Hatpastorns likpredikan

Krig. Ett klassiskt tema inom hårdrocken. Detta trots att majoriteten av dem som sjunger om det inte gjort någon sorts form av militärtjänstgöring. Vissa band är bättre än andra. Bolt Thrower, gudar. Sabaton, inte lika bra såklart men omåttligt populära. Sedan har vi såklart war metal, en mycket fin och konsekvent genre. Vilka skulle du vilja dela skyttegrav med? Blasphemy, Conqueror eller Black Witchery? Revenge kanske? Svåra frågor, något som vi inte backar för här på Hatpastorns Likpredikan. Här får ni bara den finaste journalistiken. Och med journalistik menar jag såklart ramblings of mad men.

Idag tänkte jag att vi skulle kika på alla band som heter Eternal War för att en gång för alla göra klart vilket Eternal War som är mest Eternal War.

Vi börjar med Eternal War från Vitryssland. De startade 2001, släppte två demos och sedan blev det inte så mycket mer. Logon är hyfsad och bandfotot helt OK. Dock blir jag en smula konfunderad över att solen skiner på bandfotot. Finns solen i Vitryssland? Jag ser även en tillstymmelse till växtlighet till vänster. Grön sådan. Vad är detta? Första demon heter ”DEMO” och den andra heter … ”The struggle for survivle”. Annorlunda stavning. Tyvärr verkar det vara omöjligt att hitta låtar med dem på nätet. Och med nätet menar jag Youtube. Det kanske finns någon vitrysk MySpace någonstans på The Dark Web, men jag tror jag hoppar det. Nästa!

Colombianska Eternal War bildades 2005 och släppte 2007 sin första och enda demo, ”Kill the enemy”. Logotypen är snygg och bandfotot lagom vilt. Här snackar vi thrash metal med frasiga gitarrer och mycket virvel. Tusen gånger bättre än de norska gängen typ Desekrator och Infernö och MILJONER gånger bättre än den förbannade college-thrashen från USA typ Municipal Waste. Jämför man med töntarna i irländska Gama Bomb är Eternal War i runda slängar miljarder gånger bättre.  Originaliteten är givetvis lika med noll, men bra sprutt och hyfsad sång. Den här nivån har man släppt igenom på tidigare. Bäst hittills, vilket å andra sidan inte var så svårt.

Vi sticker till Leipzig i Tyskland och ser om svartmetallbandet Eternal War kan bjuda på lite motstånd. Demon ”Trollblut” kom 2001 och fullängdaren ”Eure welt wird enden” 2009. Fullängdaren släpptes på skivbolaget Last Resort Store vilket jag tolkar som Närmast Sörjande Records.

Här snackar vi hyfsad black metal, en nivå där mitt finmaskiga omdömesnät inte alls är speciellt finmaskigt. Jag går fan igång på det här. Tänk er en utsökt blandning av Enthroned-mediokert och det där tyska förbandet ni inte minns namnet på när ni lirade i Trier 2004. Den här skivan ska jag hålla utkik efter. Tydligen pressad i 1000 exemplar så den jakten blir nog kort. Och billig. Bäst hittills!

Ohlala! Eternal War från Peru ser lovande ut! Rå logotyp, småmärkligt bandfoto. Det vattnas ju i munnen. Demon ”Sangre y honor” släpptes 2003 och man behöver inte vara ett lingvistiskt geni för att förstå vad det betyder. Grumligt. Tyvärr hittade jag inget på Youtube så jag kan bara fantisera om hur detta låter. Detta är tursamt nog ett solklart exempel på ett band man inte behöver höra för att ha hört dem. Vill emellertid lägga in en brasklapp här och säga att jag börjar bli JÄVLIGT less på att Arch Enemys dynglåt ”War eternal” dyker upp varje gång jag söker efter något på Youtube. Jag vill inte höra några nördar spela Pet Shop Boys ”It´s a sin” med dubbla kaggar. Youtube kan således ta sin algoritm och fara åt helvete. Arch Enemy är bandet för folk som inte vågar lyssna på dödsmetall. Punkt.

Nu ska vi se. Eternal War från USA. Bildades 1992 så de är det äldsta bandet på listan. Deras första och enda släpp kom 2001, en demo med det sagolikt trötta namnet ”War Inc”. Jag får oangenäma Truth Denier-vibbar.

Det finns något vemodigt i ett Youtube-klipp som legat ute i nästan tio år och har 83 visningar. Ingen höjdare precis. Riffen har Deicide skrivit långt tidigare, fast bättre och sångaren låter som att han försöker krysta ut en späckhuggare genom urinröret.  Runt treminutersstrecket försöker amerikanska Eternal War att få lite Metallica-feeling via en dagcenterrendering av ”One”. Needless to say så går det inget vidare. Ett band som enligt uppgift funnits sedan 1992 borde veta bättre. Nej, det här var riktigt hopplöst.

Den här konversationen måste ha hänt i verkligheten:

Du, Luciano. Vad fan ska vi kalla oss?

Jadu João, bra fråga. Vi spelar ju döds liksom. Eternal War kanske?

Jag kollar på metal archives! Fan också, det finns fem band med det namnet.

Öh, Laudmar! Ställ ifrån dig den där kaktusen och hjälp till för fan. Vad ska vi heta?

Inte fan vet jag. Eternal War?

Är du dum i hela huvudet, vi sa just att det finns fem band som heter det.

War Eternal då?

Du är ett geni!

War Eternal alltså. En demo från 2016 vid namn ”Dead end” och en självbetitlad EP från 2018. Kom igen nu för fan! Ge mig lite våld! Lite war för fan! Jobba! Ni är ju brasilianare. Ni har manglet i blodet. Kom igen. Jag tror på er.

Vad är det här för nörd! En Arch Enemy-cover! Nu kokar det i lillhjärnan. Hur är det möjligt att brasilianska War Eternal inte går att hitta på Youtube? Är det något vi vet är det att ALLA i Brasilien har ett Youtube-konto. Det finns ju för fan inte ett kommentarsfält som inte är dränkt i minst tio ”COME TO BRAZIL!!!”, ”JAJAJAJAJAJAJJAJAJA!!!” och ”666 OCCULTISMO, SATANISMO, ANTICHRISTIANISMO INFERNAL LORD SATAN 666 AAAAARGH!!!”. Det absolut roligaste är när man kollar på en hyllningsvideo till någon som dött i ett band, scrollar ner bland kommentarerna och hittar ett entusiastiskt ”Come to Brazil!”. Jag tror det var Dr Panzram som fann ett hyllningsklipp till typ Kurt Cobain med den kommentaren. Otroligt roligt. Ja, det är kul att de är engagerade i alla fall.

Jag tog en bensträckare för att vila hjärnan och hittade faktiskt ett klipp efter att ha sökt på bandnamn och låttitel:

Jag kan inte acceptera att War Eternal från Brasilien inte låter våldsammare. Det här var mördande tråkigt.

Okej, sista bandet för idag. Jag har förhoppningsvis sparat det bästa till sist. Håll i er nu. Eternal Sex And War. Black metal från Italien. Det här kan inte gå fel. Två fullängdare. ”Abuse or be used” från 2007 och ”Negative monoliths” från 2014. Jag skriver Eternal Sex And War i sökrutan på Youtube och trycker på Enter. Bara skit kommer upp. Eternal Sex And War band då. Bara skit igen. Någon jävla Kiss-låt bland annat. Är det bara jag eller har Google och Youtubes algoritmer blivit oändligt mycket sämre? Eternal Sex And War black metal. Nu börjar det fan KOKA igen! In This Moment med låten ”Sex metal Barbie” dök upp som första träff. Youtube, har du druckit? Jag testade bandnamn och ett par låttitlar. Nada. Jag ger upp. Vilket fiasko.

Det enda som kan få mig på gott humör igen är följande odödliga juvel:

Jag vet inte om jag vill leva i en värld där tyska Eternal War är det bästa bandet. Alltså, på riktigt. Eternal War, med ett sådant bandnamn kommer ett ansvar. Det ska sjungas om krig, det ska vara våldsamt och nihilistiskt. Patronbälten, snabba glasögon, stora armar. Nädå, det ska tramsas runt liksom. Och Arch Enemy på det. Jävlar vad sur jag blev nu.

Kom igen nu Bolt Thrower, ge mig lite lindring i mitt lidande.

På återseende.

/Hatpastorn

Semester. Det känns om en dröm alltihop. Som att lyssna på Thy Serpents ”Lords of twilight” på salongsfyllan. Man blir glad. Eftersom jag sitter framför en dator hela dagarna på jobbet känns det rimligt att sätta sig framför en dator när man kommer hem. Det är hög tid att gå till botten med ett mysterium jag funderat på i tjugo års tid. Mysteriet Insania. 1999 släpptes Insania Stockholms helt fruktansvärda debutplatta ”World of ice”, eller ”World of bajs” som jag putslustigt brukar kalla den. När jag såg annonsen för möget kliade jag mig i huvudet över varför de lade till prefixet ”Stockholm”. Så jävla många andra Insania kan det väl ändå inte finnas? Jag orkade aldrig kolla upp det. Förrän nu.

Idag ska vi gå igenom en ohelig mängd ia-band för att försöka utröna vilka som är the true Insania.

Vi börjar med Tjeckiska Insania som startade redan 1987. Tydligen har de även gått under namnet Insania & The Aristocracy Of New Outlaws. Ett epitet som ligger lika bra i munnen som en torped.  Thrash metal/crossover hotar de med. Efter andra demon blev de tydligen påhoppade av Tjeckoslovakiens hemliga polis som inte lät dem spela. Hårda bud.

Jag ska dock erkänna att detta var det bra sprutt i. Full pott för omslaget med. Tjeckerna har släppt massor av skivor, orkar inte lyssna på alla, men demon var rätt cool. Första bandet och det är redan ljusår bättre än Insania Stockholm. Man blir glad.

Näst på tur har vi det tyska hårdrocksbandet Insania som drog igång verksamheten 1988, ett år efter tjeckerna alltså. Vi tar oss en lyssning på debutvaxet ”Set them free” från 1993.

Ja, detta var ju inte fy skam. Rivig heavy metal med thrashundertoner av klassiskt teutoniskt snitt. Jag nickar gillande. Den här skivan har nog många moppemustascher gungat i takt med i de tyska pojkrummen. Ramlar jag över den här plattan köper jag blint. Är det bara jag eller påminner tyska Insanias logo en hel del om svenska Insanias? Eller ja, Insania STOCKHOLM. Det kommer aldrig sluta vara roligt. Iron Maiden Jönköping liksom.

Fan, två band in och jag vill inte sätta ett spjut i universums hjärta. Lovande! Vi beger oss till Italien. Italienska Insania släppte en demo 1994 vid namn ”Genesi”, sedan bytte de namn till Insania.11 av någon märklig anledning. Jag hittar inte ”Genesi”-demon på Internet så vi spanar in Insania.11 istället.

Herregud. Det där bandfotot gav mig kalla kårar. Enligt metal archives har deras EP fått ett fint betyg. 100 av 100. Det är således världens bästa skiva. Kul! Trist att den inte finns på Youtube, en sådan succégiv borde ju ha miljarder visningar. Jag hittade en trailer dock, 63 visningar.

Sportdöds framförd av två italienska nördar. Tack, men nej tack.

Gud hjälpe mig. SPANSKA Insania … En demo blev det. En självbetitlad historia från 1994. Den fanns inte på Youtube, men jag hittade ett fullgott substitut.

Vi lämnar Spanien och flyger över till Chicago. Något jävla bolag har släppt en compilation med gammalt mög. Inget finns på Youtube. Verkar vara ett ambitiöst skivbolag. Jag orkade dock leta i exakt sju sekunder. Vi kollar vad deras landsmän från Kalifornien släppt då. En demo. Från 1993. De såg ganska coola ut, men det var svårt att hitta någon musik. Det kanske är lika bra.

Insania Chicago

Insania Kalifornien. Eller, vem fan bryr sig …

Insania Stockholm har jag skrivit om tidigare. En textanalys:

https://hatpastorn.wordpress.com/2017/09/11/textanalys-insania-stockholm/

De avhandlades även i min No Fashion-genomgång:

https://hatpastorn.wordpress.com/2018/01/17/no-fashion-records/

Nu börjar däcken att vobbla. Rejält. Mexikanska Amabilis Insania hugger direkt mot strupen med ett bandfoto som svettas uppgivenhet. Titta på dem. Det ser ut som två griniga fritidsledare som punktmarkerar två störiga ungdomsligister. Den ena i full färd med att skita på golvet. En ynka demo blev det. ”Ad absurdum” från 2008.  Säger man så? Ad absurdum. In absurdum heter det väl? Ja, det är ju inte Absurd, dock dumt som i dum dumt. På Youtube fanns de inte, dock ett annat band med samma namn som verkar köra någon rymdsynt. Mexikanska Amabilis Insania får således byta namn till Amabilis Insania Teziutlan Puebla.

Aj aj aj, vi är tillbaka i Italien igen. Darkest Insania. Helvete vilket kasst bandnamn. Spana in bandfotot:

Vilka surdegar. Melodisk döds står på menyn. En genre Italien inte direkt går i bräschen för. ”Do you feel the emptiness?” heter deras andra och sista demo från 2008. Jo tack, jag har haft semester i två timmar och är redan utbränd. Vi tar en låt från den:

Smörigt intro med Italiens mest ointonerade gitarr. Jag saliverar. Av hat. Sedan bär det iväg. Tänk er en italiensk version av Night In Gales runt ”Sylphlike”. Nä, det här har jag faktiskt ingen lust med alls. En sista sak innan vi tar nästa orkester. Band som vägrar kalla sin demo för en demo, utan hävdar skitnödigt att det är en EP kan fara åt helvete.

Insania Trivium. Från Vitryssland. Låt det sjunka in stund. Det blev bara en demo för de här grabbarna, ”Candle of fire” från 1998. Vi kör den från pärm till pärm:

Doomdöds  á la fritidsgård. Man går ju igång. Inte jättebra egentligen, men man har ju släppt igenom på den här nivån tidigare. ”My Jesus is dead” vrålar de, jag nickar instämmande. Bättre än Insania Stockholm. Bättre än Trivium hur många ärmlösa Emperor-tröjor vingmuttern Matt Heafy än försöker credda in sig med.

Nördar

Montes Insania, svartmetall med medlemmar från Ukraina och Ryssland. Ingen av medlemmarna verkar spela i 7000 NSBM-band. Jag är förvånad. I chock faktiskt.

Jahaja. Neoklassiskt jommel i stil med Fleshgod Apocalypse. Ja, gillar man ett kärleksbarn mellan Belphegor och Rhapsody går man väl igång. Begåvat framfört, men inte min kopp.

Äh, fuck it. Vi drar till Chile istället. Mortifero Insania. De här grabbarna såg inte gamla ut.

Chilenska Napalm Death-Barney till vänster

Mer orglar!? Vad är nu detta? När det väl går till sig var det inte så tokigt. Thrashdöds med bra riv i disten. Tänk Voices Of Death-samlingarna liksom. Hyfsat.

Skjut mig. Stonerdoom. Från Venezuela. Obscura Insania. Två nördar och en nörd. ”Sodoma” heter deras fullängdare från 2016. Metal archives lovar 80 av 100. En kanonskiva alltså.

Välgjord musikvideo och det lät bättre än väntat. Dock får jag feber av dylik musik. Fan vad kaxig jag var innan lunch när jag bestämde mig för att skriva detta inlägg. Inte lika kaxig nu. Det enda jag vill är att få ligga som en arg sjöstjärna i soffan och lyssna på Archgoat. Ett jävla band kvar …

Spanien. Naturligtvis. Semina Insania. En EP från 2014. ”Carpe diem”. Jag vill bara gråta.

Jag orkar inte ens lyssna. Spanska Forlorn. Vi säger att de låter som ett spanskt Forlorn.

Slutsats. Tjeckiska Insania var först och bäst. Varför svenska Insania var tvungna att byta namn är ännu oklart. Måste berott på tyska Insania som ändå spelar i typ samma genre och de var rätt etablerade när Insania Stockholm släppte sin debut. Men ändå. Varför ens välja namnet Insania? Det är ju rådåligt.

Hejdå.

/Hatpastorn

God afton era dönickar. Hatpastorn is back och idag ska vi sätta tänderna i något riktigt delikat, den indonesiska svartmetallscenen. Denna scen har avhandlats i omgångar tidigare, men jag tror faktiskt inte att gemene man förstår allvaret. Personligen har jag punktmarkerat Indonesien i över 20 år. Varför? Det är en lång och inte speciellt vacker historia. Någon måste ju ta ansvar liksom. För en tid sedan fick jag ett hett tips från församlingens egen docent Mohareb och det han visade mig skakade min värld. Man skulle kunna säga att universum exploderade, men det är en underdrift. Tidigare hade jag primärt avnjutit min indonesiska black metal via CD, kassett och något enstaka klipp på Youtube, men det docenten skickade mig var ett helt nytt monster.

Idag tänkte jag presentera fyra videoklipp. Fyll på med långfil och psykofarmaka.

Nu kör vi.

Låt er inte luras av snubben som sömlöst blandar liksmink, bandana, nitar och hawaiiskjorta eller basisten med den söta incel-luggen. De här snubbarna menar allvar. Kaosets klanger kanaliseras från kadaverklaviaturen. Liemannen strövar slött omkring på scenen. Det slamras lite förstrött på gitarren. Surt som fan låter det. Då. Det är då han dyker upp. Indonesiens längsta man som har ett JÄVLA SPJUT GENOM TORSON! Vad som händer sedan kan inte beskrivas i ord, bara upplevas. Total support. När hade sångaren i ditt jävla band ett spjut genom kroppen? Exakt.

På tal om sångare. När var sångaren i ditt band senast iförd en robust livekokong med tillhörande svångremsbuskage? Just det. Aldrig. Det är på vippen att man missar hur syntspelaren och gitarristen ser ut. Så fokuserad på kokongmannen är man. Men bara nästan. De där helveteskrigarna tar inga fångar. Ja, förutom vokalisten då som får lägga fantasierna om feta Bruce Dickinson-löpningar på hyllan till förmån för … det där. Jag hoppas att hans bandkamrater hjälpte han av scenen. Annars lär han väl stå där än idag, frusen i tiden likt en satanisk Pokémon.

Här snackar vi kanalisering och själva antitesen till en trött tisdagsspelning i München. Makalöst dedikerad publik. Den här vokalisten kör kombinationen peruk, svärd genom magen och bara fötter. Respekt. Hans medmusikanter då? Bandanas, corpse paint och vita läkarrockar. Inga konstigheter. Man blir glad. I en perfekt värld vill jag spela in en roadmovie där jag, Heidenhammer och Dr Panzram går på lokal i detta fantastiska land.

Man blir inte riktigt lika uppåt när man ser följande klipp. Känsliga tittare varnas. Vokalisten väljer här att skära halsen av en levande kanin och dricka blodet. Allt till tonerna av en djävulsk disharmoni som för tankarna till Xasthur. Effektfullt. Enligt legenden offrade Mörk Gryning guldfiskar på scenen. Inte samma sprängkraft precis. Nu när jag tänker efter är det fan ovanligt med djuroffer på spelningar. Primärt är det kadaver som används som rekvisita. Det är nog lika bra det. Det kan vara jag som blivit gammal, men jag tycker synd om den där kaninen. Ett människooffer hade varit rimligare.

Ja, det var Indonesien för den här gången. Näst på tur blir nog en exkursion i min egen skivsamling. Efter en noggrann sortering, det tog 40 timmar att katalogisera allt, hittade jag ett antal släpp som jag fan inte har en aning om hur de hamnat där. Jag har mina misstankar att Heidenhammer, den ormen, smugglat in massa rat när jag varit upptagen med annat. Jag vet att jag exempelvis inte betalat pengar för en demosamling med obandet The Meads Of Asphodel eller att jag med riktiga kontanter köpt inte mindre än FEM plattor med ryska Satarial. Eller har jag det? Heidenhammer har i ett par års tid anklagat mig för att ha planterat massa Godgory-skivor i hans skräckkabinett till skivsamling. Det har jag inte gjort. Eller?

På återseende.

/Hatpastorn