Hatpastorns likpredikan

Minns ni brutale Bob? Ni vet, den där amerikanen som hade tusen band varpå samtliga lät som MORTICIAN? Jag skrev ett inlägg om honom för några år sedan och med tanke på att det är Halloween i görningen tänkte jag att vi skulle göra ett återbesök och se vad den gode Bob har haft för sig för ruskigheter sedan sist. Ni som helt missat Bob kan med fördel klicka på länken här så får ni ett hum vad vi pratar om.

https://hatpastorn.wordpress.com/2010/02/06/bandfotokatastrofer-del-2/

Bob har inte legat på latsidan må ni tro. Jag tappade ärligt talat livslusten när jag glad i hågen navigerade mig in i Bobs musikliv igen. Jag kände samma vuxenbesvikelse/mentala trötthet som när man inte får bonus när man spelar Yatzy. Fatta allvaret.

Vi tar skiten i bokstavsordning.

1. ARCTIC SORROW

Black/doom säger Bob. Tröstlöst elände säger jag. 2012 blev det två plattor med ARCTIC SORROW.  De låter såhär:

Dagcentersvartmetall med trummaskin. Bevare mig väl. Här utnyttjar Bob till fullo det jag brukar kalla oriff. Riff som helt enkelt är där men som har lika mycket substans som ett iskallt skoningslöst vakuum. Sången då? Tänk er en idiot som står och imiterar ljudet av vågor. Bandnamnet är ju som väntat även det fullkomligt efterblivet. Arktisk sorg. Jag har redan kroknat och vi är på det första bandet.

2. BLACK ARMAMENT

Bob verkar ha övergivit MORTICIAN-renset till förmån för black metal av hopplösaste sort. Jag vet inte om det är ett steg i rätt rikting, men det är ju i alla fall ett steg. Det som får undertecknad att haja till här är att Bob faktiskt allierat sig med en annan musiker. Det är, hör och häpna, inte ännu ett enmansprojekt. På sång hittar vi en snubbe vid namn Mike. De lyckliga tu ser ut såhär:

Och låter såhär:

Man har ju hört sämre, det har man ju. Sorgligt nog. Sången är tyvärr alldeles otroligt dålig och lite väl högt mixad. Nä, jag ger upp. Ska jag erkänna bröt jag ihop två sekunder efter att Mike började föra ett satans oväsen. Jag vill nu passa på att tacka de mörka makterna för att BLACK ARMAMENT bara släppt en EP. Tack.

3. CALLOUS HUMANITY

Nu snackar vi. Nu är vi tillbaka till MORTICIAN-manglet igen. Det känns tryggt. CALLOUS HUMANITY, en skiva har det blivit än så länge och den låter exakt som väntat. Tror ni mig inte? Skyll er själva:

Textmässigt rör det sig om lite mera sansade saker såsom världspolitik och annat tjafs. Jag är besviken. Vart är lyriken som behandlar knullmord och kroppsvätskor? Har Bob spårat ut?

4. CORPSE KNIFE

Detta är ett projekt jag missade sist. Vem kan klandra mig? Minst sju släpp har det blivit sedan starten 2007. Med Bobs mått mätt är det rena rama DAWN-längden mellan skivsläppen. Bandnamnet är smått genialiskt i sin enkelhet. Likkniv. Jag vet inte alls vad han menar, men det är lika bra att flina enfaldigt och nicka gillande för annars kommer den här tjommen och delar ut storstryk.

5. CRUCIFIX NAILER

Namnet kan man inte klaga på. Logotypen kan man klaga på. Jaha, hur låter då det här projektet Bob fisit fram fem släpp med? Bättre än väntat faktiskt. Eller … jag vet varken ut eller in längre.

6. GATES OF HELL

Sist jag skrev om Bob och hans miljontals band brände jag ut mig fullständigt. Samma sak händer nu igen. GATES OF HELL, fräscht bandnamn, består av samma förbannade riff, samma förbannade ljudbild och samma förbannade skitfula logotyp som vanligt.

”Abyss of eternity”. Att lyssna igenom allt Bob spelat in är som att befinna sig i avgrunden. I all förbannade evighet. Cyanidkapseln som jag så fiffigt opererat in under tungan för dylika situationer är nu lika söndertuggad som min VHS-kopia av Cannibal Holocaust. Att dö är en seger.

7. GHOUL NECROPSY

Bob har faktiskt en till kompis. Han heter The Brutal Postman och sjunger i GHOUL NECROPSY. Jag undrar hur detta kommer att låta. Tänk om man blir förvånad. Kan det vara power metal det rör sig om? Friformsjazz? House kanske?

Naturligtvis inte. Det är brötdöds med sagolikt värdelös sång.

8. GOREPHAGOUS

Efter utsvävningarna med GHOUL NECROPSY känns det hemtamt och lite mysigt med ett projekt där Bob återigen sköter rubb och stubb.

Jag ljög.

9. MORBID FOREST, MORBID TOMB, MORBIDNESS

När inte ens Bob orkar bry sig gällande bandnamnen gör inte jag det heller. Den morbida trion låter som väntat så jag orkar inte bemöda mig med några klipp eller bilder. Ni fattar poängen.

10. NECROXORCIST

På fullaste allvar satt jag och stirrade ut i intet i flera minuter innan jag fattade att jag faktiskt höll på med något. Är det såhär en dator känner sig när skärmsläckaren kopplas på? Obehagligt. Jag skämtar inte nu, men det var precis som att jag fick en fullkomlig blackout.

11. POSTMORTEM GORE ORGY

Jag tog en smula luft så nu känns det bättre. Nu ska vi se. POSTMORTEM GORE ORGY, bra studs i bandnamnet.

Ljudet.

12. SCHIZOGRINDER

Det är vid sådana här tillfällen man är glad att sambon inte är hemma. Vad i helvetets alla demoner är det Bob egentligen håller på med. Han måste stoppas. Nu. Det här kan inte fortgå. Det finns gränser för vad en människa kan ta och det är nu när jag avnjuter SCHIZOGRINDER min gräns är nådd. Nu skiter jag i det här. Det finns cirka tjugo projekt till av den här kalibern. Det får bli en annan gång.

På återseende.

/Hatpastorn

En av mina favoritlåtar på BATHORYs ”The return” är den något förbisedda dängan ”Reap of evil”. Det är en genuint ond låt med en genuint ond text. Det finns dock ett problem och det är trummisen som drabbas av en akut allergi för takt, tempo och sväng när låten lugnar ner sig. Försök att stampa takten till detta utan att grimasera. Till batteristens, eller Bathorystens om man så vill, försvar tar han/hon/den/det igen lite av sin heder mot slutet genom att hamra på ridecymbalen på ett underbart nihilistiskt vis.

På återseende.

/Hatpastorn

Det finns folk som har för mycket fritid och så finns det folk som bestämmer sig för att göra en ljudbok av Erlend Erichsens dubiösa debutroman ”Nasjonalsatanisten”. Det var Heidenhammer som introducerade mig för denna bok för några år sedan. Jag lånade den, läste ut möget under en bussresa mellan Sundsvall och Örnsköldsvik och ägnade resten av resan med att skicka SMS till den gode Heidenhammer där jag beskrev att jag var mållös och att jag aldrig någonsin tidigare läst något liknande. Boken var fruktansvärd, full av kontinuitetsproblem och utan något vidare språkbruk. Karaktärerna … ja, för att göra en lång historia kort handlar eländet om ett par norska ungdomar som avgudar GORGOROTH och som senare startar ett band och börjar med genrerelaterade hyss såsom misshandel och kyrkbränning. Märk väl att boken är skriven av snubben som spelade trummor i MOLESTED och på GORGOROTHs ”Incipit Satan”. Man kan sammanfatta ”Nasjonalsatanisten” som en ganska dum och plump historia, däremot är den galet lättläst och sprängfylld av ofrivillig humor. Att den är skriven på norska är inga problem, språket är så enkelt att även en novis kan läsa den utan att behöva sitta och slita med en norsk/svensk parlör.

Sedan denna Likpredikans gryning har vi diskuterat vad vi ska göra med den här boken. En recension vore för lätt. Att läsa in den som ljudbok däremot, det är hyfsat omständligt. Sagt och gjort, efter några kraftiga groggar begav sig jag och Heidenhammer in i Church of the eternal winter, min privata hemmastudio. Ja, eller in och in. Då det bara finns plats för en person i detta klaustrofobiska utrymme fick Heidenhammer sitta på en pinnstol ute i hallen.

Då mikrofonen vi använde var min femton år gamla SM57:a ligger det ett utsökt litet sprak över hela produktionen. Det får ni stå ut med tills jag orkar införskaffa en ny mikrofon. Har ni någonsin lyssnat på exempelvis SORT VOKTER räknar jag med att lite statiskt brus inte stör alldeles för mycket. Ljudbögar kan göra något helt annat idag. Kanske lyssna på det nya hafsverket av och med DREAM THEATRE och pilla sig själv på kebaben? Ja, vad vet jag vad ni pysslar med.

Här vill jag även lyfta lite extra på hatten för Heidenhammer. Då boken är skriven på norska sitter denna gigant bland giganter och direktöversätter. Ni som lyssnat på HP Lovecrafts ”Skräckens labyrinter”, uppläst av Ernst-Hugo Järegård, kanske kan ana er till hur vår ljudbok ter sig. Då undertecknad inte orkade klippa och editera i onödan kommer ni som lyssnare dessutom att märka att våra personliga åsikter gällande denna bok ibland läcker igenom. Det bjuder vi på.

Här kommer den. Del ett i vår nya ljudbokssatsning.

Mycket nöje.

/Hatpastorn och Heidenhammer

Något jag ibland saknar när man lyssnar på nyare skivor är de där mystiska ögonblicken när någon i bandet slängt in ett parti på vinst eller förlust. Ni vet de där partierna som gör att ens ögonbryn hamnar uppe vid hårfästet och alla som passerat den ädla åldern av trettio vet att det är en bra bit upp. Dessa stunder av stilla förundran behöver absolut inte vara något negativt, men ibland kan någons snilleblixt vara lite väl bisarr för allas bästa. Idag tänkte jag bjuda på fyra sådana ögonblick.

1. Dan Swanö tar ton på DIABOLICAL MASQUERADEs låt ”Under the banner of the sentinel”.

I ett nummer av franska Peardrop 1996 fick jag lära mig att Blackheim inte bara gned strängar i KATATONIA utan även spelade i ett renodlat black metal-band vid namn DIABOLICAL MASQUERADE. Jag höll på att göra i byxan av upphetsning. Debutskivan det snackades om var ”Ravendusk in my heart” och av recensionerna att döma så var detta rena guldet. Skivan fanns ej att få tag i här i Sundsvall, men turligt nog skulle en polare till mig fara ner till människobyn så jag bad han köpa ett exemplar om han hittade det. När han väl kom hem från Stockholm var jag eld och lågor och jag frågade direkt om han hade köpt/hört plattan. Han svarade ja och tyckte att den var skitbra, även om det fanns två orosmoment. Det första var trummaskinen som ärligt talat hade kunnat vara bättre programmerad och det andra var Dan Swanös sång. Jag tyckte att detta med sången lät en smula suspekt då jag visste att Dan inte sjöng på skivan så jag tog mitt pick och pack och for hem till pojkrummet och matade in skivan i spelaren. Ur högtalarna ljöd en mix av EMPERORs ”In the nightside eclipse” och TV-spelet Zelda och även om trummaskinen mycket riktigt var lite irriterande njöt jag i fulla drag. Plötsligt började Blackheim, stavningen Blakkheim är bara hitte-på och det vet vi allihop, att riva av ett fullfjädrat hårdrocksriff och jag satte mig upp ur soffan och blinkade förvånat. Då hände det. Från ingenstans dök Dan Swanö upp och började kvittra likt en hysterisk blandning av Kai Hansen och John Cleese som imiterar en brittisk överklasskärring. Det liknade inget jag hört tidigare och det kom så oväntat att jag inte visste vad jag skulle tycka. Det vet jag inte än idag. Det låter ju inget vidare, men jag skulle sakna det djupt om det inte fanns där. Mycket märkligt.

Ni som har tålamod lyssnar igenom stycket från pärm till pärm och ni med koncentrationssvårigheter hoppar fram till 1:16.

2. TAAKE förväxlar en mungiga med ett ljud som bara kan förekomma i tecknad film.

När TAAKE släppte ”Nattestid…” 1999 grät jag en smula för mig själv. Vid den här tidpunkten hade i stort sett alla norska band spårat ur fullkomligt så när jag fick höra TAAKEs helnorska svartmetall blev jag så sjukt glad. Det fanns i alla fall ett band som fortfarande inte tappat konceptet. När det tre år senare var dags för uppföljaren var intresset på topp. Albumet var bra, riktigt bra emellanåt och jag kände en känsla av triumf. Allt var inte förlorat. Jag slöt ögonen för att uppnå maximal effekt när det plötsligt dök upp ett ljud som bäst kan beskrivas på följande vis: ”BOIIIIING!”. Jag trodde jag hallucinerade eller att ljudet kom ute från gården eller från någon av grannarna. Då kom ljudet igen och det var då jag insåg att det kom från skivan. Det som skulle vara en mungiga lät som en högt mixad hoppstylta i en tecknad film. Detta markerade starten för udda infall i TAAKES diskografi som nu senast bestod av en ettrig banjo. Jag vet att många tycker att banjoinslaget på ”Noregs vapen” är en tokrolig grej. Personligen tyckte jag det var en monumental stämningsdödare på ett album som i grund och botten var bra.

Spola fram till 03:00. Håll sedan i hatten.

3. Jörgen från THE KRISTET UTSEENDE luftar strupen i MIDVINTER.

MIDVINTERs ”At the sight of the apocalypse dragon” är en riktigt trivsam historia. Förutom den avgrundslika layouten då. Första gången jag avnjöt detta verk satte jag emellertid kaffebrödet i vrångstrupen. Det vankades nämligen en hel del rensång och jag kunde inte för mitt liv komma på vart jag kände igen sångaren ifrån. Att det inte var Near Dark-Tobbe som sjöng dessa ljuva toner räknade jag ut kvickt, men vem var då denna mystiska vokalist? I bookleten fanns det ej någon information och enligt annonserna skulle bland annat OXIPLEGATZ-Alf medverka på skivan. Såvitt jag visste blev det aldrig någon insats av Alf på plattan så vart i hela helvetet hade jag hört näktergalen tidigare?

Då vände sig hela universum ut och in.

Jag antar att de flesta hört THE KRISTET UTSEENDE. Vi Sundsvallsbor har dock ett extra starkt band till dessa musikanter. Jörgen har en väldigt speciell röst och när jag kläckte gåtan att det var just han som sjöng så tjusigt på ”At the sight of the apocalypse dragon” kändes allting mest bara bisarrt. Han sjunger bra, inget snack om den saken, men att höra någon som är så starkt förknippad med en sak i ett helt annat sammanhang blir väldigt skumt. Tänk att ni lyssnar på exempelvis ”Secrets of the black arts” och helt plötsligt dyker den gamla sångerskan Ardis in och klöser av en refräng. Exemplet må ha varit uselt, men ni begriper poängen.

Då Youtube suger otvättat krabbkön fanns inte hela skivan som enskilda spår. Hoppa fram till 54:15 så vankas det ljuva toner.

4. CANDLEMASS sjunger Sigge Fürst.

Nä, ska sanningen fram så är jag inte redo att berätta om det här.

På återseende.

/Hatpastorn