Då var det återigen dags för ännu en del i denna spännande historia. Minnet kan vara bra, men kort, så i enkelhetens namn lägger jag upp de två tidigare delarna också så ni får friska upp kunskaperna.
I denna veckas avsnitt hettar det återigen till mellan våra hjältar och Heidenhammer tog tillfället i akt att inte bara kanalisera ut detta på grötig norska utan han tog även fram sin inre skådespelare.
Mycket nöje.
Del 1.
Del 2.
Del 3.
/Heidenhammer & Hatpastorn
Livsmetall av VÄRSTA sort.
/Förintelseförsamlingen
Jag uppskattar bandfoton som berättar en historia. Det får gärna vara lite mer dramatik och eftertanke än några ruffiga musikanter som bara står och ser tuffa ut. DAJJAL från Indonesien har onekligen ett fotografi som berättar en historia, dock en historia av ett helt annat slag än man kan tro.
Det var en kulen torsdagskväll i maj när gitarristerna Zulfi och Karkash samt batteristen Runal fick ett SMS från deras vokalist Barock. Att Barock skickade textmeddelanden av massutskickstyp i tid och minut var inget ovanligt, han var ju trots allt sångare och alla som någonsin spelat i ett band vet ju att mikrofondomptörer är ett bisarrt släkte. Det som överraskade trion den här gången var att den gode Barock ville att alla skulle mötas i replokalen. Då sångare som frivilligt erbjuder sig till rep är lika sällsynta som fungerande element på tyska spelställen kastade sig grabbarna över sina respektive instrument och var precis på väg att lämna sina bohag när deras telefoner pep till igen.
Jag tänkte att vi skulle ta bandfoton så ta på er något tufft. Depressive hails! /Barock
Zulfi stelnade till. Något tufft? Han tittade ner på sin THERION-longsleeve och skakade lätt på huvudet. Barock gillade inte THERION och blotta tanken på sångarens vredesutbrott om det skulle visa sig att gitarristen hade på sig en tröja med bandet ifråga gjorde att den glade indonesen drog av sig tröjan så snabbt att all kroppsbehåring slets upp med rötterna. Ylandes av smärta studsade Zulfi omkring i rombliknande mönster i pojkrummet innan hans far vräkte upp dörren och vrålade av ilska.
– Vad i hela helvetet håller du på med pojk!? Jag och mamma försöker titta på Idol men det är lite svårt att höra vad de sjunger när du gapar som ett mongo som tappat en skål buljong i knät!
Zulfi visste att det inte gick att klara sig ur den här prekära situationen på ett smidigt sätt så han ljög ihop en historia att han slagit i tån när han övat karatesparkar. Hans far tittade på honom med förakt, fnös så att snoret yrde och drog sedan igen dörren så hårt att Zulfis inramade SIBENBÜRGEN-affisch for i backen med ett brak.
Han grät.
Han grät, men han tröstade sig med att dagen då hans band fick det definitiva genombrottet skulle han visa sin oförstående far vem som haft rätt alla dessa år. Han torkade tårarna med sitt svettband som han ständigt bar runt sin handled och började rota i garderoben.
Något rått? Det fanns inte många råa tröjor i Zulfis garderob, det ska de mörka gudarna veta. THERION, SINS OF THY BELOVED och SUIDAKRA. Jösses. Zulfi var precis på väg att ge upp då han av en slump hittade en IRON MAIDEN-tröja.
Jackpott. IRON MAIDEN fungerar i alla lägen.
Han tog på sig tröjan och tittade sig i spegeln. Var detta rått nog? Då fick han en snilleblixt. Klipper man av ärmarna på en T-shirt blir den per automatik tusen procent råare. Saxen åkte fram, ärmarna åkte av. Med illa dold stolthet smekte han på sig skapelsen, plockade upp sin gitarr och joggade mot replokalen.
Ungefär samtidigt stod Karkash, bandets andra gitarrist och hade liknande funderingar. Karkash var ganska mycket äldre än de andra grabbarna och var således inte lika bevandrad inom de lite hårdare musikstilarna. Han var mer av en SAVATAGE-kille, men då hans SAVATAGE-coverband gått ett obehagligt öde till mötes ett par år tidigare hade han inte haft något annat val än att börja harva brötdöds i DAJJAL. Den ödesdigra kvällen då hans älskade coverband, SIRENS, saga var all var något som han helst inte talade om. De hade varit på en JON OLIVAS PAIN-konsert och röjt järnet längst fram då Jon Oliva plötsligt bestämt sig för att göra ett scendyk.
Massakern var fullständig och Karkash var den enda som klarade sig därifrån levande. Efter det rökte han sjutton paket blå Blend om dagen.
Han satte sig på sängkanten och begravde ansiktet i de nikotingula händerna. Minnena var något han aldrig skulle bli kvitt. Till på köpet ville den förbannade Barock att han skulle ta på sig något rått. Karkash hade aldrig kommit överens med Barock, eller någon annan i bandet för den delen. Karkash var gitarrist, men då det redan funnits en gitarrist i DAJJAL och att bandet egentligen sökt efter en basist hade det varit månader av dålig stämning innan de enades om att skita i basen och köra på två gitarrer istället. Det lät naturligtvis inte riktigt klokt.
Långsamt reste han sig från sängen.
– Ni ska få se på någonting rått.
Han tog tag i sin keps som han burit sedan dagen då hans hårfäste startat ett krig han ej kunnat vinna och vände den bak och fram. Än finns det krut i gubben, tänkte Karkash innan han plockade upp gitarren och sina älskade cigaretter och började promenera mot replokalen.
Trumslagaren Runal hade just kommit hem från ett relativt lyckat rep med sitt andra band ERRORBRAIN när han fick se meddelandena som Barock skickat. Då Runal var batterist sket han högaktningsfullt i allt så han behöll sin GADGET-tröja på och lommade iväg för att möta upp de andra.
När han kom fram var Karkash och Zulfi redan på plats och den förstnämnda hade lyckats med konststycket att trycka i sig ett halvt paket blå Blend på under tjugo minuter så det låg rykande fimpar överallt. Stämningen var tryckt och de hälsade på varandra via försiktiga huvudnickningar, sammanpressade läppar och lätt höjda ögonbryn. Runal frågade vart Barock var och fick svar från de andra att han var på toaletten och höll på att fixa med det sista. Trummisen skrattade nervöst och undrade vad de menade med det. Zulfi replikerade lakoniskt att de hade hört Barock stöka omkring inne på klosetten och när de frågat om han behövt hjälp hade sångaren tjutit att han inte var klar och att han bara skulle fixa det sista. Runal ryckte på axlarna åt detta och satte sig trotsigt på en pinnstol som Zulfi vid ett tidigare tillfälle knyckt från ett närliggande kebabhak.
Minuterna kröp fram och i den kompakta tystnaden kunde de höra Barock frusta förtvivlat inne på dasset. Då klev deras gemensamma kamrat Adi in genom dörren. De hejade på varandra och undrade i kör vad Adi hade för ärende. Adi höll då upp sin pocketkamera och förklarade att Barock hade ringt och bett honom vara fotograf. Zulfi, Runal och Karkash betraktade varandra i mild bedrövelse då de visste att Adi inte var någon mästerfotograf och stämningen sjönk ytterligare.
Plötsligt öppnades toalettdörren och Barock stegade ut med bestämda kliv.
Det som hände efter den kvällens fotosession kan vi bara spekulera i, men då bilden blev såhär kan jag ana mig till att den dåliga stämningen som alltid varit DAJJALs signum blev än värre.
/Hatpastorn
Fyran orkade vi inte bry oss om. Trean var sämre än vi mindes den. Nu är det dags för tvåan. Denna vända är vi full styrka. Att hitta alla logotyper var lite meckigare än väntat och att ta fram scannern bara för att digitalisera möget, ja inte ens vi har den fritiden. Däremot rotade vi fram andra bilder som får symbolisera bandnamnet genom att göra ett Google bildsök och välja det mest absurda.
Innovativt.
Nu kör vi.
1. ODIUM ”Crusade of brutality”
HP: Ja, det är ju inte norska ODIUM.
Dr P: Inte det svenska nazistbandet heller. Eller, vad vet man …
HH: Det här är väl dussindöds som var hopplöst ute vid den här tidpunkten. Inte dåligt. Inte jättebra.
Dr P: Ja, de kan ju få cred för att det åtminstone inte är death n’ roll.
HP: Jag har gjort fem van Helsing på den här låten redan. Som NIGHT IN GALES ”Sylphlike” fast utan några som helst melodier.
HH: Jag visste att NIGHT IN GALES-Pastorn skulle komma med ett expertutlåtande.
HP: Den där fejden kommer aldrig att ta slut. AGATHODAIMON-Hammer som var nära att tatuera in hela ”Blacken the angel”-omslaget som ryggtavla.
HH: Lögn och förbannad dikt.
2. MORTUM ”A cursed mankind”
HP: Kassettbruset får 10 av 10 möjliga poäng. Invasion Records-dödsblack när det är som allra bäst. Eller … nja. Skivan var ju bättre. Riktigt usel dödssång, tur att de styrde upp den på fullängdaren.
Dr P: Jag hade hoppats på en riktig chant, men aldrig får man vara riktigt nöjd. Påminner lite om NAGLFARs ”Vittra”.
HH. Jag vill minnas att skivan var riktigt bra, men det här var i ärlighetens namn inget vidare … vänta nu, där kom ju en riktig ABYSSOS-trummisuppförsbacke. Hur är det möjligt när det är trummaskin?
HP: Är väl felprogrammerat … nåja, skivan är betydligt bättre.
Dr P: Ja … nej, jo … ja.
3. OCCRAH ”The waste”
Dr P: Den här skivan är en kavalkad av lokalband. Tydligen är det här Karlskogas stoltheter. Lite av den stadens svar på STORMRIDER.
HP: Mycket virvel och torr, ganska kraftlös sång. Säkert occrahpris(ha, ha!) på demon.
HH: De har ett mindre manifest på sin tacklista. Tydligen tackar de ingen mindre än Krille Kranium, the mighty goth hirvi.
Dr P: Det blev visst inget mer än den här demon.
HP: Ja, det är ju riff och sång och trummor … Hirvi är väl finska för ordet ”älg”. Den mäktiga gotälgen. Den bör man passa sig för.
HH: Vad mer behöver man? Nu är jag ett riktigt Occrahead.
Dr P: Du kan inte tycka att det här är bra på riktigt?
4. INVERTED ”As the last angel falls”
Dr P: Deras skiva ”There can be only one” har ett av de mest fruktansvärda omslag som ritats. Och vem fan döper en skiva till det? Det är som att döpa en skiva till ”Back to the future” eller ”Beverly Hills cop”. Gud alltså, vart börjar man? Jag kan inte säga något om INVERTED utan att säga allt om INVERTED … ja, det var tur att Krille hade ett eget skivbolag. Det underlättade för det här bandets karriär.
HP: Kommer du ihåg mitt och Kantor Aronssons gamla band WEAPONRY? Det lät såhär.
Dr P: Där ni samplade Michael Jackson utan att veta att det var Michael Jackson? Ska ha det liggande någonstans …
HH: Visst var det till WEAPONRY Christophe Spadzjel ritade en logga som var misstänkt lik trettio andra bands logotyper … som han också hade ritat?
HP: Jodå. Och då var ändå logon det bästa med det bandet. Bäst var det tidiga materialet när jag inte kunde spela gitarr utan programmerade gitarren i Fasttracker. Det lät ju som det lät.
HH: Där var det tydligen slut. Herregud.
Dr P: INVERTED släppte demon ”Tales of Esteban”, vilken de gav sig ut på turné med.
HP: Det är än idag en av de dummaste titlar jag vet.
HH: Jag väntar på uppföljaren ”Tales of Sin with Sebastian”.
5. ZAVORASH ”Truth and sorrow”
HH: Det här är ZAVORASH, det är bra på riktigt!
HP: Att de här inte fick kontrakt tidigare är helt obegripligt.
Dr P: Var i kontakt med en av dem som sedermera blev chefsprogrammerare. Jag gillar inte sången.
HP: Har inget emot sången, lite lågt mixad bara.
HH: Jag älskar sången.
Dr P: En riktigt stadig angelfire.com-adress. Undrar om den fortfarande är i bruk?
6. SARDONIC TEARS ”Judas inside”
HP: Det här var det tröttaste … sådana här riff spelar man väl normalt bara när man satt på nya strängar på gitarren och slamrar runt för att kolla att stämningen håller?
Dr P: … och där förstod jag att det var en man som sjunger. Det här var något av det snutsötaste jag hört. Homoerotiken i låttiteln går inte av för hackor.
HH: Lite WONDERLAND över det hela … det här måste vara Sveriges svar på WONDERLAND.
HP: Den här sångaren är så vän att han får GHOSTs vokalist att framstå som SUFFOCATIONs eller MORTICIANs dito. Om menlösa barns dag hade en röst skulle det vara den här. Det här är GARANTERAT sångarens band, och han viker inte en tum.
HH: Om inget annat så … stack den ju ut på skivan.
Dr P: Jo, det kan man ju lugnt säga.
7. FROST ”Frost”
Dr P: Dags för det legendariska bandet FROST från Trondheim. Antar att de var skitsura över att black metal slog igenom. ”Vadå, vi spelar ju skitdålig döds … varför får inte vi något erkännande?”
HP: De hade en rejäl hemsideadress.
(Dr Panzram börjar recitera en adress vars längd påminner om en längre chant.)
HH (vid protokollet): OK, om det här är en kommentar till låten får ni fan skriva ned den själva, för den där mängden tecken adressen kräver ryms inte i det här stycket. Musiken då …. livsdyrkande trött thrash metal av värsta sort. Det här bandet har harvat i minst trettio år.
Dr P: De har nog inte lagt ned än.
HP: Tänk att vara italiensk blackpacker, komma till Trondheim och se att FROST minsann lirar. Man lägger sina surt förvärvade sommarjobbspengar på inträdet, ställer sig framför scenen i hopp om att bevittna en black metal-kavalkad. Jag menar, ett norskt band vid namn FROST måste ju bara spela svartmetall. Och så möts man av det här. Det har garanterat hänt.
Dr P: Vänta, ska kolla Metal Archives … jodå, de bytte namn till INBALANCE 2004 och håller på fortfarande. Givetvis har de släppt tusen demos. Biografin är längre än Bibeln. OK, deras claim to fame är att basisten i THORNS tydligen spelat med dem vid ett tillfälle … men ja, han slutade ju i THORNS 1992.
HH: Vad fan är INBALANCE för ett jävla bandnamn?
8. PRIMITIVE SYMPHONY ”Left to bleed”
HP: Karln från BLODSRIT sjunger visst i det här bandet. Hyfsad Västervikshårdrock.
Dr P: Jodå. Bra fritidsgårdsljud.
HH: Vi kanske bör tillägga att fritidsgårdsljud inte nödvändigtvis är något negativt i de här sammanhangen.
Dr P: Nej, nej. TBV-ljud, däremot. Nu ska vi se … det finns tydligen tunga kopplingar till CHAINSAWTAN här.
HH: Märklig blandning av death n’ roll och standardblack.
HP: Om de inte haft en sådan vedervärdig logotyp skulle de fått skivkontrakt i ett nafs.
9. BLAZING SKIES ”Fullfillment of emptiness” (sic)
HH: Det här bandet har jag en koppling till. Trummisen i mitt första band PROSERPINE (ja, herregud) från Härnösand flyttade till Bollnäs i mitten av nittiotalet för att gå med i BLAZING SKIES.
HP: Och vilken succé det blev! Ungefär som han som lirade trummor i IN AETERNUM en kort sväng för att sedan hoppa av för att satsa på en innebandykarriär. Bollnäsdöds med pixlig logga. Har alltid trott att det här bandet var danskt.
Dr P: Close enough. Vägen till helvetet är belagd av sådana här band.
HH: Seriöst, finns det något att säga om det här överhuvudtaget? Precis såhär lät ALLA band kring 1997. IN FLAMES-psykosen som drabbade precis hela Sverige alltså … den melodiösa dödsscenen, den har vi inte ens börjat dissekera ännu.
HP: Det ger vi oss inte in på här.
HH: Först så fick man några rejält obehagliga jabbar på hakan av de där vidriga death n’ roll-banden. Sedan började livsmetallen slugga rejält med de här fruktansvärda slingbanden. Man gick fan på knäna. Jesus, den här låten måste ha skrivits säkert tvåhundra gånger tidigare.
HP: Och då enbart av NIGHT IN GALES.
HH & Dr P: Ständigt dessa förbannade NIGHT IN GALES.
10. GUIDANCE OF SIN ”Dawn of the new religion”
HP: Post-A CANOROUS QUINTET-döds. Det här låter dock som en riktig låt.
HH: Den här bloggen har allt uppfunnit ord.
Dr P: vad kan man säga? Det låter professionellt, men standard. Det är tur det fanns samlingsskivor, annars hade man nog aldrig hört GUIDANCE OF SIN.
HH: Det här är i mina öron så intetsägande att jag inte ens gjort en van Helsing.
11. AZURE ”Enchanted by fantasy”
Dr P: Såhär står det i bookleten. Och minns att detta är bandpresentationen. ”If I had knew … ”. Men men, det är ju ändå Amorth Bredlave som skrivit det.
HH: Typ topp ett Sveriges sötaste band. Vill minnas att någon kallade sig för Velvet i det här gänget … äh, jag tycker det här är ganska bra.
HP: Jo, AZURE var inte så tokiga, men den här skivan är då ett sådant tidsdokument från nittiotalets andra hälft att man baxnar. Om banden inte lät som BLAZING SKIES, lät de såhär. Namnet Amorth Bredlave är otvivelaktigt det sötaste artistnamnet som någonsin knåpats ihop. Jag ska fan döpa om mig till Thiramarihel Lillstjärt och börja harva Tolkien-black.
12. CRANIAL DUST ”From the depths”
Dr P: CRANIAL DUST låg i fejd med mina bröder för tjugo år sedan. De skall dö.
HH: De har samma julkalendersyntar som populariserades av norska RAGNARÖK.
HP: … eller så lät banden på det här viset. Heidenhammer, hur många gånger har vi försökt lyssna på CRANIAL DUSTs demo ”Ultimate uprising”? Trettio sekunder in i den har vi gett upp säkert ett hundratal gånger.
HH: Den är ju ganska rolig, då de står med blod i ansiktet på gruppbilden. Men då den är uppkopierad i svartvitt, trodde jag i ett par år att de hade målat nunorna i skokräm.
HP: Jag tyckte det såg ut som att de ätit bajs som en struts.
Dr P: Vad fan yrar du om nu?
HP: Ja, inga händer utan nyllet rätt in i dyngan bara.
HH: Herregud.
13. DIABOLICAL ”Natural selection”
HH: Här kan vi ju onekligen säga en hel del, men jag vet inte om vi bör.
HP: Det finns för många kopplingar till Församlingen.
Dr P: Comments not printed for personal reasons. Men utöver det är det bedrövligt.
14. BLACKWITCH ”War”
HH: Den här låten är skitmärklig. När jag lyssnade igenom skivan hemma hos mig höjde jag på ögonbrynen när den dundrade igång, och kollade upp bandet. Det blev inget mer än den här demon. Han spelar allt själv, eller hur var det egentligen, och var inte med i något annat band. Att det inte blev mer förbryllar mig …
HP: Oerhört märkligt. Även ljudkvaliteten är oändligt mycket bättre än de andra medverkande.
Dr P: Tydligen inspelat i Necromorbus.
HH: Det här måste ju vara denna skivas MORNALAND. Det där bra bandet som aldrig fick kontrakt.
HP: Bandfotot …
HH & Dr P: Vi vet.
15. GRAVFERD ”De tapte sjelers helvete”
HH: Såhär ska det låta, Peter Harryson.
Dr P: Tio av tio. Eller vänta, ingen corpse paint på bandfotot … en sjua, blir det. Men det här blir min favorit. PERFEKT sångljud.
HP: Jag älskar sådana här riff, som bara maler och maler utan logik och sans.
(Plötsligt kickar ett malplacerat, svettigt brudraggarsolo in.)
Församlingen: … vänta nu …
(Låten återgår till det normala.)
Dr P: OK, tack. Nå, GRAVFERD startade 1995 men har inte fått ut sig en enda fullängdare. Det kan inte vara möjligt. Men två av medlemmarna är med i MUSPELLHEIM.
HP: Det andra norska bandet som aldrig fick skivkontrakt. En av GRAVFERDs titlar heter ”Mjölnir i Hvitekrists åsyn”. Det är en titel, det.
16. PALEFAT ”House Longhorn Beetle”
HP: Segt, idisslande TBV-groovemetal. Jag gissar på en riktig bajsnödig PANTERA-klon från Bollnäs.
HH: Helt korrekt. Tydligen från Björneborg, strax söder om Ankeborg.
Dr P: På något TBV-kontor i Björneborg står det en hel pyramid med osäljbara PALEFAT-demos.
HH: Vänta, de har ett telefonnummer. Ska ringa och kolla vart de blev av.
(Heidenhammer ringer upp.)
HH: Kuken, numret har upphört. Jaja, det var slutet på den sagan.
HP: Jag skrattar fortfarande åt Björneborg. Finns den staden på riktigt?
Slutsummering:
Var vi på dåligt humör eller var den här skivan sämre än vad man mindes den? Då var fan trean bättre. Men om inget annat … ja, ett vykort från nittiotalet. Allt var inte bättre förr. BLACKWITCH och den första minuten på GRAVFERDs låt var ju bra. ZAVORASH också.
/Dr Panzram, Heidenhammer och Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 