändra på en vinnande formel? Även denna är förresten inspelad i samma trakter som föregångaren, fast nu i Alabama. Kanske förklarar det en viss likhet med floran i del sex. När jag ser om den märker jag att produktionen och specialeffekterna är lite mer påkostade än vad jag tidigare trott. Kanske att kasta pärlor för svin, då jag alltid tyckt att det här är filmer som inte blir bättre av skarp bild. Mina gamla VHS-inspelningar hade precis rätt oskärpa och brusigt ljud.

Bästa scen: Sovsäcken. Ett sabla elände att censuren inte kunde hålla sig från att decimera den, men ändå.

Fredagen den 13:e del 8. Jason Takes Manhattan. 1989.

Den här filmen brukar ofta räknas som ett riktigt bottennapp. På sätt och vis kan jag förstå kritiken. Det mest uppenbara är givetvis att det här med att Jason intar New York är en rejäl skönmålning av slutresultatet, då sanningen är att Jason snarare tar sig en kryssningstur till Det Stora Äpplet. Den del av filmen som verkligen utspelar sig på Manhattan förkortades av budgetskäl till ungefär tjugo minuters speltid. Om jag inte minns fel var det också mestadels inspelat i Blasphemys hemstad Vancouver, i Kanada. Hur manusförfattaren sedan får ihop att Crystal Lake numera ligger i anknytning till havet är oklart. Dessutom fick MPAA än en gång förvandla goresekvenserna till noll och ingenting,

Ändå kan jag inte förmå mig själv att såga den här filmen sönder och samman. Den har en lite annorlunda stämning, och blandningen mellan humor och skräck hålls på en acceptabel nivå. Sedan har jag alltid haft en fäbless för filmer som utspelar sig på kryssningsfartyg, så att titeln utlovar mer än vad den kan hålla har aldrig varit ett riktigt problem för mig. Precis som i del sju finns det här också en del annorlunda och mer traditionella övernaturliga inslag – slutet är ökänt av denna anledning – men jag tycker faktiskt att de passar ganska bra. Karaktärerna är okej, varken mer eller mindre.

Bästa scen: mordet i bastun. Andra tjatar om boxningsmatchen uppe på hustaket, men det får stå för dem.

Jason Goes To Hell – The Final Friday. 1993.

Den här filmen är inte ens numrerad. Men det … är inte det största problemet med den här historien.

Såhär var det. Året var 1994 och jag skulle snart sluta sjunde klass. Något internet fanns inte, och uppgifter om nya skräckfilmer var, åtminstone för ynglingar i Härnösand, svåråtkomliga. Visst fanns det publikationer i form av Fangoria och liknande, om man hade pengar nog att köpa dem. Mina prioriteringar såg dock annorlunda ut. Men på ryktesväg hade jag och ett par kompisar fått nys om att en sprillans ny ”Fredagen den 13:e” var på ingående … och att den dessutom skulle ha ett inhopp av Freddy Krueger. Förväntningarna. Kunde detta vara sant? För att göra en lång historia kort, fick jag i ungefär samma veva kontakt med en person som specialiserade sig på att köpa in och sälja alternativfilm. Vederbörande upplyste mig om att han hade ett exemplar av … ja, den senaste Jasonrullen. Och att den kunde bli min för en hundralapp. En rätt given transaktion. Då han bodde i en annan stad följde några spända dagar i väntan på att filmen skulle dyka upp. När den så gjorde – betydligt tidigare än vad jag hade trott – telefonerade jag till en kompis som var lika nära att explodera av förväntan som jag. Jag skämtar inte när jag säger att han måste slängt på luren och satt ett hastighetsrekord i sprint genom Härnösand för att bänka sig i rummet där vi skulle bevittna innehållet på kassetten. Herregud … den var här.

Filmen slås på. Öde stuga, mörk skog, snygg tjej bestämmer sig för att utan anledning ta sig ett bad. Jackpot. Nu mådde man. Ett ljud hörs. Något glimmar till. Jason? Alla gånger. En klassisk scen utspelar sig då hon tar till flykten och en maskförsedd galning springer efter.

Då händer det.

Kort förklarat: hela skiten är en fälla gillrad av FBI, för att få ett slut på Jasons existens. Han skjuts. Han sprängs. Kvarvarande likdelar forslas in på sjukhus för att undersökas. Och där … får en läkare för sig att kalasa på Voorhees fortfarande pumpande hjärta. I och med detta överförs Jasons själ till vederbörande. För att sedan hoppa från offer till offer för att byta skepnad. Till sist återtar Jason sin normala kropp (oklart hur och varför) och dras ned till helvetet. Freddy Krueger, skulle inte han vara med? Jodå, det är han. Eller närmare bestämt hans hand, som i den sista scenen kommer upp från marken och sliter tag i Jasons kvarglömda hockeymask för att dra ned den i underjorden. Wow.

Ord kan inte beskriva de känslor som infann sig i mitt tonårsrum. Efter att det hela var slut föreföll det som om vi bevittnat en bisarr hallucination. Jag kan bara tänka mig att det måste varit exakt som när Pastorn gjorde en debutgenomlyssning av Ulvers ”Themes …” tillsammans med en intet ont anande kamrat.

Vad kan egentligen sägas om det här åbäket? Tja, det är inte särskilt bra. Rena dyngan, faktiskt. Jag orkar knappt kommentera att det finns självmedvetna referenser till ”Evil dead” och ”The thing” i filmen. Av någon bisarr anledning verkar det här slarvet ha sina försvarare. Jag är inte en av dem. ”Det är ju kul att de ändå gjorde något nytt …” piper någon ur sig. Ja, men då kan väl Bolt Thrower plocka in sångfågeln från Astaarth på rensång av samma skäl. För att parafrasera ”Visst nappar det”: nu kokar det. Bah.

Favoritscen: Inte ens Freddys handske förtjänar ett riktigt omnämnande.

Jason X. 2001.

Och som om inte skadan var tillräcklig … ja, Jason X. Det är Jason i rymden. Vi vet alla hur det brukar bli när man tar ut sina skapelser bortanför månen. ”Hellraiser”. ”Leprechaun”. Iron Maiden som sjunger om ”The final frontier”. Ett eländigt resultat, med andra ord. Ändå verkar en del tvivelaktiga individer försvara även denna produktion. Jag … äh. Jag kan gå med på att idén faktiskt är ganska kul. På papperet. Inte som en riktig film, utan mer som en sketch i vilken man ser filmbolaget gnugga geniknölarna för att under deadlinehot krysta fram en ny Jasonfilm.

Men visst, det finns ett par kul scener. Och det är meningen att det ska vara idiotiskt. Och det är självmedvetet. Men om jag tyckte att de gick för långt med sådana inslag redan i kapitel sex kan ni ju tänka er vad min uppfattning om det här består av. Jag såg om filmen bara för ett par dagar sedan, för första gången på många år. Helt ärligt är den mest ganska tråkig. Normalt är det svårt att bry sig om sidokaraktärerna i den här filmserien, men i ”Jason X” är det nästan omöjligt då man inte får veta något över huvud taget om dem. Det hela känns mest som en mer påkostad fan fiction-historia. På tal om rymden: kan inte Darkthrone skärpa till sig, spela in en bra skiva till, och återvända till att sjunga om vardagslivet på Neptunus?

I övrigt finns det nog inte så mycket mer att säga om den. Eller jo: slutscenen är faktiskt ganska kul, och hyfsat smart. Detta är den sista filmen i serien där Jason spelas av Kane Hodder, som av de flesta brukar anses som den bästa skådespelaren att porträttera the man behind the mask. En åsikt jag begriper men inte riktigt delar. Richard Brooker och Ted White var helt enkelt bättre, i mina ögon.

Favoritscen: kryofrysen och ett fatalt rendez-vous mellan ansikte och bordskant.

Freddy vs Jason, 2003.

Det första jag läste av Stephen King var ett förord till en Batmanhistoria, som i Sverige publicerades i tidningen Månadens Äventyr. Året var 1988. I denna krönika menade han att en nyckelfråga som diskuterades mellan honom och hans kamrater var vem man höll på: Stålmannen eller Läderlappen. Även om man gillade båda, hade man oftast en favorit. Jag antar att samma princip kan användas även här. Själv är jag mer av ett Voorhead. Jag vet inte om den termen faktiskt existerar, men ändå. Missförstå mig inte, givetvis gillar jag även ”Terror på Elm Street”, men jag har alltid tyckt att de känns som två väldigt olika sorters filmer. De med Freddy i huvudrollen må vara slasherfilmer de också, men ambitionen är väsensskild. Även om det inte når ända fram känns ”Terror …”-serien mer intellektuell. På något underligt vis har jag alltid tyckt att ”Fredagen den 13:e” lyckats mer med mystik och atmosfär, även om det kanske borde vara tvärtom. Och det gör mindre skada för slutresultatet att Jasonfilmerna helt enkelt är dumma och ologiska. De har liksom inte ambitionen att vara så mycket annat.

”Fredagen den 13:e” har betydligt mer gemensamt med ”Halloween” än med ”Terror på Elm Street” – främst för att ”Fredagen den 13:e” inte hade existerat utan John Carpenters skapelse. Tydligen blev idén med skräckfilmer baserade på högtider och särskilda datum så populär efter ”Halloween”, att filmbolagen började muta in namn på filmer baserade på sådana långt innan de hade manus att fylla ut dem med. På tal om ”Halloween”, verkar det som om få av mina bekanta har någon egentlig relation till serien eller dess huvudkaraktär Michael Myers. Är detta en generationsgrej? Trots det svalare intresset för ”Halloween” är det dock det franchise som visat sig mest seglivat, sett till antalet nyproducerade filmer. Mystiskt.

Hur som helst. Det hade onekligen varit på tapeten bra länge att den här filmen skulle materialiseras. Redan 1987 låg skisserna på bordet, men det skulle dröja sexton år innan planerna realiserades. Var det värt väntan? Tja, kanske. Vissa älskar verkligen den här historien. För mig har den mest varit en axelryckning. Den är inte dålig, men heller inte särskilt engagerande. Kane Hodder har bytts ut mot Ken Kirzinger, som gör ett i ärlighetens namn oengagerat jobb. Det ä rinte direkt dåligt, men han har inte samma karisma eller kroppsspråk som vare sig Hodder eller någon annan av föregångarna. Kirzingers version känns mer som en slags parodi på Jason. Kanske är det en av huvudorsakerna till att jag inte tycker att den här filmen lever upp till sin relativa hype. Och framför allt känns den daterad på ett mindre bra vis – genom överanvändande av dutch angles. Herregud, vad tröttsamt det blir i längden. Tacka vet jag dutch black metal i form av Countess. Det blir man åtminstone glad av.

Favoritscen: penetreringen med machete, människa och träd. I samma förlopp!

Friday the 13th, 2009.

Den enda del jag sett på bio. Jag tror det var i Uppsala, men jag har inga direkta minnesbilder av upplevelsen. Jag har dock för mig att jag tyckte den var okej och att den på sätt och vis överträffade förväntningarna. Ribban var dock lågt hängande, för det här med remakes brukar ju vara obehagliga projekt. Samtidigt borde det väl inte gå att misslyckas sådär vansinnigt kapitalt med en ny Jasonfilm? Det kan ju inte bli värre än ”Jason goes to Hell”, liksom.

Det är den inte heller. Jag har dock märkt att jag hamnar någonstans i mitten mellan de som avskyr den och de som älskar den. Egentligen har jag bara ett problem med historien – men det är ganska stort. Men så här är det: det finns inte så många etablerade regler kring Jason. Det borde lämna spelfältet ganska öppet. Men. Vad än Jason Voorhees gör eller tar sig för, så tar han inga fångar. Utom i den här filmen. Och det är ett sådant brott mot hans karaktär att det i mina ögon överskuggar många av de mer positiva aspekterna. Nu ska det i och för sig sägas att Jasons beteenden kanske inte varit fullkomligt konsekventa hela serien igenom … men hela idén med att ta fångar blir bara fel. Lite som att de skulle gjort honom till våldtäktsman i samma veva. Samtidigt vet jag inte riktigt varför jag bryr mig sådär fasligt mycket – som sagt, del nio i serien hade ju ändå gjorts – men om de nu var tvungna att skrapa ihop en remake, efter flera år, hade de väl kunnat göra den mer korrekt?

Annars … tja, om man klagar på resten, kan man lika gärna klaga på de flesta andra delarna i serien. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är som att just för att det är en mer seriös remake, höjs också förväntningarna på att något skall tillföras utöver standardformulan. Fan vet varför. Det händer inte, i alla fall. Och därför är det som att något saknas, utan att jag kan säga just vad. Den är inspelad i Texas, vilket ger en liten annorlunda udd. Sidokaraktärerna är mest skittråkiga. När de ändå är nere i Texas och härjar, hade väl Absu fått dyka upp på ett hörn, i kilt och allt? Dödsscenerna är … nu slår det mig: de är inte särskilt kul de heller. Eller? Ärligt talat minns jag inte, trots att jag såg om filmen bara för ett par veckor sedan.

Kommer vi att få se en uppföljare? Det börjar bli ett tag sedan nu. Tydligen är det tjafs med rättigheterna. För att göra en lång historia kort, verkar det som om någon äger konceptet och karaktären ”Jason Voorhees”, medan någon annan (eller om det nu är ett filmbolag) äger ”Friday the 13th”. Tydligen skall detta varit anledningen till att del nio och tio inte heter ”Friday the 13th”. Något jag var helt ovetande om fram tills alldeles nyligen. Jag hade inte ens reflekterat över att de filmerna inte hade samma namn som resterande. Jag vet dock inte varför detta blivit ett problem nu igen, då filmen från 2009 heter just ”Friday the 13th” och inkluderar Jason i paketet. Jaja.

Favoritscen: jag kommer faktiskt inte på någon som sticker ut på riktigt.

Never hike alone, 2017.

OK, det känns lite märkligt att ta med en fan fiction-historia i en sådan här genomgång, men om inget annat kan man se det som bonusmaterial. Det ska på en gång sägas att liknande produktioner oftast är ett tvivelaktigt nöja att se igenom, men ”Never hike alone” är besynnerligt nog riktigt lyckad. Den är genomarbetad, snyggt filmad, genomtänkt och med ett helt adekvat skådespeleri. Som ett körsbär överst på grädden erbjuder den till och med en helt egen vinkel på hur en ”Fredagen den 13:e”-film kan göras – och det utan att göra ett magplask rakt ned i Crystal Lake. Det borde inte gå, men på något vis lyckas det. Problemet är att jag inte riktigt vill skriva värst mycket om den, då det sannolikt skulle förta lite av tittarupplevelsen. Jag nöjer mig med att avslöja att det rör sig om en hiking metal punk som med kamera och Youtube-publik upptäcker ett visst läger under en utflykt. Resten får ni gissa själva.

Samma team som gjort filmen har därtill gjort en halvtimmes lång prequel med titeln ”Never hike in the snow”, som jag kollade in häromdagen. Tydligen skall det vara den första delen av en planerad trilogi. Jag tyckte inte att denna produktion var riktigt lika bra, men det är kanske inte helt rättvist att ge en bedömning efter enbart en tittning. Vi vet ju, att det här är filmer som åldras likt finare viner med åren. Dessutom vill jag nog gärna ha sett hela paketet innan jag ger ett utlåtande.

Favoritscen: jag vill inte spoila, men det finns en effekt med hålen i Jasons mask som det faktiskt är märkligt att ingen kommit på att göra tidigare.

Jahaja, det var det. Tack för kaffet.

// Heidenhammer