Hatpastorns likpredikan

En fråga ingen någonsin har ställt eller kommer att ställa mig. Därför tänkte jag doppa tårna i bilträsket för att se om det är badvänligt eller om man bara ska vända om. Det är för övrigt så överjävligt varmt i lägenheten att jag knappt kan koncentrera mig. Detta inlägg kommer således vara en succé från första till sista stund och inte alls ett haveri.

Bilar var det. Vilken modell ska man välja egentligen? Något bränslesnålt kanske eller något lite vräkigare om man har kortväxt snopp? Vi kikar vad som finns på marknaden.

Den italienska biltillverkaren Fiat går ut stenhårt med tre spännande modeller. Först ut är Fiat Lvx. Byggd av grekisk progressiv metall. Ett oväntat grepp. Tyvärr måste jag meddela att det är rätt usla vägegenskaper på den här kärran. Det känns lite rörigt och småkristet. Åksjukan infinner sig på rekordtid. Nä, här blir det att inte titta i backspegeln och bara ignorera. Vilken smörja. Alltså seriöst, jag kom fem minuter innan det kändes som start i backe. Uff! Noll rattar av fem.

Fiat Noctum då? Svensktillverkad. Jag nickar gillande. Man vill ju gärna köpa lokalt. Svart metall även. Läckert. Tydligen fanns modellen redan 1996, men drogs in 1997 för att återuppstå 2019. Som vi har väntat …

OK, vi ser vad ingenjörerna Ancitif och Svartblod går för.

0-100 på noll sekunder. Det här gillar jag. Lite fladdriga däck bara. Kom igen nu! Ja, på den här nivån har man släppt igenom tidigare. Trygg körning. Inga problem med de slingriga vägarna. Lite väl standardutrustad kanske, men man får ändå en del för slantarna. Fiat Noctum ligger bra till. Fyra av fem rattar.

Fiat Nox, tillverkad i Tyskland. Även den i svart metall. Tyskarna har bensinen i blodet så förhoppningarna är höga.

Lite långsam acceleration kan tyckas. Inget man vill köra om med på Autobahn när man är på väg till Nocturnal Fire Fest i München för att se ett återförenat Mactätus direkt. Bygget är dock stabilt, något för barnfamiljen kanske? När man väl når maxhastigheten ligger den säkert på vägen. Jo, det här passar bäst för cruising. Pluspoäng för det pikanta smådisharmoniska tonspråket på bilstereon. Tre och en halv ratt av fem.

Bra start! Vi tittar vad tyska biltillverkaren Audi har för modeller då. Audi Opain. Märkligt namnval.

Norsktillverkad, thrash metall. Måste vara en ny legering. I mitt garage står redan ett par släpp och ska sanningen fram är det inget jag tar ut på tur direkt. Kul i trettio sekunder, sedan är det risk att man somnar vid ratten. Två av fem rattar. Både Audi och Norge kan bättre.

Gud vad varmt och trångt det är här på bilmässan. Vad har vi där framme då? En monter helt tom på folk. Mezzerschmitt minsann. I norsk svart metall. Hoppla hoppla. Småfascistisk design. Ja, vissa tillverkare gör ju allt för att synas och höras.

Jävlar vad svårstartat. I med en växel för fan. Är den kall? Gud förbannat, den bara hackar. Är den ens tankad? OK, när bilhelvetet väl startar inser man att den gjorde sig bättre både avstängd och avställd. En riktig skitbil. En halv ratt av fem. Varför har jag den här modellen i mitt garage? Jag skyller på Heidenhammer. Han brukar komma förbi med skrotbilar han inte vill ha kvar. Norge kunde tydligen inte bättre. Sad.

Chevrolet Corvette. En klassisk tillverkare. The Company Corvette, återigen ett märkligt namnval. Stoner/doom metall. Ännu en för mig okänd legering. Redan efter en sekund inser jag vilket misstag jag har gjort. Det är en EPA-traktor. Jävlar vad långsamt det går och inredningen stinker av cigarrettrök och en lite sötare doft. Har någon rökt en så kallad narkotikacigarett i bilen?

Det har aldrig smakat så gott med frisk luft som efter en stund i den där dyngbilen. I den sätter jag aldrig foten igen. Betyg? Ja, noll rattar såklart.

Dodge Of Death. Tillverkad i Finland av alla ställen. Jag anar oråd. Dessvärre verkar det inte finnas någon möjlighet att testköra den, men jag hittade ett klipp på Internet som jag bara tar för givet är en bra representation.

Betyg: ett frågetecken av fem möjliga.

Elbilar har blivit riktigt populära de senaste åren. Störst på marknaden är Elon Musks skötebarn Tesla. Ja, när han inte sitter och garvar åt döda djur i en badbassäng, hysteriskt roligt för övrigt, gör han tydligen vassa bilar med saltade prislappar. Vad heter den här modellen då? Von Tesla. Byggd i USA. Tung metall. Intresset steg. För att sedan sjunka. Ingen provkörning på vare sig Youtube eller Bandcamp. Intressant marknadsföring.

Betyg: Noll eldkastare av fem.

Nu börjar jag bli less. Chrysler är näst på tur. Detta kan inte misslyckas …

Ny modell. Jesus Chrysler Superskunk. Skön dagcenternivå.

Över förväntan, men då var förväntningarna lika låga som bensinpriset i Venezuela. Man sitter oskönt, körningen blir ryckig och man vill bara hem. Nä, usch, en av fem rattar.

Precis när jag i vredesmod skulle lämna Chryslers monter på mässan kom en säljare och högg tag i mig. Han frågade mig om jag var en ”influencer”, men jag hörde honom inte riktigt så jag svarade att jag lyssnar på Silencer och nickade. Vips blev det röda mattan och en ny modell som han lovade skulle ”blow me away”.

Okej Chrysler. Show me what you got!

Jesus Chrüsler Supercar. Death ´n roll tillverkad i Stockholm. Släpp ut mig! SLÄPP UT MIG!

Lönlöst. Jag sitter fastbunden på passagerarsidan. Jag skriker tills jag svimmar för att sedan vakna till ljudet av mina egna dödsrosslingar. Svetten forsar fram. Feber. Hallucinationer. Någon bränner mig med bilens cigarettändare. Jag välkomnar smärtan. Den dränker i alla fall det fruktansvärda ljudet motorn ger ifrån sig.

Det här är det värsta jag varit med om. Bilen är proppad med fyllskallar som ylar ikapp. Bilen sladdar. Någon skriker ”schyssta rattar” oironiskt. Jag har två val. Det första är att bita av mig tungan och förblöda. Låta Döden göra sitt. Det andra är att kasta mig ut i farten. I ett obevakat ögonblick vräker jag mig mot bildörren och mirakulöst öppnar den sig. Med bundna armar kan jag inte parera fallet så jag faller. Tungt. En smärta skjuter upp i bröstet. Minst två brutna revben. Jag rullar handlöst längs den regnvåta asfalten och inväntar sekunden då jag tappar medvetandet för att aldrig mer vakna. Men det ögonblicket kommer aldrig. Min kropp stannar. Jag andas, känner efter. Det gör ont exakt överallt. Fråga mig inte hur, men jag tar mig upp på fötterna. Bilar susar förbi och tutar högt. Det här är Stockholm. Här stannar ingen. Sakta tar jag mig haltande framåt. Ett steg, två steg. Efter vad som känns som en evighet kommer jag till en vägskylt. Sundsvall, 377 kilometer. Jag fortsätter. Ett steg, två steg, tre steg …

Vandringen blir lång och mödosam, men jag har gott om tid. Smärtan jag åsamkats måste återgäldas. Deras smärta måste bli …

Legendarisk.

Och ja, noll rattar såklart. Jesus Chrüsler Supercar är exakt lika dåliga som bandnamnet.

På återseende.

/Hatpastorn

Reglerna är enkla. Det får fan finnas en gräns hur många onödiga best of-samlingar som får släppas av ett band. Iron Maiden passerade anständighetens gräns med råge för redan ett par decennier sedan. Sedan ”Best of the Beast” dök upp 1996 har det släppts ett nästan oräkneligt antal liknande historier, med mer eller mindre samma innehåll. Därför har vi bestämt oss för att snickra ihop en egen variant. Från samtliga skivor väljer vi ut en mindre känd låt var som vi bägge känner förtjänar lite extra kärlek. Då Iron Maiden släppt i alla fall nio klassiska skivor borde det inte vara något problem att få ihop material till en betydligt roligare best of än, säg, ”Somewhere back in time” eller ”Edward the great”. Vi kör.

Låt nummer ett, från debutskivan ”Iron Maiden”.

HP: Ja, det är ju inget snack om saken. Det är ju ‘Remember tomorrow’. En låt som borde fått oändligt mycket mer kärlek än vad som getts. Kör grabbarna den ens live? Och har jag fel, eller har Dennis Stratton varit med och skrivit/petat i den?

HH: Om jag minns rätt har inte Stratton varit med och skrivit den, men Di’Anno har definitivt något med den att göra då den handlar om hans morfar … typ. Shit, det här är svårt att bestämma … egentligen har jag två val. Det står mellan ‘Phantom of the opera’, som faktiskt är en av mina absoluta favoritlåtar med bandet, och ‘Strange World’.

HP: ‘Strange world’ är ju helt klart en mindre känd låt. Jag tycker den är hyfsad, men det är ingen favorit. Nu ska det ju kanske direkt sägas att det inte är helt lätt att dra ihop en lista med ohits med Iron Maiden, med tanke på vilken jävla låtskatt det ändå rör sig om.

Låt nummer två, från ”Killers”.

HP: Då är jag fan oortodox och väljer ‘Genghis Khan’, mycket tack vare Clive Burrs fantastiska trumspel. Helt klart en bättre trummis än Nicko McBrain. Det var för övrigt den första hela instrumentala hårdrockslåten jag hörde, och den gjorde starkt intryck. Burrs hi-hatarbete är fan legendariskt.

HH: Bra val. Brukar försöka sitta hemma och köra trummor till den. Det går sådär. Själv väljer jag ‘Another life’. Jag vet inte riktigt varför, men den har en atmosfär som få andra kommer i närheten av. Jag köpte skivan utan att egentligen veta något om vad som skulle föreställa hits och inte, så potentiella favoriter var mindre förutbestämda. Lite ovanlig för att vara Maiden, då den inte har någon riktig refräng och egentligen bara en vers.

Låt nummer tre, från ”The number of the beast”.

HP: Jag väljer fan ‘Gangland’, på grund av leadgitarrerna och schwunget i den. Och när man kommit från den, i jämförelse, snarkfest som är ‘Run to the hills’ fungerar ‘Gangland’ som lite av en vederkvickelse.

HH: Fan vad du ska klaga på ‘Run to the hills’.

HP: Jamen, det är ju Iron Maidens sämsta låt. Att de spelar den live … det rör sig om en masspsykos. Det bästa med Blaze Bayley-eran var ju att den låten uteblev.

HH: Och det var kanske inte helt frivilligt. Själv har jag svårt att välja en låt från den här skivan. Maidens absolut bästa sättning, med Bruce Dickinson på sång och med Clive Burr på trummor. Men jag har ingen riktig fäbless vare sig för ‘Gangland’ eller öppningslåten ‘Invaders’ … så jag fegar och säger ‘Children of the damned’ även om den knappast kan sägas vara direkt okänd. Alternativet skulle vara ’22 Acacia avenue’, men den känns heller inte helgjuten.’

HP: Jag vill ju gå så långt som att hävda att ‘Number of the beast’ är det svagaste klassiska albumet. Låtarna har inte riktigt samma tryck som på andra skivor … men samtidigt var det också den sista Iron Maiden-skivan jag köpte av de första nio. Och skall man vara elitistisk, och det ska man, är ju det här skivan för plebejerna. Korthåriga konsulter som tjoar efter ‘Run to the hills’, fy fan.

HH: Helt riktigt. Jag har heller aldrig varit så förtjust i titellåten. Det känns märkligt att den går i dur … eller om man skall vara petig, i myxolydisk skala. Men så är det ju också så, att sitter man och ”hackar” på ”The number of the beast”, då är det för att man älskar Iron Maiden.

HP: Amen.

Låt nummer fyra, från ”Piece of mind”.

HP: Spontant tänker jag ‘Still life’, men eftersom jag tjatat så jävla mycket om den genom åren säger jag ‘Sun and steel’. Det är en låt som aldrig får någon kärlek.

HH: Lustigt att du säger det, för det är även mitt val. Har varit en favorit ända sedan jag lyssnade igenom skivan för första gången.

HP: Det ska ju också sägas att hitriffstätheten på ”Piece of mind” är helt ouppnåelig, för alla andra band. Det finns nog inte ett dåligt riff på hela skivan.

HH: Inte en dålig textrad heller. Och då inkluderar jag även ‘Quest for fire’. Vad kan man egentligen säga om ‘Sun and steel’? Jag har alltid gillat att den handlar om Miyamoto Musashi och hans bok. Jag hade också ett fantastiskt soloäventyr på norska som handlade om denne samuraj.

HP: Sannolikt kom väl låten med på nåder, men det ska vi bara vara tacksamma för. Vad fan, byt ut ‘Run to the hills’ mot ‘Sun and steel’ live i fortsättningen och schasa bort konsulterna.

Låt nummer fem, från ”Powerslave”.

HP: Här blir det lite knivigt. ‘Back in the village’, ‘The duellists’, och ‘Losfer words (big ‘orra)’ ryker ju på en gång. Med uteslutningsmetoden kvarstår ‘Flash of the blade’. Pangrefräng och drivigt intro.

HH: Jag blir dessvärre tvungen att säga samma sak. För mig är ‘Powerslave’ det svagaste albumet, hitsen till trots. Och där räknar jag in ‘Rime of the ancient mariner’ som naturligtvis är en av världens bästa låtar.

HP: Jag tyckte alltid ‘Back in the village’ hade en störig refräng. Och ‘The duellists’ … refrängen är väl hyfsad, men det är en viss överanvändning av ordet ”fight” i den. Och ‘Losfer words’, ja, det är väl en av Maidens absoluta olåtar. Antitesen till ‘Genghis Khan’. Har heller aldrig fattat vad ”big ‘orra” skall betyda. Säkert ett torrt brittiskt internskämt … ska kolla … nehej, det är tydligen ett irländskt sätt att säga ”wow” på.

HH: Wow. Där ser man. Jag blev inte jättemycket klokare av det. Jag har alltid haft svårt att greppa varför den här skivan verkar vara en sådan favorit hos folk. Den börjar ju starkare än allt annat med ‘Aces high’ och ‘2 minutes to midnight’, och avslutas med ‘Rime …’, men däremellan tycker jag att det är ganska svalt. ‘Back in the village’ är ju lite av en fortsättning på ‘The prisoner’, så jag kanske borde välja den istället.

HP: Lagt kort ligger.

Låt nummer sex, från ”Somewhere in time”.

HP: Ja, snackar vi rifftäthet …

HH: Här är det ju hela skivan som är världens bästa låt.

HP: Ändå väljer jag ‘Deja vu’. Den talas det aldrig tillräckligt mycket om, även om den såklart inte är starkast på plattan. Men problemet är ju att precis alla låtar på hela skivan är det bästa man någonsin hört. Hur i helvete folk kan tycka att det här är ett svagt album … då är man ju för fan helt slut i huvudet. Det enda jag inte gillar på den är nog refrängen till ‘Heaven can wait’.

HH: Och givetvis är det enbart den låten från skivan som brukar framföras live. Man blir så trött. Själv väljer jag ‘The loneliness of the long distance runner’. Kanske min favoritlåt alla kategorier … eller en av dem, åtminstone. Annars vet jag knappt hur man skulle välja, då alla låtar på skivan är monumentala.

HP: Varför får inte den här skivan mer kärlek live? Helt bisarrt att varken ‘Caught somewhere in time’ eller ‘Loneliness …’ spelas live. De borde för övrigt göra en turné där de bara kör episka låtar, som ‘Alexander the great’, ‘Rime …’ och ‘To tame a land’.

Låt nummer sju, från ”Seventh son of a seventh son”.

HH: Här är det inget som helst tvivel från mitt håll. Det börjar och slutar med ‘Only the good die young’. En kriminellt förbisedd låt. När jag i ett svagt ögonblick i mina späda tonår hade tröttnat på Iron Maiden – för en kort stund, kanske bör tilläggas – var det den här låten som fick mig på rätt bana igen. Rätt mörk text, dessutom.

HP: Om jag inte får välja ‘The clairvoyant’, då den ändå släpptes som en singel och därmed kanske får räknas som en av de kändare … då säger jag ‘Moonchild’. Jag tycker det daltas för mycket med ‘Can I play with madness’ och ‘The evil that men do’. Men fan, jag älskar ju titelspåret också … ja, det är en fantastisk skiva.

HH: För att inte tala om omslaget. Jag fattar inte att det än idag inte finns tapeter med det motivet. Jag hade inte dekorerat ett rum i min lägenhet med något annat.

Låt nummer åtta, från ”No prayer for the dying”.

HP: Okej, man vill ju säga ‘Mother Russia’ då det är världens bästa låt. Och för att de aldrig kört den live heller, vad vi vet. Men det är sådana jävla gömda juveler på skivan att det är svårt … som alternativ säger jag ‘Run silent, run deep’.

HH: Nästan ockult, för jag kan bara säga exakt samma sak. På första plats ‘Mother Russia’ (atmosfären!) och på andra plats ‘Run silent …’. Den senare känns musikaliskt som en udda släkting till ‘Stranger in a strange land’.

HP: Det är den där gubbsjuka basen. Cool text och cool stämning.

HH: Och sedan … jag menar titelspåret. Det är ju helt makalöst.

HP: Det är så jävla bra att till och med ett danskt black metal-band lyckas med en cover av den. Inget skämt. Länkar låten som bevis. Vi kan nog få tillfälle att återkomma till den här skivan vid flera tillfällen. Den danska tributskivan alltså. Som jag äger … pust.

HH: Så mycket gott i den påsen. Hade jag fått önska hade jag kanske skurit bort antingen ‘Public enema number one’ eller ‘Fates warning’, då de i mina öron låter lite för lika varandra.

Låt nummer nio, från ”Fear of the dark”.

HP: Spontant säger jag ‘Childhood’s end’, men väljer ändå ‘The fugitive’. Älskar fan den låten. Sicken jävla pangrefräng. I samma sekund den dundrar igång är man i zonen. Tänk ändå vad sämst alla andra band är.

HH: Jag vill ju återigen välja hela skivan. Men ingen tror mig när jag säger att ‘The apparition’ faktiskt är favoriten, och en av mina favoritlåtar med Maiden över huvud taget. Något min sambo också tycker, och jag antar att det är därför vi fortfarande är ihop.

HP: Det är så mycket text i den låten.

HH: O ja. Men ändå inte tillräckligt. Ironiskt att påstå detta, när man vet vad som skulle hända med Iron Maiden sisådär tio år framåt i tiden efter ”Fear of the dark” … men, skulle jag också vara tvungen att välja en eller två andra förbisedda pärlor från den här skivan blir det nog ‘Judas be my guide’ och ‘Weekend warrior’. Alla verkar ju avsky den senare av dem.

Låt nummer tio, från ”The X factor”.

HP: Jag har gjort mitt val och det är ‘Lord of the flies’, för att det är den kortaste låten på skivan efter ‘Man on the edge’ och man inte får välja hitsen. Herregud alltså … nu när vi slår på den, då hör vi ett trött band.

HH: Ja, här är det nästan omöjligt. Producent Martin Birch hade gått i pension, och Steve Harris fick klara sig på egen hand. Det hörs. Han var inte sen med att utnyttja situationen och tog tillfället i akt att skruva upp sin bas på absolut max. Uff … ja, jag vill minnas att en låt som heter ‘2 AM’ åtminstone lät lite annorlunda, så jag tar den.

Låt nummer elva, från ”Virtual XI”.

HH: Här blir det nästan omöjligt då jag knappt minns en låt från skivan.

HP: Jag säger ‘Como estais, amigos’. För när ska man annars prata om den låten, liksom? Tänk att filmen vi såg igår, ”Virtual Combat” med Don ”The Dragon Wilson” i huvudrollen, var mycket bättre än den här skivan.

HH: Den var det drag i. Mer än vad man kan säga om ”Virtual XI”. Herregud … jag minns knappt vad låtarna heter, men jag väljer ‘Lightning strikes twice’ för att det skulle kunna vara titeln på en AC/DC-låt. Men nu när vi lyssnar på den låter den mer som en parodi på en Iron Maiden-bit.

Låt nummer tolv, från ”Brave new world”.

HP: Problemet med den här skivan är ju att jag inte minns något efter låt nummer fyra, ‘Blood brothers’. Jag kollar på titlarna men kommer inte ihåg hur fan de låter … ska friska upp minnet med ‘The fallen angel’. Jaha, den har de visst kört live. Då duger det … men okej, nu när vi kör den minns jag den. Och den är bra. Den väljer jag.

HH: Jag kan den faktiskt ganska bra. Jag tycker att ‘Nomad’ är ett riktigt litet guldkorn, så den har jag inget problem att välja ut. Det knepiga med ”Brave new world” är att den här skivan känns lite som en halv Iron Maiden-skiva. Jag kan inte riktigt beskriva det på något annat sätt. Designen känns halvfärdig, produktionen känns … ja, halvfärdig. Gapig och rå, av helt fel anledningar.

HP: Efter den här skivan blir det dessvärre också allt svårare att skilja på kända och okända låtar. Glömda juveler på ”A matter of life and death”, liksom …

HH: Så sant. Då bryter vi här. Tack för kaffet.

/Hatpastorn & Heidehammer