Deicide. Ett av favoritbanden. Debuten, liksom. Och sedan … ‘Legion’ är fortfarande en av de skivor jag skattar allra högst i min samling, och en av de alster som ger mig exakt samma adrenalinrush som när jag först hörde den vid fjorton års ålder. Det vill säga närapå tjugofyra år sedan. Uppföljaren, ‘Once Upon The Cross’, från 1995, blev snabbt lite av en favorit även den, trots att den saknade renset och intensiteten från föregångaren.
Sedan tappade jag lite av intresset. Även om jag kommit att uppskatta 1997 års ‘Serpents Of The Light’ i hög grad i efterhand, tyckte jag att magin var lite försvunnen när den väl dök upp. Ljudet var sämre, och även om där stundom fanns rejält med drag kändes mycket som en tråkigare upprepning av ‘Once Upon The Cross’. Sedan följde en liveskiva, och … ja, ni som vet, ni vet. Plattorna ‘Insineratehymn’ och ‘In Torment In Hell’ gavs enligt bandet självt ut enkom för att uppfylla det kontraktskrav som hade undertecknats med skivbolaget Roadrunner. Skivorna fick inget vidare mottagande, allra minst av mig. Under och efter dem blev Deicide alltmer bara något i periferin.
Såhär på senare år har jag, precis som med ‘Serpents Of The Light’, omvärderat många av skivorna efter ‘In Torment In Hell’. 2004 års ‘Scars Of The Crucifix’ är faktiskt svinbra. Sedan har kvaliteten på följande verk varit alltjämt hög, även om det inte riktigt når fornstora dagar. Men med tanke på att senare album ändå växt med tiden, kan då tiden dessutom vara inne för att få ett nytt perspektiv på mellanplattorna som i stort sett ingen ville kännas vid då de dök upp – ens bandet självt? Häng med.
Vi börjar. Insineratehymn. Från år 2000.
Det var onekligen ett bra tag sedan jag lyssnade igenom den här skivan. Den första reaktionen jag får nu är att det faktiskt, åtminstone initialt, låter bra mycket bättre än jag mindes det. Med det sagt, är det ändå ett rejält kliv nedåt jämfört med föregångaren. Första låten, ”Bible Basher” har lite av ett fejkcatchy riff och refräng. Det rullar vidare in i låt två, ”Forever Hate You”, och jag nickar med lite sådär i förbifarten. Men plötsligt händer något. Låten stannar av och går ned i ett av de sämst utförda breakdownförsök jag någonsin hört. Plötsligt låter det inte Deicide längre, utan … ja, säg Jungle Rot istället.
Deicide må ha varit bra trötta på sitt skivbolag vid det här laget, men det är ingen ursäkt. Jag antar att det på någon nivå får anses som halvmodigt att medvetet sänka sin egen aktie på det här viset, men samtidigt vittnar det om en, även med Glen Benton-mått mätt, överoptimistisk arrogans. Det är lite lustigt, för om Deicide hade hållit kvar vid sin tidigare höga standard hade de regerat ovillkorligt vid den här tidpunkten. Riktigt sorgligt att de hann bli omsprungna både av Nile och Behemoth under tiden.
Nej, jag får nog ta tillbaka det jag skrev i början. Det här låter faktiskt fan så mycket tristare än vad jag hade börjat hoppas på. Att det här är samma band som satte världen i brand med sina tre första släpp – särskilt ‘Legion’ – känns lika märkligt som att det var Venom som släppte både ‘Black Metal’ och ‘Metal Black’. Sirapstjockt, och lika slött, chugga-chugga är vad som nu tramsar runt i mina högtalare och förpestar en annars ganska trevlig torsdagsnatt. Bland ytterst få saker jag märker att jag uppskattar på den här given är låttiteln ”The Gift That Keeps On Giving”. Av någon anledning.
Äh, vi går vidare.
‘In Torment In Hell’ då? Det roligaste med den här skivan, och i ärlighetens namn kanske det enda värt att verkligen ta upp, är väl det intro som inleder den. En ganska kul dialog mellan Glen Benton och vår favoritbibelpredikant Bob Larsen. Pastor Larsen deklarerar att han en dag kommer att spendera evigheten, välmående, tillsammans med herren Jesus i himlen. Benton replikerar med att han istället kommer att befinna sig i lidande i helvetet. Det är svårt att inte nicka gillande.
Med det sagt: inte ens Deicide själva försökte sig på att i intervjuer påstå att den här plattan hade något existensvärde utöver det faktum att den förlöste dem från deras skivkontrakt med Roadrunner. Glen Benton var nog brutalt ärlig när han kommenterade den med att det ”ändå inte fanns någon anledning att anstränga sig bara för att skivbolaget ska tjäna stålar på ens arbete.”
Det hörs. Jag är än så länge bara inne på låt två, ”Christ Don’t Care” (apropå det här med att inte bry sig), och jag skruvar redan på mig likt en frustande, otålig häst. Maken till knastertorrt och oengagerade ljudbild har jag nog aldrig hört. Det låter knappt ens som en demo, utan på sin höjd som en mycket tidig och omixad förproduktion.
Vilket faktiskt är riktigt synd. För här och var lyser det gamla Deicide fortfarande igenom. Jämte Immortals ‘Blizzard Beasts’ börjar jag så smått tycka att detta vore en skiva värd att spela in på nytt, om än bara för att höra hur den skulle kunna låta med ett bättre ljud och med en mer engagerad prestation bakom instrumenten. De här så kallade soloeskapaderna som bröderna Hoffman försöker sig på är direkt pinsamma i sammanhanget, och nästan ingen av den helveteseld som tidigare varit legio(n) för plutonen återfinns. Stort plus för att texterna dock fortfarande proklamerar exakt det jag vill höra, eller åtminstone förnimma, när Benton står bakom mikrofonen. En sak till: även denna skiva har en låttitel jag av någon anledning verkligen gillar, i form av ”Worry In The House Of Thieves”.
In alles? Ett bortkastat tillfälle.
Tack för kaffet.
// Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 